Ny valp på G-manusskrivande-egenutgivarnas utskick till bokhandlare

Vi kommer nog att få tillökning snart.

Zilla och Chicco smygparade sig då hon löpte, och jodå...hon blir allt rultigare.

Det hela hände då jag var på vift i Norrtälje, och sov över där. Ha, ha...Peter trodde i sin enfald att hundarna skulle lyssna på honom...vilket de naturligtvis inte gjorde.

Igår badade jag Zilla och gjorde iordning en bädd speciellt för henne. Nu väntar vi spänt på att något ska hända.

Zenta hennes sista valp har fyllt sex månader och tuggar på det mesta, men har charmat in sig hos husse så pass att han förlåter henne varje gång.

Igår natt skrev jag på manuset till två då ögonen vägrade vara öppna, och jag om och om igen nickade till.

Det var kallt i sängen, isande bittert kallt och jag tyllade om mig med filtar från två håll plus dubbla täcken. Underligt att det kan bli en sådan kyla i vårt sovrum, men den kommer underifrån.

Imorse vaknade barnen ett efter ett och vi åt frukost. 

Jag steg upp tidigt och hade skrivit dagens skrivpuff samt kikat på manuset jag skrivit ut. 

Snart är det dags att läsa in texten för att på så sätt höra och se om något låter underligt, om jag måste ändra textföljden, lägga till eller dra ifrån.

Jag älskar alla steg i bokskrivandet, fascineras över att min hjärna härbärgerar så många ord och skeenden. Det är bara att hoppas att inte den där förmågan att skapa får för sig att försvinna. Det vore en stor sorg, och mitt liv skulle bli så fattigt.

I princip kan jag säga att jag lever i en fantastisk overklighet av verklighet. Det mesta jag ser och hör omsätts i hjärnan och förvandlas till en film med text.

Egenutgivarnas utskick med alla våra böcker är snart redo för utskick till bokhandlarnas inköpare, och min mage gör saltomortaler av nervositet över hur det skall gå, om min bok kommer att säljas eller dissas.

Nu ska jag kliva in i verkligheten ett tag, ringa om sterilisering av kissemissen och sterilisering av Chicco som verkar vara högproduktiv, vinst varje gång liksom.

Annars återstår inget annat än en intensiv dag med fyra glada barn som härjar vilt, för att korta stunder hämta andan med att teckna.

Ha en underbar dag

Kram

TEMA Avhandla

Vad hade du för rätt?

Hur kunde du?

Vad gjorde att du såg dig nödsakad?

Att avhandla det du sett? Dra det i smutsen? Informera myndigheterna?

Om vad du sett?

Jag gjorde bara det som nödgades

Försökte rädda spillrorna av hennes själ

Lade armarna om den tunna kroppen och lyfte henne, gjorde allt jag kunde för att skydda den lilla spillran.

Påsklov-Icabesök med tre vilda barn-novelläsning på kapitel1

Vaknar klockan sex av Iphonens illvilliga signal och svär åt mitt beslut att inte ändra tiden nu i påsk. Funderade på det inatt innan jag lade mig, men orkade inte gå upp ytterligare en gång.
Ha, ha...sova vidare? Jo du kyss Karlsson.
Efter en liten stund ylar Zenta och vill ut.
Travar ut i skogen iklädd pykamasbyxor, tjocktröja och luva. Regnet skvalar och jag blir blöt överallt. Kylan tränger in i märgen och skrämmer mig in i huset efter några minuter. Det får bli snabbpissning idag.

När jag kommer in och lägger mig igen märker jag att en liten pojke borrat ned sig mellan oss, och hör tassandet från bara fötter som närmar sig.
Det är Zabine som vill gosa, trött och nuttig.

Peters klocka ringer oförlåtligt klockan sju, och ute i vardagsrummet sitter Razzel och tittar på teve med sin syster som smugit upp när jag slumrat.

Efter en snabb frukost klär barnen med stort besvär på sig, och vi tutar iväg till ICA för att handla. Hm...ICA...tre barn...?
Jodå, ibland måste man göra saker, och det var så det var idag. Vi hade slut på allt i kylskåpet. Det ekade tomt. Ho, ho...ekot studsade tillbaka fyllt av yoggidoft och några kvarlämnade röda lökar. En flaska senap och en krokig gurka som nog behövde slängas.

