TEMA Att förhandla

Försiktigt, försiktigt gläntade jag på den rödmålade luckan och drog sedan upp den fullt ut. I magen hoppade små räddgrodor och jag stod på språng ifall att mitt besök inte skulle vara välkommet.


En gulsvartrandig väktare kom surrande och stannade precis utanför. De genomskinliga vingarna slog fram och tillbaka snabbt, snabbt. Några sekunder stod vi öga mot öga och jag kände en vild panik växa i mig. Det är nu hela samhället inleder en attack och sticker sina gaddar i mig. Hur skall barnen klara sig? Undrar om Razmus klarar av att ringa till pappa Peter för att få hjälp? Benen darrar och jag känner mig inte så säker längre på att det jag gör är det rätta. De kan gå till grannen, ja just ja…så kan de göra. Lugnad av mina tankar slappnar jag av lite, men tittar intensivt på den surrande insekten som ilsket surrar bara några centimeter från mitt ansikte. Keps? Varför tog jag inte på mig keps? Jag mindes vad det stod på sidan jag googlat fram. Det hade stått att man inte skulle ha ljusa kläder på sig, och att man skulle ha binät över huvudet för att det var farligt att bli biten i ansiktet. Vad är det jag håller på med? Idioti! Jag tog ett steg nedåt och hörde Hampuz åka ut på verandan där jag stod högst upp på stegen lutad mot vindsluckan. ”Vänd om och åk in! Getingarna sticks vännen! Åk in!” Min röst gick nästan upp i falsett. Måtte han förstå allvaret och åka in. ”Mamma skall förhandla med getingarna så att ni kan bada igen. Gå in så kommer jag snart.” Ljudet av motorcykeln försvann in i huset och jag drog en lättnadens suck.

Plötsligt kom ytterligare en geting ut och ställde sig surrande bredvid den andra. Det såg ut som om de pratade och de små svarta antennerna rörde sig i olika riktningar. Båda riktade sina blickar mot mig, och trots att jag är många, många gånger större än dem, kände jag mig liten som en myra. En mycket rädd sådan. ”Vad vill du?” Orden kom plötsligt in i mitt huvud utan att jag kunde värja mig. ”Vad är ditt ärende? Vi är mycket upptagna och söker vatten nästan dygnet runt. Den här hettan tar kål på oss.” Stammande och mycket chockad över att den lilla insekten talat berättade jag kort om min rädsla över att bli stucken, och framförallt oron för mina barns väl och ve. ”Om ni sticker Lilleman måste han till sjukhus, och det ligger flera mil bort. Dessutom vet jag inte alls hur han reagerar på ett getingstick. Jag darrade i rösten och kände svetten bryta fram i pannan. Getingen flyger närmare och får med sig sin kompis efter några sekunder.

I mitt huvud hör jag dem skratta. ”Herregud människa, varför skulle vi sticka dina barn, eller dig förresten? Om ni trampar på oss sticker vi gadden i er per automatik, men annars…” Det såg faktiskt ut som om han höll sig för magen med ena benet, och skakade. ”Skrattar du åt mig?” Min röst var dov och mer säker än förut. ”Alla vet väl att ni sticks, och det gör ont.” Jag gnuggade fingret som jag stack på en ilsken geting vid poolen förra året. Ytterligare en svart/gulrandig insekt sällade sig till sällskapet, och jag tyckte mig se att de diskuterade med varandra. De flög i en ring och surrandet fyllde luften. ”Ni människor är lite tossiga ibland, men jag har förslag på en deal.” En av dem som var lite större än de andra satte sig på stegens yttersta kant. Jag flyttade min hand till andra sidan och ville egentligen helst av allt kliva ned och springa därifrån. Men samtidigt var jag nyfiken på vad han skulle säga. ”Låt höra vad du har att säga.” Getingen gick längre in på pinnen och satt nu mycket nära mitt ansikte. Tänk om han sticker mig i halsen? Han kanske vill döda mig? Undrar om jag inte skall gå härifrån? Men…hur kan det komma sig att jag hör honom? Han var nu så nära att jag såg gadden klart och tydligt. En klar vätska droppade från den och jag skyggade när han flög upp i luften igen.

”Om du lovar att sätta ut ett fat med något sött varje gång ni äter här ute.” Han svepte runt en snabbis över sommarmöblerna. ”Och när ni badar.” Den surrande insekten satte sig och nickade till sin kompis som tog en lov över poolen. Då lovar jag på heder och samvete att ni inte skall bli stungna. Men du MÅSTE…” Han höjde rösten och surrade intensivt runt, runt på stället. ”Du MÅSTE säga åt barnen att ha sandaler på sig. Ibland trampar ni på oss när vi äter i godan ro, och då sticker vi er. Jag skall prata med mina vänner, men kan inte gå i god för oss allihop. En del av oss gillar helt enkelt inte människor och tar chansen när vi får den. Dessvärre är det en dyrköpt erfarenhet de får. Döden är ögonblicklig och livet tar slut på några sekunder.” Getingen lugnade ned sig och satte sig på min hand. Jag kände att jag darrade av rädsla och väntade bara på att bli stungen. ”Förstår du?” Det svarta huvudet rörde sig graciöst, och jag funderade nästan på att hämta mina glasögon för att se honom klarare. Jag nickade energiskt med huvudet med tungan fastlåst i gommen. Helst av allt ville jag få bort honom från fingret, och paniken var nästan total när kompisen surrande satte sig bredvid.

Plötsligt hörde jag höga barnaröster som ropade på mig om och om igen. ”Mamma! Mamma! Skall du inte gå upp nu? Vi är hungriga.” Lakanet var snott flera varv runt min smala kropp, och från det öppna fönstret hördes surrandet av getingarna som invaderat vår tomt på kort tid. ”Mamma kommer gullungar, mamma kommer.”

Kapitel 17 i boken Ja älsker däj ja

Anitha ringde till ägarinnan av lägenheten för att kolla om de kunde flytta in tidigare, och det fick de.


Så lördagen den 28 april 1984 fick hon ÄNTLIGEN ett eget boende. Nåja, eget och eget. En sambo hade hon ju också huxflux fått. Ola och Anitha gick runt som katten kring het gröt dagarna innan, ingen sade något eller gjorde något. Bara väntade på att den andra skulle ta steget.

Eivor blir lite ledsen när Anitha flyttar, och när Anitha betalar sista månadshyran på femhundra kronor får hon tillbaka dem. Eivors hjärta av guld lurade än en gång bakom den där bestämda fasaden. Det hade hon visat flera gånger om. Anitha blir rörd av hennes omtanke och kramar om henne. ”Tack för att jag fick bo här. Du har verkligen ett hjärta av guld. Jag tror inte att jag träffat någon så godhjärtad människa."
"Det var bara roligt att kunna hjälpa dig.” Hon tittar upp när en bil dyker upp på vägen. ”Här kommer Ola. Hoppas att ni får det bra tillsammans och att flytten går bra. Vi ses på jobbet.” Bilen stannar på garageinfarten och Ola hoppar ur med ett stort leende. ”Tjenare tjejer, har ni packat allt nu? Morsan har fått nippran därhemma och fladdrar runt, runt i lägenheten. Hon är orolig nu när lillen skall flytta hemifrån.” Han kramar om Anitha och Eivor sedan lyfter han snabbt in väskorna som står på yttertrappan. ”Du, vi måste dra. Vi skall ju hämta min packning också.”

