Nöjd? Rädd?

Ännu en ikon har dött. Jag lyssnar noga på texten till Purple rain medan tonerna droppar in i mina vener och fötterna trampar fram över golvet i takt. Undrar för mig själv varför människor aldrig är nöjda med det de har. I tidningen står det att han hade drogproblem. Vem av dessa stjärnor har inte det, tänker jag för mig själv och stänger av cd:n när sista tonen ebbat ut i rummet.

Senast idag hade jag en diskussion med dottern om det här med att vara nöjd. Hon har långt, lockigt, ljust hår - en liten trollunge med turkosblåa ögon och ett stort brett leende,

"Mamma, jag vill ha mörkt, rakt hår", säger hon och drar i lockarna. 

"Varför då", frågar jag och håller ögonen på vägen som slingrar sig genom landskapet. "Du är ju jättesöt som du är."

Jag vill det bara", säger hon tvärsäkert.

"Men, Stumpan, är det inte konstigt att de som har lockigt hår vill ha rakt, och de som har rakt vill ha lockigt. Och vet du vad..." Jag möter hennes ögon i spegeln. "De som är vita, solar för att bli bruna, och de som är mörka bleker sig för att bli vita. Är inte det underligt?"

Jag ser att hon får en rynka i pannan.

"Alla vill alltid ha det som de inte har", fortsätter jag. "Vi människor är funtade på det sättet."

"Men", säger hon och biter sig i överläppen. "Är det okej om jag färgar topparna turkos då?"

Jag skrattar och nickar: "Jo, det kan jag nog fixa, men du måste lära dig att älska dig själv som du är, inte sträva efter att bli någon annan, oavsett du har en massa pengar eller ej."

"Jag lovar", skrattar hon och lutar sig bakåt.

När jag var ung hade jag två stora mål i livet, att bli sångerska och författare. Det första var jag på god väg att uppfylla när jag som nittonåring flyttade till Stockholm och började sjunga i ett känt band. Tyvärr, förstördes alla framtidsplaner av en äcklig man som tyckte att flickor i hans närhet skulle utnyttjas som betalning för deras drömmål. Jag stack. Fort. Och slutade sjunga.

Men skrivandet har jag alltid haft kvar, på ett eller annat sätt. Som en luftsluss när jag blev illa behandlad av pojkvänner och som en bro för att förstå mitt egna handlande. Dagböckerna står nu i en bokhylla, tummade, fyllda med min ungdom.

Barn och ungdomar har nog aldrig haft det så tufft som nu. De får knappt vara barn och har behå långt innan det är dags, sminkar sig redan som nioåringar, och ser ut som små kvinnor - kopior av sin mamma. Jag var runt tjugo innan jag hade kajal första gången, och mascaran kom in i mitt liv när jag var någonstans vid arton. Jag älskade kläder, och klippte mig själv i coola frisyrer, men upp till tretton var jag ett barn. Från ett tryggt hem.

Mamma var mycket bestämd med att innan jag fyllt tretton skulle jag inte gå på några diskotek, och så blev det. Men, efter den dagen var jag ute jämt. Varje helg gick jag och mina vänner ut och dansade. Min första fylla kom i samma veva, och jag hade redan tjuvrökt, men inte gillat det.

Jag älskade mitt liv och hade inte en tanke på vare sig större tuttar eller plastikkirurgi för att göra näsan smalare. På något sätt var vi tjejer friare på den tiden. Nu är det i och för sig upp till var och en att anamma mode med mera, men...det skrämmer mig att Zabine så småningom ska leva i detta, utsättas för medias påtryckningar, killars tjat om att raka sig både här och där, vara med i trekanter och fyrkanter, men ändå bli en självständig, stark individ som kan stå för den hon är.

Helst vill jag skicka iväg henne på både självförsvarskurs och sätta på henne skyddsväst och lära henne hantera kniv. Vi pratar mycket om vad som kan hända, och hur hon ska hantera det.

"Skrik om det händer något, bit, riv och sparka", säger jag gravallvarlig. "Gör allt om någon försöker något. Följ inga gäng med killar hem. Bjud absolut inte in dem till dig. Fundera noga innan du tar hem någon efter en kväll på krogen. Åk aldrig svarttaxi."

