TEMA Plundra

Eva kände att hennes tårar inte låg långt borta och hjärtat slog med hårda slag när Evald trädde in i rummet. ”Är du klar?” Han rättade till flugan som satt runt hans hals och drog med handen över pressvecken på de svarta byxorna medan han talade. Herr Blad gillar inte att man kommer för sent till hans fester…” Evald studerade sina tänder i spegeln och drog några drag med tandtråden. ”Men det vet du ju.” Han gick fram till dörröppningen in till badrummet. ”Nå! Vad är det som tar sådan tid?” Eva tittade på sin spegelbild, rätade på ryggen och vände sig långsamt mot sina man. ”Jag följer inte med. Du har ingen rätt att plundra mig på tid och känslor som du gör. Jag vill ha ett eget liv!”


Evald blev paff och visste inte hur han skulle tolka hennes ord. ”Vad menar du? Vi gör det ju tillsammans, för företaget som vi byggt upp.” Han pratade långsamt som till ett litet barn. ”Nu gör du det igen, behandlar mig som mindre vetande, som om jag inget kan. Evald jag vill inte springa på fester för att representera firman. Prata strunt med idioter som bara tittar på mina bröst.” Eva hämtade andan en kort sekund innan hon fortsatte. ”Jag vill åka utomlands och jobba med människor, hjälpa där jag kan hjälpa. Kom med skall du få se.” Hon tog honom i handen och gick ut i sovrummet. Där plockade Eva fram en dagstidning och pekade på en artikel om Haitikatastrofen. ”Det där vill jag göra! ”Hon pekade på en kvinna som stod mitt i misären med ett litet barn i famnen. ”Min fina utbildning skulle komma till stor nytta där borta. De behöver mig.” Evald drog in Eva i famnen och vaggade henne som ett barn. ”Lilla du. Vi har skänkt flera hundra tusen till Röda korset, och nästa vecka skickar vi med hjälp av vårt systerbolag förnödenheter till Haiti. Jag behöver dig här. Det är ju du som är navet i vårt hem. Utan dig skulle Lukas aldrig komma till skolan.” Evald skrattade till och såg för sin inre syn sin tonårige son som var mycket morgontrött och oftast krävde flera väckningar. ”Och Emily skulle ju drömma bort sig vid frukostbordet och missa skolbussen varje dag.”

Han tittade snabbt på klockan på armen och insåg att de skulle bli sena om de inte åkte iväg. ”Eva, du…” Hon suckade djupt och trädde på sig klänningen som framhävde den timglasformade kroppen. ”Okey, jag följer med idag, men efter det får du gå själv på dina fester. Jag tycker det är så vansinnigt tråkiga människor och oftast har jag inget att prata med dem om eftersom jag inte är road av deras nöjen.” Eva trädde på sig de röda höga skorna och öppnade smyckeskrinet som dignade av smycken i alla de färger. ”Vad skall jag ha ikväll? Smaragder, diamanter eller ett enkelt guldhalsband?” Hon lyfte upp ett litet guldhjärta som hade en tunn kedja. ”Det där.” sade han kort och kände irritationen sprida sig i kroppen. ”Eva, vi måste gå nu.” Hon gjorde en sista titt i spegeln och viskade till sin spegelbild. ”Imorgon blir det ändring. Jag lovar!”

TEMA Medaljer

Ola följde mannen som var landets kung med blicken och förundrades av att han såg så vanlig ut. Det mörka håret hade grånat, men i övrigt stämde allt med bilden farmodern hade över soffan. De guldfärgade medaljerna på bröstet glimmade till av spotlightskenet som svepte över scenen i jämn takt.


”Den här medaljen får du för att du med din väns hjälp…” Kungen nickade mot Per som stod sida vid sida med Ola innan han fortsatte ” ingrep när Kajsa…” Han vände sig till publiken. ”Som tyvärr inte kan närvara på grund av sina skador…” Kungen vände sig till Ola och Per igen ” Men Kajsa hälsar att hon är er evigt tacksam för att ni ingrep när hon blev överfallen. Med van hand lade han det blågula bandet runt pojkarnas halsar, och deras lite blyga leenden syntes några sekunder innan de artigt bugade och tog sin monark i handen. ”Tack så mycket.” Ola ansträngde sig för att rösten skulle låta normal. ”Vi gjorde bara vad vilken medmänniska som helst skulle ha gjort. Ellerhur?” Han vände sig till Per som hittills inte sagt ett ord. ”Mm.” sade Per och blev tomatröd i ansiktet.

TEMA Förvirrad

”Tanken är inte att förvirra dig…” Jesper gjorde en kort paus för att fundera på hur han skulle lägga, fram det. ”Jag älskar dig Lina, och tanken är väl att vi skall spendera hela vårt liv tillsammans, men…” Han drog sig över den dagsgamla stubben på hakan och beredde sig på explosionen som skulle komma. ”Jag vill att vi skall göra en paus i förhållandet, bara en liten…så att jag kan få lite luft.”


Lina kände att hon blev både arg och ledsen på samma gång. En vulkan av känslor var på väg upp, men hon ville fråga honom en sak först. ”Älskar du mig?” Hennes röst var liten och svag, inte alls så bestämd som hon skulle ha velat.

Jesper hörde Linas ängslan och ville gärna göra henne glad, men kunde inte ljuga. ”Allvarligt talat gumman…jag vet inte. Jag älskar att umgås med dig och tycker du är en söt och sexig tjej, och…” Jesper tuggade på sin ena nagel, drog bort den lilla flisan som blev och kände att det gjorde ont. Lite blod sipprade fram. Den ljusa luggen åkte fram och täckte hans ena öga. Det andra tittade in i hennes gröna ögon som var alldeles blanka. ”Vad faan Lina, vi har ju bara känt varandra sedan i våras. Sommaren med dig har varit helt fantastisk och semesterresan vi gjorde till Egypten var väl också okey. Om jag bara sluppit drabbas av Montezumas hämnd. Jag var lite sänkt där ett tag. Sprang mellan toaletten och sängen medan du baddade min panna och skötte mig på alla sätt.” Jesper skrattade till när han kom ihåg sina skamkänslor över fadäsen i soffan. ”Du är en guldtjej Lina!”

Hon lyfte huvudet högt och kastade sitt nästan svarta hår bakåt. ”Men?” sade hon med dov röst.

Han lade armarna om Lina och pussade henne i pannan. ”Vi kanske skall testa andra. Vi är ju unga än, och jag vill vara helt säker på att du är den rätta. Undrar inte du det? Jag har sett att du tittat efter andra killar när du tror att jag inte ser. Och visst har jag pussat på en och annan ute på krogen, men inget mer. Jag lovar.” Han lyfte upp båda händerna i huvudhöjd för att förstärka sin ed.

Lina ville inte höra mer, men kände att hon ville ha besked. ”Du vill alltså ha sex med andra för att kolla om jag är den rätta? Hur länge har du känt så här?” Hon tvinnade en länk av sitt hår mellan tummen och pekfingret fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hennes käkar var hårt spända och gråten lurade precis bakom ögonlocken.

Jesper slängde upp luggen så att han kunde se henne med båda ögonen, och tänkte för sig själv att han nog var en idiot som lämnade den här kvinnan. För det var det hon var. Jesper följde hennes kurvor med blicken och stannade vid brösten som var stora och fylliga. Lina var en riktig läckerbit och han mindes sin lycka när hon tilltalade honom på gatan den där vårdagen då solen sken ikapp med speglarna på varuhusens fasad. Hennes språk hade varit mjukt och trots att Jesper knappt hörde vad hon sade ville han inte att hon skulle gå. En vecka senare hade de varit sambo, och sedan rullade allting på.

”Skall du bara stå där alldeles stum och glo? Jag har satsat allt på oss. Hela mitt liv!” Hennes bröst hävde sig snabbare och snabbare. ”Jag lämnade mitt land.” Nu forsade tårarna och hon slog armarna runt sig själv. ”Lärde mig ditt språk.” Hon satte sig ned på marken och hela kroppen skakade. De gröna ögonen blev rödkantade och hon drog med baksidan av handen över den snörvlande näsan. ”I mitt land gifter sig kvinnorna vid min ålder.” Hon vände ansiktet mot honom och höll ut sina händer med handflatorna uppåt. ”Varför? Om du älskar mig och jag älskar dig borde allt vara bra. Vi måste inte gifta oss, men jag älskar dig och vill ha dig nära, jämt.” Hon lade till det sista med ett viskande.

Jesper skämdes som en hund över att han ens tagit upp saken och förbannade sin kompis Håkan som ringt honom på morgonen och överlägset triggat Jesper. ”Du lär inte få följa med för kärringen.” Hade han sagt och slängt på luren. ”Förlåt Lina.” Jesper lade händerna över hennes kinder och vände upp ansiktet mot sig. ”Förlåt.” Han undrade hur han skulle formulera sig för att inte helt tappa ansiktet. ”Håkan ringde i morse och ville ha mig med på en kort weekendresa.” Jesper väntade på en reaktion. Hennes gråt tystnade och hon såg på honom med lugn blick. ”Jag fick panik!” sade han och lade händerna över hennes. ”Jag ville för en stund också vara singel och kunna göra som jag ville, men vågade inte fråga om det var okey att jag reste bort några dagar.” Han reste sig upp och tittade ut över nejden. ”Det var fel! Förlåt. Du har försakat så mycket mer än mig. För en kort sekund blev jag en fullblodsegoist.” Jesper lade armarna om Lina och lade sin kind mot hennes. ”Jag älskar dig hjärtat. Mer än du någonsin kommer att förstå. Dina föräldrar har fel i att jag skulle vara fel man för dig. Du kommer att bli lycklig med mig. Nä fel…Vi kommer att bli lyckliga med varandra.”

Lina tittade länge på mannen hon hade framför sig. Känslan av att kroppen splittrades i tusen delar och kväljningarna som pockat att få komma upp försvann. Istället flyttade små olikfärgade såpbubblor av lycka in i hennes bröst, och orden han sade ekade i hennes hjärna. Hon reste sig sakta och mödosamt upp med ena handen runt sin begynnande utbuktning på magen. Den andra räckte hon till Jesper som hjälpte henne upp. ”Skall vi gå hem?” sade hon med mjuk röst som bröt på ett annat språk. ”Jag har lektion i svenska imorgon, och är lite trött.”

När de gick hand i hand över nejden vände hon sig till Jesper och sade allvarligt. ”Angående resan. Du hade gärna fått åkt iväg med grabbarna. Jag sover ju mest hela tiden nu när jag är gravid, och är inget vidare sällskap.” Hon log mot honom med sina kritvita tänder, och det bruna ansiktet lyste av lycka.”

TEMA Något tufft

När jag lämnade över min lilla pojke som krampaktigt greppade tag i min jacka kände jag att mina tårar låg väldigt nära och lossade varsamt hans händer med orden. ”Lilla hjärtat, mamma kommer snart och hämtar dig. Idag skall du leka med Zabine och de andra barnen.” Han vände sitt tårfyllda ansikte mot mig och tittade på mig. ”Nä, hem!” sade han med bestämd röst och sparkade för att komma ned till golvet. Zabine ställde sig på knä och försökte lirka med sin lillebror genom att visa honom en av de otal av bilar som låg på golvet. ”Kom så leker vi.” Hampuz sträckte sig för att försöka nå till dörren som ledde till trappan ut och upprepade orden som ett mantra. ”Hem ,hem, hem.”


En av dagisfröknarna ställde sig på knä för att fånga hans uppmärksamhet, men han kilade snabbt som en vessla fram till mig och tryckte sin lilla varma kropp mot mina ben. ”Hem mamma!” sade han uppfodrande och tog min hand. ”Lilla älskade hjärtat, mamma skall åka till arbetsförmedlingen och då får inte du följa med. Stanna här och lek en stund så hämtar jag dig alldeles strax.” Jackan jag hade på mig var tjock och varm. Svetten började pärla i pannan av den inre stressen jag just gick igenom. Helst hade jag lyft upp den lille och tagit med honom ut genom dörren och väntat ytterligare ett år. Han var ju bara knappa två år. Fortfarande ny i vår värld och totalt beroende av vuxna. Han lirkade sig in i min famn och vände sig mot rummet för att spana in de andra från sin i hans ögon trygga och mycket säkra plats. ”Mamma leka?” sade han och tittade på mig med sina grå lillemanskloka ögon som omgärdades av långa mörka fransar. Mitt hjärta blev varmt av kärleken jag såg, och om igen förbannade jag det i min syn så underliga systemet i vår värld att kvinnor skulle gå och jobba istället för att vara hemma med sina barn. Tänk om jag ändå hade råd att gå emot alla regler och vara hemma några år till?

Dagisfröken tog mig tillbaka från mina drömmerier. ”Du kan gå nu. Jag fixar det här.” Hon lyfte upp min lilla älskling i famnen och han satte motsträvigt sina händer mot hennes bröst medan han skrek. ”Mamma!” Den andra kvinnan vinkade iväg mig, och efter en snabb puss på Zabines panna stängde jag dörren och gick nedför trappan till garderoben. Hampuz gråtande ekade i mitt huvud och mitt hjärta snördes ihop till knöts till en hård knycklig boll av sorg. Stegen ut till bilen var tunga och jag tänkte flera gånger vända om och hämta min älskade unge.

När jag startade bilen kändes det som om något saknades och jag vände mig om för att se tre tomma bilstolar.

TEMA Att vara efterfrågad

Varje morgon vid sjutiden sitter de där. Hopburrade som små bollar med ögonen fästa på en enda punkt. Vår altandörr. Om jag inte kommer ut med det som de mest av allt längtar efter sätter de igång med sin egen privata orkester. Inte i kör, nej, nej här är det en och en som gäller.


I vårt lilla kök pågår under tiden en maktkamp mellan mor och barn där oftast modern det vill säga jag, förlorar. Det är det här alltid så krångliga fenomenet med att äta mackor jag pratar om. Inte en enda av våra ungar gillar kanter, och snäll som jag är har vi tillåtit detta kantborttagande i flera år.

Hela den här vintern har jag stoiskt tittat på när typ halva mackan skalats bort och slängts ned i en röd lite knycklig metallburk som en gång innehållit härligt välsmakande pepparkakor. För de små utanför vårt fönster har den blivit ett himmelrike av smaker, och både fåglar, rävar och rådjur låter sig väl smaka av innehållet. Emellanåt har jag helt enkelt kastat ned sista brödskivan som ändå ingen vill ha. Rådjuren har fått både bananer och äpplen som vi mycket väl kan äta, men som jag av kärlek till våra vilda invånare hystar till dem. Jag kan äta något annat resonerar jag och plockar till mig mandarinerna som mannen i huset kånkat hem och slänger ut dem med ett träffsäkert kast. För mandariner tillhör rådjurens absolut mest efterlängtade godis.

