Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



13 november 2015

En början-967


Jag stod på knä bredvid min döda systers kropp och såg Alex gå in i lågorna. Han hade lindat en svart, blöt sjal runt huvudet.
Så typiskt honom, tänkte jag och log genom tårarna. In i det sista rädd om de sista testarna av hår.
Eldens dån överröstade sirenerna och det blinkande ljuset nådde ända upp i trädtopparna.
En brandman kom springande mot oss med en filt i famnen. Hans ansikte var svettigt under hjälmen och det hördes ett skrapade ljud från kläderna när han rörde sig. Mannen doftade fränt.
”Hur är det”, sa han och lade armen över mina axlar. ”Har du hört om ambulansen är på väg?”
Jag skakade på huvudet och tittade på Lisas stirrande blick. Det var inte längre hon som låg där. Kvar fanns bara ett skal med hennes utseende. Blicken var brusten och läpparna lite åtskilda som om hon smakade på luften runt sig. Min syster. Min älskade, livliga syster fanns inte längre hos oss. Hennes nattlinne hade en tunn kant av lera längst ner och mina pyjamasbyxor var våt både i rumpan och på knäna, tröjan full av levrat blod från Lisas huvud.
”Hon är död”, sa jag till mannen och pekade mot huset. ”Min bror är där inne. Hjälp honom istället.”
Jag lade ner Lisa på marken igen och reste mig upp. Knäna knakade och jag kände att jag var våt om kinden. Tårar? Blod?
Brandmannen vände mig ryggen och sprang in i huset utan att tveka. Var det bara jag som tyckte att han betedde sig dumdristigt, tänkte jag och höjde händerna mot ambulansen som kom i full fart in på gården. Det hettade i ryggen när jag vände mig mot den och jag hörde delar av huset rasa innan skriket nådde öronen.
”Akta”, sa en annan brandman och drog i en lång, tjock slang. ”Kalle klarar sig. Han är expert på sådant här.”
”Min bror …”, började jag, men tystades.
”Din bror kommer snart ut. Jag lovar.”
Gården översvämmades av polisbilar, ambulanser och brandbilar, men jag hörde inga sirener trots att jag såg det blinkande ljuset. Mitt huvud kändes som om det virats in i en tjock, svart filt.
Det sista jag hörde innan jag svimmade var Alex röst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar