En början-956

"Krossad is?"

"Nej, tack, det räcker så här", svarade jag och drog till mig glaset med juice.

"Något annat?"

"Nej, tack", fortsatte jag och ville att han skulle gå.

"Vi har ett erbjudande idag", började han och lutade sig över mig.

Jag drog ihop min kofta och funderade några sekunder på om jag skulle resa mig och gå, men , nej, det var inte artigt att göra på det sättet. Istället vände jag mig mot honom igen och satte upp handen mot hans hand.

"Det är bra", sa jag med betoning på bra. "Jag vill inget ha."

Den sista juicen försvann ner i min strupe och jag tittade på människorna som for runt på dansgolvet. Det vore förmätet av mig att kalla det dans, mer brottning skulle jag kalla det. Fulla män som gjorde sitt bästa för att snärja kvinnor med tätatät och förstulna kyssar på kind.

Kyparen stor fortfarande kvar. 

Just ja, han vill säkert ha dricks, tänkte jag och grävde i jackfickan efter plånboken. Tomt. Nästa ficka. Tomt där med.

Han harklade sig och såg irriterad ut.

"Jag har visst tappat plånboken", mumlade jag och tryckte ner handen i den trånga byxfickan. Tanken, jag är rånad, for genom huvudet och jag skakade på det som för att rensa hjärnan. Var hade jag använt plånboken sist? Jovisstja, på bokaffären intill.

Kyparen vinkade till sig en annan kypare och de pratade sinsemellan.

Jag kollade igenom jackan igen, lade nycklarna, en bok om astronomi, en vinröd sjal, ett lypsyl och min anteckningsbok på bordet. Tomt. Jisus, jag hade busskortet i plånboken och en massa andra kontokort, och fotografiet på Maja, och ...

Kyparen böjde sig mot mig och viskade i mitt öra:

"Du kan betala in natura."

En början-955

Jag stoppade i tvätten och lade i en femkrona. Någon hade lämnat en bok på bordet och ett par slitna tofflor stod tätt intill varandra under bordet. 

Jag satte mig så bekvämt jag kunde och stoppade in fötterna i tofflorna. Filten jag skulle tvätta i nästa maskin lade jag över axlarna. Stolen var obekväm, men alternativet att gå upp i lägenheten lockade inte. Efter att ha läst några sidor somnade jag.

"De där är min pojkväns", sa plötsligt en röst tätt intill mitt öra.

Boken som låg över mitt ansikte föll ner på golvet när jag vaknade. Glasögonen hängde på trekvart och morgonrocken glipade alldeles för mycket. 

"Åh, ursäkta. De. Stod. Här. Och ...", stammade jag fram och drog åt skärpet på morgonrocken.

Kvinnan som pratat ställde sig bredvid tvättmaskinen som stannat och pekade på timern. 

"Du är sen. Din tid gick ut för tjugo minuter sedan. Jag har bokat tiden efter dig."

"Oj, sorry, men jag..."

"Det är lugnt. Kenny lär inte använda de där mer." Hon pekade på tofflorna, sedan på boken. "Är den bra?"

Jag tog upp den från golvet och bläddrade i den. "Nja, ärligt talat hann jag inte speciellt långt."

"Det är jag som skrivit den", sa kvinnan och .....

Ja, vad gjorde kvinnan? Satte hon sig i den andra stolen? Tog hon boken ur min hand och frågade om jag ville ha en autograf? Och varför vill inte jag gå upp i lägenheten utan hellre sitter på en hård stol och väntar? Varför står hennes pojkväns tofflor i tvättstugan, och varför lär han aldrig använda dem mer? Har hon mördat honom? Eller kanske bara gjort slut?

Dags att gnugga geniknölarna och göra en fortsättning. 

Lycka till

En början-954

Stefan bromsade in bilen på en ödslig väg högt uppe bland bergen. Klockan var ett på natten.

"Varför stannar du", frågade Lotta och tog av sig bilbältet.

"Jag ville bara titta på dig igen", sa han och lade handflatan mot hennes kind. "Det var så länge sedan sist. Hela tjugo minuter."

"Du är galen", skrattade hon och bet sig i underläppen, förtjust över komplimangen, i synnerhet som den kom från honom. Det hände inte alltför ofta och hon hade grubblat över om det var någon ide´att fortsätta relationen. Tills nu.

