En början-711

De två männen tog tag i varsin arm på mig och baxade in min smärtande kropp i den hemsnickrade två gånger två meter stora buren. Gallret av bambu sviktade när jag tryckte mig mot det, men gav inte vika. En doft av gyttja kändes och mina ben hade domnat bort av kylan och läget. Sittande på golvet med huvudet lutat mot knäna kändes värken i ryggen mindre. Slaget mot ändryggen hade nog varit hårdare än jag trodde. I månskenet såg jag en stor blåskimrande skalbagge gå mot mig. Var den månntro giftig? tänkte jag och funderade på att slå ihjäl den med knuten näve. 

Ett klafsande ljud närmade sig bakom mig. 

"Nu är du inte så cool längre", sa en röst jag kände igen. Det var den mörkhyade mannen som fångat mig. Han var säkert två meter lång och hade fötter storlek fyrtiosju. En jätte. 

En början-710

"Titta vad jag fick tag på", sa Karsten och ställde upp fällan på bordet i köket. "En vit den här gången. Det kommer Bronco och Buster att älska. Ringer du upp grabbarna så drar vi iväg på stört?"

Lasse hörde ett ynkligt mjauande från träkonstruktionen, och kände en stark doft av urin. "Räcker det inte med den förra? Hon blev helt itusliten stackarn?"

"Äh, det kryllar av sådana här odjur i vårt samhälle. Det är ingen som saknar dem där."

Lasse tog upp mobilen och ringde upp Måns. Det gick flera signaler och han hörde katten snurra i fällan. Med jämna mellanrum krafsade den på väggarna för att försöka gräva sig ut.

"Titta", sa Karsten och vände buröppningen mot honom. "Är den inte fin? Ett öga är blått och det andra grönt. Jag såg ingen tatuering i örat, men pälsen är välskött och den har inte lika mycket fästingar som den andra."

"Var hittade du den?" sa Lasse och tittade på katten medan han slog numret igen. "Måns är nog inte hemma."

"Äh, han sover säkert. Det gör han alltid", skrattade Karsten och lyfte upp fällan. "Vi åker dit och väcker honom." Han busvisslade. "Buster, Bronco, kom till husse. Nu ska ni få ha lite kul igen."

Två stora bestar kom springande med svansen viftande. När de kände vittringen av katten hoppade de upp mot den och dreglade. Den vita katten fräste högt och drog sig längst in i buren där den tryckte sig mot väggen och morrade lågt.

"Ska vi inte släppa den?" sa Lasse och hörde magen kurra olycksbådande. "Det är djurplågeri för faan." 

"Coola ner dig nu", sa Lasse och ställde ned buren på golvet. "Vilken kärring du blivit. Jag trodde lumpen gjorde män av pojkar, men du har banne mig blivit blöthjärtad. Det blir säkert vadslagning igen."

En röd bil kom åkande på den lilla grusvägen. Den körde extremt sakta och en liten flicka i baksätet satt med blicken riktad ut genom fönstret. Med jämna mellanrum ropade hon:

"Trisse! Var är du?"

Kvinnan som körde stannade bilen och tittade på Karsten som gömde buren bakom en buske. Han tvingade ned hundarna tätt intill den, och hyssjade ner dem.

"Hej", sa kvinnan och vevade ned rutan i botten. "Har ni sett en vit katt? Han har ett blått och ett grönt öga. Jag tror att han har ett svart halsband med ett litet hjärta hängande på."

Lasse svalde flera gånger. Han sneglade på buren och bet sig i underläppen. Vad fan skulle han göra nu då? Karsten skulle mörda honom om han sa något.

"Trisse har varit borta flera nätter", snyftade flickan och torkade ögonen med baksidan av handen. "Jag saknar honom jättemycket."

Katten jamade lågt, men tystades av hundarnas morrande. Bronco som var störst lade tassen över buren. 

En början-709

"Sökandet efter femåriga Rafaela avslutades tidigt imorse och polisen anser sig ha gjort allt för att hitta henne. Nu återstår inget annat än några enstaka människor som går omkring i skogen och ropar hennes namn."

Pär sänkte volymen på radion när han hörde Kristina närma sig vardagsrummet. Hon visste nog inget om försvinnandet och hade sovit när han smög ut på onsdag natt. Fortfarande kunde han känna den lilla kroppen tätt intill sin. Tejpen och allt det andra låg väl gömt i en ryggsäck som inte längre användes.

Kristina öppnade dörren ut och ropade på katten. Pär visste mycket väl att hon inte skulle få någon respons - någonsin. Kattkräket låg djupt nere i marken, inpackad i en svart säck. Det sved fortfarande i rivmärkena hon gjort.

"Har du sett Mirri?" frågade Kristina och tog upp tevekontrollen och ökade volymen. "Har du hört om den lilla flickan? Stackars föräldrar. Tänk om Ritva skulle försvinna på det sättet, bara huxflux. Jag skulle inte orka leva om något skulle hända henne."

Pär tittade upp från tidningen som han rafsat till sig när hon klev in. "Ursäkta, vad sa du?"

"Flickan. Hon som försvann i onsdags. De har fortfarande inte hittat henne", sa Kristina och suckade. "Du har inte sett det va? Jag fattar inte att du kan vara så världsfrånvänd."

Pär skakade på huvudet och återgick till tidningen.

"När började du läsa veckotidningar", skrattade Kristina. "Den där innehåller nog inget för dig", fortsatte hon och ryckte den från honom. "Det är Ritvas."

"Äh, jag bläddrar bara lite", sa Pär och reste sig upp. "Jag går ut ett slag." Han grimaserade när doften från hennes parfym nådde näsborrarna.

"Pär, jag vill fråga dig om en sak. Minns du den blåa ryggsäcken jag köpte för länge sedan. Jag och Ritva behöver en extra när vi åker till stranden och den vore perfekt. Sist jag såg den låg den i garaget. Ja, så var det visst. Garaget."

Han hörde henne gå ut i hallen och sätta på sig foppatofflorna, sedan öppnade hon dörren ned till källaren och gick nedför den gråa cementtrappan. Ett. Två. Tre steg.

"Jag kan hämta den", skrek han och rusade efter.

"Pappa, kan du hjälpa mig?" ropade Ritva och kom springande nedför trappan till övervåningen.

En början-708

Det hade varit en tuff dag. Jonas och jag jobbade så hårt att våra t-shirts var våta av svett. När jag lämnade av Mia vid tågstationen för att istället hämta två killar som skulle bo på vårt bed and breakfast några dagar, torkade jag mig med tröjärmen över ansiktet i syfte att se någorlunda anständig ut. Mia och jag kramades länge. Hon var min bästa vän och barndomskamrat, visste allt om mig och mina drömmar.

"Tack för att du kom", sa jag, och smekte hennes kind. "Jättegulligt av dig."

"Äh", sa hon och kramades. "Vi är väl vänner. Bästa vänner."

"Sköt om dig nu", sa jag utan att svara. "Jag älskar dig."

"Detsamma", sa hon och sprang till tåget som tuffade in på perrongen. "Ha det bäst, gumman. Hälsa Jonas och tacka för god mat."

Två killar i min ålder kom gående nerför trappan med en varsin ryggsäck över axeln. Den ena hade ljust, lockigt hår som låg tätt mot huvudet. En färgglad scarf var knuten över pannan och jag såg att det rann svett över hans ansikte. Det skulle säker bli ännu en varm dag, tänkte jag och registrerade att den andra kille hade mörkt, nästan svart hår.

"Är det ni som ska till Karlstens herrgård?" sa jag och tog emot den mörka killens ryggsäck.

"Mm", sa han och lade sin hand i min. "Ralf, heter jag, kommer från Hudiksvall."

"Nästan mina hemtrakter", sa jag och kände värmen från honom strömma mot mig. "Det finns vatten vid förarsätet om du är törstig."

Den ljusa killen kom också fram, tittade ned i backen en lång stund innan han slutligen höjde ansiktet mot mig och log. "Kul att ses. Micke Forsström, crossåkare från Forsa", sa han och log ännu mer. "Det var länge sedan."

Hjärtat slutade slå och marken rämnade och försvann. "Men", stammade jag. "Jag trodde. Att. Du var ..."