Ola startar bilen och börjar backa ned på vägen. ”Vi syns!” skriker han och vevar upp rutan. Ola tittar en lång stund på Anitha innan han trampar gasen i botten och kör iväg med en rivstart. ”Vilket underbart väder vi har. Nästan sommarvärme.” Ola lägger sin hand jämte Anithas och lägger lillfingret över hennes lillfinger. Vågor av värme sveper genom Anitha och hjärna går totalt i spinn av alla tankar som genomkorsar den. TILT! TILT! Vad i hela friden händer? Hjälp! Eller?

Några timmar senare fick de äntligen gå in i ”sin” lägenhet.

De lade in alla saker i det lilla köket, och gick ner till Edsbergs pyttelilla centrum för att käka glass. Centrumet innehöll ett litet gym, en kiosk, och en kvartersbutik som innehöll lite smått och gott som ibland kunde behövas akut.

De for flera vändor fram och tillbaka till Olas hus för att hämta säng, köksgrejor och kläder. Det blev fullt av saker när de var klara.

Allt packades upp, och efter en dags slit såg det faktiskt helt okey ut. Anitha sov i sovrummet i jättesängen, och Ola sov i vardagsrummet där de fixat till en vrå.

Två trötta människor rasade i säng efter att ha käkat kvällsmat. Hon tänkte ge honom en godnattkram, men vågade inte. Tänk om han visste vad han gör med mitt hjärta?



Första morgonen i den nya lägenheten startade hon med att ge Ola frukost på sängen. ”God morgon! Är du hungrig? Jag visste inte riktigt vad du vill ha och gjorde lite mackor och fil. Är det okej?” Hon ställde ned brickan på sängbordet. Ola gnuggade sig i ögonen och log. ”Oj! Tack! Vilken lyx. Det är helt okej. Jag brukar förvisso dricka kaffe på morgonen, men det kan jag ta senare. Vad gullig du är.” Han drar henne till sig och håller om henne en lång stund under tystnad. Till slut drar hon sig från honom och rätar på ryggen.

De äter medan de pratar om allt möjligt och Ola tittar fundersamt på Anitha. ”Du, kan inte du massera mig? Jag har så jäkla ont i ryggen.” Han lägger sig på magen och drar ned täcket till kalsongkanten.
Anitha hämtar lotion och sätter sig på sängkanten. Var har du ont?” Ola pekar och den muskulösa ryggen bildar en limpa på ena sidan. Hon drog med långa smekande rörelser över stället och njöt av att ha den solbrända huden mot sina händer. Håret lockade sig i nacken på honom, och hon kunde se att håret på hans armar reste sig av hennes beröring. ”Sådär! Nu måste jag åka till jobbet.” Med fingertopparna drog hon snabbt över hans nacke och reste sig sedan upp. Tänk om han visste vad jag tänker på? Konstigt egentligen att jag känner så här. Jag är ju nästan oskuld .

Fåglarnas kvittrande gjorde cykelturen extra mysig och morgonsolen värmer på ryggen. Leende såg hon Olas ansikte framför sig och en varm känsla av välbehag rullar ihop sig i magen.

Personalen på Metro kommenterar Anithas lyckliga min och frågar flera gånger om hon är kär. ”Kanske, jag vet faktiskt inte.” Hon tänker på Ola hela dagen, och blir lite disträ mot kunderna.

När kassan räknas på kvällen fattas det återköpskvitton och lite pengar. Noggrant gick Caroline och Anitha igenom remsan från dagens inköp och hittar efter ett tag felet. ”Hm, du har verkat lite snurrig idag. Är det på grund av flytten…eller?” Hon rullade in kassaremsan meter för meter. ”Är det på grund av Ola? Har det hänt någonting?” Anitha log underfundigt och skakade på huvudet. ”Nej, inget har hänt…ännu, men…” Hon silade några mynt genom fingrarna. ”Jag tror att han gillar mig.” Caroline tog Anithas hand i sin. ”Dumsnut, klart han gillar dig. Varför skulle han inte det? Du är söt, smart och skitgo.” Hon kramar om Anitha och håller henne en bit ifrån sig. ”Ta det bara lugnt så skall du se att det ordnar sig. Stick hem nu, och ha en trevlig kväll.”

Med snabba rörelser cyklar Anitha vinglande hemåt med två kassar på styret.

Hon packar snabbt upp det hon köpt och bakar gifflar, bullar och matbröd plus två sockerkakor som frystes in. Så härligt att ha en egen frys! Nu är det dags för käk. Undrar vad han äter? Korv äter väl alla? Hon plockar ut en tjock falukorvsring som skärs i skivor för att sedan strimlas. Efter stekning förpassas de till ännu en kastrull och blandas med grönsaker och stroganoffmix.

Vid sex kommer Ola och under njutningsfulla ljud äter han maten hon serverar. ”Gott!”

Plötsligt ringer det på dörren och hela Olas kompisgäng med Måns i spetsen kommer in. ”Tjenare bruden. Hur mår du? Hur känns det att vara sambo igen då?” Måns dunkade Ola i ryggen. Igen? Vadå igen? Han har alltså bott med en tjej förut? Katarina eller? Anitha mindes svagt sekvenser av deras samtal en natt då de pratat om ex de haft. Ola pratade då om en Katta som han varit kär i, men att hon dumpat honom. Hm, det kanske där skon klämmer. Han älskar Katta fortfarande.

”Vi sätter oss i vardagsrummet istället.” Ola reste sig från stolen och lade handen på Anithas. ”Tack för maten. Den var jättegod. Häng på du med. Vi skall spela kort.”

Hon nickar och plockar sakta undan från bordet ”Jag kommer, skall bara diska undan först.” Ola gick ut i rummet och snart hörs glada lite druckna röster som med stigande entusiasm bjuder över varandra. ”Vill du ha mer?” Olas röst låter glad och hon ler för sig själv när hon går in till dem. En stor mörk whiskyflaska står på bordet, och hon ser på Olas blick att han druckit en hel del. En stor hög med sedlar ligger mitt på bordet.

Spriten lossar tungbanden på Ola, och han pratar om sitt ex Katta och låter lite bitter. Det har hänt något där. Anitha spetsar öronen i hopp om att få höra mer, men Ola tystnar när han ser hennes intresse. Äh, vi pratar inte mer om henne. Det är glömt nu. Måns himlar med ögonen och ser road ut. ”Jaha du. Det tror jag inte ett dugg på.”

