TEMA Lära sig en läxa

Ulf var arg, så arg att han hade ont i magen och huvudet. Smärtan bultade i honom.
Han girade för en fågel som nästan flaxade in i grillen på bilen, och svor högt. ”Förbannade flygfä, håll dig undan.”
Fågeln klarade sig med nöd och näppe, och Ulf fortsatte bilresan.

Efter ett tag lugnade han ned sig, och andningen återgick till normal, men den där nålen som pickade i huvudet ville INTE ge med sig. Smärtan stegrades för varje sekund, och till slut var Ulf tvungen att sakta in, svänga åt sidan och parkera bilen.

Flickan som kom gående lyssnade på musik i lurarna och trummade med fingrarna mot låret. Hon var i sin egen värld, och såg knappt bilen som stod i mörkret. Musiken hördes även utanför lurarna så Ulf hörde flickan innan han såg henne. Den röda jackan avtecknade sig mot gnistrande stjärnor och svarta trädtoppar. Hasandet av de svarta kängorna som då och då tog ett danssteg dunkade i hans blod.

Hon sprang nästan in i dörren som var öppnad, och skräcken när hon tittade upp värmde Ulfs trasiga hjärta och själ. ”Hej du.” sade han och körde utan pardon in kniven exakt där han visste att kroppspulsådern satt.
Smärtan i huvudet försvann samtidigt som han såg henne ramla omkull. Sakta, sakta registrerade han hjärna bild för bild fallet, som om det fotograferades med en kamera, eller filmades i ultrarapid.

Sara som flickan hette var död innan hon landade på den steniga vägrenen.

Ulf lyfte händerna mot himlen som om han tackade gudarna, och skrek högt. Det var ett plågat, djuriskt läte som ändå lät som en tacksägelse.
Han vände uppmärksamheten till flickan och pratade högt under tiden som han öppnade bakluckan och lyfte in henne. ”Nu fick du allt lära dig en läxa ungdjävel. Man får inte springa ute på nätterna. Barn skall sova nu.”

Med ett kort skratt slog han igen luckan, och satte sig i bilen, blinkade och vände bilen helt om i en u-sväng.
En polisbil kom åkande och Ulf vinkade glatt till dem.

Magen kurrade på honom, och han beslöt sig för att köra in till det lilla samhället för att köpa en korv i grillen. Ungdomarna i kön såg att han inte hörde dit, och tittade nyfiket på mannen som fällt upp en huva över huvudet, och stod ensam utanför sin bil och åt upp en korv, men tog ingen notis till att han betedde sig underligt eller var udda.

Så fort korven hamnat i magen hoppade Ulf in i bilen och for hem till sin familj.
Barnen sov, men hustrun satt framför teven och åt choklad. ”Vill du ha?” sade hon och märkte aldrig blodet på hans skjorta. ”Det finns lite till dig med.”

Ulf skakade på huvudet och drog av sig kläderna ute i hallen för att sedan lägga dem i en påse och kasta dem i sopnedkastet. ”Jag är trött och lägger mig nu. Det har varit en hård dag.”

Huvudvärken är borta, och han känner en enorm tillfredsställelse. Ungefär som när han vann skidtävlingen som ung. Imorgon skulle han göra sig av med liket.

Dagboksinlägg 16 april

Den här veckan har sprungit iväg i 190 knutar, och imorgon är det dags för hemgång.
Dessvärre slutar skolan nästa vecka och jag skall sättas ut till vargarna i arbetslivet. Arbetsförmedling skall besökas och en helskottas massa papper skrivas i. Men, men...livet består ju tyvärr inte bara av att skriva när man inte är etablerad författare.
Igår natt avslutade jag skriverierna vid ett, sedan läste jag ut Göran Häggs eminenta bok NYA Författarskolan. Lärorik, och full av tips.

Imorgon kommer min karl och våra småttingar att stå väntandes i Nynäshamn när båten kommer in. Åh vad jag skall krama och pussa på mina lintottar. Så jag har längtat.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara att lämna mina älsklingar så länge som sex hela dagar, men tydligen är jag tuffare än jag tror, eller kan det kanske vara så att jag gick in så starkt i skrivandet att tiden bara gick.

Tänk er själva vilken lyx att få maten serverad med jämna mellanrum, och inte ens behöva ta bort tallriken från bordet efter att du ätit. Det killar i fingrarna att bära ut den i restaurangköket, men de bara skrattar när jag vill göra det.
Nästa oerhörda lyx är att få sitta dag ut och dag in och bara skriva utan att barn eller vuxna heller förresten, avbryter en för att fråga om dittan och dattan.

Det är med stor sorg jag inser att föredragen från vår härliga lärare Kurt är slut, och att jag nu är ensam med min text. Nåväl, jag kan ju betala för att få hjälp, men...hur gör man när man är fattig som en kyrkråtta och därtill arbetslös. Hm...det var en ekvation som heter duga.

I morgon skall jag gå igenom hela veckans post och se om det ligger några roliga brev bland all tråkiga räkningar och alla reklamblad som åker direkt ned i soporna.
Snacka om miljöförstöring där. De flesta kastar ju reklamen rätt ned i soporna istället för i återvinningen, eller helt enkelt slänger in skiten i brasan.
Hur gör du?
Är du sådär duktig och samlar allt i påsar för att sedan ta det till närmsta återvinning? Handen på hjärtat? Jag kan med stolthet berätta att hela vår familj har återvinningstänket i hjärnan, även vår minsting på ynka tre vintrar. Men det blir många vändor till närmsta ställe som ligger sju kilometer från oss.

Nu skall jag lämna internet igen för att gå igenom mitt manus, och skriva om det igen. Min handledning visade att manuset liksom jag själv var för rakt på sak. Pang på rödbetan bara.
Så...det är bara att bita i det sura äpplet och göra om. Puh!
Morsning! Kram

Dagboksinlägg 15 april

Vaknar av att fåglarna kvittrar intensivt utanför mitt fönster, och drar av täckena jag haft över mig på natten. Kylan strömmar in så fort kroppen möter luften i rummet och jag huttrar till.
Vit frost har bitit sig fast i gräset, och solen gör sin första trevande försök att smälta den.
Några svanar kommer flygande och skuggar marken.

Frukosten serveras om bara en halvtimme, sedan skall jag få handledning av min lärare. Fortfarande är det lite svårt att fatta att allt vi just nu gör är gratis. Fattar ni? Gratis...
Det är inte mycket i världen som man får utan att kompensera någon för. Inte ens en passage till staden är gratis. Och du betalar både när du åker dit och hem. Nä det var en himla bra grej att vi flyttade ut på landet. Där har man både frisk luft och gratis passage genom byarna.

Idag tänkte jag gå ut en sväng längs Fårös vackra strand och fotografera omgivningen. Det är väldigt fin natur här, och ljuset är så speciellt.

Sist jag satte min fot på Gotland var i sällskap med en kille som sedan lämnade mig under dramatiska former, så minnen och rädsla att stöta på honom här har hållit mig borta.
Hans mamma kommer från Gotland och av naturliga skäl finns många av hans vänner här.

Annars finns det långt tillbaka minnen från en lång cykelsemester i ständigt ösregn tillsammans med en numera bortglömd väninna. Vi cyklade då hit till Suderstrand och stannade några dagar. Men det var iskallt både dag och natt, och vått, vått, vått. Regnet öste ned, så på hemvägen tog vi in på ett vandrarhem och lade alla våra kläder på element för att torka dem. Ni kan väl tänka er stanken? Nåväl, hem kom vi, men skorna var så våta att de fick kastas, och mina fantasier om cykelsemester på Gotland hade fått sig en livslång knäck.

Ha en underbar dag

TEMA Omväg

”Där kommer han.” Maria pekade på gubben Eriksson som kom vinglande en bit bort på grusvägen in till vår lilla by. Ibland tappade han stegen och dråsade i backen med en hög svordom till följd. Vi kunde på långt håll se att han som vanligt pissat på sig, och kassen med sprit dinglade i näven. Mina ben darrade, och jag var så rädd, så rädd. Hjärtat bankade och jag kände kalla kårar löpa längs ryggen om och om igen.

Som femåring hade jag på något sätt drabbat samman med nämnde herre när han varit onykter, och efter det var min sömn fylld av mardrömmar med honom som huvudperson. Svettig vaknade jag natt efter natt, skrikande på hjälp med en bild av hans stora mörkblåa tatuering över min lilla skakande hand. Min hjärna valde att radera minnet av det som hänt, och jag berättade aldrig om det som hände för min familj. Skräcken för hans stora, kraftiga person var gigantisk, och jag gick stora omvägar när jag mötte honom.

En gång när jag var på väg till min farmor kom han gående från busshållplatsen, och jag som sett gubben på långt håll sprang in i skogen och gick ut till landsvägen som jag inte fick vara på för mamma. Stora timmerbilar trafikerade den, och svischade förbi bakom min rygg, men jag vågade inte gå tillbaka till vår förut så trygga grusväg som slingrade sig genom byn. Tänk om han skulle ta mig igen?

Han skrålade högt, och skrek med jämna mellanrum fula ord som vi barn knappt hört förut. Maria skrattade högt och jag lade handen hårt över hennes mun. ”Tyst, låt honom inte höra dig.” sade jag nästan gråtfärdigt och tryckte ned hennes huvud längre ned i buskarna.

När gubben Eriksson närmade sig sitt och den hårt arbetande hustruns hus höjde vi våra huvuden, nyfikna och lite rädda. Han slog hårt med näven på dörren, och ropade på sin fru med hög sluddrig röst, och vi såg honom stiga in.

Dagboksinlägg 14 april

Nu har jag suttit inne i ett rum i flera dagar och bara skrivit. Slutsats? Nja, man måste nog vila hjärnan någon timme här och där annars blir det bara mos av alltihop.
Kylan utanför kryper in längs golvet och gör så att man måste sätta på sig minst två par tjocka sockar, och långkalsongerna får hänga med några veckor till.

Skrivandet flyter på bra, men jag har inte skrivit någon skrivpuff och saknar det enormt.
Det beror förresten på att jag skall ha handledning med min lärare imorgon, och ville jobba på manuset in i det sista.

Efter att jag ringt och nattat barn och man skall jag nu kliva in i skrivandets mystiska värld, men försöka lägga mig tidigare än igår då sängen intogs klockan 2.30.

Ha en god natt kära vänner.

TEMA Nyckel

Månaden efter att gamla Eli dött åkte släktingarna till hans hus för att inventera det. I porten mötte de en tant som granskade sällskapet med kännarmin. ”Nu kommer gamarna” muttrade hon och fortsatte den omständiga vägen till pappersinlämningen.

Tom som var äldst av barnen öppnade dörren, och steg in, men backade snabbt när en vidrig stank kändes i hallen. Han mer anade än såg något som hängde på väggen innanför, och kastade sig snabbt in för att tända lyset.

Katja sköt honom nyfiket åt sidan, och skrek högt när hon såg djurkroppen. Den långa nakna svansen och de rundade små öronen rörde sig snabbt fram och tillbaka. Råttan var borta innan de andra hunnit se den.
”Det var en stor äcklig råtta här.” sade Katja och pekade på väggen. De andra skrattade.

Släktingarna steg in i hallen med fingrarna hårt tryckta över näsan, och Kalle nästan sprang in i vardagsrummet för att ställa fönstren på vid gavel. ”Sådär, nu blev det bättre. Vem börjar?” Han tittade runt på ringen av människor och slogs av hur olika de var. Tom var stor och kraftig, Katja liten och späd, tvillingarna Pontus och Emma var alltid fyllda av energi, och gjorde honom nervös när de aldrig kunde stå still, Kathleen var hans älskade syster som bytt både namn och land på kort tid. Hennes nuvarande liv var en gåta för honom, och han gillade det inte alls.

