TEMA Sovra

När jag vaknade upp ur koman på sjukhuset fanns beslutet långt bak i huvudet, men accelerade inom bara några dagar till att finnas på min tunga. Det var ju bara så svårt att säga orden. Min väninna kom upp på sjukhuset med en blomsterbukett och ältade sina bekymmer med stackars Per som nog inte bar en alltför enkel börda i deras äktenskap. Att vara bollplank till en konstnär är inte det lättaste.
Jag mindes alla tjejmiddagar där hon skalat av sitt äktenskap och blottat alla ”fel” hon ansåg Per hade. Vi andra vred olustigt på oss och undrade försynt om det inte var dags att skiljas. Vanligtvis tittade Alice underligt på oss och skrattade. ”Nä, nä…jag älskar Per, trots alla fel, men det är så skönt att skölja av sig lite oförätter ibland. Det är väl det ni är till för?”
Nu låg jag här utan att ha en chans att komma ifrån. Hennes smattrande röst kröp in i mina nerver så att jag skar tänder. Det kändes som om jag ville strypa kvinnan som satt på den skrangliga, vita stolen vid min sida.
Jag blundade för att visa att jag ville sova, men hon ignorerade signalen och pladdrade på.
Till slut orkade jag inte mer, och lyfte min enda brukbara arm och satte handen över hennes mun.
Med raspande röst viskade jag ”Du är inte min vän längre Alice. Du är en fullblodsegoist som borde tänka på vad du gör och säger. Gå nu härifrån är du snäll, och kom aldrig mer tillbaka.”
Munnen kändes som läskpapper så jag tryckte på den röda lilla fyrkanten och belönades av en liten söt nippertippa som med mjuk röst undrade vad jag ville. ”Vatten…” viskade jag och undrade vilka andra vänner jag skulle sovra ur min bekantskap.

Dagboksinlägg 6 april 2011

I gårdagens tidning läser jag om en kvinna och en man som helt skoningslöst utnyttjat både sin son och kusinen till sina egna sexuella behov.
Några rader längre ned läser jag chockat att hon var mamma till pojken, och han pappa.

Stackars, stackars lilla barn. Som femåring har han tvingats att ha sex med sin älskade mamma, och detta har de jävlarna filmat, och säkert fulla av sjuk åtrå åsett om och om igen.

Sådant här är inte bra att läsa för mig. Min fantasi målar upp alla bilder lika klart som om jag fotograferat det, och sedan har jag svårt att sluta tänka på det.

Det sjuka är att min kommande bok kommer att handla om något liknande, och jag förstår om igen att det jag fantiserar ihop i min ädla hjärna är ingenting mot för vad andra GÖR.

Detta är andra gången som mina texter förverkligas av någon annan, och det skrämmer mig så mycket att kalla kårar löper längs ryggraden när jag läser artiklarna.

http://www.metro.se/nyheter/kvinna-domd-till-fangelse-for-incest/Hdzkde!4Pao0bQqAQnC0qN0XmbaNA/

Brr…nä nu går vi över till något helt annat.

Idag skall jag träffa min lärare och få handledning på halva filmen som jag nu fått ihop. Det har varit slitigt, fundersamt och mycket research för att få allt så verkligt jag bara kan. Ingen skall kunna säga att jag fuskat, eller hitta på detaljer som är urviktiga för trovärdigheten i filmen.

Skrattretande nog får massor av kapitel inte plats i den slutliga filmen, och boken blir mycket, mycket tjockare. Allt bakgrundsmaterial blir mer detaljrikt.

Just nu sitter jag på mitt favoritfik Whispers strax bortanför Södra station med ett glas nypressad juice och en baguette fylld av lök, tomat, skinka och ost. Kan man börja morgonen på ett bättre vis?

Nu skall jag fortsätta med manuset en stund innan det är dags att besöka Kurt.

Ha det gott!

TEMA Statistik/6 april

När mannen med den blåa kepsen hoppade fram och greppade tag i mig for tanken ”Åh nej, jag tänker inte bli en siffra i statistiken över våldtagna kvinnor.” genom mitt huvud med blixtens hastighet.
Istället för att lealöst finna mig i behandlingen sparkade jag honom på pungen med mina högklackade stövlar, och satte tänderna i det vita köttet som låg över munnen på mig.