Jag har färskt i minnet hur jag betedde mig. Ha, ha...jag var sanslös. Trodde alla om gott och lät ofta killar sova över. Ibland flera. Jag bodde ju på söders höjder och hade krypavstånd till krogen, levde singel och hade en soffa att avvara. Då kunde han väl få låna den. 

En vän till mig sa åt mig att gömma mina dagböcker för barnen. Inte berätta hur jag var, om hur jag liftade fram och tillbaka mellan Stockholm och Hudiksvall eller Söderhamn. Bara för att det var spännande att träffa människor. Om resorna utomlands när jag lämnade hotellet och cyklade iväg, rätt ut i intet. Alltid nykter. Alltid nyfiken. Aldrig rädd.

Det fanns inte samma ondska då? Eller, var jag bara blåögd?

En början-1006

Jag var fem år och vinterns vassa klor riste runt våra knutar. Vi hade inte sett solen på säkert en vecka och maten i vårt skåp låg på upphällningen. Leo satt vid öppna spisen och lagade släden, men Tova som brukade dra den låg fortfarande och darrade i korgen med valparna som små sugproppar på spenarna. Hennes tunga hängde ut och öronen låg tätt mot huvudet. De turkosblåa ögonen hade en ljus gardin över sig.

Jag böjde mig ner och klappade henne, lade mitt huvud tätt intill hennes.

Leo log och vände släden upp och ner.

Vi sa inte många ord till varandra för det behövdes inte. På något underligt vis visste jag vad han ville bara genom att se honom i ögonen. Min kloka bror, som fått ta på sig pappas roll alltför tidigt.

Jag föste undan täcket och klev ner på det iskalla golvet - drog åt mig väskan med kläder och valde ut ett par röda tossor som mamma gjort. Mössan som matchat dem låg säkert i varglyan. Honan hade morrande slitit den itu och sprungit iväg med resterna i munnen medan jag skälvande av skräck gömt mig långt in mellan de två stenarna. Fortfarande kunde jag vakna av den asdoftande andedräkten och skrika på hjälp utan att någon kom.

Leo visslade på mig och bad mig med en rörelse att sätta mig på kälken. Han satte på sig den omsydda selen och drog mig över golvet. Medarna gnisslade klagande och Tova reste sig upp, men föll ihop med ett gnällande.

Äntligen - dags att jobba igen

Min naprapat har gett sitt godkännande till att jag får börja jobba igen, och idag står jag här igen - på taket, med vinden vinande i håret och solen mot min hud. Sinnet svämmar över av alla dofter och en trädkrypare springer upp och ner på tallens stam. En tupp gal om och om igen hos en granne och jag fylls av en stor tacksamhet över att leva i detta nu.

Vi ska fixa taket hos vår granne - höja det, isolera och lägga plåt över. Ett lagom projekt att börja med efter att ha varit lugn flera månader.

Skrivandet har också legat på is, och jag längtar, längtar efter att börja igen. Jag har inte ens skrivit några börjor (eller slut heller).

Pojkarna har studiedag och Zabine har åkt själv till skolan med bussen. Vår duktiga jänta börjar bli så stor.

Pojkarna spelar Monopol och stundtals går det hetsigt till, med höga rop och slag i bordet, men de leker och det gillar jag. Idag har jag beslutat att de inte får spela tv-spel förrän i eftermiddag och jodå, de accepterar det - hittills, men snart kommer nog tjatet, eller inte.

Razmus mår tiptop och äter sin tablett varje morgon och har inga biverkningar. 

Han fick C på ett engelskaprov och tar sig sakta men säkert bort från bottenresultaten. Vi tjafsar ofta om pluggandet, men...han gör det.

Ha en fantastisk dag

Kram

ADHD-barn-concerta-för-mycket-för-lite

Den här veckan har Razmus mycket läxor igen, och gnölar som attan över att han måste sitta med näsan i någon läxbok medan syskonen inte gör annat än roa sig.

Ämnet ett är tyska. Enkla glosor som ändå kräver rätt uttal. jag läste tyska i fem år och minns ganska mycket av det nu när jag tvingas lära mig grammatiken igen, för att inte tala om meningarna och eu som blir oj osv

Samtidigt är det skoj att prata tyska igen. Men numera finns det en stor fördel - google och alla dessa drillioner inlägg där människor delar med sig av sitt kunnande.

Igår kväll och ikväll satt vi och tittade på ett inlägg som var riktat till småbarn som skulle lära sig ABC. Fungerade perfekt på oss med. J heter till exempel jot på tyska, och y heter ypsilon, vilket vi tycker är jätteskojigt.

