Evelina vaknade av att hon kände sig iakttagen, och när hon mödosamt öppnade ögonen med ett stön såg hon en stor råtta sitta knappt en meter ifrån henne. Den lutade huvudet åt sidan och hon såg de små morrhåren rycka. Framtassarna var svarta av smuts och de svarta ögonen såg inte alls vänliga ut. Med jämna mellanrum reste den sig upp i sin fulla längd på bakfötterna som för att visa sin storhet. ”Schas! Iväg med dig!” Hennes röst skrämde iväg råttan och hon suckade av lättnad.
Evelina kände med händerna över kroppen, men fann inga skador, i alla fall inga allvarliga. Det värkte i hennes rygg och hon hittade smala, långa rivsår på sin ena överarm. Hon kunde se dagsljuset långt, långt ovanför sig i en liten cirkel. Var har jag hamnat? I hennes huvud radades upp olika lösningar på situationen och hon reste sig försiktigt upp. Det krasade av glas och plåt.
Erik sparkade irriterat på en sten som låg på vägen. Vart tog hon vägen? Typiskt Evelina, hon har väl hittat något intressant. Jag väntar max fem minuter till! Han tog upp en tändare ur fickan och tände fimpen han hittat, sedan drog Erik djupa, njutningsfulla drag av den nikotinstinna biten. Hoppas inte Evelina kommer nu, hon blir galen! Han såg sin pappas sista andetag för sin syn och mindes dunkelt smärtan inuti när mamman gråtande vänt sig till Erik och Evelina. ”Det är slut nu.” Det hade känts som om någon slet ut hjärtat på honom utan bedövning.
Pappa Olof hade drabbats av den allvarligaste sjukdomen av dem alla, cancer. Metastaser spred sig snabbt över hela hans kropp, och döden hade kommit som en befrielse. Andningen hade försvårats av tumören som likt en svamp trängt in i stämbanden och gjort att rösten sakta men säkert försvann och ersatts av ett lågt kraxande. Mitt i allt elände hade pappans darrande hand dag efter dag öppnat cigarettpaketet och mödosamt tagit fram en av de illadoftande pinnarna medan Erik tigande, och fascinerat stått bredvid.
”Nä nu jäklar! Evelina!” Erik reste sig upp och gick samma väg som systern. ”Evelina! Åh, vad hon skall få skäll när jag hittar henne. Vänta bara… ” mumlande en massa eder trampade han över gamla tamponger, tidningar och konservburkar.
Råttan hade kommit tillbaka, men den här gången gick den lite närmare, sniffande i luften blottade hon sina skarpeggade tänder. Ungarna i boet ville ha mat, kunde det här vara något att ha?
Evelina kände plötsligt något vasst tränga in i sin hand, och tittade på den. En skärva av glas hade gått in en bit i handen och blod sipprade sakta ut ur såret. Hon drog bort skärvan med sin andra hand och såg samtidigt råttan. En rysning gick genom Evelinas kropp. Plötsligt hörde hon en välbekant röst. ”Jag är här!” Evelina Reste sig upp, ställde sig på tå och satte händerna som en tratt runt munnen. ”Jag är HÄR!” Hon hörde Eriks röst avlägsna sig och kände paniken växa. NEJ! Vänta! Gå inte! ”ERIK! Gå inte, snälla.” Hon sjönk ihop med händerna för ansiktet. Över pannan rann en tunn nästan osynlig sträng av blod.
Råttan sniffade i luften, kände den välbekanta doften av något gott och närmade sig försiktigt, steg för steg.
Erik gick svärande fram och tillbaka över den blåsiga kullen, såg hålet i marken och vände om. ”Evelina!” Han höll händerna för öronen som var röda i kanterna av kylan. ”Faan vad det blåser här. Hon kanske står där nere och väntar. Plötsligt hörde han ett högt motorljud och upptäckte en stor lastbil som svängde mot platsen de lämnat sina hittade saker. Med andan i halsen sprang han ner för att rädda sina skatter. Evelina slår ihjäl mig om jag inte skyndar mig! Hoppas, hoppas att hon står därnere. Flåsande kom Erik fram till högen av prylar i samma ögonblick som lastbilen stånkande tog sig uppför backen mot honom.
”Här får du inte vara! Det är förbjudet enligt lag.” Mannen hade en tändsticka i mungipan och en fläckig vit keps på huvudet. Han öppnade dörren och studerade pojken intensivt. ”Ta ditt pick och pack och försvinn härifrån.” Erik stod framför deras hopsamlade hög och darrade av skräck. ”Men, men, men…” Hans hjärna var tom på ord och tungan var slipprig som en ål. Han tittade sig oroligt runt efter Evelina, men det enda han såg var måsar som skränande flög fram och tillbaka på jakt efter matrester. Mannen tittade på klockan och såg att det snart var lunchdags. ”Äh Pysen, ta och dra härifrån nu. Det är farligt här! Jag skall bara lasta av lite mer skräp så kan du åka med mig ner till bygden. Skräpet kan vi slänga i bak. Ingen dör väl av att du tar det.” Han räckte fram handen till Erik och lyfte upp honom i lastbilen medan han registrerade att pojken var mycket tunt klädd för årstiden och dessutom hade trasiga skor. Sakerna lade han i en stor svart säck.
Med ett högt brummande åkte de uppför kullen och den stora bilen gjorde sig redo att göra sig av med sin last. Genom de öppna rutorna hörde Erik måsarnas glada skrik när de insåg att mera mat var på ingång, och en röst som ropade hans namn. Stopp nu! Mitt namn? Men… ”STANNA! Det är Evelina!” Mannen tryckte på bromspedalens så abrupt att motorn dog. Nu kunde båda två höra det desperata skriket från underjorden. ”HJÄLP! ERIK!” De kastade sig ut ur hytten och gick mot ljudkällan. Soprester ramlade ned i det djupa hålet i marken och en järnbit rasade ner i Evelinas huvud. Med ett stön förlorade hon medvetandet.
13 april 2010
12 april 2010
TEMA Avfall
De två barnen vred och vände på allt de fann. ”Titta vad jag har hittat!” Erik kom springande över krönet och hade en vit elefant i sin famn. Evelina tog emot den tunga pjäsen och ställde ned den på backen med en smäll. Bitarna for åt alla håll och en liten skärva listade sig in i hennes ben. ”Aj! Se nu vad du ställt till med.” Hon vände sig argt till Erik som chockad tittade på förödelsen. ”Mamma kommer att bli galen! Det här är mina sista byxor. Vi skulle bara leta nyttiga saker. Har du glömt det?” Evelina tog tag i sin lillebrors ena öra och ruskade det som hon sett sin mamma göra. ”Du är så dum ibland. Man kan väl inte äta en porslinselefant?” Erik höll sig för örat som antagit en tomatröd ton och en ensam tår rann på hans kind. Den smala underläppen darrade. ”Jag tyckte att den var så fin, och ville ge den till mamma i present. Hon fyller ju år snart.” Han drog åt det smala läderskärpet i midjan eftersom byxorna riskerade att hasa ned. ”Det var länge sedan vi åt. Jag är hungrig!” Erik tittade på de vita skärvorna som låg utströdda över sakerna de plockat ihop. ”Tror du att det går att få bort det där?” Evelina drog ihop sin långa kjol som hade små hål här och var. ”Vi måste försöka. Förlåt mig. Jag blev så arg.” Hon försökte torka av sina smutsiga händer på förklädet, men den kletiga smeten var svår att dra bort. ”Vi borde tagit med oss handskarna. Det här är ju äckligt!” Erik satte sig på huk och hjälpte sin syster ta bort skärvorna. ”Soptippen döljer förvisso många fynd, men det är jobbigt att riva i allt skräp som täcker det. Men det värsta av allt är lukten. Den förföljer mig in i drömmarna.” Evelina rynkade på näsan och fnös. ”Kan vi inte gå hem nu? Snälla?” Erik tittade med bevekande ögon på sin syster. ”Först rensar vi upp här och letar upp en väska att lägga sakerna i.” Hon knöt det flera gånger avslitna och hopknutna snöret till kängorna och reste sig för att gå lite längre upp på berget för att kanske hitta en stor resväska, eller kanske till och med en ryggsäck att lägga sina fynd i. ”Jag kommer snart!” Hon lyfte försiktigt på gamla kläder och konservburkar som låg i enda röra.
Plötsligt rämnade marken och hon föll handlöst ned i hålet som bildats inuti soptippen.
Plötsligt rämnade marken och hon föll handlöst ned i hålet som bildats inuti soptippen.
11 april 2010
TEMA Anfall
Det här är ett utdrag ur min nya bok Livet, ingen enkel historia.
Resume:
Petra 20 år har flyttat till Stockholm och hamnar i en karusell av killar, nya vänner, andrahandslägenheter och jobb som snurrar allt fortare.
Hon har precis flyttat ihop med Ola som jobbar på samma jobb som henne, och blivit attraherad av honom. De dras sakta mot varandra utan att kunna stoppa skeendet.
Ola kom in genom dörren precis när hon lagt på luren. Han slängde av sig jackan på golvet innanför dörren, och stönade.
”Gud vad jag är hungrig! Finns det någon mat?” Han hoppade upp i barstolen vid köksbordet.
