En början-899

Maria Weng sköt upp svängdörrarna till avdelningen och kände hur adrenalinet strömmade i ådrorna när hon såg två ambulansmän komma springande med en bår. Personen på båren var svårt skadad och vägrade ligga kvar, men trycktes ner av en av kandidaterna. Det var blod på golvet, och vid en närmare titt såg Maria att det pumpades ut i en stråle från låret.

"Vad har hänt", sa hon i lugn ton och tog snabbt in att mannen på båren var extremt blek och hackade tänder. Emellanåt såg hon ögonvitorna på honom och antagligen var han nära att svimma.

"Bilolycka. Front mot front ute i Uttran. Bilen slog runt flera varv och hamnade i ån. Han har tur att han över huvud taget lever. Vattnet var nära att ta honom."

Maria vinkade till sig Stefan och instruerade dem vad de skulle göra. Hon såg att Vera såg vilsen ut och gav henne en snabb order. Det kunde inte vara alltför enkelt att praktisera i det här gänget. Alla visste exakt vad som gällde och behövde egentligen inga order. 

Vera hade sökt sig till akuten och bett Maria behandla henne som de andra. 

En början-898

Telefonen ringer, en, två, tre signaler, och jag stirrar på den, ser den lysa upp och slockna flera gånger. Jag sitter vid köksbordet med en tallrik mjölk med flingor. Vid fjärde signalen böjer jag mig mot den gråa tingesten anno, ja hur gammal är egentligen telefonen. Jag pratar inte om mobiler utan en vanlig fast. Sladden har korvat sig runt sig själv och om jag inte reder ut det går den antagligen av.

Den femte signalen ljuder, och jag ser att Molly, min älskade hund, önskade att hon hade öronmuffarna på. De bruna ögonen tittar på mig.

Jag vet vem det är. Det kan nämligen bara vara en person - mamma, min just nu inte så älskade mamma. Hon tror att hon kan styra mitt liv som hon styrt brorsans. Jag blundar och hinner höra att grannarna bråkar igen innan telefonen ringer igen.

Jag har inte hunnit koppla in telefonsvararen och frågan är om jag någonsin gör det. Flytten hit till Stockholm gick fort och det kändes skönt att bara lämna allt. Eller. allt...mest var det Stefan och de andra. Jag hade strulat till det, jag erkänner, och det kanske inte var så smart att dejta alla samtidigt, men jag är inte så gammal och vill leva livet. 

Det ringer inget mer och jag sitter en lång stund och väntar med nerverna på helspänn innan jag inser faktum. Hon har gett upp - äntligen.

En början-897

Mirjam slog ihop boken och slängde den på golvet. Det som stod i den stämde inte alls med verkligheten och hon undrade varför författarinnan över huvud taget brydde sig om att skriva något. Hur kunde förlaget välja att trycka en sådan bok?

Kaffebryggaren pep och hon skyndade sig ut i köket för att ta av den från plattan. När hon öppnade skåpet för att ta ut en kopp att dricka ur var kraschen ett faktum. Bitarna flög åt alla håll och Mirjam vågade knappt röra sig av rädsla att få in en skärva i foten. Den turkosa koppen hade förlorat både örat och fasonen i nedslaget.

"Åh, varför blir det så här", muttrade Mirjam och böjde sig ner för att ta upp bitarna. "Dessutom är det min favoritkopp."

Hon öppnade underskåpet och slängde ner bitarna, men ångrade sig och tog upp dem igen. "Nej, man ska vara rädd om naturen", sa hon och lade snabbt till: "Och sopgubbarna förstås."

Utanför huset blåste det friskt och det nyinköpta parasollet verkade onödigt nära att sugas upp och falla ner med förödelse till följd. Maskrosfjunen fyllde luften och dörren till växthuset stod och slog.

Mirjam sköt in de bara fötterna i ett par slitna tofflor som någon ritat glada streckgubbar på, och gick ut på trappan. Hon tog en fleecetröja över axlarna och småsprang till parasollet, drog upp det och fällde ihop det med en smäll.

