Att få en diagnos på vår son Razmus har för oss inneburit en lättnad. Alla som läst mina inlägg vet att jag kämpat och kämpar som besatt för att få honom att inse värdet av att plugga. Nu har hans lärare pratat med psykologen som utredde Raz och jag har informerat extraläraren och några till som har med Raz att göra.
Det finns flera olika ADHD-diagnoser. Raz har den med största betoningen på A:t, men har också delar av de andra. Han är inte full av energi på annat sätt än att någon kroppsdel alltid rör sig, en hand, ett ben, en fot. I hans diagnos finns det också tics (blinkningar) som eskalerar om han utsätts för press. Något vi föräldrar märkte förra året när hans dåvarande lärare var extremt elak mot honom (och andra). Jodå, jag har läst att man inte ska beskylla lärare för att göra dumt mot barnen, men det finns faktiskt människor som kränker ungarna genom att kalla dem dumma i huvudet, efterblivna och ADHD-unge, utan att någon diagnos ställts.
Att leva med Razmus kan ibland vara påfrestande, men vi har lärt oss hur vi ska bemöta honom, och att inte låta honom spela dataspel för mycket är en del av strategin. "Vanliga" barn blir adrenalinheta av att spela och Raz blir närmast galen av det. Att sova ordentligt är också viktigt. Inatt var han uppe och såg på Matrix tills efter tolv - imorse gick allt på tok och det blev vilda diskussioner.
Socker är också en av hans fiender.
Jag måste möta hans ilska genom att fånga in honom, hålla och ta ögonkontakt.
Frustrationen över att inte bli trodd, eller oskyldigt anklagad kan få Raz att fullständigt explodera.
Lärarna frågar sällan honom vad som hänt utan tror blint på de som anklagar honom. Det har kastats stolar och bord, glad har fallit på golvet. Raz själv berättar aldrig om någon gör honom illa. Han misstror alla vuxna förutom oss föräldrar.
Efter att jag läst på om ADHD inser jag att mina vänners tal om att jag har ADHD nog stämmer. Det jag gillar kan jag hålla på med hur länge som helst. Blir jag uttråkad går jag därifrån, eller sover. Något flera av mina ex fått uppleva. Hade jag inte skoj i killens sällskap, sov jag bort tiden, eller drog iväg på något eget äventyr. Jag har en ständig eld i rumpan som gör mig rastlös.
I mitt sällskap har man skoj för jag tar alltid mig för något. Ibland helt galna saker, adrenalinkickande på gränsen till idiotiska, men jag tar mig alltid upp på fötter igen.
Jag ser mycket i Raz som jag själv gör eller har gjort. Han älskar bokstävernas värld och har bra resultat i språk, teckning, geografi, historia, kemi, men fallerar ständigt i matte. Detta trots att han kan lära sig om någon bara ger honom tiden att förstå vad som står i boken och pedagogiskt lär honom det. Han kan inte läsa innantill och lära på det sättet.
Jag har länge jobbat på det sättet utan att veta att det var bra, men fick höra av psykologen att jag gjort helt rätt. Det känns skönt i mammahjärtat. Vi vill ju att han ska ha det bra, och helst slippa ge honom mediciner. Jodå, jag har läst om dem, nyfiket närmat mig ett kanske, men insett att biverkningarna av dem skulle bli för tuffa.
Razmus äter nämligen inte som ett vanligt barn - han plockar ut vissa rätter som han äter, och resten dissas. Sås existerar inte, kött är bläh, förutom hamburgare, köttbullar och min köttfärssås. Han får specialkost i skolan men har i många år innan det beslutet levt på det lilla han tyckt om, ibland TRE ynka riskorn. Medicinen mot ADHD ger ibland aptitlöshet. Det vore inte bra för honom.
Jag själv är mycket restriktiv vad jag äter och har alltid varit det. Det är som om mina smaklökar är extrakänsliga och en del maträtter får mig att må illa.
Peter, min man har varit likadan som barn och åt inte kött mm
Nästa vecka är det två veckor sedan vi var hos psykologen med skolpersonalen, och en vecka sedan vi gick och diskuterade vår älskade unge med rektorn.
I vår vardag dimper det ständigt ner mejl från upprörda lärare. Razmus har gjort så, Razmus har gjort si. Han gör inget på lektionen. Vad ska jag göra?
Ha, ha...vad hen ska göra? Skolan är pliktad att ge Raz stöd och jag/vi tänker gå vidare med ärendet till skolinspektionen om inget händer.
För det är nämligen så att Razmus fungerar jättebra i vardagen hemma, men i skolan orkar inte hans hjärna hänga med, och han låser sig om de stressar honom.
Raz huvudlärare säger att han har trotssyndrom och bara jävlas. Det är ingen bra början tycker jag, och vill byta skola, alternativt klass, men stoppas av Raz förtvivlade vädjan att få gå med sina kompisar.
Han har talets gåva och använder det ofta i diskussioner. Det ironiska i det hela är att jag som hatar tjafs har fått en son som ständigt gör just det, tjafsar, om allt.
Men ibland, som igår, kryper han in i min famn och vi kramas. Alla hårda ord är glömda och jag känner långt ner i hjärterötterna att mitt lilla kärleksbarn är värt varenda tår, varenda dag jag lägger min själ i hans må bra krav.
En diagnos vänder inte livet rätt, men kan hjälpa till på vägen.