Petra blev rosenrasande.
”Tror du att det här är någon jävla restaurang? Fixa din egen mat vet ja! Eller?” Hon samlade ihop sig för att inte skrika hysteriskt. ”Eller be din flickvän komma hit och fixa käk.”
Plötsligt smärtar det till i hennes hjärta och hon viker sig stönande över köksbordet. Ola kastar sig upp och lägger en arm över hennes rygg.
”Hur är det? Var gör det ont?
Petra är oförmögen att svara eftersom någon lagt en tjock ogenomtränglig mur av smärta runt hennes hjärta, och hon kippar panikartat efter luft.
Ola vänder hennes ansikte mot sig och frågar om igen vad som felas. ”Herregud tjejen, du är ju likblek. Var har du ont?” Frågorna haglade och Petra hörde honom tala som i en burk långt ifrån. Orden ekade i hennes huvud och smärtan vägrade släppa sitt grepp. Plötsligt släppte det och Petra tog ett djupt andetag.
Hon insåg att det inte var ide att hemlighålla anfallen och berättade om de som varit. Ola tittade Petra djupt i ögonen och tog båda hennes händer i sina.
”Du måste gå till en doktor med det där. Lova det.” Hans händer sände små pirrningar i hennes och hon ville ha honom nära. När Ola släppte henne kändes det som om muren mellan dem snabbt byggdes upp, lika ogenomtränglig som förr. ”Lova mig?” sade han och pussade Petra på pannan innan han sträckte på sig och frågade om hon var hungrig. Ja på dig tänkte Petra sorgset och reste sig upp.
De åt en uppvärmd pizza som de hittade i frysen. Satt på varsin sida av bordet med tallriken mellan sig.
Så snart pizzan försvunnit ner i deras magar satte de sig framför teven under tystnad. Petra försökte lätta upp stämningen lite genom att berätta om gymbesöket hon gjort på dagen. Petra hade haft tanken att gå hem och stretcha efter passet, men det hade blivit lite dåligt med det. Hon kände musklerna strama och ömma.
För en gång skull stannade Ola hemma, och under kvällens gång kikade han då och då oroligt på Petra som satt i soffan och läste samtidigt som hon då och då kikade på teven.
Till slut kröp de ner i varsin säng efter en snabb kram.
Resume:
Petra 20 år har flyttat till Stockholm och hamnar i en karusell av killar, nya vänner, andrahandslägenheter och jobb som snurrar allt fortare.
Hon har precis flyttat ihop med Ola som jobbar på samma jobb som henne, och blivit attraherad av honom. De dras sakta mot varandra utan att kunna stoppa skeendet.
Ola kom in genom dörren precis när hon lagt på luren. Han slängde av sig jackan på golvet innanför dörren, och stönade.
”Gud vad jag är hungrig! Finns det någon mat?” Han hoppade upp i barstolen vid köksbordet.
Petra blev rosenrasande.
”Tror du att det här är någon jävla restaurang? Fixa din egen mat vet ja! Eller?” Hon samlade ihop sig för att inte skrika hysteriskt. ”Eller be din flickvän komma hit och fixa käk.”
Plötsligt smärtar det till i hennes hjärta och hon viker sig stönande över köksbordet. Ola kastar sig upp och lägger en arm över hennes rygg.
”Hur är det? Var gör det ont?
Petra är oförmögen att svara eftersom någon lagt en tjock ogenomtränglig mur av smärta runt hennes hjärta, och hon kippar panikartat efter luft.
Ola vänder hennes ansikte mot sig och frågar om igen vad som felas. ”Herregud tjejen, du är ju likblek. Var har du ont?” Frågorna haglade och Petra hörde honom tala som i en burk långt ifrån. Orden ekade i hennes huvud och smärtan vägrade släppa sitt grepp. Plötsligt släppte det och Petra tog ett djupt andetag.
Hon insåg att det inte var ide att hemlighålla anfallen och berättade om de som varit. Ola tittade Petra djupt i ögonen och tog båda hennes händer i sina.
”Du måste gå till en doktor med det där. Lova det.” Hans händer sände små pirrningar i hennes och hon ville ha honom nära. När Ola släppte henne kändes det som om muren mellan dem snabbt byggdes upp, lika ogenomtränglig som förr. ”Lova mig?” sade han och pussade Petra på pannan innan han sträckte på sig och frågade om hon var hungrig. Ja på dig tänkte Petra sorgset och reste sig upp.
De åt en uppvärmd pizza som de hittade i frysen. Satt på varsin sida av bordet med tallriken mellan sig.
Så snart pizzan försvunnit ner i deras magar satte de sig framför teven under tystnad. Petra försökte lätta upp stämningen lite genom att berätta om gymbesöket hon gjort på dagen. Petra hade haft tanken att gå hem och stretcha efter passet, men det hade blivit lite dåligt med det. Hon kände musklerna strama och ömma.
För en gång skull stannade Ola hemma, och under kvällens gång kikade han då och då oroligt på Petra som satt i soffan och läste samtidigt som hon då och då kikade på teven.
Till slut kröp de ner i varsin säng efter en snabb kram.
9 april 2010
TEMA Att skapa med händerna
Vad gör man när något inte finns? Självklart startar man upp det själv, och det är precis det som Anitha Östlund gjort. Skrivarungar hade ett klart koncept som redan cementerat sig i hennes hjärna, och bara väntade på att få inledas. Sagt och gjort. Två veckor senare hade hon för första gången i sitt liv anmält sig till ett webbhotell och började det trassliga, men mycket berikande jobbet att göra en snygg hemsida som dessutom skulle vara användarvänlig.
Det enträgna skrivandet på hennes blogg Novellbloggen var uppmärksammat och hade lett till att hon satsat på att skriva på heltid. Kommentarerna på texterna hon lade in var idel positiva och manade henne vidare. Fantasin lämnade henne aldrig i sticket och de första texterna växte snabbt till över trehundra. Allt fanns på nätet till allmän betraktelse.
Föräldrapenningen tog slut och november 2009 var det fakto att hon tillhörde skaran av arbetssökande. Anitha märkte snabbt arbetsgivarnas ointresse av hennes person. Att som fyrtiofemåring bli arbetssökande var ingen hit, och de tre barnens efterlängtade tillkomst innebar att Anitha invigdes i VAB-världen. Något som lyste som en röd varningslampa i Cv:t. och skrämde de som hade det minsta intresse av henne.
Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett hennes många år som butikschef och fina betyg som skrivits av de forna arbetsgivarna. Att hon dessutom var en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.
Suckande insåg hon fakta och började titta inåt sig själv vad hon var bra på. Tre bra saker fann hon som lyste starkare än de andra alternativen. Som säljare hade Anitha varit effektiv, vänlig och drivande. Skrivandet hade hon med sig från barnsben och var antagligen en kvarleva av mammans forna berättande av egenskrivna texter. Driftig som få hade Anitha alltid varit, och nyfikenheten hade drivit henne att söka svar på många frågor. Internet hade blivit en stor effektiv uppslagsbok.
Marknadsföringen av boken hon skrivit om barnens tuffa tillkomst gick segt och istället för att översätta den till engelska lämnade Anitha den ett tag för att påbörja nästa skrivprojekt. Som ett experiment delade hon med sig av det skrivna till sina läsare på en blogg under samma namn som boken.
Mörka nätter när de tre små barnen sov skrev Anitha kapitel efter kapitel, och minnen som lagt långt bak i hjärnan plockades fram och sattes på pränt. Boken var en självbiografi om tiden som nyinflyttad och började när Anitha fyllde tjugo för att sedan följa den lilla gryende kvinnan genom kärlekar, våldtäktsförsök och lyckostunder.
Det enträgna skrivandet på hennes blogg Novellbloggen var uppmärksammat och hade lett till att hon satsat på att skriva på heltid. Kommentarerna på texterna hon lade in var idel positiva och manade henne vidare. Fantasin lämnade henne aldrig i sticket och de första texterna växte snabbt till över trehundra. Allt fanns på nätet till allmän betraktelse.
Föräldrapenningen tog slut och november 2009 var det fakto att hon tillhörde skaran av arbetssökande. Anitha märkte snabbt arbetsgivarnas ointresse av hennes person. Att som fyrtiofemåring bli arbetssökande var ingen hit, och de tre barnens efterlängtade tillkomst innebar att Anitha invigdes i VAB-världen. Något som lyste som en röd varningslampa i Cv:t. och skrämde de som hade det minsta intresse av henne.
Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett hennes många år som butikschef och fina betyg som skrivits av de forna arbetsgivarna. Att hon dessutom var en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.
Suckande insåg hon fakta och började titta inåt sig själv vad hon var bra på. Tre bra saker fann hon som lyste starkare än de andra alternativen. Som säljare hade Anitha varit effektiv, vänlig och drivande. Skrivandet hade hon med sig från barnsben och var antagligen en kvarleva av mammans forna berättande av egenskrivna texter. Driftig som få hade Anitha alltid varit, och nyfikenheten hade drivit henne att söka svar på många frågor. Internet hade blivit en stor effektiv uppslagsbok.
Marknadsföringen av boken hon skrivit om barnens tuffa tillkomst gick segt och istället för att översätta den till engelska lämnade Anitha den ett tag för att påbörja nästa skrivprojekt. Som ett experiment delade hon med sig av det skrivna till sina läsare på en blogg under samma namn som boken.
Mörka nätter när de tre små barnen sov skrev Anitha kapitel efter kapitel, och minnen som lagt långt bak i hjärnan plockades fram och sattes på pränt. Boken var en självbiografi om tiden som nyinflyttad och började när Anitha fyllde tjugo för att sedan följa den lilla gryende kvinnan genom kärlekar, våldtäktsförsök och lyckostunder.
8 april 2010
TEMA Något efterlängtat
I samma ögonblick som jag såg de bruna stövlarna med sned hög klack visste jag med absolut bestämdhet att jag skulle ha dem. Kosta vad de kosta ville, mina skulle de bli. Jag klickade på knappen för att lägga dem i mina minnesanteckningar och fortsatte sedan surfa runt bland sajtens auktioner.
Hela tiden såg jag bilden av stövlarna klart och tydligt framför mig, och till och med kände hur de skulle sitta perfekt på min fot. Min längtan blev större ju längre dagen led och jag kikade om och om igen in på Traderas annons där de fanns. Utgångspris femtio kronor stod det, och jag funderade en kort sekund på om jag skulle klicka in för att visa mitt intresse, men nej…nu gällde det att vara smart! Inte visa att jag suktade efter dem. Det gällde att slå till snabbt som en kobra när någon annan budat.
Dagarna gick och jag gick in på sajten flera gånger om dagen för att kika på de efterlängtade stövlarna. Några hade budat och summan hade trippat upp till etthundra kronor jämt.
Skuldmedvetet tittade jag in i min garderob som svämmade över av både kläder och skor. De vita dubbeldörrarna gick inte längre att stänga, och dörren bågnade av tyngden alla vackra behås gav. Kläderna hängde i snygg ordning färgmässigt om än lite trångt. Sanningen å säga hade jag nog tappat fokus på vilken stil jag ville ha på mina kläder, och därför var där regnbågens artilleri. Här och där skymtade vita prislappar. När jag gick in på mitt bankkonto visade det att jag hade några enstaka tusenlappar kvar till lön, och jag visste att stövlarna egentligen borde få komma till någon annan tjej, men jag ville såååååå gärna ha dem.
Barnen stojade friskt när slutligen dagen D kom, och jag satte mig sammanbitet ned vid datorn redo för en match med dallrande nerver. Tricket med Tradera var att vänta, vänta och vänta tills minuterna blivit till sekunder, och DÅ gällde det att snabbt som sjutton kasta in ett bud som var mycket högre än det som just då var högst. Med darrande fingrar satt jag med händerna startklara över tangenterna. Tryckte sakta på tangenterna för att likt en panter kasta mig in i leken, och vinna.
För naturligtvis vann jag, och en vecka senare tryckte vår trevlige lantbrevbärare dem med stort besvär ned i vår trånga vita brevlåda.
Känslan när jag drog på mig dem var precis sådan som jag föreställt mig, och de var ursnygga. Att klacken kanske var lite väl hög fick jag leva med. Och de tvåhundrafemtio spännen jag lagt ut för dem skulle jag enkelt få tillbaka om jag sålde dem.
Hela tiden såg jag bilden av stövlarna klart och tydligt framför mig, och till och med kände hur de skulle sitta perfekt på min fot. Min längtan blev större ju längre dagen led och jag kikade om och om igen in på Traderas annons där de fanns. Utgångspris femtio kronor stod det, och jag funderade en kort sekund på om jag skulle klicka in för att visa mitt intresse, men nej…nu gällde det att vara smart! Inte visa att jag suktade efter dem. Det gällde att slå till snabbt som en kobra när någon annan budat.
Dagarna gick och jag gick in på sajten flera gånger om dagen för att kika på de efterlängtade stövlarna. Några hade budat och summan hade trippat upp till etthundra kronor jämt.
Skuldmedvetet tittade jag in i min garderob som svämmade över av både kläder och skor. De vita dubbeldörrarna gick inte längre att stänga, och dörren bågnade av tyngden alla vackra behås gav. Kläderna hängde i snygg ordning färgmässigt om än lite trångt. Sanningen å säga hade jag nog tappat fokus på vilken stil jag ville ha på mina kläder, och därför var där regnbågens artilleri. Här och där skymtade vita prislappar. När jag gick in på mitt bankkonto visade det att jag hade några enstaka tusenlappar kvar till lön, och jag visste att stövlarna egentligen borde få komma till någon annan tjej, men jag ville såååååå gärna ha dem.
Barnen stojade friskt när slutligen dagen D kom, och jag satte mig sammanbitet ned vid datorn redo för en match med dallrande nerver. Tricket med Tradera var att vänta, vänta och vänta tills minuterna blivit till sekunder, och DÅ gällde det att snabbt som sjutton kasta in ett bud som var mycket högre än det som just då var högst. Med darrande fingrar satt jag med händerna startklara över tangenterna. Tryckte sakta på tangenterna för att likt en panter kasta mig in i leken, och vinna.
För naturligtvis vann jag, och en vecka senare tryckte vår trevlige lantbrevbärare dem med stort besvär ned i vår trånga vita brevlåda.
Känslan när jag drog på mig dem var precis sådan som jag föreställt mig, och de var ursnygga. Att klacken kanske var lite väl hög fick jag leva med. Och de tvåhundrafemtio spännen jag lagt ut för dem skulle jag enkelt få tillbaka om jag sålde dem.
7 april 2010
TEMA Att anpassa
Att sätta en fyrkant i en cirkel fungerar inte
Inte heller går det särskilt bra att placera en tvål i vatten
Att lägga en isbit i solskenet eller låta en fisk stanna på land är lika illa.
Ibland blir det riktigt fel i livet, som när en bohem träffar en pedant.
En polis kan säkert förälska sig i en brottsling och en man som slagit kan säkert vara snäll, ibland
Man kan fånga grodyngel till våren och sätta dem i en burk, men de dör antagligen eftersom de är gjorda för att bo i naturen.
Ett människohjärta måste ha blod för att slå och syre för att få blod.
Allt går inte att anpassa till vår vilja även om vi vill så gärna.
För svart är svart och vitt är vitt trots att vi mixar ibland.
Inte heller går det särskilt bra att placera en tvål i vatten
Att lägga en isbit i solskenet eller låta en fisk stanna på land är lika illa.
Ibland blir det riktigt fel i livet, som när en bohem träffar en pedant.
En polis kan säkert förälska sig i en brottsling och en man som slagit kan säkert vara snäll, ibland
Man kan fånga grodyngel till våren och sätta dem i en burk, men de dör antagligen eftersom de är gjorda för att bo i naturen.
Ett människohjärta måste ha blod för att slå och syre för att få blod.
Allt går inte att anpassa till vår vilja även om vi vill så gärna.
För svart är svart och vitt är vitt trots att vi mixar ibland.
Egen bokutgivning
Är det någon ide att ge ut en bok själv?
Vad kostar det?
Hur marknadsför jag den?
Tre mycket vanliga frågor som trillar in när man börjar kika på andra vägar till utgivning än per bokförlag.
Här har jag samlat ihop några nyttiga sajter som kan hjälpa dig.
http://e-bookreaders.biz/sv/creating-your-own-ebook/
http://minebok.com
http://marknadsforing.bloggproffs.se
http://rundkvadrat.com/tag/e-bok/
http://e-junkie.com
http://word-battle.dk/
http://vulkan.se/
http://spsm.se
http://smashwords.com
http://lulu.com
http://ebookstarter.com
http://createspace.com
http://clickbank.com
http://amazon.com/
http://bokrondellen.se
http://debutantbloggen.se
http://forfattarforbundet.se/
http://kb.se/isbn
http://publit.se
http://sollentunaforfattarna.se
http://soloforetagaren.se
http://stipendier.se/
Här har du några sajter vars ägare trycker dina böcker mot betalning.
http://boklyan.se
http://books-on-demand.com
http://createspace.com
http://filedby.com
http://gordinegenbok.se
http://instantbook.se
http://kulturdasset.se
http://papertalk.se/
http://poeter.se
http://solentro.se
http://vulkan.se
http://publit.se
Jag skrev min bok och skickade den sedan till flera olika förlag, som faktiskt svarade ganska snabbt. Den som svarade först gjorde det efter två veckor.
När det stora vita kuvertet damp ned i min låda förstod jag att jag blivit refuserad, men var ändå inte riktigt hundra. Mina fingrar skakade och jag var alldeles torr i munnen när jag sakta snittade upp det.
Inuti låg ett vitt pappersark där någon skrivit att boken förvisso var mycket bra och berörde ett mycket angeläget ämne, men att de tyvärr inte hade råd att ge ut den eftersom boken tillhörde en för liten nisch. Den gav helt enkelt för lite avans för förlaget.
Efter fem stycken liknande brev gav jag upp och bestämde mig för att ge ut den själv.
Genom skrivarsajten kapitel1 som jag hittat på nätet fick jag reda på att papertalk hjälpte till att trycka den, och mejlade till dem.
De ville ha boken i pdf och bad mig fixa det, eller också kunde de göra det mot betalning.
Jag skrev ett inlägg på kapitel1 och fick kontakt med Billy Bratt som utan betalning hjälpte mig både med redigering och att göra om texten till pdf.
Tänk om jag haft en aning om vilket jobb det var att redigera de få 160 sidorna.
Det blev ändringar hela tiden och sakta men säkert växte den klara pdf:n fram.
Det är ju faktiskt så att som författare så är det du som styr handlingen, och kan lägga till eller ta bort så mycket du vill. Och varje gång jag läste texten blev det ändringar. Det var ord som kändes konstiga eller meningar som ändrade ordningsföljd.
Nåväl, efter flera månaders redigeringsjobb sände jag in texten till Papertalk som efter cirka en vecka mejlade och berättade att paketet fanns för avhämtning.
När jag öppnade kartongen och plockade upp boken hade jag nästan samma känsla som när jag födde barn.
Vad kostar det?
Hur marknadsför jag den?
Tre mycket vanliga frågor som trillar in när man börjar kika på andra vägar till utgivning än per bokförlag.
Här har jag samlat ihop några nyttiga sajter som kan hjälpa dig.
http://e-bookreaders.biz/sv/creating-your-own-ebook/
http://minebok.com
http://marknadsforing.bloggproffs.se
http://rundkvadrat.com/tag/e-bok/
http://e-junkie.com
http://word-battle.dk/
http://vulkan.se/
http://spsm.se
http://smashwords.com
http://lulu.com
http://ebookstarter.com
http://createspace.com
http://clickbank.com
http://amazon.com/
http://bokrondellen.se
http://debutantbloggen.se
http://forfattarforbundet.se/
http://kb.se/isbn
http://publit.se
http://sollentunaforfattarna.se
http://soloforetagaren.se
http://stipendier.se/
Här har du några sajter vars ägare trycker dina böcker mot betalning.
http://boklyan.se
http://books-on-demand.com
http://createspace.com
http://filedby.com
http://gordinegenbok.se
http://instantbook.se
http://kulturdasset.se
http://papertalk.se/
http://poeter.se
http://solentro.se
http://vulkan.se
http://publit.se
Jag skrev min bok och skickade den sedan till flera olika förlag, som faktiskt svarade ganska snabbt. Den som svarade först gjorde det efter två veckor.
När det stora vita kuvertet damp ned i min låda förstod jag att jag blivit refuserad, men var ändå inte riktigt hundra. Mina fingrar skakade och jag var alldeles torr i munnen när jag sakta snittade upp det.
Inuti låg ett vitt pappersark där någon skrivit att boken förvisso var mycket bra och berörde ett mycket angeläget ämne, men att de tyvärr inte hade råd att ge ut den eftersom boken tillhörde en för liten nisch. Den gav helt enkelt för lite avans för förlaget.
Efter fem stycken liknande brev gav jag upp och bestämde mig för att ge ut den själv.
Genom skrivarsajten kapitel1 som jag hittat på nätet fick jag reda på att papertalk hjälpte till att trycka den, och mejlade till dem.
De ville ha boken i pdf och bad mig fixa det, eller också kunde de göra det mot betalning.
Jag skrev ett inlägg på kapitel1 och fick kontakt med Billy Bratt som utan betalning hjälpte mig både med redigering och att göra om texten till pdf.
Tänk om jag haft en aning om vilket jobb det var att redigera de få 160 sidorna.
Det blev ändringar hela tiden och sakta men säkert växte den klara pdf:n fram.
Det är ju faktiskt så att som författare så är det du som styr handlingen, och kan lägga till eller ta bort så mycket du vill. Och varje gång jag läste texten blev det ändringar. Det var ord som kändes konstiga eller meningar som ändrade ordningsföljd.
Nåväl, efter flera månaders redigeringsjobb sände jag in texten till Papertalk som efter cirka en vecka mejlade och berättade att paketet fanns för avhämtning.
När jag öppnade kartongen och plockade upp boken hade jag nästan samma känsla som när jag födde barn.
6 april 2010
TEMA Glöd, ny vana och ha jag-dag
Eftersom vi håller på att röja ur vår källare har inte tiden funnits att läsa eller kommentera texter i påsk, så nu kommer tre teman i ett.
Håll till godo!
Benny tryckte in en prilla snus under läppen och hämtade ytterligare en ölflaska i kylen. Den vita t-shirten han bar var fläckig av flott från stekpannan sedan han gjort i ordning dagens frukost som bestod av hamburgare med pommesfrites. Texten på tröjan hade delvis försvunnit, men man kunde fortfarande urskilja några bokstäver här och där. ÖL B GGD DENNA VACK KROPP! Stod det.
Han klappade behagfullt på magens rundning som mest liknade en kvinna gravid i tredje, eller till och med femte månaden. En rap etablerade sig från magen och förde med sig en sur smak av galla. Huvudet värkte och solen som strålade utanför stängdes effektivt ute med hjälp av en svart rullgardin som drogs ned. ”Jävla sol!” mumlade Benny och gick fram till den väl nedsuttna fåtöljen som nog passat mer på en soptipp än i ett hus. En ensam spiral hade letat sig ut från tyget och stod darrande rätt upp i skyn. Armstöden var rejält slitna och den förut randiga manchestern var slät som en barnrumpa.
Plötsligt ringde dörrklockan och Benny klev irriterat upp för att kontrollera vem det var.
På yttertrappan stod en kvinna klädd i ett par korta shorts och en t-shirt. Hon hade håret uppsatt till en käck hästsvans och ett stort leende som nådde upp till de mörkbruna ögonen som mötte hans trötta blick. Kvinnan räckte fram sin hand. ”Hejsan Benny! Är du klar?” Han tittade frågande på hennes uppenbarelse. ”Klar? Vad menar du, och framförallt vem faan är du?” Benny kliade sig i sidan och sneglade bakåt mot fåtöljen. ”Här sitter jag i lugn och ro framför teven, och så dyker du upp som gubben i lådan. Vad vill du?” ”Vi träffades på puben igår, och gick vidare till Samsons där vi dansade hela natten. Vi skulle börja springa nere i parken några gånger i veckan. De har ett underbart spår där som går runt sjöarna. Anna heter jag förresten.” Hon log mot honom och han såg att en smilgrop bildades en bit upp på ena kinden. ”Allvarligt talat har jag inte några minnen av gårdagen, men jag vaknade med en grym värk i rumpan och benen. Nu förstår jag varför. Men springa vet jag inte om jag har någon lust med. Huvudet känns som om jag har en inhyrd kopparslagare där och ögonen är helt grusiga.” Anna undrade för sig själv om hon skulle strunta i mannen framför sig och sticka iväg själv istället. Hela hennes kropp ropade efter att få löpa i full fart. Den nya vanan hon skaffat sig för några veckor sedan hade satt fart på endorfinerna i hennes kropp, och nu längtade hon ut. Sedan skilsmässan från Daniel hade hon utvecklats från en grå mus till en fladdrande rastlös fjäril som väckte mäns begär. Den inre glöden syntes i Annas ögon och gjorde så att ansiktet fick mer liv.
”Okey, vänta en stund så skall jag leta upp kläder och skor.” Benny lämnade dörren på glänt och hon kikade nyfiket in för att mötas av en obeskrivlig stank av bakfylla, snus och sopor. I hallen hade han ställt tidningskasse på tidningskasse som skulle till återlämningen, och på golvet låg en massa skor i en enda röra. ”Jag har inte hunnit.” Benny nickade mot kassarna och skrattade till. ”Äh, jag har inte orkat heter det. Tråkiga saker skjuter jag alltid på, och att sortera avfall är urtråkigt alltså skiter jag i det. Nog om det, nu drar vi.”
Efter några meter lutade Benny sig flåsande mot ett elskåp. ”Puh! Hjärtat travar inte längre, det galopperar. Vilken dålig kondition jag har, det är ju pinsamt!” Han torkade svetten ur pannan och drog av sig mot shortsen. På t-shirten hade våta fläckar bildats under armarna och på ryggen. En stank av sprit ångade runt honom. Anna som stod och hoppade för att hålla värmen skrattade och tog hans hand. Av någon underlig anledning gillade hon den här killen. ”Kom igen Benny! Det är första kilometern som är jobbig, sedan går det bättre. Vi kan gå snabbt istället för att springa om du vill?”
Han tittade på kvinnan vid sin sida och skrattade. ”Och jag som skulle ha en härlig jag-tycker-så-synd-om-mig-dag. Du tar ju livet av mig!” Den gnistande solen blänkte i sjön som de följde och i vattenbrynet simmade små andungar på jakt efter mat.
Håll till godo!
Benny tryckte in en prilla snus under läppen och hämtade ytterligare en ölflaska i kylen. Den vita t-shirten han bar var fläckig av flott från stekpannan sedan han gjort i ordning dagens frukost som bestod av hamburgare med pommesfrites. Texten på tröjan hade delvis försvunnit, men man kunde fortfarande urskilja några bokstäver här och där. ÖL B GGD DENNA VACK KROPP! Stod det.
