En början-668

Morfar och jag skulle på björnjakt. Hela vintern hade jag längtat efter den här dagen. Jag skulle till och med få ha en egen bössa. Ett halvautomatiskt vapen som fick laddas med maximalt två patroner och ett i patronläge. Det gällde att vara snabb, och att inte björnen såg oss innan vi såg honom.

Leo stod bunden vid knuten på huset och längtade nog lika mycket som jag. Han föredrog att sova ute i kojan på nätterna och var mycket sällan inne i vårt hus. Genom att ha honom där kände jag mig tryggare här än någon annanstans. Dumt kanske, men han var sådan, vår älskade hund och trogne vän. Leo hatade björnar och hade hjälpt morfar flera gånger. Faktiskt till och med räddat hans liv en gång. Jag vet att morfar helst ville ha både Leo och Kijjo med, men eftersom hundarna inte gillar varandra och hellre slåss än jagar då båda är med, så fick det räcka med en.

Mina jaktkläder var nytvättade och de luktade av impregneringen vi gjort inatt. En sträv doft som fått mig att rynka på näsan. 

"Sitter du nu här igen?"

Jag vände mig om mot morfar som stod i dörröppningen, och nickade ivrigt. Hans jaktkläder liknade ingen annans. Handgjorda av indianer som blivit hans vänner då han bott i Canada några år.

Min bror och hans kompis hade lovat att vara beredda om något skulle gå fel, men jag undrade för mig själv om han skulle orka hålla sig vaken så pass länge. Om man jagar björn måste det nämligen finnas ett så kallat eftersöksekipage tillgängligt inom två timmar.

"Nå?"

Jag stängde jackan och reste mig upp. Han doftade piptobak och skägget var silvervitt. Utan att säga ett ord till, stängde han dörren.

Jag samlade ihop mina kläder och drog på mig de mörkbruna väl infettade jaktkängorna. 

En början-667

Tävling. Äntligen.

Manar hade längtat så länge efter den här dagen att det kändes overkligt när hon nu stod uppställd på ett långt led. De andra hade nog inte lika mycket att förlora som henne. De var medlem i en fungerande familj och både farmödrar och mormödrar stod längs stigen för att heja fram sina barnbarn. Manar mindes byn i Egypten och kära Mami som alltid funnits i hennes närhet. Hon drog sig också till minnes de roliga sombreroformade parasollen som stått på stränderna för att turisterna skulle få skydd mot den skarpa solen. Hon och småsyskonen brukade rusa runt bland solstolarna för att föröka tjäna några pund. Den heta sanden gjorde så att de brände fötterna, men tygstyckena som virades runtom skyddade i alla fall mot den värsta smärtan.

"Alla klara", skrek mannen i kycklinggult och viftade med en vit/svart flagga. "På era platser. Färdiga. Spring!", skrek han och fällde ned flaggan.

Manar fokuserade på stigen, försökte komma ihåg varje sten och gren som hon hade passerat i flera veckors tid. Varje dag minst en gång. Där var den stora stenen som delvis lutade ut mot stigen, och där, lite längre bort fanns ett stort parti brännässlor som hon inte ville ha närkontakt med. Jag måste tänka på att inte svänga för mycket med händerna när jag springer. Farbror Minoz har sagt åt mig det flera gånger. Om jag gör det kan jag fastna i grenarna som petar ut eller komma allt för nära brännässlorna. Manar hörde pulsen slå i öronen. "Dunkdunk, dunkdunk", lät det. Svetten rann över ansiktet och en smak av salt kändes när hon lät tungan löpa över läpparna. Tröjan klibbade fast över de små brösten och på ryggen. Fötterna trummade mot barken som någon lagt på stigen i syfte att göra det mjukare att springa. Solen gick bakom molnen och genast kändes det lättare att springa. En fågel flög upp ur ett snår hon passerade och skrek högt. Hon trodde att det var en skata, men helt säker var hon inte. 