När tyskaläxan fastnat någorlunda läste vi SO, eller rättare sagt historia. Ämnet är frihetstiden. Intressant och jag lärde mig som vanligt massor.

För att fånga Razmus intresse när han nickar till googlade jag upp hur man tillverkar salt och silke.

Salt importerades ju till Sverige på sjuttonhundra talet, början av artonhundra.

Det ena ger det andra och när klockan slår nio har jag tjoffat i honom en hel del verkar det som.

Det är bara ett ord som verkar helt omöjligt att lära honom - lieber = hellre. Skrattande ger jag upp och han kryper till kojs.

Jag dissekerar hur han uppför sig och försöker se om det är någon skillnad på innan han började med concertan, men, nope....inte än i alla fall. Inte här hemma. Han vill inte tvätta sig, inte plugga, inte stiga upp, inte ....puh....ibland undrar jag hur han orkar vara så himlens negativ. Jag är precis tvärtom och testar på det mesta, studsar upp ur sängen på mornarna med ett leende på läpparna och är förväntansfull som ett barn på julafton över vad dagen ska föra med sig.

Razmus måste jag tjata upp och ibland dra ur sängen.

Behöver han månne högre dos, eller...är han kanske opåverkbar? Många frågor snurrar i hjärnan.

På fredag träffar vi läkaren på BUP igen, och får svar.

Kvällen har jag ägnat åt att njuta av Fejmskolans elevers sång, dans och teater. Zabine deltog och det blev lite sorgligt eftersom hon beslutat sig för att inte dansa mer. Hennes kamrater och lärare kramade om henne och bad henne ändra sig.

Vi får se i höst hur hon känner då.

På vägen hem såg vi en stor älgko som tyvärr valde att gå ifrån oss. (Vi hade stannat på vägen för att fotografera henne). Jag varnade bilarna som kom åkande med mina varningsblinkers och en buss stannade för att titta de med.

Ikväll har jag kikat på hästar och läst om islandshästar som är en av mina favvoraser. 

Men först, ska vi bli klar med barnens rum och nu är det dags att krypa till kojs och slötitta på teve en stund.

Sov gott

ADHD-barn och skolväsendet fungerar frustrerande dåligt tillsammans

Frustrerad

Skickade ett mejl till Raz lärare idag.

Hon gör allt för att hjälpa honom och vi har nära kontakt, men....

Raz berättade ikväll att han är bekymrad över matten…enligt honom kan han bara få E i matte på nationella provet. Jag trodde inte ens att de fick betyg på det, att det bara var en test för att se hur ungarna i Sverige ligger till.

Sedan har jag ett problem

Enligt Razmus håller hans andra lärare typ föredrag och visar bilder på so:n,och har nu skickat hem en bibba papper med stödord om frihetstiden, gustavianska tiden osv.. Ingen hänvisning till text vi kan läsa eller så.

Jag erkänner villigt att jag inte fattar ett smack.

När han fick hem likadana papper om kristendomen letade jag upp en kille på internet som via nätet undervisar om kristendomens historia mm. sedan gjorde jag utifrån det frågor till Raz som han fick svara på. Vi höll på en hel helg. Känns inte riktigt rätt.

Razmus sa också att han inte kan få högre betyg än E i kristendom oavsett vilket resultat han åstadkommer. Detta eftersom han missat första gången och gjorde om provet.

Kan det verkligen stämma?

Han tappar helt lusten att plugga när det är så. OM det är så.

Detta är enormt frustrerande.

Han antecknar inte ett smack av det som sägs på lektionerna och har då inga anteckningar att läsa när han ska plugga?

Jag själv spelar in föredrag jag är på eftersom min hjärna ”stänger av” efter en kvart och inte tar in mer info. Då kan jag lyssna på det som sagts efteråt, men i korta etapper, och även anteckna det som är viktigt.

Barn med ADHD är funtade på samma sätt. Synapserna i hjärnan spelar spratt och konnektar inte som de ska.

Jag föreslog han lärare detta:

Att han skulle spela in föredragen hon håller. Antingen med sin mobil eller ipaden? Då kan han och jag lyssna på det efteråt.

Jag kan ju inte påverka vad han gör i skolan.

