Dagboksinlägg 2 nov

Tidsändringen gör att barnen stiger upp ännu tidigare, och alla rutiner faller som käglor i en dålig bowlingsmatch.
Efter uppstigning käkar vi frukost och klär på oss för att sedan leka en liten stund.
Idag är lillgumman som en studsboll och har väldigt svårt att sitta stilla. Ord ramlar oavbrutet ur hennes mun, och vi andra blir redigt trötta i öronen efter ett tag.

Inatt skrev jag på filmmanuset och jobbade mer med backstoryn. Såååå himla kul!
har även satt upp ett stort galler över fönstret för att sätta upp manusets alla karaktärer och de olika skeendena på. Jag inbillar mig att jag på det sättet likt polisen får bättre översikt och kan få ihop alla lösa trådar bättre.
Idag skall jag och barnen gå ut om det inte regnar för att slänga in sista stenmassorna under gästhuset och lägga plast över. Sedan är det bara att sätta för alla fönstren och börja med renoveringen av själva huset. Ett jättejobb som säkert kommer att bli jätteintressant.

Peter berättade att takstolarna till vår uppbyggnad har kommit, och byggställningen utanpå vårt hus leder nästan upp i himlen. Skall bli underbart med en hel våning till! Måste medge att barnen behöver mer utrymme än de få kvadrat de nu delar. När allt är klart skall de få varsitt stort rum och en stor tv-avdelning mittemellan.
Vinterdäcken som vi satte på bilen gör ingen nytta alls i det här tråkiga blaskvädret. Asfalten kan förvisso bli isig på nätterna, men då är vi ju oftast hemma. Nåväl, nu sitter de där...vintern kommer väl snart.
Peter är glad att snön försvann för uppbyggnaden går mycket fortare och enklare om det är bart som nu. Annars måste ju snickarna skotta av taket varje dag innan de börjar.

Klockan har segat sig fram till halv åtta och det är dags att sätta sig i bilen med alla barn och fara till dagis. Ha en underbar dag!

TEMA Tjuvstarta

”Vänta!” Elin sprang så fort hon kunde, men de höga klackarna vållade henne stora bekymmer. Till slut stannade hon modfälld och totalt slut. ”Fuck! Fuck! Fuck! Varför kunde jag inte slängt luren i örat på Martin och rusat tidigare. Han ville ju bara tjafsa om gårdagen. Helvete!” Klickandet av klackarna ekade på trottoaren när Elin skyndade sig ned mot staden som låg nere vid havet. Fötterna ömmade och det dröjde inte många minuter innan skavsåren gav sig till källaren.


Mannen som kom glidande längs gatan kände en glädjeilning när han såg Elin. Hon var så nära perfekt någon kunde vara, och det långa ljusa håret skulle vara skitsnyggt att ha flätat. Eller…varför inte färga det som han brukade. När ansiktet ruttnade förblev håret som det alltid varit, och de andra nere i källaren skulle säkert tycka att det var roligt att få ett nytt tillskott.

Mannen bromsade in bara några meter efter att han passerat Elin, och studerade nyfiket hennes vackra ben. Eventuellt skulle de kunna vara fantastiska att använda som lamphållare. En stor skärm skulle dölja avsågningsstället och att dra in el kunde väl inte vara alltför svårt. Mannen trummade med fingrarna mot ratten, och han stannade för att snabbt slänga upp dörren rätt i huvudet på Elin.

Kloroformtrasan fungerade lika bra som alltid och filten fick agera fängsle med ett extralångt buntband runtom. För en sekund tänkte mannen att han skulle tjuvstarta med att skära loss ett finger, men sansade sig. Platsen var illa vald och någon kunde komma när som helst. Tids nog skulle han få njuta.

Han log nöjt åt sig själv när han tittade i backspegeln, och blinkade ordentligt innan han for iväg. Mannen satte på sig hörlurarna där senaste inspelningen fortfarande pågick. Skriket ekade i öronen på honom.

TEMA En speciell plats

I samma stund som Anna klev på skeppet kände hon en underlig längtan bort från tiden. Den vita stora uppblåsta dräkten som de var tvingade att bära, var både varm och otymplig.


Annas högsta önskan hade alltid varit att få komma till platsen långt bortom stjärnorna, och hon var föräldrarna evigt tacksamma för lånet av de 400 000 som biljetten och dräkten kostade. Hon mindes så väl hur det börjat.