"Spring", skrek någon åt henne och hon såg ett ansikte flasha förbi. Kijjo, vad gjorde han här? Han borde vara i Egypten, inte här. Brodern vinkade glatt och log med vita, breda tänder. Manar pressade sig till det yttersta. Ett högt visslande läte kom ur bröstet och det sved i halsen. När backen började tittade hon nedåt för att slippa se höjden på den, stampade foten i backen och baxade sig uppåt, uppåt.

Från höjden såg hon hemmet. Det mörka huset såg inte ut som det i Egypten alls. Och lägenheten var mörk och kall. Mamma som lovat att det aldrig skulle bli så här, tänkte Manar och sneglade mot en flicka som sprang jämte henne. Kläderna var formsydda och av senaste snitt, skorna specialdesignade för att fungera bäst. Manar tänkte på sina slitna shorts och den gamla vita t-shirten med texten I LOVE EGYPT. Hon var verkligen en främmande fågel i det här landet, oavsett vad de andra i klassen sa. De kom också från andra länder, men ingen, ingen visste vad hon gått igenom.

En början-666

Godiset hade noga delats i tre lika stora högar, och barnen satt med benen i kors på golvet. Elias trummade mot golvet med den enda nageln som var lång, och stoppades med jämna mellanrum av Pias ilskna blick. Rummet var mörkt och det enda ljuset sipprade in genom springan mellan gardinerna som dragits för fönstret. Glasen med saft stod på bordet och en fluga surrade runt, runt ovanför dem. Lena satte upp håret i en stram knut och böjde huvudet fram och tillbaka tills det knakade i nacken. Det hårda golvet fick blodet att stoppa i benen och höfterna. En tunn scarf som tvinnats var lindad runt hennes huvud och på t-shirten syntes en mörk fläck av fukt.

Elias tittade oavbrutet mot ytterdörren och försökte höra vad som sades utanför, men dörren var av tjockt trä och dämpade det mesta. Pia sträckte på benen i ett försök att få blodet att strömma genom dem bättre, men grimaserade av smärta när hon rörde sig. Tiden stod stilla i det lilla rummet, men ändå inte. På tevens högra kant stod siffrorna 24 med vit skrift, i övrigt var den mörkt grå, nästan svart. På kristallkronan i taket satt fyra ljus vars vita stearin runnit ut över kanterna och ned på golvet.

Mumlandet utanför tilltog i styrka och det hördes en hård smäll. Doften från Pias urin spred sig i rummet och hon bet sig i underläppen för att inte gråta högt.

En början-665

Regnet öste ner och trappan var full av grå lera som stänkte upp på mina bara ben. Men det gjorde inget, för vid min sida hade jag världens goaste, underbaraste kille, min granne som jag länge kikat på i smyg. En kråka flög upp ur Schersminbusken bredvid trappan. Den extremt väldoftande växten hade vuxit över alla bredder och borde nog tuktats, men vem var jag att bestämma det. Någon hade ställt en ölburk mitt på ett av stegen och ljudet från plåten ekade genom natten. Jag huttrade till och tog hans hand. Väntade på en reaktion. 

"Jaha, här bor jag", sa han och tryckte in koden.

"Vilket sammanträffande. Det gör jag med", svarade jag och tog upp min nyckelknippa.

Han sköt bak det nu plaskvåta håret och öppnade jackan. "Fryser du? Vill du ha lite te, kanske?"

Jag bet ihop det självklara svaret och skakade på huvudet. "Nope, jag ska upp tidigt imorgon", sa jag och lugnade mina darrande händer. "Men, vi kan ses imorgon eftermiddag."

Kodlåset klickade till och han öppnade den genom att backa mot dörren. "Sorry, då är jag hos morsan på middag."

"Nåja, vi ses säkert någon dag. Vi bor ju i samma hus."

"Nja, just nu står det ett antal kartonger och väntar i min lägenhet. Det är bara en säng och en soffa kvar", skrattade han och pekade på ett namn på listan som satt fastskruvad i en glasram. Det där är namnet på nästa hyresgäst. Mitt namn är borta sedan en vecka." Han vände sig mot mig och sträckte fram en hand: "Jerry Lander heter jag."

"Miranda Jeffrey", sa jag  och mötte hans blick.

En början-664

"Mamma, hur ser man ut när man är död?"