Läste i tidningen söderförort om en lärare som spelade in alla lektioner han hade och la ut dem på ett ställe där eleverna kunde hämta det och plugga in det som behövdes hemma. En underbar ide´tycker jag. Vi borde använda tekniken istället för dissa den.

På det viset missade inte barnen en enda lektion, även om de var sjuka.

Får det verkligen vara så här?

Borde inte funktionhindrade barn få sk "gräddfil". Extra förmåner och hjälp att klara av skolan på det enda sätt som fungerar?

Annars kommer Raz inte att ha en chans i livet. Betygen ligger strax över underkänt trots att han kämpar. Jag med för den delen. Känns ibland som om jag går i skolan en andra gång.

En början-1005

Så satt jag här på bryggan igen. Pank och naken i själen, med en kurrande Treo bredvid mig och fötterna nersänkta i vattnet till strax över anklarna. Stugan såg inbjudande ut, men jag ville inte gå in, inte än. Mormors röda cykel stod lutad mot garaget som egentligen var en lada som morfar byggt upp för att hysa syrrans häst när vi var på besök. Solen sjönk ner i vattnet och småfiskarna smattrade mot ytan. Vår, äntligen, tänkte jag och sänkte axlarna som varit på spänn flera veckor. Ljudet från den porlande bäcken som mynnade ut i sjön strax intill bryggan gjorde mig kissnödig och jag visste att utedasset stod olåst.

Jag vek ner byxorna och tog på mig gummistövlarna som spruckit längs med framfoten, men ändå höll fötterna någotsånär torra. Treo sprang före och satte sig vid dasset. Hur kunde han veta vart jag var på väg, tänkte jag och drog ner jeansen och satte mig på den vita frigolitringen. Väggarna var fortfarande fulla med urklipp från gamla veckorevyn - ett resultat av syrrans kreativitet när vi var unga. Om jag sträckte på mig kunde jag se den vita ytterdörren på stugan. 

Morfar varnade alltid mig och Louise för zigenarna som bodde nere på Storängen, inte långt från Karin och Caesars stora bondgård. Men, vi brydde oss inte om vad han sa, och var ofta nere hos våra vänner Charles och Beu som gjorde allt för att få livet att bli bättre, men ständigt slogs tillbaka av byns femtiotvå invånare och kommungubbarna som körde iväg familjen gång på gång.

Jag reste mig och såg att en spindel krupit in i toarullen. Struntade i att torka mig och drog upp jeansen. Naturligtvis blev det vått i trosan och jag svor åt mig själv. Med tummen och pekfingret i en spretig gest lyfte jag bort toarullen och slog den mot väggen tills spindeln ramlade ut.

Ett slut-4

Vi fyllde säckarna, bar ut dem genom grinden och slängde dem på flaket till pickupen. Jag tror att både jag och Bodil kände oss extremt betydelsefulla. Att lyckas med bedriften att göra slut med våra män samma dag som vi rensat bort alla deras kläder, och nu menar jag ALLA kläder, borde väl egentligen vara värt en guldmedalj?

Solen hade gömt sig bakom molnen och svalorna flög högt uppe i det blå och vägrade komma ner ens för korta stunder. Det doftade från Schersminbusken och fjärilar samlades på Buddlejan. Blåsten tvingade mitt hår att hålla sig från ansiktet och dörren till vårt stora hus hade äntligen fått en blå dörr.

Jag körde ner händerna i fickorna och ställde mig innanför grinden. 

"Din taxi kommer snart", sa Bodil.

"Mm", mumlade jag och sänkte axlarna. "Du vill inte följa med då? Du får gärna ..."

Bodil slog ifrån sig med händerna och tittade på vårt hus. "Nej, inte en chans. Dealen var att du skulle få pengarna och jag huset. Jag tänker hyra ut din våning, och vem vet, det finns många vackra män därute." Hon svepte med handen framför sig och skrattade.

Taxin kom och en ung man steg ur.

"Ha det bra nu, och se inte tillbaka", sa Bodil och tog fram en cigarrett, tände den och drog ett djupt halsbloss. Hon hostade och blev tårögd.

Jag kramade henne så hårt att det stack i armarna. Klarade inte av att prata.

Taxichauffören ställde in mina väskor och trummade med fingrarna på motorhuven.

"Gå nu", sa Bodil och kastade ciggen på marken, trampade på den och vinkade. "Gå nu, innan jag ber dig stanna kvar."