Han klappade behagfullt på magens rundning som mest liknade en kvinna gravid i tredje, eller till och med femte månaden. En rap etablerade sig från magen och förde med sig en sur smak av galla. Huvudet värkte och solen som strålade utanför stängdes effektivt ute med hjälp av en svart rullgardin som drogs ned. ”Jävla sol!” mumlade Benny och gick fram till den väl nedsuttna fåtöljen som nog passat mer på en soptipp än i ett hus. En ensam spiral hade letat sig ut från tyget och stod darrande rätt upp i skyn. Armstöden var rejält slitna och den förut randiga manchestern var slät som en barnrumpa.
Plötsligt ringde dörrklockan och Benny klev irriterat upp för att kontrollera vem det var.
På yttertrappan stod en kvinna klädd i ett par korta shorts och en t-shirt. Hon hade håret uppsatt till en käck hästsvans och ett stort leende som nådde upp till de mörkbruna ögonen som mötte hans trötta blick. Kvinnan räckte fram sin hand. ”Hejsan Benny! Är du klar?” Han tittade frågande på hennes uppenbarelse. ”Klar? Vad menar du, och framförallt vem faan är du?” Benny kliade sig i sidan och sneglade bakåt mot fåtöljen. ”Här sitter jag i lugn och ro framför teven, och så dyker du upp som gubben i lådan. Vad vill du?” ”Vi träffades på puben igår, och gick vidare till Samsons där vi dansade hela natten. Vi skulle börja springa nere i parken några gånger i veckan. De har ett underbart spår där som går runt sjöarna. Anna heter jag förresten.” Hon log mot honom och han såg att en smilgrop bildades en bit upp på ena kinden. ”Allvarligt talat har jag inte några minnen av gårdagen, men jag vaknade med en grym värk i rumpan och benen. Nu förstår jag varför. Men springa vet jag inte om jag har någon lust med. Huvudet känns som om jag har en inhyrd kopparslagare där och ögonen är helt grusiga.” Anna undrade för sig själv om hon skulle strunta i mannen framför sig och sticka iväg själv istället. Hela hennes kropp ropade efter att få löpa i full fart. Den nya vanan hon skaffat sig för några veckor sedan hade satt fart på endorfinerna i hennes kropp, och nu längtade hon ut. Sedan skilsmässan från Daniel hade hon utvecklats från en grå mus till en fladdrande rastlös fjäril som väckte mäns begär. Den inre glöden syntes i Annas ögon och gjorde så att ansiktet fick mer liv.
”Okey, vänta en stund så skall jag leta upp kläder och skor.” Benny lämnade dörren på glänt och hon kikade nyfiket in för att mötas av en obeskrivlig stank av bakfylla, snus och sopor. I hallen hade han ställt tidningskasse på tidningskasse som skulle till återlämningen, och på golvet låg en massa skor i en enda röra. ”Jag har inte hunnit.” Benny nickade mot kassarna och skrattade till. ”Äh, jag har inte orkat heter det. Tråkiga saker skjuter jag alltid på, och att sortera avfall är urtråkigt alltså skiter jag i det. Nog om det, nu drar vi.”
Efter några meter lutade Benny sig flåsande mot ett elskåp. ”Puh! Hjärtat travar inte längre, det galopperar. Vilken dålig kondition jag har, det är ju pinsamt!” Han torkade svetten ur pannan och drog av sig mot shortsen. På t-shirten hade våta fläckar bildats under armarna och på ryggen. En stank av sprit ångade runt honom. Anna som stod och hoppade för att hålla värmen skrattade och tog hans hand. Av någon underlig anledning gillade hon den här killen. ”Kom igen Benny! Det är första kilometern som är jobbig, sedan går det bättre. Vi kan gå snabbt istället för att springa om du vill?”
Han tittade på kvinnan vid sin sida och skrattade. ”Och jag som skulle ha en härlig jag-tycker-så-synd-om-mig-dag. Du tar ju livet av mig!” Den gnistande solen blänkte i sjön som de följde och i vattenbrynet simmade små andungar på jakt efter mat.
3 april 2010
TEMA Att köa
Astrid såg att den långa raddan av folk ökade minut för minut, och klev efter att ha tagit ett djupt andetag in som sista man.
De som stod på första, andra och tredje plats förberedde sig genom att kavla upp ena armen. Astrid tyckte att människorna var förbluffande lugna med tanke på vad de skulle gå igenom, och fann sina egna klapprande knän och darrande händer vara löjliga. Det lilla sticket kändes inte mer än ett myggbett och det var välkänt att om gudarna var med en skulle nästa dag innebära att mannen som förordat sprutan kallade på en.
Kvinnorna som stod i kön var allihop uppklädda och sminkade, redo att möta sin mästare. Alla höll sin tummar så att de var blå. Den starka viljan att vara speciell och få de andra gröna av avund cirklade i luften ovanför dem. Allihop var de drivna av längtan efter den stora kärleken till honom, en man som de aldrig sett, bara hört talas om i sägner.
Astrid såg att kön minskade i snabb takt och kände svetten rinna i handflatorna. De smala knäna klapprade mot varandra och hennes mage gjorde saltomortaler. Hon drog med handen över den långa kjolen som mamman gjort enkom för Astrids inträde hos mannen. De smala fingrarna som mycket väl kunde tagit hennes enorma musikalitet vid pianot till större höjder rörde sig oroligt av och an som spindelben på marsch. Håret som krullats och färgats var svettigt in mot ansiktet och hade raknat på några ställen. De stora blå ögonen som noga målats lyste av fasa.
Nu var det bara två före henne, och en kvinna som stod jämte det grå tältet tecknade åt Astrid att hon skulle rulla upp sin ärm. Sakta drog hon undan draperiet och sköt in nästa kvinna. Det var tyst så tyst att man lätt skulle kunna höra en knappnål falla. Små korta andetag kom från Astrid och ögonens svarta blev större för vart steg.
På tältet stod något med svarta stora bokstäver, men de som stod i kön hade aldrig fått privilegiet att lära sig läsa och kunde därför inte se att det var loggan till den stora läkemedelsfabriken. Mannen som ägde den behövde friska kvinnor att testa sina cancermediciner på och hade spritt ut ett rykte under många år att han var en utvald.
Kampanjen hade lyckats över förväntan och bland den fattiga befolkningen uppe i bergsbyn där han förlagt sin fabrik gick ryktet han behövde. Visst dog människor av biverkningarna, men en rik man som han hade inga problem att dölja sådant för yttervärlden. En värld som inte var intresserad av några människor som tagit beslutet att leva i skymundan.
Astrid klev in och satte sig på den slitna grå snurrstolen som den äldre kvinnan klädd i sköterskeuniform anvisade. Sticket gick fort, och smärtan försvann när hon svimmade.
Den vita långa tunneln som Astrid kom in i kändes underligt ljus och de tre som tog emot henne räckte ut sina händer.
”Moster Ann? Men? Du är ju död?”
De som stod på första, andra och tredje plats förberedde sig genom att kavla upp ena armen. Astrid tyckte att människorna var förbluffande lugna med tanke på vad de skulle gå igenom, och fann sina egna klapprande knän och darrande händer vara löjliga. Det lilla sticket kändes inte mer än ett myggbett och det var välkänt att om gudarna var med en skulle nästa dag innebära att mannen som förordat sprutan kallade på en.
Kvinnorna som stod i kön var allihop uppklädda och sminkade, redo att möta sin mästare. Alla höll sin tummar så att de var blå. Den starka viljan att vara speciell och få de andra gröna av avund cirklade i luften ovanför dem. Allihop var de drivna av längtan efter den stora kärleken till honom, en man som de aldrig sett, bara hört talas om i sägner.
Astrid såg att kön minskade i snabb takt och kände svetten rinna i handflatorna. De smala knäna klapprade mot varandra och hennes mage gjorde saltomortaler. Hon drog med handen över den långa kjolen som mamman gjort enkom för Astrids inträde hos mannen. De smala fingrarna som mycket väl kunde tagit hennes enorma musikalitet vid pianot till större höjder rörde sig oroligt av och an som spindelben på marsch. Håret som krullats och färgats var svettigt in mot ansiktet och hade raknat på några ställen. De stora blå ögonen som noga målats lyste av fasa.
Nu var det bara två före henne, och en kvinna som stod jämte det grå tältet tecknade åt Astrid att hon skulle rulla upp sin ärm. Sakta drog hon undan draperiet och sköt in nästa kvinna. Det var tyst så tyst att man lätt skulle kunna höra en knappnål falla. Små korta andetag kom från Astrid och ögonens svarta blev större för vart steg.
På tältet stod något med svarta stora bokstäver, men de som stod i kön hade aldrig fått privilegiet att lära sig läsa och kunde därför inte se att det var loggan till den stora läkemedelsfabriken. Mannen som ägde den behövde friska kvinnor att testa sina cancermediciner på och hade spritt ut ett rykte under många år att han var en utvald.
Kampanjen hade lyckats över förväntan och bland den fattiga befolkningen uppe i bergsbyn där han förlagt sin fabrik gick ryktet han behövde. Visst dog människor av biverkningarna, men en rik man som han hade inga problem att dölja sådant för yttervärlden. En värld som inte var intresserad av några människor som tagit beslutet att leva i skymundan.
Astrid klev in och satte sig på den slitna grå snurrstolen som den äldre kvinnan klädd i sköterskeuniform anvisade. Sticket gick fort, och smärtan försvann när hon svimmade.