Jag höjde blicken från datorn och tittade på min tioåriga dotter över den uppslagna skärmen. Hennes blåa ögon mötte mina och jag funderade några sekunder på att skoja bort frågan. Varför ville hon veta sådant? Hur pratar man med ett barn om en så allvarlig sak? Jag slog igen locket och vinkade till henne att komma närmare. "Varför undrar du det?"

"Inget särskilt", svarade Laila och satte sig i mitt knä. Hon lutade sig mot mitt bröst och kramade om mig. "Inget särskilt."

Jag såg på henne att det låg något mer på tungan, men att hon inte riktigt vågade fortsätta. För att hjälpa henne knuffade jag ned henne på golvet igen och vände det smala, allvarliga ansiktet mot mig. Jag hörde att Larssons stora lastbil passerade och svor lågt. Innan den här sommaren var över skulle hans förbannade bil ha dammat ner alla mina blommor. Hittills hade jag fått bort det genom att duscha dem extra hårt, men allt mer fastnade på de gröna bladen. En häst gnäggade i hagen bredvid vårt hus och jag anade att det var Truls som busade med sitt föl igen.

"Mamma", mumlade Laila. "Gör det ont att dö?"

Alla tankar på annat raderades från hjärnhinnan och hon fick all min uppmärksamhet. Något måste ha hänt, men vad?

"Spelar det någon roll att man sover när man dör? Gör det mindre ont då?" fortsatte Laila och lutade sig ut genom det öppna fönstret. Hennes ljusa hår ringlade sig över ryggen och slutade någonstans vid övre troskanten. Som vanligt hade hon inte klätt på sig trots att det var eftermiddag, men jag lät henne hållas, det var ju ändå sommarlov. Borde inte alla måsten försvinna då?

Jag reste mig upp och ställde mig bakom henne, famnade den lilla kroppen och lade min kind intill hennes. En doft av jordgubbar strömmade in i näsborrarna och jag såg att trädgårdsmästaren vi nyss anställt, klippte mina rosbuskar. Han gick längs de grusade gångarna och inspekterade mina Maidens blush extra noga. Sakta som för att inte skada de gröna bladen, drog han med fingrarna över gröna stjälkar och spröda knoppar. ja, hur var det egentligen med det där med döden? Kunde man sova sig igenom processen och hamna i himlen, eller helvetet för den delen. Jag undrade ofta vart pappa hamnat, en tyrann utan dess like som gjort allt för att förstöra min barndom, och dött en våldsam död. Dock kvick. Det hade jag sagt till om.

En början-663

Minna lade de tre små, svarta fröerna i Kaspers hand och pekade mot jordplätten de skrapat bort gräset från. Hon gestikulerade att han skulle gräva upp ett litet hål och lägga ned en av dem.

Kasper gick bort och ställde sig på knä på jorden. Med en frågande min tittade han på Minna och sedan på fröet i handen.

Hon haltade bort till honom och förbannade sin dåliga hörsel och de skumögda ögonen. Med ett hårt ryck drog hon till sig Kaspers hand och gröpade ur fröna från den. Stönande krafsade hon tre små gropar efter varandra med cirka tio centimeters avstånd, och släppte ner ett frö i varje. När det var gjort reste hon sig mödosamt upp och slog händerna lätt mot varandra för att få bort jorden.

Kasper reste sig upp han med. Med snabba gester som hon knappt hann se sa han att han minsann skulle gräva sig ett eget land. Långt bort från det andra. Hörapparaten syntes knappt bakom hans öron på grund av det långa lockiga håret, men hon visste att hans tal var grötigt och knappt hörbart för de vanliga barnen, de som hade snällare öron än Kasper och henne. Hon kände att solen värmde på huvudet och såg en ljusblå himmel fylld av små ulliga moln när hon lyfte blicken. Marken täcktes fortfarande av gula smörblommor som envist kämpade för att ta över där de stod, men Minna såg att en hel del vissnat och blivit bruna.

"Vad är det för färg?", tecknade Kasper med händerna och pekade på groparna hon gjort.

"Vad tror du?" mimade hon tillbaka, fortfarande irriterad över det som hände där hemma, innan de gått ut till skogsbrynet. 

