Hälsingland-hälsingemål-hemlängtan

Jag har varit hemma igen. Inte hemma hos mig utan hemma, hemma där jag en gång växte upp under mammas skyddande vingar.

Mina föräldrar bor vid vattnet i en hälsingegård som är över fyrahundra år gammal. Det finns naturligtvis spöken där och hemliga gömslen med böcker som forna tiders drängar och pigor ögnade i på nätterna när husbondsfolket sov. 

Så här ser det ut:

Jag flyttade hit samma år som jag fyllde tretton. Farmor och farfar som bott här förut flyttade till vårt hus

 Utsikten är formidabel. Här nere på Löta går kossorna och betar med sina nyfödda kalvar

 Den här vägen ligger bredvid vårt hus. Om du följer den en bit bort hittar du en grusväg som leder till fler hus. Den så kallade byvägen. Borta på busshållsplatsen som du skymtar stod jag varje dag och väntade på bussen för att åka de tre kilometrarna till skolan för att gå årskurs 7, 8 och 9.

 Åker man åt andra hållet kommer man till en nedlagd fabrik: Marmaverken. Några bondgårdar till finns också där. Den här busshållplatsen stod jag på när jag gick i klass 1-6.

 Den här utsikten är det framför huset.

 Flyttar man kameran syns vår lilla sjö Vojjen som mynnar ut i sjön Marmen som både är stor och djup. I den här sjön har jag fiskat, badat och åkt skridskor vintertid. Här har jag hivat upp småfisk och grodor, och låg hela dagar med kikare och förstoringsglas för att dokumentera djurlivet, ja till och med insekter och maskar. Här rodde jag ofta ut för att bara sitta och guppa på vågorna. Här har jag tagit upp ryssjor med pappa och fått stora gäddor och braxar. Vid ån som leder till Vojjen stod jag och mina killkompisar hela dagarna och fiskade med tävlingsflöte och gjorde allt för att bräcka varandras rekord. Katterna hemma blev stinna av alla fiskar jag drog hem visslande och trallande. Jag älskar vatten och hälsingemål. De där speciella orden som jag aldrig glömt och använder trots att jag bor i Stockholm.

 Nere på Löta gick min älskade häst Lady som jag fick när jag var tretton år gammal. Idag är hon död. Likaså hennes dotter Bessie.

Dofterna som övermannar mig får mig nästan att gråta. Det kanske låter dumt, men de ljusaste minnena jag äger skapades här. Dofterna jag älskat kände jag första gången här. Nybakade bullar, ett par löständer i ett glas. Gifflar. En potta under sängen. Tvåldoft och ett leende var min vardag då min farmor bodde i huset. Pelargoner i fönstret. En mjölkkanna i silverfärg. Krumma fingrar som skapats av kalla dagar när hon mjölkade kor. Farfar med keps, lapp för ögat och pipa i mungipan. En vävstol som användes flitigt och en klocka som tickade så högt att det ekade i köket. Varje vrå äger skönhet. 

När jag åker härifrån lämnar jag en bit av mig själv kvar. Jag har inget val. Hade inget val. Då när jag som artonåring flyttade för att få ett jobb. Här finns inga. Har aldrig funnits.

Det är bittert. Men jag pusslar ihop alla känslor jag har och åker hem till mitt/vårt hus som ligger långt ut på landet. Till och med längre ut än mitt barndomshem.

Full fart framåt-research-gamla böcker

De senaste veckorna har jag jobbat både två och tredubbelt. Det är liksom min säsong nu.

Om jag inte rensar ogräs och klipper mattor står jag på tak och hjälper till som plåtslagarassistent. I annat fall städar jag företag eller hus.

Skrivandet faller tillbaka lite grand, tyvärr. Mina ögon trillar hop av sig själva vid kvällsmaten och jag trotsar känslan av trötthet några trimmar innan jag ramlar till kojs.

Jag har även träffat en gammal pojkvän, faktiskt den första i mitt liv. Gissa om det är spännande att höra vad han tyckte, tänkte och kände när vi träffades? Vi hade till och med en andra sväng när jag var lite äldre. Ändå blev det inte vi. Ödet ville annorlunda.