Vid tolv på natten åker Måns och de andra iväg, och Ola kommer in med en flaska sololja i handen till Anitha. ”Snälla, du kan väl smörja in min rygg. Jag har börjat flagna där, och når inte själv.” Han pekar på ena axeln som mycket riktigt flagnar. Vit hud skymtar under flagan och hon får god lust att dra loss biten, men låter bli. Istället sätter hon sig gränsle över hans fasta rumpa och njuter av anblicken av den muskulösa ryggen. Handen darrar lite när hon sakta smörjer in ryggen med den doftande sololjan. ”Smörjer du in framsidan också?” Olas röst är sexigt hes och Anitha myser när han vänder sig om. Vilken härlig kille. Hej och hå vad gör jag nu?

Ola drar ned kalsongen en bit och hon både känner och ser att han hårdnat. Anitha sätter sig över låren, men dras upp av Ola så att hon sitter över hans heliga. Det pirrar i underlivet på henne, och Anitha känner att trosan blir våt. Hjälp! Strömmar av het lava verkar rinna över hennes lår och hjärtat har alldeles tappat takten. Ola andas häftigare och har svårt att prata. ”Herregud vad gör du med mig?” Han smeker hennes kropp och lägger handen utanpå trosan. ”Jag måste få dig, måste…” Ola drar av sig kalsongerna och hon ser att hans organ står i salut. Fylld av både hetta och osäkerhet drar hon av sig trosorna med Olas hand till hjälp. Han snurrar runt Anitha så att hon hamnar under honom, och för in sin heliga i henne. Men snoppen viker sig gång på gång tills han irriterat reser sig upp och fräser. ”Faan, det här var inte meningen. Inte alls bra. Jag går till mitt sovrum så glömmer vi det här. Förlåt jag har druckit. Jag skyller på det.”

Anitha blir arg och besviken, men försöker dölja det genom att klämkäckt spotta ur sig att hon tar det från den komiska sidan. Hon letar febrilt efter trosorna och vill helst av allt bara försvinna. Vadå komisk? Egentligen vill jag bara gråta. Det verkar som om jag bara duger ibland. Är killarna såhär i den här stan? Finns det ingen ärlighet?
 ”Tack för massagen och god natt. Vi syns imorgon.” Efter en snabb puss på kinden går Ola till sitt sovrum och lämnar henne med en massa tankar snurrandes i huvudet. Som i en centrifug på högsta fart far orden runt och bilder på det som hänt passerade i hjärnan. Tårarna letar sig fram och rinner i en tunn rännil över kinderna. Snyftande trycker hon sig mot kudden för att inte höras och känner det som om hjärtat slits ur kroppen. Jag skall sluta gå ut. Jag vill inte träffa en massa idioter som blåser mig. Vill inte engagera mig i någon kille mer. Det blir bara skit av alltihop! Faan! Varför gör han så här? Hur skall jag kunna bo med Ola om han beter sig så här konstigt och elakt?

Anitha tog sig för mellangärdet och smärtan som etablerade sig genom magen strålade ut i sidorna. Attans inte det också…magkatarr uppå allt annat. Jag måste ta en Novalucol innan det blir värre. Hon gick hopkrupen in på toaletten och tryckte loss två tabletter som snabbt lindrade anfallet. Fortfarande tårögd kröp Anitha ned i sängen och slog på sig själv. Jävla Ola, jävla, jävla Ola!

Kapitel 16 i boken Ja älsker däj ja

Efter en tyst frukost skjutsade Ola iväg Anitha till Eivor med all packning de lastat in i bilen från Monikas lägenhet, sedan vidare till jobbet. Tystnaden härskade mellan dem och bilens monotona brummande var det enda som hördes.


När de svängde in på Metros parkering harklade sig Ola. ”Ja vi ses väl? Nu skall jag åka hem och sova. Jag är så jävla trött.” Han slog med jämna mellanrum på ratten medan han talade. Anitha log ett försiktigt leende och vinkade. ”Ha en trevlig dag då.” Hon drog igen bildörren med en smäll och gick in genom lagerdörren.

Dagen gick i ett huj med en massa tankar snurrande i huvudet. Det kändes skönt att boendet löst sig, men Olas beteende skapade sorgegubbar i Anithas medvetande. Hur i helvete skall jag lösa det om han hoppar av? Min lön räcker inte till hyran. Panik!

Efter jobbet kom Eivor och hämtade henne i sin bil.

”Här bor vi. Det är ganska stort, men vi brukar låta barn som har det tufft hemma stanna här några månader då och då. Det är nyttigt för våra ungar att se hur andra barn har det, och jag hoppas att vi genom att ge dem ett tillfälligt boende kanske kunna hjälpa dem. Ibland blir de kvar månader, ibland bara några dagar.”
Huset de stannade vid var av tegel som resten av området, och tomten var liten. En stor skog låg bredvid och nyfiket tittade Anitha mot stigen som gick in dit. ”Där finns det jättefina springspår. Hans brukar ta en tur då och då, medan jag promenerar med våra två busar.” Eivor öppnade ytterdörren och det hördes glada skall medan två brunvita yrväder störtade ut. ”Såja, lugn nu. Det här är Anitha vår nya hyresgäst.” Eivor lyfte upp hundarna en efter en och höll fram en tass. ”Molle är busigast, och den yngre av dem. Maja är lugnare, men har en förmåga att bita i saker…så håll undan skorna du är rädd om.” Hon skrattade och satte ned hunden medan hon klappade katten som jamande mötte henne i köket. ”Den här har du ju redan träffat, och risken är nog stor att du får sällskap i sängen.” Kurrande drog katten sig om och om igen sig mot Anithas ben, och jamade högljutt med jämna mellanrum. Här kommer jag att trivas. Det blir nästan som hemma.

”Ta av dig jackan så skall jag visa dig resten av huset. Ditt rum ligger en trappa upp bredvid tv-rummet.” Anitha drog av sig bootsen och hängde upp skinnjackan, sedan lyfte hon upp väskan som vägde bly och gick upp till sitt nya rum.

Det var ett litet, charmigt möblerat rum med spetsgardiner som nådde ned till golvet. Sängen var smal och en vas med blommor stod på sängbordet. De gröna tapeterna verkade vara nyditsatta och en tavla med ett landskapsmotiv förstärkte bilden av hemtrevnad. ”Åh vad gulligt. Tack snälla för att jag får bo här. Annars hade jag hamnat i Viggbyholm med Monica, och, nja…” Anitha avslutade inte meningen. Eivor log och kramade om henne. ”Jag tyckte så erbarmligt synd om dig när du berättade att hyresvärdinnan kastat ut dig ur huset. Gör dig hemmastadd nu, så äter vi senare.”

På kvällen tittade de på teve och pratade länge innan de till slut lade sig. Anitha snurrade runt, runt i den smala sängen. Undrar om Ola saknar min närhet? Mina kyssar? Anitha drog med fingret över läpparna och log. Hjärnan fladdrade av tankar hit och dit och sömnen ville inte komma förrän tidigt i gryningen.