En början-662

"Barn ska synas men inte höras", muttrade Agda och stoppade in en snus under läppen. "På min tid var det minsann fason på barnen. Då hade aldrig sådant här hänt", fortsatte hon och tittade så intensivt på barnen som kröp ihop utanför tältet att de trodde de skulle dö av hennes blickar. Teodora som var äldst lösgjorde sig från lilla Amanda och reste sig upp. Benen skakade på henne och rösten bra knappt när hon harklade sig och tog sats.

"Sitt ner för Guds skull. Sitt ned jänta", sa Agda med ett tandlöst leende. Hon vände sig till barnen igen och muttrade: "Ni ser ut som om jag skulle äta upp er. Jag sa ju bara att ni för ett evinnerligt oväsen. Era mopeder knattrar runt min husknut hela dagarna och ni ser ut som om ni klätt er på soptippen."

En början-661

Blodet droppade från min vänstra tå och jag såg ingen annan råd än att ta upp min extratröja ur väskan och vira den runt tån. Metallbiten som orsakat blodflödet låg på marken och blänkte i solskenet. Sanden var het och jag hoppade på ett ben till skuggan.

"Har du gjort dig illa", sa en kille som passerade. "Behöver du hjälp? Min bil står där borta", fortsatte han och pekade mot parkeringen.

Jag skakade på huvudet och hörde mammas förmaningar i huvudet.

"Men, det är lugnt. Jag har inget annat för mig", sa killen och ställde sig på knä för att ta tag i min fot och lägga den i sitt knä. Han virade upp tröjan och drog isär såret med fingrarna.

"Aosch", sa jag när smärtan ilade upp i hjärnan. "Det är nog bäst att du låter bli det där. Jag klarar mig själv, det är säkert."

"Såå", log han och höjde ögonbrynen. "Hur tar du dig till sjukhuset? Sådär kan du inte gå." Killen vände ryggen mot mig och pekade på en svart sportbil. "Jag skjutsar dig, det är lugnt, jag lovar."

Det var då jag såg vad han hade i bakfickan - ett par handklovar i metall. Mitt hjärta bultade hårt och jag tryckte mig mot stocken jag satt mig på, funderade på att skrika på polis, men hejdade mig. Vad skulle jag säga till dem? Att han erbjudit skjuts och hade tänkt våldta mig?

"Nä, vet du vad", mumlade han och lyfte upp mig i sin famn. "Jag tänker inte diskutera längre med dig. Nu kör jag dig till sjukhuset så du blir omskött. Det blir säkert minst fem stygn, kanske fler."

En början-660

Det luktade vedervärdigt. Ungefär som rutten fisk blandat med tinner. Det nöp till i näsan som om någon vridit om den med två fingrar. Sved som om någon stuckit in en lång nål i gången och tryckt till. Tårarna rann på oss, mina kamrater och mig. Vi låg tysta och väntade på att männen skulle gå, kände hur vätskorna från de som låg över oss rann ned över våra kroppar, drogs in i tyget på våra kläder. Att ligga så och inte ens få hålla för näsan, kräkfärdig på gränsen till att svimma fick mig att ta ett beslut - jag skulle bort från det här landet, kosta vad det kosta vill. Jag skulle så långt bort från det här landet att jag aldrig skulle ha råd att åka tillbaka. Aldrig, aldrig, aldrig mer.

    Hasandet av skor över gruset fick mig tillbaka till verkligheten, det bittra, mycket farliga nuet. Männen patrullerade runt högen av lik vi låg under, om och om igen. De var som sniffande hundar, redo att skjuta om vi skulle röra oss, spejade över liken med svarta, kalla ögon.

En början-659

Prästen gick med långsamma steg längs den öde vägen. Gumman bodde alldeles för långt ute på bygden, det var en sak som var säker. Det måste han ändra på. I värsta fall fick han bränna ned stugan. Om hon inte skulle flytta frivilligt så att säga. Han rättade på kragen som skavde som vanligt. Tänk om någon kunde förstå vad detta otyg ställde till med? För att inte prata om den svarta kostymen. Han saknade sin polo och jeansjacka. Utlandsresan hade kostat massor, men varit värd varenda sekin. 

