Dagboksinlägg 11 dec

Nu är jag stelfrusen in i märgen!


Hela dagen har gått åt till att ta reda på efter snickarna som kastade ned vårt gamla tak på backen nedanför huset. Trä, tjärpapp och plast låg i en enda röra som vi redde upp med stort tålamod.

Peter for iväg med hela packet till soptippen, och parkerade bilen nedanför huset, redo att ta reda på morgondagens brädor och papp.

Jodå, imorgon är det samma visa igen! Då skall sista biten av vårt gamla tak säga adjö, och på måndag skall det nya upp. Vårt hus blir så vackert! Tänk att ett tak kan göra sådan skillnad.

Skrivandet har legat på is idag, men efter att vi fått igång gasolkaminen tinar jag sakta upp. Så min natt skall tillbringas framför datorn.

Igår natt tittade vi på en underbar film som heter Slumdog millionaire, underbar på ALLA sätt. Ett skitbra skrivet manus som fick mig att oa och aa gång på gång. Rekommenderas varmt!

Nu skall vi gosa och njuta av familjeliv några timmar innan allvaret drar igång.

Ha det gott!

TEMA Genvägar

Ordslingan ”Genvägar är senvägar” har satt sig i min hjärna och vägrar släppa greppet.

De kom från min mamma när jag var liten och jag har för mig att det handlade om att jag inte skulle gena med bilen på en skogsväg som var både lerig och trasig. Den gången tog åkturen nästan en timme längre än om jag kört runt.

Med tiden har jag lärt mig att genvägar inte alls alltid är senvägar, och att man ibland kan hoppa över tråkiga partier genom att gå direkt på kärnan.

Kontentan av det hela är att mammor inte alls alltid vet bäst som de påstår, och ibland…kan genvägar leda till nya äventyr som gör att man växer.

Trots det slänger jag alltid ur mig samma ord när någon pratar om att gena. De sitter som fastsatta med karlssons klister i hjärnbarken.

TEMA Det förgångna

I det förgångna var jag en man…förvisso rätt feminin, men dock en man med snopp och hår på bröstet. Rösten lät som om jag var kvar i målbrottet och mina tankar på flickor slutade vid att jag kände mig som en väninna. Vi satt med dockorna och dansade runt i vackra tyllkjolar som deras mammor köpt till dem.

Pappa var galen…fullständigt , komplett galen. Han bombarderade mig med gevär och dataspel som gick ut på att döda. Ingenting var för dyrt för hans älskade son, med stark betoning på son. När han anmälde mig till kursen i karate utan mitt medgivande fick jag mamma på min sida. Uppbragd i det innersta ställde hon sig beskyddande jämte min sida och hytte med fingret åt honom.

”Kalle vill ju inte…låt honom bara vara. Allt det där hinner han ju sedan.”

Jag var bara sju stackars töntiga år och tyckte livet var pest.

Skolan klarade jag galant, förutom en sak…gymnastiken…

Det var en enda lång pina att brottas med grabbarna och spela tuffa basketmatcher där de körde en armbåge i mig eller något dylikt.

En enda lång sträcka av upptåg för att visa mig hur grabbiga de var.

Som femtonåring fann jag till sist mig själv. I mammas garderob en ljuv sommardag då resten av familjen var på midsommarfest.

Jag minns att syrran bar en underbar blommig klänning som gjorde mig grön av avundsjuka. När hon kramade mig innan de for drog jag sakta under andlös förstumning över den glatta, tunna väven av sammanbundna silkestrådar.

”Du är jättevacker.” Min röst var hes.

Emma log och smekte mig över kinden utan att säga något.

Egentligen tror jag att hon förstod långt innan mig vad som var på gång, och inte brydde sig speciellt mycket. Jag var hennes älskade bror, punkt. För Emma fanns inget svart eller vitt. Hennes vänner var av olika nationaliteter och olika läggningar.

