Jag tog mig stånkande och pustande uppåt, klämde in fingrarna i klippsskrevor som knappt syntes och drog upp min tunna kropp. Kläderna fladdrade och håret for om och om igen över ansiktet. Om jag tittade neråt såg min bil ut som en leksaksbil och det enda jag såg av tallarna var topparna. Ett höstlöv kom singlande från ett träd som envist höll sig kvar på bergskanten. Trädet var krokigt och lika smalt som mitt lillfinger. Meter för meter kravlade, mer än klättrade jag. Tryckte mig mot berget, livrädd att ramla ner. Min tunna, långa klänning var inte alls den ultimata klädseln, men jag mindes att han älskade den och ville göra honom glad.
Väl uppe ställde jag mig på kanten och tittade neråt igen. Staden bredde ut sig långt borta och ljudet från trafiken lät dovt. En och annan motorcykel åkte på de ringlande vägarna jag nyss gått längs, och en polisbil satte på sirenerna när den passerade den gamla träbron som delade gamla staden och nya.
Ljuset försvann fort. Fortare än jag trodde. Svarta skuggor kröp uppför berget. För några sekunder såg det ut som människor, men jag förstod att det var ögat som lurades.
Med händerna mot solen mötte jag skymningen. Stod stilla tills det kvillrade i benen av obehag. Skulle han komma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.