Resan började dåligt. Raz var urförbannad på syrran som stulit hans plats. Han ville sitta i framsätet...basta...och skrek av ilska tills han slutligen gav upp och satte sig bak med ett högt muttrande och en armbåge som snuddade vid lillebror för att retas.
Zabine klagade på huvudvärk igen, och jag sa till henne att vi skulle åka till läkaren och kolla det där när påsklovet är över.

På parkeringen förmanar jag mina små och lovar en muta om de är snälla.
Hampuz 4 år sitter i vagnen, Zabine 7 år springer bredvid, och Razzel 9 år surar delvis fortfarande, men går snällt bredvid.

Ojne, vojne hur det kan bli ibland.
Det fungerade topp tills vi skulle passera leksaksavdelningen som nästan hade spotlights på sig idag.
Razmus smet iväg trots att jag sa ifrån, Zabine efter och jag med. Grr...det blev batalj på golvet. Höga röster, tillsägelser igen, hot och muta i omnämnd ordning. Jag funderade allvarligt på att vända om, ställa tillbaka vagnen och gå till bilen för att åka hem.

Razzel skärpte sig, och handlingen fortskred med korta avbrott vid bokavdelningen (delvis mitt fel. De hade REA 50% på reapriset.)och glassavdelningen där Lilleman plockade glasspaket han absolut ville ha ur frysen genom att hoppa upp och hänga ned i den. Ta det han ville ha, och lägga det i vagnen. Oemotståndligt envis.

Så var det dags att lämna stället. Vagnen var pintjock av varor, Raz stod mitt i, och barnen började tröttna.
Vid kassan ställde de snällt alla varor på bandet, och samarbetade snyggt medan jag packade.
Så var det dags för betalning...hm...ibland...ibland fungerar inte tekniken, och just det hände idag. Det pep och en massa text stod på displayen.
Tjejen stängde hela baletten, startade om och allt fungerade igen.
Voila, bara sådär.

På väg ut tröttnar Hampuz alldeles. Han vill inte gå. VILL INTE GÅ. Lägger sig ned på golvet och skriker.
Jaha, tänker jag. Skall jag lägga mig bredvid, pilla mig i naveln och vänta på bättre tider. Eller lyfta upp min lilla snutt, lägga honom över axeln och försöka ta mig ut?
jag gjorde det sistnämnda. Golvet såg så smutsigt ut.

Ute regnar det...så alla kassar blir våta, jag blir våt, och alla andra med.

I bilen vill Raz höra rock. Och rock blir det...högt läge...

Väl hemma tar jag ut vovvarna som skäller galet, och plockar sedan upp varorna.

Jag går in på kapitel1 och läser alla novellerna i MN. Det är många som är superba, som berör och förför läsaren, dvs mig i det här fallet. Det kommer att bli svårt att välja några få ur denna skatt av text. Kika in själv, och missa inte att kommentera, kanske till och med rösta på mitt bidrag Dödens ängel.

Ikväll har jag redigerat ett inlägg till en bok jag skall vara med i, och nu äntligen. Efter att ha lagt tre egna barn plus granntjejen som besöker oss...så får jag skriva på mitt manus.

Godnatt mer er.

TEMA Slagfärdighet

Fest...klackarna i taket...bubbel i glasen och skratt...män som intresserat följer diskussioner de egentligen är helt ointresserade av. Svettiga pannor, ryggslut och håriga bröst, smink som envist duttats på i lager på lager, om och om igen.

Jag...ensam...smeker med blicken mannen jag alltid vurmat för, han som äger slagfärdigheten jag själv gärna haft. 

Letar mig in i ett så mörkt hörn att ingen ser mig, tittar förbi och kanske bara lägger en minimal tanke på att draperiet buktar lite väl mycket, men ser inte mina sandalklädda fötter som petar fram därunder.

Volymen ökar, dunkar in ord i min hjärna som tröttnat på det jag hör redan innan första tonen, längtar till sängen, lugnet och en god bok.

Iakttar...värderar...söker hans blick utan att han ser. 

Längtar, omfamnar ensamheten i trängseln, men vet inte hur man gör.

Stiger försiktigt ut...drar draperiet åt sidan, blottar mig själv. Skrattar...ett konstlat gnäggande skratt...slår handen för munnen för att stoppa det, men kan inte...