Stefan tände innerbelysningen och tittade ut över skogen. Platsen var idealisk. I dagsljus skulle ingen kunna se mer än max en meter in i skogen. Granarna stod tätt intill varandra och höga stenar stod här och där. Han såg på hennes ansikte. Ingen skulle få ha henne om inte han kunde det. Ingen. Det urrivna bladet från dagboken prasslade i fickan. Hon hade skrivit att han var okapabel att älska. Hur kunde hon veta något om det den otacksamma häxan. 

"Tack för att du tog med mig hit", viskade Lotta och lutade sig mot hans axel. "Betyder den här platsen något särskilt för dig?"

En snabb flasch for förbi i hans hjärna. Minnet av det gnisslande ljudet kunde göra honom galen ibland. Synen av mammans panikslagna ansikte som syntes i fönstret. Sedan blodet. Överallt. Och smärtan.

"Nej", sa han med hård röst.

Lotta skyggade. Vad hände. Varför ändrade han attityd sådär? Hon tittade ut och såg havet långt borta som var fyllt av vita gäss. Stormen var ersatt av en ljum vind och hon skulle säkert få plocka upp solstolar ur havet imorgon. Hoppas bara att restaurangen inte fått för stora skador, tänkte hon och kände ett stick i sidan.

Stefan drog ur kniven och stack in den igen, men längre upp den här gången. Dumma gås, tänkte han. Dumma, dumma gås. Du såg inte att jag älskade dig. Att jag dyrkade varenda millimeter av din vackra kropp. 

En början-953

Natt. Jag älskade nätterna i det här landet. Kunde ligga i timmar och stirra rätt upp i himlen - se stjärnorna glimma. För det var just det de gjorde i det här landet. En hund kom gående och lade sig bredvid min solstol. Den var säkert full av loppor och annat skrymt, men idag struntade jag i det. "Är du hungrig", viskade jag och tog upp min smörgås. 

Hunden satte sig upp och tungan hängde ut. Dreglet rann ner i den vita sanden. En krabba kom gående och stannade farligt nära hundens svans och jag funderade på hur jag skulle agera. Fanns det rabies i Mexico? Skulle hon eller han hugga mig om jag tog tag i nackskinnet och flyttade den. Jag hann inte fundera speciellt länge. Det gällde att handla. Nu.

Naturligtvis högg krabban i svansen samtidigt som jag tog tag i nackskinnet. Bettet i min hand var hårt och blodet rann.

En kille kom springande över sanden. Han viftade med händerna och skrek "Mateo", med jämna mellanrum. Flämtande stod han dubbelvikt och hämtade andan medan hunden slickade min hand som om den bad om förlåtelse. 

"Mateo", röt killen och slog bort hundens mun från mig. En lång harang av ord spottades ut och jag glömde bort smärtan i handen.

De mörka ögonen riktades mot mig och hans leende bestod av ett pärlband med vita tänder. "Sorry. My dog. He is ...."

Jag formligen smälte. Hjärtat verkade slå alldeles för fort och mina fötter lämnade marken. Ljuden runt mig var höga och gnisslandet från en passerande bil stack i mina öron som knivar. En fågelsflaxande ekade i mitt sinne och doften från killens parfym fullkomligt golvade mig. Allt svartnade.

En början-952

Lampan släcktes gång på gång. Ett lågt klickande hördes från strömbrytaren. Mona och jag satt tysta och tittade på det som skedde. Vi stirrade på strömbrytaren, men såg ingen hand röra den. Vad var det som hände? Ljuset tändes igen och jag släckte det. "Klick", lät det, och ljuset strömmade över våra bleka ansikten. Gardinerna vi dragit för det stängda fönstret rörde sig sakta och en kyla jag aldrig förut mött svepte in oss. Huttrande försökte jag prata men stoppades av en osynlig bindel över munnen. Stönandet från Mona ekade i rummet och jag vände mig än hit, än dit för att försöka få fatt vad det nu än var som retades med oss. Mina fingrar mötte tyget från Monas kläder och hennes händer grep tag i mina, vägrade släppa dem. Jag famlade över hennes kropp och märkte att en vägg av illaluktande mossa hängde över henne.

Jag fick äntligen av mig munkavlen och försökte se i mörkret. Stora skuggor uppenbarade sig ovanför mig och var på väg att landa på mig när ....

"Kerstin, du måste vakna. Pappa är superarg."

Jag låg intvinnad i täcket och hade sladden till hörlurarna ett varv runt halsen.

"Kerstin", fortsatte min lillasyster enträget. "Kom."

Hon sprang ut från rummet och av dunket att döma rusade hon vidare nerför trappan till köket i andra ändan av huset. 

Jag tittade på Mona som låg med huvudet på kudden och sov. Täcket låg helt stilla. Borde jag inte se henne andas, grubblade jag och rullade upp mitt täcke. Det luktade gammal svett och nikotin. 

"Mona", viskade jag och drog i henne täcke. "Dags att vakna."

En början-951

Först tänkte vi inte på att det kom en stor lastbil och ställde sig utanför grannens hus, mer funderade över om de äntligen skulle flytta. Bråken hade hörts över hela vårt område och vi kvinnor vågade knappt möta Mats Nilssons blick längre. Vem visste vad han var kapabel till. Vi letade blåtiror på Lena Nilssons ansikte men hittade ingenting. Nåväl, han slår väl henne på kroppen där det inte syns, muttrade vi och undvek Lenas frågande blick när hon passerade.

Hela grannskapet hade varit på Lena och Mats grillfester flera gånger och ansåg att de var ett vackert par som hade äktenskapstycke. I alla fall innan dottern till Urban och Sandra talade om vad hon sett i det lilla röda huset som låg mot skogen. Vi nickade menande på våra huvuden och sa: "Jo, jo det göms mycket skit bakom dörrarna, och nog var det lite väl livat därborta."

Lastbilschauffören klev ur bilen och gick fram till ytterdörren. Han knackade flera gånger, gav upp och gick runt huset.

Vi gick in till oss för att slippa se eländet. Trots allt var det synd om Lena. var skulle hon nu bo, och barnen, hur skulle det bli med dem? Telefonerna gick heta i kvarteret och alla trodde sig veta exakt vad som utspelade sig framför dem.

En början-950

Knakandet från korgen överröstade fåglarnas kvittrande och jag såg att Daniel trampade ner flera svampar där han gick. Kattungarna som vi placerat i korgen pep och försökte klättra ut från sitt fängelse utan resultat. Jag gick tätt efter Daniel beredd att fånga in kattungarna om de lyckades med det de strävade efter. Mina kläder var i trasor efter att jag gått på knä bland granarna i jakten efter det ynkliga jamandet vi hört då vi satt på raststället och fikade. 

"Nu blir det ännu svårare att få lift", muttrade Daniel och skakade av sig min hand. "Du väljer verkligen dina ögonblick", fortsatte han och blåste ut luft mellan läpparna. "Och nu är vi vilse också. Hur fan ska vi hitta ut härifrån. Alla träd ser exakt likadana ut."Minns du var vi ställde ryggsäckarna?"

Jag snurrade runt på stället och tittade upp i grantopparna. En ljusblå himmel med små tussar syntes, och i granen satt två ekorrar och tjattrade.

"Anneli", sa Daniel varnande. "Försök att vara lite allvarlig nu."

Jag tog upp den ena kattungen och lade den mot min kind. Han eller hon verkade hungrig. Den satte klorna i mig och pep högt, smackade mot kinden och bet.

"Om du står alldeles stilla kan vi höra trafiken", sa jag och stannade. Mycket riktigt hördes motorljud långt bort. Men jag var inte säker på riktningen. Jag stoppade in kattungen innanför jackan, drog igen dragkedjan och började gå mot ljudet. "Kom, vi måste i alla fall försöka. Ryggsäckarna står under tredje granen längs stigen. Det minns du väl?"

En början-949

Vi anlände med Arlanda express till Stockholm central klockan 9.00 på torsdagsmorgonen den 5 maj 2016. Ryggsäckarna var fyllda med små tygmärken med flaggor från länderna vi passerat och i botten  hade vi gömt drogerna.

Tulltjänstemännen hade inte reflekterat över vår lilla familj och släppte igenom oss utan att kolla vare sig oss eller Tina som bar nallebjörnen fullt synlig i famnen. 

Mina kontakter med undervärlden var små, men genom en kompis, kompis, kompis fick jag kontakt med en langare som blev intresserad av det vi bar med oss. Han skulle möta oss ovanför den så kallade bögringen på centralen och ha pengarna klara.

Tina stod och kramade björnen. Ögonen klippte gång på gång och hon gäspade i ett, tummen fann vägen in i munnen och hon såg mer ut som en tioåring än den sköra tonåring hon faktiskt var.

Lea stod och rökte som vanligt. De nikotingula fingrarna höll darrande cigarretten och hon drog djupa bloss som hon sedan puffade ut i stora ringar. Hon gnuggade sig i ögonen och kvävde en gäspning.

"När skulle han komma?"

Jag tittade på klockan och såg att den redan passerat 9.30.