Resultatet kom bara några sekunder senare, och jag kände styrkan i kroppen på den bakom mig. Jag såg äntligen min förövares ansikte och kunde spänna ögonen i honom.
”Din jävla hora…vänta du bara.” Han gnisslade tänder av ilska, och höll sig ömsom om pungen, ömsom om handen.

Så fort jag fått honom att fastna i mitt blickfång var han fast, och med två hårda kickar flög mannen handlöst ned i diket han bara för en liten stund legat och väntat på mig i.

Nu var han mer än arg, ja närmast vansinnig, och med en närmast omänsklig kraft reste han sig, lyfte mig från marken och kastade mig mot en bänk som behövde både lagas och målas.
Smärtan i ryggslutet fick mig att stöna, och hur mycket jag än ville upp var det omöjligt.

Leendet som mötte mig när jag öppnade ögonen var fyllt av svarta stumpar, och andedräkten var inte mänsklig. ”Hora.” Han spottade på marken och slog med knuten näve i den andra handflatan gång på gång. ”HORA!” Ögonen var smala och ansiktet liknade ett russin. I skäggstubben såg jag silvergråa strån och tänkte för några sekunder på min pappa som dött alldeles nyss. Skulle vi träffas nu?

Jag såg att ett litet stycke trä från soffan låg bara några centimeter från min hand, och försökte febrilt nå det innan det var försent. Flisan var spetsig, och verkade ganska murken, men bättre något än inget.
Mannen tog upp något ur sin ficka och jag såg något blänka till i hans hand. ”NEJ!” skrek jag, och använde all kvarvarande kraft till att resa mig upp och kasta mig mot honom. Handen med flisan gick som en stångjärnshammare om och om igen genom de slappa kinderna, och prickade till och med ena ögat.

När jag inte kände något motstånd längre kröp jag på alla fyra en bit från kroppen, innan jag på stapplande ben reste mig och lämnade stället fylld av eufori av att ha överlevt.

Tandläkarskräck

I samma sekund som den vita tröskeln passerats slår panikens klo sig till ro i mitt inre, och vägrar försvinna. Varje sekund blir till en evighet, och tidningarna som står placerade i ett ställ hånskrattar åt mig.
Klockans visare rör sig med höga ”Tick-tack, tick-tack”

I stolen flackar min kropp mellan att springande fly därifrån, eller på vuxet vis ligga kvar och vänta.

Doften i rummet blir tio gånger starkare, och biter sig in i mitt sinne, medan knivskarpa tumnaglar trycks in i handens övre del.
Rädd så rädd och liten, så liten ligger jag som en dömd och väntar först på sticket av bedövningsnålen, sedan ljudet och smärtan som inte finns.

Borrens illande, surrande läte gräver irrgångar av minnen och smärta i hjärnan, och smärtan kommer före känslan.

Efteråt känner jag trots allt en liten seger över mig själv. Jag gick dit på egna stapplande ben, och låg kvar.
Hålet är lagat och hon säger något jag inte riktigt uppfattar först, men sedan får tillfälle att höra igen.
”Vi syns nästa år.”

Ord som för mig ter sig som envisa gnagande lämlar som inte fattar att de gått fel.
När skall vetenskapen uppfinna något som lagar utan att smärta.

En svullnad som känns, men inte syns är kvittot på mitt besök, och en tusenlapp är kostnaden för mitt mod

TEMA Strävan/5 april

I min enträgna strävan efter att bli författare har jag kämpat mot trötthet, pengabrist och tid. Hoppet är nu att allt detta jobb skall ge belöning i form av ett varmt välkomnande av min publik och mina läsare.

Att vara filmmanusförfattare är intressant, fantasirikt och alldeles, alldeles underbart, men som med alla konstnärliga yrken är det en ständig kamp att synas, höras och ses.

Som tur är har jag med mina gener förvärvat en stor dos envishet och jävlar anamma som behövs i sådana här situationer.

