En början-835

Farmor knöt förklädet och satte på mig sin vita bagarmössa. På bordet stod en mjölpåse, ett oöppnat margarinpaket, och en syltburk. Idag skulle jag och farmor baka gafflar var det sagt. Mobilen låg i min ficka och jag lovade mig själv att göra allt för att inte öppna den och försvinna in i youtubes värld. 

Farfar satt ute på trappan och klappade katten medan han väntade på pappa och mamma som plastade in höet. De stod sida vid sida och tillverkade de typiska stora, vita äggen som sedan placerades i kanten på täkten. Jag hade räknat till tjugosju imorse och dagens skörd blev säkert lika många.

"Hjälper du mig", frågade farmor och plockade ur löständerna och lade dem i ett glas vatten. "Det svider när jag har dem i. Du tycker väl inte illa vara?"

Jag log åt de skrattande gaddarna och hjärtat blev varmt. Min farmor, tänkte jag. Min snälla och lite förvirrade farmor. "Nej, det gör inget."

"Blir det några gifflar", hojtade farfar.

"Lugna dig, gubben min" sa farmor och knådade degen som nu vilat en stund. Hon vände sig till mig och skrockade: "Det är tur att vi har Elin och Roger till hjälp, men vi ska inte låta dem jobba ihjäl sig. Eller hur gumman. Dina föräldrar måste snart vila. De har jobbat hela natten.

"Det skulle börja regna mitt på dagen idag var det sagt", sa jag och lade mjöl på bakbordet. "Vilken är min?"

Farmor slängde en av degklumparna i mjölet och plattade till den med vana händer. "Ta du den största. Mina händer är inte vad de har varit."

Jag tittade på de knöliga, värkande händerna och såg att hon grimaserade av smärta. Livet som bondmora hade gått hårt åt hennes och farfars kroppar. Att mjölka korna för hand kyliga mornar i ladugården och mocka skit efter dem var ingen smart grej om man ville ha hälsan i behåll. 

En början-834

"Vad är det för mening med det hela", sa Tina och skakade ut sitt långa hår.

"Kärlek, vad vet jag", sa hon och slet till sig handen jag höll. "Det har brunnit här en gång. Vet du det? Två barn dog. Och en hund."

Jag svalde tabletten jag lagt på tungan. Klunkade i mig hela flaskan och lade mig på gräset. Väntade tills den verkat. Allt snurrade.

"Hörde du vad jag sa" skrek Tina och jag såg två istället för ett ansikte framför mig när jag öppnade ögonen. "Två barn."

Nu kommer det igen, tänkte jag. När ska hon släppa det här.

"Två oskyldiga ungar som säkert var älskade."

"Alla barn är inte älskade", sa jag kort. "Inte jag i alla fall."

"Du var ett undantag", viskade Tina och satte sig bredvid mig. "Din mamma borde inte ha fått barn. Hon är en självisk kvinna."

"Jag vill inte bli pappa", sa jag och kände att huvudvärken lättade. "Jag vet hur du känner, men jag vill inte."

"Du kommer att älska det. Inse hur mycket du missat hittills. Herregud, du är snart sextio och borde ha massor av barn."

"Du får hitta någon annan om du känner så. Jag är kanske inte den rätte för dig."

"Du sade likadant om hunden. Nu är ni som ler och långhalm."

Jag orkade inte lyssna och lät tankarna flyta iväg. Tina och jag hade träffats på äldre dagar. i synnerhet mina. Hennes kropp ropade på barn och jag gick igenom alla sätt att säga nej. Visserligen funderade jag på om hon hade rätt och såg det ur hennes synpunkt. Ibland. Sällan. Men, mitt liv kändes bra som det var. 

"Du?"

"Jag ska tänka på saken", sa jag. Mest för att tysta diskussionen.

Dagboksinlägg 25 februari

Vilken dag det blev.

Vaknade som vanligt och frös trots att jag hade på mig onepiece och filt över täcket. Det drar från fönstren och bristen på element gör att det blir kallras. Brrr. Jag kommer aldrig mer att klaga på värme.

Hampuz hade som vanligt krupit ner mellan mig och Peter, låg på sidan med händerna mot kinderna och sov. Tryggt. Mardrömmen hade antagligen väckt honom och jagat honom ut till oss. Små barn tänker mycket, analyserar och bygger i sina huvuden. Så söt, tänkte jag och smekte honom över kinden, njöt av hans anblick. Ville inte stiga upp, men måste. Jag ska jobba.

Barnen har sportlov, bara några få dagar kvar nu. Dagar som springer förbi.

Jag väckte ungarna och talade om att det var frukost. Morgonvarma sötnosar kom upp och drack Oboy med macka medan byn vaknade. Jag gick ut med hundarna och såg att frosten kommit under natten och bet sig fast i lacken på bilen. Det var halt och jag ångrade att jag inte orkat gå till andra sidan huset och hämtat skorna med vassa dubbar på. Tänkte på mamma som fallit och slagit huvudet.

Efter att vi ätit frukost under stoj och retsamma kommentarer mellan pojkarna, hämtade jag min mobil som låg på laddning och såg till min förfäran att Zabines sagt adjö. Halva mobilen var svart, andra lila. Zabine grät av förtvivlan när vi insåg att fotografierna hon tagit på sina vänner inte skulle gå att rädda. Jag testade allt, precis allt, men läget ändrades inte. Mobilen hade gett upp, forever.

Jag ringde till min kund och talade om att jag kommer senare. 

Efter idogt letande i alla lådor hittade jag hennes gamla mobil, men tyvärr var själva kortet av minsta sorten. Eftersom Peter skulle åka och kika på ett jobb kände jag lätt stress att hitta ett alternativ. Jag ville inte lämna henne hemma utan möjlighet att komma i kontakt med oss.

Peter bestämde sig för att stanna hemma med ungarna och istället måla nere i källaren.

Solen sken ute och det spratt i hela kroppen av lycka. Jag kände ett behov att springa. Fort.

Naturligtvis fanns det inte tid för sådana "dumheter", så jag fortsatte köra de ca tre milen till min kund och fann mig snart inbegripen i trevlig samvaro med henne medan jag putsade och fejade hennes hem.

Som avslutning på jobbpasset åt vi mat och jag fick en påse nybakt bröd med mig hem.

Jag stannade vid Ica och handlade både nygrillade kamben och en massa mjölk. Ungarna är som kalvar - dricker mjölk som vatten. På väg därifrån ringer Peter. "Köp med dig falukorv och gul lök", säger han. "Vi ska göra stroganoff ikväll. Jag har ett recept här i Morbergs kokbok."

Det är bara att vända och gå tillbaka in. Tiggerskan som sitter vid dörren nickar och jag säger hej. Känns konstigt att gå in och handla vad jag vill när hon sitter där. Tjejen i kassan skrattar när hon känner igen mig. "Glömde du nåt?" säger hon och slår in varorna  i kassan.

Solen skiner fortfarande och jag ser att det blänker av is på vägen - saktar farten och sätter på radion. De diskuterar kriget och jag lyssnar - tänker en massa, och inser att jag är hemma.

Barnen bygger med lego och några underliga plattor man kan sammanfoga till hela flak. Zabine frågade om jag kunde laga hennes mobil och jag nekade, men försökte ändå igen, och igen, och igen. 

Razmus sa att han ville köpa en ny mobil och att hon kunde få hans gamla iphone. Det är en sådan hon vill ha. Det känns fel att köpa en så dyr telefon till Zabine. Hon använder mobil sällan och då oftast till att fotografera och spela på. Vi tittade på nätbutiker och hittade Raz önskemobil. Bestämde att åka och köpa den imorgon. Det var en lycklig pojke som lade sig ikväll.