"Vi pratade om att ses strax efter tio, men han visste inte om pendeln fungerade. Det har tydligen varit ett attentat strax norr om Sollentuna inatt.

"Igen", sa Lea och tvinnade ihop sitt röda hår till en knut och satte en svart snodd runtom. "Vi borde kanske flytta? Det börjar bli osäkert här."

Jag öppnade ryggsäcken och flyttade runt kläderna för att nå det lilla paketet. 

En polis kom gående med en hund. Djuret höjde huvudet och vädrade i luften, sänkte huvudet och lade öronen bakåt.

Tina satte sig på huk och lockade på honom. Hon hade extremt bra hand med djur den lilla, och kunde få tigrar att bete sig som lamm. 

Små svettdroppar etablerade sig i pannan och jag blev torr i munnen. Vi hade repeterat det här många gånger. Hon var vårt enda hopp.

"Du får inte hälsa på hunden", sa jag och hoppades att hon skulle förstå att jag menade tvärtom. "Det är en polishund och den är ute på uppdrag", fortsatte jag.

Polisen ställde sig bredvid hunden och gjorde ett tecken.

Den satte sig.

"Din pappa har rätt. Det är inte tillåtet att hälsa på Hero. Han bits inte, men det bara är så."

Två män diskuterade högljutt utanför pressbyrån och det blev en hätsk stämning. Folk ställde sig i en ring runtomkring.

"Jag måste gå", sa polismannen och drog i kopplet. Hunden sniffade på nallen och mötte min blick.

"Pappa, jag måste kissa", sa Tina och tog tag i min hand. "Nu på en gång."

Att leva med ADHD-barn - dramaqueen

Idag gick uppgången ganska bra. Jag behövde bara tjata tre gånger sedan klev han upp, min förstfödde.

Vid frukosten fick han sitta på "sin" stol och pojkarna tittade på teve medan jag fixade till Zabines hår och kläder. Eller...kläderna fixade hon nästan själv, men håret skulle flätas i en frisyr hon sett i en tidning, och tuperas, sprayas och tuperas ännu mer. Det är nämligen skolfotografering idag.

Jag tog ut hundarna i regnet och svor över vädret. Det är inte ideal att stå i en trädgård och klippa träd när det ser ut så här.

Klockan tickade snabbt iväg till sju, och jag bestämde mig för att strunta i bussen och köra ungarna till skolan.

Hampuz - satte på sig skor och jacka, sedan trippade han ut på verandan och väntade.

Zabine - fick en åthutning över jackvalet, satte på sig regnjackan och nya bootsen

Razmus - satte på sig tennisdojorna som passade perfekt i somras när det var varmt och torrt, men sög rejält nu när det regnade. Jag försökte ett fleratl gånger förklara för honom att det tunna nätet i skon skulle släppa in vatten och att han då blev blöt. Men icke, han skulle minsann ha de tunna sommarskorna.

"Jag går ju bara in och stannar där hela dagen", säger han med munnen som ett uppochnervänt u.

"Två fel", säger jag och bereder mig på strid. "Ett, du kan inte gå över skolgården i de skorna. Det har regnat hela natten och är plaskvått ute. Två - du måste gå ut på rast och få frisk luft."

"Nä", säger han och trär på sig dojorna. "Vi går inte ut. Alla är inne."

Peter försöker med den pedagogiska linjen:

"Men om Emil går ut och leker, eller förresten allihop, ska du stanna inne då?"

Razmus tittat på oss som om vi kom från mars och säger:

"Det gör dem inte. Vi sitter jämt inne."

Suckande drar jag av honom skorna med milt våld och ställer fram kängorna. 

"Sätt på dig de här. Nu. Vi har bråttom. Sluta krångla. Jag åker nu. Ska du med kommer du nu."

"Jag sätter väl på mig de här skitskorna då", fräser han och stövlar ut genom dörren, slänger igen den med ett brak och går till bilen där syskonen står, knuffar den ena och säger något.

När vi gjorde utredningen på BUP berättade vi om sådant här - det som hände dagligdags och jag dittills ansett tillhöra barnatiden. Tjafset om allt och inget, stöket i vardagen om sittplatser, tvkontroller medmera. Genom att prata med BUP lärde jag mig vad som anses vara vanligt och inte.

Jag är en fredlig människa som älskar lugn och ro, men också vild fart. Tjafs fanns inte i mitt liv förrän Raz anlände. Ibland känns det underligt att alltid stöka och böka med honom, men på något vis har jag vant mig. Vi försöker att stävja oron och många gånger leker ungarna lugnt och sansat. Som syskon brukar göra. Det är underbart att se.

