Min döda mormor satt vid min säng

Att tro på det övernaturliga ingår i vardagen när man bor i urskogarna, men det är lätt att tappa tron på sådant när man flyttar till storstaden med massor av neonljus som tar bort alla möjligheter att föreställa sig saker i mörkret. Ändå är det blomstrande tider för andar, häxor och annat oknytt. Varför är det så? Vill vi människor ha något att tro på? Behöver vi det? Finns det något därute som vi kan förnimma? Är det helt enkelt vår intuition som vi en gång i tiden lydde blint som visar sig? Nåväl, jag har fått min beskärda del eftersom det spökar i mina föräldrars 400-åriga kåk, och farmors döda gamla elaka pappa har alltid slängt igen dörrar och försökt skrämma livet ur folk. Små vättar har flätat manen på hästarna och ställt till med otyg i stallet tills mamma rutit åt dem att de bara fick stanna om de skötte sig.
Alla tre gångerna jag fött har min döda älskade mormor kommit strax innan det är dags för att en kort stund hålla min hand i sin svala, smala hand medan hon gett mig ett stärkande leende.. Min kära väninna tror på änglar och håller på med reikkihealing. Så jag är omgiven av trolldom trots att jag inte sökt upp någon. På tv:n går det om och om igen program om människor som träffar andar och att driva ut sådana hör även det till vanligheterna. Varför har det blivit så? Vad tror ni?

verkligheten överträffar fiktionen

Som författare skriver man ibland böcker och noveller där ond bråd död ingår.
Öppnar man en kvällstidning står där om mycket värre saker.
Idag t.ex berättar tidningarna att en ung kille dödat en ung tjej.
Igår var det Har inte levnadsklimatet i Sverige blivit konstigt?
en våldtäkt.
Den undre världen gör upp på stadens gator, eller skjuter någon med ett pannskott på en parkering i någon förort.
Vad i hela världen kan det här bero på?
Videovåld? Invandring? Barn som alltför tidigt lämnas vind för våg utan någon vuxens stöd eftersom föräldrarna inte har tid när de skall göra karriär eller kräver egentid.
Vad tror ni?
När jag på 80-talet som 20-åring flyttade till Stockholm till min mammas stora förtvivlan var här rätt lugnt.
Ett mord hände då och då. Idag ca 30 år (åh, herregud är jag så gammal redan) senare är ett mord om dagen inget underligt. Klimatet ute på gatorna är rått, och män våldtar tjejer var och varannan dag. Ungdomar springer på stan hela nätterna och dricker allt för mycket, slåss och drogar. När vi öppnar dagstidningarna står det om allt otäckt som hänt under natten, men det som var stora jätterubriker på 80 och 90-talet är idag en liten blänkare. Vart skall det här sluta? Min personliga åsikt är att vi måste börja från grunden, dvs med ungarna. Ge alla föräldrar som vill stanna hemma med sina barn tills de börjar skolan möjligheten till det. Överlåt inte uppfostran till daghemmen, där de bara blir en av flera barn. Tyvärr hinner inte personalen med att bry sig om allihop eftersom de är för få. Jag har tre barn jag vet vilken tid det krävs. Låt de som vill jobba korta dagar utan att se snett på dem. Ge barnen din tid. Visst behövs egentid, men skaffa inga barn då. De vill träffa dig, prata med dig, leka med dig. De kräver inga utlandsresor och dyra saker. Det är vi föräldrar som öser över dem saker eftersom vi har ständigt dåligt samvete över att inte räcka till. Barnen har du bara till låns en kort tid. En vacker dag flyttar de, och om du skött dina kort väl kommer de hem och hälsar på då och då. Låt barnen träffa äldre människor, skilj inte på barn, medelålders och äldre som idag. Barn älskar att höra skrönor om hur livet var förr, och de enda som kan berätta sitter på hem, väl avskilda från ungarna.
Hur gör vi för att ändra det här?
Är inte ni som jag less på att ständigt läsa om ungar som blivit missanpassade. Läs om alla fosterbarn som haft det svårt till exempel.
Tack för ordet.

Låtsaskompisar

Låtsaskompisar finns i varannan familj läser jag i tidningen en dag.

Inte alls konstigt med låtsaskompisar till barnen.
Och egentligen…kan vi med 100% säkerhet egentligen avfärda kompisen som fantasi?
Då och då läser vi i media om barn som ”ser” sådant som inte andra ser.
De kan tala om hur kompisen ser ut, vad han eller hon heter, var de bor osv.
I dagens så öppna andevärld borde vi inte döma barnens låtsaskompisar alltför snabbt.
Kanske det är en ande från parallellvärlden som är på besök? Den kanske har ett budskap?
Vad vet vi egentligen om sådant?
Nåväl, mina barn på 6 år och 4 år har varsin låtsaskompis och vi behandlar dem med respekt.
Jag har inte tre barn, utan fem, men två är väldigt lättskötta och märks bara ibland.

TEMA habegär

Magnus hade i snart ett års tid stannat vid skyltfönstret med de tuffa bootsen, och varje gång stått och suktat. Han var så sugen på de i hans ögon skitsnygga stövlarna, och väntade på att de skulle komma på rea.
I dagsläget kostade de närmare 3000 spänn, och det vägrade han ge, men ibland kunde han ligga på kvällarna och grubbla på om det kanske skulle kunna gå att fixa pengar genom ett extrajobb. Hm, att få extrajobb i den lilla hålan han bodde i var INTE enkelt eftersom alla företag mer eller mindre vägrade anställa någon överhuvudtaget- De jobbade hellre dygnet runt själva för att få ihop det.

På morgonen tittade han i morgontidningen, men fann snart att allt handlade om den övriga världen. Nyhetstorkan i staden gjorde att spaltmeter efter spaltmeter fylldes av andra städers nyheter. När han gått igenom tidningen och skulle kasta ner den i påsen till pappersinlämningen fångades hans ögon en liten, liten rubrik på baksidan. ”Kan du spela gitarr? Vill du lära mig? Ring mig på 0989-90889” Snabbt drog han upp mobilen och printade in siffrorna, sedan gick han in i sovrummet till sin överfyllda garderob och plockade fram lite kläder.
Han var på väg ut ur rummet när han plötsligt vände sig om mot garderoben igen. ”Självklart! Där har jag det. Alla mina kläder som bara hänger, dem kan jag sälja.” Magnus pratade för sig själv medan han började plocka fram det ena efter det andra plagget, sätta det framför sig och sedan kasta det på sängen
.
När dagen började närma sig sen eftermiddag hade ett berg av kläder samlats på sängen, och garderoben började sakta men säkert bli översiktbar. ”Attans, vad hungrig jag är. Det är nog dags för käk.” Sade han och gick ut till det lilla köket för att kolla vad som fanns. Kylskåpet ekade tomt sånär på några ensamma ölburkar som stod där, och skafferiet var i samma skick. I frysen däremot fyndade han en uppvärmningsbar pizza som snabbt försvann ner i hans hungriga mage.
Magnus satte sedan igång datorn och började leta en lämplig plats att sälja sina kläder på. Förvisso var de lite äldre, men det var fina märken på allihop. När alla sajter kom upp på datorn hittade han Tradera och började läsa vad det var. ”Passar finfint” sade han för sig själv och började skriva in alla uppgifter.
”Lösenord, hm…Ha, ha naturligtvis, FATTIG skrev han och klickade sedan på ok.

Natten hade kommit när han äntligen fått in alla annonser, men han lade sig mycket nöjd med det han gjort.
Knappt hade huvudet landat på kudden förrän sömnen kom och tog honom till drömmarnas land.

Nästa dag gick han in på sin sida på Tradera innan skorna och kläderna kastades på för att snabbt ila till sitt jobb, och kunde snabbt konstatera att alla hans annonser hade intressenter.
Arbetet som taxichaufför innebar att han träffade många trevliga och otrevliga människor, men den här dagen var det mest av den förstnämnda varianten, och när färden styrdes hemåt var han på jättegott humör och glömde helt bort skyltfönstret med de snygga bootsen.

Dagen därpå kunde han inte låta bli att kika in på Tradera innan han cyklade till sitt jobb, och kom iväg lite sent.
När skyltfönstret passerades kunde han se en kort glimt av de eftertraktade bootsen, men han hann inte stanna, och förresten de såg väl ut som de brukade tänkte han och skyndade sig för att inte komma för sent.

Till slut hade veckan nått till helg och det var dags att gå på krogen med sina vänner. När kläderna var påtagna kände han ännu en gång sin längtan till de supersnygga bootsen. ”Faan också, de vore så perfekta nu ikväll.” Sade han till sin spegelbild och suckade djupt. ”Det är bara att inse, de är åt helskotta för dyra. Det är vansinne att lägga ut tretusen på ett par stövlar, men de är ju så fina.” Mobiltelefonen ringde och i andra ändan var hans bästa kompis Leif som sade att ”gänget sitter i baren och väntar på oss så vi får skynda oss på innan de drar”.

Kvällen blev hellyckad och faktiskt hade Magnus till och med fått med sig en tjej hem.
När han visat lägenheten och de var på väg in i hans sovrum tog hon hans hand och sade ”Jag vill inte ha sex med dig ikväll, men jag träffar dig gärna fler gånger. Nu skall jag gå hem” Snopet följde Magnus henne till dörren och med en puss och en kram skildes de åt i hans port.

