En början-786

Jag stod länge och tittade på pappersbiten, försökte se om det stod något på den. Någon hade knycklat ihop den. Var det månntro i vredesmod. Under tiden jag försökte ta in vad läraren sa försökte jag nå pappersbiten som vecklat ut sig och låg som ett löv på marken. Med pennan till hjälp drog jag den närmare mig, men tappade kontakten med papperet då en vindpust sköt iväg den. 

Läraren malda på med mattetal med x och y:n. Det där kommer jag aldrig att lära mig, tänkte jag och försökte komma närmare lappen genom att nästan omärkligt flytta stolen.

Läraren harklade sig, och jag tittade upp beredd på att bli utskälld. Men, det var inte mig han såg, det var Jonas som lagt upp sina fötter på bordet framför sig.

Maria huttrade till och drog igen fönstret. 

Av vindilen fick papperet ny fart och flög ännu längre bort.

Jag funderade på om jag skulle be att få gå på toaletten, men förkastade snabbt idéen. Torsten Johansson var av den gamla stammen. En stofil som inte tillät någon att lämna rummet förrän klockan ringt. Numera var det visserligen någons mobil som tutade och påkallade hans uppmärksamhet att lektionen var till ända. Ringklockan som tillhörde skolan hade slutat fungera för länge sedan, och ingen funderade ens på att reparera eländet. Jag slängde en sista blick på papperslappen och vände mig framåt igen. jag kunde säkert ta upp den när vi gick ut.

"Pst", sa Lena som satt tre bänkar bakom mig. "Är det här din?" Mellan pekfingret och tummen höll hon i den efterlängtade lappen. 

"Ja. Tack", viskade jag och böjde mig bakåt för att nå. 

I samma stund som mina fingertoppar nuddade den knivskarpa kanten kände jag en hand på min axel.

"Men, vad är det här? Sitter damerna och skickar lappar till varandra. Så söta ni är." Lärarens röst var barsk och fylld av ironi.

Jag följde hans händer med blicken när han vek upp lappen och läste. Leende mumlade han ord jag inte hörde, och pekade sedan på James, en kille som nyss börjat i klassen, inflyttad från Irland.

En början-785

"Skrik inte åt mig", sa han, och höll för hennes mun. "Skrik inte sådär. Jag får ont i öronen."

Hon såg upp i talltopparna som fanns högt, högt över henne. En flock kråkor flög upp samtidigt, svarta fåglar med svarta, böjda näbbar. Vita, ulliga moln täckte himlen. 

Han drog henne mot sig och lade armen över den smala halsen, tryckte med armbågen mot den svagaste punkten.

Hon kippade efter luft, försökte mota mörkret som svepte in.

"Håll tyst", fräste han och knöt ett rep runt hennes hals.

En början-784

Mattias tittade på elden som åt sig fram genom rummet. Först tog den gardinerna, sedan följde den taket och hoppade ner i tidningarna som mamma sparade på. Han hade aldrig sett henne läsa dem. Varje gång det kom ett nytt nummer, luktade hon på den genomskinliga plasten och rev av den, men bläddrade aldrig i dem. Elden slukade snabbt det stora antalet och drev vidare mot korgen med garn där en halv socka låg. Dammet som täckte den, virvlade upp i elden och försvann.

Hettan från lågorna värmde ansiktet, men Mattias ville inte flytta på sig. Halva nöjet med det han höll på med, var att se.

"Men lilla barn, vad håller du på med", skrek mamma och rusade in i rummet. Hon sprang ut i badrummet och fyllde en hink med vatten som hon slängde över elden. "Varför larmar du oss inte?"

Mattias svarade inte. Bara tittade på henne med sina blåa barnaögon och låtsades att han inte förstod.

Mamma sprang ut i badrummet igen. Han hörde henne svära högt och gråta. Kranen lämnades på när hon sprang ut igen. Elden fräste åt henne, och ändrade väg. Istället för att fortsätta bädda ner sig i korgen med garn gled den längs golvsockeln och greppade tag i ett av bordsbenen. 

Mattias såg att hon var röd om kinderna. Ögonen glänste av tårar och läpparna darrade. Hon såg sjuk ut, ungefär som när han hade vattkoppor och skakades om av feber. Han hörde henne springa fram och tillbaka flera gånger. Elden slocknade ibland, men låg och pyrde, väntade på luft.

Han gömde tändaren i fickan, kunde andas igen. Allt som stockat sig inombords flöt ut.

En början-783

"Alla, precis alla, ska vara likadana", sa läraren och pekade på figurerna i boken. "Det är bara författaren som försöker lura er."