"Dumbom", sa jag och klev in i taxin, hukade för att inte slå i huvudet. "Jag älskar dig gumman."

"Jag dig också", sa hon och gick in genom dörren som för att om igen be mig åka iväg.

Jag tittade på den blåa dörren och knackade chauffören på ena axeln. "Arlanda tack. Utrikesterminalen."

ADHD-barn med annorlunda diagnos+sockerfri

Berättar jag för någon att min son har ADHD ser jag genast ett förstående uttryck i ansiktet på hen och frågan kommer direkt: "Hur är det att ha en så livlig pojke?"

Det är då jag måste tala om att Raz inte är livlig och personen jag pratar med ser ut som ett frågetecken.

I de allra flesta fall är ADHD-barn extremt livliga och har svårt att hålla sig lugna. Som jag till exempel. Det är som om någon kittlar mig under både fötter, i knäveck och under armarna, samtidigt. Det kvillrar i benen som av sockerdricka och ibland måste jag liksom skaka av mig energin, men allra helst ta en snabb springtur, eller ta en promenad. (Aldrig långsam, alltid snabb)

Jag känner direkt igen en som mig. De kan inte stå stilla. Inte riktigt stilla, du vet med båda fötterna i marken, samtidigt. En fot är alltid lyft som om hen ska springa iväg. De pratar också snabbt, tar knappt luft innan nästa stavelse poppar ut. 

Men, vår pojke Razmus har inte den här energin. Inte på samma sätt. Han har en inre oro som speglar sig i att han ständigt rör på en av sina kroppsdelar, ibland en fot, ibland en hand. Han är inte energisk i hjärnan heller. I min hjärna är det ständigt fullt ös. Jag har hundra miljoner tankar om allt, dygnet runt. Ibland vaknar jag på natten och går upp och skriver ner dem, ofta, ofta är det manusidee´r som poppar upp. Jag har liksom kanaliserat energin till att tänka text. Ja, inte helt och hållet förstås. Jag måste springa flera gånger i veckan för att kunna stå upp. Min kropp har nämligen en överenskommelse med ADHD:n att om jag inte rör mig, får jag rejäla blodtrycksfall och blir liggande en dag i soffan med illamående eftersom världen gungar.

Razmus läkare på BUP sa att Razmus nog är en teoretiker och inte riktigt hittat sitt sätt att göra av med energin. Jag springer så ofta han kan med honom, och han spelar pingis två gånger i veckan. för att dels ge honom insikten hur skönt det är och framför allt idrotta för att må bra.

Imorse hade vi en riktig skitmorgon. Det var stökigt och bökigt, struligt och tjafsigt. Zabine kunde inte välja kläder och gnällde mest, Raz jiddrade om spel han ville ha, och lackade ur för att jag sa emot, att det räcker nu, och lilla Hampuz var extremt seg med att klä på sig - blev sist ut som vanligt.

I röran glömde Raz sitt lilla piller, och att vända om fanns inte på kartan. Vi glömde pillret båda två, och han skulle åka med klassen till stan medan jag skulle träffa Peter flera mil bort. Puh...

Det blev inget idag.

Razmus äter Concerta på prov, bara lite än så länge för att testa om vi kan få fart på honom. Ett barn som Raz orkar nämligen inte starta upp någonting själv. Han måste "sparkas" igång. Och det tär på oss, mest mig som fått det största ansvaret för pluggandet. Jag blir alltid ledsen när vi tjafsat och känner mig som stans värsta och sämsta mamma när han äntligen bestämmer sig för att gå med på att läsa läxan. Även om jag vet att han är tacksam efteråt.

Samma sak med löpningen. Det tar cirka en timme att få ut honom i spåret. Då är jag varm, arg och förvandlad till en eldsprutande drake. Jag skäller, manar, ber, mutar, hotar....

När vi sedan springer tar han min hand och kramar den, springer nära och är go i sitt sätt.

Vi har samma temperament och är nog rätt lika.

Nu har det gått en vecka med piller och vi har inte märkt någon skillnad, ännu....

Vi har även beslutat att dra ner på sockret i familjen. Jodå, allihop får hänga med i cirkusen, annars fungerar det inte. Jag och Peter tar bort flingor, marmelader, drickor och en massa annat, men framför allt godiset. Som en morot har vi lovat ungarna varsin tusenlapp i december om de låter bli att äta godis. Ska bli mycket spännande att se om de orkar. 

