Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



23 juni 2014

En början-674

Jag lät vattnet omsluta mig och det enda som var ovanför ytan var mitt ansikte. Ljudet från plaskandet när barnen lekte vid stranden hördes mycket högre än jag trodde var möjligt och när jag tittade upp såg jag att Lena och Maria satt och pratade. Vassen vajade fram och tillbaka i vinden och några änder såg att fundera på om jag var en vän eller fiende. Jag hörde ljudet från vingar i luften ovanför mig innan en smäcker Svan dök upp i mitt synfält. Hon, för det var en hona, lade sig på vattnet och höll noga koll på vad jag gjorde, men slappnade av och ägnade sig istället åt att äta naten som växte på ytan. Emellanåt stoppade hon ned huvudet under vattnet.
Jag vet inte vad som fick mig att reagera först, om det var skriket från barnen eller aningen att något skulle hända. Jag brukar oftast inte bry mig om den där känslan, men gjorde det som tur var nu. Det ena barnet hade kommit för långt ut, och sjönk gång på gång medan de två kvinnorna på stranden skrattande satt och tittade i en tidning. När de hörde skriket vände de sig om och rusade ned till strandkanten.
Barnet drogs med av strömmen och jag såg en hand vinka åt mig innan allt blev tyst. Barnet på stranden skrek inte mer och Lena stod med handen över munnen och tittade på mig medan jag närmade mig stället där barnet försvunnit.
Mörkret långt där nere stressade mig och jag famlade i vattnet efter kroppen. Hur fort sjunker ett barn, tänkte jag och kände hur lungorna ropade på luft. Huvudet värkte och det ven i öronen.
Plötsligt simmade en annan människa bredvid mig. En man. Jag såg honom genom det grumliga, mörka vattnet och andades ut medan jag sakta tog mig till ytan. Tiden gick och jag beredde mig på att dyka igen när jag såg något mörkt komma uppåt.
"Här, hjälp mig", flämtade han och lade ett bylte i mina händer. "Simma in. Nu. Fort." Jag såg att mannen tog flera djupa andetag och att vitheten i hans ansikte byttes ut till en friskare färg. Snabbt vände jag upp barnets ansikte och tog ett ordentligt grepp runt kroppen, lade mig på rygg och simmade mot de andra. Simtagen blev hackiga och jag fick hela tiden styra upp mig själv med hjälp av den andra handen och benen.
Inne på stranden mötte Lena och Maria mig med handduken i ena handen och mobilen i den andra. Lena var vit i ansiktet och skakade i hela kroppen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar