En början-679

Det prasslade när Jasmine reste sig upp från marken där hon tillbringat natten. Musklerna värkte som vanligt och hon värjde sig från tankarna på att avsluta allt. Det är hjärnspöken intalade Jasmine sig själv och drog ihop sovsäcken. Grenarna som retat hennes rygg hela natten knakade när hon gick över dem och hon lade handen över ryggslutet, masserade det sakta. Det här är bara tillfälligt, tänkte hon och öppnade ryggsäcken för att sedan ta fram dagens frukost som bestod av blåbär hon hittat och vatten från bäcken. Solen lyste från en klarblå himmel och några tranor stod på ängen. Med stor försiktighet lirkade Jasmine ut kameran och satte sig på knä med objektivet riktat mot fåglarna. De är så graciösa, tänkte hon och tog några fotografier. I samma ögonblick prasslade det i buskaget bredvid hennes sovplats. Två ekorrungar kom springande på marken och tog sig med blixtrande fart upp i en tall. En hackspett som suttit i trädet flaxade därifrån i maklig takt. Jasmine drog i sig doften av skog och rynkade på näsan när en stank av urin nådde hennes näsa. Måste han alltid pissa där jag ligger, tänkte hon och kastade en pinne mot doften. "Du är så äcklig. Vet du det?"

Ett lågt skratt hördes från andra sidan. "Det är bara naturligt. Var inte så pryd Jassa."

Åh, nu gör han det igen, tänkte Jasmine och grimaserade när han använde det förhatliga smeknamnet.

En början-678

"Jag vet att du ångrar dig", sa Tiffany med handen mot den röda kinden. "Det var inte din mening."

"Helvete heller", fräste Mattie, och slog henne igen. Den här gången så hårt att Tiffany flög bakåt.

I samma ögonblick som hon landade på golvet och kasade in under köksbordet flög en sten in genom fönsterrutan. 

Mattie vände sig mot fönstret och höjde handen när splittret nådde hennes ansikte. 

Tiffany gick på tå mellan skärvorna och lade handen på Matties axel. "Jag vet att du ångrar dig och att du inte menar det du sa. Du vågar bara inte erkänna det för dig själv än."

" Sluta med det där psykologsnacket. Jag vill inte höra ett ord till."

En början-677

Jag hade inget val. Det här måste hållas hemligt. Om mamma fick reda på vad jag gjort skulle hon aldrig förlåta mig. Vetskapen om det fick mig att huka när min käre man passerade köksfönstret. Han skulle säkert skratta åt min rädsla och för att slippa bli hånad på det sättet var det bäst att jag gjorde så här. Mitt långa hår trasslade in sig i äppelträdet jag gömt mig under och med tårar i ögonen drog jag mig lös. En lång slinga blev kvar och dinglade mot marken, fram och tillbaka, fram och tillbaka, medan vinden lekte med den.

För att vara helt säker på att jag läst rätt, vecklade jag ut brevet igen och läste det sakta. Jag riktigt sög i mig bokstäverna, lät de landa på tungan och uttalade dem viskande. Min pappa, min alldeles egna pappa hade tagit sig tiden att skriva ett helt brev till mig, tänkte jag, och sprätte bort en rödmyra som tog sig uppför mitt ben. När ytterligare en kom, reste jag mig upp och drog med händerna över kroppen. De fanns överallt. För att få lugn och ro smög jag till vårt nybyggda lusthus och stängde dörren.

Värmen omslöt mig och jag tog av mig sandalerna och kröp upp i farmors gamla fåtölj. Pappa skrev egentligen inte så mycket om sig själv. Jo, han bad om ursäkt för att han stuckit den där dagen då jag var fem, och bad mig att be mamma om förlåtelse å hans vägnar. Pappa bodde numera i USA och var ensamstående med bara hunden som sällskap. En teckning han gjort illustrerade en vit byracka med långa öron, och tjocka tassar. Jag drog med pekfingret över teckningen och blev tjock i halsen. Den där dagen han försvunnit skulle han köpt en hund till mig. Löftet gav han tidigt på morgonen och försvann, sedan...såg jag aldrig honom mer.

Känslorna övermannade mig och jag lade brevet i knäet för att inte blöta ned det. Tårarna rann utan att jag kunde stoppa dem. Det låg så mycket i det där löftet om hund. I och med den skulle vi bli en hel familj igen.

En början-676

En molnfri himmel, en lång labyrint med gröna tillklippta hasselbuskar som någon gjort, och Magnolia som doftade. Egentligen var det inte min mening att smita från jobbet, men synen av den oändliga labyrinten gjorde mig nyfiken, och väl i den kunde jag inte låta bli att följa gången. Här och där satt små gula och röda blommor av okänd art.

Ett susande fick mig att titta upp mot himlen. "En häst", utbrast jag och gnuggade ögonen. "En livs levande häst."

Den gnäggade och kastade med huvudet som om den svarade. Runt djuret virvlade det av olikfärgade stråk och på var sida om den satt två rosa, genomskinliga vingar.

"Vem är du?", skrek jag och snubblade, men reste mig snabbt igen. "Vänta", fortsatte jag och sprang rakt in i den gröna häcken.

Med munnen full av blad satte jag mig på marken och höjde blicken igen. Hästen fortsatte bort från mig och ignorerade mina rop.

En början-675

Jag hade aldrig någonsin sett något liknande. På bron låg platta, gråa stenar placerade efter varandra, och istället för ett avslut, delade sig bron i två delar som fortsatte in genom en avlång, hög dörr. Det underliga var att jag såg två olika scenerier genom dem, i den ena såg jag snö på marken och i den andra sommarblommor och en vit fågel som seglade högt uppe i luften.

Jag stannade och tvekade mellan vägarna. Långt under mig såg jag vatten, svart forsande vatten. Emellanåt kom stora stockar drivande och slog mot varandra för att sedan studsa mot kanterna.

Jag bestämde mig för att gå mot dörren med sommar och tog av mig stövlarna innan jag steg in. 

Dörren knarrade och en flock röda fåglar flög upp. Gräset kittlade mot fötterna och jag drog in doften av sommar. Långt borta såg jag ett slott. 

Dörren stängdes med en smäll.

En början-674

Jag lät vattnet omsluta mig och det enda som var ovanför ytan var mitt ansikte. Ljudet från plaskandet när barnen lekte vid stranden hördes mycket högre än jag trodde var möjligt och när jag tittade upp såg jag att Lena och Maria satt och pratade. Vassen vajade fram och tillbaka i vinden och några änder såg att fundera på om jag var en vän eller fiende. Jag hörde ljudet från vingar i luften ovanför mig innan en smäcker Svan dök upp i mitt synfält. Hon, för det var en hona, lade sig på vattnet och höll noga koll på vad jag gjorde, men slappnade av och ägnade sig istället åt att äta naten som växte på ytan. Emellanåt stoppade hon ned huvudet under vattnet.

Jag vet inte vad som fick mig att reagera först, om det var skriket från barnen eller aningen att något skulle hända. Jag brukar oftast inte bry mig om den där känslan, men gjorde det som tur var nu. Det ena barnet hade kommit för långt ut, och sjönk gång på gång medan de två kvinnorna på stranden skrattande satt och tittade i en tidning. När de hörde skriket vände de sig om och rusade ned till strandkanten.

Barnet drogs med av strömmen och jag såg en hand vinka åt mig innan allt blev tyst. Barnet på stranden skrek inte mer och Lena stod med handen över munnen och tittade på mig medan jag närmade mig stället där barnet försvunnit.

Mörkret långt där nere stressade mig och jag famlade i vattnet efter kroppen. Hur fort sjunker ett barn, tänkte jag och kände hur lungorna ropade på luft. Huvudet värkte och det ven i öronen.

Plötsligt simmade en annan människa bredvid mig. En man. Jag såg honom genom det grumliga, mörka vattnet och andades ut medan jag sakta tog mig till ytan. Tiden gick och jag beredde mig på att dyka igen när jag såg något mörkt komma uppåt.

"Här, hjälp mig", flämtade han och lade ett bylte i mina händer. "Simma in. Nu. Fort." Jag såg att mannen tog flera djupa andetag och att vitheten i hans ansikte byttes ut till en friskare färg. Snabbt vände jag upp barnets ansikte och tog ett ordentligt grepp runt kroppen, lade mig på rygg och simmade mot de andra. Simtagen blev hackiga och jag fick hela tiden styra upp mig själv med hjälp av den andra handen och benen.

Inne på stranden mötte Lena och Maria mig med handduken i ena handen och mobilen i den andra. Lena var vit i ansiktet och skakade i hela kroppen.

En början-673

Sittande på bryggan såg jag hur ringarna i vattnet närma sig min fot. En fisk hoppade upp och slog med stjärten mot vattenytan när den föll ned igen. Näckrosen jag riktat mig in på var inte långt bort nu. Växten gungade när jag reste mig och slog med båtshaken mot den. En, två, tre gånger tog jag sats och hackade den skarpa spetsen mot stjälken. Om jag bara kunde få av den skulle resten säkert lösa sig av sig själv. I värsta fall fick jag väl hoppa i vattnet, även om det kändes ganska kallt och såg äckligt mörkt ut.

En början-672

Midsommardag. Fältet som igår varit fyllt av festande människor stod nu tyst och öde. Det låg flaskor, och fimpar precis överallt. Att låta den där festarrangören låna vår hage hade varit en lyckträff ekonomiskt, men om man skulle se på effekten ville jag mest gråta. Min häst skulle nog aldrig mer kunna gå här. Flaskor låg krossade mot stenarna vi brukade använda för att komma upp på hästarna, och mammas älskade Klematis låg trampad mot backen. Staketet vi idogt målat vitt inför festen var delvis trasigt och det syntes att någon släckt cigarretter mot träet.

Ett ensamt tält stod i skogsbrynet några meter från hagen. Jag såg ett huvud sticka ut genom öppningen och gömde mig.

En början-671

Kallt. Blött. Mörkt. Vad ska jag göra? Instängd. Ser ett svagt ljussken genom brädorna i den ruttnande  dörren. Doften av jord sipprar in genom näsborrarna trots att jag trycker ihop dem så hårt jag kan. Skräcken har inte kommit ännu, bara en stilla undan vem som gjort det. Vem som hatade mig så mycket att de stängde in mig i tornrummet på slottet. Jag hörde guiden prata längre bort i gången och skrek, men fick inte fram ett ljud.

"Det här fängelset slapp ingen ut från. Det var extremt välbevakat, och vattnet utanför ön är fullt med hajar, varav Tjurhajen som tillhör den aggressivaste finns med."

Röststyrkan avtog och jag förstod att hela gänget gick längre bort. Jag mådde illa och måste spy,  men ville inte och svalde den med en grimas av avsky. Mina sandalförsedda fötter värkte av kylan och jag tänkte på ironin att jag åkt till ett varmt land för att bli bättre i min reumatism, och hamnade här. Jag till och med skrattade.

En dörr stängdes och jag såg framför mig den svarta, tunga metalldörren som vi passerat för en stund sedan.

"Det här är porten till helvetet", hade Guiden sagt när han mödosamt dragit upp den efter att ha lyft upp alla stenar som någon lagt framför. "Porten till er undergång."

En början-670

Hjärtsjuk. Sårad in i själen av en annan människas handling. Jag åt inte, sov inte och gjorde förresten inget annat heller. På en sekund förändrades allt jag trott på. Vårt hus räknades inte längre som vårt hus. Det tillhörde dig, hade egentligen alltid gjort. Du och jag som älskat varandra högt träffades inte mer. Dina barn som suttit i mitt knä när jag läst godnattsaga varje kväll, satt nu i en annan kvinnas knä. Älskade hon dem lika mycket som jag? Älskade du henne, den nya lika mycket som du älskat mig? Och viktigast av allt, hur länge hade det pågått bakom min rygg? Den smutsiga historien mellan dig och vår granne, den jag ofta anförtrott mig åt då du och jag bråkat.

Jag drog täcket över huvudet igen och vägrade existera. Jag kunde lika gärna dö. Ingen, ingen, ingen älskade mig. Jag var gammal och förbrukad. Min kropp var förbrukad och hjärtat slog inte mer. Skulle förresten aldrig mer slå. Inte för en man i alla fall. Sådant var avslutat för mig.

Håret hängde i tunga testar runt mitt magra ansikte. Mulliga Maria var inte längre mullig, bara en spetig skata med höga kindknotor och insjunkna kinder. 

Med en hög svordom hoppade jag ur sängen och kastade täcket på golvet. Nä, nu fick det vara nog med självömkan. Bästa sättet att ge igen var att må bra och visa omgivningen inklusive honom, att jag klarat av separationen med bravur och mognat som kvinna, blivit den vackra jag alltid varit inuti.

Det var längesedan jag lade makeup och min hand darrade när jag drog några tveksamma kajalstreck runt ögat. Skuggan under ögonen täckte jag med ljust puder, och fransarna blev tjocka och vackra med hjälp av mascaran. Han skulle minsann få se den dumma idioten. Han skulle både få se och höra ifrån mig. Inget direkt samtal, nä jag skulle äntligen ta upp mitt gamla intresse att sjunga och måla tavlor. Jag hämtade dagens tidning som låg högst upp på den höga traven av post på golvet i hallen och bläddrade i dagens tidning. Kurser, vad kunde jag gå för kurser för att på nytt väcka lusten att skapa? Där stod det något.

En början-669

Jag var så trött att det skavde i ögonen. Du vet som om någon kastat grus i mitt ansikte. Jag var inte längre ung, men vaknade ändå så tidigt att inte fåglarna hunnit börja kvittra. Med hjälp av min underbara labbe Castor tog jag mig runt i slingan kommunen fixat till. Schersminbuskarna som stod på var sida av vägen påminde mig om syrran. Hon som valt att stanna istället för att göra karriär. Sist vi träffades orkade jag inte stan mer än en kvart i larmet av barnaröster. Jag tror att det var tre barn, men det kändes som minst sex, eller tio. Jag hade lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig skaffa barn. Förresten visste jag att det där ordet skaffa, stämmer jävligt dåligt med verkligheten. Min väninna och hennes man var vid det här laget galna av barnlängtan. Ägg efter ägg ratades av hennes kropp och stöttes ut. Och hon, stackaren fick åka till sjukhuset och få en skrapning. Oftast en mycket motvillig sådan, från läkarnas sätt att behandla ämnet. De trilskades med henne.

Jag kastade av mig täcket och riktade blicken mot de turkosa träningsskorna som stod och blev dammiga på skohyllan. Det var dags att ta tag i livet igen.