Att ses nu idag är jätteskoj och det känns som att läsa facit i smyg när man gick i skolan. Alla frågor man hade är plötsligt besvarade. Och på köpet har jag fått en nygammal vän som jag har vansinnigt kul med.

Denna veckan ska jag träffa mina skrivarvänner. Det ska bli skoj. Vi har alltid så trevligt när vi träffas och berättar om livet och våra skrivprojekt.

Imorgon ska jag jobba dubbelt igen. Ett hus ska städas och ett företag inte långt härifrån. Solen har lovat komma men jag lär inte träffa hen så mycket. Det är faktiskt jobbigt att städa. Ryggen och axlarna tar stryk. Jag uppskattar städerskor mer sedan jag själv gav mig in i branschen. Idag träffade jag en kvinna som sa att hon aldrig i livet skulle städa någon annans ställe.

Men, men snart blir det andra bullar. Jag tänker inte ta på mig mer jobb i sommar. Det är inte meningen jag ska vara en ständigt frånvarande förälder. Barnen har sommarlov, men ska gå rätt mycket på dagis och fritids. Just nu är Zabine hos mina föräldrar minst en vecka. Vi får se hur länge lilltrulsan står ut.

"Jag längtar bara lite efter er", sa hon idag när mamma ringde mig för att hon skulle få säga godnatt. De hade varit på Järvsözoo och tittat på en massa djur. Hade sett allt utom räven. Så blir det bara när det är mulet ute. Djuren skyr solen och gömmer sig då det är fint väder. Och ja, jag saknar henne. Mycket. Jag är så van att ha henne ständigt trallandes, hoppandes i huset. Zabine går aldrig. Hon studsar fram i livet precis som...mig. Ha, ha...vi är nog rätt lika på många sätt. Humöret till exempel, och envisheten. Förhoppningsvis kreativiteten. har tittat på teckningar hon tog med hem från skolan och både oat och aat över hennes fantasi.

Idag har jag varit ledig från jobb, men istället agerat taxi till Lilleman som varit på födelsedagskalas. Efteråt åkte vi till Ica Maxi för att inhandla hårspray och flyttkartonger. Men det vet väl alla att det inte går att passera genom en sådan butik utan att få med sig lite andra saker. I mitt fall blev det kattmat, en ny sorts påsförslutare, glass till lillvännen och några blommor.

Regnet passerade över oss och lämnade plats för solen i Tumba, men slängdes snabbt ut för att tas över av regn igen.

Väl hemma packade jag upp några postpaket jag hämtat.

Detta var vad som blottades:

Superba böcker inför mitt skrivande av barnbok och andra böcker med förresten. Den översta boken är från 1894. Jodå, du läste rätt. 

Selma Lagerlöfböckerna är från 1949 och har mjuk läderpärm med sidor med guldkant. Tänkte läsa dem i researchsyfte. Och av nyfikenhet förstås. 

Lyssna bara på den här början av en berättelse som heter BLÅSVÄDRET:

Annandag jul år 1800 blåste det en storm över Lövsjö härad i Värmland så att Gud sig förbarma. Man kunde inte tro annat, än att meningen var att rycka bort allt, som fanns på jorden, och göra rent hus här.

Alice Lyttkens böcker handlar om kvinnor från 1700-talet och framåt. Intressant. Mycket, mycket intressant. Nu önskar jag bara att dygnet hade fyrtioåtta timmar istället för futtiga tjugofyra. Hur ska jag annars hinna läsa alla intressanta saker jag hittar?

Hittade en bok som heter Barn i stan och handlar om barn i stan från sekelskifte till sjuttiotal.

Det är som om böckerna pockar på att bli lästa av mig när jag ser dem på Tradera och Bokbörsen. Mitt bibliotek är fyllt av faktaböcker om i princip allt. Jag vill så gärna lära mig mer.

Nä nu ska jag försöka bringa lite reda på skrivbordet och skriva en massa fakturor, och sova förstås.

Ha det gott

En början-358

"Älska mig våldsamt", sa kvinnan på bioskärmen och lade sig på knä på golvet med huvudet nedböjt mot golvet. "Älska mig som om det var sista gången vi sågs."