Nu har våra små besökare lärt sig vilka tider som gäller i vårt hushåll och är mycket noga att de hålls.

Klockan halvåtta hörs en kakafoni av fågelröster utanför vårt hus, och en modig blåmes pickar på fönstret. ”Kommer du snart?” låter det som om de säger. ”Vi är hungriga!” Jag avbryter påklädandet av barnen och går ut med burken medan jag ropar högt. ”Hallå! Nu är det käk!” Innan jag ens lämnat platsen kommer de och slår sig ned på fågelbordet eller backen. Inom räckhåll för min hand. När jag drar igen altandörren kilar den första fasantuppen fram och nappar åt sig en brödbit.

Belöningen vi får för vårt envisa matande är vilda djur som nästan kliver upp på vår veranda, och fåglar som inte flyger iväg när vi öppnar dörren. Barnen får se dem på nära håll och är lika fascinerade som oss. Och ja jag vet att rådjuren kommer att tacka mig till våren genom att äta upp mina blommor, och fåglarna kommer att skita ned våra altanräcken, men till dess skall jag njuta.

TEMA Öppna och stänga

När jag stiger ut på bron ser jag att snön täckt över allt där ute. Barnens gungor syns knappt under allt det vita, och pulkabacken som för bara några dagar sedan var uppkörd och gav barnen så mycket glädje är nu igenstängd av snö.


Jag greppar vant skyffeln och sätter igång. Meter efter meter tillryggaläggs och svetten sprutar. Under tiden som jag skottar får jag plötsligt låten ”Öppna landskap” i huvudet, och står snart högt sjungandes ”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo” och skrattar högt åt min egen kråksång som faktiskt inte beror på att jag inte kan sjunga. Nä då, det är en elak bakterie som satt sig på mina luftrör och skapar detta kraxande ljud. Den elakingen har till och med hoppat på våra barn som nattetid hostar ikapp. Det är bara att gilla läget. ”En virusinfektion som läker ut av sig själv” sade läkaren när jag pratade med honom. ”Köp hostmedicin på apoteket och lägg några extra kuddar under huvudet när ni sover.” lade han till innan jag lade på luren.

Några timmar senare har jag skottat av tomten och pulkabacken som snart fylls av glada, snoriga barn som struntar totalt i om det är tolv minus ute och att de hostar så att de nästan spyr av ansträngningen.

Är det inte kul med vinter så säg?

TEMA Att veta

När vi vaknade på morgonen hade temperaturen sjunkit till långt under minus. Brasan som sprakat så hemtrevligt när vi kröp till sängs hade falnat och det enda som fanns kvar var en röra av småspikar och svartgrå aska. Kvinnan som varit satt att vakta så att elden inte skulle dö låg sovande med armarna i kors. Tältet fladdrade av de isande vindarna utanför och jag låg länge och studerade en trädtopp jag skymtade genom luftningsluckan som öppnade sig av draget.

Till slut tog jag mod till mig och öppnade långsamt sovsäckens dragkedja som var så kall att det gjorde ont i fingrarna. Kroppen fick en chock av kylan som slog emot mig. Det tunna understället som jag täckt över med ännu ett i mjuk fleece räckte inte långt mot naturens krafter. Tvekande började jag att dra upp min sockförsedda fot utanför den varma gosiga säcken som hade extraisolering i ull nere vid fötterna. Jag sträckte mig över min granne som fortfarande sov djupt och gjorde allt för att inte väcka henne. 113 Lifsson stod det med svarta små bokstäver längst upp på hennes sovsäck. Jag mindes svagt att vi skojat och flamsat om att en ny istid säkert var på gång, och hur det starka drickat skvalpande farit ned i våra strupar allt eftersom natten bäddade in oss i sin pansarkyla. Hon var en helt vanlig tjej som ville göra en insats för sitt land liksom jag. Vi som låg här var nog alla lite udda i mina ögon sett. Ingen som hade sitt vett i behåll skulle väl självmant bo i ett tält där temperaturen kunde sjunka ned till fyrtio minus? ”Ni gör en heroisk insats flickor” Så hade kvinnan med det gråsprängda håret sagt. ”En lotta är alltid redo att försvara sitt land.”

Utbildningen hade varit ganska enkel och jag behövde inte använda så mycket av hjärnkapaciteten för att förstå de enkla regler som fanns runt spaningen. Ett fientligt plan som kom in över Sverige skulle mötas av ögon som blivit noggrant instruerade vad som skulle göras. Vi lottor satt i våra små fågelholkar cirka åtta meter över backen och var utsatta naturligtvis, men samtidigt väl maskerade för att undgå fiendens skarpa ögon. Visst hade de en massa fina instrument som säkert visade exakt var vi satt, men i vår fantasi och framförallt i regeringens fanns inget sådant.

Kvinnan som satt vid kaminen började röra på sig, och med ett stönande tog hon sig åt huvudet. ”God morgon! Du var ingen vidare eldvakt.” sade jag kaxigt och skyndade på med att sätta fötterna i den mörkt gröna overallen. När jag huttrande knutit fast mina svarta blankpolerade kängor med värkande fingrar och äntligen fick kränga på mig min tjocka ullpolo kände jag att värmen sakta byggdes upp i min kropp. De andra i tältet vaknade till liv och snart var det full fart. Hungriga magar kurrade ikapp och ville omgående bli fodrade. Hårborstar som legat längst ned i ryggsäcken togs fram och drogs genom tjocka hårsvall som skulle behövt tvättas. En svag doft av svett åkte runt, runt i tältet och blandades med oset av frukosttillagningen.

112 Andersson kom plötsligt fram till mig och sade något. Jag bad henne att vänta och plockade ur de små snäckorna jag alltid bar i öronen, som skyddade min redan svaga hörsel mot att bli ännu sämre. ”Ursäkta. Vad sade du?” Kvinna drog ihop munnen så att man knappt kunde se läpparna och knep ihop ögonen. Det syntes att hon var mycket irriterad. ”Jo jag frågade när vi får åka hem. Det här är ju vansinne! Vi kommer att frysa ihjäl!” Nu hade hennes röst ökat flera tonlägen, och de andra kvinnorna tittade undrande på oss. Jag kände mig utsatt och visste ju faktiskt inte svaret på hennes fråga.

Inom mig hörde jag chefens slutord. ”Du måste hålla mannarnas hopp högt. Låt dem inte tvivla.” Jag vet att jag skrattade till lite, men snabbt insåg allvaret. En felsägning i sammanhanget var väl inget man ältade. Lite försiktigt hade jag sagt ”Kvinnornas skall det väl vara?” Och han hade harklat sig irriterad över avbrottet innan han fortsatte. ”Ja, ja naturligtvis menade jag kvinnor.” Sedan hade mannen pratat om säkerhet, krig och försvar en lång stund. Jag minns faktiskt inte allt han sade, och ärligt talat hade han en mycket sövande, tråkig röst som gjorde att jag inte hörde.

”Nå!” kvinnans ord tog mig snabbt tillbaka till verkligheten. Stammande förklarade jag att ordern uttryckligen hade sagt att vi skulle stanna på platsen och observera fiendens förehavanden under sju dagar. Maten vi fått med oss räckte ytterligare en vecka och satellittelefonen som visat sig fullkomligt värdelös att ringa med stod utanför tältingången täckt av snö som ett levande bevis på att något var fel. ”Det är åtta dagar sedan de släppte av oss på den här gudsförgätna platsen. ÅTTA DAGAR!” Kvinnan skrek det sista. Hennes vantklädda händer gestikulerade livligt i röken av hennes andedräkt. ”Du är min chef, och jag vill ha besked nu!” Hon pekade med handen på mig och vände sedan om och gick iväg.

