En början-635

Emil sprang så fort att det väste i bröstet. Skolväskan slog hårt mot låret och han hoppades att klockan på armen gick fel. 

När han svängde in på den lilla vägen som ledde till skolan såg han att gården var tom. Med snabba rörelser tryckte han ned tangenterna på mobilen och letade rätt på skolans telefonnummer. Skulle han kunna förställa rösten så det lät som pappa, eller var han helt rökt nu? En signal gick fram, två, sedan klickade det till. En röst talade om för honom att han skulle ringa till ett annat nummer, att det han ringt hade upphört.

Emil tittade upp mot fönstret till klassrummet. Nu satt de säkert därinne och väntade på honom. Skrattade åt tanken att han, Emil Larsson skulle stå inför klassen och hålla föredrag om hur det var att leva med en psykiskt sjuk förälder. De hade ingen aning om det som skedde innanför dörrarna på hans hus. Om oron över att mamma skulle ta livet av sig, eller försöka, som ett rop på hjälp. De hade heller ingen aning om hur det var att själv behöva sköta mat och allt annat som vanliga mammor gjorde åt barn. De hade verkligen ingen som helst aning om hur jäkla svårt det var att alltid ta ansvar för sin förälder. Pappa bodde visserligen hemma, men han drack jämt, och kunde aldrig behålla ett jobb mer än en vecka.

Emil vände hemåt igen, släpade fötterna efter sig, gick tveksamt som om han tänkte stanna i vilken sekund som helst.

"Emil! Vänta!"

Det var fröken som skrek på honom från fönstret.

"Lilla gubben, stanna där så kommer jag."

Emil stannade. stod blick stilla med blicken riktad i marken, Han såg att en svart myra kravlade sig upp på hans sko och gick vidare in i byxbenet. Hörde fåglarna kvittra och att de flaxade omkring i skogsbrynet bredvid skolan. En trasig fotboll låg i en vattenpöl. Det stod en oläslig text på den, och det syntes spår i leran där han stod.

"Men. älskade unge. Varför kommer du inte in? Vi väntar på dig. Har du fått någon frukost idag, annars fixar jag en smörgås och lite mjölk."

Emil kände frökens varma hand på sin kind och vände upp blicken. Hennes bruna ögon lyste av kärlek. Mänsklig sådan, och han blev alldeles varm inuti av hennes ord.

En början-634

Det brann i huvudet på Emil. Han hatade, hatade henne. Den uppblåsta maran stod där vid katedern och försökte briljera över honom och de andra - talade om att hon minsann var fyrtio år äldre och kunde mer om världen. Jävla satmara. Jag ska spränga skolan, tänkte Emil och suckade när fröken tittade sådär strängt på honom, som bara hon kunde. 

"Emil, lyssna nu. Du kanske till och med lär dig något vettigt", fräste hon och vände blicken från honom till Elin som satt och fnittrade med bästisen Ella. Fröken sa ingenting, bara spände blicken i de två och fnyste.

Dörren till rummet öppnades oh in klev - Emils pappa.

"Hejsan", sa fröken och såg frågande ut. "Kan jag hjälpa dig?"

Pappa log mot Emil och pekade på honom. "Hejsan, jag tänkte kolla hur min son har det. Om det är okej förstås?"

Fröken nickade och sträckte på sig, rättade till ett osynligt veck på den svarta kjolen, och höjde ögonbrynen.

Emil fnissade och dolde munnen med handen när han såg att fröken följde pappa med blicken när han satte sig bredvid honom.

"Hejsan, gubben", viskade pappa och kramade honom snabbt. "Jag hörde att du hade problem, och ville kolla läget. Hoppas det inte stör dig?"

Emil skakade på huvudet och blev tjock i halsen. Tårarna trängde på men han svalde gång på gång. Tänk att pappa ändå brydde sig. Emil mindes morgonens tjafs om läxläsning och dataspelande. Det var så svårt i skolan. Alla pratade oberoende av varandra. Ingen lyssnade på den andra, men framför allt inte på fröken. 