Det var dags att åka till jobbet för att möta Ola igen. Magen var fylld av fladdrande fjärilar. Fredagar brukade innebära mycket folk och trots att de just öppnat fylldes butiken snabbt på med kunder som köpte helgens godis och en köttbit att grilla.

Hjärtat tog ett skutt när Anitha såg Ola komma gående och hon fick tunghäfta. Han däremot slängde ur sig ett kort. ”Hej! Hur är det?” Innan han snabbade sig in genom svängdörren till charken. Anitha tittade ledset efter honom och tårarna pockade på. Fasiken, inte bra, vilken jävla början! Vad håller han på med egentligen? Charkdörren svängde fram och tillbaka som om den retades och hon hörde Ola prata med någon därinne.

Dagen var allmänt konstig och det märktes tydligt att Ola undvek Anitha. Eivor och de andra tittade med frågande blickar på henne och hon drog upp axlarna och viskade ”Jag vet inte.” En stor klump av ledsenhet etablerade sig i halsen och gjorde Anithas röst liten och svag.

På kvällen satt hon om igen och pratade med Eivor Den här kvinnan har ett hjärta av guld tänker Anitha flera gånger när Eivor berättar små anekdoter ur sitt liv. Timme läggs på timme och det är sängdags.

Med tungt hjärta drar hon täcket över huvudet och lägger sitt huvud mot den kurrande katten som kelsjukt trycker sina skarpa klor i hennes hud.



Lördag morgon var det dags att åka hemåt mot Söderhamn igen.

När Anitha kom fram ringde hon Helena som kom och mötte vid stationen. De åkte runt på stan och gick igenom stadens få butiker. Inom sig kände Anitha en stor lättnad att ha tagit steget och flyttat, men också en sorg och saknad att aldrig bli igenkänd på gator, eller kunna titta in hos gamla vänner på en fika. Helena märkte att Anitha var dyster, och gjorde allt för att lätta upp stämningen, men lyckades inte riktigt. ”Kan du inte bara strunta i Ola och försöka hitta någon annan att bo med? Det är väl många som söker boende?” Anitha tittade på väninnan och log skevt. ”Men jag vill inte bo med någon annan. Jag tror att jag är kär.”
Helena skrattade lågt och såg lite lurig ut. ”Kase då? Har du äntligen släppt honom? Tänk om ni ses ikväll.” Anitha tittade länge på sina händer som var släta som siden. Av valkarna som tidigare funnits där skapade av hårt arbete i jordbruket syntes bara svaga rodnader. ”Jag, jag, jag vet faktiskt inte. När vi pratar om honom kvillrar det i magen, och jag blir alldeles het…så jag vet inte. Ola är väldigt go, och snygg på ett annorlunda sätt.”Hon drar med handen genom håret. ”Herregud vilken soppa.” Helena skrattar igen och lägger in en länk av håret i munnen som hon suger på. ”Brorsan ville träffa dig förresten. Han och Milla har gjort slut.” Anitha ler och ser Anders framför sig. Hon hade mött honom genom Helena som sjuttonåring och förälskat sig i den charmige brodern som också fallit för Anitha. Efter några månader insåg hon att de var alltför olika och gjorde slut. ”Vi kanske ses ute. Hur mår han? Var det Milla som dumpade honom eller?” Helena skakade på huvudet. ”Nej, han gjorde slut med henne för att han inte var kär längre.”

På kvällen går de till folkan och dansar. Redan i kön träffar de grabbar som stöter på dem, och gärna vill dansa med tjejerna.” Lova mig nu att jag får sista dansen inatt.” Killen som sade orden lade huvudet på sned och såg gullig ut. Han trutade med munnen och tittade rakt in i Anithas ögon. ”Ja det kan du väl få…om vi är kvar. Jag kanske drar tidigare.” Nöjd med svaret går han iväg och ersätts snart av nästa som lite fylleglad kramar om henne. Helena, Kicki och Maria gör allt för att muntra upp henne, men hon orkar inte riktigt vara glad. Jag saknar Ola. Den stora leende munnen och ögonen som glittrar av bus.

Klockan går fort och snart byts envist discodunk ut till mjuka ballader med älskande par som står tätt, tätt intill, vaggande och vinglande. Anitha blir uppbjuden, tackar nej, men blir uppbjuden igen och tackar ja. Med sin mun nära en främmande killes hals nynnar Anitha drömmande sig bort till festen då Ola och hon dansade tryckare. Plötsligt tar musiken abrupt slut och lokalen tänds upp. Druckna människor förpassar sig till garderoben och hämtar gäspande jackorna för att sedan ta sig hemåt.

”Ja vi får se när jag kommer hem nästa gång. Nej nu måste jag springa…farsan kommer där borta. Sköt om er. Vi hörs per telefon.”

Anitha kramar om sina vänner och springer till pappan som också varit ute och dansat, men på en annan avdelning. ”Nå, hade du roligt?” Han öppnade dörren åt henne och startade bilen. ”Nja, sådär. Det var tråkigt folk ute. Du då?” Pappan körde hemåt och berättade om sin natt. I huvudet snurrar tankar och Anitha har svårt att koncentrera sig på vad han säger. Jag vill hem! Varför gör han så här? Jäkla Ola!
När de kör in på gården har ögonen nästan fallit ihop av trötthet, och det är med stor möda hon öppnar dem och går in. ”Sov gott! Syns imorgon.” Anitha skyndar sig till sitt rum och kryper ned med katterna som ligger som två runda bollar i fotänden på sängen.


Nästa morgon vaknar hon av att Stefan slår igen dörren med ett brak. Anitha kliver upp och letar fatt på Jesper som gonat ner sig under täcket. Med saxen i högsta hugg gör hon operation kattsanering. Stackaren har fått pälsen full med tovar, och behöver även klippa klorna. Föräldrarna hann inte riktigt med att kamma alla katter som travade omkring därhemma. De som var långhåriga lyckades få in både det ena och andra i sina pälsar.

Efter ett tag knackade det lätt på dörren och mamma Inger klev in. ”God morgon, är du uppe? Jag som trodde att du sov. Har du varit vaken länge?” Hon tittade på högen med katthår som samlats bredvid sängen och böjde sig ned för att plocka upp det. ”Det där skulle vi behöva göra oftare. Både på honom och de andra.” Anitha drog försiktigt några tag med stålkammen i Jespers päls och katten fräste till. ”Så ja gubben, lugn nu. Du blir ju fin.” Hon klappade den svarta blanka pälsen och Jesper strök sig kelsjukt mot handen. Mamman reste sig från sängen som knarrade till och lade handen på dörrhandtaget. ”Det är mat nu. Älgbiff dagen till ära.” Anitha studsade upp och katten hoppade skrämd iväg med löst hår som yrde runt honom. ”Älgbiff? Mums. Vad gullig du är.”

Anitha hälsade god morgon på resten av familjen och åt massor! När det var dags för efterrätt klappade hon sig på magen och skakade på huvudet. ”Nej mamma, jag orkar inte en bit till. Förlåt, men det är omöjligt. Förresten måste jag sticka snart. Tåget går om en timme ungefär.”