"Död? Nja, jag har fortfarande emfysem, men jag har ändrat livsstil, lagt av med både sprit och cigg. Just nu tävlar jag i crossåkning och har lite småskador, men annars mår jag tipp topp. Efter omständigheterna så att säga.

"Ditt efternamn stämmer inte", sa jag och kände att mina ben skakade. Bilder från min ungdom for framför mina ögon. Hjärnspöken som förföljt mig.

"Nytt liv, nytt efternamn", sa han utan vidare förklaringar.

"Hur kunde du ...?"

"Hitta dig?" fyllde han i och tog upp ett papper. "Kan man missa det? Du är inte direkt hemlig."

"Är du gift? Har du barn? Fru?", sa jag och längtade efter att kasta mig i hans famn. Minnet av hans doft hade väckt mig många gånger efter att vi gjort slut, och nu kände jag den igen.

Micke skakade på huvudet. "Nope."

Ralf kom fram till oss och gled med blicken från mig till Micke flera gånger. "Är det några problem?" sa han och ställde ned ryggsäcken.

En början-707

"Och hur var det här då?", frågade Bror Tvättbjörn och granskade Räven Max ansikte. "Det var en otäck reva du fått. Är det katten Zita som varit i farten igen?"

Max skakade på huvudet och tittade ned i marken. "Nope."

"Inte", sa Tvättbjörnen och tog fram en stor spruta med genomskinlig vätska i. "Du får den här för säkerhets skull. Jag behöver nog inte sy."

"Nog", mumlade Max och tittade upp när dörren till mottagningen öppnades. "Hur stor vana har du av sådant här, egentligen? Jag menar ...." Räven samlade ihop sina kläder och lade dem över ena armen. "Du är väl ingen riktig doktor?"

Bror Tvättbjörn krökte på munnen och muttrade något.

"Vad sa du?", sa Max och suckade.

"Jag är måhända ingen riktig doktor, men jag är den enda som kan sy", sa tvättbjörnen och öppnade ytterdörren åt Räven. "Om det blir värre får du återkomma."

"Vad kostar det här?" sa Max och tog fram plånboken.

"Två råttor, egentligen tre, men du får rabatt idag."

En början-706

"Du måste ha hört fel Maria. Vi kan omöjligt vara syskon. Min pappa heter Bernard Henriqe och din Stephen Mills."

Jag höll min älskades hand och försökte ge honom lite av min styrka. Hur berättar man att ens livspartner är ens bror? Hur kunde det här hända? Det var som om insikten kylt ned mina känslor för honom. Som om jag klivit in i ett kylskåp och fastnat där, sittande på en av de där silverfärgade metallhyllorna.

"Maria?" sa Fredrik och släppte den vanliga franska brytningen han lagt sig till med. "Jag har ett dopbevis som jag hittade i byrålådan när mamma dog. Med mitt, pappas och hennes namn."

"Jag är så ledsen Fredrik. Vi har båda blivit förda bakom ljuset av vår mamma. Pappa ville inte ha några barn, inte dig och inte mig. Vi är så kallade misstag. Mamma lurade honom att hon åt p-piller. Det står här i hennes dagbok. Jag fick den på posten idag. Hon vågade inte ens se mig i ögonen och berätta det innan hon dog."

"Nu förstår jag varför hon bad oss vänta med att ha sex tills du fyllde sexton", sa Fredrik och lade sin hand bakom min nacke. "Hur länge har hon vetat om det här? Och varför har inte jag bott med er?"

Jag blundade och drog in hans doft, ville krypa in i hans famn och luta mig mot det varma bröstet.

"Nå?" sa Fredrik och drog sig ifrån mig. Inte så långt, bara så att mina händer precis nådde honom. Min kropp saknade hans och en rysning kröp ned längs ryggraden när jag insåg att vi aldrig mer skulle ligga i sked, aldrig mer kyssas, aldrig mer vakna och krypa tätt intill varandra. Plötsligt hatade jag min pappa. Ett svartglödgat, intensivt hat. Hur kunde han vara så egoistisk? Hur kunde han bara låta mamma lämna bort Fredrik? Det var många frågor som flockades i hjärnan samtidigt.