Snickaren kom och satte upp sista delen på trappan. Äntligen kan jag gå hela vägen upp och slipper ta mig upp på övervåningen via en ranglig pall - försiktigt krypandes över kanten med en skrämd blick ned. Det är ganska långt ner till källardörren.

Barnen bad mig läsa saga och jag fortsatte läsa boken om Hitler och kaninen, en sann berättelse om en flicka som klarade livhanken. En av de få som kan berätta om hur det verkligen var. Hur barnen kände sig. Vad de hörde. En liten tjej lika gammal som Razmus. Ungarna älskar den och får varje gång berätta för mig hur förra kapitlet slutade. Gissa om de kan? Jodå. Jämt.

Efteråt lägger jag mig bredvid Hampuz  i hans lilla växasäng anno 1800-talet. Han somnar med sin hand i min, mumlande "Jag älskar dig, mamma." 

Lägger mer ved i kaminen som flammar flämtande och nästan dött ut. Peter är nere i källaren och förbereder inför uppsättningen av element. Vi skall få värme. Snart, mycket snart. Äntligen.

Jag slötittar på serien "True detective" och känner igen flera skådespelare. 

Peter kommer med glass och sätter sig bredvid - somnar strax och sover resten av kvällen.

Ha, ha...tanken att gå ut i skrivarstugan fladdrar förbi och stoppas. Klockan är strax tolv och imorgon skall vi ha kul med barnen. Måste vara pigg.

En början-833

Bubblorna steg till ytan allt snabbare. Den gröna vätskan som jag nyss fått i mig via en slang, hängande från taket liknade alger eller något annat lika äckligt. Oförmögen att röra mig kunde jag inte ta bort öppningen från min mun, men knep ihop läpparna. 

Skjortan klibbade fast mot kroppen och sakta fylldes sängen med vätskan. Jag lyfte ena foten och förstod att det rasslande ljudet jag hört förut kom från en tjock kätting. Vem hatade mig så mycket?

Flaskan tömdes fort och ett slumpande förkunnade att det var slut.

"Hallå", ropade jag och motstod impulsen att spy. "Hallå." Jag såg en skugga bakom ett vitt skynke och tystnade.

En början-832

Ställningen hade stått utanför huset i en månad nu. Stegen som hantverkarna klättrade på sköts varje kväll upp och låstes fast. Det såg Nicklas från sitt fönster och det såg Åsa från kontoret där hon varje kväll satt tills långt in på natten.

Men en sak hängde kvar natt efter natt - ett tjockt, vitt rep som var fäst i en tala längst upp. 

Nicklas samlade ihop sina skolböcker och öppnade upp gardinerna så att solen skulle få en chans att värma det ständigt iskalla rummet. På termometern stod det just nu fjorton grader. Om man besatt stor fantasi skulle det säkert vara möjligt att åka skridskor på golvet. 

"Sisådärja", mumlade han och drog på sig ett par tjocka, gråa strumpor över de andra. "Återstår att se om hyresvärden hör av sig idag angående luftning av element, men det blir väl som vanligt - tystnad, inget annat än tystnad."

Efter att ha slängt i sig frukost stående vid diskbänken, gick han ut genom ytterdörren och tog hissen ned. Han slängde en blick uppåt och såg att en hantverkare gick på brädorna ovanför honom. Det kändes lite olustigt att stå under.

Åsa såg samma hantverkare från andra sidan gatan. Hon hade somnat över datorn och nyss vaknat när de andra kom till kontoret. Hoppas bara att de inte ser att jag har samma kläder som igår, tänkte hon och rättade till håret. Hon blåste i handen. Det luktade soptunna. Hennes blick vandrade ut genom fönstret och till ställningen på andra sidan. Vilken grym balans han har, tänkte hon och studerade mannens ansikte. Han såg sådär lagom nonchalant ut med en cigg i mungipan och uppkavlade shortärmar. Hon såg en halv tatuering och undrade vad som gömde sig i den andra halvan. Det var för långt bort för att se något, och kikaren stod hemma. Åsa fnittrade, vilken toka jag är. Sitta och väva drömmar om en okänd karl.

En början-831

"Vad menar du med att min son inte kan komma hit mer? Vi har betalt skolavgiften och köpt de speciella kläderna ni bad om. Vad mer kan vi göra?"

Karin stödde knytnävarna mot rektorns skrivbord och motstod impulsen att sparka mannen på smalbenet.

Adam Hellgrens ögon smalnade som om han läste av hennes tankar, men han höll fast hennes blick.

Karins inre var som en vulkan färdig att explodera ut i det fria och hon kände sig som en tjur framför ett rött skynke.

"Er son passar inte in här. På vårt internat förväntas eleverna följa reglerna, inte skriva dem."

"Och , vad menar du exakt med det?"

"Er son, fru Emilsson är som en fyrkant, medan vi bara har rum för runda bollar. Han passar inte in."

"Är det inte er skyldighet att försöka slipa ner dem då", fräste Karin och blundade några sekunder för att stoppa tårarna. Aldrig att han skulle få se henne gråta.

"Er son har hittills graffitimålat matsalen, lurat resten av pojkarna i klassen att smita till flickornas elevhem, och övernattat där, och många fler saker. Listan är lång. Alldeles för lång för att vi fortsättningsvis vill ha honom här."

"Mikael må vara busig, men det är bara pojkstreck, och nog har du själv gjort något liknande som ung. Kom igen nu. Hur många pojkar har inte smitit till flickhemmet utan att ni fått någon vetskap?"

Rektorn satt tyst. Han tog upp en svart anteckningsbok och bläddrade i den. "Senast igår hade vi problem med honom. Han och några till satte igång brandlarmet genom att röka under brandvarnarna."

Karin log. Tänk om Mikael kunde använda all energin till att plugga istället. Då vore han professor på ett kick.

Mannen tog av sig glasögonen och lade dem på skrivbordet. "Den här skolan har ett anseende att tänka på. Många kändisar har påbörjat sin karriär här, Kevin Nomad, Lisa Bhuta, Fredrik Ceder.

Karin kände inte igen ett enda namn och orkade inte heller fundera på det. "Så?"

"Er son passar inte in här. Han vägrar klä sig som man ska och skolkar från många lektioner."

"De är kanske tråkiga?"

"Tråkiga? Jag ska tala om för er att våra lärare är utbildade inom de främsta läroverken och har flera diplom och utmärkelser." Han pekade på ett papper som satt på väggen.

Karin följde hans blick och såg ett vitt diplom med guldtext. Hon lutade sig mot honom och sa: "Min son är extremt begåvad och behöver utmaningar. Det kan inte vara så att ni har för dålig undervisning?"

En början-830

"Vi tar på oss gummistövlar va, eftersom det regnar så mycket", sa Vera och tog på Leo jackan och sträckte överdragsbyxorna till Jonas. "Du kan väl ta på honom de här? Jag hämtar Linn under tiden. Hon har säkert inte ens stigit upp."

"Det har jag visst det", ropade Linn från trappan. "Har ni ätit frukost, eller?"

Jonas tittade på sin dotter och skrattade. "Vad tror du? Klockan är tio och vi ska träffa farmor och farfar vid svampstället om en timme."

"Okej, jag struntar i frukosten då", sa Linn trumpet och tog på sig en tunn jeansjacka.

"Åh nej, glöm det", sa Vera och tog tag i hennes arm. "Vad vill du ha? Jag kan fixa till oboy och mackor på några sekunder."

Linn sken upp och tog av sig jackan. "Tack, mamma. Du är en ängel."

Leo gömde sig i garderoben. Han tittade på familjen genom springan i dörrarna. De gjorde alltid så här och han var trött på det. Dumma Linn fick alltid som hon ville. Aldrig lyssnade de på honom. Han hade ingen lust att gå till någon dum skog och plocka svamp. Det enda som var roligt var att man kunde gömma sig i grottorna och klättra på stenar.