De andra kvinnorna satte på sig sina kläder under en kuslig tystnad. Orden kvinnan sagt låg kvar som ett eko i tältet. Jag reste mig upp och hämtade askhinken för att tömma vår lilla kamin som hade ett tunt islager över hela ytan. Jag kramade ihop små bollar av tidningen vi haft med oss och tände en av de tjugo tändstickor vi hade kvar. Med andan i halsen satte jag den mot papperet och tvekande åt den upp tidningens bokstäver centimeter för centimeter. ”Sådär.” sade jag belåtet och slog händerna mot varandra för att försöka få upp värmen i dem. ”Nu måste vi koncentrera oss på att hitta mer ved, och få lite värme här inne.” Jag vände mig till en kvinna som just krängde på sig sin overall. ”Du där! Du kan hämta maten som vi grävde ned här bredvid, och bestäm själv vem du vill ha till hjälp.”

Jag gick ut i den lilla gläntan som låg bredvid vårt väl maskerade tält och såg att det kommit mer snö under natten. ”Vad skall jag säga?” sade jag till träden som stora och majestätiska, dignande av snö stod runt mig. ”Skall vårt öde bli att frysa ihjäl härute långt från all civilisation?” Jag fick inget annat svar än snö som föll från grenarna med ett högt tjoffande.

Jag hade sett Lottorna som en väg ur mitt beroende. Att vara ute i naturen samtidigt som man gör nytta såg jag som en stor lycka. Kvinnorna jag talat med på mötet hade varit entusiastiska och jublade när jag talade om vad jag bestämt. De utsåg mig raskt till sin ledare och planerade tillsammans med logementschefen veckan som skulle ge oss utbildning och mod. Helikoptern hade haft svårt att lyfta från marken eftersom vi sex kvinnor vägde så pass mycket som vi gjorde. Den lilla ransonen mat vi fått oss tilldelade bestod mest av torrvaror och konservburkar. Flåsande satte sig kvinnorna sida vid sida längs planets sida. En del mer rädd än andra. Alla hade de samma mål, att bli smal och få kontroll över sitt liv, men även få chansen att göra något bra för sitt land.

Dagarna gick och mitt bälte drogs in hål för hål. Magen kurrade ständigt och jag kände irritationen sprida sig i lägret. Till slut bestämde vi oss för att försöka ta oss därifrån på egen hand.

När vi efter några timmar såg den höga bergväggen torna upp sig torkade vi svetten i pannan med ett fnysande och svor högt. Förvisso var vi varmt klädda och hade en lätt packning, men mörkret skulle komma om bara några timmar och vi hade inte satt upp vårt tält. ”Jaha, vad gör vi nu?” sade 113 Lifsson och såg irriterad ut. Den överviktiga kvinnans ansikte var tomatrött och hon vevade med händerna i luften. ”De kommer att lämna oss här va? Projektet var att bli av med några högljudda fetsmockar. Snacket om att försvara Sverige var bara bullshit!” Hon vände sig till kvinnorna som flåsande stod i en ring runt oss. ”Det här är regeringens sätt att bli av med feta kvinnor. Allt annat är skitsnack. Ser ni inte? Vi är omringade av höga berg. Det finns inte en chans att ta sig härifrån.” Hon satte sig med en hård duns på marken och lade händerna för ögonen. ”Jag vill hem!” grät kvinnan och hela hennes kropp skakade. Jag lade tröstande min hand på hennes huvud och grubblade på vad vi skulle göra, men fann inga svar. ”Vi bygger upp tältet här!” sade jag och pekade på marken. ”Vi fryser ihjäl om vi inte tänder kaminen.” Kvinnorna spände av sig skidorna och följde mina instruktioner. Med gråten i halsen såg jag dem arbeta tysta sida vid sida.

När mörkret kom och stjärnorna glimmade på himlen lade vi oss i våra sovsäckar fullt påklädda. Vi hjälptes åt för att hålla kaminen brinnande och turades om hela natten att lägga i ved som knastrande åts upp av lågorna. När det var min tur satte jag mig på granriset som någon lagt fram och tog upp min bok. Texten syntes knappt och jag hade den tätt intill mina ögon för att kunna läsa orden. Tankarna som snurrade i huvudet gjorde att koncentrationen brast och jag kände något surt i strupen. Var det som 113 Lifsson trodde. Var de ett experiment som skulle bevisa att det fanns ett sätt att reducera kostnaden av sjukvården? Skulle de dö härute?

Jag skrämdes av svaret jag fann i mitt inre.

TEMA Trolla

Fortsättning från gårdagens puff.

När de lämnade det lilla röda huset som knappt inrymde två rum och kök såg de att Tomas syster gläntade på gardinen. ”Stackare, de har inte haft det lätt. Pappan söp varje helg och mamman stack iväg redan innan de kunde säga mamma. Tomas gick i samma klass som en kompis till mig.” sade Roger och mindes några sekvenser då han sett den blyga killen på skolan. ”Han hade ett undfallande sätt, pratade sällan med någon, och tittade i backen när man möttes i korridoren.” Systern hade Roger inget minne av alls och undrade för sig själv varför. Hon var ju söt och inte ens det rödgråtna ansiktet kunde dölja hennes skönhet.


”Vad heter systern? Det känns lite löjligt att säga Tomas syster hela tiden. En av de äldre polismännen i bilen ställde frågan och började bläddra i akten om fallet. ”Här är det, och herregud stackars Kvinna. Lyssna här! Hon heter Tekla, Elvira. Vem döper sina barn till något sådant? Han tittade sig runt i bilen för att få medhåll, men möttes av skrattlystna blickar. ”Hermansson, jag heter faktiskt Tekla i andranamn” sade Andrea och skrattade. Det är ett gammalt namn som börjat användas igen. Min mormor hette det, och jag tycker det är en stor ära att bära namnet.” Det var trångt i baksätet och plötsligt spred sig en stark odör. ”Vem?” sade Roger som satt i framsätet. ”Förlåt! Jag käkade engelsk frukost i morse.” sade Stig Hermansson som satt inträngd mellan Andrea och Peter Fransson som även han var en gammal ringräv. ”Jag skall trolla bort den där doften” sade Roger och tryckte på knappen som gjorde att fönstren åkte ned.

En liten stund senare var de tillbaka på stationen.

När de passerade polischefens rum vinkade han in dem och snart stod allihop i det trånga lilla utrymmet och lyssnade på honom. ”Jag har pratat med Tomas Timmerman på sjukhuset. Han säger att han inte minns något mer än en svart skugga som plötsligt dök upp framför honom, sedan är allting blankt. Nästa grej Tomas kommer ihåg är smärtan då han vaknade.” Alltså får vi fråga runt bland husen om någon sett eller hört något konstigt. För en sak är säker, om någon gör något dylikt lär smärtan få dig att skrika, det måste ha gjort helvetiskt ont!” han vände blicken till Roger och pekade på honom. ”Fick ni fram någonting hos systern? Du brukar vara en jäkel på att lirka med fruntimren.” Roger skrattade till och undrade om det var en komplimang eller om det var ett påhopp. ”Nja…” Han drog lite på orden osäker på vad han skulle säga. ”Tyvärr gav det inte så mycket. Tomas Timmerman gick ut på natten för att möta sin kille, men ingen har sett honom. Det verkar som om byn belagts med munkavle.” Roger tittade på Andrea som nickade nästan omärkligt. ”Andrea och jag undrade om vi kunde få förhöra prästen. Ja hon är ju psykolog och kan läsa folk. Jag tror inte att han är så oskyldig nämligen.” Polischefen tittade uppifrån och ned på sin anställde och funderade en lång stund innan han pratade. ”Hittade du något i kyrkan? Kom igen nu Roger jag vet att du snokar upp det mesta. Vad hittade du?” Roger gick ut till sitt skrivbord där han lyfte upp en plastpåse.