En början-948

Ledorden var frustration och förnyelse.

Vi gick i långa led, mil efter mil, trötta och hungriga, och med ett enda mål - ett nytt liv, någonstans, någon gång. De andra var redan framme, hade ringt och bekräftat, jodå solen sken även där och invånarna verkade vänliga. De såg inte ut som oss, eller pratade som oss. Rymdfärden vi gått igenom tärde på oss, allrahelst barnen och de gamla. Varelserna som stigit ur farkosten pratade om fred och mat i överflöd, lovade att vi skulle få en varsin plats i detta paradis och det för en liten peng.

Mobilen blinkade med ett grönt sken som fyllde min jacka. En tunn rest av det som varit.

Marias långa hår slog mot hennes bara rygg. Vi hade blivit väckta i gryningen och inte hunnit klä på oss riktigt. Det såg lustigt ut när hon traskade fram med foppatofflorna och linnet. Jag tackade mig själv flera gånger för att jag varit smart nog att sova i pyjamas. Mitt organ dinglade innanför det tunna tyget och mina sandaler var väl ingådda vid det här laget. Svetten rann längs ryggraden och under armarna.

"Är vi framme", mumlade Maria när varelsen som ledde oss skrek något. 

Det lät som om han blandade engelska och tyska - en hård massa av ord som lät som dålig svenska ibland. Utseendet fick mig att tänka på sciencefictionfilmerna som stod hemma i bokhyllan. Spetsar syntes här och var och huden var gjord av fjäll. Värst var doften - en sträv, stickig arom.

Jag skakade på huvudet och sänkte blicken mot marken när jag pratade: "Inte ännu. Det verkar vara bråk längst fram."

I samma ögonblick som jag sagt orden såg jag ett människohuvud flyga ut i periferin. Kroppen föll ihop och djuret eller vad det nu var, slet det i stycken och förpassade bitarna upp i kärran några drog.

"Gå nu", sa jag och puttade Maria lätt på axeln. "Allt ordnar sig bara vi kommer fram. Minns du vad de sa?"

Hon skakade på huvudet och jag hann se att ögonen blänkte av tillbakahållna tårar.

En början-947

Ferrarin mullrade igång och jag värmde mina händer genom att gnugga dem mot varandra. Ljudet från bildörrar som öppnades och stängdes trängde genom rockmusiken på radion, och jag körde fram till ingången på parkeringen, ställde mig så långt åt sidan som jag kunde, och väntade.

Den första pojken som gående liknade inte Sebastian det minsta. Hans axlar slokade och gången var stuttig och långsam. Ryggsäcken slog mot ryggen i takt med fotstegen.

Jag tände en cigarrett och grimaserade av smaken. Skulle jag någonsin lära mig röka på riktigt måste jag öva, och det här var ett perfekt tillfälle. Ingen såg mig och jag hade säkert minst en timme på mig.

Den andra pojken nästan sprang över gatan. Han bar keps som var dragen långt ner i pannan, och runt halsen hade han virat en scarf. 

Nä, fel igen, tänkte jag och drog handflatorna snabbt mot varandra. Nästa år skulle jag slippa det här skitvädret och istället ligga på en varm strand med en paraplydrink i handen, och Sebastian, eller rättare sagt hans lookalike, skulle ligga bredvid.

Jag släckte cigarretten och tog upp termosen, hällde i halva koppen och stängde termosen noga igen. Efter lite trevande i ryggsäcken hittade mina händer målet och med ett lågt "Yes", drog jag upp plastpåsen med mackor.

Jag vet inte hur länge han befunnit sig i mitt synfält, men studsade till i stolen när jag vände upp blicken och såg honom. "Sebastian", mumlade jag och tappade koppen med kaffe över sätet. "Älskling", fortsatte jag och sköt mackorna åt sidan, plockade fram den mörka flaskan med vit etikett på, och slet till mig trasan som legat och väntat. 

När bildörren slog igen vände pojken sig om och höjde ögonbrynen.

Jag skyndade mig fram, tryckte trasan jag dränkt in mot hans ansikte och höll så flera minuter tills han segnade ner. 

Det hördes ett högt "Klonk", när huvudet mötte asfalten, men jag tror inte det var så farligt. Han stönade och rörde sig när jag drog in honom i min volkswagen och lade honom raklång på golvet.

Det hördes steg längre bort och jag drog snabbt igen skjutdörren.

Jag hann se att det stod Melker på ryggsäcken, och tänkte att jag måste göra mig av med den så fort det bara gick.