Jonas suckade och vände sig mot platsen där sonen stått nyss. "Men, vart tog han vägen nu då? Vera, såg du vart Leo stack. Jäkla unge. Alltid samma visa." Muttrande gick han in i huset och ropade på sonen.

En början-829

Jag drar filten över mig och huttrar till. Nog kunde väl den som äger huset öka på värmen lite till? Inte kan det vara rätt att jag måste ha på mig tredubbla sockor, vantar och tjocktröja? För att få värmen inifrån mikrar jag en mugg nyponsoppa och häller i mig. Grannen hade sagt till ägaren när han kom i sin fina bil och fått ännu kallare. Rasande över hennes påhopp som han kallade det hade han stegat ner till källaren och sänkt temperaturen ytterligare. Snart skulle jag kunna åka skridskor på golvet.

Jag hör brevlådan slå och skyndar mig ut till platsen de placerat boxarna på. Min var nederst och ofta nedstänkt av lera och annat. Posten klarade sig för det mesta, men idag hänger både lera och snökokor på luckan. Jag öppnar facket och tar ut posten. Ett brev stort som en A4 trillar ur och singlar ner på det blöta golvet. Snabbt böjer jag mig ner och tar upp det. Mitt namn är felstavat och bokstäverna har klippts ur en tidning och klistrats på brevet. Frimärkena är stämplade med namnet Mariestad. Underligt, tänker jag. Jag känner ingen som bor där.

För att inte skära mig går jag in i lägenheten igen och hämtar en kniv i köket. I kuvertet ligger ett brev och ett kort.

En början-828

Jag tog fram kortleken och vaskade den väl, drog ut tre kort och lade dem med bilden ned mot bordsytan. Jag visste mycket väl att allt började gå överstyr och att jag borde lita mer på mig själv, men det var så mycket enklare att låta korten styra mina dagar. Med en snabb rörelse vände jag det första kortet, och såg en bild av en helt svartklädd man som stod på ett podie med en stor hund bredvid sig. Mannen höll en brinnande fackla i handen och stod med ena foten på en livlös kvinna som låg på rygg. Jag läste texten under och vände på nästa kort. Vita flingor singlade ner över en portal av svart ebenholtz och långt bort syntes siluetten av en smal man som gick barfota mot mig. Texten under hade delvis suddats ut av mitt idoga användande och jag kunde orden utantill vid det här laget. Långsamt tog jag tag i kanten på det tredje kortet och vände det halvt mot mig. En envis koltrast kvittrade utanför och blandade sin sång med talgoxens. Droppandet från taket tydde på att det snart skulle bli vår. Våndan jag känt hela vintern borde försvinna som den alltid gjorde, men andningen blev istället allt tyngre och mina ben var inte lika kvicka som förr.

Jag tittade ut över ängarna och såg några rådjur stå och beta på grannens rapsåker. 

"Nä, nu måste jag se", sa jag högt och vände det sista kortet. Käften som mötte mig bestod av långa, sylvassa tänder som blixtrade i mörkret. Ögonen var gröna, nästan gula och öronen nådde ner till varelsens kinder. 

"Ska jag gå hemifrån, eller stanna hemma idag", mumlade jag och blandade leken igen. Bilderna var kanske skrämmande för andra ,men för mig var de ett bevis på det jag anat. Att få upp samma bildserie varje dag borde betyda något särskilt.

Kortet jag vände upp visade en pil av svart stål som pekade åt höger. Över stålet ringlade sig grön Humle som blommat ut och fått små kottar.

"Jaha, ja", muttrade jag och drog på mig jackan. "Höger var det ja. Hm."

Utanför huset låg isen blank på gården och sågspånet min inneboende lagt över den hade smält in. Broddarna låg i facket i storhuset och jag varken orkade eller ville hämta dem. "Är det meningen att jag ska ramla, så gör jag väl det", sa jag högt till katten som kom rusande. Den bar inget namn eftersom jag inte visste vems den var, men hon eller han gillade tydligen mitt sällskap.