Naturligtvis hade hon fingrarna på samma ställe som ståltrådarna löpte och klämde både pekfingret och tummen. Det gjorde ont. Så ont att hon skrek rakt ut.

"Jävlar, helvetes, fans, helvetes, skit."

Tummen svullnade upp och antog en blå färg. Samtidigt bestämde sig parasollet för att fälla upp sig igen, och for iväg i full fart när vinden tog tag i det svarta tyget.

En början-896

Efter att vi travat över tre kilometer i snabb takt var både vi och hästarna löddriga av svett och i stort behov av ett bad. Sagt och gjort. Vi letade upp närmsta sjö och kastade oss frustande i det max femtongradiga vattnet. Nakna i skydd av skogen.

Trodde vi

När vi kom upp ur vattnet hittade vi inte våra kläder. De var borta. Puts väck. Väskorna likaså. Hästarna ställde sig lugnt och betade medan jag och Malin tittade på varandra - vem eller vad hade tagit kläderna. Stod någon just i detta ögonblick och glodde på oss?

En gren knakade bakom oss och ett stort huvud med två spetsiga horn dök upp. Först trodde vi att det var en ko, men icke. Det var en tjur, och en mycket arg sådan. Tuggande på mina trosor med Malins väska hängande i ena hornet jagade han oss upp i en stor ek, sedan stannade han nedanför den och tittade upp på oss på ett sätt som bara tjurar kan.

"Vad gör vi", frågade jag Malin, som trots allt var från en bondgård.

"Sitter och väntar. Jag går inte ner till den där. Kolla in hornen. Jag har för mig att bönderna brukar kapa av dem, men ..."

Hon hann inte säga mer innan grenen vi satt på rasade ner med ett brak.

Tjuren böjde ner huvudet mot oss och tog sats, sparkade med frambenen i gräset och tänkte springa på oss, när vi hörde en skarp vissling.

"Hugo, kom då gubben."

Malin och jag slet till oss de kläder som fanns kvar och stod och klädde på oss när han som skrikit kom fram. Han hade mycket svårt att dölja skrattet, men gjorde sitt bästa.

"Hejsan."

En början-895

Förutom familjemottot "Man talar inte om det som inte syns" var vår familj en ganska trevlig sådan. Utåt sett. Pappa var ganska välbärgad och mamma stod ständigt på stans välgörenhetsbasarer för att samla in pengar och saker till de som hade det sämre än oss.

Jag levde i något sorts mellanland med en nanny som tog hand om oss på kvällar och helger, och såg till att vi kom till skolan på mornarna.

Egentligen trivdes jag bäst i skolan. Där fanns mina lärare Jessica och Sebastian, två unga nyutexaminerade förskollärare. 

Pappa var oftast bortrest. Vi barn träffade honom nog mer än mamma, eftersom hon ständigt var borta, även på helgerna då pappa brukade komma in på gården, vilt tutande. Med i bagaget fanns både godis och leksaker.

Jag minns inte riktigt när allting ställdes på ända. Kanske vill jag inte göra det. Kanske hade det pågått sedan jag föddes.

En början-894

En kvinna stod på berget och väntade på mig. Hon hade skickat ett SMS och berättat exakt var, och dessutom sänt med ett fotografi. En snygg tjej som verkade stabil på alla sätt.  Ändå tvekade jag.

Var det här rätt sätt att träffa någon? En blinddate efter att vi chattat några gånger på nätet och pratat om oss själva så mycket att jag blivit spyfärdig. Jag hade aldrig någonsin vänt ut och in på mig på samma sätt, och var tveksam över om vi skulle ha något mer att prata om.

Jag var tvungen att hålla cykelstyret med båda händerna för att den inte skulle tippa av tyngden från cykelkorgen fylld med en massa frukter och smörgåsar, vin- och vattenflaskor.

Om jag själv fått välja hade jag helst träffa henne på ett cafe fullt med sorl från andra människor. Det var enklare. Jag kunde gå om mötet blev pinsamt eller underligt.

Sara, som hon hette ville inte göra det. "Kan vi inte ha en picknick istället. Det är både mysigt och intimt", hade hon skrivit.

Blombuketten jag valt bestod av blåa och gula blommor, blandat med gröna blad. En lagom samling som inte signalerade något.

Pustande tog jag mig uppför sista backen och såg en gestalt stå och vinka under en stor ek med långa, tjocka grenar. Jag vinkade tillbaka och kände svetten rinna nerför ryggraden och landa strax över rumpan och breda ut sig till en stor, blöt fläck. En snabb sniff under armarna bekräftade tesen roll-onbolaget haft i sin reklam. Det luktade fortfarande havsbris och det fanns inga våta fläckar.

Jag kunde fortfarande låtsas att jag bara vara på drift i landskapet och inte visste vem kvinnan var. Nej, fel, det kunde jag inte alls. Jag hade vinkat och bekräftat vår vänskap. Attans. Tankarna snurrade i skallen och stegen upp gick fort.

Kvinnan som mötte mig var inte bara vacker. Hon var enastående vacker. Det röda håret räckte långt ner över höfterna och ögonen fick mig att tänka på en lagun i karibien jag en gång för länge sedan badat i. Hon gick med vaggande gång och höftskynket som räckte till fötterna, fladdrade upp och blottade ett brunbränt ben. Hennes tånaglar var målade med turkos nagellack och över händerna hade hon mörkbruna hennatatueringar.

"Hej", sa jag.

"Hej du", svarade hon.

En början-893

Stefan stod på knä vid sin fru Annas blodiga lik och knäppte igen hennes vita kofta. Han hörde att grannen klippte gräsmattan och hämtade rullstolen som stod hopvikt i hallen. Den brända steken som varit upprinnelsen till bråket mellan dem stod rykande på diskbänken. Två tallrikar stod på bordet och en stor bukett röda rosor låg fortfarande i sin cellofan på diskbänken.

Ytterdörren stod och slog, men stängdes inte.

Stefan sköt in händerna under Annas axlar och lyfte henne med ett högt stönande. Kavajen var en aning trång och skar in i överarmarna, men han ignorerade smärtan och satte henne i rullstolen. Annas huvud åkte bakåt och hon hasade ner i stolen. Fötterna nuddade golvet, och Stefan kunde inte köra iväg med henne.

"Behöver du hjälp?"

Stefan tittade mot ytterdörren där grannen dykt upp. Hans ben var fulla med gräs och kepsen satt på sned.

"Du ska inte lämna dörren öppen så här. Den slår mot räcket och bryts sönder", fortsatte grannen. "Hur mår hon egentligen? När jag pratade med henne igår verkade hon helt okej, men jag ska väl inte lägga mig i. Det här går i cykler vad jag förstår."

Stefan lade en filt över Anna och funderade för sig själv på om skjortan under kavajen fått blod på sig eller ej. Kavajen hade han satt på efteråt.

"Har du bilnycklarna", frågade grannen och tog emot dem när Stefan kastade dem till honom.

En början-892

Bruce hade alltid haft en dröm om att bli polis, och nu stod han här, med kollegorna och väntade. Bilen var parkerad inne i skogen och de såg någon röra sig i huset. Kylan hotade att avslöja dem när deras andedräkt förvandlades till tunna moln och de frös om fötterna.

En dörr öppnades med ett lågt knarrande, och steg hördes mot träet på verandan. Någon var alltså på väg ut via balkongdörren. Bruce växlade en blick med Amanda som stod bredvid och hon skakade på huvudet. "Stanna här", väste hon och lade en hand på hans arm. "De andra fixar det här. Vi skulle vänta här."

Bruce hörde när kollegorna fångade in mannen i huset och suckade. Han ville också vara med. Polisskolan hade varit lång om än roligt, men det var ju nu han skulle få visa vad han lärt sig. Alla grepp de övat på om och om igen.

"Kom nu", sa Amanda och borstade bort ett lönnlöv från hans axel. "Det kommer fler tillfällen."

En början-891

Maja gömde sig i damrummet. Hon kallade det så eftersom någon strukit över symbolen med en rullstol och satt dit en stor bild på en kvinna i gammaldags baddräkt. Första gången hon sett bilden hade hon reagerat våldsamt och slagit hårt mot träet. Det väckte så många minnen att se kvinnan. Farmor hade haft en liknande baddräkt, men i rött. Maja kunde än idag känna tvåldoften när hon tänkte på farmor. I princip använde Maja aldrig offentliga toaletter, men den här var speciell och hon smög ofta iväg från de andra och satte sig på den vita kalla sitsen medan hjärnan fick jobba som den ville. Sorlet från tillställningen kom in genom ventilationsrören och hon kunde till och med urskilja en del vänners röster. Vänner förresten, de var bara ytligt bekanta och människor hon tillfälligt vistades väldigt nära. Fyrtio år gammal befann hon sig på en skola långt hemifrån, borta från trygga famnar och sin säng. Och allt berodde på henne själv - en dum dröm att bli något innan hon dog. Hur skulle hon kunna bli veterinär? Hennes betyg i matte och engelska var mer än urusla och det verkade som om det hon läste åkte ut lika fort igen. Ändå tragglade Maja vidare. Hon ville så gärna uppfylla drömmen att jobba med djur.

"Så det är här du gömmer dig."

Rösten på andra sidan dörren tillhörde Renee. Hon var privilegierad av livet med rika föräldrar och en snabb hjärna. 

"Jag gömmer mig inte", sa Maja och reste sig upp. "Jag sitter här och funderar."

Renee skrattade.

"Det är sant. Jag funderar på vad som är viktigt här i livet. Gör du aldrig det?"

Renee knackade på dörren. "Förlåt. Kom ut nu. Fundera hinner du sedan."

När de kom ut i matsalen som för tillfället inretts till danssalong, vände sig många om och tittade på Maja. Hon var äldst på folkskolan och många såg upp till henne, tyckte det var en stor bragd att plugga vid den åldern. De ville vara som henne. Ha lika vackra kläder. Hennes hemsydda klänningar var som vackra fjärilar och de unga kvinnorna försökte förgäves kopiera hennes stil. Majas mörka hår var som vanligt uppsatt i en vacker svinrygg som visade en smal nacke och den blåa klänningen låg i tunna skikt över varandra. Två smala band var välvda över hennes axlar och visade en tatuering som började blekna bort.

En början-890

Det lilla samhället var sedan länge tomt på folk och spindlarna hade tagit över husen, spunnit stora nät över fönstren och i varje hörn. Råttorna bodde i kvarlämnade soffor och sängar. Fladdermössen ansåg att samtliga vindar var deras och ingen annans. Med snabba vingslag tog de sig ut i natten och flög i vida cirklar över husen i jakt på insekter och små möss. Skogen runt samhället hade med åren dött i brist på skötsel och det var förenat med livsfara att beträda marken. Gräsmattorna runt husen var utbytta till vilda ängar fyllda med alla möjliga blommor. Äppelträdens skott sträckte sig mot solen med långa rankor. Här och var kunde jag se tudelade plommonträd. Syrenhäckarna som en gång varit vackra, låga häckar mellan tomterna nådde högt över hustaken och böjde sig över dem som om de omfamnade dem.

Det var till det jag kom den där dagen. Efter att ha läst en artikel ville jag se det på riktigt, kanske hitta några skott av gammeldags rosor. Intresset för rosor hade blivit en besatthet hos mig och jag var inte ensam. Via internet hittade jag andra som liksom mig samlade på både rosor och andra växter.

Jag reste iväg på helgerna och semestrarna för att fylla på min samling och vårdade mina älsklingar med varsam hand. 

Min bil kunde inte köra längre och jag låste den ordentligt. Risken för tjuvar kanske inte var överhängande här ute i obygden, men det kunde väl aldrig skada, tänkte jag. Solen lyste på en klarblå himmel och fåglarna kvittrade. Jag sjöng en sång jag mindes från barndomen och trasslade mig fram mellan träden som stod allt tätare. Kameran slog taktfast mot mitt bröst när jag gick.