När han vaknade på lördagen kastade han sig på datorn och klickade in sig på Tradera, och såg till sin förvåning att hans gamla kläder inbringat massor av pengar. Visst, frakten skulle ju kosta lite, men ändå…
Han satte sig i köket med miniräknaren, penna och papper, och hade snart fått ihop summorna.
”Satans jävlar! Jag har skrapat ihop 3555 kronor!” han pratade högt för sig själv och kunde knappt tro det han såg.

När måndagen kom for Magnus i god tid till sitt jobb för att hinna titta i skyltfönstret på sin boots, men ve och fasa…De var borta! Om och om igen gick han igenom alla skor som stod där, men det enda som fanns kvar var en dammig skugga på platsen där de stått. Tyvärr öppnade butiken inte förrän elva så det var bara att ta det på hemvägen.

Dagen gick som i ett töcken. ”Jag VILL ha de där bootsen” sade han rätt ut i luften.
Klockan två på eftermiddagen smet han iväg till butiken och klev oroligt in för att prata med expediten.
Bakom disken stod en tuggummituggande tonåring knappt byxmyndig. Hon pratade med släpig röst och sade att ”bootsen, nja…jag vet inte var de är. Vänta skall jag prata med ägarinnan.” Hon försvann in på lagret och var borta en lång stund innan hon återvände med en stor kartong. ”Vad ville du ha för storlek? Jag har bara 44 kvar.”
Glad greppade han kartongen hon räckte fram och sade ”Perfekt, det är min storlek.”, sedan trädde han på sig de eftertraktade och gick fram till spegeln. Han kände rysningar av välbehag och nästan grät av lättnad när han förstod att de fanns kvar. ”Du förresten” sade den lilla tjejen. ”Vi har rea idag, halva priset, bra va?”

När Magnus betalat och lämnat affären var det med lätta steg han klev hemåt i sina nya älskade boots, och telefonnumret om gitarrlektioner ringde han upp och tog. Extra pengar kan man aldrig få för mycket av var hans resonemang.

Skriv om att tjata

Ella 7 år sitter i köksfönstret och tittar längtansfullt ut på de andra barnen som leker glatt i skidbacken som ligger granne med deras tomt. Hon suckar djupt och pillar på en skorpa som bildats av vattkoppan hon rev sönder på morgonen. ”Mamma, jag mår bättre nu. Kan jag inte få gå ut? Jag lovar att komma in när du ropar. Snälla mamma?” Ellas mamma är rätt trött på tjatet vid det här laget. Hon har hört samma sak i flera dagar nu. Om och om igen. ”Nä gumman, du måste bli frisk först. Nu skulle du smitta dina kamrater. Förresten hade du feber i morse. Lilla, lilla hjärtat gå upp och lek med dina barbiedockor nu.”
Tallrikarna klirrade lite extra mellan mammans irriterade händer, och plasket när tallriken åkte ner i sköljvattnet var lite starkare än det behövdes. Det var jobbigt att vara hemma med en sjuk unge. Hon hade mycket hellre suttit på jobbet och diskuterat ritningar med sina arbetskompisar. Visst, hon älskade Ella, men idag kändes det extra jobbigt att höra tjatet. Pappa Jens hade för länge sedan stuckit till jobbet med en snabb puss och ett ”jag älskar dig”.
Hemmafru…det hade låtit så lyxigt när de första gången diskuterade ämnet. Efter många om och men sade hon upp sig från sitt älskade jobb för att stanna hemma med Ella. Tyvärr var det inget lyxliv alls att vara hemma. Dagarna kröp fram och samvaron med ett litet barn fyllde inte alls mammans krav, och att springa på konditori låg inte alls för henne, så det lade hon ner på direkten.
Dagarna spenderades med dammsugning, tvättning och diskning. Matlagningen blev tråkig när den skulle göras varje dag, och ett litet barn åt jämt, det hade hon snart insett. Nä, hon längtade tillbaka till sitt jobb. Tänk att få prata med vuxna människor. ”Mamma!” Ellas röst trängde in genom tankarna och ryckte henne tillbaka till verkligheten. ”Mamma! Jag har pinkat. Hjälp mig.”
På eftermiddagen satt Ella om igen i fönstret och såg längtande ut. Barnen därute såg ut att ha så roligt.
”Mamma, när får jag gå ut?” Mamman vände sig runt och tittade sin lilla dotter i ögonen. ”Ella, tjatar du en gång till så blir jag galen. Pappa kommer snart och är hungrig. Hjälp mig med dukningen är du snäll?” Ella satte armarna i kors och plutade med munnen, sedan sade hon ”Jag vill inte” Demonstrativt vände hon sig mot fönstret medan hon trummade på fönsterrutan. ”Mamma, jag vill faktiskt gå ut nu.”
Nu hade mamman fått nog och släppte löken hon just höll på att skala, sköljde av händerna, torkade sig på handuken och gick fram till sin lilla dotter. ”Ella, ser du den där björken därute?” Flickan böjde sig närmare rutan för att följa mammans fingervisning ”Mm”. Mamman fortsatte” I den björken sitter din vilja” sluta nu med ditt tjat snälla rara du.
Dagen därpå vaknade de av ett oljud utifrån, det lät som om någon sågade. Plötsligt kommer Ella inspringande i sovrummet ”Mamma, mamma…vet du vad? De håller på att såga ner björken med min vilja. Vad bra för då kan jag gå ut!” Skrattande följde hon sin dotter ut i köket för att se vad som hände, och mycket riktigt. Två män klädda i grönt från topp till tå står med en motorsåg och sågar ner den långa stora björken. Ella står och hoppar av glädje. ”Nå, säger mamman och skrattar igen, gå ut då, men sätt på dig ordentligt.
När dottern tagit på sig sin overall och gått ut ställer sig mamman leende i fönstret och tittar på när barnen leker

TEMA 5-ord (ekorre,evig,ensam,e-mail,enkel)

”När jag kommer tillbaka skall du ha försvunnit ut härifrån!! Jag vill ALDRIG mer höra något från dig. Du är en förbannad jävla idiot om du tror att jag tänker ångra mig. ” Anna slängde igen dörren och satte väskan med sina få saker hon fått med i brådskan över axeln. Muttrande och gråtande sprang hon på klapprande klackar nerför spiraltrappan. Ute på innergården kastade hon ett snabbt getöga upp mot lägenheten och sprang sedan vidare ut mot parkeringen. En liten ensam ekorre som suttit i godan ro och käkat på en nöt som någon snäll hyresgäst kastat ut, hoppade i rena förskräckelsen ner i vattenskålen som gårdshunden brukade använda.

Med darrande händer tryckte Anna in nyckeln i bilens lås, startade motorn och körde iväg. Då och då fick hon dra med handen över ansiktet för att stryka bort tårarna som rann i en strid ström. ”Jävla karlar, varför kunde de inte hålla snoppen i styr? Alltid samma visa. De är schyssta några månader sedan brakar det loss, otroheten och e-mailandet till främmande kvinnor. Nätterna hade Stefan tillbringat mer och mer framför datorn hellre än i sängen med henne. Anna förstod ingenting…vad var det som hade hänt?

Huset de bodde i var en gammal bondgård som hade en massa lägenheter (det var drängarna och pigornas gamla boende som rustats upp och hyrts ut) och utanför stod gårdshunden Hero som effektivt höll främlingar borta.
Anna hade känt sig trygg och tillfreds med livet. Stefan kanske förvisso hade sina fel, men vem var felfri?
Hans långa jobbresor hade varit ett andningshål för Anna. Då fick hon vara ensam och rå sig själv utan inblandning av några andra. Att sätta sig i en fåtölj med en bok fungerade inte när Stefan var hemma. Han bara skrattade och förlöjligade henne ”Herregud Anna, du kan väl inte mena att du läser en bok? Nuförtiden läser man på skärmar…du får låna min om du vill” sedan sträckte han fram en vit platta med en sladd på. ”Du är så omodern du hjärtat, häng med tiden du med…Nu är det datorer som gäller. Titta på mig, jag kan jobba hemifrån tack vare den här fenomenala uppfinningen.” Han pekade stolt på sin värstingdator och log. Anna hade lett tillbaka och avvärjt hans omfamning innan hon på nytt glidit in i böckernas magiska värld.

Annas mobiltelefon började plötsligt ringa uppfodrande. PÅ displayen kunde hon läsa att det var Stefan, och ignorerade den ihållande skarpa signalen så gott hon kunde. Volymen på radion höjdes när reklamen började och mitt i alltihopa började hon sjunga .”Tiiiill havs, tiiiilll havs”, sedan trallade hon, för resten av texten hade hon glömt. Nä, nu var det dags att rycka upp sig. Stefan hade varit en första klassens skitstövel på många sätt, och när han berättade om sin otrohet hade det varit den som fått den redan överfulla bägaren att rinna över.
Att det inte var första gången han gjort det var Annas fasta övertygelse. Alla resor som plötsligt kunde förlängas, och alla konstiga telefonsamtal med någon som flåsade i andra ändan var väl kvinnor han lägrat på vägen. ”Undrar om han var ärlig mot dem?” sade hon rätt ut i luften.

Mobiltelefonen pep till att ett textmeddelande kommit, och trots alla sina föresatser att INTE titta, gled fingrarna iväg av sig själva, öppnade upp, tryckte på inkomna meddelanden, och DÄR stod orden hon velat höra sedan den dag de mötts. ”JAG ÄLSKAR DIG ANNA; MER ÄN ALLT ANNAT: FÖRLÅT; FÖRLÅT; FÖRLÅT! P&K Din Stefan” Hon tryckte snabbt ihop den förhatliga mobilen och kastade ut den genom rutan. Förbannat också, hon ville inte se. Hans ord ringde i hennes huvud, medan den inbillade ängeln på hennes axel sade ”han säger vad som helst för att få dig tillbaka, allt är lögn, hela ditt liv med honom är lögn.” Tårarna som stoppat började om igen rinna, och hon var tvungen att stanna för att spy. Hela hennes inre vändes ut och in. Äckelkänslan över att han haft sex med kvinnor och sedan med henne fick henne att om och om igen spy, tills inget fanns kvar.

”Nä, nu jävlar får det vara nog” sade hon och torkade sig om munnen, tog några klunkar cocacola och satte sig bakom ratten igen. I sin lilla anteckningsbok bläddrade Anna fram till Stefans alla mobilnummer och e-mailadresser (killen hade ju flera stycken) sedan rev hon ut sidan, knöcklade ihop den och langade den samma väg som telefonen. ”sådärja” sade hon och drog händerna mot varandra. ”Hur var det nu mamma sagt, sväng höger efter den blåa ladan, sedan ser du en smal stig som går rätt upp i skogen.”

När Anna kommit fram till stigens början stängde hon av bilen, tog sin väska över axeln och gled in med fötterna i de rosa gummistövlarna hon alltid förvarade i bilen, sedan började hon gå.
Efter bara en kort stund hade hon kommit fram till den lilla stugan på det låga bergets krön. Framför det lilla huset var en spektakulär utsikt över havet och hon kunde höra måsarna skrika. Havets vågor slog hårt mot stranden som var öde och tom. Långt, långt där borta kunde hon ana något rött och vitt, men var osäker på om det var ett hus eller något annat.
Utanför var gräset kortklippt så någon måste ha varit där och fixat det. Den rödmålade dörren knarrade när den gick upp och överraskade med ett välstädat rum innanför. En vas med nyplockade blommor stod på bordet, och bredvid låg gårdagens tidning. ”Men vem? ”
När hon tittade sig runt i rummen hittade hon en röd resväska med en massa flaggor på. Personen verkade berest, och hade god smak kunde hon konstatera av plaggen som låg snyggt hopvikta över en stol. På kläderna verkade det vara en kille, men det kunde lika väl vara en tjej som gillade androgyna kläder. Mamma hade inget sagt om att någon skulle vara här. Kunde det vara någon som ”lånade” stugan utan lov?

Ja, mina kära vänner…vad tror ni? Är det en pangkille som dyker in och snor hennes hjärta på studs, eller?
Är det en tjuvarflicka som ”lånat” stugan? Eller?
Ha, ha fördelen med att skriva är att det kan bli vad som helst. Ellerhur?
Ha det gott

TEMA franskt

När förlovningen kom på tal var det frankrikes underbara stad Paris vi ville till, men resorna var slutsålda (åtminstone de som hade hyfsat pris) och den stora dagen ägde rum i en liten stad i Sverige utanför en lyxrestaurang. Saken var att jag inte ens anade vad han planerat.

Min man hade förtvivlat letat efter ”rätt” ställe en hel dag, medan jag glatt ovetande rusade runt och tittade på alla sevärdheter, men hela tiden undrade vad han höll på med. Emellanåt stod han långa stunder och bara råglodde ut i ingenting. Rastlös som jag är hojtade jag till honom att skynda på, och började gå iväg.
Efter en hel dags promenerande var jag och vår lille son (som förvisso åkte barnvagn hela tiden) dödströtta och ville hem till hotellet.

När vi kommit tillbaka till vårt hotell ber mannen mig att ta en dusch och sedan sätta på mig något snyggt, för han hade en överraskning på gång.
Nyfiket kastade jag mig in i en härligt uppfriskande dusch och kom ut som pånyttfödd. Lilleman fick även han en dusch för att sedan bli finklädd. Några blöjor och extrakläder packades ner.
Efter en omsorgsfull sminkning och lite träning på mina stappliga skor som var jäkligt snygga, men oj så vingliga. Allt för att vara snygg!

Familjen kom till slut iväg, och när vi kom ut vände vi vagnen mot city och travade iväg i snabb takt.
Tyvärr började det regna och det blev till att snabbt kränga på sig de medhavda regnjackorna. Över vagnen satte vi det finurliga regnskyddet som medföljt vid köpet.
Efter några minuters klafsande i regnpölar kom vi fram till stadens lyxrestaurang som låg vid vattnet. Vackert så det gjorde ont! Rätt snart fick vi vårt beställda bord och lillen låg snällt i sin vagn, sovandes lugnt och stilla.
Det serverades en härlig köttbit med potatis till, och efterrätt på det. Samtalet oss emellan flöt på lika lätt som vanligt. Vi pratade om att eventuellt resa tillbaka till Thailand igen, eller att åka till Paris (jag log när han sade det, naturligtvis var det förlovning på G). Kvällen gick rätt fort, och jag ville tillbaka till hotellet för att kika lite på ett tv-program jag sett skulle komma.

När vi lämnade restaurangen verkade mannen ännu mer stressad och jag frågade hur det stod till.
Då ställer han sig plötsligt på knä och tar fram en liten ask, medan han säger ”Anitha, jag älskar dig och vill leva med dig. Du är en underbar kvinna som man alltid har roligt med Vill du förlova dig med mig?”
Paff svarar jag direkt ”JA! Självklart, nu förstår jag varför du varit så konstig hela dagen.” Han tar fram en tjock guldring som han trär på mitt finger och sedan kysser han mig. ”Jag älskar dig massor gumman” säger han lite grötigt, och en tår letar sig ner för hans kinder. Jag torkar tåren och säger ”Jag älskar dig med” sedan vänder jag mig bort och säger ”Nä, nu måste vi hem till hotellet”.

Skrattande berättar mannen att han hela dagen sökt ett perfekt tillfälle för att fria, och när kvällen närmade sig sitt slut till slut började bli panikslagen. ”Du ville ju hela tiden vidare, så jag hade inte en chans att ens börja fundera. Förresten angående Paris…Vi kan väl åka senare?

TEMA om att komma i mål

Samma sak varje år, man springer mil efter mil för att komma dit. Går ibland på Pilates, gymnastik, och gym bara för att…
Maten decimeras till ingenting och konstiga maträtter med massor av grönsaker ökas maximalt.
Spegeln i badrummet får besök varje morgon. Hur är det? Är det inte lite mindre hull? Ger allt slit något resultat?
Paniken kommer i början av april då plötsligt alla gym dräller av nyväckta själar som vill bli fin på kortast möjliga tid. Piller som fuskar fram resultat mottages tacksamt.
I mitten av maj ser man springande människor överallt efter vägarna. Skogen som varit fridfull hela vintern översvämmas av eldsjälar som rusar runt i kläder med vackra loggor. Av naturens skönhet märker man ingenting eftersom mp3-spelaren spelar Madonnas senaste på högsta volym.
När så juni kommer förhoppningsvis med sol i massor är det dags för nästa rusch…
Alla skall till stranden för att visa upp sin kropp som späkts och tränats för att komma i form.
När väl målet är upphunnet ligger man som packade sillar dag efter dag och steker sin perfekta kropp, för att emellanåt kliva ner i ett svalkande bad.
Idioti, eller?

sommarstök

AJ; aj, aj MAMMA! Zabine kliver på mig! MAMMA!” Inifrån barnens rum hör vi plötsligt ett skrikande och jag rusar upp. Den sköna sängen som vi tänkt förlora några extra sekunder i tillsammans i härlig älskog blir ett minne blott. Inne i rummet har barnen dragit fram alla sina leksaker för att lägga dem i en stor hög på golvet, så grinden som stoppar lillens infart till paradiset i ungarnas rum går knappt att få upp.
Zabine möter mig med tårar på kinden och snyftar lite osammanhängande fram något om trampat och slagit. Jag fattar ingenting och ber henne lugna sig. Några sekunder senare har lilltjofsen vaknat och står skrikande på sängkanten och ropar på hjälp. Pappa Peter sover sig igenom alltihopa (när det inte blev någon kärlek lade han sig på sitt söta öra och somnade om). Jag går in och hämtar vårt lilla mirakel för att sedan börja med frukosten.
Utanför lyser solen, och ljumma vindar blåser in i vårt kök när altandörren öppnas.
Regnet som öst ner några dagar har gjort sin plikt och gjort att allting blivit grönt och frodigt, men så fort det slutar komma måste de stackars tomatplantorna på verandan få lite livsvatten i sin krukor. En envis bålgeting jobbar på att komma in i vårt lilla krypin men stoppas av sexåringens tuffa flugsmälla med en dinosaurie på.
När den död langats ner i vår sopkorg kommer nästa snyltgäst, den äckliga spyflugan som känner doft av sött.
Frukosten intas under stort larm, och fadern i huset kommer så sakteliga upp. Trött och märkt efter veckans slit.
De tre småttingarna springer ut på den solvarma mattan och jag ropar febrilt att de skall ta på sig skor ”Getingarna kan sticka er om ni inte har skor” skallar min gälla röst. ”Vi vet, men vi aktar oss mamma” ropar äldsta sonen tillbaks. Efter bara en liten stund hörs plask och skratt ute på tomten. Två av barnen har hoppat i poolen och skvätter glatt vatten på den tredje som skrikande står utanför. Jag håller ett vakande öga på de tre rädd att något skall hända. Ett ögonblicks verk är allt som behövs för att jag skall förlora det käraste jag har. Naturligtvis skall de lära sig simma i sommar, men vädret har hittills inte tillåtit lekar i sjön på grund av kylan.
Vi sätter oss på trappan med varsitt glas saft och tittar på våra små mirakel medan vi njuter av sommar med sol och doft.

TEMA om att vakna

Klockan är fem, och hemma hos familjen Meijer/Östlund vaknar herrn i huset av en ilsken signal på väckarklockan. Han gäspar och tittar sömnigt på sin flickvän som fortfarande ligger under täcket och kurar.
Oh, om han ändå kunde få vara hemma han med. Visst han älskade sitt jobb mer än något annat, men lite, lite avundsjuk var han allt på flickvännen som hade lyxen att vara hemma med deras underbara barn.
Suckande klev han upp ur sängen, tog lite frukost i det omoderna, mycket slitna 70-talsköket som var i stort behov av renovering. Att han aldrig kunde vinna på trav? Peter som han heter spelade varje vecka på trav med sin styvfar, och visst, det hade blivit lite småvinster, men den STORA eftertraktade pengen hamnade aldrig hos dem. Efter maten borstade han noga sina tänder som fått rätt mycket lagningar med tiden eftersom han var en sockerråtta av stora mått. Han skrattade för sig själv, när han tänkte på det, och bestämde sig för att idag skulle han inte falla dit igen, och äta något godis.
De svarta plåtslagarkläderna sattes på, och efter en snabb titt in i sovrummet där nu alla barn smugit in och låg som i en ormgrop på varandra gick han leende ut till sin rosthög till bil. Stackars bil, den skulle behövt ett garage tänkte han, och vred om nyckeln för att sedan försiktigt backa ut från den stora tomten.
När han kommit ut på landsvägen och åkte den krokiga natursköna vägen kände han glädjen porla i sitt hjärta.
Vilken underbart liv han fått på några få år.

Vid milleniumskiftet hade han träffat en livsglad lite halvgalen tjej som fångat hans hjärta, och nu nio år senare fanns hon fortfarande vid hans sida, och idag hade de efter mycket strul och sorger tre härliga ungar som berikade deras liv. Dessutom hade två små hundar ramlat in huxflux (konstigt han som inte gillade hundar). Huset de till slut hittat blev sakta men säkert ett charmigt boende med en stor tomt fylld av blommor och blad.

Nu kom verkstaden i sikte, och med ett visslande körde han in på den trånga parkeringen, klev ur och tog i tre steg metalltrappan för att sedan låsa upp och kliva in i de stora lokalerna.
”God morgon” ropade han in till sin chef och tog sedan lite kaffe ur automaten.
Ännu en arbetsdag hade börjat.

TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

Baksidestext på boken

"Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt!"
Med de orden stängde läkaren dörren, och vi gick hand i hand från mottagningen med orden ringande i öronen.

Jag hade haft början till ett missfall flera år tidigare, med en kille som väl egentligen var helt FEL. Det var ingen kärlek mellan oss. Då trodde jag att missfallet bara var en tillfällighet, och egentligen var det väl bra. Jag behövde inte själv ta beslutet att ta bort det, för abort är ju faktiskt inte ett preventivmedel. Barnmorskan berättade att jag hade ett pågående missfall och rekommenderade en så kallad medicinsk abort. Hon visade mig tabletterna och berättade i korthet hur det fungerade. Det visade sig vara en grym, smärtsam metod som innebar 8 timmar i en säng med smärta och tårar för att sedan föda ut ett dött foster. Killen ifråga smet undan allt ansvar.

Efter tre tidiga missfall på två år var jag och Peter modlösa. Vi siktade in oss på ett liv utan barn, eller också tänkte vi försöka adoptera barn.
Alla missfall jag gått igenom hade gjort mig som i vanliga fall var en gladlynt tjej till en ledsen liten spillra.

Den här boken har jag skrivit till alla kvinnor som liksom mig haft problem att få barn. Flera struliga graviditeter med föreliggande moderkaka, tidiga sammandragningar, andnöd och grym foglossning finns i mina journaler.
Alla gravidtidningar visar att en graviditet är så underbar, härlig och okomplicerad.
Trodde jag ja, hellurade är vi allihop! Jag och mina medsystrar på SÖS (södersjukhuset) efterlyste en sådan här bok när vi låg inne där för sjuttiofjärde gången.
Någon som skrivit om missfall utan orsak och om gravidkomplikationer av alla de slag.
Ett litet, litet hopp i allt det mörka!
Nåväl, jag lovade tjejerna att knåpa ihop en bok, och här är den. Den är skriven delvis i dagboksform eftersom jag följt mina dagböcker. Hoppas ni får hjälp och stöd av mina upplevelser.


Fängslande berättelse om en kamp att bli förälder. Själv hade vi turen att lyckas på första försöket.
Den är som du skriver, en bok för dina barn att läsa när dom är mogna för det. Denna bok borde finnas till försäljning i alla mamma-butiker. Den skulle fylla ut ett tomrum som många vill läsa om. Att alla inte får en lätt resa. Välsignad är alla barn.
Den är värd en hel drös med hjärtan. En originell bok.
Leoj Netso


Har läst din bok och tycker du i dagboksformen ger en fantastisk inblick i tankar, förhoppningar, sorger och förluster både i relationerna som i missfallen du beskriver. Känns smärtsamt att läsa och väldigt nyttigt för män också att läsa, eftersom man aldrig kan förstå hur det är att bära ett barn, hur det är att få mens, råka ut för missfall och att föda. Det är väldigt bra skrivet och den ångest du förmedlar går verkligen fram.. På något sätt en hemlig värld (i alla fall för oss män) som är väldigt tankeväckande att få ta del av!

Anders Texas Textorius

Förord
All sorg och förtvivlan som jag kände skrevs inte alltid ner. Jag försökte hela tiden gå vidare, men förbannade min dumma kropp som bara svek mig, gång på gång.
I min väska fanns alltid extra tjocka bindor, och starka smärtstillande tabletter, ifall att…
Varje toalettbesök innebar en koll efter blod i trosan, och vissa dagar bestod hela min värld bara av kvinnor med stora magar och barnvagnar. Jag såg dem överallt!

När jag slutligen blev gravid var vi tvungna att alltid hålla oss hemmavid.
Att åka till släkten i Hälsingland var omöjligt eftersom det var långt från sjukhus, och de hade brist på ambulanser.
Min stackars pojkvän blev tvingad till att vara hemma så mycket han kunde, och fick högst sällan sticka iväg ut på krogen med polarna eftersom det när som helst kunde braka loss. Varenda graviditet innebar ett riskmoment som jag som tur var inte visste om.
Ingen hade informerat mig om att man som 36-åring kunde få det svårare att överhuvudtaget bli gravid, och sedan när man äntligen lyckats, kunde det om man hade otur bli en svår graviditet.


Kapitel 1
Den 10 november år 2000 började den totala förändringen av mitt liv från tuff styrketränande partypingla, till hemmavarande morsa med tre barn, men vägen dit var mycket hård och lång
.
Jag hade flyttat till storstaden 1984 pga arbetsbrist i min egen lilla pyttestad.
Trivdes superbra, och hade kul ute i vimlet. Sprang på disco var och varannan natt, och flyttade runt i olika andrahandsboenden tills jag till slut efter många flyttar fick ett förstahandskontrakt i Gustavsberg, och kunde sedan byta upp mig till en liten 17 kvm ruffig och sliten lägenhet på söder.
Den helrenoverades av mig och min dåvarande pojkvän, sedan bodde jag där tillsammans med honom några år innan vi separerade.
Så småningom hittade jag en 34 kvm stor lägenhet på samma gata som jag bytte till.
Naturligtvis med svarta pengar emellan (mina snälla föräldrar gick i borgen för lånet).
Vad jag inte berättade för nästa hyresgäst var att stället vimlade av kackerlackor, och att anticimex varit där ett tiotal gånger, men inte fått bukt på dem. Hon sade dock aldrig någonting om det när jag mötte henne efter bytet.

Åren gick, och jag flyttade från söders höjder till Hammarbyhöjden, som låg en liten bit utanför. Där stormtrivdes vi, jag och min lilla hund Timmy, och för det mesta var vi ute i skogen på fritiden.
Min lilla etta på söder hade enkelt bytts till en 64 kvadrats trea med öppen spis.
Discot lockade inte längre. (Inte så konstigt eftersom jag snart skulle fylla 36 år).
Mitt liv bestod av styrketräning, krogliv och skogsliv, men något saknades…
Karlar hade kommit och gått utan att det gått längre än till samboliv. Morsan tjatade om barnbarn (hm, lite svårt utan en vettig karl, det vimlar ju inte precis av dem.)
Jag hade lagt allt sådant på hyllan, karlar, barn, hus, rubbet.
Men, en kväll ute på krogen mötte jag honom med stort H (fast det visste jag ju inte då).