"Vi börjar med att ha lite geografi", sa fröken och satte på sin dator. En karta trädde fram och hon pekade på ett område. "Vad heter det här landet?"

Emil sträckte upp handen. Han visste mycket väl namnet. De hade nämligen bott där i flera år.

Först ignorerade fröken honom, som vanligt, men kom på sig själv, och pekade på Emil. "Ja?"

"Botswana."

Fröken ryckte till, som om någon slagit henne. "Och hur kan det komma sig att du är så tvärsäker på det?"

"Jag har bott där." Han knuffade till pappas arm. "Vi har bott där. Min familj. Farmor kommer därifrån."

Frökens ögon smalnade till små springor. "Jaha, då kanske du kan berätta vart det ligger?"

Emil sträckte på sig för att höras bättre. "Självklart. Det ligger i Afrika. Södra Afrika närmare bestämt. Det hette tidigare Bechuanland, och blev självständigt 1966, då pappa föddes. Namnet Botswana kommer av bantubefolkningen, batswana- eller tswanafolket."

Miranda räckte upp handen

Fröken tittade på henne: "Ja, Miranda."

"Får jag gå på toa?"

En början-633

"Furuvitt ska det vara", sa Terese och sågade till ytterligare en planka. "Jag tänker inte måla en enda centimeter till."

Charles studerade henne och log när han såg de vana rörelserna. Terese hade byggt upp huset med egna händer, medan han varit den som dragit in pengarna. Det var ingen hemlighet att han hade tummen mitt i handen när det gällde dylika saker, och han hade fortfarande inte berätta för vännerna att det var Terese, inte han som gjort allt. Det sved för mycket att bli reducerad på det här sättet. 

Hon pillade in skruven i hålet och tog upp maskinen. "Du störs inte av det här va? Jag menar ...

"Nej, inte alls", svarade han, och undrade för sig själv om hon menade ljudet, eller situationen, men frågade inte. Det hade han slutat med för länge sedan. Terese vilade inte på några lagrar - hon agerade direkt. Störande ibland, enormt skönt ibland.

"Du får vara med om du vill, men jag vill se vad du gör innan du sätter igång." Hon svepte med handen över rummet och fortsatte: "Väggarna behöver spacklas innan jag målar dem, och socklarna ska sättas fast. Tyckte du om dem förresten? Jag hann inte fråga dig innan jag bestämde mig. De var på rea."

Charles tittade på sina släta handflator och drog med pekfingret över den ena. Livslinjerna korsade varandra i ett enda virrvarr, som små flätade stigar. Vad var det spåtanten hade sagt? "Du står vid ett vägskäl." Jo det gjorde han visst, igen.

Gräv där du står-redigering-manus

Idag har jag grävt ännu mer, och hällt i ännu mer jord, och rensat bort rötter i massor. Som du säkert vet vid det här laget, älskar jag att pyssla i trädgården, och rosor. Min senaste tatuering innehöll naturligtvis en ros.

Tillbaka till dagens stök - för det blev nämligen det, både struligt och stökigt.

När jag glad i hågen hade byggt upp mitt ärvda växthus och skulle trä över det nyinköpta överdraget, insåg jag till min stora förtvivlan att det var för litet. Jo, jag vet att jag borde ha mätt eländet innan jag beställde det, men de såg så lika ut på bilden, och jag var så glad att det fanns. Men, pytt att det gick. Nu blir det till att göra hemmagjort överdrag till växthuset och eventuellt få tag i en ställning till nya överdraget. Sådär kan det bli ibland - allrahelst för mig. Jag planerar och gör, utan att riktigt tänka efter. Allt jag gör här i livet går fort. Jag till och med springer istället för går när jag ska någonstans. Peter brukar pika mig för det ibland, men jag tar inte åt mig. Maten hystar jag också in snabbt, och om jag är ensam hemma görs det stående vid kylskåpet. Mat är för mig energi, inte njutning.