Om några veckor ställs jag ut i verkligheten för då slutar skolan och min lärare anser att jag skall kunna det här med filmmanus, och faktiskt tror jag att han har rätt.
Det livsviktiga mönstret i film och alla små knep som finns har nu etablerat sig i min skalle och för säkerhets skull på papper…om jag nu skulle glömma.

Framtiden för mig är just i detta nu att fullfölja filmmanuset och sälja det till ett svenskt filmbolag, eller varför inte utlandet. En bok kommer att ges ut, antingen på eget förlag eller genom ett annat förlag. Ännu en bok finns på pränt, och även en tredje.

Men verkligheten innehåller barn som vill ha mat, och ett halvfärdigt hus som skall få plåttak och innehåll, så det är bara att kliva in på arbetsförmedlingen och försöka hitta något lämpligt jobb för lilla mig.
Dessvärre blir jag dissad av arbetsgivarna då de läser min ålder och att tre småttingar finns i bagaget. Att en man finns med hjälps inte. Hur många män hjälper till med VAB? Enligt mina efterforskningar är det många, men arbetsgivarna tror att siffran är noll. Undrar varför?

TEMA Något enkelt /4 april

Min kärlek till dig är inte alls komplicerad eller svårförståelig
Bara enkel och rak som en linje mellan två punkter
Min kärlek till dig är inte fylld av sorger och tårar
Bara rätlinjigt sökande utan krav
Min kärlek till dig är stor och allsmäktig, liten och svag
Bara enkelt sökande och varm
Min kärlek till dig är kanske inte evig
Bara just i detta nu

Dagboksinlägg 4 april

I natt tog jag ledigt från skrivandet och tittade på den hyllade vampyrfilmen Låt den rätte komma in.

Jag gillar egentligen inte vampyrfilmer, men vi har pratat så mycket om den på skolan så jag var tvungen att checka in den.
Och vad kan jag säga? Jo den är jäkligt bra gjord, och spännande, men det där ögonblicket när hon biter människorna i halsen känner jag att ”Nä, det här är inte min grej.” Sorry filmskapare, men…det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

En gång för länge sedan gjorde Brad Pitt och Tom Cruise en vampyrfilm som jag väntade i det längsta att se, men slutligen såg tack vare Mr Pitts sköna uppenbarelse. Hm…jag stängde av efter bara några minuter in på delen där de börjar suga blod.

Nåväl, nog om det. Nu har jag sett den.

Idag har jag skola och ser fram emot det som vanligt.

Ute smälter snön bort, och just nu är vår källare en genomgång för smältvattnet i skogsbacken bakom oss, och ja, det är precis så illa som det låter. Vår stackars pump går i högvarv för att skicka ut slaskvattnet.
Isen på framsidan av huset håller däremot ett hårt grepp om jorden, och jag ser redan nu hur lerigt det kommer att bli när den bestämmer sig för att dra.

Ha en underbar dag govänner.

Dagboksinlägg 3 april

Inatt lyckades jag till slut få ihop första halvan av filmen, och kunde med gott samvete titta på filmen "Mitt liv som hund" och ännu en som handlade om en galen man som var två meter lång och mördare.
Zabine och Razmus lade sig sent, men ville ändå att jag skulle läsa ännu ett avsnitt ur boken Vargbröder. Igår var den riktigt, riktigt läskig.
Peter lade klinkergolv i källaren, och sedan käkade vi ost och kex.

Nu på morgonen har jag badat båda hundarna och mig själv. Efter det har jag skrivit skrivpuffen från igår och idag, och NU skall jag ut och flytta brädhögen utanför vårt hus för att rädda den undan vattnet som blir av snösmältningen. För nu...nu försvinner snön snabbt som attan och ersätts av brun slibbig geggamoja som fastnar överallt. Tack gode gud för Nanooks underbara överdragsbyxor och gummistövlar som inte läcker.


Jag längtar till sommaren då allt det här vattnet försvinner ner i jorden istället för att täcka marken överallt, och dyka upp både i källaren och under gipsskivehögen i det tillfälliga förrådet.