”Var Eli rik mamma?” sade lilla Kerstin som var det sötaste barn Kalle någonsin sett. De mörka lockarna ramade in ett hjärtformat ansikte med ett par blå ögon som skimrade av glädje och bus. Mamma Sandra var minst lika söt, men på ett vuxet vis. Kalle noterade att hon var rödögd, och undrade för sig själv om ryktet som for runt i byn stämde. Sålde hon sin kropp på nätet? Antalet bilar på deras gårdsplan, och alla tillbyggnader på huset fick honom att anta att det stämde. Kanske till och med han skulle få chansen att beträda hennes vackra seniga kropp? De var ju knappt släkt.

Sandra böjde sig ned till Kerstin och smekte hennes kind. ”Nej gumman, han var nog ganska vanlig. Som vår familj ungefär.”

Tvillingarna kunde som vanligt inte stå stilla och for iväg. Trampet av deras fötter ekade, och Kerstin nästan hoppade av förväntan. ”Snälla mamma, kan jag inte få leka med dem?” Sandra nickade och skrattade. ”Var försiktig bara, det kan finnas prydnadssaker som ramlar i golvet om ni busar för mycket.”

Katja gick in i köket och återvände snabbt till vardagsrummet. ”Det ligger mögel på disken därinne.” Hon pekade på Kalle. ”Ni grabbar får sanera här innan vi gör något mer. Det är hälsofarligt att vistas härinne.” Katja lämnade lägenheten och gick ut till sin bil.
”Skall vi kasta porslinet, eller diska upp det? ” Kalle hämtade en svart säck och lade försiktigt ned tallrik efter tallrik som var fylld av gröngrått mögel. Ett och annat glas gick samma väg, och det dröjde inte länge innan diskbänken faktiskt såg hyfsat städad ut.

Kerstin gick in i Elis sovrum, och missade med bara några sekunder en naken svans som slank in under sängen. Täcket låg i en hög i sängfötterna, och konturen av Elis kropp syntes på det en gång vita lakanet. ”Hade han ingen hemtjänst?” muttrade Pontus som fladdrade in i sällskap av systern. ”Det här är ju äckligt.”
Kerstin drog ur alla sängkläder, och lade dem på golvet. ”Kan vi elda på gården?!” Skrek hon ut till de andra. ”Är det någon som vet det?!” Sandra tittade in och rös till när hon såg hur smutsigt det var. ”Jag springer ned till vaktmästaren och frågar.” sade hon och rusade iväg.

Några sekunder senare kom Sandra tillbaka och nickade ivrigt. ”Vi har startat upp en brasa därnere. Någon måste kolla den när vaktmästaren åker iväg på uppdrag. Jag kan stanna kvar när vi är klara här. Är det någon annan som vill hjälpa mig?”
Kalle hojtade till och vinkade med handen. ”Jag stannar.”

Det mesta i den lilla lägenheten var trasigt och slitet, så det bars ut till brasan som brann på baksidan av huset, en bit ut på ängen. Fladdrande lågor slickade i sig ett helt liv av saker och snart fanns bara ekot och doften kvar.

Vaktmästaren återvände innan det blev mörkt och fick nyckeln till gamla Elis lägenhet av Sandra och Kalle som för första gången pratat ordentligt med varandra. Hon hade gråtande berättat om missfallet och slitet med att få ekonomin att gå ihop när de byggde till, men också glädjen över att vara gravid igen och dotterns längtan efter det egna rummet som sakta men säkert växte fram.

De kramades en lång stund på parkeringsplatsen innan de skiljdes åt.

Dagboksinlägg 12 april/Fårövistelse

En sak är säker, att om jag skulle bo kvar här på Sudersands vandrarhem och äta maten de serverar längre än denna veckan skulle jag rulla hem. För en gång skull tycker jag om allt de bjuder på, och hinner knappt bli hungrig mellan målen.