Familjen lämnade huset och jag strosade in i mina föräldrars rum. Gled med händerna över mammas genomskinliga nattlinne, och kände doften av parfymen hon bar för dagen.

Sakta drogs jag utan att tänka på det mot mammas garderob. Öppnade den på vid gavel och flämtade till.

Den dagen fann jag mig själv. Klädesplagg efter klädesplagg provades, och jag var fylld av en underlig eufori av alla vackra färger som omslöt min smala nästan magra kropp. För första gången i mitt liv sträckte jag på mig och verkligen såg i spegeln på mig själv.

Dagen efter gick jag till en psykolog som var förstående och både länge och väl vände och vred på mitt liv och min själ. Han lovade att prata med läkarna och att hjälpa mig.

Nu gick det inte fullt så lätt, men jag var envis och alla prövningar jag gick igenom gjorde så att jag växte. Pappa hatade mig, och bad mig flytta samma dag. Emma var ganska förstående och kramade mig hårt. Och mamma, ja mamma hon bara grät.

Men nu står jag här. Carolin Nilsson nitton år, och okysst.

TEMA Fråga

”Vill du?” Eriks ord var snabba, så snabba att jag knappt hann uppfatta dem.

”Vadå vill du?” Jag släppte det jag hade för händer och lade all uppmärksamhet på honom.

”Gifta dig med mig.” Han sträckte fram händerna mot mig, och jag backade. Herregud, inte en till…Patrik som jag dejtade innan Erik hade tagit upp frågan bara tre månader in i förhållandet, och jag…ja jag flydde. Giftermål fanns inte precis på min prioriteringslista…i alla fall inte innan jag passerat trettio. I och för sig var mina känslor för Erik starkare än de varit för någon annan, men…nä…giftermål var en kvarleva från dinosaurietiden. En ring på fingret var INTE det jag strävade efter. Patrik tittade ned i backen.

”Förlåt Mimma…jag glömde…” Han vände mig ryggen och gick iväg mot cafeterian.

”Vänta!” Jag sprang efter mån om att trösta. Erik var en jättegullig kille och säkert ett bra giftoämne, men…

”Glöm att jag sade något.” Mumlade han och fortsatte bort. Det syntes på den släpande gången att han var besviken, och det vanligen så käcka leendet var slocknat när han tittade på mig.

Patriks kompis Leo kom gående mot oss, och tittade underfundigt på honom. Han slog hårt med handen mot hans axel och skrattade.

”Nå, när blir det av?” Patrik skakade på huvudet.

Jag kom ifatt precis när Patrik vände upp ansiktet mot sin kompis, och såg till min stora förskräckelse att han GRÄT. Mitt hjärta sved och  jag förbannade min stora frihetslängtan som gjort mig så kall.

Leo tittade anklagande på mig och lade armen runt Patrik.

”Faan Mimma, du är inte shysst. Bättre kille än Patrik hittar du inte. Han svepte med händerna över honom.

”Killen är perfekt! Varenda muskel sitter på rätt ställe, och han har en sjuhelvetes go. Pengarna på banken sitter väl inte heller helt fel, eller?”

”Jag vet, men…jag är bara arton…och livet har ju precis börjat.”

Patrik satte upp handen mot Leo för att lösgöra sig från hans omfamning.

”Låt henne vara. Mimma vet nog vad hon gör. Du och jag åker iväg på den där Australienresan istället. ” Han vände sig mot mig.

”Då kan du fundera.” Med högt huvud lämnade han mig mitt på skolgården och gick in till sitt klassrum.

TEMA Något perfekt

”Snälla Jonas? Snälla, snälla du?” Erika hörde honom muttra och såg hans vackra ansikte framför sig. En känsla av saknad riste genom kroppen på henne som hon skakade av sig. Erika lade luren mellan örat och axeln medan hon fortsatte med middagen. ”Jonas?”