Petters underliga attityd gjorde att Anna längtade ännu mer att få komma bort, och när den pyttelilla annonsen syntes i tre dagars tid i tidningen nappade hon kvickt och ringde upp numret. Händerna skakade när de tio siffrorna slogs och tungan kändes sträv som sandpapper i munnen då hon förväntades prata. En konstigt nasal röst gjorde en snabb utfrågning om sjukdomar och familjesituation, sedan fick hon beskedet att allt såg grönt ut och att hon skulle fortsätta till kassan.

Anna skrattade till och kom av sig alldeles…kassan…vilket underligt ord för början på ett äventyr som detta. Med några snabba knapptryck tog hon sig till sista stationen och avslutade med att tacka för sig genom att donera en liten summa pengar.

Projektet hon nu var med på kostade förvisso massor för henne att göra, men allt runtom var ännu dyrare och det var bara snälla välgörare och intresserade medmänniskor som gjorde resan möjlig. Anna kände det som sin plikt som medborgare att ge lite av sina pengar.

När Anna berättade för Petter att hon skulle åka iväg på en resa utan honom blev han rasande och kastade kristallsskålen som stod på vardagsrumsbordet i golvet med ett kras. ”Fattar du inte att det är farligt? Och hur i helvete kan du tillåta dig att slösa bort så infernaliskt med pengar på en så urbota idiotisk grej? Petter skakade av ilska och det vanligtvis vackra ansiktet var illande rött och hoptryckt till oigenkännlighet. Ögonens pupiller var som små knappnålar dränkta i färg.

När skeppet dockades av från sitt moderskepp hisnade det i magen av äventyrslust. Anna vände sig till en av medpassagerarna och log. En högtalare i dräkten kopplades snabbt in av personalen som såg att Anna vänt sig till den andre, och snart satt de livligt språkandes om resan till månen.

TEMA Smak

Katja vaknade med ett ryck…tittade snabbt på klockan som stod på 2.34 och lyfte luren. ”Mm…” I andra änden satt Mikael som spanat in Katja en längre tid och gjort små framstötar då och då med allt större framgång.

”Tja, var du vaken? Eller…väckte jag dig?” Hans röst var lite hes och osäker. Tänk om Katja bara kastade på luren i örat på honom. De jobbade tillsammans och det skulle bli rätt pinsamt om han tolkat hennes signaler så fel.

Mikael funderade några sekunder på hur han enklast skulle lägga fram sitt ärende, men insåg att det nog var enklast att vara rakt på sak. De tre ölen som skvalpade i magen på honom stärkte självförtroendet och lugnade ned honom. ”Katja…du…jag gillar dig, och jag tror du gillar mig. Eller?” Hon log för sig själv när hon mindes sina sista tankar innan hon somnade. Detta överträffade alla hennes önskningar. ”Jo…det stämmer väl…men…”

Mikael tog sats, harklade sig och öste ur sig. ”Jag har tänkt jättemycket på dig sedan vi sågs sist, ja när vi var på bio och det där. Din hand låg så lockande och retade mig, och jag bara längtade efter att kyssa din mun.”

Så…nu var det sagt. Vinna eller försvinna tänkte han och drog efter andan när Katja långsamt visslade. ”Såååå…men hur har du tänkt lösa det klockan…” Hon kollade tiden och skrattade till. ”Ha, ha…klockan är ju 2.46 och du bor ju inte precis nästgårds.”

Mikael tittade sig runt där han satt och log för sig själv. ”Jag är närmare än du tror…jobbar över…men, jag är skitig som faan och skulle behöva låna din dusch. Är det okej?” Katja steg upp ur sängen, skakade till täcket, gick ut i köket och kollade läget, och vidare till vardagsrummet som liknade Jerusalems förstörelse efter partyt hon och tjejerna haft. ”Jag har lite stökigt, men du får väl ta det som det är.” Katja drog på sig klänningen som hängde på galgen i hallen och tittade uppskattande på sin spegelbild. ”När kommer du?” Mikael sänkte skopan och vred om nyckeln på den gigantiska grävmaskinen. När han stängde av lamporna förvandlades omgivningen till en svart säck. ”Jag ringer en taxi nu så är jag där om några minuter. Puss!” Katja blev röd i ansiktet och formade läpparna till en puss som hon satte på telefonen. ”Syns om en stund då.”

En kvart senare ringde Mikael på hennes dörr och hon drog efter andan när han steg in. Maken till sexigare karl hade hon väl aldrig sett. Överkroppen var bar och de blåa byxorna var täckta av lera, likväl som händerna. ”Förlåt, men det finns inget vatten på bygget. Någon idiot har grävt av ledningen och därför måste jag jobba natt.”

