Hampuz hjälper till med vedstapling

Peter och Razzel klyver ved

TEMA Utsträckt tid

När man blir så här vansinnigt sjuk som jag just nu är flyger tankar om obotliga sjukdomar genom skallen. Att titta i en läkarbok gör att man får stora hispan, och rädslan jag gör allt för att hålla ifrån mig kopplar ett hårt grepp runt min kropp, och hotar att översvämma min stackars gungande hjärna.


På nätterna när alla sover ber jag ödet om och om igen att få utsträckt tid. Livet kan väl ändå inte sluta så här? Nu? Jag har ju så mycket jag vill göra. Till slut övermannar John Blund mig och tvingar in mig i djup drömlös sömn.

Min karl sätter namn på fasan en sen kväll när jag som vanligt ligger i soffan utan en chans att komma upp. ”Det kanske är cancer?” säger Peter med ledsen röst innan han går de få stegen in till vårt sovrum. Jag minns min mormor som dog med kroppen fylld av cancersvulster. Är det min tur nu? Många är de i vår släkt som slagit följe med herr Cancer och hand i hand med honom krypit ned i sin grav.

Positivt lagd som jag är vägrar jag ta ordet i min mun utan ser det hela som en prövning. Tanken att fästingsprutan orsakat det hela låter i mina öron mer troligt eftersom allt startade några dagar efter den olycksaliga dagen. Det här är något som går över! Punkt slut!

Varje morgon börjar med att jag försiktigt öppnar mina ögon, och försiktigt, försiktigt drar mig upp till sittande för att kolla dagsformen. Har jag en bra dag tar jag mig upp och kan kväljande ta mig till köket för att utfodra mina småttingar för att sedan tvinga i mig lite mat.

En dålig dag gungar hela världen oavbrutet, och illamåendet orsakar både ett och flera besök på toaletten. Barnen får klara sin frukost själva, och jag dirigerar mina småttingar från soffan med låg röst.

En månad med sjukdom i familjen har satt sina spår både på ekonomin och stämningen, men jag tror och hoppas att den snart ger med sig och jag får tillbaka mitt liv.

TEMA Stofil

”Da, da,da…seså maka på dig.” Med käppen sköt vår ålderstigna släkting Tore undan oss barn, och haltade fram till bordet för att dricka kaffet som mamma serverat. Jag hörde spridda delar av samtalet och som vanligt pratade han om döden. ”Jag vet nog varför ni bjuder hit mig…ni vill bara ha mina pengar när jag dör.” Han skrockade för sig själv och drog med den rynkiga, ådrade, brunfläckade handen över sitt glesa gråa hår.


Jag fascinerades av Tores ansikte som var täckt av massor av prickar i olika bruna nyanser och storlekar, och mamma berättade en gång för mig att de antagligen fanns där för att han alltid var ute i solen.

Tore lyfte av koppen från fatet och hällde kaffe på det som han sedan sörplade i sig. En liten sockerbit låg på kanten och smälte sakta ned under tiden som det becksvarta noggrant hemkokade kaffet försvann. ”Finns det mer månntro?” Sade han och plirade med sina mörka ögon på min mamma som snabbt reste sig upp för att gå till spisen. ”Klatsch!” Blixtsnabbt slog Tore henne i rumpan med käppen. ”Hörru du!” Mamma var lite röd i ansiktet, och jag såg att käkarna var spända. Hon tittade en lång stund på honom och gick sedan vidare. Skrockande tittade han helt öppet på henne uppifrån och ned. ”Du är en stilig stinta du Inger. Lennart har haft tur som hittat dig.”

Hon kom till bordet med kaffepannan i högsta hugg och tittade varnande på honom när han förflyttade handen mot käppen. ”Våga bara!?” Sade mamma med arg röst och vände rumpan bort ifrån Tore. Kakfatet blev snabbt länsat med god hjälp av oss barn, och när han omständigt reste sig höll vi oss på avstånd från honom. Några hårda slag i golvet med käppen, och sedan gick han ut till sin röda moped och knattrade iväg.

