En början-856

Jag föredrog att bli vald framför att välja någon, och stod alldeles stilla när Hasse gled med blicken över oss. Hans axlar var höjda upp till öronen och han hade placerat händerna på höfterna.

"Är det ingen av er som vill börja? Ingen? Men, jisus amalia vad är detta för patrask?"

Han gick fram till Jesuz och klappade honom på huvudet. "Jag vet att Jesuz är en jäkel på att slå bollen, och hoppas att ni fattar vilken klippa han är?"

Barnen stod tysta och väntade. Några fipplade med sina blåa kepsar, och två flickor satte sig ner på gräsmattan.

"Så ni menar att ni inte vill spela fotboll?"

Hasse sparkade iväg en boll långt ut på plan och pekade på mig. "Du där. Spring efter bollen. Nu."

Jag gjorde som han sa och dribblade bollen mellan fötterna på väg tillbaka.

"Nästa", skrek Hasse och kastade iväg bollen igen. han pekade på Samuel och visade med en handrörelse att han skulle springa iväg.

Tjejerna tog upp en mobil och pillade på den. Jag hörde musik och förstod att de var inne på youtube.

Hasse sneglade mot dem, men sa inget.

Jag vände kepsen bak och fram och böjde knäna lätt, beredd på att springa.

"Nu vill jag att samtliga ställer sig på ett led här, och sedan tar varannan ett steg framåt."

Vi lydde honom och belönades med ett snett leende. Hasse hade haft en stroke i vintras och inte riktigt hämtat sig ännu. Han haltade och sluddrade ofta.

En början-855

"Åh nej, inte dimma", stönade Jana och lade handen över pannan. "Jag kommer inte att se ett skit."

Hon packade ihop utrustningen och tvekade mellan gummistövlar och kängor. Kylan hade tacklat av men det var både blött och rått ute på vattnet. Nackdelen med kängor var att de kunde vara svåra att få av sig om man trillade i. "Jag ringer till Disa och frågar vad hon tar", mumlade Jana och drog på sig en långärmad träningströja och ett par svarta träningsbyxor. Hon tog upp telefonen och ringde sin väninnna, men fick inget svar.

Björn klev in i rummet utan att knacka. Hans mörka rufs låg för en gång skull slickat mot huvudet. Han hade tämjt det med gelé. De gröna ögonen glittrade av bus.

"Idiot! Har inte du lärt dig vanligt hyfs?"

"Sorry då. Jag ville bara kolla så att du vaknat. Morsan fixar käk åt oss och farsan kollar kanoterna."

Jana puttade på honom när hon gick ut ur rummet. "Tänk om jag varit naken då?"

"Och? Vem bryr sig?" muttrade Björn och sträckte på sig. ""Har du sett vilket dåligt väder det är? Man kan fasen i mig inte se handen framför sig därute." Han gick ut i köket och lyfte på gardinen. "Vi kommer inte att ha en chans."

"Tala för dig själv du", fräste Jana

Mamma Gerda klappade honom på huvudet. "Lilla gubben min", pussade honom på kinden och ställde fram en tallrik med stekt ägg, bacon och strimlad rödlök. "Ät nu. Annars orkar du inte hänga på Jana idag."

"Hmpf", sa Björn. "I år kommer jag att komma först."

"Jag tycker det är en knäpp tävling", sa lillebror Hans och slabbade i sig risgröten. "Jag menar, varför ska man åka ut på sjön bland grynnor utan sjökort? Jag har aldrig fattat det roliga med det där. Förra året gick ju din kanot sönder", fortsatte han och vände sig till Björn som himlade med ögonen. "Pappa blev superarg."

Den omtalade klev in genom ytterdörren och skakade av regnrocken. "Brr, vilket skitväder. Ungar, jag hoppas ni tagit på er regnkläderna. Det öser ner just nu, och dimman ...."

"Dimman brukar ge med sig när solen stiger upp", sa Jana och sköt tallriken från sig. "Tack mamma, jag är mätt nu. Känner mig som en julgris av allt det där fettet."

Mamma skrattade och reste sig upp - dukade bort all mat och ställde upp två ryggsäckar på bordet. "Ni har massor med mackor här och dricka. Glöm inte äta det är ni snälla."