Han den underbare kastar en blick på mig...hånar tyst...läpparna rör sig...kastar ord...utan ljud. Fingret kommer efter rätt upp i himlen...det längsta...där han kunde burit min ring...om...allt varit annorlunda.

Möter hans blick...och lämnar stället...ensam som alltid.

Mitt bidrag till kapitel 1:s novelltävling, och mina planer för framtiden.

Jag har fått jättefina recensioner av min novell Dödens ängel som finns med i kapitel 1:s novelltävling den här månaden.

Var själv med och tävla eller bara läs den och kommentera.

Idag blir det en sådan där bygga-hus-dag igen. Peter och jag ska sätta panel, både vanlig och lockpanel som sitter på den.

Solen lockar utanför fönstret, men det snöade nyss. Ha, ha...aprilväder...jomenvisst är det det. Det är nästan som att vädergubbarna retas med oss. Ena dagen strålande sol, andra bitande kalla vindar och snö, eller till och med elaksinnade hagel som vräker sig ned över himlen och landar på jorden.

Inatt skrev jag på ett inlägg jag har äran att få ha med i en nyskriven bok. Inga detaljer ännu. Jag berättar när allt är klart. Nämner lite snabbt att det handlar om Ann Ljungbergs nya bok om bokutgivning.

I juni kommer en antologi ut via Hälsingeskrivarna där jag har en novell med, och ska stå på gatan i Söderhamn under bokbordsdagen för att marknadsföra den.

Lite senare kommer det ut ännu en bok där jag har varit med, men utgivningsdatumet är än så länge luddigt.

Ha en härlig dag

kram

TEMA Tystna

Han hade babblat oavbrutet i flera minuter, orerat över böndernas ovilja att lära om och låta det nya träda in i deras gårdar.

När jag försökte ta ordet hyssjade han mig irriterat och lade handen över min mun med ett lågt: "Låt mig sköta det här. Pappskallarna fattar inte bättre."

Mannen bredvid mig liknade i mycket sin egen röst, stor och tjock åt alla håll med stort yvigt grått hår. Munnen bestod av två tjocka läppar, och en hörntand som envisades att kika fram. Ena kinden var insjunken med ett stort vitt ärr från örats överdel till hakans nederdel.

Under tiden jag fladdrat iväg i mina egna tankar gick han med långa, bestämda steg mot ett gäng lantbrukare som jobbade hårt med att rädda årets höskörd genom att lägga det på långa röjor som lagts på stolpar. Det hela verkade vara ett rätt så lönlöst försök eftersom regnet som öste ned blötte igenom höet på nolltid och förvandlade det till varma, våta sjok av halvtorrt gräs.

"Du ser själv", skrek min tjocke vän och halvsprang de sista metrarna.

När han kom fram till männen drog han upp ett inplastat dokument och pockade på uppmärksamhet, pekade på raden där de skulle underteckna, diskuterade vilt och lade handen på den tilltalades axel.

Genom den intensivt fallande mängden av våta droppar anade jag ord som pengar, rik och måste.

När jag nådde fram tystnade han och pekade på mig. "Herr Larsson här sålde sitt jordbruk till oss. Idag är han en rik man. Eller hur?"

Hela mitt inre blev rött av ilska. Vem var egentligen den skyldige? Jag som stod tyst och lyssnade, eller han som pratade i ett för att övertala dem till att sälja det käraste de hade? Lade mening på mening i en vågskål av tvivel de redan bar. Pratade om höskördar som gick fel och skogar som skövlats.

I ett rus av insikt slog jag undan mannens hand och mötte de oroliga själarnas blickar. "Sälj inte. Den här mannen är en bedragare. De tar er mark och förvandlar den till oljefält."

Jag såg i ögonvrån hur hans händer knöts och förväntade mig nästan att bli slagen trots att det fanns vittnen.
   En efter en steg de fram och lade sin hand på min axel, stöttade mig utan att säga ett ord.

Ett unisont babbel av upprörda röster stegrade sig likt en vild hästs kamp för frihet, och jag kände i mitt hjärta att jag valt rätt.

Med långa steg lämnade han marken som sekunden innan mina ord legat i hans hand. Dokumentet singlade ned mot backen och blöttes upp av regnet som smattrade upprört mot våra ansikten.