Skrivandet har idag pågått från klockan nio, och sakta med säkert ser jag filmmanuset växa fram i sin helhet. Magiskt och mäktigt.

Jag väcktes imorse klockan fem av kvittrande fåglar, och skrev dagens första inlägg klockan sex, sedan läste jag ur Göran Häggs bok Författarskolan. Den kan jag verkligen rekommendera. Enkla raka tips som bygger på det jag tidigare lärt mig av skrivarvänner på nätet, och alla böcker som stoltserar i bokhyllan.
Efter en snabb koll i aftonbladet vad som hänt i världen trycker jag i min hungriga kurrande mage frukost.

Ett snabbt samtal hem resulterar i hemlängtan när barnen snyftande talar om att de saknar mig, och frågar när jag skall komma hem. Inte kan jag säga till mina små att det dröjer hela fyra dagar. Nä jag svingar mig förbi frågan och säger ”Mamma kommer snart älskling.” och ser fram emot flera härliga skrivdagar där fingrar och hjärna blir ett. Det här får gärna bli en vana, kanske flera gånger om året.

I kväll läser jag i Maria Engelwinges blogg om näthatet, och känner en rysning av obehag. Varför dyker alla dessa internettroll upp så fort en sajt startas? Måste människor som är så otroligt negativa slänga in artiklar som ratar, och spyr ut galla?
Kan inte nätet bli en skön plats med underbara positiva människor som vill väl?

Ja, jag vet att det är en utopi, men tänk om det vore så. Ungdomar blir kallade allt möjligt, och vuxna fullt friska tjejer och killar går in på sajter för att skrika ut sitt hat mot en vilt främmande människa som de aldrig ens mött ögonen på. Sjukt va?

Apropå sjukt
Nu skall jag lämna er och dyka in i fantasin underbara värld för att mörda lite folk.
Ha en underbar kväll.

TEMA Behålla något

Som vanligt stod dörren till tant Ellys dörr på vid gavel när morgonen randades och invånarna i den lilla byn vaknade sakta till liv till en helt vanlig dag trodde de.

När barnen passerade huset vinkade de glatt åt personen som satt vid köksbordet, men fick inte det vanliga gensvaret av en smal hand, och samtalet resten av vägen till skolan handlade till stor del om det.

När postgubben lade ned ett stort brunt kuvert i brevlådan försökte han kika in från vägen, men såg ingen liten, skumögd tant som kom gående med långsamma, haltande steg. Inget välkänt, vänligt ansikte tittade ut genom fönstret och frågade om han ville ha sig en kaffetår.

Grannen Pelle gick ut till postlådan och hämtade sin och Ellys tidning. Han kastade in tidningen genom dörren som vanligt, men inget kraxande ”Tack kära du.” hördes genom öppningen. Fundersamt vaggade han in i sitt hus och glömde strax saken.

När kvällen kom och dörren fortfarande stod och slog i vinden kom skolbarnen i flygande fläng med väskorna dunkande mot höfter och ryggar. Ljudnivån var hög, och snabba fötter med hemlängtan mer sprang än gick.

Utanför tant Ellys staket stannade de och stod hoppfullt kvar, men insåg efter en stund att den vanliga, härliga doften av nybakta, mjuka bullar inte fanns och gick efter några minuter vidare hemåt.

Nästa dag var dörren stängd, folket i byn var fyllda av frågor. Alla samtal handlade uteslutande om det lilla huset.

Postgubben hade ett stort paket att överlämna och knackade på den röda dörren som egentligen skulle ha behövt ommålning. När han stod där och väntade hummande med fingrarnas yttersta spets nervöst tappande i verandans räcke såg postgubben att husets gula färg flagnat på flera ställen, och att stuprännorna delvis trillat ned.

Barnaskaran kom gående och stannade nyfiket utanför på vägen. Ingen hand som sköt undan gardinen syntes i fönstret, och ingen öppnade. Bara skuggan av någon som satt vid köksbordet underligt hopkurad.