TEMA Profil

”Men, men…skall vi…måste vi inte?” Emma tittade omväxlande på sin man och dörrhandtaget till dottern Majas dörr som hade skylten STÖR EJ uppsatt. De kunde höra låga stön och smackanden. ”Pelle! Gör något! Vi kan ju inte bara stå här…” Emma satte sig i fåtöljen i vardagsrummet och plockade upp stickningen ur korgen bredvid. De vita metallstickorna slog mot varandra gång på gång, och Petter hörde att hon var upprörd. Han tittade på det svarta lilla paketet han dolde i handen. ”Men tänk om vi har fel? Tänk om hon blir arg?” Petter tryckte ned handen i fickan och fingrade på paketet gång på gång. ”Maja är så pass stor att hon kan ordna sådant här själv. Tror du inte det?”


Emma sade ingenting, satt bara muttrande på sin plats och stickade rad på rad med det färggranna garnet. Till slut lade hon uppgivet ned det hon hade i sin hand och tittade sorgset på Petter. ”Åh, varför måste tiden gå så fort? Det är ju inte alls länge sedan som hon satt i mitt knä och läste ABC-bok. Är det vi som är insnöade? Eller?”Petter hörde på rösten att hon var ledsen och skyndade sig in i rummet.

Plötsligt höjdes musiken i Majas rum och ett lågt rytmiskt dunkande hördes. ”Petter och Emma tittade på varandra med hjälplös min, sedan började de plötsligt skratta. ”Var våra föräldrar lika knäppa? Hur kunde vi glömma?”

Petter lade kondompaketet på ett strategiskt ställe där Maja lätt skulle kunna se det, och tittade sedan på Emma som var röd i ansiktet som en tomat. ”Nåja, jag får nog prata lite med Maja om att hon får tänka sig lite för. Hela familjen behöver ju inte höra när hon har sex.”

TEMA Tjejigt

Emma hade haft en tuff vinter, och mamma Katrin frågade om och om igen om de inte skulle flytta. ”Du vet att jag gör vad som helst för dig? Ellerhur?” Hon tog sin dotter under hakan och smekte den mjuka tårfyllda kinden. ”Vi kan lämna det här stället. Tre kan ibland vara en för mycket. Amanda och Paulina är tjejer, och det är så typiskt tjejigt det de gör.” Hon ställde sig på knä framför dottern och tittade in i de mörkbruna sjöarna av tillit. ”Älskade unge, jag blir sjuk av att se dig så här ledsen. Jag skall prata med barnens föräldrar, och kanske, kanske vi kan få det att vända.”


Katrins mage var fylld av fjärilar, men hon hade så stark tilltro på det hon gjorde att det överbyggde all rädsla. Tveksamt, men ändå bestämt tryckte Katrin på signalknappen och smekte dotterns hand som hon höll i ett hårt grepp. ”Det ordnar sig skall du se. Anfall är bästa försvar brukar morfar säga.”

När de konfronterat tjejerna och deras föräldrar en efter en skedde en klar förbättring på skolan, och Emma fick vara med i deras gäng.

Efter några veckor plingade Paulina en dag på deras dörr och ville leka med Emma. Glatt skuttade flickorna iväg hand i hand medan Katrin leende såg på.

Månad lades på månad och det började bli dags för skola igen. De tre flickorna lekte varje dag och hade blivit bästisar.

Vintern kom med tjocka vita, kalla täcken och gnistrande flingor som lekte i luften. Läxläsandet tog allt större del av flickornas fritid och deras vänskap upprätthölls av långa kvällssamtal som handlade om just ingenting. Dagtid satt de fnittrande jämte varandra, och på rasterna flätade de varandras hår eller bara gick omkring på stan.