Efter att jag i framtiden lyckas få ut mitt nuvarande manus ligger ett annat och hägrar. En självbiografi. Många skrivlärare pratar om att man ska gräva där man står när man författar - att det är lättare att hitta scenerna när man gör så.

Mitt barnmanus utspelar sig i Söderhamn som är min barndomstad. Men manuset utspelar sig närmare bestämt på 1800-talet. Researchböckerna står i bokhyllan och idéen finns på pränt. Det riktigt kliar i fingrarna.

E-böckerna jag sicklar med vill jag ha så fina som möjligt och petar till förbannelse i manusen, men de kommer, så småningom.

Viktigast nu, är romanticcrimemanuset som ska redigeras. Något jag talade med Peter om idag, och har fått tillåtelse att lägga mer tid på. Det är svårt det där med tiden. Jag tycker att jag har massor, men ändå försvinner den innan jag hunnit blinka. Det bästa vore nog att bli eremit några veckor och åka till ett ställe utan internet. Känns det igen? Man distraheras av så många saker och att skriva hemma kan ibland bli nästan irriterande när disken ropar och hundarna pockar på att gå ut i solskenet som även lockar mig.

Men, jag brukar vara ståndaktig.

Det känns nästan som att jag vill ha mer plats - kunna lägga ut allt researchmaterial på ett bra sätt och utifrån det knyta ihop alla trådar, överallt. För det ligger något under ytan, som jag bara antyder och som kanske kommer fram om läsaren är uppmärksam på orden, på signalerna. Nä, mer säger jag inte. Nu ska jag redigera tills sena natten.

Godnatt govänner.

Plantering av blommor och ord

Igår och i förrgår grävde jag i landen här hemma. Blomma efter blomma lyftes bort och fick vänta på sin tur när jag sakta tog mig meter för meter genom ljusgula rötter. Jag bar säck efter säck med gödsel och jord, skapade ett paradis med olika 70-talsblommor. Det fanns nämligen massor av sådana här när vi flyttade in, och jag vill behålla dem. En rabatt med doftande borstnejlikor finns det också. Den kan jag varmt rekommendera om du inte redan har en sådan. Borstnejlikor blommar i princip hela sommaren, och älskas varmt av fjärilar.

Aklejorna har ökat dramatiskt i antal, och via Tradera har jag hittat flera roliga färger som snällt kommer upp. Varje höst tar jag hand om fröerna som jag ger bort och planterar om. Igår kom det frön via posten som ger gula Aklejor. Spännande.

De blåa Riddarsporrarna har jag flyttat längre bak. De är ståtliga men tar mycket plats. Nästan för mycket tycker jag ibland.

Den solgula Sommargyllingen har jag flyttat bort från landet. Vi hyser ett slags hatkärlek till varandra. Hon envisas med att komma tillbaka år efter år trots att jag behandlar henne illa.

Jordgubbarna sprider jag i trädgården, likaså mina älskade Penseer. Överallt sitter de, runt träd, i gräsmattan, ja överallt du kan tänka dig.

Idag har jag två sjuka barn hemma som snorar och hostar. Igen.

Strax ska jag gå ut och fortsätta gräva i rabatterna. Förhoppningsvis hinner jag fixa till rosrabatten där mina små telningar nu vuxit och blivit stora, klara att flyttas till en egen plats.

Ett växthus har jag också på g. 

Under tiden jag gräver och planterar om växter, tänker jag på mitt manus och längtar efter att få fortsätta med det. Egentligen är det samma sak att plantera ord eller blommor, båda växer och skapar rötter som gärna bildar eget.

Ha en riktigt bra dag.