Tågresan tillbringade Anitha sovandes och suckande av lättnad kände hon livsgnistan komma tillbaka när hon såg t-centralens välbekanta siluett. Oh vad skönt att vara hemma igen!

Det blev en tung promenad från busshållplatsen till Eivors hus, som naturligtvis låg längst bort på gatan. Efter att ha gått lite vilse hittade Anitha till slut huset. De stora trunkarna var överfyllda av kläder som tagits med hemifrån.

Mamman hade packat ned lite presenter i smyg och hon slet nyfiket upp dem. Det var en Toblerone, ett litet silversmycke i form av ett hjärta, och en opiumparfym. Anitha blev glad, och ringde hem.” Tack så hemskt mycket för presenterna. Vad gulligt gjort av dig.” Inger poängterade att det var från båda föräldrarna hon fått dem, och frågade hur resan gått. Efter en liten stund sade de hejdå och lade på luren.

På kvällen när Anitha låg i sin säng tänkte hon på Ola. Imorgon är han ledig. Då får jag inte träffa honom. En ensam tår rann på Anithas kind och John Blund kom med sin sömnsand.



På fredagen fick hon nog!

Fasiken också att en kille skall få mig att må så här dåligt! Helvete heller! Anitha slängde snabbt på sig löparskorna, satte det långa mörka håret i en tofs, och trädde på sig träningskläderna för att sticka iväg på en träningsrunda. Det bästa med det här stället är att skogen finns precis inpå. Visst, de har varnat flera gånger på radion för alla överfall som varit i de här trakterna, men jag är TVUNGEN att komma ut. Med pulsen snabbt ökande och svetten lackande sprang hon som om djävulen jagade henne. Vilken början på vårt samboliv. Skall jag backa ur? Tyvärr är hyran för hög för att klara själv, men jag kanske kan hitta en tjej att bo med. Inte en enda har hittills visat sig intresserad av kamratskap. Jag är så ensam, så jävla ensam. Orden kom som i ett stackato när hon sprang. J-a-g ä-r s-å e-n-s-a-m. De snurrade i hennes huvud.

När Anitha kom tillbaka dröp hon av svett, men mådde mycket bättre än hon gjort på länge. Det är kanske det här som fattas?

När Anitha bott i Hälsingland sprang hon kväll efter kväll en sju kilometers löptur varje kväll med en av deras hundar. Euforin hon fick då, hade hon nu. En känsla av att ha rensat hjärna på allt och en lycka att bara finnas strömmade genom henne.

När de lite senare satt och tittade på en djurfilm om pirayor kändes livet lite lättare, och Anitha sade tidigt god natt och gick in till sitt rum för att skriva brev till sina vänner där hemma och till Ante som låg inne i lumpen.

Anitha tänkte naturligtvis på Ola, men grubblade inte. Jag vägrar falla dit igen! Inte en chans. Det är bara att se tiden an.



Lördag morgon kom med strålande solsken.

Anitha vaknade med ett leende. Hon hade drömt om Ola. Att de var ett par, och kära. Jisus vilka spratt livet ger ibland, men jag kanske vill så gärna? Hon ruskade av sig olusten och klev upp.

Vid lunchtid hör Anitha hans hesa röst innan hon ser honom och får kviller i magen. Hur beter han sig idag? Ignorerar mig? Hjärtat tar ett skutt när han brett leende ställer sig framför henne. ”Hej hjärtat hur mår du?”De blågröna ögonen glittrar av bus och hon märker tydligt att han flirtar med henne. Anitha försöker lugna sitt skenande hjärta. ”Hej! Jag mår jättebra. Förresten...” Hon tystnar några sekunder för att hämta mod. ”Har du lust att följa med till Ritz och kika på Eldkvarn? Ja du gillade ju dem sade du. ”Ola vrider på sig och drar med handen genom håret som spretar åt alla håll som om han nyss vaknat. ”Nja, jag vet inte om jag kan…” Efter en lång stunds tvekan lägger han sin hand på Anithas axel. ”Jag kan väl ringa dig ikväll vid åtta? Vad fin du är i håret förresten. Har du klippt dig?” Hon skrattar till ”Nej! Jag har bara kammat mig. Okey, ring mig ikväll då. Jag måste iväg och jobba nu. Annars blir chefen galen.”

Anitha noterade att Ola var brun och såg trött ut. Han hade ju varit utomlands på semester några dagar. Faan vad läcker han är. Hoppas att han vill följa med. Jag var jäkligt darrig i knäna när jag frågade, men jag gjorde det!

När Anitha kom hem efter dagens slit tog hon på sig springskorna och sprang ut i en timme. Svetten sprutade och blodet svischade omkring i kroppen med full fart. Håret låg klistrat mot huvudet när hon joggade upp mot garageinfarten.

Ola ringde klockan åtta, och Anitha blev alldeles hispig av att höra hans röst. ”Tyvärr kan jag inte följa med, men... ”Han gjorde ett kort uppehåll och harklade sig. ”Vi kan kanske gå någon annan dag?” Djupt besviken snurrade Anitha telefonsladden runt handleden tills handen vitnade. Hon pratade fort och osammanhängande.”Jaha, vad tråkigt. Jag, jag hade hoppats…men, ja, ja…kan du inte…så. Visst, vi kan ses någon annan dag. Kanske…om du vill.” Herregud människa bete dig inte som ett våp. Tacka för att han ringde och säg hejdå. ”Tack för att du ringde…vi ses väl imorgon då. Eller? Du kanske inte jobbar? Jag jobbar förmiddag.” Ola lät fundersam när han svarade. ”Ja vi syns imorgon. Jag jobbar också då. Ha en trevlig kväll, och ta det lugnt med grabbarna.” Det sista sade han med lite lägre röst, som om han ansträngde sig.

Besviket satte hon på sig snygga kläder, och for till stan, men struntade i BZ.

Det blev en trevlig kväll trots allt. En kille som var otroligt lik Kase både i utseende och danssätt fångade hennes blick ute på dansgolvet, men det var inte han. Trots att Anitha sett att det var fel kunde hon inte släppa honom med blicken, och blev som hypnotiserad av hans dansstil. Till slut lämnade Anitha golvet och gick till baren där hon köpte en cocacola. Killarna flockades som vanligt runt henne, och Anitha dansade massor.

Ett par killar som cirkulerat runt henne ett tag tog plötsligt mod till sig och bjöd upp. De tyckte att hon såg utländsk ut, och frågade från vilket land Anitha kom. Skrattande sade hon på hälsingemål ”Nä, nä jag är helsvensk och kommer från de djupa Hälsingeskogarna, men jag har vallonblod i mig. Men det har väl nästan halva Sveriges befolkning?” De envisades om att hon var utländsk och blev efter ett tag jobbiga så Anitha smet iväg till en annan del av lokalen.

Klockan två gav hon upp och for hem. Trött, men glad.