Vårens första fåglar flög över skolan och sjöarnas is sprack långsamt upp. Små krokusar hälsade på solen, och sälgens knoppar öppnade sig för att släppa ut sina små katter.

Emma, Amanda och Paulina vandrade iväg hand i hand till badhuset medan Katrin leende såg på. Oh vad hon älskade att se sin dotter glad igen. Kylan hade äntligen släppt sitt grepp om den lilla staden, och människorna öppnade upp sina jackor och tog av sig vantarna när solens strålar värmde.

TEMA Dekaler

Njutningsfullt tryckte Cecilia på den morrande Ferrarins gaspedal och kastade sitt kastanjeröda hår bakåt i en båge. Som tagen ur en reklamfilm tänkte Elon som sittande i sin gamla Renault betraktade skådespelet med öppen mun. Det röda ljuset gick snabbt över till gult och grönt. Cecilia såg en liten grön bil i ögonvrån och lade snabbt i en växel för att sedan släppa iväg sitt monster. Håret flög ideligen in i munnen och hon spottade ut det. Solglasögonen som införskaffats enbart för att matcha den häftiga bilen var inte ett dugg bekväma, och hon satte dem beslutsamt på huvudet.


Det sista Elon såg av bilen var dekalerna som satt på bakrutan. Den här bilen körs av en kvinna och det är ingen ide att du försöker köra om. Den obscena gesten av pekfingret på den andra dekalen gjorde att han skrattade högt

TEMA Feja

Stånkande och stönande drog jag fram soffan och dammsög noga golvlisterna och baksidan av möbeln. Vinterns mörka kvällar hade noga dolt dammet som frodades där bakom, och sanningen å säga hade jag undvikit att titta där.

När vårens första dagar kom öppnade jag alla fönster och dörrar på huset för att släppa in doften. Men årstiden gjorde också att det blev långa ljusa kvällar som gjorde att jag såg allt damm som samlats i element och på golvlister.

I hela vårt hus kändes nu en doft av Ajax som blandades med aromer av syren, schersmin och kaprifol utifrån trädgården.
Den gamla spisfläkten som för länge sedan borde ha skrotats plockade jag isär i beståndsdelar och lade i kokhett vatten.
Efter att jag skurat ur toalett och handfat beslöt jag mig att det var slutfejat för denna gång, och hämtade en cocacola i kylen som jag törstande bäljade i mig.

TEMA fisk och avsluta

”Nu får ni ha ett underbart sommarlov, så ses vi till hösten igen.” Rickard Månsson tittade över sin klass och dröjde några sekunder extra vid Maria och Lotta som var fullt sysselsatta med att spela på mobilen. ”Hörni tjejer, sista dagen kan jag väl få er uppmärksamhet i alla fall? Ja, jag vet att jag kanske varit tuffa mot er, men det är för er egen skull.” Lotta tittade upp och mötte hans blick. De svartmålade ögonens ögonfransar hade ett tjockt lager av mascara, och munnen var illande röd. Hon smällde nonchalant med tuggummit och drog ut det med pekfingret. ”Ville ru nåt eller?” Maria tittade också upp och Rickard slogs av hur otroligt lik varandra de två väninnorna var. Han var osäker på vem som varit den ledande rebellen, men mindes att de ändrat stil ungefär samtidigt.


Samtalen med föräldrarna hade tyvärr inte lett till någonting, och psykologen hade omärkligt skakat på huvudet när han förmått dem att gå dit med flickorna. Samtalet hade till slut handlat uteslutande om Rickard och han hade gått därifrån med kalla kårar längs ryggraden. Rickard märkte att de gaddat sig samman och sade saker som inte var sanna.

Med en djup suck såg han ryggen på den sista eleven försvinna ut genom dörren, och samlade ihop sina papper. Det skulle bli underbart att ha ett långt sommarlov. Ja nu var han ju inte helledig. Vissa dagar var vikta åt studier inför nästkommande termin.