Tivolibesök-nytt projekt-Min uppväxt med mamma som hemmafru

Dagen började redan klockan sju med Zentas intensiva skall. Om och om igen skällde den lilla, gav inte upp trots att jag sa åt henne.

Barnen klev upp, och jag som ramlade i säng klockan fyra gick också upp med ögonen fulla av John Blundsand.

Efter en snabb promenad ute i råkylan vaknade jag till och skrev dagens skrivpuff som handlade om ett underbart nytt skrivprojekt jag ramlat på av en händelse.

Allt startade egentligen med att Peters pappas nya, nja nygamla tant tog fram en tidning om släktforskning. I och med insikten att det fanns sådana tidningar letade jag på nätet efter en likadan från Hälsingland. Jag härstammar ju därifrån som du kanske vet.

Och jodå, visst hittade jag en hemsida som jag snabbt joinade, och på den hittade jag en sägen om en kvinnlig sjörövarhövding som härjade på vikingatiden på en ö i mina hemtrakter. Hur spännande som helst ellerhur? Jag såg henne framför mig trots att jag inte fått vare sig namn eller utseende, och snabbt spann min hjärna vidare på det jag läst.

I morse när jag vaknade fanns hon där igen, jämte mina gamla karaktärer som slogs om att synas och höras. Det kan bli bra bullrigt därinne ibland.

Idag har vi varit på samma tivoli som igår, och åkt nästan varenda grej. ja inte jag, men de äldre barnen och Peter. Jag och Lilleman åkte pariserhjulet som gott och väl räckte för mig. Det var högt och iskallt däruppe i toppen...och mina blickar gick till muttrarna som jag fick en närblick på då vi passerade en arm.

Nu hände det naturligtvis inte något, men min fantasifulla hjärna närde många tankar då jag gick omkring bland karuseller och lotteristånd.

Tolvhundra spänn fattigare gick vi därifrån på eftermiddagen för att käka och snabbt som ögat åka hem till våra älskade hundar och katten.

I dagens Aftonbladet läser jag om en kvinna som förfasar sig över att kvinnor vill bli hemmafruar och stanna hemma med sina barn. Hon tycker att det är att sträva bakåt.

Och jag...håller inte med.

Det kanske är just det vi måste göra? Sträva bakåt till det som var. Den där robusta tryggheten i att alltid veta att någon väntade hemma när man kom från skolan. 

Att ha en mamma, eller varför inte pappa som gärna sitter vid köksbordet med barnen och pysslar eller tecknar. 

Att inte ha en nyckel i ett band runt halsen, inte veta när föräldrarna behagar dyka upp på dagiset eller fritis där barnet sitter ensam och ledsen över att alltid, alltid vara den som hämtas sist.

Visst jag förstår när man är ensamstående, då finns inte något val, men med två sammanboende föräldrar borde det finnas en möjlighet att släppa köpjakten och den här intensiva statusjakten för att ge barnen det finaste de kan få: Tid med föräldern.

Ännu ett alternativ jag ser runt mig är de här människorna som skickar runt ungarna på så mycket olika aktiviteter att jag blir trött av att bara höra dem berätta om sina träningsscheman.

När slutade barn vara barn? Varför måste vi bli vuxna så fort?

Idag pushar media för att barn ska ha tonårskläder med behåtoppar, och korta tajta kjolar när de är sex år. Sex ynka år...jag ser och hör redan hur min lilla sexåriga tjej drivs till att bli en liten minikvinna med smink, höga klackar och hör och häpna...behå...

Jodå, Zabine berättar att en av flickorna minsann använder behå redan, och frågar i samma andetag när hon ska få en.

Med huvudet på sned möter hon min blick och försöker hitta ett svar.

Jag talar om att hon är för liten, att det inte behövs någon behå ännu, och låter min lilla prinsessa måla på ögonskugga utan mascara och underlagspuder.

Själv var jag en så kallad pojkflicka som hatade klänningar, och inte lekte med dockor, och har svårt att identifiera mig med min dotters längtan att bli stor fort.

Det var snarare tvärtom på min tid (jag var sju år 1971) 

Allt var inte så himla bråttom. Jag levde i en bubbla med mina föräldrar och min lillasyster på vårt jordbruk där både katter, hästar, höns, kor och hundar fanns.