Den vita långa tunneln som Astrid kom in i kändes underligt ljus och de tre som tog emot henne räckte ut sina händer.
”Moster Ann? Men? Du är ju död?”
2 april 2010
TEMA Trögflytande
Pellinea kastade några stenar i vattnet och såg några underliga bubblor som kom från botten.
Hon gick fram till vattnet och såg skuggan av Pompejis stolthet, vulkanen Vesuvio torna upp sig. Det klara vattnet rann genom hennes bruna fingrar och den nästan svarta flätan gled ned mot hennes bröst när hon böjde sig ned. ”Konstigt! Undrar varför?...”
Några förskrämda fiskar svischade iväg genom vattnet, och hon grubblade på varför det plötsligt blivit så tyst. Den vanliga kakafonin av fågelröster hade tystnat, och det var bara suset från träden som störde tystnaden.
Pellinea satte sig på klipphällen igen och hörde ett underligt mullrande i marken. Det kändes som om det rörde sig under henne, den mäktiga vulkanen hade vaknat.
”Mamma! Vi måste åka härifrån. Vesuvio har vaknat! Mamma skynda!” Hon slet och drog i sin mors kjol, och mamman tittade på henne. ”Inte vaknar hon. Det vet du väl vad farfar brukar berätta. Vesuvio snarkar bara.” Mamman tog Pellineas hand och drog med henne till fönstret. ”Titta! Det syns ingen rök. Om hon skulle få ett utbrott skulle vi märka det direkt. Nu är det dags för kvällsmat, sedan måste vi sova om vi skall orka med skörden imorgon. Farfar har redan lagt sig.”
Suckande tittade Pellinea ut genom fönstret i lerhuset och såg att solens sista strålar gled genom vattnet för att sedan sänka sig ned alldeles. Hon tittade på sin farfar som låg på golvet med uppdragna ben under den trasiga filten som agerade täcke. Han var en vis man som närmade sig sjuttio.
Pellinea drog fram sin vassmatta och rullade ut den, sedan hämtade hon filten och lade sig i rummet bredvid. Månskenet gjorde så att skuggorna av trädet utanför syntes på väggen, och Pellinea följde grenarna med blicken fram och tillbaka tills hon slutligen somnade.
Ute i vattnet dök bubblor av olika storlekar upp på ytan och fiskarna som lekt vid stranden flydde.
Den stora vulkanens inre vibrerade, och från jordens inre kom en stråle av trögflytande lava. Den orangea massan gled sakta över kanten och fortsatte av tyngden i sig själv nedför vulkanens branta sidor. Ett svagt mullrande fyllde luften, och en svag doft spreds över nejden nedanför. Den trängde in i de små lerhusen som ställts sida vid sida i en lång rad.
Gasen fyllde deras lungor när de befann sig i drömmarnas rike, och dödens medhjälpare stod vid deras sida när de vaknade och blickade skrattande in i deras panikfyllda ögon.
Hon gick fram till vattnet och såg skuggan av Pompejis stolthet, vulkanen Vesuvio torna upp sig. Det klara vattnet rann genom hennes bruna fingrar och den nästan svarta flätan gled ned mot hennes bröst när hon böjde sig ned. ”Konstigt! Undrar varför?...”
Några förskrämda fiskar svischade iväg genom vattnet, och hon grubblade på varför det plötsligt blivit så tyst. Den vanliga kakafonin av fågelröster hade tystnat, och det var bara suset från träden som störde tystnaden.
Pellinea satte sig på klipphällen igen och hörde ett underligt mullrande i marken. Det kändes som om det rörde sig under henne, den mäktiga vulkanen hade vaknat.
”Mamma! Vi måste åka härifrån. Vesuvio har vaknat! Mamma skynda!” Hon slet och drog i sin mors kjol, och mamman tittade på henne. ”Inte vaknar hon. Det vet du väl vad farfar brukar berätta. Vesuvio snarkar bara.” Mamman tog Pellineas hand och drog med henne till fönstret. ”Titta! Det syns ingen rök. Om hon skulle få ett utbrott skulle vi märka det direkt. Nu är det dags för kvällsmat, sedan måste vi sova om vi skall orka med skörden imorgon. Farfar har redan lagt sig.”
Suckande tittade Pellinea ut genom fönstret i lerhuset och såg att solens sista strålar gled genom vattnet för att sedan sänka sig ned alldeles. Hon tittade på sin farfar som låg på golvet med uppdragna ben under den trasiga filten som agerade täcke. Han var en vis man som närmade sig sjuttio.
Pellinea drog fram sin vassmatta och rullade ut den, sedan hämtade hon filten och lade sig i rummet bredvid. Månskenet gjorde så att skuggorna av trädet utanför syntes på väggen, och Pellinea följde grenarna med blicken fram och tillbaka tills hon slutligen somnade.
Ute i vattnet dök bubblor av olika storlekar upp på ytan och fiskarna som lekt vid stranden flydde.
Den stora vulkanens inre vibrerade, och från jordens inre kom en stråle av trögflytande lava. Den orangea massan gled sakta över kanten och fortsatte av tyngden i sig själv nedför vulkanens branta sidor. Ett svagt mullrande fyllde luften, och en svag doft spreds över nejden nedanför. Den trängde in i de små lerhusen som ställts sida vid sida i en lång rad.
Gasen fyllde deras lungor när de befann sig i drömmarnas rike, och dödens medhjälpare stod vid deras sida när de vaknade och blickade skrattande in i deras panikfyllda ögon.
1 april 2010
TEMA Lura
”Du är inte min pappa!” Lisa stod framåtböjd med händerna på höfterna i deras lilla hall och var arg, så arg på mannen framför henne som ville att hon skulle kalla honom pappa. Nu hade han om igen tillrättavisat henne inför mamman som stått stilla och tigit.
Lisas ansikte hade antagit en rosenröd färg, och hennes ögon var hårt hopknipna av ilska. ”Säg någonting då mamma, stå inte bara där!” Hon vände sig mot mamma Eva som inte riktigt visste hur hon skulle tackla problemet. Flickans styvfar Torsten var en snäll man, men hade inte så bra hand med barn, framför allt inte obstinata, hormonstinna ungdomar.
Eva trodde att det skulle komma med tiden när Lisa fattade att Torsten inte hade för avsikt att trampa på hennes pappas minne. Hittills hade hans trevande försök att närma sig styvdottern resulterat i hätska ord och avståndstagande.
Just nu var deras relation så pass infekterad att Eva grubblat på om hon skulle be Torsten att flytta. Hemmet fylldes av skrik och bråk dagarna i ända, och Evas hjärta grät av sorg när hon lade sig på kvällarna.
Jobbet som börsmäklare var lukrativt och krävde full uppmärksamhet, men var ändå lugnare än hemmet. Stressen som förstört hennes mage fodrade dyra läkarbesök och mediciner som hade en del biverkningar.
Eva tittade på Torsten och tyckte om vad hon såg. Han var en man på nära femtio, men hade kunnat tas för fyrtiofem. Livet hade varit snällt mot honom, så några bekymmersrynkor prydde inte hans höga panna. Det lockiga håret hade väl tunnats ut lite med ålderns rätt, men det täckte fortfarande hans huvud, och förresten skulle han passa i rakat eftersom hans huvud hade en så vacker form. Den raka näsan hade kunnat tillhöra en indianhövding, så stolt var den.
Torsten vände sig mot Eva och stoppade henne med handen. ”Nej, stanna där! Lisa och jag måste reda ut det här nu en gång för alla.” Han vände sig mot den ilskna tjejen som nästan hoppade av ilska.” Du är faktiskt ingen barnunge, och jag vet att jag aldrig kan ta din pappas plats, men…” Torsten funderade en stund innan han fortsatte tala. ”Äh, kan vi inte bara prata med varandra som två vänner? Måste det alltid skrikas och bråkas? ”Han sänkte sina händer som han sträckt ut mot flickan utan att få någon respons. ”Jag älskar Eva och vill att du skall trivas att ha mig här. Nu slutar vi munhuggas och går in i köket och fikar istället.”
Utan att vänta på svar tog han Evas hand i sin och drog med henne ut i köket där Torsten tröstade sin kärlek så gott han kunde.
I hallen stod Lisa kvar en lång stund med ilskan ångande som ett lokomotiv. Lågt för sig själv sade hon ”Han skall få se den jäkeln. Han skall få se. Inom en månad skall han vara härifrån. Komma och bossa mig som om jag var hans dotter. Aldrig!” Muttrande gick hon upp till sitt rum, men kunde inte undgå att se sin mor gråtande luta sig mot Torstens axel.
Uppe på rummet tryckte hon på strömbrytaren till sin dator och snart ljöd hög musik som gränsade till oljud.
Hon satte sig ner framför skrivbordet och började chatta med folk ute på nätet. Klagandet över hennes situation fyllde skärmen och de andra försökte trösta.
En kille som kallade sig Fille poppade upp på sidan och sökte hennes uppmärksamhet. Han sade sig veta råd mot idiotiska män som försökte bestämma, och bad Lisa mejla honom på en annan adress.
När hon gjort som han sade tog det bara några sekunder innan killen svarade. ”Vem är du?” skrev Lisa och sände iväg det.
