En början-975

Jag slog hårt på porten, en, två, tre gånger, men ingen öppnade. Är det fel adress, tänkte jag och gick tillbaka till grinden. Nä, det stod klart och tydligt, bäckvägen 4 och jag var i Bagarmossen.

"Vänta", hörde jag en röst säga. "Jag stod i duschen. Kommer strax."

Jag rättade till mina kläder och ställde resväskan så nära mina fötter jag kunde. Den hade varit med om mycket, och rest långt. Klistermärken vittnade om det. Det från australien var äldst och därav mest skamfilat. Men nu skulle det bli ordning i mitt liv. Inte nödvändigtvis man och barn, men kanske en sambo och varför inte en hund. Nuförtiden fanns det hundar i miniformat som man lätt packade ner i en handväska och kunde ha med sig överallt. Varför kunde inte jag om andra kunde?

Jag hörde steg och rättade till kläderna igen, försökte mig på ett leende, men beslöt mig för att den allvarliga minen passade bäst.

Mannen som öppnade passade in i en engelsk deckare. Han bar en beige keps och mustaschen var snurrad i kanterna. Byxorna matchade perfekt skjortan och slipsen låg tätt intill hans bröst.

"Sisårdärja", sa han och sträckte fram handen. "Evert heter jag, och du är Susanne förstår jag?"

Jag tittade på min farbror och undrade om jag skulle hinna med tåget hem redan ikväll. Det här kan ju sluta hur som helst, tänkte jag och kikade förbi honom in i hallen. Kristallkronan som jag anat genom glaset på dörren lyste och inte ett dammkorn fanns på prismorna.

Han drog in mig i famnen och klappade mig på ryggen. "Du tar väl inte illa upp hoppas jag?"

"N...n....nä", stammade jag och blundade när en intensiv stickande doft av eld stack upp i mina näsborrar. 

"Så det är nu du ska börja ditt nya liv", fortsatte han och tog min hand. "Det ska bli fantastiskt roligt att följa din karriär. Din farmor och faster livnärde sig som konstnärer, men blev tyvärr aldrig riktigt så stora som de drömt om."

En början-974

Vi var gatans barn och vårt hem närmsta port. Vi hade inga efternamn och sjukdomar härjade i våra hastigt hopplockade läger. Jag , Fanny och Mia strålade samman av livets vändningar och nu trettio år senare satt jag i ett av stadens exklusivaste byggnader och tänkte tillbaka på det som varit. Fanny och höll fortfarande kontakten men Mia försvann självmant ur våra liv.

Jag höll i den gamla dagboken i ena handen och plockade till mig två mandariner när jag passerade köket där min hushållerska stod och lagade mat. Efter att jag hittat henne i stans horkvarter och bestämt mig för att hjälpa henne hade vi ett kitt mellan oss som aldrig kunde brytas sönder.

Hon nickade mot mig och log. Den ena framtanden var fortfarande borta, men hon vägrade sätta i en ny, kallade hålet för verkligheten och skrattade bara när jag bad henne titta framåt. Marietta bestod av en del svart chicagoblod och en del svenskt.

"Varje gång jag tittar mig i spegeln gläds jag ännu mer över mitt nu", frustade hon och kramade mig så hårt att jag inte fick luft.

En snabb titt ut genom fönstret gav mig väderläget över stan. I de ruffiga kvarteren verkade himlen alltid grå och de gånger jag såg solen stråla över gråsvarta baracker med slarvigt ditspikade plåtkorrugeringar påminde jag mig själv om att säga till Rupert, min advokat och käre vän, att skicka dit Niklas med kompani och snickra upp vettiga hus.

Ju längre tid som gick verkade min hjärna glömma det som hänt.

Jag skrev fortfarande dagbok och gömde dem noga på vinden i kistan min farmor fått när hon gifte sig. Kistan gick knappt att stänga och det var väl dags att köpa en ny, men det hade inte blivit av. Ännu.

En början-973

Spegeln sprack tvärs över och glaset föll ner på golvet, några ynka centimeter från mina bara tår. Lädret på sandalerna hindrade vidare förstörelse av huden.

Jag lyfte bort resterna av spegeln och ställde den på hög kant i köket. Pelle fixar det här, tänkte jag och öppnade ytterdörren. Han fixar allt.

En början-972

Dörren exploderade inåt, och bitar av ruttet trä fyllde vår säng. De tre männen riktade pistolerna mot oss och hade dragit en svart strumpbyxa över ansiktet. Ledaren pekade på mig med vapnet och beordrade mig att klä av mig. Han viftade med pistolen och snurrade den i luften för att illustrera att jag skulle göra likadant. Den kalla luften svepte mot mig och jag såg att håret på mina armar stod rätt ut. Min man protesterade men jag nickade mot honom och varnade honom med hjälp av ögonen. Det var inte riktigt rätt tillfälle att spela Allan Ballan nu. Jag ville se mina vänner igen och såg framför mig hur jag satt på fiket som låg nedanför vår lägenhet. Tänk positiva tankar, tänkte jag och kände doften av nikotin när den ena av männen, en kort kille, med tjock mage, lutade sig mot mig.

Adrenalinet forsade ut i kroppen och jag skakade av rädsla, men bet mig i läppen för att få hjärnan att koncentrera sig. Fokus, tänkte jag och mer anade än såg att den yngsta mannen hade en pistol instoppad i byxornas linning.

En början-971

"Härmed dömer jag dig till livstids fängelse", sa Domaren och slog med klubban i bordet framför sig.

Känslorna hade jag för länge sedan blockerat, men insikten att tillbringa en helvetes massa år bakom galler gjorde mig sjuk. Jag mådde illa, så illa att jag måste kräkas.

"Ursäkta, finns det en hink jag kan låna", flämtade jag fram till min advokat som satt bredvid mig klädd i nystärkt skjorta och pressveck som liknade eggen på en kniv.

Kvinnan som presenterat sig som Rosita svarade inte men sprang över golvet till en hink som stod bredvid vittnesbåset. Jag hann se att det låg en massa servetter i den innan jag spydde ur mig både frukost, lunch och mackan jag fått innan jag gick in.

När magen lugnat sig satte jag mig tillrätta och drack av vattnet någon ställt på mitt bord.

"Jag hjälper dig ut så fort jag kan", mimade min advokat och log.

När vakterna tog tag i mina armar for en stöt av smärta från nacken till fötterna. 

En början-970

Jag ställde mig i kön bakom alla de andra resenärerna. En kvinna satte sig pustande på sin rullator och två unga killar med varsin ryggsäck hängande nonchalant över ena axeln stod så tätt intill varandra att inte ens ett frimärke fick plats mellan dem. Passkontrollanten nickade mot barnet som stod med föräldrarna vid disken och lyfte på först det ena sedan det andra ögonbrynet. Han pekade på en tom plats mitt framför disken och föste barnet dit, bad honom eller henne, jag såg faktiskt inte om det var en flicka eller pojke, att titta upp mot kameran som liknade ett stort öga.

"Det här är inte kul", sa en kvinna framför mig och ställde ner sitt bagage. "Jag hatar verkligen det här. Hatar."

"Jaha", sa jag och ryckte på axlarna. "Jag bryr mig inte. Det får ta den tid det tar. Det viktiga är att jag hinner med nästa plan."

"Så du ska vidare", frågade kvinnan och torkade sig med en näsduk i pannan.

"Mm", mumlade jag, inte alls intresserad av att diskutera med en främmande människa.

"Jag åker den här jävla vägen flera gånger i månaden, och tro mig eller ej, fastnar vareviga gång i passkontrollen." Hon svepte ihop sitt långa, mörka hår i en knut och trädde en snodd över. "Jag har nog farsan att tacka för det. Han är från Irak."

Jag höjde blicken och studerade hennes tjocka, mörka ögonbryn och ganska kraftiga näsa. Små mörka strån syntes på hennes överläpp och de mörka bruna ögonen liknade djupa brunnar av svärta.

"Okej", sa jag och såg att passkontrollanten diskuterade högljutt med de två killarna.

"Jag har flygit så här sedan jag var fem. Morsan stack från farsan då."

Hon hade väckt mitt intresse. Det kändes som om hon bar en historia jag kunde skriva om. Jag ville veta mer.

"Hur reagerade din pappa?"

"Han blev vansinnig och åkte till farmor med min lillebror. Mamma åkte efter och ..."

Under tiden vi pratat kom vi närmare passkontrollen och jag funderade på alternativen för att fortsätta diskussionen. Min mobil hade dåligt med laddning och ipaden låg tyvärr i resväskan jag checkat in.

En början-969

"Har du packat ännu?"

"Skulle jag göra det", frågade Mattis och drog av sig mössan som glidit ner över ögonen och dolde hans långa, ljusa lugg. "Var det inte imorgon vi skulle åka?"

Troj skrattade och satte sig ner på sängkanten. "Jodå, brorsan. Det är till och med imorgon kväll det bär av. Jag ville bara retas med dig."

"Och vad är logiken i det", fräste Mattis. 

Sibylla kom gående i hallen bärande en på en vit pall målad med små röda blommor.

"Gumman, inte du också."

Sibylla stannade och ställde ner pallen på golvet för att sedan sätta sig ner på den. Hon lade benen i kors och tittade på brodern.

En början-968

Berta stängde av teven och reste sig upp från gungstolen. Hon drog med handen över det gråa, hårt flätade håret. Kransen låg tätt mot huvudet och inte minsta strå fick titta fram. Berta hade en gång varit lärare och ville inte rucka på gamla rutiner. Den blåa klänningen nådde strax över knäna och fårskinnstofflorna var nötta både framme i tårna och på hälarna.

Hon svepte med blicken över köket och såg att det behövdes färg både här och där. Spisen hade bruna ringar runt plattorna och det vita hade antagit en nyans av grått.

Dagstidningen låg som vanligt på golvet i hallen. Grannen gav henne den när han läst den och åkte till jobbet. Svarta rubriker lysts mot henne. Våld, våld aldrig annat än våld, tänkte hon och tog sig mödosamt ner på knä och tog upp tidningen. 

I vardagsrummet stod den röda favoritfåtöljen som hon en gång fått i gåva av sin man. Numera hade hon inte så stort utbyte av honom. Han befann sig i himlen och garderoben bredvid hennes var tömd. Galgarna som hängde där fick aldrig några nya kläder hängda på sig och skorna som stod på golvet borde väl egentligen ha skänkts bort. Nuförtiden befann sig hjärnan i en ständig tankeström, tänkte Berta och satte sig i fåtöljen. Det knakade olycksbådande och en fjäder under henne försökte borra sig genom både tyget och hennes mjuka hull.

Hon slätade till klänningen över knäna och öppnade tidningen.

En början-967

Jag stod på knä bredvid min döda systers kropp och såg Alex gå in i lågorna. Han hade lindat en svart, blöt sjal runt huvudet.

Så typiskt honom, tänkte jag och log genom tårarna. In i det sista rädd om de sista testarna av hår.

Eldens dån överröstade sirenerna och det blinkande ljuset nådde ända upp i trädtopparna.

En brandman kom springande mot oss med en filt i famnen. Hans ansikte var svettigt under hjälmen och det hördes ett skrapade ljud från kläderna när han rörde sig. Mannen doftade fränt.

”Hur är det”, sa han och lade armen över mina axlar. ”Har du hört om ambulansen är på väg?”

Jag skakade på huvudet och tittade på Lisas stirrande blick. Det var inte längre hon som låg där. Kvar fanns bara ett skal med hennes utseende. Blicken var brusten och läpparna lite åtskilda som om hon smakade på luften runt sig. Min syster. Min älskade, livliga syster fanns inte längre hos oss. Hennes nattlinne hade en tunn kant av lera längst ner och mina pyjamasbyxor var våt både i rumpan och på knäna, tröjan full av levrat blod från Lisas huvud.