Mats sträckte upp handen.

"Ja", sa läraren och pekade med hela handen på honom. "Mats?"

"Vore det inte enklare om författaren koncentrerade sig på att lära oss räkna matte på rätt sätt", frågade Mats.

Läraren skrattade.

Maria sträckte upp sin hand. 

"Ja, Maria", log läraren, och ignorerade Astrid som viftade intensivt med handen.

"Det är för att vi ska lära oss", sa hon och samlade ihop sina böcker. "Nu är det rast, eller hur?"

Läraren samlade ihop sina böcker och hämtade en bok om engelska i hyllan. 

Mats suckade och Maria lipade.

Dörren till rummet öppnades och in kom rektorn. "Ursäkta intrånget. Jag undrar om Maria kan följa med mig till mitt rum?"

En början-782

"Jag syns inte", tänkte Magdalena och gick in till Lilleman som låg och sov i sin spjälsäng. "Alltså finns jag inte", fortsatte hon och tog upp pojken. Med barnet tätt intill sig gick hon ut ur rummet och in i det stora, mörka biblioteket. Doften av nystoppad pipa slog emot henne när hon öppnade dörren.

Magdalena tvekade några sekunder, men ryckte på axlarna och steg in på det svart-vit-rutiga, slitna golvet. Framför en nedsutten fåtölj var mattan så sliten att den ändrat färg.

"Är du här nu igen?" hördes en röst.

"Jag trivs här", svarade Magdalena och satte sig bredvid mannen i soffan. På bordet låg ett fotoalbum uppslaget. Fotografierna hade delvis lossnat och satt på sned. Svartvita naturligtvis.

"Minns du henne?" Morfadern pekade på ett fotografi med en mörk, korthårig flicka i tioårsåldern. "Det säga att hon blev mördad av sin bror."

Magdalena skakade på huvudet trots att hon mycket väl visste vem flickan var. Lisa hade varit på klasskamrat och en mycket god vän, den bästa faktiskt. Hennes död var fortfarande ofattbar, men alldeles oväntat hade det inte varit. Hur många klarade av att ideligen få slag på överkroppen utan att dö? 

"Lever brodern fortfarande", frågade hon morfadern och satte ner Lilleman på golvet.

"Det säga att han tog livet av sig", sa han och ändrade sittställning, gjorde mer plats för henne. "Allt är höljt i dunkel."

Magdalena tittade på Lilleman som kröp iväg till en av bokhyllorna. "Kanske bäst så."

En början-781

Beata höll sig över öronen. Det sprängde i dem som om någon spelade trumpet och riktade den mot henne, nära, nära. Hon drog ner mössan djupare över pannan. Rynkorna gick att dölja för maken, men smärtan höll henne vaken. Hon snurrade oroligt i sängen, vände sig än hit, än dit, steg upp och drack vatten, stoppade in varm, hackad vitlök i ett knyte som hon sedan placerade i örat. Beata fick hallucinationer av sömnbristen och vacklade genom huset på mornarna. Stickande, molande värk fyllde hennes dagar.

Tills en natt, när allt släppte. 

På morgonen hittade hon blod på kuddvaret och försökte torka bort det med en våt trasa innan Lars såg det. De hade haft separata sovrum några månader nu, på prov. Beata tyckte om tystnaden som kom på nätterna. Det enda som hördes var ugglans envisa hoande och ibland en eller två rävar som gläfste när de lekte i månskenet. Ibland steg hon upp och satte sig vid sekretären, fällde ner locket och drog med pekfingret över pennan och det vita papperet som låg gömt längst in på skivan. Än så länge fanns inget att skriva, men hon hoppades och anade att det snart skulle övermanna henne. Gripa tag och ge fingrarna magi.

En början-780

Hon dog sakta framför mina ögon. Jag kunde inget göra. Pengarna vi samlat på hög inför vår ålderdom hjälpte inte. Det var så många inten i mitt ordförråd att jag ville spy på dem. Jag kunde, och ville väl egentligen inte heller, bo kvar i huset jag en gång byggt med mina händer. Selma hade bistått med matlagning och ibland hållhjälp. Hennes smala, bleka händer vilade på överkastet hon en gång stickat. Jag mindes hur hon och vårt kära barnbarn stickade ruta för ruta som de sedan sydde vid varandra. Doften av nybakt sockerkaka fyllde mitt sinne och jag gjorde allt för att ta bort synen i sängen. Jag kände mig så maktlös och ensam. Hur skulle jag nu kunna njuta av att gå ut i skogen. Jag kunde inga namn på fåglar eller insekter, och blommorna Selma alltid namngivit var för mig bara just blommor. Den lilla sjön där vi haft långa härliga picknickar ville jag inte heller se. Det var heliga minnen som jag bevarade i hjärtat. Innan hon blev sjuk besökte vi djurkyrkogården som låg där. Stenen med vår hunds namn hade varit full av mossa och den lilla skulpturen i form av en hundängel, fanns inte längre där.