Min mamma var hemmafru, tvättade, diskade, och allt det andra. Pappa jobbade heltid som elektriker och var bonde. 

Jag hade en kärleksfull uppväxt med en mamma som alltid fanns närvarande, vigde sitt liv åt sina barn.

Något jag tackat henne för många gånger, och är oändligt tacksam för.

Tack vare den plattformen av trygghet gick jag igenom alla hemliga dörrar med droger, kriminalitet och annat utan att fastna där nära vänner gjorde det, och ibland till och med föll.

Tack vare hennes idoga längtan att ge mig och min syster självsäkerhet och en alltid välkomnande famn växte vi upp till två jordnära, trygga kvinnor som inte behövde en man i vårt liv för att stå stadigt, utan med stort mod tog oss an livet som det var just då.

Vad tycker du om det här?

Vad finns det för alternativ?

Nu ikväll har jag kikat vad min skrivpuffskompisar skrivit idag, och kollat på facebook om jag hittar några användbara tips i mitt skrivande.

Efter att barnen lagts tänker jag glida in i hjärnan hos min Benjamin och hans käresta Charlie.

Ha det gott

Kram

TEMA Uppmana

"Ni mina mannar är kallade att vara med mig i kväll och borda skeppet som förmodligen passerar i bukten väster om ön." Kvinnan som uttalat orden slängde bak det röda håret och spände ögonen i sina män en efter en."Inte ett knyst om det ni nu får höra. Ett enda pip gör att jag måste skära halsen av den som yttrar något till de andra."

"Men hur ska vi fyra lyckas med att borda ett skepp? Är det inte bättre att vi åker allihop i flera båtar?"

"Tyst med dig! Båtarna lämnar vi på land. Du, jag och de andra ska simma ut och möta det, smyga ombord då de som vanligt lägger ankar."

Mannen som pratat flyttade på sig så att han såg sin sjörövarhövding bättre. Hon var en stilig kvinna, och ögonen sprakade av äventyrslust då hon pratade om det de skulle göra. Han visste att hon skulle klara det...tvivlade inte en sekund på att den grymma Estrid snabbt skulle ta över ännu ett skepp, länsa det på dyrbarheter och döda alla män. För hon hade gjort det förut...många gånger.

TEMA Tagel

"Ditt hår är som tagel. Vill du att jag tunnar ur det?" sa mannen som stod bakom mig. 

"Nä, jag gillar när det är så här fluffigt", sa jag och rörde vid mitt trollrufs med ena handen. "Förresten så är det modernt."

"Förvisso är det modernt, men snyggt vet jag inte. Alla passar inte i den frisyren. Du skulle..."

Frisören som ser ut som en inkarnation av ZsaZsa Gabor lägger händerna runt mitt ansikte och låter blicken glida över mitt ansikte. "Du skulle passa i kort...ungefär...ungefär som den där", sa han och pekade på ett fotografi av en förvuxen tonåring med spretigt kortklippt hår som ramade in ansiktet, och såg mer ut som en  klippt golvmopp än frisyr. "Det är väldigt populärt just nu. Jag..."

Jag tittade på bilden och fnyste. "Sådär ser min tioåring ut i håret. Jag vill nog ha en mer distinkt look om jag nu ska byta frisyr. Förresten så trivs jag i mitt flur, och det är väldigt lättskött.

En liten stund senare gick jag ut från salongen kortklippt med håret knappt till öronen, missnöjd och arg på mig själv för att jag var så förbannat velig. varje gång jag besökte en salong hände samma sak.

Det började alltid med små antydningar för att eskalera till läget jag stod i nu. Kortklippning på gränsen till rakat. "Du har ju så vackert ansikte. Se till att visa det", sa vederbörande och nästan hoppade av iver att få klippa av mitt vackra hår som har den där naturliga, fluffiga konsistensen av hår. "Ditt hår är som tagel och måste tunnas ur till att börja med, helst klippas i någon snygg kort frisyr", fortsatte han eller hon och körde in saxen i svallet och log av njutning då håret föll av.

Efteråt tackade jag för jobbet med gråten i halsen, betalade dyra pengar och gick gråtande hemåt.