En början-827

Letitia öppnade dörren till skyddsrummet och klev in bland all bråten. Speglarna som de ställt in förra året hade spruckit och låg i en hög på golvet, säckarna av väv stod travade på varandra och mitt i rummet stod flera våningssängar. Det skulle nog ta ett tag att röja upp, men drömmen som återkom varje natt kändes alltför verklig för att strunta i. I tidningarna stod inget om eventuellt krig, men vem visste hur mycket de ville yppa för vanliga medborgare. Smällen kanske skulle komma så snabbt att ingen hann fly. Letitia kavlade upp skjortärmarna och gick in i arbetsrummet som gränsade till skyddsrummet. Det kändes ändå tryggt att pappa byggt ett ställe att fly till. Konservburkarna han köpt stod travade på varandra i arbetsrummet och när hon vände på torrmjölken såg hon att den hade nästa år som sista datum. Gråa filtar låg i skåpet, inplastade för att inte bli fuktiga, och ännu mer konserver.

Letitia hörde att resten av familjen sov fortfarande och utanför huset gal tuppen medan hönorna kacklade. Hon hade sett i tidningen hur ett hus kunde se ut efter ett bombanfall.

"Hallå, är det någon där?"

Pappas röst fick henne att rycka till.

"Det är bara jag, pappa. Jag städar."

"Städar?"

"Ja, skyddsrummet. Det är många saker som måste tas bort."

"Bort?"

Letitia hörde honom komma nerför trappan med snabba steg. 

"Exakt vad gör du", sa han med betoning på varje ord.

"Jag röjer upp inför kriget."

Han satte sig på en av stolarna och klappade med handen på knäet. "Kom hit flicka lilla. Vi måste prata."

En början-826

Det rann vatten någonstans, det hörde jag klart och tydligt. Dygnet runt. Vi hade sökt igenom huset från golv till tak flera gånger , men inte hittat ursprunget till ljudet. Dagtid försvann det nästan i bruset av vårt leverne, men på kvällarna och framför allt nätterna störde det min sömn, följde med mig in i drömmarna och styrde det till mardrömmar. 

"Det måste komma utifrån", sa Kjell, min make sedan tio år tillbaka. "Det. Måste. Komma. Utifrån."

Han kliade sig i huvudet inte helt övertygad av sina egna ord verkade det som. Med träskorna i handen steg han ut barfota på verandan.

Jag stängde av kranen och torkade händerna. Disken fick vänta. Med foppatofflorna i handen steg även jag ut på verandan.

Vår familj bestående av två hundar, en kanin och fyra barn, varav två tvillingar satt redan vid frukostbordet och åt. Kaninen satt som vanligt på golvet nedanför Lisa och gnagde på en morot. Hundarna hade fått ett varsitt ben, och barnen - slogs om leksaken som brukade ligga längst ner i flingpaketet.

"Har du haft en tuff natt till, mamma", frågade Nils och bredde på smöret med stora, yviga rörelser vilket resulterade i smör på bord och fingrar.

"Mm", sa jag och undrade hur mycket barnen hörde egentligen. Små grytor har stora öron, brukade min salig mor säga. Det stämde.

"Du kan sova hos mig om du vill", fnissade Rene´.

"Tack Hjärtat, men jag vill helst sova i min egen säng", svarade jag och satte mig när Kjell drog ut min stol. "Tack, älskling."

"Låt mamma vara ifred nu och ät upp er mat", förmanade Kjell ungarna och tog paketet de bråkade om och hällde flingor över sin fil. "Och sluta bråka för Guds skull."

"Man ska inte häda Gud", sa Lilleman och såg viktig ut. "Det har min fröken sagt. Då kommer han och tar dig."

Jag kände en stigande irritation och tänkte säga något dräpande, men avstod. Lilleman visste inte bättre, resonerade jag med mig själv. Han kunde omöjligen känna till vad som hänt mig.