Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



23 oktober 2015

En början-962

Bussen stannar med ett djupt suckande utanför tandläkarmottagningen. Lasse och Maja trycker sig fnittrande ut före alla andra och kilar in i porten. 

Under resan hade de berättat om kusinen som varit hos tandläkaren förra veckan.
”Tandis bände bort båda Tonys framtänder”, sa Lasse.
 ”Och gav honom en spruta som var så hääääär lång”, la  Maja till och satte upp händerna framför sig i luften med flera decimeters avstånd.  ”Nu har han en stor lucka fram.”
Jag lyssnade uppmärksamt eftersom jag hört ungefär samma historia flera gånger. Fick verkligen tandläkare göra så? Var inte det barnmisshandel?
De andra skrattade åt min rädsla, men jag tror nog att de innerst inne funderade om det tvillingarna berättade var sant.

Jag lommar efter de andra. Magen gör saltomortaler och jag mår illa. Benen känns extremt tunga.

”Välkomna”, säger sköterskan och bläddrar i några papper hon håller i. ”Jag går i bokstavs-ordning.” Hon tittar på mig. ”Dig känner jag igen. Du är Teos dotter va?”
Jag kryper ihop i stolen, försöker göra mig osynlig. Typiskt, nu får jag säkert gå in först, tänker jag och nickar.
Sköterskan lägger sin hand på min axel. ”Hälsa mamma och pappa.”
Jag nickar igen.
Hon bläddrar i papperen och säger: ”Tomas Andersson.”
Tomas reser sig upp och glider med blicken över oss som sitter där. 
Tavlorna på väggarna är mörka och gardinerna solkiga, några gamla veckotidningar ligger på det ljusa bordet framför mig och på golvet rullar en massa dammråttor.
Jag ler uppmuntrande mot honom, men det blir nog mest en grimas. Hans mun är som ett streck och axlarna nedsjunkna.
När han stängt dörren sitter vi tysta. Jag håller till och med andan, tror jag.

Plötsligt hörs ett högt skrik på andra sidan dörren. Och ett till. Sedan tystnad.

Dörren öppnas och Tomas kommer ut. Han är röd runt ögonen och håller handen över munnen, sätter sig på en stol och stönar.
”Hur gick det”, säger jag.
Han öppnar munnen för att svara mig men stoppas av sköterskan som läser upp mitt namn.

På darrande ben går jag in i rummet jag blir anvisad och sätter mig i den vita skinnklädda fåtöljen. Jag slänger en blick ner i spottkoppen och ser något rött. Det är säkert blod, tänker jag och hör Tomas skrik igen. Vad har hänt härinne egentligen?
Jag mäter avståndet från stolen till tröskeln och funderar på om jag hinner ta mig ut innan de får fatt i mig. Nä, det är nog för långt, tänker jag och tar tag i armstöden när sköterskan fäller ner ryggstödet. Jag kör in naglarna i skinnet och blundar. Nu kommer den. Sprutan, tänker jag.
”Öppnar du munnen”, säger tandläkaren och tar upp en silverfärgad tingest som ser ut som en pinne med en krok.
Jag särar på läpparna medan jag sneglar på hans hand. Den där gör säkert också jätteont, tänker jag och försöker se den beryktade sprutan.
”Du måste öppna mer”, säger han och tar tag i min käke och drar isär den. ”Sådärja, det är bättre.”
Jag kör in naglarna djupare i skinnet och hjärtat dunkar så hårt att det tjuter i öronen.
”Är du rädd”, säger han och sticker in kroken i min mun. 
”Mm”, viskar jag så gott det går.
”Jag ska sätta på lite musik”, säger han och trycker på en radioapparat han har stående på bänken.
Lugn musik strömmar ur apparaten.
Han vill naturligtvis dölja mina skrik, tänker jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar