My har landat i Grödinge-Hälsingland är full av snö-Nyinköp av böcker

I förrgår hade barnen julafton igen:

Denna gång hos sin farfar...som tillsammans med barnens faster vräkte över dem julklappar.

Vi gav honom en blomma som var lite speciell, och inte röd. Skönt att ha en annan färg.

Zabine blev alldeles hysterisk när hon öppnade ett paket där Monster High dockan Draculaura dolde sig. Jo då du läste rätt. Dockan heter Draculaura. Lika svårt att uttala som att skriva.

Kvällen var räddad för Stumpan så hon var glad och nöjd resten av den.

Jag fick ett par varma sockor i försenad födelsedagspresent, och Lilleman fick till sin stora glädje en enorm bilbana.

Razmus var trött, och orkade inte riktigt engagera sig i sina julklappar även om han försökte...men han blev inte lottlös. Razzel fick ett paket Ninjago-lego, flera småpaket med bionicle, en bok mm

Klockan hade passerat elva, och småttingarna med Zabine i spetsen ville hem. De var trötta.

Igår eftermiddag fick jag fint besök:

I postlådan låg nämligen min författarväninna Desiree Fredlunds egenutgivna bok MY.

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kika i den, men såg först allt som i dimma eftersom jag numera har uppnått den högaktningsvärda åldern 47 år, och måste ha glasögon för att överhuvudtaget kunna se någon text. Det är inte lätt att bli gammal...man får väl vara glad att kroppen är någorlunda snäll.

Nåväl, jag kunde som sagt var inte hålla mig, och satt snart fnittrande i stolen över My:s alla upptåg och tankar, och Martins längtan efter henne. Tyvärr kom Peter hem, och stoppade mig med orden:

"Kom igen nu, nu åker vi."

Jag slog ihop boken, och packade ned den bland allt det andra. packningen var inte att leka med, jag lovar. Med tre barn blir det mycket kläder, men sedan skall ju hundarna ha mat, katten ha mat, och kattsand med sig. Därtill har jag packat ned vinterkläder till oss vuxna, för naturligtvis skall jag leka med ungarna i backen. Men julklapparna får stanna hemma och öppnas när vi kommer hem.

Våra barn har hittills haft två julklappsutdelningar, och Julafton har inte ens börjat.

Resan hemåt Hälsingland gick bra. Peter och barnen sov medan jag drabbades av tunnelseende av de satans pinnarna någon placerat mitt i vägen. Jag försökte köra på för att ligga först och kunna använda hellyset, men tyvärr kom det bilar från andra hållet, så jag fick snällt köra i halvmörker.

Undrar varför ingen uppfunnit en strålkastare som inte bländar mötande eller framförvarande.

Under tiden jag kör hittar jag på sånger om vintern som jag skrålar med whiskyröst, faktiskt låter jag lite som Rod Stewart...eller...inte. Peter uppskattar inte min skönsång och vrider sig som en mask på en krok, så jag slutar sjunga, och funderar istället i det tysta på mitt bokmanus, och vad jag kan addera till det.

Och faktiskt...mitt ute i ingentings kylande mörker hittade jag en scen till den. 

Klockan var tolv när vi dammade in på syrrans gårdsplan där hon jagar en ponny som inte alls vill gå in i sitt stall.

Våra hundar kastar sig ut från bilen och springer efter hästen, men blir stoppade av mig som ryter. "Stanna!", och till min förvåning gjorde de det.

Lilleman är trött, likaså de andra, så det blir snabbnattning. Ha, ha...trodde jag ja, Hampuz skriker efter mig och jag kryper ned i sängen där det ligger katter, hundar och ungar i en salig röra. Jag njuter så mycket av det att jag somnar.

I morse vaknade jag av att Zenta gnydde och ville ut, så jag smög mig ut där det var knarrande snö och kallt. Lilleman kom in i köket, och jag dukade fram frukost.

Just nu är vi tre vuxna, fem barn i varierande åldrar, sex hundar, fem katter, ett marsvin, och två akvarium fyllda med fiskar. Livet leker!

Idag skall vi pynta granen, handla mat, och barnen har redan stuckit ut till backen för att åka pulka.

Jag hoppas också få tid till skrivning, men...det återstår att se hur det blir med det.

Ha en underbar dagen före julafton dag

Julklappstips -PAPPERSSKÄRVOR -barn på drift

Gårdagens leksaksaffärbesök gick oväntat bra, men Zabine letade lääääänge innan hon bestämde sig för något som heter Zoobles.

Pojkarna sprang inte runt och slet i saker, utan tittade lugnt och stilla på det som erbjöds.

Men jag erkänner att det var väldigt skönt att gå ut ifrån multimegaparadiset för barnen, och styra kosan hemåt igen.

I Botkyrka gick vi in på Ica Maxi för att köpa revbenspjäll, men är hungriga och tar lite snabbmat på Mac Donald innan vi går in och ser att de är slut, och åker vidare.

Men nu har äldsta grabben ledsnat, och surar på alla sätt man kan. Han sliter till sig en tidning och säger med överlägsen min att den skall han ha.

Jag tittar en lång stund på honom, och säger så lugnt jag kan:

"Så du har varit lugn och fin inne här?"

"Nej...", svarar Razmus, men sänker inte hakan.

"Vad sade jag innan vi gick in? Skulle ni springa bort från mig och försvinna?"

Han skakar på huvudet, men sänker inte hakan.

"Lägg tillbaka tidningen. Du hade fått den om du varit duktig, men..." 

Jag tar tag i småttingarna och går till kassan.

"Du är dum!", skriker Razmus bakom mig, men lägger tillbaka tidningen. "Jag skall flytta." fortsätter han, och kommer gående efter oss.

"Gör du det.", säger jag lugnt, och packar upp det vi köpt på bandet.

Razmus rycker till sig en chokladbit och lägger den på bandet.

"Den här skall jag ha."

Jag lägger tillbaka den, och betalar summan som kommer upp.

Ute i bilen får Razmus utskällning, och jag berättar att han precis missat både glass och tidning på grund av sitt beteende.

Saken är den att jag just nu pratar extra mycket om hur riskabelt det är att sticka ifrån oss vuxna när vi är ute i affärer och köpcentrum, och att det finns elaka vuxna som kallas för pedofiler och mördare som kan plocka med sig dem.

"Om det händer skriker ni så högt ni bara kan att den vuxne/vuxna inte är er förälder, och att ni blir kidnappad.", säger jag och spänner blicken i mina älskade ungar med önskan att jag aldrig skall behöva vara med om något dylikt.

Tyvärr händer det ständigt, och händelser i Stockholmstrakten har fått mig att bli extra vaksam, både då de är ute och leker i trädgården, och när vi är på stan med dem.

Vi pratar om att de inte skall prata med okända, och hur superviktigt det är att alltid lyda den som är med dem.

På hemvägen över Tumba slår det mig att Ica i Solbo säkert har revbenspjäll, och svänger in där. 

"Tyvärr, de är slut, men...jag tror att vi får en ny leverans idag.", säger en liten tjej som jobbar där.

Och när jag går ut ur butiken ligger en beställning på tre kilo på deras disk. Peter får ta med dem då han passerar.

Klockan har blivit eftermiddag, och mörkret börjar sänka sig över oss när bilen styr kosan till Skomakarbacken igen.

Väl hemma eldar vi och äter middag, sedan går kvällen i ett enda huj med diskning, pysslande och tv-tittande.

Idag skall vi bara njuta av varandra, lite spel och film, men först skall jag skrivpuffa, kolla in Skrivadventskalenderns lucka, och hämta ved för att tända en brasa.

Och om det blir tid över, vilket jag hoppas...så skall jag fortsätta skriva på manuset till Hat och en gnutta kärlek.

Om du söker bra böcker så hittar du min rosade novellsamling PAPPERSSKÄRVOR hos Bokeri

Och min självbiografi om barnens tillkomst TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL på Ord och bok

Ha en härlig dag!

TEMA Att välja sina strider

Det gäller att bortse från små skavanker på dagens sysslor, och träda in i utrymmet av tillfällig minnesförlust då barnen kör igång.

En enda mening kan rabblas upp i all oändlighet, och till slut trippar bokstäverna på en tunn spindeltråd, redo att brista för minsta vind.

Det är då jag räknar, sakta så att jag inte skall förlora fokuseringen på det jag gör.

"1, 2, 3, 4,..." 

Min äldsta som förstår direkt att jag är irriterad, och antingen slutar han, eller också triggar han mer,,,bara för att testa hur mycket jag tål.

Min lilla tjej är en riktig liten retsticka, som dessutom kan bli extremt irriterande. Hon ger sig på brorsorna en och en, eller i par, njuter av att plåga dem, tortera deras stackars öron.

"La, la, la, la...."

Sången är inte speciellt njutbar, och jag ser hur det glittrar i ögonen av bus då hon lutar sig fram mot Razmus öra och sjunger i det.

Hampuz som är yngst i gänget väntar inte tills han blir utsatt, utan slår hårt och obarmhärtigt systern över ryggen.

"Sluta Bine.", skriker Lilleman och iakttar storebror för att se vad han gör åt situationen.

Ibland väljer jag att blunda, låter dem skrapas mot varandra, och ingriper bara om det blir regelrätt slagsmål. Hittills har det hänt väldigt sällan, och då jag diskuterar saken med dem minns de inte varför det gick så långt.

Jag har alltid valt mina strider, och bara gett mig in i de jag tror fullt och starkt på. Med barnen har jag fått insikt i mitt eget liv, och hur lätt det är att tända gnistan i mig, och hur snabbt arghet kan stega mot ilska som kan sluta i raseri. 

Det är nyttigt för själen att vara mamma, och alla åldrar har sin speciella charm. Trots kommer i cykler, men stannar olika länge för barnen. Lilleman har aldrig varit där, Zabine nosade på känslan i höstas, och äldsta sonen Razzel är som sin far och väljer aldrig sina strider utan agerar på impuls.

Första lovdagen-fotografier i massor

God morgon

Natten har varit lite stökig eftersom revbenet smärtar hur jag än ligger, men hostan har varit relativt snäll.

Inatt skrev jag bara till två, sedan ville Peter ha sällskap i sängen. Det var så kallt att jag hade en filt under mig, en ovanför och täcket på det. Naturligtvis var sockor på, och pyjamas. Kylan från det tomma utkylda utrymmet under mig strömmar upp i sängens botten, och in i min kropp. I alla fall känns det så.

Nattens skriverier resulterade i ett kapitel, och insikt i några saker jag förut skummat över. Jocke får kött på benen, och både bra och dåliga egenskaper. Helt enkelt en människa.

När jag vaknade av mobilen i morse var jag först lite förvirrad, men insåg snabbt att:

1. Det är första lovdagen idag

2. Det innebär att jag kan krypa in under täcket och fortsätta sova

3. Det är snart Julafton

4. Det är barnbidragsdags

Fyran är i dagsläget högintressant eftersom räkningarna staplats på hög av skäl som vi inte kan påverka.

Jag lösgör mig från Lilleman som ligger tätt intill mig, och går ut i vardagsrummet där hundarna möter mig. Det är lite kallt i huset, så jag sätter fyr i kaminen och klär på mig varma fleecebyxor och tröjor i lager.

Barnen vaknar och bygger med det nya legot Razzel fick, och jag...skriver dagens första blogginlägg.

Snön ligger vit på backen, och kanske det går att åka snowracer, men bara kanske. Vi pratar om att testa i alla fall. 

Den härliga hänggungan är fylld av snö och is, och ser inte alls särskilt välkomnande ut.

Tänk att det bara var några månader sedan jag satt barfota i den och läste morgontidningen. Frosten gör vackra rosor, och kylan känns uppfriskande.

Zenta, vår lilla valp är alldeles tossig av glädje, och biter både i gräs, mamma Zilla och en morrande pappa.

Zally håller sig först på behörigt avstånd, men kommer snart nedstudsande och deltar i Zentas lek. Det är en fröjd att se hund och katt må så gott tillsammans.

Efter att jag kollat att presenningen inte lossnat går jag och hundarna in igen. Det syns små blöta spår över hela golvet där de gått, och det gäller att parera för att inte bli våt om fötterna.

De yngsta barnen sätter sig runt köksbordet för att teckna. De fick både tuschpennor och block i julklapp av farmor, så det finns gott om material.

Hampuz tystnar och koncentrerar sig djupt på att få till linjerna exakt som han vill ha dem.

Zabine ritar flickor och älvor

När jag börjar sätta in det de tecknat tidigare i pärmen hittar jag flera stycken som är riktigt fina. På dagis och skolan säger lärarna att samtliga ungar är konstnärliga. 

Lilla Zabine var inte speciellt gammal när hon satt i vagnen och sjöng hela dagarna till farmors stora förvåning. Det och dansen är min lilla skruttas liv, så vi får nog uppsöka en dansskola igen. Förra gången var hon för ung och blyg.

Zabine utreds just nu av en speciallärare på skolan eftersom hon alltid drömmer sig bort, och knappt svarar på tilltal emellanåt.

Nu skall jag äta frukost, sedan skriva puffen och därefter möta svärmor för att byta Zabines julklapp. Har ingen lust att gå i affärer idag, men det är ett nödvändigt ont. Jag rapporterar senare hur det gick att ta in tre ungar i Paradiset och få dem därifrån utan att de får något med sig hem. Hm...

Kramar

TEMA Pynta

Skrattande drar jag åt mig fötterna för att de inte skall synas, och stänger garderobsdörren då jag hör steg i hallen. Tyst som en mus kikar jag sedan mellan spjälorna och ser hur moster Elsa kommer in i rummet iklädd bara mamelucker och en ryslig behå som gör så att fettvalkarna pyser ut lite här och där.

Hon sätter sig på sängen, och drar med stor koncentration på sig strumpbyxorna medan tungan ligger i mungipan som en murena på vakt i sitt bo.

När Moster lyckats med uppdraget går hon fram till garderoben och drar av den röda klänningen från hängaren, sedan tar hon av sig glasögonen och torkar svetten från ansiktet under upprepade stönanden.

Moster drar till sig en pall som är överfull av kläder, puttar ned dem på golvet och sätter sig på den framför den gamla spegeltittaren där hon hängt massor av halsband och sjalar på sidorna.

Min mosters man tillhör en av de rikaste i stan, och hittade henne på den gamla teatern där hon på den tiden var stjärnan. Hennes sång fyllde kväll efter kväll ägarens kassakista, och han hade även försökt kurtisera henne, men misslyckats.

Det enda både männen tyckte var underligt med moster Elsa var henne förmåga att pynta sig själv och förvandla den vackra kvinnan hon faktiskt var, till en fågelskrämma med alltför mycket smink, och underliga kläder som smyckades med hundratals paljetter.

Hon klädde inte upp sig, utan ned sig.

Moster ställer sig framför spegeln, vrider sig hit och dit för att se kroppen från alla vinklar, men ser inte riktigt nöjd ut.

Plötsligt lyser hon upp och höjer ena pekfingret i luften. Det frasar av kjolarna som ligger i omlott runt henne, och jag hör hur det långa gråa nysprayade håret slår mot hennes rygg då hon hastar till garderoben, sliter upp den och sträcker sig upp mot hatthyllan.

"Du?" säger moster Elsa förvånat då hon ser mig. "Vad i allsindar gör du här? Din mamma är redan färdigklädd och väntar på dig där nere." Hon ler och ögonen glittrar när hon drar bort galgarna en efter en."Är det den här du letar efter?"

Moster plockar ut en klänning som jag älskat sedan den dagen jag såg den. 

"Vill du låna den idag?"

Jag nickar oförmögen att svara.

"Törs du motsätta dig din pappa då? Han hatar de här tingeltangelklänningarna, och brukar ha många elaka ord att ösa ur sin spann om dem."

Om igen så nickar jag.

"Nå, då så min sköna, marsch in i ditt rum så kommer jag efter med den här."

Du förstår moster Elsa är min favorit, och jag älskar hennes stil, men jag är lite mindre sminkad än hon.

gipsskivor har burits-julklappar köpts-revben knäckts-ansikten sårats

Godmorgon!

Ja du, jag vet inte vart jag skall börja...

Nu har jag inte bloggat på två hela dagar, och inte skrivit på en. Istället har jag och Peter burit massor av gipsskivor, handlat julklappar till hela barnaskaran och hängt presenning över vår nya balkong för att skydda den från drivande snö.

Julklappar ja, hm...

Vi åkte till Farsta och gick omkring i köpcentrumet en hel dag. Razmus och Hampuz drog och slet i leksaker, åt glass, åt  mat, och tittade på jultomtar som svettiga ångade omkring och kramade barn.

Naturligtvis blev ungarna stökiga efter ett tag, och lekte tafatt i en butik medan vi vuxna stod och pratade kamera med en anställd.

Razmus puttade Lilleman så att han ramlade rakt på ett jättepakets hörn och skar upp ett sår under ögat.

Först blödde det inte, men efter bara några sekunder rann det blod.
Efter en bassning på Razzel köpte vi en rosa kamera som skall bli min till att börja med.
Det ligger till så här förstår du:
Min dotter Zabine 6 år älskar att fotografera, och har viss talang för det, men att ge en tusenkronorskamera till henne känns inte riktigt befogat. Det är alltför lätt att tappa eller göra något annat oförutsett med den.
Av den anledningen beslöt vi oss för att köpa en ny till mig i julklapp, och ge Zabine vår gamla eminenta som tuggat i 7 år utan ett fel. Och OM hon är duktig förpassar jag den nya vidare till henne om några månader eller så. Bra ide´va?

Så plötsligt har jag fått en rosa sötnos som är både liten och bra.

Och Zabine blev jätteglad.

Jag är nu på fjärde kapitlet i min bok, och skriver så fingrarna blöder. Det är underbart när flowet intar mitt liv, och jag bara trycker på tangenterna utan att ens fundera.

Vi har även snickrat på övervåningen, och burit in fler gipsskivor. De sista nästan sprang vi in med eftersom det kom stora snöflingor fallande från en blågrå himmel. Okej, jag gillar snö, men inte när jag skall jobba ute med så känsliga saker.

Igår började morgonen med att jag vaknade med ett ryck av en illande smärta i revbenstrakten. Flämtande reste jag mig upp, och insåg att jag troligtvis hostat sönder ett revben under natten, eller åtminstone spräckt det. För inte har hostan gett med sig inte, no, no...den har blivit värre.
Jag hostar tills jag kiknar ur och nästan spyr.
Gissa om jag kommer att vara lycklig när det här är över? Kommer aldrig mer att klaga över en enkel förkylning med snor och vanlig hosta.

Barnens farmor och hennes karl kom åkande hit med första julklapparna, och barnen rev glatt upp det ena efter andra paketet under jubel.
Lilleman fick det största paketet, en ny svart/vit Stigasnowracer. Åh vad han var glad hela kvällen över sin julklapp. Hampuz ville inte kliva av den en enda sekund, inte ens för att äta.

Zabine fick ett Petshophus som hon tyvärr redan hade(sorry svärmor, jag glömde att hon hade ett sådant), en snygg tröja och målarböcker.
Razzel fick en tröja, kalsonger, en bok som verkar jättebra, och Star Wars lego.

På kvällen försökte jag gå in på Ann Ljungbergs Skrivarprat som jag nu testar i 6 månader för att kolla om det är något för mig, men lyckades inte.
Det blev inget skrivande igår, varken puffar eller skrivarkalendrar, men idag skall jag gå på det igen.

Idag är det sista dagen Razmus går i skolan, och det är nog dags för lite vila från tidiga mornar och bilfärder genom mörka skogar. Han hade absolut ingen lust att gå upp.
När jag passerar källartrappan ser jag att Peter glömt sin kasse med privatkläder (han skall på julfest ikväll), och hör i samma sekund att mobilen ringer. Det är Peter som frågar om vi vaknat.
När jag berättar vad som står i hallen skrattar han och säger; "Jag får väl åka hem igen då.", men låter inte ett dugg ledsen för det.
Jag och ungarna äter frukost när han kommer, och ser från fönstret att älsklingen tar bort snön och skrapar rutorna på min bil.
Vi tittar på julkalendern tillsammans, och åker sedan mot skolan.
På halva vägen minns jag ljusen som fladdrat i staken...var de släckta eller? Peter minns inte, och jag vill hem.

För några månader sedan, närmare bestämt den 18 aug. hade Statoils biltvätt sönder vår bakre vindrutetorkare, och jag åkte till deras serviceställe BILSKADECENTER i Tumba dagen efter för att få hjälp.
En trevlig kille lovade att höra av sig då delen kommit, och jag åkte nöjd därifrån.
Ha hörde aldrig av sig, och Peter åkte dit för att Prata med ytterligare en kille som lovade höra av sig, men i samma mening berättade att de höll på att flytta till Södertälje.
Hm...telefosamtalet uteblev, och Peter ringde IGEN...pratade med en kille som berättade att jo då delen låg i Södertälje någonstans, men han visste inte riktigt var.
Behöver jag säga att Peter blev irriterad, men behöll sansen och var trevlig.
Killen lovade återkomma.
Augusti hade övergått till både september och oktober.
Jag torkade varje morgon av min bakruta, men sikten blev stundtals dålig, och jag blev allt surare.
Men, så skulle vi renovera vår andra bil, och ringde ytterligare en gång till en idel ursäktande kille som sade att han skulle skicka över en anställd med delen, så kunde den andra verkstaden utföra jobbet.
Ha, ha...vilket skämt!
När vi kom dit med båda bilarna fanns det ingen del där, och något telefonsamtal fick vi inte.
Peter ringde IGEN, men kom bara till en full telefonsvarare som blippade.
Grrrr, nu var jag ARG! Vilken skitservice de hade...
Idag åkte vi till Statoil som skickade oss vidare till ett annat företag där Peter köpte delen och satte dit den själv.

Och jag...tog Peters stora Pickup och brummade snabbt som attan hemåt med hjärtat i halsgropen.
Naturligtvis var ljusen släckta, och när jag sitter här minns jag att jag släckte dem under tiden som jag reste mig upp.
Dock vore det väl urfånigt att elda upp ett hus för en vindrutetorkares skull, så jag är glad att vi åkte hem jag och barnen.
Nu har klockan blivit 10.30, så nu är det först dags för skrivpuff, sedan skrivarkalender och fortsatt manusskrivande.
Till min hjälp har jag fått den här lilla figuren som jag hängt ovanför mitt huvud i skrivarhörnan. Jag kallar henne Inspira

Hundarna har lagt sig tillrätta i soffan, och katten ligger spinnande i vår säng och myser.

Ha en underbar dag

En liten inblick i mitt manus

Så var äntligen dagen till ända, eller rättare sagt jobbardagen...för idag har jag burit gipsskivor via en smal brädspång som leder till en byggställning. Ungefär 130 skivor räknade vi till när två packar var flyttade. I morgon måste vi fortsätta med nästa hög. Hoppas, hoppas att det inte stormar för mycket inatt, för då flyger presenningen vi lagt över den bort.

Jag var blöt intill kroppen när vi avbröt bärandet och hämtade tre barn. Det är skönt att jobba med kroppen, men jag får nog träningsvärk inatt eller i morgon.

Nu sitter ungarna och Peter och tittar sig glosögda på teven där reklam varvas med filmer och annat dravel. Ärligt talat är det sällan något att se på kvällarna, men nattetid är det desto mer sevärda filmer. Det är bara reklamen som skall tas bort så är jag helnöjd.

Peter har också blivit förkyld, men gnäller inte över det utan jobbar glatt vidare. Razmus hostar, och Hampuz hostar, men Zabine är frisk och håller ställningarna på skolan medan kamraterna däckar en efter en.

Idag var sista dagen på mycket länge som de tillbringar dagen på dagis och skola...nu väntar långa sovmornar, lek hela dagen, promenader i skogen och gemensamma luncher och middagar.

Inte förrän nästa år kommer de att återvända till vardagen med dagis och skola.

Visst blir det säkert tjafs och bråk dem sinsemellan, men i det stora hela tror jag att de kommer att njuta.

Och jag kommer att ta lite skrivtid varje dag då de tittar på morgonteve.

Nu skall jag slå av internet och återvända till min fantasivärld där inget är förbjudet, eller för farligt.

Min huvudkaraktär Charlie har presenterat sig och du som läsare har fått veta några av hennes hemligheter, men hennes make Jocke kommer du nog inte att tycka är särskilt trevlig. Han både bedrar och ironiserar stackars Charlie i tid och otid.

Första kapitlet är spikat, och det andra påbörjat...och jag har genom mitt specialsynopsis superkoll på varenda kapitel som skall komma. En underbar känsla.

Kram på er

TEMA Anklaga och Inblandad

"Kära Gerda, vad är du nu inblandad i?"

Polisen sätter sig jämte den gamla tanten på bänken, och skakar på huvudet. Med tafatta rörelser försöker han knäppa igen hennes blommiga klänning, och varsamt knyter han ena kängan som gått upp.

"Vad tar han sig till stora karlen. Ligger på backen som en yngling och gör sig till. Mannen som sitter där försökte råna mig, och jag slog honom med käppen." Hon tar ett hårt tag i träkäppen, och trycker den med en bestämd smäll i backen. "Men det hade han inget för. Mig rår ingen på."

Polisassistent Karlsson suckar djupt, och lägger sin hand över hennes handskbeklädda hand.

"Han frågade ju bara om han du ville ha hjälp över gatan."

Gerda snörper på munnen

"Säger han ja. Er kan man visst lura hur lätt som helst. Det ser väl minsta barn att han är skyldig. Titta bara."

Hon reser sig omständligt upp, och haltar iväg mot den andra bänken.

"Så ni släpper honom? Utan någon rättegång? Jo, jo...det är till att ha det bra som kriminell i dagens Sverige." Gerda viftar med handen till en taxibil som kommer åkande. "Anklaga mig för att ljuga...vet hut karl. Jag är alldeles för gammal för att orka diskutera dumheter med er."

Taxin stannar och föraren stiger tveksamt ur, tittar på polisassistenten, sedan på Gerda.