Katja tänkte först stiga åt sidan för att släppa förbi honom, men bestämde sig för att för en gång skull göra det hon mest av allt ville göra. Med bestämd min och röda kinder vände hon upp sin rosa flickmun mot honom och pekade på den. ”Jag är jätteglad att du fick göra det. Kyss mig nu…jag har längtat såååå länge efter att få smaka på dig.”

Tema Mästare

De små lögnerna förvandlades snabbt till stora. I Eriks huvud fanns inga nej, bara ja. Kvinnorna han belägrade nattetid då alla andra sov i husen runtom hade inte en chans. Med ett rep och lite muskelkraft fick han obegränsad makt. Inte minsta lilla chans fanns från det ögonblicket de vaknade upp och såg Erik.

Effektivt använde han det som fanns i rummet för att tjäna sitt eget syfte. Gardinsnoddar, telefonsladdar, skärp…allt!

När polisen några timmar senare stod vid sängen och tittade på kvinnan kunde de lätt se att mördaren var en mästare på återanvändning. Offrets egna kläder var använt för att kättja henne.,  som en tvångströja på överkroppen. I munnen hade han placerat sockorna, och över den hennes behå. Hårt som träns på en häst.

Tidningarna skrek ut varningar om våldtäkterna, men kvinnorna fortsatte att obetänksamt lämna balkongdörren öppen. Erik frossade i deras dumhet och tog för sig av deras lekamen. Sena nätter gled han genom staden blickandes upp mot fasaderna. På jakt….

TEMA Något skenbart

Stiltje

Små , små krusningar som syns på vattnet

En ny trollslända vecklar ut sina fortfarande blöta glasvingar

Fåglar som tystnar i skogen

Moln som sakta hopar sig

Ett skenbart lugn fyller stranden av semestrande människor.

Ett barn skrattar

Pekar på sprattlande fiskar

Rusar ut

Plockar vita snäckor

Försöker greppa tag i en av de små sjöstjärnorna som blottats

Springer längre och längre ut

Jublande över frihetskänslan att röra sig fritt

Mullrande vågor bygger upp en hög mur

Rullar långs botten som ett rasande sjöodjur

Större och större, meter för meter byggs partiklarna upp.

Barnet hör dånet

Letar runt i omgivningen

Ser

Skriker hjärtskärande

Springer

Vattnet vräker sig över barnet likt en hungrig späckhuggare

Slår fötterna från marken

Snurrar

Slår

Sveper med sig sanden och dess invånare

En

Två

Tre gånger

Drar och sliter bland människor

Kastar och slår

Sedan stiltje igen

Molnen spricker upp

Solen strålar

Fåglarna sjunger trevande sina gamla sånger

Som plötsligt fått en ny betydelse

dagboksinlägg 27 okt

Natten har tiilbringats med att byta blöjor på barn och trösta. Två stycken av barnen har fått vattkoppor och stackars Lilleman är som vanligt värst drabbad. Underligt egentligen för det sägs att det blir lindrigare ju yngre man är. på ett dygn har kroppen täckts av små blåsor och febern svallar i den lilles kropp. Nu har han fått diarre och planeringen jag och Peter gjort om att bytas av utanför min skola gick åt fanders.
Inte faan ger man sig ut på vägarna med diarrebarn...

Klockan tolv när klassen drog på lunch packade jag mina saker, sade hejdå och körde till Mac Donalds och köpte mat till hela klanen därhemma.

Hämtade lilltösen på dagis som glatt skuttade ut till parkeringen och satte sig i bilen för vidare hemfärd hemåt.
Lilleman såg om möjligt ännu värre ut, och kopporna kliade infernaliskt på honom. Efter en smörjning var han gladare och vi satte oss vid köksbordet för att rita och plugga bokstäver och siffror med Razzel som fått läxor från fröken.

Dagens lektion på Manuspiloterna var mycket givande och gav mig massor av kött på benen. Kurt gav som vanligt många braiga tips och några av dem skall jag praktisera iikväll när jag fortsätter på filmmanuset.

Imorgon skall jag in till stan och få handledning av Kurt om mitt manus. Tänkte försöka skriva mer backstory också.
Peter sticker iväg till sitt jobb på möte och skall sedan försöka jobba ifatt det han missade idag när han vabbade. Ha, ha...det är ett evigt flängande på oss, och ärligt talat ligger ångesten på huden och dallrar.

TEMA Frö

Anna vet inte riktigt säkert när den första tanken genomkorsade hjärnan, inte heller bar hon något speciellt minne som föranledde till tanken.

Det enda Anna vet med säkerhet är att fröet blivit såtts någon gång under en av de där frostkalla höstmornarna när hon gått till skolan.

Isen ligger i ett tunt, tunt sjok på tjärnen och flyttfåglarna ropar adjö.

Den röda väskan slår mot hennes rygg och de små fötterna avverkar i snabb takt de knappa fem kilometrarna längs byvägen dag efter dag.

Stressen i skolan med mycket läxor, och skolkompisar som viskar bakom ryggen på henne gör att magen värker konstant, liksom själen.   Anna känner sig som ett av de där fallande höstlöven som krossas under hennes fötter. Utan värde…och ensam.

Landsvägen som är relativt nylagd saknar de vanliga vita märkningarna, och ter sig som en oändlig massa av svart beck. I stora kringelikrokar tar den sig genom landskapet som en svart orm. De orangeröda lönnarna glöder av solen som nyfiket tar sig upp mot himlen.

Anna känner att skorna är lite trånga , men vet att nya får hon inte förrän storasyster växt ur sina. De är i och för sig inte nya, men större…så att hon slipper knipa med tårna för att få plats.

Pappa är skomakare, men Anna och hennes systrar har ändå inga nya skor. Pengarna han får in köper han nytt skinn för, och gör vackra kängor som de fina fröknarna i stan kommer in och köper.

Anna tittar ut över tjärnen och ser småfisk som hoppar. Ett litet rådjur kommer ut från skogsbrynet och tittar på henne en kort stund innan det drar sig tillbaka. Anna ler och känner smärtan krama hjärtat. Åh om ändå mamma fått levat…allt skulle säkert varit mycket enklare då.

Plötsligt gör hon helt om och tar sig ut på den skrangliga bryggan. Precis bredvid den har isen spruckit upp till ett gytter av skärvor och hon ser sin egen spegelbild. Anna ställer väskan ordentligt mot bänken någon placerat på bryggan och ställer sig med fötterna tätt ihop. Vattnet är nästan svart.

Hon vågar inte känna på det av rädsla för att vekna. Pappan brukade ofta varna för den gamla tjärnen. ”Den är djup och iskall året runt.” Anna snörade upp skorna och lade dem bredvid sig. Jackan och mössan gick samma väg. Kläderna skulle snart passa till lillebror, och även om färgen var lite gräll skulle han tvingas ha den. När Anna tog av sig byxorna slog kylan runt hennes magra ben som två isköldar. Strumporna blev våta på bara några sekunder och hon insåg att det var bråttom.

Sakta räknade Anna till tre och hoppade.

Först frös hon och kände ångesten sätta bo i henne, men efter bara en liten stund gick kylan över till värme.

Mamman log välkomnande och Anna gled in i hennes famn.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

TEMA Rätta till och bära

Pappa Eriks nattskjorta får agera luciadräkt och det vackra, tjocka hårbandet i blodrött som Maja fick av farmor förra julen knyts runt hennes smala midja som är på gränsen till mager.

Med långsamma steg går Maja som fröken lärt henne, och håller händerna platt mot varandra i jämnhöjd med bröstet. Sångerna de övat på i flera veckor klingar vackert ur unga strupar.

Den gamla gymnastiksalens doft av svett och plast har tillfälligt försvunnit och gett plats för doften av eld och pepparkakor.

Med darrande ben sneglar hon på de som sitter i mörkret och väntar på dem, sökande några bekanta ansikten.  

Kronan är av modell äldre och har krönt många lucior genom åren. Små rännilar av stearin glider ned för ljusen och vidare ned på den vita duken som ligger under. Maja är inte säker, men hon tycker att kronan lutar lite åt ena hållet och sätter försiktigt upp händerna för att rätta till den.

Rektorn som sitter vid scenen ser det hända, men hinner inte hindra Maja. Som i ultrarapid glider kronan åt andra hållet och faller ned mot golvet. De fladdrande ljusen fångas av den röda konstfärdigt gjorda rosetten som knutits runt midjan och flammar upp. Maja skriker och gråter, slår med armarna för att bli av med elden som girigt äter av pappans gamla nattskjorta gjord av vit bomull. Håret som är nytvättat dagen till ära och tålmodigt lockat av mamman fräser när elden når det.

Lukten av bränt hår fyller gymnastiksalen och chockade människor rusar fram för att hjälpa den lilla flickan som fått den stora äran att agera lucia blott 9 år gammal.  Någon kommer springande med skolans brandsläckare, men har svårt att få bort sprinten. När den äntligen lossnar är det försent.

På golvet ligger den lilla flickan bränd till döds

Dagboksinlägg 23 okt

Igår kväll tittade jag och Peter på fimen "Allt för min syster" med bl.a Cameron Diaz
Ja herregud vilken film. Jag grät och grät och grät, och var helt urlakad av sorg när jag lade mig.

Ni som inte sett den...gör det.... Ibland är det bra om man blir påmind om livets skörhet för att uppskatta det man har.

Idag skall jag till tandläkaren, eller rättar sagt tandhygienisten. Hon skall kolla mina tandköttsfickor och ta bort plack. Min tandläkarskräck gör att jag knappt sovit inatt, och min mage vänder sig ut och in av obehag redan innan jag kommit innanför dörrarna på mottagningen. Helst av allt skulle jag vilja strunta i att gå dit....men en av grejerna med att bli vuxen är väl att man ibland gör sådant man måste fast man helst skulle slippa.

Här hemma skall Peter och Mackan bygga upp ställningen runt huset. Ett inte alltför enkelt projekt eftersom tomten är mycket ojämn. Nästa vecka eller veckan därpå börjar förhoppningsvis uppbyggnaden av huset, och till sommaren kanske jag har fått mitt alldeles egna skrivarnäste som ligger mot skogen.

Nu skall jag författa ihop dagens skrivpuff...idag på temat Rätta till.

Ha det!

TEMA Svärta ner

Erik började med att noga kontrollera spisen så att den inte hade sprickor eller andra defekter, sedan slog han upp numret till traktens bästa vedspismakare och frågade om det var möjligt att få tag på delar till den gamla husqvarnan. Skrattande berättade mannen att det visst fanns delar, men att det ibland inte riktigt lönade sig att byta ut delarna. Erik tackade för informationen och lade på luren.


Han stod en lång stund framför den slitna gråsvarta spisen och funderade med handen på hakan. Sparkade på hörnet på spisen, och svor till när smärtan av tårnas hårda kontakt mot ytan exploderade upp mot hjärnan. Han drog med handen över ytorna på de skrovliga, rostiga plattorna som en gång tjänstgjort som tillagningsplats av farmoderns mat.

Plötsligt bestämde han sig för att göra det i alla fall. Själen i spisen var så ädel och vacker att Erik ville göra allt för att försöka rädda den, och kanske till och med använda spisen.

Han hämtade en stålborste och gned frenetiskt fram och tillbaka över den svartgråa ytan. Svetten lackade och sotflagor flög omkring i det lyxigt inredda köket. När han några timmar senare om igen gick igenom spisen för att leta sprickor log han lättat efter att ha konstaterat att allt var i toppskick.

Nästa steg var att täta mellan alla delar med pannkitt. Det tjocka pekfingret trycktes in i alla skrymsler täckt av den salvliknande massan. Efteråt torkade Erik bort allt det som var överflödigt med kökstrasan. Elin skulle bli vansinnig när hon hittade trasan, men han tog det som fanns närmast. Förresten skulle hon säkert mjukna när hon såg vad han använt den till.

Erik hämtade påsen med lerbruk och påsen med järnfilsspån, och blandade det noga innan han försiktigt lade ett ca 3 cm tjockt lager över hela ugnstaket. Efteråt hällde han järnfilsspånet som fanns kvar i påsen över alltihop och avslutade det hela med att klappa försiktigt på det. Nästan andäktigt ställde Erik tillbaka brännjärnet så att leran skulle formas rätt.

Några dagar senare stod Erik framför spisen med en burk spissvärta i handen. Han hämtade en pensel och drog ut svärtan med långa, mjuka drag. Den blev som ny.

En dag senare smög Erik upp tidigt på morgonen och polerade vedspisen med ett gammalt örngott som han tiggt åt sig av Lina utan att berätta anledningen.

När hon kom upp lite senare och såg vad han gjort kramade hon om honom hårt, hårt. ”Jag vet att farmor skulle ha blivit så glad om hon levt. Hon hatade att köpa nytt, och älskade sin gamla spis. Sommarhuset skulle liksom tappat en del av sin själ om vi kastat den. Tack kära bror för att du så envist jobbat med den trots att jag varit tveksam.