En början-786

Jag stod länge och tittade på pappersbiten, försökte se om det stod något på den. Någon hade knycklat ihop den. Var det månntro i vredesmod. Under tiden jag försökte ta in vad läraren sa försökte jag nå pappersbiten som vecklat ut sig och låg som ett löv på marken. Med pennan till hjälp drog jag den närmare mig, men tappade kontakten med papperet då en vindpust sköt iväg den. 

Läraren malda på med mattetal med x och y:n. Det där kommer jag aldrig att lära mig, tänkte jag och försökte komma närmare lappen genom att nästan omärkligt flytta stolen.

Läraren harklade sig, och jag tittade upp beredd på att bli utskälld. Men, det var inte mig han såg, det var Jonas som lagt upp sina fötter på bordet framför sig.

Maria huttrade till och drog igen fönstret. 

Av vindilen fick papperet ny fart och flög ännu längre bort.

Jag funderade på om jag skulle be att få gå på toaletten, men förkastade snabbt idéen. Torsten Johansson var av den gamla stammen. En stofil som inte tillät någon att lämna rummet förrän klockan ringt. Numera var det visserligen någons mobil som tutade och påkallade hans uppmärksamhet att lektionen var till ända. Ringklockan som tillhörde skolan hade slutat fungera för länge sedan, och ingen funderade ens på att reparera eländet. Jag slängde en sista blick på papperslappen och vände mig framåt igen. jag kunde säkert ta upp den när vi gick ut.

"Pst", sa Lena som satt tre bänkar bakom mig. "Är det här din?" Mellan pekfingret och tummen höll hon i den efterlängtade lappen. 

"Ja. Tack", viskade jag och böjde mig bakåt för att nå. 

I samma stund som mina fingertoppar nuddade den knivskarpa kanten kände jag en hand på min axel.

"Men, vad är det här? Sitter damerna och skickar lappar till varandra. Så söta ni är." Lärarens röst var barsk och fylld av ironi.

Jag följde hans händer med blicken när han vek upp lappen och läste. Leende mumlade han ord jag inte hörde, och pekade sedan på James, en kille som nyss börjat i klassen, inflyttad från Irland.