Han kom i sällskap med en kille som hette Mattias, som var en kille jag till och från hade träffat ute på krogen under alla år.
Peter presenterade sig, och slog följe med mig till baren där vi stod och småpratade. Han var inte alls som min drömbild av en kille jag ville ha, för lång, för gammal, ingen gymkille, men urcharmig och rolig.
Absolut topp var att han älskade att dansa.
Varken jag eller Peter hade egentligen tänkt gå ut den här kvällen, men hade blivit meddragna av våra vänner. Kvällen rasade iväg, och vi umgicks som goda vänner, dansade, skrattade massor och pratade. En härlig kväll som tog slut alltför fort.
Jag kände då att jag inte var intresserad av honom som pojkvän, men ville gärna träffa honom och umgås lite till.( Jag hade ju faktiskt mest killkompisar, och en till skadade väl inte?)
Så jag frågade om telefonnumret innan vi skildes åt. Vad fick jag??? Mobilnumret! (Hm, det luktade misstänkt. Hade han tjej? Min tidigare erfarenhet hade visat att när killen inte gav hemnumret var det oftast pga en flickvän som väntade därhemma. Nåväl, det var hans sak).
Jag gick hem till min vovve som väntade på utgång. Kröp sedan ner i bädden, och sov snart sött med ett leende på läpparna

Kapitel 2
11 november 2000
Vaknade tidigt, och sms:ade ett litet meddelande till Peter från igår. Jag frågade hur det var med honom, stackaren jobbade ju extra idag. "Betongkeps" fick jag till svar, och sedan tackade han för igår.
Roger och jag var på båtmässa. Det var urtråkigt!! Han hade ju en egen båt och var väldigt intresserad av hur de såg ut inuti. Efter den sjätte båten gav jag upp och satte mig i cafeterian och spanade efter sötnosar, men det var mest äldre farbröder som gick omkring i lokalerna.
På kvällen gick jag till London-NewYork och dansade järnet. Fick sms från Johan (en flirt jag hade) och blev glad.

12 november 2000
Tvättade på morgonen eftersom det ju alltid är bekvämast på söndagar. Videofilm. Slöade.
Conny (en flirt till)från Göteborg ringde, och vi babblade på om våra respektive liv.

13 november 2000
Till jobbet, som flög fram.
Styrketräningen gick jättebra. Promenerade hem därifrån. Det tog cirka en timme.
Alex (ytterligare en flirt) ringde och ville ses, men tiden räcker tyvärr inte till. Han frågade om jag inte ville komma till Karlsson och titta på deras stripteaseshow imorgon. Jag svarade naturligtvis ja.
Tomas (ett ex) skickade ett sms och frågade hur jag mådde. Jag sms:ade snabbt ” Mår super! Kul att du hörde av dig. Skall vi ses någon dag?”. Någon minut senare piper telefonen till och när jag kollar ser jag att han svarat.” Okey! Jag ringer dig”.
Det killar till lite i magtrakten när jag läser vad han skrivit. Har fortfarande känslor kvar för honom. Det var ju han och inte jag som avslutade relationen.

14 november 2000
Mattiaz C (ett ex) kom in på jobbet, och vi gick ut och käkade tillsammans.
Han berättade att han träffat en ny tjej, och att han var kär.(Det sved i mitt hjärta eftersom jag fortfarande inte riktigt kommit över honom).
Peter (från i fredags) ringde, och vi pratade lite löst om att träffas igen.
På kvällen gick jag och Susanna på striptease på Karlsson&Co.
Det var Alex som strippade. (En riktig läckerbit är han.) Efter stripteasen, som var sådär, hängde tjejerna i klasar runt honom. Jag höll mig lite åt sidan och avvaktade, men efter bara en liten stund kom Alex fram till mig och kramade om mig. ”Kan vi inte ses någon dag på tu man hand ?” sade han, sedan gick han tillbaks till alla tjejerna och gonade sig i deras beundran (fortfarande med scenkläderna på sig)
Dansade massor. (Gud vad jag älskar att dansa).
Alex kom och dansade tätt intill. Vid midnatt gav jag honom en godnattkram och gick hem. (Jisus vilken kropp han har! MUMS! Jag kände musklerna på honom spela under mina händer.) Skickade sms till honom innan jag somnade, och tackade för en trevlig kväll. Han svarade snabbt med ett ” puss och sov gott lilla gumman”
Leende lade jag mig på kudden och somnade direkt.

15 november 2000
Jobb som vanligt, sedan till gymet och tränade styrketräning.
På kvällen träffade jag Peter vid tunnelbanan. (Jag kom inte riktigt ihåg hur han såg ut, men blev glatt överraskad, killen var ju snygg!) Vi gick till London-New York och käkade.
Han gick på kryckor efter en knäoperation, så det blev väldigt lite dans. Mest prat och… hm, pussar.
Efter en supertrevlig kväll gick jag hemåt vid 4. Trött, så trött.

18 november 2000
Peter ringde och tackade för igår. Berättade att han skulle ut på herrmiddag på kvällen och tyvärr inte hade tid att ses.
Jag gick ut och åt med Anita. Vi babblade om ditten och datten, sedan for jag hem och kröp ner i sängen framför tv:n.
På morgonsidan vid fyra ringde en berusad Peter och ville komma hit. Efter någon sekunds funderande sade jag ja.
Han var MYCKET berusad, och knappt talbar, men var pussig när han efter lite stök fått av sig kläderna (han var en vältränad man såg jag när jag försökte att inte stirra).
Det kändes lite underligt att ha en man i sängen. (De jag träffat förut hade varit unga pojkar.)

19 november 2000
Jisus! Är det så här det känns?
Videofilm (som vi knappt ser eftersom vi babblar och pussas i ett). Promenad hand i hand. Mat och gos.
Världen utanför upphörde att existera.
Han for hem vid 18 på kvällen, men kom igen vid 22. Sov över. Vi låg och gosade hela natten. (Ingen sömn där inte ).

Så här fortsatte det. Vecka efter vecka. Jag var kär så kär.
Jag talade om för alla "strul" att jag träffat mannen med stort H, och det blev rätt tyst i telefon.
Peter ville flytta in efter en vecka, men jag backade. Inte nu! Inte så tidigt!

Månaderna gick och vi blev säkrare på varandra, men visst funderade jag ibland på om han verkligen var den rätta. Jag vet att även han velade hit och dit. Det här vanliga "spelet".
Hans ex jagade honom, och det var rätt irriterande, men hon hade väl insett att han var en guldkille, och ångrade att hon dumpat honom.
Tjejen ringde honom i tid och otid. Ville ha hjälp med än det ena än det andra, och snäll som han var åkte han dit, sedan tror jag att han njöt lite av situationen att vara eftersökt av inte en, utan två tjejer. Vilken kille skulle inte gilla på det?

Kapitel 6
12 mars 2002
Hemma från jobbet pga mensvärk som blir värre och värre ju längre dagen går.
Får åka till akuten till slut, där de berättar att en cysta antagligen brustit i magen, men de undersöker mig inte.
Jag frågar flera gånger kvidande av smärta efter något smärtstillande, men de vägrar ge mig något eftersom de inte är hundra procent säker på orsaken.
Åker hem efter att ha legat flera timmar på en akutbår bakom ett skynke. Smärtan försvann lika fort som den kommit.


Jag sade upp mig från mitt jobb på elaffären efter att ha arbetat 12 år där. Orsaken till det var att när vi skulle prata om höjning av lönen sade min chef till mig att jag inte gjorde någonting, varvid jag snabbt kontrade med. "Men då kan ju jag sluta då?"
Sagt och gjort. Jag kände mig kränkt! Hade ALLTID ställt upp på övertid mm, och visste att jag jobbade HÅRT! Jag skötte inköp, skyltning, rengöring, försäljning och telefonrådgivning.
De hade guldtider med mig där. Alla kunde gå och komma som de ville.
Snabbt letade jag opp en plattsättarfirma i telefonkatalogen och ringde upp dem för att söka som lärling. De anställde mig på direkten!
Tungt som attan, men jättekul. Tyvärr fick jag efter ett tag problem med min ena hand som plötsligt en natt domnade bort totalt. En obehaglig känsla. Hela armen började sticka och domna. For snabbt till akuten! Jag hade fått karpateltunnelsyndrom och akut-opererades eftersom jag var gravid.
Operationen gick bra, men det ville inte läka riktigt.
Styngnen gick upp om och om igen och vårdcentralen försökte tejpa ihop, men det ville inte fungera.
Efter ett års sjukskrivning hittade jag en sjukymnast som hjälpte mig att få lite mer styrka och rörlighet i handen (den hade ju stelnat till alldeles eftersom jag inte kunde röra den pga smärtan).
Den ständiga värken i min hand fick jag leva med.
Karriären som plattsättare var över. Styrketräningen fick jag ochså lägga på hyllan eftersom det är svårt att träna med en hand. Det blev lite tomt. Framförallt blev det mycket dötid över.
Hade hållit på med styrketräningen sedan jag flyttade till Stockholm i början på 80-talet.