Efter en lång, djup suck svarade han. Det tog emot att gå in i Erikas perfekta paradis med man och barn. Olycklig kärlek var inte alls ljuv, inte alls…

”Okej! När kan jag komma?” Hon hörde att Jonas röst var spänd och förstod hur svårt det var för honom. ”Jag är ensam hemma imorgon eftermiddag. Kalle och Emil blir hämtade av Mats.” Jonas kände det som om en kniv vred om i hans hjärta.

Han hade aldrig sett Erikas man, och ville inte heller göra det. De två barnen träffade han då och då när Erika kom till badet där Jonas jobbade.

Han log för sig själv när han mindes alla gånger de legat i bubbelpoolen nattetid och tittat på stjärnorna. Kroppen doftade klor flera dagar efteråt eftersom personalen lagt i extra innan de stängde. Jonas slutade med sådana dumheter efter att Erika gjorde slut. Det kändes inte lika underbart att ligga ensam och glo upp i himlen.

”Du är för ung ” Med dem orden ströp Erika hans lycka. Jonas som vävt drömmar om hus och barn samma dag de träffades, och blev kär redan när hon tog emot pengarna damp ned på jorden med ett brak.

Tio år passerar fort när man är olycklig, femton med…

Det fanns inga andra i Jonas liv. Han levde för de få korta, euforiska ögonblick då Erika behövde hans hjälp. 

dagboksinlägg 7 dec

Idag har vi haft skrivardag hela dagen, men...tyvärr måste vi vara på skolan.
Jag som är van att sitta hemma i lugn och ro har väl hittat ett ganska bra ställe att sitta på (jag och några andra sitter tro det eller ej...i ett torn.) Skrivandet har gått hyfsat idag, men det nya manuset som väntar i kulisserna pockar på och vill bli skrivet NU! Ha, ha...det är bara för mig att vifta med vita flaggan och ge upp.
Ikväll var tanken att jag skulle färdigställa en informationstext om författarens verktygslåda och sedan börja, eller rättare sagt fortsätta med mallen på det nya manuset.
Meningen är att vi skall tillbringa hela veckan skrivandes på skolan, man lilleman var lite varm i pannan när jag hämtade honom på dagiset, och Zabine kraschade i sängen när vi kom hem, och somnade....?
Antingen har hon haft en tuff dag, eller också har hon något virus i kroppen. Lillan har ju inte varit förkyld som mig och brorsorna...så...ja...hoppas, hoppas att vi slipper träffa farbror Virus igen. Han bökar bara till det i vårt liv.
Efter att jag skottat av tomten gick jag in och startade en brasa i spisen, för det är kallt ute...jättekallt.
Nu har vi spelat spel och pusslat lite, och barnen sitter framför en varsin teve, med en film. Ha, ha...när jag var liten fick jag vara glad om det fanns EN teve, och kanske, kanske ett barnprogram. John Blund missade jag aldrig...eller alla braiga, vackra naturprogram som samlade hela familjen.
Ja, ja...nu skall jag stänga av internet och göra lite nytta.
Ha en god natt, så syns vi imorgon igen.

TEMA Att ha tid

Tiden är aldrig tillräcklig.

Det är ungefär som med pengar…får du mer, spenderar du mer.

Om du får mer tid…hittar du på mer att göra av just den anledningen.

Nu skall jag ju inte dra alla över en kam, men jag ser det här hända gång på gång.

Om dygnet skulle få 26 timmar eller kanske till och med 30 timmar så skulle vi säkert som amen i kyrkan putta in någon kurs eller något annat.

Tid som blir över (just nu är det ju lite taskigt med sådan, men annars) spenderar jag ofta i skogen, eller med att bara vara. En slags kort meditation som gör att jag ramlar tillbaka i livet som en människa istället för en hamster som springer i sitt hjul, för det är bara att inse.

Pusslet med hundar som skall ut och rastas, morgontrötta ungar som knappt klarar att hålla ögonen öppna, och skola som skall skötas är inte lätt. Sedan har vi ju en mycket, mycket stor sak som nog är viktigast av allt. Att måna om sin älskade…hm…

Kväll efter kväll går ut på att tända en brasa för att få upp värmen i huset, få i barnen mat och läsa läxor med Razzel, sövning av barn och slutligen mina egna läxor. Puh! Min stackars karl kan på sin höjd få en puss om dagen, knappt det.