Vi äter inte massor med godis och har bara mysfredag med godis ibland, så det känns inte oöverkomligt. Men en sak kan vi inte sluta med - glass. Vi är nämligen glassomaner hela familjen och tänker tillsvidare så förbli. 

Idag var jag hos naprapaten och fick stötvågsbehandling på armen igen. Den trilskas fortfarande, och naturligtvis är det högern. Nåväl, det gör helvetesont när han kör apparaten, i början, men sedan klingar smärtan av och blir till en stor klump som gör att hela armen hettar. Underligt, men sant. Det är ungefär som när man tatuerar sig - först ont, ont, sedan nästan skön smärta som inte är så farlig. Det magiska heter endorfin. Tänk vilken fin apparat kroppen är. Min naprapat vill inte att jag äter smärtstillande och inte lägger på något, bara väntar på att kroppen fixar skadan. Lätt sagt, men, men...jag väntar snällt.

Nu tar snart laddningen på datorn slut och jag ska lägga mig.

Ha en fin kväll.

Godnattkram

Ett slut - 3

Sosso rätade långsamt på kroppen och reste sig upp, såg ut över den stora stäppen och anade de lurviga öronen. Som i ultrarapid såg han tigern hoppa upp i luften och vända sig mot honom. Sosso kisade mot solen som letade sig ner och spred ett rött sken över landskapet.

"Sosso", ropade Linda och brydde sig inte om hans viftande med handen att hon skulle vara tyst. "Du måste komma, Leonora ska alldeles strax föda." Hon följde hans blick och skrattade: "Du måste låta honom leva sitt liv nu. Snart är vårt hem fyllt med tigerungar som behöver din hjälp." Hon klappade honom på huvudet och drog den smala kroppen intill sin. "Det kommer alltid nya."

Sosso följde med Linda, men vände sig mot solen en sista gång innan han stängde grinden till reservatet och vinkade till pappan som satt i stolen på verandan och rökte cigarr. Han skyndade ifatt Linda och stoppade henne. "Du får aldrig tala om att jag släppte ut honom. Det måste bli vår hemlighet."

"Jag lovar."

"Tummis?"

"Tummis."

Ett slut - 2

Spaden stötte mot något och Anna slutade gräva. Munnen var full med damm och eggen på spaden hade blivit ojämn.

”Är det den”, frågade Dennis och satte händerna i sidorna. ”Eller, är det ytterligare en ask du grävde ner som barn? Du måste ha haft en extremt tråkig barndom”, fortsatte han med konstaterande ton.

Den nasala rösten kändes mer irriterande än någonsin och Anna funderade på hur hon skulle göra.

”Nå?”

Hon öste bort jorden och skavsåren på insidan av tummarna hettade. Ryggen värkte, men smärtan var inte av den värsta sorten. Vattenflaskan hade tömts och låg på sidan av hennes skor.

Brädorna blottades under jorden och det verkade som om de inte nötts ett dugg. Brukar inte trä ruttna, tänkte hon och tog bort all jord, bröt upp en av brädorna och tryckte in handen i den smala springan. Jodå, den låg kvar. Lädret hade buktat sig och det svarta var mer grått.

Dennis lutade sig ner över gropen och tog tag i hennes axlar.

”Du menar inte att du gjorde det här som tioåring? ”

”Jo”, svarade hon och hade svårt att inte hånle.

Han skrattade och slet till sig byltet hon tagit ut. Rullade upp det och tog ut boken.

”Hur i helvete klarade du av det? Är det här allt?”

”Ja”, svarade hon och tog sig stånkande upp ur gropen. ”Där har du det du söker. Din barndom, din ungdom och allt det andra. Mamma skrev ner varje steg vi tog.”

”Vi?”

”Ja, du och jag.”

Dennis öppnade upp sidorna och drog med fingertoppen över en sida, läste lågt och stakade sig med jämna mellanrum.

”Anna och jag har badat idag, eller egentligen var det nog Anna som badade mig. Hon älskar vatten och stänkte ner mig totalt.”

Han vände sig mot Anna och sträckte boken mot henne:

”Det står ju inget om mig. Din lilla lögnare…”

Dennis lade sina händer runt hennes hals och tryckte.

”Vänta”, väste Anna. ”Titta på femte maj.”

Han släppte henne och bläddrade fram till sidan. Läste. Rynkade pannan och kastade ifrån sig boken.