15 april 2002
Systeryster ringde och berättade att hon fått en liten pojke! Så glad jag blev.
Hon hade fött för några timmar sedan, och redan fått åka hem.
Stackaren kunde, och ville ju inte prata om sin graviditet med mig eftersom hon visste om alla mina missfall. Hon hade legat lågt och hållit sig undan.

Kapitel 12
9 juni 2003
Fostret 29v och 2 dgr.
Jag väger 59 kg.(Vilken koloss man blivit!)
Åkte hem från Vadstena där vi varit och hälsat på vår kära tant Birgitta.
Peter lyckades få fortkörningsböter..1600 pix.(Vad arg jag blev. Hade precis innan vi blev stoppade sagt åt honom att sakta in.)
Jag var trött som faan, och mådde vansinnigt illa. Höfterna och ryggen värkte.
Allt var superjobbigt.
Såg (och kände) att jag har fått min första hemmorojd! Det är inte lätt att vara gravid.

14 juni 2003
Badade skumbad tillsammans, sedan myste, gullade OCH älskade vi...försiktigt, försiktigt, MEN...
Det blev blodbad! Massor av blod!! Det bara forsade ur mig.
Jag grät och skrek om vartannat...förbannade livet...min sexlängtan...faan... Om vi inte hade älskat så kanske...
"Helvetes jävla kropp! Varför??" skrek jag när jag låg på hallgolvet och väntade på att Peter skulle köra fram bilen till dörren. Han blåkörde i 190 till förlossningen där mina änglakvinnor stod och väntade. Jag var öppen 2 cm och blev inlagd.
Timmy fick Peter köra till Micaela, som tog hand om honom.
Peter sov hos mig på rummet. Det kändes skönt att ha honom där. Sängen var stenhård, och hela jag värkte.

15 juni 2003
Inlagd.
Jag sov mest. Det kändes som en stor trygghet att ligga inne, och alla var så underbara mot mig.

16 juni 2003
Inlagd.
Peters mamma kom förbi en stund.
Jag ringde till alla släktingar och vänner och babblade lite. Mamma ringde och peppade mig.

17 juni 2003
Fick åka hem. Det var härligt att få ligga i sin egen säng igen!
Hm....pilutta mig...
På natten kl.2 började blödningarna igen. Vaknade i en stor blodpöl och väckte en yrvaken Peter som fick köra mig till sjukhus igen. Gud vad jag grät!

18 juni 2003
Strålande solsken därute.
Läkarna gissar att jag har sk föreliggande moderkaka, och vill inte släppa hem mig.
Fick sällskap på rummet av en tjej som hette Pernilla, och läckte fostervatten.
Vi hade rätt trevligt, och hon berättade att även hon haft flera missfall innan den här graviditeten. Vi peppade varandra.

Jag blev kvar på sjukhuset t.o.m den 24 Juni (då var jag i v31)
Det var så skönt att äntligen åka hem, men jag hade fått stränga restriktioner från läkarna om sängläge, lugn och ro, endast toalettbesök godtogs. INGET SEX!!
Jag ringde min gulliga barnmorska på Dalens sjukhus och förklarade läget, och hon önskade lycka till.

29 juni 2003
Fick en liten blödning på morgonen, som avstannade.
Låg i sängen hela dagen och slötittade på teven. (Har väl aldrig tittat så mycket på tv. Att läsa är en omöjlighet, kan INTE koncentrera mig.)
Tankarna snurrar i huvudet hela tiden, och nu räknar vi bara dagarna.
Det är ju bra om fostret stannar länge i magen för lungorna är ju inte färdigutvecklade ännu, och de växer mycket bättre om de är kvar i magen. Jag har fått en spruta för att hjälpa till med lungornas tillväxt, men ändå…
Peter kom hem med min älskade lilla voffsing som jag inte träffat på länge.

1 juli 2003
Eftersom de håller på och helrenoverar huset så är det ju ingen lugn och ro precis, och naturligtvis jobbar de precis ovanför vårt sovrum. Men, av någon underlig anledning blir jag inte rastlös av sängliggandet, eller irriterad över oljudet.
Jag bara väntar…
Hade jättemycket sammandragningar (det är det som känns som en fotboll i magen har jag fått lära mig).Väldigt obehagligt!!
Peter fixade mat när han kom hem, och jag känner mig som en stor fet pasha där jag ligger och ryter ut order.

2 juli 2003
Tar taxi till SÖS akut pga blödningar IGEN!
Ringde förlossningen när det startade, och de bara sade "kom fort!!" Ringde sedan till Peter som var i sin lägenhet i Solna och hämtade sin post. Han hann inte hit och fick komma efter. Taxikillen som körde mig var nervös under hela resan eftersom han såg och hörde min smärta och trodde att jag skulle föda i hans bil. Ändå försökte jag hålla mig lugn trots värkarna. Ville inte skrämma skiten ur den stackaren!
Nervöst. Jag kände värkarna komma som vågor. Tur att vi bor så nära SÖS.
Taxifärden gick fort, och han var jättegullig och hjälpte mig till dörren och in där. Samma tjejer som förra gången möter mig med glada miner och ett, "Välkommen, kommer du igen?"
En stor skön trygghet omsluter mig. Snyftande förklarar jag vad som hänt, och de sätter på mig alla prylar som krävs inför inskrivningen. (Usch, jag gillar INTE nålar.)
Blev inlagd och fick värkar, men det lugnade sig vid 23-tiden.
De diskuterade var jag skulle föda, SÖS, Linköping, eller? Jag blev riktigt orolig, men fick till slut dem att LOVA att jag skulle föda där.
Peter for hem och sov sent, sent
Stackaren, han var helt slut.

3 juli 2003
Fick åka hem på eftermiddagen.
Läkarna sade åt mig att inte göra NÅGONTING! Bara ligga hela dagarna.
Jag badade bort sjukhuslukten, åt god mat och kröp ner i sängen.
Efter någon timme startar blödningarna IGEN och jag ringde SÖS som sade åt mig att snabbt komma in. Damen i luren frågar om de skall skicka ambulans, men jag säger att Peter kör mig. "Bläh! Nu är jag less, rädd och ledsen" säger jag till honom när vi far in. Han ger mig en smekning på kinden utan att säga ett ord. Fullt koncentrerad på sin bilkörning.
Jag blir inskriven och får sängläge.
Det lugnade ner sig igen.

4 juli 2003
Sov gott om än oroligt på en sömntablett.
Jag vaknar av att jag känner en kall hand i min, och ser min mormor som dog för några år sedan stå bredvid min säng. Hon ler, men säger inget...håller bara min hand hårt, hårt. Jag känner ett stort lugn breda ut sig...ser inget konstigt i situationen.
Kl.7 har jag lite fostervatten i bindan
Kl.12.55 blöder jag lite, de kopplar CTG men ser inget konstigt på fostrets hjärtkurva.
Kl.14.10 får jag ont i magen, men ingen blödning. CTG igen.
Kl.14.40 blöder jag ordenligt och de kollar CTG.
Kl14.48 beslutar de att akutsnitta mig och jag får en spinal (faan vad ont det gör)
Kl.15 operationen börjar
Kl.15.06 tas barnet ut(en pojke) och läggs vid min axel för att jag skall se honom.
Han är blå, liten och hopkrupen.
Jag känner ingenting av min underkropp, men hör att det slaskar därnere.
Läkaren berättar att moderkakan sitter långt nere, och att den gått sönder (små bitar plockas bort bit för bit med pincett) Jag blöder massor (600ml), men det stoppar efter ett tag.
Plötsligt hör jag att en jäktad Peter anländer och får klippa navelsträngen Efter en liten stund berättar läkarna att pojken har problem med andningen, och måste in i en kuvös. Peter följer med efter en snabb puss och ett "jag älskar dig".
Pojken som skall heta Razmus (jag drömde om honom för många år sedan) kördes ner till neonatalen. Han föds i v 32+4dgr väger 2350g och är 43cm lång.
Jag ligger själv kvar i ett tomt rum. ”Jaha, då var jag mamma då. Så himla snopet. Hade ju sett fram emot att vara gravid, och få njuta av det.” säger jag för mig själv


Kapitel 17
1 Januari 2005
Fostret 29v. Min vikt 58,1kg.
Magen trycker på så jag inte får någon luft, och jag är trött, så trött. Kan inte sova på nätterna trots att jag bullat upp med massor av kuddar under huvudet. Luften tar slut, och jag kippar efter andan som en fisk på land. Paniken lurar bakom hörnet varje gång det sker, men jag lugnar ner mig själv och lyckas behålla fattningen.(Hur gör feta människor som skall sova? De har det ju alltid så här. Eller?)
Lade oss i sängen på kvällen och tittade på film med Razmus mellan oss.
Peter somnade fort, och Raz med, men själv kunde jag inte somna.

4 januari 2005
Ut med hundarna. Flåsar som en blåsbälg om det går det minsta uppåt., och får stanna och hämta luft några gånger. Försöker undvika backar.
Hon därinne stökar om jättemycket. Sparkar på lungorna när hon lever om, och ger mig ännu mer andnöd.
Per ringde och ville ha med mig ut på restaurang, men jag kunde inte eftersom jag inte klarar av att sitta längre. Det gör för ont.
Tittar på tv på kvällen, sedan lägger vi oss i sängen. Jag har just nu en massa kuddar under huvudet för att kunna få luft när jag sover. Nä, aldrig mer! Inte en till graviditet efter det här.
Jag vet att Peter vill ha flera barn, men då får vi väl försöka adoptera eller bli fosterfamilj.