En början-854

"Ska vi leka anden i glaset", sa Nina och sprang före oss andra till byrån där hennes mamma förvarade skynket hon ritat runda ringar på.

"Mamma säger att det är farligt", mumlade Ivan och drog sig mot dörren. "Jag ska nog gå hem nu."

"Äh, fegråtta. Kom nu. Det är inget farligt alls. Mamma och hennes kompisar håller jämt på när de har sina vinkvällar."

"Jag ska nog också gå hem",mumlade Johannes och bet sig i underläppen. "Jag får inte göra sånt där har mamma sagt. Aldrig, aldrig."

Nina öppnade lådan och drog ut lakanet. Bredde ut det över bordet, hämtade ett ljus som hon tände och ett glas. "Kom nu."

Ivan ställde sig på tå för att se bättre och tog av sig glasögonen. Han tittade mot dörren och tog ett steg mot den, men vände på klacken och satte sig vid de andra. "En liten stund då. Lova att vara snäll."

Nina höll ljuset under glaset och nickade åt barnen att ta varandras händer. 

De satt tysta en lång stund. Var och en i sina tankar.

En början-853

"Se upp!"

Jag hann inte hoppa när timmerstockarna kom i rullning och skymtade Patriks fot innan smärtan glödgade mig inifrån och stockarna klämde mig från alla sidor. Ljudet från ytorna ljummade i mina öron långt efter att allt stillnat, och jag vågade först inte röra mig.

"Jennifer", ropade en röst snett nedanför mig. "Jennifer, var är du?"

Det knakade i nacken när jag vred den mot rösten och smärtan fick mig att se svarta prickar framför ögonen. Jag hade blodsmak i munnen och allt från magen och neråt verkade bedövat.

"Jennifer!"

Patriks röst ekade i öronen och ett stort mörker famnade mig.

"Jag har hittat henne. Skynda er!"

Nästa gång jag vaknade satt Patrik bredvid mig. Hans näsa var blodig och jackan var lerig. Den går nog inte att tvätta, tänkte jag och mindes att han sagt att den var nyinköpt. Stackars Patrik. Det verkade som om någon lagt ett skynke över mig för ögat skuggades av något.

"Är du vaken gumman? Vi har kallat på hjälp. En traktor är på väg, likaså ambulansen."

Jag kände mig sömnig och gäspade stort. 

"Håll ut Jennifer. De andra har redan påbörjat arbetet med att ta bort timret."

Jag kisade mot solens sista strålar som lyste över oss, och huttrade till. Jag höjde handen för att stryka bort luggen som killade mig i ena ögat. Den vägrade lyda och jag förstod varför när jag såg vinkeln på handleden. Fingertopparna var vita.

Patriks röst lät som om han stod i en tunnel: "Hennes andetag är oregelbundna med långa pauser mellan. Herregud, vad ska jag ta mig till? När kommer ambulansen egentligen? Är ni säker på att den hittar hit?"

En början-852

En vintrig dag i december sitter Gerald hemma hos sin bästa vän Jill och spelar poker. Det ligger ganska mycket pengar i potten och Jill är mycket nära att ta hem segern. Hon vet att det ligger två ess på bordet och att de andra borde komma när som helst. 

Gerald å sin sida har svårt att sitta stilla. Spelet som började så bra vägde snabbt över till Jills fördel. Båda är tysta.

Utanför fönstret leker två barn med en fotboll. Regnet öser ner men de struntar i det och blir allt lerigare. En kvinna kommer gående på andra sidan häcken med ett rosa paraply. Hon går med snabba steg.

"Vill du inte fortsätta", säger Jill och lägger ner korten med framsidan ner mot bordet. "Vi kan göra något annat om du vill."

Gerald tittar på högen av pengar och rycker på axlarna. Han skulle behöva minst det dubbla för att kunna bo kvar i lägenheten. Hyra hade gått upp mycket mer än han räknat med, och igår damp räkningen ner som vände en bra månad till urusel.

Jill tvinnar en länk av det svarta håret runt pekfingret. Hon ser att kvinnan snart kommer att få barnens leriga fotboll i huvudet och fnittrar när det händer.

En början-851

Det låg massor med pengar på bordet. Mest tusenlappar och hundralappar, men också större valörer - sedlar jag aldrig förut sett.

Pappa satt i soffan med en cigarett i mungipan. Han räknade pengarna och lade dem i högar.

På bordet stod flera genomskinliga glasflaskor med blå text. Jag hade inte lärt mig läsa riktig ännu, men kunde urskilja ett k. Jag hade kissat på mig igen och visste att pappa skulle bli arg. Mina byxor var så våta att det droppade av dem. Kisset rann ner i skorna och jag hatade min kropp som alltid lurade mig.

En av männen räknade på en miniräknare och en annan öppnade väskor och hällde innehållet över bordet. Han skrek och hoppade, verkade vara helt knäpp. Gardinerna hade dragits för och teven stod på.

"Pappa", sa jag och tog tag i hans armbåge. "Jag har kissat på mig."

"Inte nu", fräste han och sköt iväg mig. "Sätt dig där och titta på teve så länge."

Jag lydde honom och satte mig på golvet. Några sedlar låg under tv-bänken. Kissdoften fick mig att rynka på näsan och jag såg på mannen i andra fåtöljen att han också kände den.

"Jag kilar och köper några plastkassar nere på affären", sa han och tittade på mig. "Är det din unge?"

Pappa blötte tummen och fortsatte räkna sedlar.

Mannen som hoppat runt slutade och satte sig på huk bredvid mig. Han tog en slinga av mitt hår i sin näve och drog i den. "Inte visste jag att du hade en unge. Var är morsan då?"

"Hon stack", mumlade pappa och tittade inte upp. 

Dagboksinlägg 24 mars

Igår var det andra gången jag hade gitarrlektion. Det är klurigt att nå alla strängar med fingrarna och det värker i både fingertoppar och handleder. Vår lärare är trettioåtta och älskar sin gitarr. När man inte vet något om gitarrspelande verkar det rätt enkelt, men nu har jag insett att det är en helt ny värld. Det känns som när jag gick på min första filmmanusförfattarkurs - nya ord, nya sätt att se text och framför allt jag ser passion hos människor.

Zabine som dansat innan var trött och gäspade gång på gång. Hon kan ganska lätt illustrera de andra som är med på kursen. Tjejerna var både trötta och fnittriga. 

Läraren lärde oss lite teori och några nya accord.

När vi åkte hem surrade alla saker i huvudet på mig, likt bin som inte hittar hem.

Idag började dagen i vanlig ordning med tjat om att gå upp. Hampuz satte sig framför teven och tittade på barnprogram och Raz vägrade totalt att ens försöka stiga upp. Han hade ingen lust, hette det.

När de käkat frukost och jag lämnade dem att plocka undan medan jag tog ut hundarna hade jag en illusion av att allt skulle vara klart när jag kom in. Oh no. Inte en chans. Det var tjafs om både ditten och datten. Razmus tjatade som vanligt om att han ville ha GTA. 

"Alla mina kompisar har det. Alla. Det är bara jag ...."

Där någonstans stängde jag öronen och suckade tungt, höjde ljudet på radion och åkte till skolan. I baksätet fortsatte tjafset.

På parkeringen hade jag ett allvarligt samtal med alla tre: "Det är inte okej att kalla varandra fula saker, och det här fjantiga tjafset om spel måste sluta, men okej då, vi gör så här. För varje fult ord ni kallar varandra, ger ni mig hundra spänn som läggs i en skål. När månaden är slut sammanställer jag vem som varit schystast och gör något kul med den personen medan de andra får stanna hemma. Okej?"

Det muttrades en hel del innan hickningarna kom.

Jag följde med in i skolan för att kolla så att allt var okej därinne. Måste också dubbelkolla vilken tid jag skulle på utvecklingssamtal om Lilleman.

Lilleman ska till en bondgård idag och har massäck med sig. Jag säger åt honom att han ska komma ihåg ryggsäcken och hoppas fröken påminner honom.

Det är kallt och soligt ute - perfekt springväder, men jag måste vänta tills kroppen säger okej.

Jag är friskare, men snorar lite fortfarande. Det är bihålorna som spökar. Nasonex har blivit min bästa vän.

Jag kopierar över alla texter jag skrivit på sistone till extra hårddiskar. Från början hade jag tre, men nu har den äldsta kapsejsat. Skrämmande insikt, ellerhur? Datorerna kan braka.

Planen är att fortsätta redigera idag och förbättringsmåla en del saker. Peter jobbar ända borta i Djursholm och blir borta tills sent ikväll. Ingen träning idag vilket innebär läxläsning med barnen i eftermiddag.

Igår fick jag brev från försäkringskassan som vill träffas angående Raz och jag ska försöka hinna tota ihop ett brev till skolinspektionen angående skolans ickeagerande. Det händer inte ett skvatt och snart är sommarlovet här. Frustrerande är bara förordet. Jag har hittat ett ställe som kanske kan hjälpa oss.

Du hittar det HÄR. Det heter DO eller Diskrimineringsombudsmannen och har hand om just det Raz utsätts för. Skolan lovade fixa böcker att ha här hemma, men än så länge har inte en enda kommit. När jag påtalade det för läraren berättade han att de är beställda. Hm. Jag tror på det när jag ser dem.

Nu ska jag träna gitarr, och sedan redigera.

Ha en bra dag 

En början-850

Äta människokött? Nä, aldrig, tänkte Jan och blundade när de andra skar en bit av kvinnans arm. Hon hade visserligen självdött och han hade hört att kött från människor smakade sött. De andras smackanden fyllde hans hjärna och trots att han blundade såg han framför sig scener hur de åt köttet.

"Kan ni inte åtminstone grilla det", kved han och rullade ihop sig till en liten boll. 

"Hur skulle det gå till", sa Maja som var den äldsta av de förlista. "Här finns varken eld eller ved. Det går inte att leva på vatten, vännen."

Jan kisade på sina medpassagerare och kände det vattnas i munnen. Att inte äta på flera dygn ställde till det i magen, och huvudet. Den infernaliska värken som kommit redan första dagen på ön, gav inte med sig trots att han tagit smärtstillande tabletter de hittat i sjuklådan. Det värkte över pannan och ner i nacken, hettade och bultade. Magen krängde ut och in, och tarmarna verkade ha ett eget liv, likt gigantiska maskar.

"Hittade ni några konserver", frågade en äldre man som bar ett par fyrkantiga glasögon där ena glaset spruckit i två delar. "Torrvaror?"

Jan tittade ner i sanden och körde ner händerna i den. Det var hett intill förbannelse och solens brännande strålar smekte över kropparna som låg tätt intill varandra.

"Kan vi inte lägga något över dem", mumlade han och tvingade sig att se på en av de döda. Maria hade varit en vacker kvinna och behöll skönheten i det här tillståndet också. Det rann blod från huvudet och anletsdragen var mjuka.

Maja reste sig upp och satte sig intill Jan. Hon smekte honom över kinden som redan börjat magra. "De hittar oss ska du se. Det har bara gått några dygn och planet hade säkert kommit ur kurs. Följ med mig så undersöker vi ön. Det är vi som är minst skadade."

"Jag är ledsen frun, men jag kan inte."

Det hördes ett dovt muller långt in i skogen.

"Är det åska", frågade en pojke som blödde ur ena näsborren. Hans ben låg i en konstig vinkel, och ett långt sår syntes på ena kinden.

En början-849

Göteborg 1913

Goddag mor

 

Utan att skryta kan jag tala om att vår resa börjat bra. Jag vann nämligen ett vad om hur lång tid det skulle ta för oss att åka sträckan mellan Söderhamn och Göteborg. Tack vare de pengarna kunde jag köpa mat som jag nu gömt i resväskan. Jag vet inte vad som serveras på båten. Du ska inte vara sorgsen över att jag åker mor. I Amerikat får jag det bra. Missväxten vi haft hemma finns inte där. En man på tåget har redan varit i Amerikat en gång. Han berättade att de sattes i immigrantfållor efter att amerikanarna kollat upp vaccinationer och dylikt. Tänk dig det du mor, sitta likt ett får i små fållor och vänta i flera timmar. Nåja, jag ska inte ta upp er tid. Idag ska jag och Hans spatsera omkring på sillgatan och gå till en spågumma. Jag berättar mer i nästa brev.