”Hon är död”, sa jag till mannen och pekade mot huset. ”Min bror är där inne. Hjälp honom istället.”

Jag lade ner Lisa på marken igen och reste mig upp. Knäna knakade och jag kände att jag var våt om kinden. Tårar? Blod?

Brandmannen vände mig ryggen och sprang in i huset utan att tveka. Var det bara jag som tyckte att han betedde sig dumdristigt, tänkte jag och höjde händerna mot ambulansen som kom i full fart in på gården. Det hettade i ryggen när jag vände mig mot den och jag hörde delar av huset rasa innan skriket nådde öronen.

”Akta”, sa en annan brandman och drog i en lång, tjock slang. ”Kalle klarar sig. Han är expert på sådant här.”

”Min bror …”, började jag, men tystades.

”Din bror kommer snart ut. Jag lovar.”

Gården översvämmades av polisbilar, ambulanser och brandbilar, men jag hörde inga sirener trots att jag såg det blinkande ljuset. Mitt huvud kändes som om det virats in i en tjock, svart filt.

Det sista jag hörde innan jag svimmade var Alex röst.

En början-966

Ur vargens dreglande käft ramlade ett kaninöra. Jag skrek på mamma som kom springande, och jag pekade på djuret som krafsade på kaninburen och skrämde stackars Kalle från vettet. Den tryckte in nosen i det lilla ingångshålet där en lucka suttit fastreglad så sent som igår kväll, och jag hörde pappas vrål när han kom springande mot buren med spaden höjd över huvudet. 

I dunklet var det svårt att urskilja detaljer, men jag hörde ljudet av ben som krossades och ett ylande som fick mina ådror att isas. Ur skogsbrynet kom något stort och grått - en varg till. Den stod på huk och följde pappa med blicken.

Jag vände mig mot mamma som stod och bet på naglarna.

"Vi måste göra något."

Hon nickade sakta med huvudet och mötte min blick.

"Nu, mamma", fortsatte jag och reste mig upp. Ljudet från stolen som skrapade i golvet lät som en bullrande kanon i tystnaden, och jag kastade mig handlöst ut i hallen, drog på mig stövlarna, slet till mig geväret som alltid stod vid ytterdörren, och sprang ut.

Det tog en stund för mina ögon att vänja sig vid mörkret. Ett barnskrik hördes och pappas ilskna röst.

Min hjärna registrerade två stora skuggor som låg på marken och pappa som stod med Kalle i famnen. Det var Kalle som skrek. Inget barn.

"Lita inte på dem", sa pappa och lugnade Kalle genom att hålla honom tätt intill sig. "Vargen hann ta Nina. Jag är ledsen gumman."

En början-965

De kunde lika gärna skära av båda hennes armar som det var nu. Hon fann ingen anledning att le åt sonens krumbukter och hjärnan verkade vara fylld av våt bomull. Amanda lyfte pennan och förde den mot det vita arket. "Ett ord, kan jag inte få ett enda litet ord", viskade hon och lade udden mot papperet. "En mening", fortsatte hon och lade handen över pannans djupa rynkor. Amanda blundade, men såg inte de vanliga bilderna. Rösten som alltid kom till henne uteblev.

Några ekorrar slogs ute på äppelträdets tjocka grenverk och flera löv singlade mot marken.

Hon skrev ordet DE med stora bokstäver som för att tydliggöra början på något stort. Nog skulle väl orden komma till henne som vanligt? Inte kunde det väl sluta så här?

Amanda satt länge med handen runt pennans skaft innan hon suckande lade ner den på bordet. Tio dagar hade denna underliga cirkel av tomthet befunnit sig runt henne och det verkade inte bli någon ändring. "Jag tar en promenad", sa hon för sig själv och tittade ut på ekorrarna som satt på varsin gren och glodde stint på varandra. Svansarna slog snabbt fram och tillbaka och öronen låg tätt mot de små huvudena.