9 Januari 2004
Nu kan jag andas ut, för om barnet kommer nu överlever det. Lungorna har blivit så pass okey att fostret går att rädda.
Det stormar ute och vinden ylar mot fönstren. Naturen visar sina krafter.
Hade sammandragningar så fort jag satt upp eller gick. Jobbigt!
Peter diskade och pysslade, sedan planterade vi om lite blommor.
Jag och Raz badade. Vi försöker lära honom att älska vatten liksom både jag och Peter gör, och han verkar njuta. Gråter inte alls när vattnet strilar över honom, och är jätteduktig på att hålla andan när han dyker. Efteråt kröp vi ner i sängen och myste. Snart sov han. Jag låg och snusade i hans hår tills jag också somnade. Älskar detta lilla pyre så oändligt mycket.

10 januari 2005
Min vikt 57,6 kg.
Ringer till barnmorskan angående mina sammandragningar, och fick tid på fredag. Hon frågade om jag åt tillräckligt med järn och rekommenderade att jag skulle äta fler järntabletter. Tyvärr ger de där satans tabletterna värk i magen. Det är bara att välja, tabletter eller extremt järnhaltig kost. Börjar ledsna på blodpudding och spenat som dräller av järn, men det är bara att bita ihop. Ringde till Peter och rapporterade vad hon sagt. Han tyckte att jag skulle börja äta broccoli, men nä, någon måtta får det vara. Det är ju rent ut sagt äckligt!
Ut i ösregn med barn och hundar, sedan välling och sömn. Vi somnade båda två. Jag var helt slut!
På kvällen åt vi spenat och bacon, mums!

12 januari 2005
Mitt nya namn är blåsfisk. Kan inte göra ett enda dugg utan att magen blåser opp sig!!
Badade med Raz, sedan klippte jag honom i mohikanfrissa. Han var jättestolt när han tittade i spegeln, och han satt blixtstilla medan jag klippte. Jag fotograferade honom för att skicka bilder till mamma.
På kvällen fick jag ryggmassage av Peter. Har svårt att ligga på magen, den är STOR nu.
Läste en bok, men somnade ifrån den gång på gång, och gav till slut upp och somnade.

14 januari 2005
Dalens Sjukhus. Allt okey. Läkaren har ingen förklaring till alla sammandragningar "Det kan bli så ibland, det är bara att härda ut." sade hon.( lätt för henne att säga)

16 januari 2005
Fostret 31v
Ut med hundarna, sedan åt vi frukost.
Peter for iväg och tränade, och fick handla mat på samma gång.
Jag har sammandragningar hela tiden, och det värker. Jag gör INGENTING nu, totalvägrar!
När Peter kom tillbaka hade han en stor bukett rosa rosor med sig. Gulligt!
Vi börjar packa upp julsaker, men far först iväg och köper en begagnad s.k paraplyvagn till Raz. Jag blir åksjuk, och magen blåser upp sig så att jag måste lägga mig när jag kommer hem igen.. ”Det var den kvällen det” säger jag uppgivet till Peter innan jag lägger mig.
Kl.2 på natten kommer Raz tultande och kryper ner mellan oss.

21 januari 2005
Fostret 31v och 5 dgr
Kände hennes fot genom magen idag, och vi hälsade.

24 januari 2005
Magen spänner.
Min vikt 58,6 kg. Fostret 32v och 1 dag.
På kvällen kom hyresvärden hit. Han hade en lägenhet att visa oss. Ronny berättade att om vi bor kvar stiger hyran med 3-4 % + 1100:- i månaden
Jag är trött, så trött, och orkar inte bry mig just nu. Det känns så oviktigt.
Lever i min egen smärta, och gör allt för att stå ut.

25 januari 2005
Det spänner i magen, och värker nedåt.
Hon i magen har hicka, och när hon hickar får jag sammandragningar.
Tittade på lägenheten värden ville vi skulle byta till, men, nej, nej, nej... En liten lägenhet på 3:e våningen utan hiss. 6700:- i hyra. Vi sade att vi inte var intresserade, och for hem.

27 januari 2005
Frukost och lite lek, sedan ut i parken.
På kvällen när Peter kom hem berättade han att vi kunde få bo tillfälligt i hans chefs lägenhet på Erstagatan 18 (där jag hade bott förut). Vår lägenhet skall ju stambytas efter jul, och då vill inte jag bo här. Gud vad skönt att boendet löst sig!! Jag har varit så orolig och det var en stor lättnad. Kul att bo inne på söder igen, i alla fall en stund.

30 januari 2005
Fostret 33v. Min vikt 60kg.
Har aldrig vägt så mycket. Är jättestor (allt sitter på magen), men rumpan är lika liten som förr. Jag både ser ut och känner mig som en valross. Peter tvättade.
Min mage spänner, och på kvällen fick jag en ordentlig värk som gick ut i rygg och höfter.
Vi packade våra kläder och saker i kartonger som vi ställde i ett jätteberg på vardagsrumsgolvet. Allt som allt blev det 72 kartonger. Sedan plastade vi in hela vårt hem.
Jag sov oroligt på natten, svettades, hade svårt att andas och fick sura uppstötningar.

3 februari 2005
Tog ut hundarna som fick springa av sig ute på täkten.(det kommer att bli jobbigt för dem inne i stan när de inte har några stora ytor att springa av sig på).
Raz sov i vagnen.
Har sammandragningar hela tiden, värk i magen och höfterna, speciellt den ena.
Jag är så erbarmligt trött!

4 februari 2005
Till barnmorskan kl.13. Allt okey!
Ut med hundarna i svinkylan, brrr, det kändes som att öronen skulle trilla av. Mammajeansen kändes efter en stund som ispansar runt benen. Sammandragningar och värkar löste hela tiden av varandra, så jag fick stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Razmus satt i selen och tyngde ner min stackars höft ytterligare. Han såg ut som en liten eskimå med alla kläder på sig. Efter en kort promenad gav jag upp och går hem och lägger mig i hans säng, medan han leker nedanför.
Mamma ringer, och jag beklagar mig.
Peter jobbar över, så jag lägger mig tidigt.
När han kommer hem vaknar jag till och hejar, sedan somnar jag om.

5 februari 2005
Frukost, sedan till lägenheten på Erstagatan med ett lass kläder och möbler. Vi skurade från golv till tak, satte upp nya fina gardiner och ställde lampor i de få fönster som fanns..
Jag hade sammandragningar med värk nedåt. Bläh!!
Jag och Razmus lade oss och vilade när vi kom tillbaka hem.

6 februari 2005
Fostret 34v
Min vikt 61 kg.
Peter, jag och Raz åkte runt på olika ärenden hela dagen, och till slut hade jag så ont i ryggen och höften att jag grät. Hade som vanligt sammandragningar hela tiden, och magen var konstant uppblåst. Det gav sig inte trots att jag lade mig ner och vilade. Så himla obehagligt!
Tittade på hyrfilm på kvällen, men somnade vid 21, helt slut!!

8 februari 2005
Idag flyttade vi till Erstagatan.
Sammandragningarna kom hela tiden, men jag packade upp alla våra kläder och all mat.
Fick lägga mig och vila då och då.
Vår nya säng är två madrasser på golvet, men det verkar fungera bra, för varken jag eller Peter hade ont i ryggen när vi vaknade imorse, och Razmus njuter. Han ligger ju bredvid oss hela tiden nu. Vi skippade att ta med hans säng, och det är faktiskt himla mysigt att sova tillsammans allihop.
Hundarna smyger upp på natten och lägger sig i fotänden trots att de fått en ny stor korg.
På kvällen badade lilleman i badbaljan eftersom det inte finns något badkar här, men han skvätte glatt ner hela badrummet.
Lite senare kom Peter hem med hämtmat som vi slängde i oss, sedan fortsatte vi packa upp allting. Det blir jättefint!

14 februari 2005 Valentindagen
Fostret 35v och 1 dag.
Det snöar!
Både jag och Razmus var trötta, så frukosten kom inte på bordet förrän kl.9.
Ut med allihop (det blir lite struligt med hissdörrar och dubbla ytterdörrar, men det går). Razzel gick en bit bredvid vagnen, men jag har satt på honom sele eftersom jag inte kan springa efter i mitt tillstånd.
På morgonen såg jag att det kommit en massa slem därnere. Är det den så kallade slemproppen? Peter kom hem med blommor, choklad, kanelbullar och film. Gulligt!

15 februari 2005
Ut med allihop, och har vansinnigt ONT i höften.
Smärtan har ändrat karaktär, nu skär det som knivar. Låg på massagedynan en stund.
Till barnmorskan i Hammarby kl.16.30
(Det var inte lätt att komma dit eftersom det ju ligger en bra bit från t-banan.)
Hon gissade att jag fått foglossning, och gav mig en massa övningar jag skulle göra. (Finns inte en chans. Jag kan knappt röra mig.)
Jag hade sammandragningar i massor som förvärrades när jag kämpade mig till barnmorskan. Skall det aldrig sluta? Jag vill få ut ungen nu!