Jag sneglade mot Janne som höll krampaktigt i min hand. Hans läppar var hårt sammanpressade och jag såg en tår rinna ned över kinden. En låg snyftning hördes.

"Glöm mig aldrig", sa mannen på skärmen. "Jag kommer aldrig att glömma din doft, dina brösts rundning och ögonen som lyser likt kristaller."

Jag suckade. Det här var precis vad jag förväntat mig. Sliskigt, smörigt på gränsen till vad jag kunde tåla. Kärlek var aldrig på det här viset. Det var en förvrängd drömbild av kvinnors längtan. Och mäns tydligen, tänkte jag och såg att Janne snöt sig.

En början-357

En ny morgon, början till en ny dag fylld av lycka. Anna gäspade och såg på Bosse i sängen bredvid. Så söt han var när han sov. Som en stor liten pojke. Ansiktet var avslappnat, allt det vardagsenergiska borta. Kvar fanns bara mjukheten. En mjukhet han aldrig visade för omvärlden och som bara hon kände till.

En början-356

Gula hus på rad. En grävling som snabbt kilade över den hårt trafikerade motorvägen. Två vita hästar i en stor hage med vita stängsel. Tre ungdomar på varsin moped. Ett megastort flygplan högt uppe i skyn. Det var vad jag såg när du tilltalade mig.

"Jag vill skiljas. Jag älskar inte dig", skrek du medan Elvis Presley sjöng på radion och barnen spelade på sina surfplattor i baksätet.

En början-355

Lovisa sköt undan det mörka, lockiga håret och spände ögonen i Ville. Mellan ögonen syntes en djup rynka och den vita mjölkaktiga smeten rann över håret och axlarna.

En början-354

Jag såg hur människorna stod med huvudet uppåtböjd mot himlen med en sotad glasskiva i handen, allvarliga och fundersamma över fenomenet. Det kändes obehagligt när skuggorna vandrade över marken och mörkret omslöt vår värld.

En början-353

"Bara en sak till", sa kvinnan och fipplade med kjolkanten. "Akta er för Rocko."

Merja och jag tittade på varandra. 

"Han ser vänlig ut men är livsfarlig", fortsatte hon och släppte kjolen för att ta tag i handtaget på dörren. "Nä, nu får ni gå. Jag har inte tid att stå här och roa er."

Merja tog ett steg upp på stentrappan för att ta tag i dörren. 

Jag skakade på huvudet och grimaserade ett nej mot henne. Vi hade inte tillåtelse att skrämma gamla tanter. Om kvinnan blev rädd skulle vi aldrig få svar på våra frågor.

"Nu får ni gå som sagt var", muttrade hon och satte en hand i Merjas bröst. "Adjö, adjö."

Jag såg hur kraften i den smala, bleka handen skjutsade iväg min väninna så att hon föll på den stenlagda gången. 

En början-352

55 centimeter lång, 3,5 kg tung. Ett resultat av vår omöjliga kärlek. Nu gällde det bara att övertyga min man att hon var hans.

En början-351

Göran öppnade skåpet med nycklarna han hittat i pappas låda, lyfte ut den blanksvarta pistolen och gömde den i fickan på rocken. Pappa hade alltid minst ett vapen laddat. Göran skrattade när han mindes hur paffa de unga inbrottstjuvarna blivit då pappa siktat på dem med farfars gamla gevär, och mammas tårar när han och pappa begravde dem i källaren. Hjärtat slog några extraslag vid tanken på det som hänt och han smekte pistolen med handen. En enda gång ville han känna hur det kändes att göra det. Se hur kulan mötte den sköra huden och gå igenom kroppen för att lämna ett stort blodslukande hål. Efter det skulle han aldrig mer röra vid vapen.

En början-350

Fladdrande vita lappar föll ned mot innergården där jag kom gående. Inte kunde det väl vara...tänkte jag och sprang upp till lägenheten så fort jag kunde. Synen som mötte mig exploderade i skallen. Vad skulle grannarna säga? Jag lyfte ned Lilleman från köksbordet, stängde fönstret med en smäll och sprang nedför trapporna med honom i famnen. Måtte jag hinna, tänkte jag.