"Allt är förgängligt", hörde jag Selma säga. "Vi ska alla bli jord."

När jag förvånat tittade på henne låg hon tyst, med slutna ögon. Läpparna var fnasiga och gråvita, händerna låg som de legat förut.

En sköterska kom in och bäddade om Selma. Hon tittade medlidande på mig och log. "Vill ni ha kaffe?"

Jag nickade, oförmögen att säga ett enda ord. Jo, det skulle smaka gott, tänkte jag, och hörde klangen från stickorna när Selma gjorde en halsduk åt mig. Vi var unga och satt i vårt kök på Sandågatan 35. En liten lägenhet som gränsade till att vara garderob, men den hade varit vår.

"Du går vidare", sa Selma, med klar röst. "Du hittar snart en ny tant."

Jag vet med säkerhet att min blick vilat hela tiden på henne, men jag hörde orden så tydligt, och kunde inte låta bli att le. Så typiskt min älskade. Så mycket hon.

"Jag älskar dig", mumlade jag och drog mina gammelmanshänder över hennes kinder. "Jag älskar dig så att det gör ont."

Sköterskan kom in igen. Mellan händerna bar hon en vit kopp med rykande kaffe i. "Varsågod. Vill ni ha en bit sockerkaka? Det är vår pryoelev som gjort den."

Jag nickade.

"Jo tack."

Hon sprang iväg och kom strax tillbaka med en stor bit sockerkaka på ett vitt fat. Kvinnan hade det mörka håret uppsatt i en hård knut på huvudet, och kjolen slutade strax under knäet.

"Akta så inte ögena trillar ur", sa Selma med mjuk röst.

En början-779

Han hade försökt tvinga fram min lojalitet genom att hota mig och min familj, och jag knäade av tyngden från hans psykiska styrka, men vägrade ge mig. När brevet kom var vi beredda, eller rättare sagt, jag var beredd. Det krävdes mod att stå upprätt inför styrkan, men jag kände en urkraft inom mig. Jag var beredd att gå över lik för att skydda min familj medan han inte hade någon annan än sig själv.

Pappa hade blivit gråhårig på bara några veckor, och mamma, stackars mamma vågade inte längre gå ut i sin älskade trädgård. Jesper pysslade med sina kanariefåglar och verkade inte bry sig ett dyft om att han också blivit hotad.

"Sara", ropade pappa från deras sovrum. "Jag känner mig krasslig idag. Du kan väl se till fåren och de andra?"

Jag nickade för mig själv och skyndade mig ner till mamma som stod och lagade mat. Jag och de andra steg upp tidigt på mornarna. Det var så mycket som skulle hinnas med innan skolan började. Korna stod och råmade i hagen, hönorna kacklade ute på gården.

"Jag går ut", sa jag till mamma och gjorde som jag sa. 

Solen lyste på en blå, molnfri himmel, mammas rosor doftade och hösttrötta getingar surrade runt bland blommorna. En och annan fjäril fladdrade förbi och satte sig i Buddlejan som sprakade av färger. Jag hörde inget från fåren, men anade att de tröttnat på att vänta och gått ner till sjön. 

Stövlarna skyddade mig från fästingar och vätan som fortfarande fanns kvar i gräset. 

När jag kom ner till bryggan såg jag att regnet igår spolat bort leran och fiskfjällen från ekan. Nu låg allt på botten i en enda sörja. Det kluckade när vattnet slog mot kölen. Jag tog av mig stövlarna och strumporna, stoppade ner fötterna i vattnet. Det var kallt. Iskallt.

Inte ett enda får såg jag. Lammen brukade kivas och ropa på sina mammor, men det var tyst. För tyst, tänkte jag och funderade på att sätta på mig stövlarna och vända hem igen.

Ett knakande nådde öronen och jag drog en lättnadens suck när ett litet vitt lamm trängde sig genom snåret. Det verkade nästan nyfött, vacklade och bräkte ömkligt. jag såg till och med något som liknade blodstänk på länden.