Hjulet snurrar på allt fortare…

Men snart har jag jullov, pilutta er och skall umgås med ungarna dagarna i ända. Skrivandet hoppas jag kunna sköta mitt i lekandet och stojandet.

TEMA Verktyg

Min lärare på filmmanusskrivarkursen jag just nu går har tagit fram en mall som är bra att ha både för vanliga författare och filmmanusförfattare.

Den är baserad på Joseph Campells Monomyten och handlar om i vilken ordning man skriver.

Först av allt skriver du en så kallad Ghost, dvs karaktärens backstory, och vad som orsakat traumat i livet. Den här texten använder du som stöd när du fortsätter skrivandet. Den skrivs inte i boken.

1. Första delen av boken och filmen skall man visa upp huvudkaraktärens tre p:n, dvs det privata, personliga och professionella i hennes/hans liv.

2. Ungefär samtidigt tar du upp karaktärens brist/behov

3. Nu serveras karaktärens bästa och sämsta egenskaper

4. Och vips kommer den initierande händelsen (= Det som leder till första händelsen, som leder till intrig)

5. Nu träder karaktärens begär in (=Vad karaktären tror att han behöver/vill ha. Något utifrån.)

6. Ungefär här träder bundsförvanterna/vännerna in

7. Och DÄR kom antagonisten med i leken. Nu har en fjärdedel av filmen rullat fram, och vi träder snabbt ned i den så kallade Special World.

8. Nu kommer ett uppdagande för karaktären

9. Han/hon gör en plan/motplan

10. Driften driver dramat

11. Ungefär här kommer bundsförvantens/vännernas attack dvs vänner, käresta eller någon annan ifrågasätter karaktärens handlande.

12. Det skenbara nederlaget / uppdagande 2 kommer och alla i publiken/ läsarna tror att nu är det endos finito. Ha, ha…lurade blir de.

13.  Uppdagande 3 kommer nu och karaktären måste ta ett beslut. Ingenting finns att göra längre, vilket gör att huvudkaraktären måste förändra sig själv.

14.  Exakt här i mitten på filmen/boken kommer Ordealen, dvs då karaktären möter rädslan från det man inte vågade möta förut. Ett stort beslut tas.

15. Ökenvandringen/ späkelsen börjar och karaktären har tuffa tider.

16. Dödsögonblicket som kommer här här är slutet på Ordealen.

17. Elixiret hittas som kan leda vidare, dvs karaktären förstår något eller hittar något som kan användas. Kallas även uppdagande 4

18. Karaktären hamnar i Limbo…ett tomt ögonblick då tankarna är tomma och filmen står still.

19.  Karaktären har hittat/fått ett elixir och blir självgod, och hamnar i den falska självbelöningen.

20. Nu åker vi in i den så kallade Ordinary world igen och har en pånyttfödelse. Till exempel möter karaktären människor han/hon haft problem med tidigare och tar upp kampen med dem.

21.  Uppdagande 5 uppkommer på grund av att det . En ny kunskap uppstår i berättelsen.

22. Men bu och bä…karaktären lyckas inte lösa grundproblemet trots elixiret, och går tillbaka till det första skeendet.

23. Efter ett tag får karaktären en självpånyttfödelse och förändrar sitt sätt/ tänkande. Kallas även uppdagande 6

24. En ny jämvikt skapas och allt blir bra. Karaktären lyckas eller…misslyckas om det är en tragedi.

Nu har du skrivit den ultimata filmen/boken, och det är bara att vänta på miljonerna.

Lycka till!