”Det kan inte stämma. Skulle du och jag vara syskon? Ha samma pappa? Aldrig.”

”Välkommen hem käre bror.”

”Det är en omöjlighet.”

”Vänta lite, Dennis”, sa Anna och klappade med handen på marken bredvid sig. ”Sätt dig.”

Hon tog fram ett brev ur bakfickan och sträckte det mot honom. ”Pappa ville aldrig lämna dig. Mamma däremot ville att du skulle få ett annat liv. Ett bättre liv.”

Dennis tittade på Anna och lade handen över sitt hår.

”Hur kan det komma sig? Jag är inte rödhårig.”

”Inte jag heller”, skrattade Anna och drog med fingrarna genom håret. ”Det är färgat förstås.”

”Varför har du inte sagt något förut?”

”Jag ville inte dra in dig i vårt miserabla liv. Du hade det bättre hos familjen som adopterade dig.”

Dennis höll upp brevet framför sig. ”Vet du vad det är?”

Anna skakade på huvudet. ”Nej, men jag har mina aningar.”

Han sprättade upp brevet, vek upp papperet och läste högt:

”Förlåt mig min son. Jag hade inget annat val.”

Dennis knycklade ihop brevet mellan händerna och kastade bort det.

”Alla har ett val, och han valde bort mig.”

”Döm honom inte för hårt”, sa Anna och lade sin hand på Dennis axel. ”Han ringde gång på gång, men mamma lät honom inte träffa vare sig dig eller mig. Hon förbjöd mig att ge ut din adress och jag minns att vi ibland åkte hemifrån när pappa skulle komma. Jag kunde inte göra något för att förhindra det.

”Hon hälsade på mig”, mumlade Dennis. ”Kom ofta.”

Han reste på sig och drog upp Anna. ”Skit i dem. Nu vill jag lära känna dig.”

Hon studerade hans minspel.

Dennis skrattade och tog hennes händer i sina. ”Jag menar allvar, syrran. Tänk att jag haft en syster hela mitt liv och inte vetat om det. Syster”, sa han sakta som om han smakade på ordet. ”Syster.”

Nu blir det slut istället-ett slut 1

På prov ska jag försöka få ihop en massa tänkbara slut på noveller, böcker med mera, istället för En början. Lite klurigare och det krävs mer tanke bakom, men det ska nog fungera.

Här kommer den första.

Ett slut - 1

Jenny öppnade dörren och gick ut på trappavsatsen, låste dörren och placerade nyckelknippan mitt i handen, slöt sedan fingrarna runt den och såg till att två av nycklarna petade ut mellan ring och långfinger respektive pek och långfinger. Det var inte mycket till skydd, men ändå något.

Det stack i nacken av blicken från Adrian som gömde sig bakom gardinen i köksfönstret en trappa upp. Hon hörde gnisslet när fönstret öppnades och vände sig om samtidigt som hon backade ut genom trägrinden.

"Du glömde något", ropade han och viftade med något.

Hon kisade mot gatan och vände sig sedan upp mot fönstret, registrerade att svalorna flög in under kanten på teglet och påminde sig själv att vänta med att spola taket med högtrycksmaskinen. De har säkert ungar, tänkte Jenny och satte handen som ett brätte över ögonen, men såg bara Adrian som en skugga. "Äh, det är nog inget viktigt", muttrade hon, ryckte på axlarna och fortsatte mot gatan. Träskorna släpade mot gruset och de bara bruna fötterna var täckta av jord från rabatten. I kassen låg den vita rosbusken, nedklippt till rötterna. Jenny satte på sig lurarna och tryckte igång mobilen. Den snabba musiken som strömmade ut fyllde henne med välbehag och revanschlusta. Hon höjde blicken, sträckte på sig och tog ett djupt andetag.

"Jenny!"

Hon vände sig om och vinkade till honom, orkade inte gå tillbaka, ville inte se de blåa ögonens kyla igen. Trottoarens fyrkantiga stenar skrapade mot skorna och hon svalde klumpen som banade sig upp.

"Jenny, vänta", skrek han och böjde sig långt ut genom fönstret.

Rösten riste upp sår i hennes själ. Magen knöt sig och hon svalde igen, lutade huvudet mot bröstet.

Hon såg aldrig bilen som kom, hörde den inte ens. Allt larm runtom från gräsklippare och annat lurade örat. Hann inte ens skrika.