Kramar

En början-632

Jag ville göra nytta. Känna mig behövd. Jag tyckte om att hålla det fint runt mig, och att det fallit på min lott att städa varje söndag störde inte mig nämnvärt. Jag gillade doften av rengöringsmedel och att sära på tvätten för att därefter lägga in den i garderoberna, gjorde mig lycklig. Ni var min familj. Vi var en familj. Samtidigt som diskhon fylldes med vatten sjöng jag alla sånger jag någonsin lärt mig. Det varma vattnet fick mig att rysa av välbehag. Jag var behövd, alltså fanns jag.

En början-631

En stingande smärta for upp genom foten, fotleden och låret. En skugga simmade iväg långt nere på botten och jag förstod att det måste vara den som orsakat smärtan. Foten domnade långsamt bort och jag hoppade på ett ben så gott det gick, tills jag såg Peder långt borta på en brygga. 

Han mer eller mindre hoppade ner från bryggan, och sprang mot mig. "Lilla Hjärtat, vad har hänt?"

"Jag trampade på något på botten. Den hade samma färg som botten, och jag såg den knappt, bara sanden den vispade upp. Hela foten har domnat bort. Finns det verkligen giftiga fiskar här i Sverige?"

Peder tog upp mobiltelefonen och gjorde som han alltid gjorde - googlade. "Jodå, det finns en fisk som heter Fjärsing. Man får en kraftig inflammation med smärta, svullnad och domningar. Vi måste få dig till sjukhuset. Kan du stödja på foten över huvudtaget, nej vänta, gör det inte. Jag bär dig istället."

Pustande och frustande bar han min åttio kilo tunga kropp till bilen, och öppnade dörren. "Sådär, hoppa in. Nu är det bara ett problem, jag kan inte köra bil." 

"Jag kan instruera dig. Det är inte så svårt", sa jag och blundade när smärtan for genom foten igen.

Peder satte sig vid ratten och drog i spakarna efter mina anvisningar, men gav upp och slog frustrerat på ratten. "Det är för svårt. Hur mår du gumman? Jag försöker få hit en ambulans istället."

Jag tittade på foten som svullnat upp rejält och gnisslade tänder när smärtan flyttade sig vidare uppåt benet. Det kändes som om det brann inuti det.

Han tryckte febrilt på knapparna och jag såg svetten rinna över hans ansikte.

Plötsligt kände jag mig illamående och lutade mig ut genom dörren. 

"Det står här att man inte behöver åka till sjukhuset, att man bara ska vila och sätta såret i ett hett bad", sa Peder och lutade sig in över mig, och tog tag i foten. "Men, jag tycker vi åker i alla fall. Har du sett att den ändrat färg?"

Jag spottade flera gånger, och satte mig sedan tillrätta. Jodå, nog hade den ändrat färg alltid. Smärtan från foten smittade av sig till huvudet och omgivningen gungade. Jag nickade med tårfyllda ögon.

"Om du har tur så är det den stora fjärsingen du gått på. Den lilla är tydligen giftigare", sa han och scrollade på mobilen. "Såg du någon svart fena?"

Ögonlocken kändes tunga, och jag gäspade flera gånger. Smärtan hade lugnat ner sig och jag lutade mig mot sätet. Tungan klibbade fast i gommen, och huvudet sprängde av värk.

En början-630

Tristess, tråkighet, matthet i kroppen av längtan, suckande, könlös snarstuckenhet som inte längre berör varken dig eller mig. Luften runt mig vibrerar, gnäller och befruktar löven som viftar mot oss från skygga björkar. Gula blommor doftar som gyttja och koskit, trampas ned till intet.