”Äh, du skojar.” sade Andrea och tittade på sin kollega. I den genomskinliga påsen låg en svart använd kondom som innehöll någon vätska. Roger höll triumfierande upp den och slog lätt med pekfingret på sin panna. ”Jag rusade in i kyrkan när vi tagit ned Tomas och hittade den här i lokalen innanför. Den låg instoppad mellan psalmböckerna som stod uppradade i hyllan.” Visst går det ett rykte i byn att prästen är vänd åt fel håll? Eller har jag fel?” Han vände sig till sina kollegor. ”Tomas och prästen? Nej du, nu är du ute och cyklar.” sade polischefen, men hade svårt att ta bort blicken från plastpåsens innehåll. ”Har du kollat DNA?” sade Andrea med spänd röst och puffade till sin mörka kortklippta bob. ”Det är en allvarlig anklagelse. Det vet du va?” Hermansson lämnade plötsligt rummet och kläckte bara ur sig en kort ursäkt innan han stängde dörren. ”Vad tog det åt honom?” sade Andrea och drog med sin hand över skjortan som var oklanderligt välstruken och vit som snö.

”Strunt i honom, han behövde väl gå på toaletten.” sade polischefen och tittade i några papper han hade på bordet framför sig. ”Prästen har funnits i byn sedan 10 år tillbaka, och har innan dess jobbat som ungdomsvårdare i Stockholm.” Han tystnade och slog handen för pannan. ”Vad i? Varför har ingen informerat mig om det här?” Roger gick fram och ställde sig bredvid sin chef för att läsa texten högt. ”Karlsloken blev avskedad för att han utnyttjat ungdomarna sexuellt. Men…hur kan han då bli präst?” Andrea kom fram och ställde sig jämte Roger. ”Här står en anteckning i marginalerna att eftersom brottet ansågs vara ringa blev han frikänd efter att ha burit boja några månader, men belades med förbud att jobba med barn. Då studerade han till präst och skickades hit.” Hon tittade på sin chef med stora ögon. ”Då, då kanske han är den skyldige, men hur skall vi få Tomas att berätta?”

När de kom till sjukhuset satt prästen vid Tomas sida med glansiga rödgråtna ögon. ”Vi diskuterar livets skeenden, och Tomas jobbar på att få tillbaka minnet från gårdagskvällen.” De bandagerade händerna lades ned på täcket igen, och han reste sig för att gå. ”Gud vare med dig. Vi syns imorgon igen.” Andrea satte sig på stolen som prästen nyss lämnat. Hon lade sin bleka smala hand över hans bandagerade som delvis var täckt av stelnat blod. ”Tomas, du måste berätta. Han är farlig!” Mannen i sängen tittade ned på täcket och rodnade. Viskande sade han ”Hur kom ni på det?” Andrea lade huvudet på sned och log. ”Snälla du. I en by går ingen säker för skvaller, allraminst en präst. Alla visste om hans dragning till män, men de hade ingen aning om att han var en religiös fanatiker som hade gett sig sjutton på att frälsa dig.” Stora blanka tårar gled nedför Tomas kinder och han suckade djupt. ”Jag älskar honom, men han kunde aldrig sluta med sitt tjatande om att jag var ett förlorat får som behövde tämjas. Igår när han ringde beslöt jag mig för att säga ifrån en gång för alla och berätta att jag lämnade honom.” Tomas axlar skakade och Roger gick fram för att stötta honom när han försökte resa sig upp till sittande. ”Lennart blev som förbytt och började skrika om att jag sålt mig till djävulen och skulle dö i helveteselden. Jag såg aldrig hammaren som han hade bakom sin rygg, och tuppade av när han slog den i min skalle.” Tomas pekade mot sitt bandagerade huvud. ”Faan vad ont det gjorde.” Andrea strök över hans kind med baksidan av sin hand för att mana honom vidare.

När rättegången var över och prästen förts till sin cell vilt skrikande om att Tomas skulle hamna i helvetet vände sig Tomas till Roger och tackade för hjälpen. ”Tack för all hjälp. Jag kommer nog att få tillbringa ett tag i den här.” Han pekade på sin rullstol. ”Men sedan är det full ös igen, och jag har lovat Tekla att inte sticka till Stockholm förrän jag är fullt frisk. Vi har mycket att prata om. Förresten jag tror att hon har ett gott öga till dig. Igår när vi möttes frågade Tekla om du varit här.” Tomas tryckte sin bandagerade hand i Rogers mage.

TEMA portad

När prästen kom till sin kyrka på morgonen möttes han av en hemsk syn. En mörkhårig yngre man hade spikats fast på den dubbla kyrkoporten med långa silverglänsande spikar, och med skakande händer slog prästen numret till polisen. Mannen levde fortfarande när ambulansen kom dit men var mycket medtagen av blodförlusten. Långa ränder av levrat blod täckte dörren och polismännen som skulle dra ur de långa spikarna hade mycket svårt att ta sig an sin uppgift. ”Det här är inte klokt! Vem gör något sådant här, och varför.” För att slippa tänka så mycket på vad han gjorde pratade polisman Roger Altman i ett. Blod rann längs hans armar och det dröjde inte lång stund innan den vita skjortan var dränkt i blod. ”Jag känner igen honom, men vet inte varifrån. Långt bak i hjärnan finns ett minne som pockar på att få komma fram, men…” Han tryckte ned hammaren i byxlinningen som han använde för att slå ur spikarna och knackade sig själv i huvudet med pekfingret.” Jag vet fasiken inte varför jag minns honom.” Han greppade hovtången som prästen räckte fram och gjorde en grimas av vämjelse när kroppsdelarna lossnade med ett smackande. Männen som stod i en cirkel runt den korsfäste lyfte upp sina händer för att stötta mannen när hans kropp lossnade från dörren. Mannen var fortfarande avsvimmad, men en snabb koll av pulsen bekräftade att han fortfarande levde. När ambulansen lämnat kyrkogården tittade de allvarligt på varandra och sade ”Vem gör något sådant, och varför?”

Allt eftersom dagen gick fann polisen saken allt underligare. Mannen som korsfästs på ett så makabert sätt var homosexuell och hade gått ur kyrkan nyligen. När de försökte få fram fakta om honom talade datorn om att mannen hette Tomas Timmerman och kom ifrån trakten, men hade flyttat till Stockholm för bara några månader sedan. ”Andrea som var psykolog på stationen pratade med de som tagit hand om mannen och frågade hur de mådde. ”Det är lugnt!” sade Roger och drog med handen över tjänstepistolen om och om igen. ”Någon måste ju göra skitgörat och idag var det jag.” Han tog av sig kepsen och studerade den ingående. ”Men jag måste nog kasta skjortan, den blir nog aldrig ren igen. Förresten hur har det gått? Har ni hört någonting?”