Söndagen var seg, men det var bara att pallra sig upp. Jobbet väntade, och Ola. Hoppas att han bestämt sig hur han vill ha det. Jag saknar honom.

Anitha hann knappt komma in i lokalen förrän Ola dök upp vid hennes kassa.

”Hur var kvällen? Hade du kul? Jag åkte förbi vid tiotiden, men såg dig inte.” Han vred händerna i varandra och såg Anitha djupt i ögonen. Vad i hela friden nu då? Hade han ångrat sitt beslut? Fasiken att jag inte var där! Hon talade om att kvällen varit hellyckad och berättade om killarna som propsat på att Anitha var utländsk. Ola tittade ingående på henne. ”Det är ju inte så konstigt att de tror det. Du har väldigt mörka drag och ögonen har någon odefinierbar mörk färg. Du ser faktiskt utländsk ut. Han har kollat in min ögonfärg! Jippie! Han bryr sig. Hennes hjärta slog några extraslag kändes det som, och hon tittade lite extra på Ola.

En kund kom och lade upp sina varor på bandet som startade och Ola gick iväg efter en snabb nick och ett ”Vi syns senare.”

När Anitha kom hem skyndade hon sig att ta på sig träningskläderna och sprang ut på en löptur. Så himla skönt att det äntligen var vår. Hon kände livet spritta i kroppen och tog ett litet glädjeskutt. Vadå Ola? Herregud, han var bara en bland tusen. Jag måste gå vidare nu. Det var ett urbra sätt att rensa skallen det här. Allt gammalt ut, och in med nytt. Anitha hade kommit tillbaka till villaområdet och joggade sakta in på Eivors grusgång.

På kvällen låg hon lik förbannat där igen i sängen och funderade. Varför? Varför? Varför? Ingen svarade på hennes fråga.

TEMA Snickra

”Jag tittar på blommor och tycker de är fina, lyssnar på fåglar och…” Jag vaknar sakta till och hör Zabines ljuva stämma. Från sovrummet ser jag att hon snurrar runt, runt och håller ut armarna medan sången ljuder från läpparna. ”Mamma hon sover och jag är såååååå lycklig…” Hon trutar med munnen och fladdrar med ögonlocken.


Plötsligt hör jag Lillemans röst och genomfars av en glädjerysning. ”Mamma tover å vi äl sååååå lycklia…” Han snurrar runt bredvid sin syster och skrattar sitt härliga klingande barnaskratt. ”

De är nakna och håret står på ända.

Den hemsnickrade sången ljuder högre och högre i syfte att väcka mig och jag går ut i rummet för att hälsa god morgon. ”Vad sjunger ni.” Zabine stoppar upp och vänder sina grå mycket speciella ögon mot mig. ”Vi hittade på den nu.” säger hon med den enkla självklarhet som bara barn har.
”Men hörni ungar gå och klä på er nu så skall vi äta frukost. För ni är väl hungriga?” Jag tittar på köksklockan och ser att den passerat åtta. Någonstans inom mig ringer en alarmklocka…vad i helskotta var det som var så speciellt med onsdag klockan åtta? ”Jäklar! Besiktningen av bilen…det var ju idag.” Panikslaget slår jag numret till Peter. ”Mm, Pettan.” Svarar han och jag hör hammarslag i bakgrunden. ”Vet du vad det är för dag i dag?” Jag känner en svag irritation över att han inte heller kommit ihåg. Det satt en lapp på kylskåpet och jag hade talat om det flera gånger för honom. ”Ingen aning…eller…nä…du menar inte. Helvete! Och du har sovit över förstår jag.” Insinuationen i hans ord att allt var mitt fel gjorde att taggarna fälldes uppåt. ”Vadå sov över…det där är ditt jobb. Tror du att jag kan ringa och komma senare?” Lusten hos mig att åka iväg var lika med noll. Med tre småbarn i bilen skulle det bli både jobbigt och obehagligt att göra en utflykt i den här hettan.

Peter funderade en lång stund innan han svarade. ”Du kan väl åka dit på vinst och förlust och förklara att vi glömde. Det går säkert.” Sedan berättade han hur jag tog mig till Solna och var besiktningen låg.

Jag stoppade inte Peters prat, bara klickade mig in på bilprovningen och fann som tur var en ny tid imorgon. När han tystnade började jag prata. ”Kan du imorgon klockan 12.35?” Peter skrattade till. ”Lyssnade du överhuvudtaget på vad jag sade? Du är dig lik du…Jag kan själv borde det stå på din rygg.” Jag hörde på andningen att han jobbade och såg honom framför mig, med telefonen hårt knipt mellan axeln och örat medan han knipsade plåt och vek den, eller falsade som det heter på plåtslagarsnack. ”Jag fixar det imorgon. Älskar dig, puss.” Jag log för mig själv och pussade på luren. ”Puss, ha en bra dag.”

Barnen dukar under tiden fram tallrikar och yoghurt under tiden som de tjafsar om det mesta. ”Sådär, nu äter vi, men…skall vi äta med fingrarna idag? Det finns ju inga skedar?” Razmus skrattar till och springer och hämtar fyra skedar som han placerar bredvid tallrikarna.

Och ÄNTLIGEN får vi frukost.

TEMA Att vara tydlig

Varför är det så fult att vilja bli hemmafru? Att ta hand om sin man och barn på bästa sätt. Ha maten klar på bordet när han kommer hem från en tuff dag på jobbet, och ha barnen halvtid på dagis för deras egen skull så att de får en kort lekstund med sina kompisar.


Varför i all världen blir det sådant rabalder i media när en kvinna väljer annorlunda än andra? Visst, karriären får vänta och köpet av ny bil får stå på vänt till framtiden, men behöver vi verkligen mer saker? Är det inte mer värt att lägga tid på sina små? Att umgås med dem och dela deras dagar istället för att i andrahand få höra om alla framsteg.

Många barnlediga berättar att de blir uttråkade när de är hemma och längtar tills de får börja jobba igen. Men hallå, skaffa inga barn då. Köp en katt istället som klarar sig själv. Barn är väl ingen accessoar som man kan lägga på undantag när de blir jobbiga. Något som tas fram till kvällen för att gullas med.

Efter sju underbara njutningsfulla år fyllda av barbies, lego, modellera, sandlåda och skrikande, geggiga barn kan jag bara säga en sak högt och tydligt. Gör allt, precis allt du kan för att få stanna hemma med dina små. Du kanske inte värderar det högt idag, men om några år ser du bara bakhuvudet av dem och undrar vart tiden tog vägen.

Kameran har gått het under åren, och i mitt huvud försöker jag registrera varje ord och rörelse för att sedan kunna ta fram det när jag blir gammal. Ett pärlande skratt som framkallats av fötternas första bekantskap med havet. Ett skrik av förtjusning när klossarna rasar ihop. Skräcken som kommer av barnets mardrömmar och min känsla i magen när de kryper tätt intill på natten. Blicken i oskyldiga livstörstande ögon som vill veta mer.

Barnen själva har talat om för mig att de älskar att ha mig hemma, och att det varit skönt att veta att jag finns här hemma väntandes på att deras dag skall ta slut på dagis och skola för att ersättas av hemmets trygga vrå.

Jag beundrar högt alla ensamma mammor och pappor som ror runt kapitel familj, och förstår om de måste få hjälp med barnen, men de andra…vad är deras ursäkt?

TEMA Hävda

Så vad gör man när de grå börjar övermanna de mörka fordom vackert kastanjebruna stråna? Ger upp kampen och klipper håret kort? Eller envisas med att hävda sin ungdom och färga över de vackra silverfärgade stänken? Alla faser i livet då sorgen gästat vårt hus syntes klart och tydligt i mitt hår.


Frisörskan drar i de gråslitna testarna och berättar entusiastisk att hon minsann skulle kunna förvandla mig till en yngre kopia av mitt äldre jag. ”Det är bara att göra slingor i olika färger. Lura ögat helt enkelt.” Jag tittar in i spegeln och möts av en förvisso läckert solbränd medelålders tjej, men med gråstänk som accelererar i maxfart och rynkor i ansiktet här och där.

Mest framträdande av allt är den stora breda fåran mitt mellan ögonen. Sorgen över missfallen vi hade gång på gång var boven, och jag stör mig på vecket varje gång en spegel passeras. Det påminner mig om dagarna då livet var nattsvart. Alla oroliga nätter och dagar med döden på ena sidan och hoppet på den andra.

Skrattrynkorna runt ögonen däremot är bara en ständig påminnelse om all glädje jag gått igenom i livet. Alla gapskratt jag fått i mina älskade ungars närvaro. Varje rynka har sin historia och ger mitt ansikte karaktär.

Våra gästande vänner

Igår när vi jobbade i trädgården och flyttade på stora stenar hoppade flera små  grodor fram, och jag lyfte upp dem till skogen.

Den nya poolen invigdes av barnen och lämnades knappt för en sekund. Solen gassade över oss och en liten fjäril som kom långväga ifrån seglade in på vår gård och satte sig på sommarmöblerna.

Vårt alldeles egna privata zoo.

TEMA Snål

Det var dags för höhässjning på Västergården och storbonden Tore samlade ihop folk och fä som han och frun Tilda kände för att med deras hjälp få upp höet så fort som möjligt.


Barnen fick en varsin kratta i sin hand och hjälpte till så gott de kunde. Det var bara lilla treåriga Amanda som inte fick vara med. Gammelfarmor satt i sandlådan med sitt lilla barnbarnsbarn och lekte hela dagarna, mycket nöjd med att ha passerat godtagbar ålder för att springa på täkterna.

När mobilen ringde tryckte hon med darrande händer in svarsikonen och svarade med knarrig röst. ”Agda.” I andra änden fanns Tore som ville vara lite förutseende och slippa lägga alltför stora pengar på maten för sina gäster. ”Kan mormor skicka upp Josef med några kannor vatten? Han kan ta flakmoppen så får det plats. Vi är tolv stycken vuxna och fem barn.” Agda tittade ut genom fönstret och såg täkten som var fylld av arbetande människor. ”Skall jag skicka med bullar också? Men det är ju snart dags för mat så det är synd att förstöra aptiten.” Tore skakade vilt på huvudet. ”Nej, nej, nej bara vatten. Om de dricker tillräckligt mycket är de inte så hungriga när vi skall äta.” Han skrattade lågt. Agda satte sig ned på köksstolen och masserade sina ömmande vader. ”Akta så ingen hör dig! Du kommer att få rykte om dig att vara snål när du säger så där.”

Stefan hade legat och vilat på andra sidan av höbalen som Tore satt vid och hörde alltihop.

När Josef kom körande uppför kullen med skvalpande mjölkkannor fyllda av källfriskt vatten rusade Stefan upp till sina släktingar och ropade så högt att alla hörde. ”Hörni Tore har beställt upp snålvatten till oss. Han vill att vi dricker oss mätta.”

En halvtimme senare var det dags för mat, och en lång radda av svettiga, hungriga människor gick ned till Västergården. När matpausen var slut tisslade och tasslade de sinsemellan och lade därefter av sig högafflar och krattor på gården för att sedan gå hemåt.

Tore som såg alltihop rusade efter och skrek. ”Men hässjningen är inte slut än. Halva täkten är ju bara gjord.” Han slog ut med armarna och såg förtvivlad ut. Grannen Pettersson vände sig om och skrattade rått. ”Hörru Tore, halv mat ger halv arbetsinsats. Vatten fyller inte hungriga magar, och jag tycker att det var simpelt gjort av dig. Vi tar inget betalt och kräver inget i gengäld, men du vill ändå inte lägga pengar på redig mat. Så gör man inte. Nu får du själv fixa din skörd. Lycka till!”

Dagboksinlägg 10 juli

Efter en halv dags tuffande runt i en stekhet bil med tre griniga alltför varma ungar kom vi så äntligen hem vid tretiden.


Med i bagaget hade vi flera säckar täckbark att lägga på mina stackars blommor, och en jättebalja att använda i duschkabinen så att barnen skulle kunna bada. Gud vad jag saknar mitt gamla älskade badkar ibland. Eller rättare sagt varje gång jag tränger in mig i duschkabinen och sätter mig ned på golvet för att få liiiiite badkänsla.

Nåväl, badbaljan var egentligen ett tråg att blanda murbruk i, men jag såg framför mig hur vansinnigt smart det var som badkar och greppade den innan Peter ens hunnit fatta vad som hände. Jag hade ingen aning hur den skulle få plats i vår välfyllda bil, men tänkte för mig själv att det löser sig.

När all bark kommit på plats i bilens bagageutrymme tillsammans med vagnen och de andra inköpen var det FULLT. Oåterkalleligt fullt… Resolut greppade jag mitt fynd och tryckte in den framför mig i framsätet. Jag lirkade in mina knän och fötter i baljan, och saken var klar. ”Okej, då åker vi.” Peter tittade med skratt i blicken på min uppenbarelse och satte sig i bilen. ”Är det säkert att det fungerar? Är det inte trångt?”

Jag rörde mina ben några millimeter och sade sedan skrattande. ”Du får inte krocka, för jag sitter som i ett skruvstäd. Peter lovade att köra försiktigt och resan hem gick fort, men stadigt.

Väl hemma märkte vi att Lilleman somnat och lät samtliga dörrar stå öppna innan vi krängde på oss arbetsshortsen och började pula med trädgården.

Poolen vi införskaffat till ungarna blåstes upp medan barnen sprang till grannen och for på grillfest med henne. Snopet satt jag där med en pool fylld av iskallt vatten. Tänk vad tiden går fort…ungarna är fem och sju år redan. Snart är de finniga, kaxiga ungdomar som på sin höjd kommer hem en gång om dagen. Det gäller att ta tillvara tiden med dem och njuta av små barnaarmar runt halsen.