Påsk

Igår blev det en så kallad tv-kväll med olika filmer efter varandra.

Vi lade hos inte förrän i gryningen.

Nu på morgonen vaknade jag tidigt av att Zenta skällde för att hon ville ut. Bästa väckarklockan man kan ha.

Det var kallt ute, isande, bitande kallt, och jag såg en massa spår från vildsvin. Hoppas, hoppas att de inte kommer ned i vår trädgård.

Efter frukost samlade jag ihop allt godis ungarna fått av släktingar mm, och det är massor...alldeles på tok för mycket för att vara nyttigt.

Själv ledsnade jag efter de fem första bitarna, men ungarna fullkomligt frossar i sig med följd att Raz liknar en studsboll som vägrar stoppa.

Peter och jag ska jobba på huset idag, måla brädor och panela.

Men först ska vi iväg med barnen till ett tivoli som finns några mil härifrån.

Ha en härlig dag

Recension nummer 10 av PAPPERSSKÄRVOR-godisfulla barn-trasiga datorer

Igår eftermiddag åkte vi äntligen iväg till Mediamarket och lämnade in vanliga PC:n som behövs för att jobba med hemsidan.

Tyvärr går det inte att ändra den med Safari som finns på MAC.

Vi lämnade in datorn på rensning och lät barnen busa i parken intill, sedan gick vi in på en sportaffär och köpte en sparkcykel till Lilleman. Den gamla blev överkörd förra året och han ville så gärna ha en ny.

På väg därifrån hittar jag en tidning som heter IPHONE, och som alltid blir jag supernyfiken och bläddrar i den. Tidningen tar upp allt som har med Iphone att göra och beskriver hur man arbetar med telefonen. En helt enkelt superb sak som även finns på nätet. I alla fall delvis.

Jag beställde en prenumeration direkt.

För det värsta jag vet är att inte veta hur jag handskas med teknik.

Medan Peter kikade på ett tak inför ett jobb skrev jag på datorn, men stoppades plötsligt av att den blinkade och levde om. Paniken hägrade, men jag tog ett djupt andetag och stängde av eländet.

På kvällen öppnade jag datorn med bävan och såg att allt fungerade igen.

Jag skrev på manuset efter att vi haft myskväll med barnen. Klockan var ett innan jag somnade på tangenbordet. Om igen syntes det avtryck av tangenterna på kinden.

Natten gick fort, och när jag steg upp igen sex hittade jag Razmus i vardagsrummet framför teven.

Snabbt som ögat kollade jag temat på skrivpuff, och skrev en kort novell utifrån det.
Under tiden jag skriver printar jag ut noveller jag skrivit tidigare för att sätta in dem i min författarpärm. Ifall att inte tekniken håller och alla texter försvinner från hårddiskar, usb:n och datorer.
Något som inte ska hända men...

Jag hittar en tionde recension av min bok PAPPERSSKÄRVOR och rodnar över berömmet. Det ska bli mycket spännande att se om den säljer via Egenutgivarna.

Barnen är som små sockerbomber och jag bara väntar på att de ska brisera. Runt, runt springer de, högt skrikande, busar med nya sparkcykeln, drar i kläder, puttar, kramar i samma mängd.

När jag jobbar med texten till Ann Ljungbergs bok Lyckas med utgivning 2 kapsejsar datoreländet och vägrar att låta mig träda in i mina texter. Gissa om det gör ont i magen.
Paniken hägrar igen, men jag går ut på facebook där snälla och talangfulla författarinnan Simona Arnstedt säger åt mig att starta om den.

Jag stänger ned alltihop, tar först ett, sedan ett till djupt andetag och trycker på start, blundar och väntar.
Som genom ett mirakel fungerar allt igen.
"Jippi", skriker jag och kan återigen jobba med texten.
Nu var det ju ingen fara att allt skulle försvinna, nej då...för säkerhets skull har jag dubbla extra hårddiskar, usb-pinne och skriver dessutom ned allt på papper.
Det har i dagsläget resulterat i en himla massa pärmar i bokhyllan med texten Författardrömmar skrivet på utsidan.

Nu ska jag flytta rumpan från en stol till en annan. Vi ska måla påskägg. En oruckbar tradition i vårt hem med pappa Peter som arrangör och mig och barnen som deltagare.

Glad påsk kram till dig