"Gerda? Men vad har du nu hittat på? Jag körde ju hem dig."

Han sträcker fram handen mot Karlsson och bugar lätt. 

"Är det allvarligt?"

Polisen skakar på huvudet och säger: "Nejdå, inget jag inte kan hantera, men ni måste nog börja titta efter något lämpligt ställe till din moster. Det här är tredje gången den här veckan."

Gerdas ögon blir nästan svarta av raseri.

"Jag skulle bara passera övergångsstället när den här..." Hon pekar på den äldre gentlemannen som sitter på bänken. "Den här...nidingen plötsligt grep tag i min arm..."

"Men moster han ville bara hjäl..."

Taxichauffören som för övrigt heter Klas blir avbruten av Gerda som slår med käppen på hans arm.

"Tror du inte jag känner igen en...?

Polisassistenten tar tag i träkäppen och skjuter varligt bort tanten.

"Så, så...nu lugnar vi ned oss. Klas skjutsar hem dig, och..." han hjälper den gamle mannen att resa sig upp från soffan. "Jag och herr Shindler skall prata lite."

Förnärmad haltar Gerda fram till taxin som fortfarande är igång. Ögonbrynen är igenvuxna och bildar en enda lång sträng av grått hår. Hennes hatt sitter lite på sned, och läpparna är illande röda.

Klas nickar lätt mot polisassistent Karlsson och öppnar dörren till mostern som sakta sätter sig i bilen.

"Tro nu inte att jag glömmer det här.", säger hon och hytter med fingret mot den gamle mannen. "Nästa gång slår jag hårdare."

Äntligen hemma- Björn Skifs nya cd glänser

Vilken mardrömsdag det blev idag.

Först åkte jag till vårdcentralen där en läkare talade om för mig att min trumhinna håller på att läka, och att jag bara har ett simpelt virus i kroppen. Sedan lade ha ironiskt till att min reaktion på pencillinet var fullt normal. Upprört reste jag mig upp och gestikulerade vilt. "Vadå, menar du att det är normalt att bli halvt medvetslös av skiten?" Jodå, jag sade skiten...jag var arg.

När jag gick därifrån kände jag mig nonchalerad och tänker inte gå tillbaka.

Min lilla bil och jag styrde kosan till arbetsförmedlingen där jag nog var den enda med svenskt ursprung. Efter en halvtimme fick jag prata med en trevlig dam som berättade att Peter kan få bidrag om han anställer mig. ha, ha...trodde jag ja...

På kvällen ringer hon och meddelar att hon sett att jag inte varit arbetslös tillräckligt länge. Underligt nog synkar det dåligt med Alfa-kassan som kastar ut mig i januari. de tänker helt enkelt olika.

Jag pluggade ju filmmanuslinjen nästan ett år, och det är INTE överhoppningsbar tid. Puh!

Klockan hade hunnit ruscha iväg till elva när jag var klar, och det var inte någon ide´att tuta hem, så stället parkerade jag bilen och skrev på manuset i tre timmar. Det var urkallt åt fötterna så inspirationen var inte skyhög precis.

Nyss kom Peter hem, snorig och hostig, så nu är det nog hans tur att bli sjuk. Typiskt nog skall vi lasta tre pall med gips som kommer hem hit imorgon. Det skall upp på uppbyggnaden vi gjort, ett slitgöra som heter duga. Gips är inte speciellt tungt, men fasiken så otympligt.

Nu sitter jag och lyssnar på nyaste cd:n med Björn Skifs...den är underbar, och något har hänt med hans röst. Jag tycker att det är ett större djup i den, och Björn sjunger softiga låtar som berör.

Jag har lyssnat på honom sedan jag var en liten tös, och har nog nästan alla skivor han gett ut.

Igår lyssnade jag på min andra cd som jag fick när jag fyllde år, även den med en gammal favorit. Magnus Uggla låter som han alltid brukar göra och jag kände mig förflyttad till ungdomen då jag hoppade runt som en tossig hand i hand med barnen och Peter.

Nu skall snart barnen nattas, sedan får jag skrivro, och kan fortsätta min bok.

Kramar

Läsande barn-bra skrivarböcker och stjärnfall

Godmorgon!

Jag har tre barn, en tjej på sex, och två pojkar på åtta och fyra.

Intressant nog är de inte alls likadana vad det gäller läsande och tittande på tecknade filmer.

De två äldsta älskar film, medan Lilleman ofta dissar det till förmån för att bygga med klossar eller lego.

Razmus hade alltid böcker i vagnen när han var liten, men nu som åttaåring går det till en början väldigt trögt att få in honom i bokdjungeln, men han behöver bara läsa några sidor så är han fast.

Zabine läser mycket, och kan stava flera ord, både på svenska och engelska.

Jag märker att hon snappar upp mycket av det jag säger till äldsta grabben, och minstingen är inte heller så oäven.

Jag var en bokslukare, och är väl fortfarande men just nu vilande på grund av eget skrivande, barn och husprojekt. Det blir ingen tid över...tyvärr.

Eftersom mamma älskar böcker öste hon över mig och syrran allt som fanns i bokväg, och som vuxen spar jag på barnböcker, och köper mängder av vuxen och barnböcker på antikvariat och loppis.

På övervåningen kommer det att bli ett barnbibliotek, och i gäststugan kommer mina och Peters böcker att stå jämte allt researchmaterial som jag samlat under åren. Det är säkert femtio olika psykologiböcker, och massor av böcker om skrivande.

Några i mängden är TRE ENKLA REGLER finns inte, med Elisabet Norin, LYCKAS MED UTGIVNING av Ann Ljungberg mfl, ATT SKRIVA med Stephen King, ATT SKRIVA FILMMANUS med Fredrik Lindqvist...böcker som gett mig hjälp då jag famlat, och kan ge nya vinklar på problem jag stöter på. De har blivit mina biblar nästan.

Igår var jag på ÖB med familjen för att hämta tillbaka pengar de dubbelstämplat när Peter var där sist. Som tur var undersöker jag alltid lapparna som dimper in från banken, och tyckte siffrorna stämde dåligt.

Det blev som ett extra julkalas att vara på ÖB. I rask takt åkte smurffilmer, en gammal dvd med Patrick Swayze och hans fru, två lika gamla dvd:s med Christian Slater och några till.

Jag är cineast, och hyr aldrig film, bara köper...och många blir det. Ibland brukar jag fundera på om jag verkligen kommer att kunna göra en film som säljer i mängder, men bestämmer mig i nästa ögonblick för att visst skall jag det.

Razmus fick ett snowboardspel till sitt playstation, och jag längtar tills julafton för att se hans min då vi packar upp ett nytt x-box. Nya spel kommer att dyka upp i klapphavet, för släkten är informerad vad som väntar.

De andra barnen får minst lika fina julklappar, och som vanligt funderar jag på hur det känns för barnen som varken har hem eller familj att landa hos.

Imorse såg jag ett stjärnfall och önskade mig något, vad får du kanske veta senare om det slår in. Vackert var det, och iskallt. Frosten biter i gräset, och det är blixtrande halt på vägarna.

Just nu sitter jag på parkeringen i Botkyrka. Arbetsförmedlingen har skickat hem ett litet vitt brev där de informerat om att jag glömt skicka in redovisning för sökta jobb, och just nu är utskriven från ALFA-kassan. Det har ju varit mycket halobalo på sistone med läkemedelschocker, förkylningar, Lucia, och hus, så jag har helt enkelt glömt att skicka ett mejl till af.

Tyvärr öppnar de klockan 10, så det är bara att gilla läget och passa på att skriva.

ha en härlig dag

Utmaning via Skrivarkalendern-flödesskriv text på max 100 ord

Idag sätter jag ut utmaningen från Skrivarkalendern här, och uppmanar dig att göra en likadan.

Dagens var att flödesskriva en text på max 100 ord, renskriva den och skicka båda till Ann Ljungberg.

Jag har inte tiden att renskriva, men blev rätt nöjd med denna.

”Somliga går med traaaasiga skor, säg vad beror det på?”

Tina sjunger så högt att kristallkronan klirrar, och vi barn sitter storögda och väntar på nästa rad. Vi har hört låten flera gånger, men tröttnar aldrig. Hon dansar runt i ett par gråa slitna tofflor med förklädet flygande, och det gråa håret är noggrant flätat under hättan.

Jag hämtar pappas skor som sett bättre dagar, och ger dem till Tina som fortsätter sjunga.

”Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så?”

Skrattande tar hon emot dem, snurrar ett varv och kastar dem i sopkorgen.

Naturligtvis spinner min skalle vidare på berättelsen, och jag kan berätta att den i förlängningen handlar om barnens pappa som vägrar att skiljas från sina älskade skor, och gång på gång plockar upp dem ur sopkorgen där hembiträdet lägger dem medan hon trallar på samma visa.