"Hur kunde hon?" snyftade han och vände sig bort från mig. "Jag älskar dig." Han sjönk ihop på golvet på knä och lade huvudet mot golvet. Med hårda slag slog han mot ytan om och om igen.

En början-705

"Vad ser du egentligen i det där fönstret", frågade jag min bror som ryckte till och såg mycket skyldig ut.

"Jag bara tittar ut", stammade han blodröd i ansiktet med fingrarna i en återkommande rörelse över kinden som om han smekte sig själv.

"Gör inget dumt bara", sa jag och stängde hans dörr, men stannade och kikade igenom nyckelhålet. Roger är inte min riktiga bror, bara min låtsasbror, eller fosterbror som mamma säger. Han har en sjukdom som heter MS och sitter periodvis i rullstol. Det sägs att hans riktiga mamma lämnade honom utanför stans barnhem och inte ens lämnade en lapp.

"Jag hör dig andas", sa han högt och rörde sig inte ur fläcken. I ena handen höll han en liten stjärnkikare och i den andra ett block.

Jag fortsatte titta på honom och var helt oförberedd när han stack in en mejsel i nyckelhålet. "Är du inte klok?" sa jag lågt och tittade nedåt trappan så att inte någon av de vuxna hört mig. Min mamma Karen var hörselskadad men hörde ändå bäst av alla när något hände i huset eller omgivningarna.

Roger skrattade och rörde med mejseln i låset. Han sa inte många ord på en dag min bror, ibland inte ett enda. Pappa sa att han säkert förstod mer än han ville visa och att vi en dag skulle få se det.

Jag hörde steg innanför dörren och förstod att min bror gick tillbaka till platsen vid fönstret. Någar sekunder funderade jag på att luta mig fram mot nyckelhålet igen, men vågade inte och gick ned till köket för att kolla om mamma möjligtvis gjort äppelpaj. Visserligen borde jag då ha känt doften, men jag kände att jag måste dubbelkolla.

"Är du kvar?", frågade Roger och öppnade en låda i sitt skrivbord. Jag hörde att det var låda nummer tre. Den som han alltid låste. Det hade jag kollat för länge sedan. Jag kan förresten tala om att hårspännen är dåliga låsöppnare. För mig fungerar de inte alls.

En början-704

"Jag ger mig inte. Det förstår du va? Aldrig, aldrig, aldrig" sa polisassistenten med låg röst.

Nadja svepte bak den långa , mörka luggen och bet sig inne i kinden på det där vanliga ärriga stället. Hon ville inte säga ett ord om det som hänt och tänkte inte yppa sin och mammas hemlighet för någon utomstående. Inte den här översminkade fåniga, kvinnliga polisassistenten och inte någon annan heller. De kunde tjata ett stort hål i hennes huvud, men skulle inte få någon belöning. Var höll förresten mamma hus? Hon hade gått in i rummet bredvid med en manlig polis och inte kommit ut än. Eller? Hade hon det? Nadja tittade mot utgången och såg olika människor passera, men ingen rödhårig, lätt grånad dam med glatt färgade kläder.

Polisassistenten tog ett lätt tag om Nadjas haka och spände ögonen i henne. "Du vet säkert att det du gör är straffbart. Att undanhålla bevis när ett mord begåtts kan betyda att du blir straffad, inte den som borde bli det." Hon pekade på Nadjas bröst med pekfingret, tryckte in det mellan revbenen. En doft av mint trängde ut mellan de ojämna tänderna, och Nadja grimaserade, ville hålla för näsan.

När doften banat sig väg tillräckligt långt upp, kom dem, tårarna. De jävla förbannade tårarna. Hon kunde inte stoppa dem, men ville det mer än något annat i hela världen.

"Nåväl, du sitter kvar här tills du bestämmer dig för att prata. Din mamma hälsar förresten att hon älskar dig."

En början-703

Tjingeling

Idag ska du få en uppgift igen.

Tre korta sekvenser ska bindas ihop till en enda lång text.

1. Nadja balanserar på kanten av den gråsvarta muren. Långt därnere ser hon bilar som kör alldeles för fort och vinglar till när en vindpust tar tag i hennes vida klänning. 