Jag fyllde våra land med bark och störde både spindlar och skalbaggar som tog till flykten. Myror kilade upp på mina armar och visade sitt missnöje. Men det blev ursnyggt!

Lilleman vaknade från sin siesta och var hungrig på välling. Efter ombyte av svettiga kläder och lite vätska var det full fart igen. Han sprang mellan mamma i landet och pappa som gjöt stolpar för fulla muggar. Kläderna åkte i vanlig ordning av lika fort som på, och snart var han naken.

Plötsligt kom syskonen hem, och lugnet på skomakarbacken byttes ut mot stoj och skrattande busiga barn som badade trots att solen gömt sig bakom molnen och vindar fyllda av is från Antarktis banade sin väg över gräsmattan. Till slut fick jag avbryta mitt krypande i landet och hugga tag i minstingen som var nästan blå om läpparna. Den lilla kroppen var iskall, och efter att hunden dragit honom genom häcken och över landet på mage var pojken svart från topp till tå. Som ett litet snöre åkte han efter den lilla hunden som bestämt sig för att trotsa sin lille husse som kaxigt trätt på honom ett koppel för att promenera en sväng.

Den nyinköpta stora baljan gick precis på millimetern in i duschkabinen, och det dröjde inte länge innan luften inne i badrummet fylldes av skratt och rollspel a la Hampuz. När jag ville ta honom därifrån blev det gråt och tandagnisslan innan lillen fann sig i sitt öde och kurade ihop sig i min famn.

En halvtimme senare sov han sött.

TEMA Tvål

”Åh vilken vacker sjö! Snälla, snälla pappa…kan du inte stanna?” Med ena handen på ratten och den andra vilande genom det öppna fönstret tittade Egil på det silverglänsande vattnet. ”Nja, kan vi inte åka några mil till? Måste vi stanna vid första bästa?” Han vände sig mot sin fru och log. ”Vi kommer att passera flera stycken välkända sjöar senare. Luften har inte hunnit bli uppvärmd ännu.” Egil tittade snabbt på bilklockan. ”Klockan har faktiskt inte ens passerat nio.”


Barnen var fullt sysselsatta med att kränga på sig badkläder och lyssnade bara med ett halvt öra på pappans protester. ”Skall vi ta badringen med oss? Eller kanske badbollen? Mamma? Säg åt pappa att stanna.” Med ivriga ansikten tätt tryckta mot rutan knäppte de upp säkerhetsbältena och drog fram badlakanen som förvarades i nätfacket bak på förarstolen. ”Nej hallå där! Jag har inte stannat ännu. Bälten på tills jag hittat en parkering.” Egil tittade uppgivet på sin fru Lotta och drog upp axlarna. ”Vad tycker du?” Hon lade sin hand på hans och log. ”Låt ungarna bada om de vill. Det gör väl inget. Då kanske vi kan få det lugnt i bilen resten av resan. Förresten…” Lotta rotade i handsfacket efter kartan. ”Hur många mil var det tänkt att vi skulle hinna idag?” Egil svängde in på en smal väg som gick jämte vattnet och steg ut.

Med armarna sträckta mot himlen och munnen vidöppen av en gäspning drog han in doften av sommar. ”Hinner vi åka tjugo mil idag har vi bara ytterligare tjugo att komma igenom imorgon. Det blir nog svårt att köra mitt på dagen när solen hettar. Jag hade tänkt försöka laga luftkonditioneringen hos brorsan. Den kajkade ur igår.” Lotta strök svetten ur pannan och tittade irriterat på honom. Med händerna drog hon bort byxorna som klibbat fast på huden. ”Ja det har jag nog märkt, fasen Egil du kunde väl ha lagat den innan vi åkte. Vi har flera veckor på oss att åka dit, och kunde väntat.” Hon knäppte muttrande upp bältet och klev ur bilen. ”Vattnet ser onekligen lockande ut. Jag skall nog blöta fötterna i alla fall.”

Barnen skyndade sig ur bilen och kastade sig under glada skrik i den klara, glittrande sjön. Lotta gick lugnt efter och satte sig på bryggan. ”Mm, underbart. Kom du med!” Hon vände sig mot Egil som trätt på sig ett par randiga badbyxor. Över axeln bar han barnens handdukar.

Plötsligt hörs ett avgrundsskrik. ”MAMMA! Något sitter fast på min mage. Gud så äckligt! PAPPA! HJÄLP!” Eva hoppar runt, runt i vattnet under tiden som hon tittar på magen. ”MAMMA!” Tårarna sprutar och hon tittar med bedjande min mot sina föräldrar.

Egil rusar ned i vattnet, och ber Eva stå still. ”Lugna dig gumman. Det är nog en blodigel…” Han vände sig mot Lotta. ”Hämta något att få bort den med.” Egil ledde den vilt skrikande dottern mot stranden. Lotta rusade till bilen och greppade det första hon hittade. ”Pröva det här!” Han tittade misstroget på henne. ”Tvål? Men för fasiken Lotta. Alla vet väl att det enda som får bort sådana här djur är salt eller eld.” Han suckade och slängde iväg den vita tvålen på backen. ”Håll i Eva så skall jag hämta tändaren i bilen.” Egil skrattade till. ”Ibland märks det mer än någonsin att du är en stadsunge. Tvål…” Mumlande halvjoggade han till bilen och tog fram den vita Bictändaren som alltid förvarades i handskfacket.

”Sådär, nu skall vi skrämma iväg den här krabaten. Du kommer att blöda en lång stund efteråt.” Egil tryckte på tändaren och en stor låga flammade upp. Med tungan mellan tänderna satte han lågan mot djuret och bad till högre makter att det skulle fungera. ”Vilket slemmigt odjur. Nu skall du få. Sitt alldeles stilla nu Eva. Annars kan jag bränna dig med.” Efter bara några sekunder drog igeln ihop sig och släppte taget.

Ett litet sår som blödde ymnigt visade var den suttit och flickan grimaserade av smärta och skräck. ”Nu sätter vi på ett plåster och lämnar det här stället. Hur mår du stumpan?” Egil lade handen på flickans kind och smekte den. ”Vilken början på semestern. Vet ni vad?” Han vände sig till de andra barnen som noga gick igenom sina kroppar på jakt efter blodiglar. ”Jag tycker att vi tar in på hotell inatt och går ut på restaurang. Brorsan får vänta…vi har ju trots allt semester.

Tema storslaget

Virvlande strömmar fångade upp allt i sin väg och drog det nedåt i en allt vidare cirkel. Mörkt blandades med becksvart och vita skummande toppar. Ljudet och åsynen av vattnets lek väckte i mig någon urgammal instinkt.
Jag drogs mot det som om någon räckt ut sina armar och välkomnat mig in till dans. Känslan av total eufori blandades med orgasmisk tippning på tå och blodet skickades brännande runt i min kropp.


Viljan stod med liten marginal mot lockelsen att kasta mig handlöst från den höga bron och förevigt förena mig med lenande, iskallt vatten.

Bilden kommer från http://www.publicdomainpictures.net