Precis i det ögonblicket kom chefen för stationen in och slängde fram ett svartvitt fotografi på skrivbordet. ”Här har ni honom. 33 år, singel vad vi vet, jobbar som journalist på någon blaska i Stockholm.” Han väntade på gensvar och tittade på sina anställda som kastade sig över bilden.

”Tomas Timmerman är en ensamvarg som sällan är hemifrån annat än på arbetets vägnar. Han har en syster som bor kvar här i Marmaverken, och föräldrar som bor på äldrevården i Söderala. Ja, det är vad vi hittat hittills. Några frågor?” Den något korpulente mannen lyfte på polismössan och kliade sig i det närmast obefintliga håret. När ingen svarade vände han på klacken och gick till sitt kontor.

”Han är lite speciell den där gubben.” sade Roger och skrattade lågt. ”Det är raka rör direkt liksom. Det gäller att vara snabb om man vill säga något.” De andra föll in i hans skratt och Andrea sade i förbigående. ”Tänk att ha honom på soffan. Undrar vad som döljer sig bakom fasaden?” Snabba steg tystade henne och deras springpojke Charlie dök upp i dörren. ”Jag har nyheter! De har hittat Tomas dagbok hos systern. Han hade en affär med någon i bygden. Tydligen var det inte riktigt okey mellan dem för systern sade att Tomas ilat iväg igår natt med orden. ”Kärlekstrubbel! Vänta inte uppe på mig. Det blir nog sent.” Det var sista gången de sågs innan händelsen. Roger rufsade om med handen i pojkens hår och tackade för tipset. ”Du blir nog en bra polis en dag. Bra gjort!” Han gav pojken en hopknölad sedel och dunkade honom i ryggen. ”Försök att lista ut vem han träffade. Byn är ju inte så stor, och folk är nyfikna.” Han log mot sina kollegor. ”Om det är okey för er alltså? Charlie är både snabb och smart. Dessutom känner han många i byn.” De andra nickade.

En liten stund senare knackade de på systerns dörr för att förhöra henne, och be om Tomas tillhörigheter. ”Jag vet vem som gjort det!” sade hon och tittade tårögd Andrea djupt i ögonen. ”Ni får aldrig fast honom. Han är alldeles för mäktig här i byn. Dessutom kommer Tomas aldrig att tala om vem det är. Jag känner honom.” Systern drog ihop sitt långa mörka hår i en slarvig fläta och satte en sliten gummisnodd runtom.

TEMA initiativ

När vi vaknade singlade snö ned från himlen liksom det gjort hela natten. Marken hade ett tiocentimeterslager av yrsnö och vinden tjöt runt huset. Bilen liknade mest en igloo och vår kära snöröjare som brukade dyka upp vid femtiden var osynlig.


I vardagsrummet hade iskalle flyttat in och vi tände snabbt en brasa för att jaga iväg honom.

Efter frukosten gick jag ut för att sopa av bilen och starta upp den, men brast i gapskratt när jag går ut på vår lilla väg. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna komma till skolan. Stora drivor av snö låg över vägen och snölagret växte under tiden jag stod och tittade på. Det var bara att lägga ner!

Istället tog jag fram pulkan och ställde vedlåren i för att hämta ved.

Väl inne i stugvärmen igen ringde jag till skolan och berättade att Razmus får vara hemma idag. ”Vi är insnöade.” sade jag och skrattade. ”Snöröjningen fungerar visst inte idag.”

Barnen och jag spelade bokstavsspelet och käkade glass. Efter det klippte jag allihop under stort gnöl. ”Jag vill inte klippa mig!” sade Razmus och värjde sig mot saxen som skulle klippa av hans halvlånga hår. Men allting går med lite tålamod, och snart satt tre småttingar nyklippta och fina i sitt rum och lekte.

Jag smet iväg för att skriva dagens text, men blev misstänksam efter ett tag när det var så tyst.

Med smygande steg tar jag mig till deras rum och kommer in just i gärningen. Zabine pillar in röda och gula poletter under det stora gamla bokskåpet. En efter en åker de in under tiden som Razmus sitter och leende tittar på. Nu har jag sett nog! Med ett vrål störtar jag in i rummet. ”Vad gör ni?!”

Razmus ler ännu mer. ”Det är inte jag, det är Zabine.” säger han. Spelet som bestått av tjugo röda och tjugo gula poletter består nu av ungefär hälften. ”Men förstår ni inte att spelet är förstört? Vi kommer inte att flytta på det där skåpet förrän om flera år. Förresten…” Jag vänder mig till Zabine. ”Hade inte jag tejpat för den där springan?” Jag pillar med tejpen som tryckts ihop över den smala springan. ”Jo…” säger hon och tittar i golvet medan mungiporna trillar nedåt. Razmus sitter i sin säng och ler fortfarande, mycket nöjd över att syrran får skäll.

”Varför säger du ingenting?” frågar jag Razmus och tittar strängt på honom. ”Du brukar ju alltid skrika om alla fel hon gör, varför inte nu?” Tystnad härskar, och leendet försvinner.

”Nå, nu är spelet förstört. Vi får väl lägga det någonstans tillsvidare. Men gör inte om det här. Vilket jäkla påhitt. Var det här på ditt initiativ?” Säger jag och vänder mig till Zabine som hukar under mitt skällande. ”Mmm.” säger hon svagt och får en ledsen min. ”Förlåt mamma.”

När jag till slut kommer ur rummet ler jag och undrar var ungar får alla konstiga idéer ifrån. Ibland är det faktiskt väldigt svårt att hålla sig för skratt.

TEMA Inlåst

Elina gick ut genom dörren efter att hon ropat in till sin mamma. ”Jag sticker till farmor ett tag, kommer snart!”


Hon tog ett skutt från trappavsatsen och landade med en duns på altanen pappa Emil byggde förra sommaren. Elina hade ju faktiskt blivit 8 år förra veckan, och hade då fått lov att få cykla själv till sin farmor, som bodde precis där grusvägen slutade och blev till landsväg. Hennes två tofsar hängde mot hennes bara axlar.( Hennes mamma brukade säga att Elinas hår måste vara av guld eftersom det skimrade så mycket). Klänningen hon tjatat till sig att få ha var precis så perfekt som hon föreställt sig. Mamman hade in i det längsta tjatat om att det fortfarande var lite kyligt ute, och att Elina kunde bli förkyld. ”Det vill du väl inte?” hade hon sagt, om och om igen. Till slut hade de kommit överens om att lägga en varm tröja i cykelkorgen. ”ifall att” som mamma sagt.

Den rosa cykeln hade blivit lite skrapad här och var, men var fortfarande älskad av Elina. Pappa brukade kolla bromsar och däck lite då och då eftersom Elina gillade att åka över stock och sten. Hon och grabbarna som bodde granne med henne brukade cykla iväg till skogen och köra halvvilda race längs skogstigarna. Faktiskt var hon oftast den duktigaste av dem, och till killarnas förtrytelse kom hon nästan alltid först i mål.

Idag skulle hon snabbt åka iväg till farmor för att prata lite med henne, och till kvällen skulle de ut och busa i byn. Nåja, kvällen och kvällen, som åttaåring får man inte vara ute så sent, men de hade kommit överens om att springa omkring bland kåkarna och busringa på dörrarna.

Elina tyckte inte alls om mörker, man kunde nog till och med kalla henne rejält mörkrädd!

Fantasin kunde spela en stora spratt när mörkret föll.