”Nobody and anybody” svarade han och hon blev ännu mer nyfiken.
Långsamt lärde Lisa känna killen på andra sidan datorn och gillade vad hon såg.
När de chattade om jobbiga föräldrar gav han henne ett råd som hon trots tvekan skulle försöka använda.
I skydd av mörkret tassade Lisa på tå ned till köket iklädd bara trosor. Hon öppnade kylskåpet med ett ryck så att flaskorna som stod på hyllorna i dörren klirrade. Efter bara några sekunder hördes tveksamma steg.
”Hallå! Vem där? ”Torstens yrvakna gestalt trädde in i köket. I handen höll han ett baseballträ som tillhörde hennes döda pappa och blicken i ögonen var irriterad och arg.
När Torsten såg Lisa ställde han ner baseballträet och skrattade till, men lät lite irriterad.” Jaha, var det bara du? Gud vad du skrämde mig. Vad gör du uppe nu?” Han ställde sig bakom Lisa och tittade in i kylskåpet. ”Är du hungrig? Hm, det förstår jag i sådana fall. Du åt ju aldrig någon kvällsmat, vad hände?” Styvfadern böjde sig framåt över henne och sträckte sig efter fatet med kyckling som blivit över. ”Kom så äter vi lite nattamat. Visserligen är det inte så bra för min mage” Han klappade sig över den platta muskulösa brädan och log. ”Men jag är nog lite sugen jag med.”
De satte sig bredvid varandra och plockade med fingrarna i sig av maten.
Plötsligt sträckte Torsten fram en tjock vit kycklingbit till hennes mun. ”Gapa.” När hon girigt slickat i sig av det han gett henne, slickade han sig själv om fingrarna och blundade.
De tunna kalsongerna visade att han var upphetsad, och styvfadern försökte inte dölja det för flickan.” Vänta lite, jag tror mamma gjorde i ordning juice som vi kan dricka till. ”Lisa reste sig upp och råkade i farten snudda hans bröst med sina. Utan att riktigt märka att hon gjort det hämtade Lisa bunken med drycken och ställde den på bordet. Torsten smekte henne snabbt över rumpan, så fort att hon inte ens var säker på att han gjort det.
”Måste vi alltid vara ovänner?” Han tog Lisas hand och tryckte ner henne i stolen bredvid sig. ”Det vore mycket trevligare för oss alla om vi kunde enas och istället göra roliga saker tillsammans.”
En hostning hördes från övervåningen och båda två stirrade tysta mot trappan, men ingen kom och de lutade huvudena ihop och fortsatte viskande prata med varandra.
”Mamma älskar dig, men jag har faktiskt en pappa även om han är död.” Hon lade sitt ena ben tätt mot hans.
Torsten lyfte tvekande sin hand och lade den över hennes nacke. ”Jag kan aldrig ta hans plats, men du kan väl åtminstone låta mig leva med er? Jag har träffat Eva i ett år nu, och vi trivs tillsammans. Jag gillar dig Lisa. Du är en söt och sexig tjej som naturligtvis vill bestämma saker själv, men ibland, ja ibland måste vuxna vara med och bestämma.” Han flyttade sakta handen nästan omärkligt från nacken till bröstet vars bröstvårta styvnat och lockade hans erfarna fingrar. ”Jag gillar dig också.” sade Lisa och gav honom plötsligt en smällkyss på munnen.
Han tyckte att den smakade som smultronen om sommaren, och hon doftade tvål.
I hans huvud startade en film som bestod av urgamla instinkter, men var fel så fel. Hans erigerade organ stod i salut och väntade darrande på att få beträda förbjudna marker som lockade.
Efter att hon lutat sig fram mot Torsten och kysst honom hoppade Lisa snabbt tillbaka till sin stol och var förvånad över sina känslor. Varför kände hon så?
En snabb blick under bordet visade att den gett resultat och eggad av makten hon hade började Lisa lekfullt att reta honom med sin ena fot. Sakta, sakta drog hon under andäktig tystnad foten fram och tillbaka över hans ben.
Ingen sade ett ord och spänningen var så stor att den hade kunnat gå att ta på.
Torsten drog dröjande ner sina kalsonger så att hon såg hela hans prakt. Efteråt log han inbjudande och klappade på sitt ena knä.
Lisa stirrade på hans erektion och kände att det pirrade därnere av lust. Hennes händer längtade efter att nyfiket få utforska den., och långsamt, långsamt förflyttade hon sig från sin stol till hans knä.
Torsten kände att det sjöng i huvudet, och benen darrade av känslan som infann sig i hans hjärna. Lisas läppar glimmade inbjudande och hennes ögon var simmiga av åtrå. Hans lem var hård och stor, väntande på att få träda in i det finaste som finns. Ungflickskött som aldrig fött barn, och aldrig haft sex. Det dånade som av en vild fors i Torstens öron och alla andra ljud försvann.
En kort sekund glimmade Evas ansikte förbi, men han tryckte snabbt undan synen och sade med hes röst. ”Du har en underbar kropp Lisa, och en vansinnigt sexig häck.”
Hon flyttade sig lite närmare honom, och han kunde känna stjärtens rundning mot ena halvan av sin mage. Egentligen ville han ta tag i henne och våldsamt trycka ner henne över sin lem för att till slut få utlopp för all energi som lagrats under sista timmen, men Torsten visste att han måste ta det försiktigt om han ville ha något så underbart som detta. Han tryckte sina läppar mot hennes nakna hals och fick sin belöning. Lisa famlade med oerfarna händer över hans organ och det var med stor svårighet han kunde hålla tillbaka.
”Har du älskat med någon förut?” sade han hest och vände henne mot sig.
”Nej, bara hånglat.” Hon andades kort och stötigt.
”Jag skall vara försiktig jag lovar.” Torsten reste henne upp för att hon skulle kunna kliva på. ”Ta det nu varligt.” sade han och beredde sig på njutningen som skulle komma.
Lisa blundade och sänkte sig så att hans lem kunde komma in. Hennes ben darrade och svetten lackade i den smala rännan som gick på ryggen. Med långsamma rörelser började hon rida hans heliga.
Plötsligt tänds lyset i köket, och i dörröppningen står Eva med tårarna sprutande. Hon greppar tag i flaskan som står på bordet och kastar den på Torsten som står naken med kalsongerna nere vid fötterna och lemmen i giv akt. Ett högt kraschande och ljud av krossat glas fyller köket.
”Hur faan är du funtad? Hur kan du? Hon är ju ett barn. Dra åt helvete! Försvinn!” Eva vänder sig mot sin dotter arg så att hon skakar. ”Och du min sköna, vad tänkte du på? Han är gammal nog att vara din pappa! Försvinn upp i ditt rum! Och ta de här med dig!” Eva kastar sin dotters trosor efter henne och vänder sig om igen mot sin karl. ”Torsten? Varför? Varför?”
Han vänder insidan av händerna mot henne och drar upp axlarna i en uppgiven gest ”Förlåt mig.” mumlar han och vet inte vad han skall göra först, krama om Eva eller dra upp kalsongerna.
Sekunden efter ber hon honom dra och kastar ut hans kläder genom ytterdörren.
När Torsten lämnat huset iklädd bara sina kalsonger och skor med resten av kläderna över armen lägger sig Eva gråtande i sin säng.
Uppe i Lisas rum sätts datorn på och snart chattar hon med Fille som nyfiket frågar hur det gick. ”Problemet är avklarat” skriver hon kort och lägger sedan till ”Tack för tipset!”
Lisas ansikte hade antagit en rosenröd färg, och hennes ögon var hårt hopknipna av ilska. ”Säg någonting då mamma, stå inte bara där!” Hon vände sig mot mamma Eva som inte riktigt visste hur hon skulle tackla problemet. Flickans styvfar Torsten var en snäll man, men hade inte så bra hand med barn, framför allt inte obstinata, hormonstinna ungdomar.
Eva trodde att det skulle komma med tiden när Lisa fattade att Torsten inte hade för avsikt att trampa på hennes pappas minne. Hittills hade hans trevande försök att närma sig styvdottern resulterat i hätska ord och avståndstagande.
Just nu var deras relation så pass infekterad att Eva grubblat på om hon skulle be Torsten att flytta. Hemmet fylldes av skrik och bråk dagarna i ända, och Evas hjärta grät av sorg när hon lade sig på kvällarna.
Jobbet som börsmäklare var lukrativt och krävde full uppmärksamhet, men var ändå lugnare än hemmet. Stressen som förstört hennes mage fodrade dyra läkarbesök och mediciner som hade en del biverkningar.
Eva tittade på Torsten och tyckte om vad hon såg. Han var en man på nära femtio, men hade kunnat tas för fyrtiofem. Livet hade varit snällt mot honom, så några bekymmersrynkor prydde inte hans höga panna. Det lockiga håret hade väl tunnats ut lite med ålderns rätt, men det täckte fortfarande hans huvud, och förresten skulle han passa i rakat eftersom hans huvud hade en så vacker form. Den raka näsan hade kunnat tillhöra en indianhövding, så stolt var den.