Dagboksinlägg 3 dec

Jag hämtade småttingarna lite tidigare idag eftersom jag insåg att snön som vräkte ned skulle bli svår att forcera på vår pyttegata som för tillfället blir dåligt skottad. Själv skottade jag två gånger idag. Underbart med snö! Men mindre härligt att kana fram på vägen som om jag hade en motordriven kälke. Det hisnar till i magen när jag känner hjulen släppa och färden går allt närmare diket som är ganska tvärt.
För säkerhets skull har jag en varm overall på mig, och härliga lovikkavantar.
Nåväl, vi kom välbehållna hem, och käkade kvällsmat efter ett tag. Sedan bäddade jag och barnen ned oss i soffan och tittade på när Indiana Jones var i djungeln och bekämpade skurkar. Supermysigt med alla så nära. Pappa Peter är på julfest och har lovat att ta nattbussen hem. Jag tänker inte lämna sovande barn och åka ut på halkfärd. Oh no...då får karlskrället ta taxi istället. Tänk om huset skulle börja brinna, eller om en mördare skulle slå sig in, eller...
Nej där stoppar jag. Min fantasi kan fräsa iväg väldigt mycket ibland, men barnen är inte hemma själv, sovande eller ej...PUNKT
Nu när huset lagt sig till ro och hundarna rullat ihop sig i soffan med ett belåtet snarkande är det det dags att ta itu med filmmanus nummer ett igen. Idag hade jag sådan underbar flow när någonting fick mig att titta ut, och jag såg all snö som kom ned. Det var ju bara att snabbt avsluta och dra.
Men alldeles strax skall jag iväg till landet fantasia och knaggla med min text.
Ha en härlig kväll govänner.

Dagboksinlägg 2 dec/ Provocerande novell?

Vilken dag!

Idag hade jag skrivdag, men blev tvungen att åka runt på en massa ärenden. Mina små fåglar pickade på fönstret och ville ha mat, så det var bara att åka och köpa mer.


Alla barnen var på skolan och dagis idag, och när jag hämtade dem berättade Razmus lärare att min käre pojke varit dum. Hm...har vi hört det förut? Idag handlade det som vanligt om oviljan att klä på sig ytterkläder. Jag fattar inte varför han inte vill gå ut...det är ju underbart ute nu.

På hemvägen stannade jag flera gånger och fotograferade. Det blev många vackra vinterbilder som jag laddade upp på facebook (novellbloggen Razaha)

Hemma satte jag mig med Razmus och pluggade. Han läste ur en bok från skolan, och det gick väl sådär. Den lilla krabaten är duktig på bokstäver, men sämre på att ljuda ihop dem....så vi tränar på det.

Efter en ganska livlig diskussion käkade vi mat som Peter kom hem med och pratade sedan ännu mera om det som hänt på dagen på skolan.


När de små liven trynat in satte jag mig vid datorn och kollade på nätet efter Adhd och aspberger, men kan nog utesluta dem diagnoserna tack & lov.

Pluggade och kollade in kommentarerna på min novell på Kapitel1 (http://www.kapitel1.se/vildsint-2/samtliga-bidrag/skam-och-skuld#1) som förhoppningsvis skall vara med i VILDSINT. Oj, oj, oj vad diskussionen gick hög om den. En man tyckte att det var alldeles för provocerande, medan käre Dylan inte alls var speciellt berörd. Skam och skuld är ju delvis baserad på en verklig händelse, och har snurrat över ett år i min hjärna innan jag präntade ned den. Just nu lever killen som är huvudkaraktären i min skalle dygnet runt, och jag läser psykologi om utsatta barn. Det känns i hjärtat må ni tro att ett barn utsätts för något dylikt.


För ett år sedan fick jag kontakt med en tjej som var dotter till en pedofil. Hon hade inget märkt, och var chockad av det som kom fram när han greps. Han var en helt vanlig Svensson med villa, vovve och barn.



Letar ni julklappar? Köp min bok Pappersskärvor eller Tre änglar och tre mirakel. Eller varför inte VILDSINT 1? Du hittar dem på min hemsida http://www.anithaostlund.se/

Själv köper jag julklapp efter julklapp på Tradera. Både billigt och miljövänligt, eller hur?