När hon svängde in på gården hos farmor och farfar knastrade det av gruset, och hon fick nästan sladd när cykeln svängde till lite extra när en sten kom lite olyckligt under däcket. Cykeln fick som vanligt ligga i gräset nedanför den gamla bron.

Farmors hus var lite läskigt tyckte Elina. Ibland kände hon sig iakttagen när hon strosade runt i det. Mest illa var det nog nere i gamla ladugården där drängarna och pigorna bott förr i tiden. Dörrar kunde åka igen fast ingen vind kommit åt dem, och det knakade i brädor på ovanvåningen som om någon gick där.

Brrr, hon rös till lite när hon tänkte på det.

Farmodern kom ut på bron och gav henne en stor varm kram medan hon sade ” Hejsan stumpan, vad kul att du kom. Jag gör lite saft och tar fram lite bullar jag gjort idag, så fikar vi.” Hon steg in i det varma stora köket som luktade gamla människor och piprök. Farfar Anton satt vid bordet och rökte på sin pipa, och som vanligt hade han sin gråa keps på sig.

” Hej lilla gumman” sade han när Elina klev in. ” Att vi får så fint besök”. Han lade sin ena hand på hennes och tryckte till den lite lätt. ” Hur mår de där hemma?”

” Tack bra. Mamma håller på med storstädningen därhemma, och jag fick lov att åka hit eftersom jag redan städat mitt rum”. Hon drog ut en av de gamla antika stolarna och satte sig.

De satt länge och pratade om skolan som snart skulle ta slut, och om korna som skulle kalva, sedan reste sig farfadern med en grymtning och sade ”Nja, jag måste ut till lire och fortsätta med traktorn. Vi ses sedan.”

Farmodern reste sig för att ta ut ännu en plåt med bullar, och började göra en till deg för att fortsätta göra ännu fler bullar. När farmodern fortsatte med ännu en deg gick Elina fram till bänken och sade ” Farmor, det behövs inga fler degar nu. Det räcker med de två du gjort”. Hon pekade på två stora bunkar fyllda till brädden med färsk deg.

”Oj, oj, vad har jag nu gjort? Jag glömde bort dem. Säg ingenting till farfar är du snäll.”

Elina nickade, och sade sedan med ett skratt ” Du kan börja sälja bullar till Ica affären, så får de goda bullar att sälja istället för de där tråkiga de har nu.” Hon såg lite allvarlig ut och lade huvudet på sned. ”Farmor, varför är du så snurrig?” Hennes farmor tog hennes hand i sin mjöliga nariga hand och såg lite ledsen ut när hon sade ” Lilla, lilla gumman. Jag har en sjukdom som kallas alzheimers, och till slut kommer jag inte ens att minnas dig.” Hon satte sig ner på huk framför Elina och viskade ”Vi säger inget till farfar eller mamma om det här va? Då kommer de att skicka iväg mig till doktorn igen” Elina nickade igen, och kände två tårar rinna på sina kinder. Hon älskade sin farmor och farfar, och hade ofta sovit över där.

Plötsligt reste sig farmodern snabbt upp och skyndade sig in i skafferiet för att komma ut med bekymrad min. ”Elina, kan du hämta marmeladen i källaren är du snäll? Jag har glömt ta in en burk. Nyckeln hänger vid dörren.”

” Javisst” sade Elina, hoppade i skorna och ryckte till sig nyckeln för att sedan gå till den gamla jordkällaren som låg tvärs över vägen. Hennes steg blev mer och mer tveksamma för hon tyckte egentligen inte alls som tanken att gå in i den mörka, kalla källaren. Ficklampan hon tänkt ta med sig hade hon glömt på bänken.

Låset var gammalt och nyckeln var svår att få i och vrida runt. Det knakade i den gamla dörren när den gled upp. I dörröppningen satt ett stort spindelnät som var fyllt av gamla flugor och myggor. ” Undrar hur stor den där spindeln är? Den gör ju jättestora nät” sade Elina för sig själv medan hon krånglade sig in genom nästa dörr. Hon kände hur det kröp i henne när hon såg alla gråsuggor och skalbaggar som kilade iväg när de träffades av ljuset utifrån.

”Nej, snabbt in och hämta marmeladen, sedan ut i solljuset igen” sade hon och tog sats.

Väl därinne insåg hon snabbt att det inte hade varit så dumt med en ficklampa i alla fall. Man kunde se potatislådornas mörka skuggor där de stod på rad. Eftersom Elina varit inne i källaren med sin farmor förut visste hon på ett ungefär var marmeladen fanns. Tyvärr var det längst in, på hyllorna som farfadern spikat upp. Hon trevade försiktigt med handen längs hyllan, och DÄR var det en glasburk. Rysande av obehag vände hon sig om för att gå till ljuset för att se att det var rätt. Hon läste på burken och ljudade för sig själv ”Blåbärssylt” Attans det var ju fel tänkte hon, och ryckte till när något rasslade till bland burkarna därinne. Tänk om det var en storråtta? Hon ville egentligen bara springa ut i det befriande solljuset och låsa dörren, men hon hade ju lovat att hämta marmeladen. Efter ett djupt andetag klev hon in i mörkret igen, och stod alldeles blixtstilla tills ögonen vant sig.

Elina hörde ljudet av röster därute, och försökte känna igen dem, men kunde inte riktigt komma underfund med vilka det var. Hon tog sats igen och klev in längst in i källaren, trevade med fingrarna längs hyllan.

Då smäller källardörren igen, och hon hör nyckeln vridas om medan flera röster fnittrar hysteriskt.

” Nej, vad gör ni? ÖPPNA!!!” Hon släpper burken hon höll så den går sönder med ett krasch, och börjar banka på dörren. Allt är ett kompakt mörker. ”HJÄLP!” skriker Elina, om och om igen. ”HJÄLP!”

Paniken närmar sig, och Elina är skräckslagen. Det rasslar på hyllorna där burkarna står, och hon känner sig iakttagen. Tänderna börjar hacka mot varandra, och hon sätter på sig tröjan hon haft knyten runt höften. Det är jättesvårt att se i mörkret, knapparna glider flera gånger mellan fingrarna som inte riktigt vill lyda henne. Till slut sitter den som den ska. Plötsligt känner Elina någonting som går över hennes fot, och sparkar till med den. Om igen börjar hon vildsint banka på dörren. Hon försöker komma ihåg om hon hörde en eller två dörrar stängas.

Tårarna rinner i strida floder nerför hennes kinder, och hon torkar dem med baksidan av handen. Slagen haglar mot den mörka kalla dörren. Om och om igen skriker hon ”HJÄLP! Släpp ut mig!” . I källaren är det iskallt eftersom den är gjord för att hålla matvaror kalla även på sommaren. Elina vet inte vad hon skall göra och är livrädd!! Vad var det som hände? Vem var det som gjorde det? Hennes hjärna går runt, runt som en centrifug
 
Inne i köket fortsatte Elinas farmor med sina kakor, och när ingen marmelad kom, ja då tog hon helt resolut jordgubbssylt istället. ”Det är väl inte så noga?” sade hon för sig själv. Efter baket som resulterat i massor av bullar diskade hon och satte sig sedan med ett korsord.


Efter några timmar ringde det. I andra änden var svärdottern, Elinas mamma, som frågade om Elina var där. ” Nej, det tror jag inte” sade hon, och tittade sig runt i rummet.” Jag tror att hon var här förut, men hon har nog åkt hem.”. Hennes trötta kropp behövde vila kände farmodern, och satte sig ner i stolen framför skrivbordet.

” Elina är borta!” sade svärdottern. ” Sade hon något om vart hon skulle åka? Är Anton hemma? Kan du fråga honom om han sett henne?”

Farmodern segade upp sig ur stolen och gick ut på trappan och ropade .”ANTON!!!” sedan vände hon om och gick in igen, tog upp luren och sade ”Nej, Anton är inte hemma. Han svarar inte.”

” Jag kommer dit” sade svärdottern och slängde på luren.

Elina hade slagit på dörren så mycket att hon kände att naglarna hade gått sönder. Fötterna var isande kalla, och emellanåt kände hon något som nuddade hennes bara fötter. ”Åh, varför hade hon varit så envis i morse? Sandaler nu! Det var ju iskallt.” Hon pratade för sig själv för att lugna ner sig. ” Vad skall jag göra? Gud vad hungrig jag är, och törstig, och kall”. Elina hukade sig och försökte dra tröjan över sina bara ben, men det resulterade bara i att den åkte isär. ”Mamma!” skrek hon. ”hjälp!” Rösten började svikta och ur hennes hals kom bara ett svagt ljud. Det rasslade precis bredvid hennes fot, och hon ryckte till sig foten medan hon slog med händerna ut i mörkret. ”Försvinn! Stick iväg!” När foten var på väg tillbaka till golvet nuddade hon något hårigt och strävt, och hoppade till. Nu sprutade tårarna på Elina, och hon slog om och om igen på dörren. Men, ingen öppnade. Något krasade till under hennes andra fot.

Elina var trött, och kände att orken började ta slut. Hennes mage kurrade högljutt och strupen kändes sträv och torr. Plötsligt kom hon på en ide´. Farmors äppeldricka som hon hade hjälpt till att göra förra hösten!. Hon hade ett svagt minne av att den skulle stå här någonstans i början av källaren. Febrilt började hon leta efter de speciellt formade flaskorna som drickan var i, och snart hade hon funnit vad hon letat efter. Allt kändes lite bättre när Elina fått lite vätska i sig. Hungern fick hon stå ut med. I värsta fall fick hon väl äta sylt! Tårarna blandades med jorden och dammet som fanns överallt därinne.

I byn samlades allihop för att söka efter Elina. Polisen hade kommit efter bara 20 minuter när mamman ringt och anmält henne försvunnen. Han stod just nu och pratade med de som lovat hjälpa till med sökandet. ”Alla går på en linje. Leta i alla snår, alla lador, alla små skrymslen och vrår.” Han viftade med sina händer i olika riktningar, och började sedan gå.

Elinas mamma grät, och farmodern grät, men de gick ändå iväg efter de andra. Tårarna rann och emellanåt var de tvungna att stanna för att torka bort dem för att kunna se något.

Hela byn hade slutit upp, och gick nu i ett långt, långt band bredvid varandra. En del hade käppar i näven för att kunna kolla bättre under granar och under olika sorters bråte. Samtliga gick i sina egna funderingar, och alla var oroliga för vad som hänt.

En bit uppe i skogen satt tre killar i 10-årsåldern och pratade.

” Nej, grabbar, vi måste berätta var hon är.” sade Pelle, som var en ljushårig spellevink som alltid hade en massa hyss för sig. ” Ni hörde ju vad ledsen hon var. Kom igen, vi släpper ut henne.” Han reste sig upp som för att gå. ” Nej, faan heller att jag går ner i byn. Hennes farsa mördar mig om han får veta vad vi gjort” Sandro snodde en flerfärgad näsduk runt, runt i sin näve. ” Vi måste” sade den tredje av grabbarna och hoppade ner från kojan. ” Vi måste! Kom igen nu!” Sandro satt kvar och lade armarna i kors. Det mörka ansiktet hade mörka smutsfläckar lite här och var.” NEJ!” sade han. ”Inte en chans! Vi smyger ner och öppnar när det blir mörkt”. De andra tittade på varandra en lång stund, sedan suckade de och sade unisont ”Okey!”.
Elina satt nu ner på det kalla jordgolvet. Hon var trött, så trött, och trots att sylten hon hittat var slut, kurrade magen. Den som iakttagit henne hade låst sin position, och Elina kände ett stort obehag. Hon orkade inte längre slå på dörren, och satt nu fånstirrande på den mörka, tjocka dörren. Stirrade på den som om stirrandet skulle göra så att den öppnade sig. Tårarna hade tagit slut, och hade ersatts av ett hulkande som då och då avbröts av en snyftning. Varför kom ingen och öppnade. Varför undrade inte farmor vart hon tog vägen? Vad var Alzheimers som farmor sagt att hon hade? Hon satt och höll om sig själv i ett försök att bli varm. Vad var det nu pappa sagt, hm, Jo, så här var det. Om man fryser skall man stoppa in händerna i armhålorna och försöka hoppa omkring för att få upp värmen.


Det var lågt i tak i källaren, men Elina var inte så lång, och snart kände hon värmen komma in i kroppen. Elina stod på golvet och hoppade när hon hör någon rassla med låset.

Hon springer fram till dörren och börjar sparka på den med fötterna. ”SLÄPP UT MIG!” skriker hon vilt flåsande av ansträngningen. Hennes sandalklädda bara fötter smäller emot dörren, om och om igen. Hon hör någon andas därute och säger i vanlig samtalston. ” Snälla, släpp ut mig!” Låset rasslar till, och hon hör springande steg som snabbt avlägsnar sig. Snabbt rycker hon upp dörren och kliver ut.

Ute är det mörkt. Elina försöker lyssna om hon hör springande steg, men det enda som hörs är ljudet av musik, och förstår att de som låst in henne står och tittar. Hon skriker rätt ut i mörkret.” VARFÖR?”

På andra sidan vägen ser hon en skock människor som står och pratar vilt gestikulerande och på gården ser hon en polisbil stå med blåljuset blinkande.

Elina ser lyktorna av en bil komma i full fart och tycker att hon ser en siluett av en kropp som springer lite längre fram. Siluetten springer lite halvkrupen framåt mot henne och är på väg över vägen. Nyfiken stannar hon kvar där hon är.

Sandro kände sig dum, attans att allt spårat ur som det gjort. Det hela hade ju börjat som en dum lek. Pojkarna hade triggat varandra och slagit vad om vem som vågade låsa, och han hade varit den som gjort det. När de hörde hennes gråt tänkte de öppna, men något fick dem att låta bli. Elina hade blivit ännu ett bustreck för grabbarna, och de smet iväg. Samvetet hos dem gjorde sig påmint när de såg Elinas föräldrars oro, men då var det för sent. Att öppna dörren skulle innebära att de blev upptäckta och straffade. Ingen av pojkarna var beredda att ta det.

Sandro smög sig hukande tillbaka mot Elina. Såg henne som en siluett vid källaren. Han ville be om förlåtelse. De andra grabbarna hade snabbt stuckit hem efter att de släppt ut henne, men han kunde och ville inte gå hem utan att prata med Elina.

Hans hörlurar trasslade in sig i nyckelknippan han bar i ett band runt halsen, och han försökte sänka volymen för att kunna fixa det. Pojken gick ut på landsvägen för att se bättre i gatljuset.

Bakom honom kom en bil full med glada ungdomar på väg hem efter ännu en festlig natt. Föraren var onykter och pratade glatt med sina vänner.

Sandros mörka klädsel gjorde att han inte syntes ute på den mörka körbanan, och olyckan var ett faktum.

Hans sista tanke var.” Jag ville ju bara säga förlåt”