Torsten vände sig mot Eva och stoppade henne med handen. ”Nej, stanna där! Lisa och jag måste reda ut det här nu en gång för alla.” Han vände sig mot den ilskna tjejen som nästan hoppade av ilska.” Du är faktiskt ingen barnunge, och jag vet att jag aldrig kan ta din pappas plats, men…” Torsten funderade en stund innan han fortsatte tala. ”Äh, kan vi inte bara prata med varandra som två vänner? Måste det alltid skrikas och bråkas? ”Han sänkte sina händer som han sträckt ut mot flickan utan att få någon respons. ”Jag älskar Eva och vill att du skall trivas att ha mig här. Nu slutar vi munhuggas och går in i köket och fikar istället.”
Utan att vänta på svar tog han Evas hand i sin och drog med henne ut i köket där Torsten tröstade sin kärlek så gott han kunde.
I hallen stod Lisa kvar en lång stund med ilskan ångande som ett lokomotiv. Lågt för sig själv sade hon ”Han skall få se den jäkeln. Han skall få se. Inom en månad skall han vara härifrån. Komma och bossa mig som om jag var hans dotter. Aldrig!” Muttrande gick hon upp till sitt rum, men kunde inte undgå att se sin mor gråtande luta sig mot Torstens axel.
Uppe på rummet tryckte hon på strömbrytaren till sin dator och snart ljöd hög musik som gränsade till oljud.
Hon satte sig ner framför skrivbordet och började chatta med folk ute på nätet. Klagandet över hennes situation fyllde skärmen och de andra försökte trösta.
En kille som kallade sig Fille poppade upp på sidan och sökte hennes uppmärksamhet. Han sade sig veta råd mot idiotiska män som försökte bestämma, och bad Lisa mejla honom på en annan adress.
När hon gjort som han sade tog det bara några sekunder innan killen svarade. ”Vem är du?” skrev Lisa och sände iväg det.
”Nobody and anybody” svarade han och hon blev ännu mer nyfiken.
Långsamt lärde Lisa känna killen på andra sidan datorn och gillade vad hon såg.
När de chattade om jobbiga föräldrar gav han henne ett råd som hon trots tvekan skulle försöka använda.
I skydd av mörkret tassade Lisa på tå ned till köket iklädd bara trosor. Hon öppnade kylskåpet med ett ryck så att flaskorna som stod på hyllorna i dörren klirrade. Efter bara några sekunder hördes tveksamma steg.
”Hallå! Vem där? ”Torstens yrvakna gestalt trädde in i köket. I handen höll han ett baseballträ som tillhörde hennes döda pappa och blicken i ögonen var irriterad och arg.
När Torsten såg Lisa ställde han ner baseballträet och skrattade till, men lät lite irriterad.” Jaha, var det bara du? Gud vad du skrämde mig. Vad gör du uppe nu?” Han ställde sig bakom Lisa och tittade in i kylskåpet. ”Är du hungrig? Hm, det förstår jag i sådana fall. Du åt ju aldrig någon kvällsmat, vad hände?” Styvfadern böjde sig framåt över henne och sträckte sig efter fatet med kyckling som blivit över. ”Kom så äter vi lite nattamat. Visserligen är det inte så bra för min mage” Han klappade sig över den platta muskulösa brädan och log. ”Men jag är nog lite sugen jag med.”
De satte sig bredvid varandra och plockade med fingrarna i sig av maten.
Plötsligt sträckte Torsten fram en tjock vit kycklingbit till hennes mun. ”Gapa.” När hon girigt slickat i sig av det han gett henne, slickade han sig själv om fingrarna och blundade.
De tunna kalsongerna visade att han var upphetsad, och styvfadern försökte inte dölja det för flickan.” Vänta lite, jag tror mamma gjorde i ordning juice som vi kan dricka till. ”Lisa reste sig upp och råkade i farten snudda hans bröst med sina. Utan att riktigt märka att hon gjort det hämtade Lisa bunken med drycken och ställde den på bordet. Torsten smekte henne snabbt över rumpan, så fort att hon inte ens var säker på att han gjort det.
”Måste vi alltid vara ovänner?” Han tog Lisas hand och tryckte ner henne i stolen bredvid sig. ”Det vore mycket trevligare för oss alla om vi kunde enas och istället göra roliga saker tillsammans.”
En hostning hördes från övervåningen och båda två stirrade tysta mot trappan, men ingen kom och de lutade huvudena ihop och fortsatte viskande prata med varandra.
”Mamma älskar dig, men jag har faktiskt en pappa även om han är död.” Hon lade sitt ena ben tätt mot hans.
Torsten lyfte tvekande sin hand och lade den över hennes nacke. ”Jag kan aldrig ta hans plats, men du kan väl åtminstone låta mig leva med er? Jag har träffat Eva i ett år nu, och vi trivs tillsammans. Jag gillar dig Lisa. Du är en söt och sexig tjej som naturligtvis vill bestämma saker själv, men ibland, ja ibland måste vuxna vara med och bestämma.” Han flyttade sakta handen nästan omärkligt från nacken till bröstet vars bröstvårta styvnat och lockade hans erfarna fingrar. ”Jag gillar dig också.” sade Lisa och gav honom plötsligt en smällkyss på munnen.
Han tyckte att den smakade som smultronen om sommaren, och hon doftade tvål.
I hans huvud startade en film som bestod av urgamla instinkter, men var fel så fel. Hans erigerade organ stod i salut och väntade darrande på att få beträda förbjudna marker som lockade.
Efter att hon lutat sig fram mot Torsten och kysst honom hoppade Lisa snabbt tillbaka till sin stol och var förvånad över sina känslor. Varför kände hon så?
En snabb blick under bordet visade att den gett resultat och eggad av makten hon hade började Lisa lekfullt att reta honom med sin ena fot. Sakta, sakta drog hon under andäktig tystnad foten fram och tillbaka över hans ben.
Ingen sade ett ord och spänningen var så stor att den hade kunnat gå att ta på.
Torsten drog dröjande ner sina kalsonger så att hon såg hela hans prakt. Efteråt log han inbjudande och klappade på sitt ena knä.
Lisa stirrade på hans erektion och kände att det pirrade därnere av lust. Hennes händer längtade efter att nyfiket få utforska den., och långsamt, långsamt förflyttade hon sig från sin stol till hans knä.
Torsten kände att det sjöng i huvudet, och benen darrade av känslan som infann sig i hans hjärna. Lisas läppar glimmade inbjudande och hennes ögon var simmiga av åtrå. Hans lem var hård och stor, väntande på att få träda in i det finaste som finns. Ungflickskött som aldrig fött barn, och aldrig haft sex. Det dånade som av en vild fors i Torstens öron och alla andra ljud försvann.
En kort sekund glimmade Evas ansikte förbi, men han tryckte snabbt undan synen och sade med hes röst. ”Du har en underbar kropp Lisa, och en vansinnigt sexig häck.”
Hon flyttade sig lite närmare honom, och han kunde känna stjärtens rundning mot ena halvan av sin mage. Egentligen ville han ta tag i henne och våldsamt trycka ner henne över sin lem för att till slut få utlopp för all energi som lagrats under sista timmen, men Torsten visste att han måste ta det försiktigt om han ville ha något så underbart som detta. Han tryckte sina läppar mot hennes nakna hals och fick sin belöning. Lisa famlade med oerfarna händer över hans organ och det var med stor svårighet han kunde hålla tillbaka.
”Har du älskat med någon förut?” sade han hest och vände henne mot sig.
”Nej, bara hånglat.” Hon andades kort och stötigt.
”Jag skall vara försiktig jag lovar.” Torsten reste henne upp för att hon skulle kunna kliva på. ”Ta det nu varligt.” sade han och beredde sig på njutningen som skulle komma.
Lisa blundade och sänkte sig så att hans lem kunde komma in. Hennes ben darrade och svetten lackade i den smala rännan som gick på ryggen. Med långsamma rörelser började hon rida hans heliga.
Plötsligt tänds lyset i köket, och i dörröppningen står Eva med tårarna sprutande. Hon greppar tag i flaskan som står på bordet och kastar den på Torsten som står naken med kalsongerna nere vid fötterna och lemmen i giv akt. Ett högt kraschande och ljud av krossat glas fyller köket.
”Hur faan är du funtad? Hur kan du? Hon är ju ett barn. Dra åt helvete! Försvinn!” Eva vänder sig mot sin dotter arg så att hon skakar. ”Och du min sköna, vad tänkte du på? Han är gammal nog att vara din pappa! Försvinn upp i ditt rum! Och ta de här med dig!” Eva kastar sin dotters trosor efter henne och vänder sig om igen mot sin karl. ”Torsten? Varför? Varför?”
Han vänder insidan av händerna mot henne och drar upp axlarna i en uppgiven gest ”Förlåt mig.” mumlar han och vet inte vad han skall göra först, krama om Eva eller dra upp kalsongerna.
Sekunden efter ber hon honom dra och kastar ut hans kläder genom ytterdörren.
När Torsten lämnat huset iklädd bara sina kalsonger och skor med resten av kläderna över armen lägger sig Eva gråtande i sin säng.
Uppe i Lisas rum sätts datorn på och snart chattar hon med Fille som nyfiket frågar hur det gick. ”Problemet är avklarat” skriver hon kort och lägger sedan till ”Tack för tipset!”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)