Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



29 augusti 2014

En början-720

"Det är en återvändsgränd!" skrek jag och tryckte mig mot den gråa porten. "Vad gör vi nu? De kommer vilken sekund som helst." Jag tittade upp mot den svarta himlen och såg på stjärnorna. Skulle jag aldrig mer få se dem? Var det här slutet på mitt fria liv?
"Där! Ser du!" skrek Magnus och svingade sig upp mot muren vi följt. Han satte in handen i en pytteliten skreva och drog upp sig till en avsats. "Ta min hand."
Jag mätte avståndet med ögonen och kände tvivlet övermanna mig. Det skulle aldrig fungera. Lilla jag, knappt en tvärhand hög skulle säkert ramla ned och slå ihjäl mig.
"Kom igen nu. Du klarar det", sa Magnus med lugn röst och sträckte handen mot mig.
Jag hörde dundret av hästarnas hovar närma sig och backade för att ta sats.
"Hugg bara tag i mig så lyfter jag dig som ingenting", sa Magnus och darrade på rösten. "Jag älskar dig Altea. Vi måste komma härifrån innan de kommer.
Skriket från männen som närmade sig i galopp gav mig onaturliga krafter. Det var som om jag flög upp bredvid Magnus.
"Uppåt! Klättra uppåt!" skrek han och jag gjorde som han sa. Med händerna trevande efter hörn eller smala skrevor tog jag mig meter för meter tills jag stod på toppen av muren.
"Vi gjorde det!" skrek jag och såg männens förvånade och vansinniga min när de rundade berget. De skrek och hytts med sina lansar, tryckte in skänkarna på hästarna samtidigt som de slog dem med blodiga piskor.
"Hoppa", sa Magnus och tog min hand. "Vi hinner inte klättra ned. Vi måste hoppa."
"Vad finns därnere?", sa jag och kände obehag. Gröna riskor dolde nedfarten.
"Ingen aning", sa Magnus, och hoppade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar