Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



28 september 2011

TEMA Skräp

"Men mamma, jag samlar ju på sådana."
Hampuz tre, snart fyra år plockar upp pinnarna som ligger slängda över golvet, och lägger dem ordentligt sida vid sida på bordet.
Razmus kommer springande från barnrummet och slänger en blick på pinnarna, lägger handen över dem, och skyndar sig iväg med fyndet. Hampuz går efter med snabba steg samtidigt som han skriker så högt att jag måste hålla för öronen. 
"Nej, Razmus, sluta. De där är mina."
Retfullt håller storebrorsan dem högt ovanför huvudet, och skrattar lismande.
"Det här är ju bara skräp. Jag tänker kasta ut dem i skogen igen. Det är där de hör hemma."
Han sänker ned händerna precis så mycket att Hampuz nuddar vid sina dyrgripar. 
"Titta, de går sönder hur lätt som helst." 
Med en lätt knyck på handleden knäcker han av den smalaste av pinnarna, och håller triumfierande upp resultatet framför lillebrorsans ögon.
Hampuz gråter och skriker om vartannat, samtidigt som han slår mot Razmus mage med knytnäven.
Men nu har jag sett nog, och griper in.
"Razmus, släpp de där." 
Han ger mig motvilligt det för Hampuz så åtråvärda.
Jag lägger den lilla pinnhögen i Lillemans öppna hand, och pekar mot altandörren. 
"Där ute får du samla hur många pinnar du vill, men inne...inne har vi bara leksaker."

En liten stund senare kommer Hampuz in, röd om kinderna av isvindarna som viner runt huset, och med händerna fulla av jord, sand och Gud vet vad. Han går med bestämda steg in i barnrummet där Razmus sitter framför sitt playstation, och trycker på off-knappen på teven.
Razmus svär en lång harang, och kommer utspringande med händerna viftande i stora, vida gester.
"Han stängde av mamma, bara sådär. Dumma unge! Säg till honom mamma."

Sådär fortsätter de i all evighet. Inget är som syskonkärlek, och ibland...sitter de sida vid sida i flera timmar rörande överens om hur legot skall användas för att skapa hus, bilar och allt annat.

4 kommentarer:

  1. Jag och min bror kommer knappt överens nu ens.
    Så det är intressant att uppleva ett ensam barn.
    Det är ju sjukt mycket lugnare hemma, än när jag var liten.
    Och jag saknar inte en minut av det ;)

    SvaraRadera
  2. -Måste ni bråka? frågade jag mina barn när de var i förskoleåldern.
    -Ja, svarade de med en mun. Vi är syskon och syskon slåss.

    Fin vardagsbetraktelse.

    SvaraRadera
  3. Jo tack, det känns igen. Vartenda ord av din berättelse.
    Precis så är det - x 4, varje eftermiddag här hemma.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Det är riktigt trovärdig syskonkärlekt det :-)!

    SvaraRadera