Nattliga äventyr

Vi sitter i godan ro och slötittar på teven. Peter har tagit en whisky och Lilleman sover i hans knä. Då hörs en låg signal någonstans under högen av kläder vi lagt på bordet. Om och om igen låter det. Tills jag förstår att det är Peters mobil.

"Mamma, jag vill komma hem", snyftar Zabine som sover borta inatt. Eller...hon skulle göra det, men har nu drabbats av akut hemlängtan till sin säng och till oss.

"Kör försiktigt", säger Peter och lägger Hampuz i sin säng. "Det är dimma ute."

Bilen startar snällt och jag backar ut från gården. Dimman ligger tätt över marken och gör det omöjligt att se mer än några meter framför bilen.

Jag svänger ut på den så kallade stora vägen och kör i femtio över ängarna. Rapsfälten lyser trots att det är natt. På ängen nedanför kyrkan står en älg och äter raps, i kurvan några hundra meter senare kommer en räv lufsande med något stort i munnen. Den stannar och tittar på mig, men vägrar lämna vägen. Försiktigt, försiktigt glider jag förbi den, noga med att inte köra över den.

När jag åker uppför kulle till en liten by ser jag något rött och förstår att det är ytterligare en räv. Orädd står den i strålkastarskenet och flämtar med öppen mun och tungan hängande utanför.

Nu har jag kommit till tätorten och husen står uppställde tätt, tätt. Centrumet är nedsläckt och det är dött. Inte minsta moped syns.

Zabine störtar i min famn och pladdrar på i ett när jag öppnar dörren. Hon berättar att de tittat på teve och att hon inte alls ville sova borta.

"Jag har saknat er mamma. Har du saknat mig?" gäspar hon och lägger huvudet på sned.

"Klart jag har. Det gör jag alltid", säger jag och skrattar när hon gäspar igen. "Jag älskar ju dig."

Nöjd med svaret kurar hon ihop sig och lutar huvudet mot fönstret. "Jag vilar lite."

"Åh nej", säger jag och rufsar med handen i hennes hår. "Du måste hjälpa mig att kolla efter djur."

På vägen hem ser vi älgen i rapsfältet igen, en hare som skuttar över vägen, och ytterligare en räv, på ett annat ställe den här gången. jag hade ingen aning om att det fanns så mycket Räv, men tydligen gör det det.

Väl hemma kröp lillstina i säng efter ett snabbt godnatt.

Vi fortsatte titta på Rambo i First blood, som jag faktiskt gillade mycket. Han var nästan snygg, den gode Sylvester.

En krigsfilm startade och jag halvslöade i fåtöljen velandes om jag skulle krypa till kojs eller ej. Till slut gjorde jag det och låg och lyssnade på fåglarna som kvittrade utanför fönstret tills jag somnade.

Imorse vaknade jag sex. Tog ut hundarna och drog i mig doften av naturen som dränkts i regn i två dagar. Det doftar underbart. På kalhygget ovanför vårt hus såg jag att växterna började komma tillbaka. En grön stjälk här, en grön stjälk där. Några ekplantor som strävade uppåt, en björkslana som tittat ut från jorden. Göken ropade och jag ekade efter. En Tita satt i ett av de få träd som lämnats kvar. Över marken gick skalbaggar och myror i massor. Jag njöt av att bara få finnas till och ha lyxen att bo där jag bor.

Nu har jag läst på Facebook vad mina vänner sysslar med, kommenterat ibland och lärt mig massor som vanligt. Moderskeppet skickade förresten ut ett meddelande att de skapat fler kurser i In design för den som vill lära sig mer. Jag rekommenderar dig varmt att gå in där. Det är härligt att kunna sitt hemma och lära sig så mycket genom att bara trycka på en knapp.

Krånglade med Nokiatelefonen för att föra över alla fotografier jag tagit, men lyckades inte. Det blir till att googla igen och fnula ut hur jag ska bete mig.

Nu...är det dags att köra lite bokföring, äta frukost och plantera sista jordgubbarna på smarta ställen.

Ha en underbar dag.