Gubben tryckte ned handtaget och insåg förvånat att det var öppet. Han klev in och ropade samtidigt gummans namn. ”Fru Larsson! Hallå!” En unken doft slog emot hans näsborrar, och han satte handen över näsan med en äcklad min.

Postgubben tryckte på strömbrytaren och tog ytterligare ett steg in. Höga travar av lästa tidningar fyllde det ena rummet efter det andra. Smala gångar hade gjorts för att kunna passera. På väggarna satt stora broderade dukar och tidningsartiklar om ett barn som dött i en bilolycka.

När han trängt sig in till köket som var fyllt av gröna, stora spyflugor hittade han Elly sittande på en stol med huvudet liggande på bordet. En halväten macka låg bredvid och hon höll fortfarande fingret instucket i klykan på en kaffekopp.

Postgubben insåg direkt att hon var död och kallade på polisen som tog reda på liket.

TEMA Att resa

Jag startade min resa imorse klockan åtta och står nu ex antal timmar senare på ett solglittrande Gotland. Det doftar tång, och det speciella ljuset som bara finns här sticker mig i ögonen.

När vi provianterat och varit in på apoteket för att köpa värktabletter åker vi vidare till Fårö. Långa vackra stenmurar avlöser gärdesgårdar och stolta väderkvarnar som kikar fram över kullarna här och där. Så vackra, fyllda av mystik.
Mina skolkamrater och jag skall tillbringa nästan en vecka här ute i obygden långt från storstadsbrus och telefoner.

Rummet är helvitt och består av två smala sängar, en garderob, en stol och ett bort. Spartanskt, men antagligen det bästa för att väcka skrivarnerven till liv. Väggarna törstar efter färg och en tråkig brun/gul/vit plastmatta ligger hopknycklad på golvet jämte min jätteryggsäck.

Klockan närmar sig åtta och ljuset ute saktar ned för att ersättas av mörker och gula klart lysande stjärnor.
Jag hoppas att värmen här inne ökar nu när jag vridit upp den, annars får fleecejackan agera sängkamrat ihop med pyjamasen.

God natt kära vänner, nu börjar min manuspysslarstund

Gästinlägg av Författarinnan Sanna Juhlin

Idag har jag äran att få besök av Sanna Juhlin, en författarinna med stor kreativitet.
Nu lämnar jag över ordet till Sanna:


Det är något väldigt speciellt med att uppnå sina mål och förverkliga sina barndomsdrömmar. Jag har gjort det och jag driver mig hela tiden framåt emot nya mål och projekt.

Mitt namn är Sanna Juhlin och jag är gift småbarnsmor som nyss fyllt 40 år. Jag ska berätta lite kortfattad hur min författarkarriär har gått till. När min dotter föddes för 8 år sedan hade jag dåligt självförtroende då det gällde mitt skrivande. Men jag började gå skrivarkurser och fick en sådan underbar mentor som sade till mig; strunta i det grammatiska – skriv ut bara alla underbara berättelser du har inom dig.
Studierna gav mig blodad tand och jag fortsatte i rasande fart att plugga, även då jag fick min son för 4 år sedan.
Idag studerar jag litteraturvetenskap på Universitet och jag har mycket att tacka mina studier för – just i hur man genomför projekt.

Jag bestämde mig för snart 5 år sedan att jag skulle bli yrkesförfattare. Naiv och blåögd tog jag mig fram på lätta steg och visste i stort sätt ingenting om marknaden och hur tuff den var. Det enda jag hade hört var att det var rent ut sagt omöjligt att bli utgiven men det struntade jag i.

Jag skrev mitt första barnmanus och skickade in till förlag och ett halvår senare hörde de av sig och ville ge ut min bok. Lyckan var total även om samarbetet var illa. Jag började iallafall fokusera allt mer på att lyckas nu när jag äntligen fått in en fot.