En början-629

Det var ingen hemlighet som måste hållas dold för någon, inte heller var det en sak som måste gömmas, men orden jag hörde den där hemska vinterdagen, tidigt i januari hade vänt mitt liv upp och ner. Medan stormen rasande plockade med sig både folk och fä, rev tak från hus diskuterade min make och en kvinna mig. Allt jag någonsin varit plockade isär i små, små bitar utan att ha en aning om att jag stod utanför och lyssnade. Mitt långa, mörka hår som jag stolt burit i åratal, ratades ned till att likna ett häxburr, mina lena händer som jag vårdat ömt kallades för sketna kontorsnävar, och huset jag byggt upp med hjälp av kärlek och massor av pengar, mina föräldrars pengar, kallades för ruckel och svinstia.

Med ett svett hjärta och kramande hjärta tog jag mig in i min kammare och lade mig på sängen. Att min man hade andra, det hade jag för länge sedan förstått, men att de såg ned på mig och det jag gjort, det gjorde ont.

En början-628

"Det här är första dagen på ert nya liv", sa mannen framför oss, och riktade blicken mot mig och min nya kille. "Efter att ni gjort det här kommer livet inte att var sig likt", fortsatte mannen och placerade en svart hjälm på mitt huvud. "Du får Ritva, hon är den lugnaste av islänningarna. Du å andra sidan", sa han och pekade på min kille Santos, "får Rutger som är den näst lugnaste av hästarna."

Jag svingade mig upp i sadeln och försökte minnas allt jag en gång kunnat. 

"Är det bara vi", sa Santos, och försökte ta sig upp han med, men på sin häst. "Jag menar, det här måste kosta en förmögenhet?"

"Bry dig inte om kostnaden", skrattade jag och skänklade min häst, plus smackade. Med tanke på vad jag spar in genom att inte lägga en massa onödig tid på att testa dig är det här en spottstyver.

"Hur kunde du få för dig att vi skulle göra det här?", muttrade Santos och kom äntligen upp, men krånglade med stigbyglarna som vred sig.

"En rolig grej bara", sa jag. Jag vill kolla om du håller måttet, om du är något att satsa mitt liv på.

Santos ryckte på axlarna: "Tja, jag har väl tillbringat dagarna på sämre vis."

En man iklädd ett par gamla, slitna jeans, cowboyhatt och boots, kom ut från huset bredvid det vi hyrde, och höjde handen till hälsning. Hans ansikte var ärrigt och brunbränt.

"Ritva, för fan. Du menar inte allvar va", muttrade Santos och skakade på huvudet. "Vad månde bliva av detta?"Han drog med handen genom sitt svarta hår.

"Hej", sa jag och sträckte ned handen mot mannen. "Det är jag som är Ritva, och det här är Santos, min kille."

"Morsning, det är jag som leder utflykten. Har ni tagit med ombyte och regnkläder? Det kan bli jäkligt kallt om det regnar och ni blir blöta. Vi blir borta tre dagar."

Jag klappade med handen på ryggsäcken och log. "Jodå, allt är med."

En början-627

Syrgastältet runt faster Ruts säng rörde sig i taken hon andades, eller andades förresten, mer väste. Jag mindes de gamla glasburkarna som stått på balkongen, fyllda med halvrökta cigarrettfimpar. Min kära faster inbillade sig nämligen att om hon inte rökte det sista på den stinkande pinnen, skulle hon aldrig få cancer. Ack så fel hon hade. Nu låg en utmärglad figur innanför de genomskinliga väggarna och tittade på mig med ledsna ögon. Hon gjorde tecken och slog med sin kloliknande hand på täcket, kallade på vår uppmärksamhet genom att grymta. Läkarna hade tagit bort allt. Innanför den tunna huden som mer liknade gamla pergament fanns nu inget. De höga kindknotorna liknade smala, knotiga avsatser, och armarna hade reducerats till smala pinnar utan kraft. Maten intogs via en knapp i magen och jag funderade många gånger på att ta kudden, öppna dragkedjan på tältet, och lägga kudden över ansiktet jag inte längre kände igen. Det var mest humant. Ingen förtjänade att ligga så här, att vänta på att dö medan smärtan rasade runt i kroppen, och cancern långsamt åt upp allt.