Nu är det dags att knoppa in för natten, så får vi se hur läget är imorgon när vi vaknar. Det skall snöa i sex timmar inatt. Det blir nog till att skotta ut bilen imorgon.



Godnatt alla glada!

TEMA Lucka nr1

Malcolm tittade sig runt, men såg inga andra människor än den något rundnätta kvinnan som gick på trottoaren. Hon haltade lite, och rökte nonchalant en cigarrett som hon placerat i mungipan.

När kvinnan hörde hans bil vände hon sig om och kisade mot solen som var på väg att gå i moln. Efter att kvinnan ryckt på axlarna och koncentrerat sig på att gå framåt igen accelerade Malcolm och drog på rånarluvan som han snott på en jaktaffär.

Kvinnan hann aldrig riktigt uppfatta vad som hände. Helt plötsligt befann hon sig i en illaluktande bil, med huvudet i en svart plastsäck som gjorde att det blev svårt att andas. Med fingrarna försökte kvinnan känna runt i bilen, men hittade inget annat än fler plastpåsar, och ett tjockt rep.

Malcolm skrattade för sig själv, och var mycket noga med att följa trafikreglerna. Det vore väl typiskt om han skulle bli stoppad av en polis när han hade en sådan dyrbarhet i bak. Malcolm sneglade bakåt i det pyttelilla fönstret, och råkade svänga in på nästa körbana. Han svor till och torkade några svettdroppar som rann ned över näsryggen.

När det lilla röda huset syntes drog Malcolm en djup suck av lättnad. ”Nu är vi snart framme lilla du!” Ropade han och fnissade som en liten flicka.

Malcolm svängde in på den slarvigt tillkrattade grusgången, och hoppade snabbt ur bilen för att rycka upp dörren som krånglade i låsningen, och dra ut kvinnan.

En skarp doft av nikotin och något sött kändes, och Malcolm började nästan ångra det han gjort. ”Helvete! Inte en till sådan där nikotinslav. Stanken från den förra satt i flera månader. Vad är det med tjejer nuförtiden?” Muttrande slängde han upp kvinnan som stönade till, och tog med henne in i källaren.

Plastsäcken skars sönder med ett snabbt snitt, och hon flämtade tungt. ”Förlåt, men papperssäckarna var slut. Hoppas att jag inte skrämt dig alltför mycket.” Malcolm skrattade ironiskt och lyfte upp kvinnan på en stol.

Hon blinkade mot det skarpa ljuset och började plötsligt kränga fram och tillbaka på stolen. ”Vad faan ger dig rätt att göra så här? Jävla idiot!” Hon spottade av indignation och glömde för några sekunder rädslan.

Malcolm spottade på golvet och stoppade in en snus. ”Käften!” Handen låg i luften redo att slå, men han tvekade och bestämde sig för att låta bli.

En knarrig röst hördes från ett närliggande rum och Malcolms ansikte fick något vekt över sig. ”Jag kommer snart mamma!” Leende tittade han på kvinnan och blinkade varnande till henne. ”Käften.” Viskningen var fylld av hot, och Malcolms bruna ögon gick nästan i svart.

Han tittade sig runt i rummet som var fyllt av snickarattiraljer av alla de slag. En skarptandad såg hängde på väggen, fylld av röda färgstänk. En hammare låg på bänken redo att användas. Ett antal knivar med blänkande stål satt i en lång rad på väggen, bara några centimeter från den blanka skivan som egentligen tedde sig ganska underlig i en verkstad.

Malcolm öppnade en lucka som hade en vackert målad siffra på sig. Efter att han satt över en tjock bit silvertejp över munnen på kvinnan lade han henne på en bårliknande sak som han sedan sköt in. ”Dig tar jag hand om senare.”

Malcolm stängde luckan med ett nöjt leende och ropade högt. ”Nu kommer jag mamma…vad blir det för frukost?”