Parkeringen utanför huset var nästan tom, och Rickard gick uppför trapporna istället för att ta hissen. Han kanske skulle försöka bli av med ölmagen i sommar? Springa varje morgon?

Försjunken i tankar satte Rickard nyckeln i låset och vred om. När dörren gick upp möttes han av en vidrig doft, och innanför den låg en stor hög av strömmingar som hasat ned från brevinkastet. Häpen stod han en lång stund och bara glodde på förödelsen, tills han kippade efter andan av den starka doften. Illamående tog han ett steg över fisken och hämtade skurhinken. ”Vem i all världen tycker så illa om mig?” Rickard pratade högt för sig själv medan han svabbade golvet flera gånger.

Plötsligt såg han något vitt skymta fram under hallmattan och drog fram det. Brevet var försett med urklippta påklistrade bokstäver, och slarvigt hopklistrat. Rickard hämtade en kniv i köket och sprättade upp det med en kvick snärt på handleden. HA EN BRA SOMMAR! Stod det med hopklippta bokstäver i ojämn rad. Inget mer. Han satte sig ned på en stol och lade händerna för ansiktet. Skulle han polisanmäla det? Eller? Ignorera händelsen?

Till slut beslöt han sig för att ignorera det och se händelsen som ett pojkstreck…eller? Det kanske var tjejerna?

TEMA Bönhörd forts. på fira

Eliza parkerade sin bil utanför det röda huset som hade adressen Blekingegatan 5. Det var välskött och hade ett äppelträd på var sida om tomten. En fontän hade placerats vid en konstgjord damm mitt på gräsmattan. Elizas modersinstinkter gjorde att hon såg alla potentiella faror och tänkte att det skulle bli svårt att ta dit barnen. Jag måste försöka få honom att åtminstone skaffa ett staket innan vi flyttar in.


Förhållandet med Alex hade börjat av en ren slump. Han hade passerat hennes bil då hon gråtande lagt huvudet mot ratten. Tveksamt hade Alex knackat på fönstret och frågat hur det var fatt. Eliza torkade snyftande bort tårarna och nekade till att hon var ledsen. ”Jag har bara fått något i ögat, men det är redan bättre. Tack för att du bryr dig.” När hon vevade upp rutan stoppade han den med sin hand och log. ”Jag vet inte varför du gråter, eller varför du säger att du inte gör det, men en söt tjej som du är mer värd än att lämnas ensam en sådan underbar dag som denna. Jag bjuder på fika.” Eliza funderade ett tag på om det var rätt att göra så, men beslöt sig för att för en gång skull följa sina impulser och tackade ja. ”Vänta lite, jag måste hitta ett bättre ställe att parkera bilen på.”

En halvtimme senare hade han dragit ur Eliza hela historien om otroheten och bristen på kärlek från mannen. ”Jag fattar inte varför du stannar? Barnen kan väl lika bra bo hos dig i en lägenhet? De mår inte bra av att bo som nu. Era bråk kommer att stanna i deras minnen för alltid. Det vill du väl inte?” Alex lade handen på Elizas och hon kände att det hettade där den låg. Till slut låg hon gråtande i hans famn och han smekte långsamt hennes rygg.


Efter den dagen höll de kontakt, och hamnade i säng några gånger på sjaskiga hotell långt från staden. Känslorna mellan dem växte lavinartat och Eliza märkte smått panikslagen att hon var kär. Med Alex kände Eliza att hon var trygg och älskad. Det kändes som om en högre makt stod vid hennes sida och försökte hjälpa henne till ett bättre liv.