Stigen blev smalare och jag hörde inga fåglar mer. Träden lutade sig mot varandra, döda och täckta av mossa. När blåsten tog tag i dem knakade det och gnisslade.

Jag ställde mig på knä och fotograferade dem i olika vinklar. Med våta knän tog jag mig vidare. 

Ett högt knakade som av en gren som brast fick mig att stanna upp. Mina träningsskor som enligt försäljaren skulle tåla väta var dyngsura och det kippade när jag gick. Byxorna var både leriga och våta längst ner och cirka tjugo centimeter upp. Här och var kunde jag se små prickar av lera. Myggorna flög runt mig och letade bra ställen att landa på, sög mitt blod och åkte vidare med blodstinna magar. En underlig insekt med långa antenner satte sig om och om igen på mitt huvud som om den använde mig till utsiktstorn. Äckelstadiet kändes inte speciellt långt bort och jag funderade på att vända. 

Det knakade igen, nu väldigt nära mig. En pust av illaluktande luft strömmade genom luften och stannade kvar en kort stund innan det försvann.

"Ingen ros är värd det här", sa jag rätt ut i luften. "Jag går tillbaka medan jag hittar."

Jag vände ansiktet mot stigen jag just gått och funderade på hur i all världen jag kommit fram. Träden stod och halvlåg tätt som staketstolpar och de mynnade upp högt i luften där en vissen krona satt.

"Varför är allt dött", sa jag och tittade upp i luften medan jag snurrade runt på stället. Solen nådde knappt in och det var väldigt dunkelt, nästan mörkt här nere.

Ja, det var dagens början.

Ditt uppdrag nu blir att:

Lista ut varför det knakar. Är det någon varelse/människa, eller är det helt enkelt skogen som spökar?

Hur ser jaget ut? Jag har medvetet lämnat det öppet för läsare alternativt dig.

Är myggor mm giftiga?

Kommer jaget att hitta in?

Hittar hen några rosor? Kanske något annat?

Har jaget en mobil med sig? Fungerar den? 

Gestalta vidare

Ändra ordningsföljden

Byt perspektiv

Vilket århundrade händer det? Nutid, framtid?

Ge jaget karaktärsdrag

Lycka till

En början-889

Jag stod med händerna i diskbaljan när han kom in. Vattnet hade gjort mina händer knöliga och ett av glasen stod på diskbänken med en skärva borta. Det var länge sedan vi setts och jag sökte ingen anledning att krama honom, tvärtom. Han stannade i dörröppningen och jag stod med ryggen mot honom, rädd att mitt ansikte skulle visa för mycket, eller, ve och fasa, att jag skulle gråta.

"Är det så här man tar emot en älskad bror?"

Jag skakade på huvudet och bet mig hårt i underläppen.

"Har du saknat mig", fortsatte han.

Jag nickade snabbt, flera gånger. Tårarna trängde sig ut och rann nedför mina kinder. 

"Du mår bra, ser jag?"

Jag nickade ännu en gång.

"Jag ska inte störa längre. Jag ville bara tala om att de släppt ut mig nu, och att åtalet ska ogiltigförklaras."

Jag stod tyst, kände hettan mot händerna och såg skummet sakta försvinna.

"Du trodde väl inte att jag gjort det?"

Jag skakade på huvudet och såg bilderna på våra föräldrar framför mig. Hur de låg nakna, uppfläkta av en skarp kniv.

"Nåväl, nu vet du", fortsatte han och jag hörde honom vända sig. "Du vet att jag älskar dig, trots det du gjort. Jag vet att du berättade om det du såg. Om kniven jag höll i handen. Jag förlåter dig allt."

Hans steg var tunga, hasande och jag hörde honom säga något till min man. De viskade sinsemellan och jag hörde skinnjackan knarra när de kramades. Min bror brukade alltid ha den på sig.

När ytterdörren stängts lutade jag mig mot skåpet och grät.