Projekt ”intervjua andra författare”, kom till och ledde till att nio andra författare medverkade i en bok som trycktes print on demand. Boken gav mig många kontakter som jag håller än idag. Ett samarbete inleddes med min egen syster och jag skrev Att fånga en tandfé som Åsa illustrerade och bokförlaget Texicon gav ut. Under tiden hade jag även skrivit en roman och det nystartade bokförlaget Ord Text Mening gav ut den i december 2010 och till sommaren 2011 kommer den ut som ljudbok. Memento mori – minns att du skall dö är alltså min debut som romanförfattare och det kändes väldigt speciellt att få visa att man kan mer än bara skriva korta barnbokstexter, även om det också är väldigt svårt.

Det som är jobbigt med att skriva manus för barn är att jag inte kan rita själv men jag ser bilderna framför mig. Skriver jag enbart dialog måste jag nedteckna hur det ska gestalta sig på bild också. Skriver jag en mer genomförlig text så är det lite lättare för mina illustratörer att jobba efter dem.

I nuläget samarbetar jag med två stycken men ifall våra barnböcker kommer att bli utgivna är det ingen som vet. Det känns lite tråkigt då jag får så fina bilder till mina berättelser och inga barn kommer att få ta del utav dem. Jag testar alltid mina manus på min dotter. Hon uppfattar min ironi och vi har samma humor men ibland är det svårt att veta ifall förläggarna tycker att det stämmer på allmänheten.

Jag tycker om att skapa vardagliga berättelser med humor. Just nu skriver jag på en kapitelbok för barn i åldrarna 10-14 år och som kräver lite mer efterforskningar eftersom det har en historisk inblick i krigsbarnen under andra världskriget.

Egentligen är det väl så jag tänker, att jag skriver främst för mig själv och sedan för mina barn då det gäller barnmanusen. Jag beundrar verkligen Pija Lindenbaum för att hon så skickligt väver in sina dolda budskap och undermeningar i sina berättelser och för att hon faktiskt skapar sina böcker själv med både text och bild. Jag älskar också Stina Wirséns underbara Vem-böcker som har en väldigt egen ton och härlig humor.

Barnböcker berikar verkligen och de som inte läser barnböcker just för att dem inte har några barn att läsa för går verkligen miste om mycket.

Kanske har jag bara haft tur då det gäller mitt författarskap. Men jag vill gärna tro att lite talang och disciplin också spelat in då jag blivit utgiven på tre olika bokförlag. Det har inte gått smidigt. Det har varit hårt arbete och jag har hela tiden lagt fram delmål och lyckas genomföra de projekt som jag bestämt mig för.
Den jag har lyckas förbluffa mest är nog mig själv – jag har alltid trott att jag varit blyg, oföretagsam och inte haft någon talang alls.
Idag med facit i hand kan jag se att jag blivit intervjuad av tidningar, pratat i radio och framför kamera, hållit i en mindre föreläsning, varit projektledare, tagit mig till bokmässan i Göteborg och upplevt en massa underbara saker som jag aldrig vågat drömma om tidigare.
Författarskapet har förändrat min personlighet helt eller är det så att detta är mitt rätta element. Den jag är född till att vara och det är en härlig känsla.

Tack Anitha för att jag fick gästblogga här hos dig. Ni kan läsa mer om mig på min hemsida www.sannajuhlin.webgain.se och få möjlighet att köpa mina böcker signerade och till ett billigare pris än i handeln.
Kram!
Sanna Juhlin

TEMA Lösning

Kvinnan sänkte darrande skeden med det vita pulvret till golvet, och lät den stå där under tiden som hon hällde i några droppar vätska, sedan lyfte hon den och höll skeden över lågan några sekunder innan det bubblade upp.
Utan att andas knöt hon en slangliknande rem runt armen, och stoppade blodet. De smala ådrorna som lyste genom huden, längtade efter att befrias.

Med hjälp av munnen drog hon in vätskan i sprutan och tryckte sedan med en djup suck i sig härligheten. Ett hemligt leende spelade i mungipan innan det släpptes ut.
Som en trasdocka ramlade hon ihop på platsen, och utspilld själ och brustna drömmar seglade bort till en annan dimension.