Nu stod hon här på hans tomt. Ditlockad av löften om evig kärlek och att barnen skulle få följa med. Dörren öppnades plötsligt på vid gavel och ut steg Alex. ”Hejsan käraste. Var det svårt? Vad sade Jesper?” Han kramade henne hårt och smekte hennes tårade kind. ”När hämtar vi barnen? Eller…” Alex höll Eliza en liten bit ifrån sig och tittade på henne. ”Vill han behålla dem?” Hon lade armarna runt hans hals och kröp in i hans famn. Eliza kände sig som en liten flicka och ville bara kramas. Ha honom tätt, tätt intill sig en stund under tystnad. ”Håll om mig…bara håll om mig.” Viskade hon och lade huvudet på hans axel. Alex luktade gott, och hon anade att han precis duschat eftersom det mörka håret fortfarande var vått i topparna. Den stora guldringen i örat förstärkte hans manlighet och Eliza kände något varmt gunga till i magen. ”Du är modig, vet du det?” Hon tittade rätt in i de mörkbruna ögonen och hjärtat fladdrade till lite extra. ”Tänk om Jesper frågat vem du var? Eller ännu värre, någon av de andra släktingarna kunde ha ställt den frågan. Vad hade du sagt då?” Alex skrattade mjukt och det smala ärret över hans kind stramade till. ”Att jag var din kusins kusin. Ingen av de där personerna visste vem den andre var. De var en patetisk blandning av pengakåta uslingar. Förresten kan jag ge mig attan på att de trodde att hon var på väg att trilla av pinn.” Han drog med handen över hennes länder och eggade henne mer och mer tills hon tog Alex hand. ”Var har du ditt sovrum?” Han smekte hennes hand med tummen och lade fingret mot hennes mun.”Vårt sovrum min kära, vårt.”

När grannen till Alex såg paret på uppfarten log hon och skrockade för sig själv. ”Det är på tiden att han får lite kärlek. En så snäll och fager gosse skall inte vara ensam.

Emma och Anna-Klara spelade spel och pratade i munnen på varandra. Det skrattades och gräts om vartannat. Gamla fotoalbum dammades av och gicks igenom med Emma som intresserad åskådare. I mängden av svartvita foton utmärkte sig ett mer än de andra, och hon satte ned sin ådriga, darriga hand på bladet och tittade storögt på Anna-Klara. ”Det där är väl jag?” Emma bläddrade några sidor framåt och bakåt. ”Men om det där är jag, vem är då det här?” Hon pekade på sig själv och såg förvånad ut. ”Jag är ju gammal och gråhårig.” Emma reste sig upp och gick ut till hallspegeln. ”Det här är inte jag. Du måste ha fel…” Hon öppnade koftan och klädde av sig plagg efter plagg tills hon stod naken. Med fingrarna pekade hon på olika ställen på kroppen och den skrynkliga huden rörde sig. Den långa silverfärgade flätan löste hon upp och spred håret över ryggen, sedan snurrade Emma runt, runt tills hon nästan föll omkull.

Plötsligt vände sig Emma mot Anna-Klara och utropade. ”Du!” Hon klädde sakta och omständigt på sig för att sedan gå fram till Anna-Klara med händerna lyfta. ”Du skall flytta in till mig. Jag gillar dig.”

Det korta ögonblicket av insikt var borta lika snabbt som det kom, och hon stannade upp i rörelsen för att studera sina lyfta händer med frågande min. Emma tittade på Anna-Klara och log ett inåtvänt leende medan hon studerade henne med kisande ögon. ”Är det du som är Annika? Var är Tommy?” Emma tittade sig runt som om hon letade någonting. ”Har du sett Herr Nilsson? Han lekte tafatt med mig och Lilla Gubben, sedan är de försvunna båda två.” Emma gick vidare till nästa rum och ropade med jämna mellanrum på sina vänner.

Anna-Klara reste sig upp och slog ihop albumet efter att hon läst under fotografiet att det mycket riktigt var Emma. Hon hade varit ett vackert barn, och klänningen verkade vara av mycket exklusivt material. Med blandade känslor följde Anna-Klara efter den lilla damen som snabbt fångat hennes hjärta. Visst var Emma snurrig, men hon gjorde inte en fluga förnär och kunde kanske få hjälp av minnesträning. Anna-Klara hade läst något om det i en artikel i tidningen, och fastnat på grund av ren simpel nyfikenhet. Nu funderade hon på om det kanske fanns en chans att få med Emma till den där doktorn som de skrivit om. Pappa Teodor kunde säkert bistå med hjälp. Anna-Klara drog upp mobilen från fickan och knappade in ett nummer.