16 februari 2005
ONT!
Det kom ännu mer slem i trosan. Är det dags snart? Har värkar och sammandragningar.
Gick ut med hundarna och hade Raz i vagnen. Fick kämpa mig genom snön som fallit under natten. Det var lite slirigt, men det gick.
Peter ringde och berättade att han skulle göra ärenden efter jobbet.
När han kom hem fick han tvätta, eftersom jag inte klarade av att gå nerför trappan till källaren.

18 februari 2005
Magen spände och värkte så jag trodde det var dags att åka in, men...
Det är full fart på pyret i magen. Skönt, då är nog allt okey.

19 februari 2005
Frukost vid åtta.
Peter ringde från Hälsingland där han var för att hämta vår bil som hade reparerats av en polare till syrran.( Den hade pajat i samtliga ventiler när vi varit på väg dit bort, och hade fått bärgats till mamma och pappas gård.)
Jag lade mig på massagedynan och tittade på film.
Vi åt blodpudding, sedan kröp jag och Raz i säng, men han ville INTE sova trots att han gnuggat ögonen av trötthet rätt länge innan, men vid nio var det godnatt.
Peter ringde på kvällen och berättade att han åker tidigt imorgon. Bilen blir kvar eftersom något felas fortfarande. De skulle undersöka lite närmare i veckan.
Det värkte i magen, och hon rörde sig neråt. Det sprattlade till rätt ordentligt.

20 februari 2005
Fostret 36v
Vaknade vid fyra då Raz vaknade och fick sin välling, sedan kunde jag inte somna om.
Vid åtta vaknar jag med ett ryck och rusar till toaletten. Är lös i magen, hm...
(Jag har läst att man blir lös i magen innan man föder därför att naturen sett till att man rensar magen innan barnet kommer.) Lite orolig blir jag, det medges.
Ligger på massagedynan, men måste kliva av när magen inte ger upp sina uppblåsningar, och blir standby i läge uppblåst.
Plockar ihop mina och barnets kläder till BB, och kollar Raz kasse med kläder och blöjor för att han skall kunna sova borta.
Egentligen skulle jag vilja ha honom med mig, men jag inser ju att det är en omöjlighet.
Han skall sova borta för första gången i sitt liv den lille.
Vid 17-tiden kommer Peter hem, och har hundarna med sig (Micaela har ju haft hand om dem när han varit borta). Razmus blir så GLAD när pappa kommer hem, och att sova ligger inte på prioriteringslistan. Han vill inte alls sova, nu när hans älskade far är hemma och kan busa med honom. Vi låter honom leka lite tills han blir för trött och nästan somnar på plats. Lilla, lilla hjärtat.

21 februari 2005
Tar Raz i sele på ryggen, och går ner till tvättstugan för att lägga i tvätt, men det är för tungt så han får gå själv istället. Det går finfint med lite hjälp. Han tultar snällt ner trappsteg för trappsteg, och inne i tvättstugan leker han med golvmoppen som står där.
När vi är klara sover vi middag, och det var välbehövligt för oss båda.
Raz krånglade vid blöjbytet, och kickade mig i magen så jag fick ont. Jag lade mig en stund i sängen medan han lekte bredvid, och det blev bättre.
Såg i tidningen att min gamla lägenhet här på Erstagatan var till salu och ville gärna gå och titta på den för att se hur den såg ut idag.
Peter kom hem med pizza som vi snabbt åt, och sedan gick vi över för att kolla på lägenheten. Den var fin som attan och rätt mycket var omgjort därinne. Massor av minnen åkte genom skallen när jag gick omkring i rummen där jag bott i 12 år.
På kvällen nattade Peter Raz, medan jag låg på soffan och slötittade på tv. När jag skulle kliva upp var det helkört i både rygg och höfter. Det var tvärlåst! Jag ropade skräckslagen på Peter som fick hjälpa mig upp. Jag skrek av smärta när han lyfte upp mig, eftersom det skar som knivar i hela ryggen och rumpan.
Hade sedan vansinnig värk hela natten, och sov nästan ingenting. Låg och grät hela natten.
Det känns så skönt att Peter är hemma. Något lurt är på G.

23 februari 2005
Peter fick ringa till försäkringskassan och anmäla sig eftersom jag är helt obrukbar.
Razmus och P for till BVC i Hammarby för att få en vaccinationspruta.
Jag hade vansinnigt ont, och ringde till slut till förlossningen som bad mig ringa min barnmorska (vilket jag ju redan gjort). Grät pga smärtan, och hade utanpå det som vanligt sammandragningar hela tiden och värk.
Peter ringde till akuten och berättade om mig, men de sade att inget fanns att göra.
När han hjälpte mig ur sängen grät och skrek jag högt när det skar som tusen knivar och kändes som att höfterna var trasiga. Jag var övertygad om att kroppen gått sönder.
Peter berättade att Raz väger 11.5 kg och är 83 cm lång.
Han gick ut med Raz och hundarna i parken och lekte så att jag skulle få försöka sova en stund. På kvällen åt vi nachos, men tyvärr är det inte lika gott som vanligt, och de starka kryddorna orsakar sura uppstötningar när jag lägger mig. Faan!
Hade ont, så förbannat ont, och sov dåligt, men iallafall lite grand.

24 februari 2005
Frukost.
Peter var sjukskriven med mig.
Jag kom själv ur vår säng genom att rulla upp, och var lite mer rörlig idag.
Ringde och fick tid hos en akupunktör på folkungagatan.
Peter körde mig dit, och färden dit var helvetisk för att inte tala om konststycket att ta sig UT ur bilen, men in kom jag och behandling fick jag. Jisus vad ont det gjorde. Bäckenet hade låst sig sade han, och bände och trixade (blev lite orolig för henne därinne). Han var duktig.
Efteråt frös jag så att jag huttrade, och ville bara hem.
Vi lade oss och vilade, och jag fick ont, så ont att jag skrek när jag skulle upp igen. MEN, upp kom jag. Tårarna sprutade
Jag ringde till syrran för att rapportera vad som hände, och hon sade att hon höll tummarna för att barnet skulle komma ut snart så värken skulle lugna ner sig.
På natten sov jag dåligt, och var upp flera gånger och gick runt. Bäckenet låste sig totalt gång på gång. Att ligga var nästan omöjligt eftersom sängen tryckte ihop kroppen.

25 februari 2005
Fick akuttid till läkare på Dalens sjukhus, och blev sjukskriven.
Efteråt for vi till försäkringskassan, där en dam berättar att Peter får så kallad tillfällig föräldrapenning när inte jag kan sköta Razmus. ”Så himla bra! Vilket bra land vi bor i!” sade jag glad till Peter när jag haltade ut därifrån.
Har sammandragningar, och värk i fogarna. Är det dags för födsel?
Till kvällen lugnade sig värken lite grand, men natten blev fördjävlig. Jag sprang upp och ner från sängen hela natten. Så fort jag lade mig låste sig höfterna totalt och orsakade knivskarpa smärtor. Hela jag var en stor SMÄRTA.

26 februari 2005
Ont i höften och ryggen.
Peter gick ut med allihop en sväng, och jag försökte vila.
Jag hade ONT. Mycket värre än i morse.
Försökte byta blöja på Raz när Peter var på gymet, men jag klarade det inte, och grät av förtvivlan.
När Peter kom hem var jag i upplösningstillstånd, och han höll om mig hårt, hårt. Han tycker det är jättesvårt att se mig lida utan att kunna hjälpa.
På kvällen kom Petra och Pär på besök, och jag låg i sängen. Hade djävulskt ont!
På natten sov jag oroligt.

27 februari 2005
Fostret 37v
Bättre i ryggen. Peter tog ut hundarna plus Raz, och for sedan till gymet.
Jag ville ut i friska luften och gick till bankomaten med dem, men när jak kom hem hade jag ONT.
Låg i sängen resten av dagen.

28 februari 2005
ONT!
Har sammandragningar hela tiden, och det värker i både mage, höft och ryggslut.
Faaan, faaan, faaan om gud finns vad vill han visa med det här?
Kl.16 gav vi upp! Peter tog mig resolut i famnen och sade " nu får det vara nog, nu orkar jag inte se dig lida längre", sedan bar han mig ner till bilen han kört fram. Jag grät av smärta hela vägen ut. Razmus satt redan där i sin barnstol.
Peter körde mig till förlossningen där de inte ville ta emot mig. ” nej, du skall inte in nu, du föder ju inte förrän om några veckor” sade en smal liten ljushårig sak. Jag ville mörda henne, och sudda ut hennes flin, jag hade ju så ont! Jag grät och skrek på hjälp! Aldrig att jag åkte hem igen. Det här var inte mänskligt. De fick starta förlossningen NU!
Det kändes som om höfterna gått i tusen bitar. Magen värkte, och blåste upp sig under tiden som jag skrek.
Till slut fick jag komma in, och fick ett rum.
Det kändes underbart skönt att vara där. Jag fick en TNS-apparat av sköterskorna som Peter satte på min höft, och det blev lite bättre.
Peter och Razmus pussade god natt och for hem till Erstagatan. Själv somnade jag sent, sent. Dödstrött.

Ja, det var några kapitel ur boken, och vill du läsa mer kan du antingen fråga efter den på bokhandeln eller mejla mig på www.zabbis@gmail.com