Tänk dig mor att jag, en helt vanlig man ska få möjligheten att bli rik. Jag skickar pengar och brev så fort jag acklimatiserat mig. (Jo, du ser att jag lärt mig fint språk nu.)

Tacka prästen för att han lade vaccinationsbeviset i brevlådan. 

P.s Båten vi åker över atlanten med heter White Star line.

Hälsningar Alfred

En början-848

Sekunderna innan jag tog på mig hjälmen och trädde in mina vantklädda händer i den lilla bågen av nylon tycktes evighetslånga. Mamma hade gett mig skidlektioner i present och jodå, läraren kunde det här med att åka skidor och såg ganska bra ut. Som gjort för en liten flirt alltså. Han visade de andra i gruppen tillrätta och behövde bara kasta en blick på mig för att förstå att jag ville iväg. Nu.

"Okej", sa han och satte på sig en hjälm med en mohikanfrisyr av plastpiggar på. "Jag ser att några av er gjort det här förut." Han svepte med armen i en vid båge över landskapet som var täckt av vit, gnistrande, orörd snö. "Följ bara märkningen så ska det inte vara någon fara. Ta det lugnt och se upp för andra åkare. Vår led ska förvisso vara fri från andra åkare, men ibland förvirrar de sig dit trots skyltarna."

Jag ställde mig på kanten av fjället och böjde knäna som jag en gång blivit lärd av en pojkvän jag haft. Solskenet studsade på det vita och in i ögonen. En kall vind letade sig in under jackan och fick mig att huttra till.

"Du kan börja", sa skidläraren. "Tänk på att niga i svängarna och trycka till på skidan du har mot branten. Få inte panik om skidorna inte lyder dig." Det sista sa han med ett skratt och vände sig mot tanterna som knappt kunde stå på ett par skidor och nu stod med armarna runt varandra och fnittrade löjligt.

"Vi syns därnere", sa jag så tufft jag kunde och drog ned glasögonen.

Första svängarna gick sisådär, men sedan släppte det och jag blev euforisk av lycka när vinden ven runt öronen och snön flög iväg när skidorna plöjde genom den. Jag slappnade av och njöt av åkturen. 

Plötsligt såg jag en svart lina flyga upp ur snön och kastade mig handlöst åt sidan. De andra kom åkande efter mig och skrattade när de såg min luftfärd. Läraren kom svischande nerför backen och såg inte linan som någon spänt mellan två träd.

Skrikande och viftande trotsade jag smärtan i benen och försökte stoppa honom. "Stanna! Vänta! En lina ...."

När han såg linan var det försent. Med uppspärrade ögon såg jag hans huvud slitas av och skiljas från kroppen. Huvudet flög upp i luften och rullade sedan nerför backen. Kroppen fortsatte några meter innan den for omkull och skapade ett moln av snö.

De andra hann stanna och stod stilla. Ingen sa något.

Huvudet täcktes av snö och bildade en stor snöboll som rullade allt snabbare nerför backen.

En början-847

"Visst doftar rosorna fantastiskt", sa mannen med det gråa skägget.

"Ja", sa jag och tittade på de två damerna som just fällt upp ett paraply som skydd för solen.

Jag befann mig i England för att titta på rosor. Inte vilken sort som helst, åh nej, Vi var just nu hos den världsberömde David Austins anläggning. En magnifik utställning som jag nog aldrig skulle glömma. Doften triggade min migrän, men skönheten i det jag såg gav mig enorm tillfredsställelse.

Tanken var att jag skulle lära mig mer om de här underbara blommorna och ge den kunskapen till mina kunder. Han hade satt upp en massa guldmedaljer i det lilla lusthuset som - naturligtvis var klätt i rosor. Trädgården var uppbyggd i teman och färger.

"Kom här, lilla du", sa en kort kvinna med underlig frisyr. Den var varken kort eller lång, bara ett enda stort burr. "Du kan gå vilse i de här gångarna om du inte är försiktig."

Jag tog hennes hand och snart såg jag det stora, mörka taket på huset. Jag vände mig om för att tacka för hjälpen, men hon fanns inte längre där. Konstigt, tänkte jag, men hann inte fundera mer på saken förrän jag låg i sängen.