Jesper vaknade med ett ryck av telefonsignalen och famlade i fickorna efter mobilen innan han såg att den låg på bordet. ”Jesper.” Han lyssnade uppmärksamt på rösten i telefonen och tittade sig runt i rummet. På bordet stod en urdrucken vinflaska med en halväten kyckling på en tallrik bredvid. En stank av gammal gubbe låg över rummet, och han förstod inte varför förrän han tittade på sina byxor. Urindoften var stark och drev honom till badrummet där han snabbt drog av sig byxorna och tryckte ned dem i tvättmaskinen. ”Mm, jag förstår.” Jesper tittade sig själv i badrumsspegeln och kände djup ångest. Hur faan kan jag vara så dum? Tänkte han och slog med handflatan på den. Spegeln knakade betänkligt, men höll. Jag måste sluta dricka. ”Så hur mycket vill du ha?” Jesper gick ut från badrummet och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när han kom dit. Trädgården var som alltid i perfekt skick och inte minsta kvist petade upp ur äppelträdets krona. Arboristen som de anställt gjorde ett gigantiskt jobb och höll alla de vackra fruktträden i schack. ”Okej, men då säger vi så. Nycklarna har du ju redan, och det är väl inga problem att få plats i Emmas hus. Jag är dig stort tack skyldig. Ring om du behöver någonting.” Jesper klickade in sig på datan på sitt kontor och gick in på hitta.se där han sedan sökte på Anonyma Alkoholister och skrev ned numret. ”Hejdå Anna-Klara hoppas att du kan hjälpa Emma med minnesträningen. Vi har helt ärligt inte lagt ned så mycket tid på det där. Och som sagt…ring om du behöver hjälp.”

En månad senare satt Anna-Klara, Emma och Eliza i trädgården hemma hos Emma. ”Så vad säger läkaren?” Eliza böjde sig fram mot den gamla damen och tog hennes hand. ”Jag lär mig vartefter, och en del dagar är bättre än andra. De har kommit fram att jag inte har Alzheimer och det var skönt att få reda på. Anna-Klara och jag har det så trevligt på kvällarna när vi löser korsord och spelar dataspel.” Eliza tittade frågande på Anna-Klara. ”Dataspel? Men varför i all världen…?” Flickan skrattade åt kvinnans uppsyn och berättade att nya rön visat att det var nyttigt för snurriga pensionärer att spela vissa av spelen. ”Till och med jag har fått bättre minne. Nog om det nu…” Hon drog igen den stickade koftan som hade regnbågens alla färger. ”Hur är det med dig? Jag förstår att skilsmässan varit jobbig…?”
Eliza skrattade till och viftade med händerna. ”Nej, nej oroa dig inte för mig. Alex gör mitt liv till en enda solskenspromenad och han har ändrat hela tomten för ungarnas skull. Häromdagen stötte jag på granntanten som kramade om mig och sade att jag var guld för Alex. Hon bjöd in mig på te och vi satt hela eftermiddagen och pratade. Barnen tyckte naturligtvis att allt var pest i början, men mjuknade efter ett tag och älskar nog Alex lika mycket som jag…eller…” Hon rodnade och drog en ringklädd hand genom sitt korta ljusa hår. ”Nästan lika mycket.”

Anna-Klara visste att Jesper lagt in sig själv för avgiftning och ville inte diskutera honom med Emma bredvid. I hennes ögon var Jesper den perfekte svärsonen som tröttnat på sin fru och lämnat henne. Inte tvärtom.

Syskonkärlek