En början-778

Flaskan snurrade runt, runt och stannade framför Leilas fötter. Hon satt likt de andra, i skräddarställning. Tjejerna fnittrade och väntade på att hon skulle säga något, men hon satt tyst och tittade på flaskans öppning som om den var en orm, redo att hugga hennes bara fötter. Det luktade jul i rummet, och en burk pepparkakor stod på bordet med två spritflaskor bredvid. Hembränt, naturligtvis. Alltid, alltid hembränt.

Sara som satt närmast Leila kunde inte hålla tyst längre, och lutade sig mot henne. "Nå, vad säger du? Sanning, eller konsekvens?"

"Jag vet inte", mumlade Leila och tittade på de andra som satt i ringen. "Konsekvens, kanske, eller nä, jag tar nog sanning. Det verkar enklare."

"Ta du sanning", sa Marie och snurrade en lång, svart hårtest, mellan tummen och pekfingret. "Det här kan bli intressant."

"Okej, jag gör som du säger", mumlade Leila samtidigt som hon tog tag i flaskhalsen och ställde upp flaskan på golvet. "Sanning."

Det röda håret ringlade sig över ryggen och slutar precis ovanför stjärtskåran. Blåa, bruna och melerade ögon mötte hennes bruna. Deras var nyfikna, lätt arroganta, hennes oroliga. Det prasslade av kåporna flickorna bar, och om man tittade ordentligt syntes en tatuerad blomranka på deras högra tinning.

Marie vände sig mot Leila och tog hennes händer i sina: "Jag har en fråga, men vet inte om du vågar svara på den."

"Jag har väl inget val", sa Leila och tryckte in naglarna i handloven.

"Det är bara en lek, inget annat" sa Sara.

"Vänta", ropade Gunni, som hittills suttit tyst och lyssnat på de andra. "Jag vill gärna tända ett ljus. Är det någon som har tändstickor?"

En början-777

"Godmorgon Linus", säger pappa och drar av sonen täcket. "Nu är det dags att vakna."

Men Linus vill inte stiga upp. Han vill stanna under det varma täcket och blunda några minuter, låta kroppen vakna i sin egen takt.

"Gubben", fortsätter pappa med sträng röst. "Jag måste åka till jobbet. Om inte vi gör oss klara ...."

Bla, bla, bla, tänker Linus och öppnar motvilligt ögonen. Pappa har dragit ifrån gardinerna och släppt in ljuset utifrån. Det svider i ögonen.

"Älskling", säger pappa och drar av honom täcket igen. "Du måste ...."

Linus sträcker ut ena foten utanför täcket och känner kylan i rummet omsluta den. Nä, aldrig att han stiger upp. Aldrig, aldrig, aldrig.

Pappa suckar och öppnar dörren till rummet. Han går ut och fortsätter nerför trapporna, stänger inte dörren.

"Ja, ja", säger Linus och virar täcket runt sig innan han stiger upp. "Jag måste väl då."

Nere i köket sitter mamma och tvillingarna Kid och Kilroy. Som vanligt har de kladdat med maten och är skitiga både runt mun och på kläderna. 

Mamma tittar upp när Linus kommer in, men kommenterar inte täcket. Hon är som honom, supertrött på morgonen och knappt talbar förrän efter tio. 

"Vad vill du ha", frågar pappa och tar fram en skål och ett paket chokladflingor.

En början-776

Jag tog mig stånkande och pustande uppåt, klämde in fingrarna i klippsskrevor som knappt syntes och drog upp min tunna kropp. Kläderna fladdrade och håret for om och om igen över ansiktet. Om jag tittade neråt såg min bil ut som en leksaksbil och det enda jag såg av tallarna var topparna. Ett höstlöv kom singlande från ett träd som envist höll sig kvar på bergskanten. Trädet var krokigt och lika smalt som mitt lillfinger. Meter för meter kravlade, mer än klättrade jag. Tryckte mig mot berget, livrädd att ramla ner. Min tunna, långa klänning var inte alls den ultimata klädseln, men jag mindes att han älskade den och ville göra honom glad.

Väl uppe ställde jag mig på kanten och tittade neråt igen. Staden bredde ut sig långt borta och ljudet från trafiken lät dovt. En och annan motorcykel åkte på de ringlande vägarna jag nyss gått längs, och en polisbil satte på sirenerna när den passerade den gamla träbron som delade gamla staden och nya.

Ljuset försvann fort. Fortare än jag trodde. Svarta skuggor kröp uppför berget. För några sekunder såg det ut som människor, men jag förstod att det var ögat som lurades.

Med händerna mot solen mötte jag skymningen. Stod stilla tills det kvillrade i benen av obehag. Skulle han komma?