2. Bror kör förbi en bil som vinglar fram och tillbaka på vägen. Han tar upp mobilen och slår 112, men trycker på avstängningsknappen när han får svar. "Det är inte min sak att leka polis", säger han högt, och bromsar in.

3.Ilja suckar när ingen svarar i andra änden. Att jobba på sambandscentralen var inte längre lika kul. Hennes vardag bestod av att skicka poliser och ambulanser till olika platser, då och då en brandbil. I hennes fantasivärld fanns inte de långa pauserna mellan samtalen, och framförallt inte alla tjuvringningar. Hade inte ungarna något bättre för sig? tänkte hon och suckade när ringde i hennes telefon.

Good luck, my friend.

Länka gärna till din berättelse i kommentaren.

En början-702

"Tappa mig inte nu", viskade jag i den stora honans öra. Hennes gråa hud stack mot mina bara ben, och doften av elefant fastnade på mina ben. Hon slängde med snabeln och lunkade i maklig takt efter sina vänner, men stannade med jämna mellanrum och drog till sig några saftiga, gröna blad. Guiden hade lovat att vi skulle träffa på tigrar och jag skakade i hela kroppen av förväntan och skräck. Det enda kattdjuret i den storleken som jag träffat förut var vår lilla djurparks raggiga lejonhanne. Rambo var född i fångenskap och tänderna som en gång varit skarpa och farliga hade reducerats till trubbiga, vita saker, obrukbara att tugga kött med.

"Are you okay?" frågade guiden som smugit sig upp på min elefant. "You look sp sad. Why?"

"I´m okay", sa jag och viftade bort en envis myggliknande sak som satte sig på mitt sjalförsedda huvud. Jag såg att pojken som inte kunde vara speciellt gammal hade en svettblank panna och förstod att han tyckte det var lika otrevligt som jag. I en guidebok jag läst stod det att befolkningen i landet ofta hade siesta mitt på dagen när solen gassade som mest.

Plötsligt visslade pojken som red längst fram. Högt och gällt, men med melodi.

Guiden slängde sig handlöst ned från min elefant och pilade fram mellan benen på elefanterna. Med ett graciöst skutt hoppade han upp på sin elefant och vände sig om.:

"Look, look everybody, a tiger is eating his meal."

Först såg jag ingenting, men efter en stund framträdde svarta ränder på en hukande gestalt, långt inne i det höga gräset. 

En av männen klev upp från sin elefant och ställde upp ett kamerastativ på ryggen på djuret. Hukande ställde han in fokus på tigern och knäppte foto efter foto.

"Are you totally crazy? Out of your fucking mind?" skrek guiden och pekade på mannens stol som var fäst på elefanten. "Sit down Sir. The tiger eat you in one second."

En början-701

Framför oss stod ett slott av is. En svart drake seglade sakta över det och verkade bevaka ett av fönstren. Min pilbåge var gjord av renaste guld och längst ut på spetsen hade jag strukit på gift. Milla lade handen på min överarm som för att stoppa mig, men jag skakade av mig den och tog sikte. En sköld av svart ebenholts hade strukits över drakens bröstkorg, och om jag ansträngde mig riktigt hårt såg jag skarpa klor som säkert skulle slita mig i stycken om jag inte stoppade den.

Milla tog ett hårt grepp runt min arm och drog mig bakåt. Hon tog ett steg in i djungeln vi just lämnat och skrek till. Ett gutturalt, ickemänskligt skrik som fick mitt blod att isas.

Doften av rutten fisk seglade runt oss och fick mina ögon att tåras. Genom dimman såg jag en underlig växt resa sig och bli lika lång som jag. Ett svart öga stirrade in i mitt, och utan att jag hann stoppa det virade den in min kropp i sina stjälkar. 

Millas skrik trängde igenom mitt medvetande och jag såg hennes kropp hänga högt uppe ovanför mitt huvud i drakens klor. Hon låg blickstilla för att inte klorna skulle tränga in längre in kroppen än de redan gjort.

Växten släppte mig i luften och jag föll till marken med en hård duns. En tuggummiliknande massa hade smetats ut där stjälkarna hållit mig. Stora, röda märken blossade upp och en skärande sveda lik den från brännässlor kastade mig in i medvetslöshet.