TEMA tillskott

Emma kramade farfadern hårt, hårt och kände tårarna komma trots att hon kämpade intensivt med att trycka dem tillbaka.
”Så, så” sade han och lade ömt den rynkade, åderfyllda handen på hennes kind. ”farmor hade inte velat att vi står och tjuter som två lipsillar. Hon har det mycket bättre där borta.”
Emma torkade tårarna och tittade upp på farfar som blinkade finurligt till henne, och lade en silverglänsande femma i hennes hand.
”Här får du ett litet tillskott till din veckopeng, men säg inget till din lillasyster. Det blir din och min hemlighet.”
Hon lät den kalla pengen vila i handflatan och studerade inskriptionen runt femmans yttre kant. Det var inte alls svårt att se de gigantiska bokstäverna. SVERIGE 1988 stod det med tjocka bokstäver. Emma vände på myntet och såg två inristningar som egentligen mest liknade två ensamma snöflingor, men säkert var tänkta att vara stjärnor.
”Tack farfar, men jag måste nog dela den med Tora, annars blir det orättvist.”

Farfadern studerade sitt kloka barnbarn och öppnade skinnbörsen för att plocka upp ytterligare ett mynt och trycka det i Emmas hand. ”Varsågod lilla du, en till er var.”

Emma sprang snabbt ut genom dörren efter att ha kastat en snabb blick på kistan som stod i rummet . Hon tyckte att begravningar var läskiga, men var glad att hon gått ändå.

TEMA Försvinna

Ibland önskar jag att jag hade förmågan att försvinna utan att någon visste vart.
Ett eget litet krypin där jag var jag och bara jag.
Önskan är kort men intensiv, en sekund här, en sekund där.
Tystnaden lockar mig att låta hjärnan ta över, och kroppens önskningar blir sekundära.
Handen följer minsta motståndets lag och sveper över ett vitt ark på måfå letandes en början och ett slut.

Dagboksinlägg 2 april

Första fjärde delen av filmen är hoptuzzlad, och nästa del är påbörjad. Det börjar verka filmmanus banne mig. Så enkelt bara man hittar de rätta verktygen, men framförallt förstår dem.
Texter har jag hjärna full av, så det är bara att producera när den här filmen är klar.

Natten blev lång, och klockan hade passerat två när jag dråsade i säng trött, så trött.
Men kreativiteten lade sig inte till sängs, nädå…jag drömde om filmen jag skapar, och blev tvungen att kliva upp när Lilleman vaknade några timmar efter jag lagt mig.

Jäntan kom till vår säng cirka en timme senare. Helt plötsligt var vi fyra stycken i sängen, mysigt men varmt och trångt.

Idag tänkte jag börja morgonen med att ta ett välförtjänt bad i baljan. Ja du läste rätt…just nu har jag inget badkar och får bada i en murarbalja där jag knappt kan trycka ned min kropp som svällt ut över vintern. Det är verkligen dags att börja ta de där underbara långpromenaderna som får livsandarna att invadera själ och hjärta.

Varje kväll läser jag för barnen ur bokserien Vargbröder, och den är helt enkelt underbart skriven. Konstiga ord, namn och fantastisk gestaltning som jag spelar upp i scener för mina små. Böckerna rekommenderas varmt till barn i alla åldrar.

Min skrivpuff uteblev igår, och jag hoppas att vi får en idag. Det blir så tomt när jag inte får skriva den där lilla textbiten varje morgon som jag vanligtvis gör.

Peter står och diskar, och hojtar om att jag skall svabba golven…vilket behövs, men…det är svårt att lämna datorn när skrivandet flyter så himla bra. Så fort filmmanuset är fixat väntar bokmanuset på sin tur, och jag längtar, längtar, längtar så.

Utanför fönstret är det både grått, blött och kallt så jag kan med gott samvete dra ned gardinen och glida in i min fantasivärld så fort jag gjort min del av hushållet.

Igår tittade jag och barnen på filmen JUMANJI på eftermiddagen. Vi gillade den allihop, och det första Zabine sade imorse när hon vaknade var att hon ville se den igen. Den har inte svenskt tal, så jag läser texten för dem. Robin Williams är obetalbar med sin humor och varma charm.