TEMA Panik

Jag hann aldrig säga farväl, inte heller orden som legat och grott i mig i månader. Allt jag ville förmedla till den jag älskade mest på hela jorden tystnade förevigt i samma sekund som den silverfärgade lilla runda kulan nådde mitt hjärta.
De där magiska sista sekunderna som jag var medveten om min kropp spred sig paniken i hjärnan lika segt som lavan rinner ur en vulkan.
En intensiv doft av regn anföll näsborrarna, och jag förnam ljudet av grenar som knäcktes när mannen flydde.
Min själ virvlade upp i luften som en liten lövtromb om hösten medan rött kleggigt blod spreds under kroppen, och små darrande händer skakade mig fram och tillbaka under höga skrik. ”Mamma! Mamma! Vakna!”