En början-991

Båten kom med ungefär två knops fart och jag crawlade mot land, klöv vattenytan snabbt och effektivt. Männen i båten hade inte sett mig, det var jag fullt övertygad om. Då skulle jag fått en kula i huvudet och inte funnits mer. Båtmotorn hördes inte längre, men när jag spände hörseln hörde jag ljudet från årtag. Doften från pall mall låg som en dimma över vattnet och jag grimaserade av obehag. Hur kan någon röka något dylikt, tänkte jag och dök under vattnet när viskningar hördes till vänster om mig. Jäklar, tänkte jag. De kommer genom vassen. Det hade jag inte räknat med.

Jag stod stilla vid en vassrugge där några svanar byggt bo och fick en väsning från hanen som vägrade flytta på sig. Jag måste simma till bryggan och gömma mig där, tänkte jag och såg glöden från pall mallen närma sig. Nu, jag måste simma nu, tänkte jag och tog sikte för att sedan dyka ner och simma för allt jag var värd.

Smällen i huvudet fick mig att se stjärnor. Jag simmade in under bryggan och stod stilla, försökte ignorera faktumet att det varnades för blodiglar i den här sjön. En and simmade runt, runt några meter från mig, och tog till flykten när männen kom roende. Glöden syntes inte längre, men doften följde honom. Det prasslade från deras jackor när de rörde sig, och jag kände en stickande doft av gammal svett.

En början-990

"Snälla mamma", sa barnen Lagerlöf och lade huvudet på sned. "Snälla?"

Majsan tog upp plånboken och gav barnen en varsin femhundring. "Håll nu i den ordentligt. Det är mycket pengar." Hon tog tag i Adrians arm och spände ögonen i hans. "Och inga dumheter den här gången. Tänk på att det är levande djur, av kött och blod."

Adrian lade sin hand över hennes och tryckte på den. "Det är lugnt morsan. Du vet väl förresten att delfiner är däggdjur, inga fiskar?"

Majsan suckade och rufsade om i hans hår och tryckte på honom kepsen. Lockarna stod som vanligt åt alla håll och kepsen höll dem bara nätt och jämt på plats. Fräknarna var fler än vanligt eftersom solen varit extra vänlig den här våren.

Barnen gick till kassan och betalade, sedan ställde de sig i kön och väntade.

Majsan kisade mot solen och det blänkande vattnet i poolen. Då och då hoppade en delfin upp och slog runt i luften medan den utstötte ett högt ljud som gjorde ont i öronen på henne. 

"Vackra djur, inte sant?"

Majsan vände sig om och stötte i mannens mugg med kaffe. Det skvätte över hennes kappa och hans vita byxor.

"Faan", muttrade han och drog med handen över fläckarna. "Du har inte möjligtvis papper i den där", fräste han och pekade på hennes röda väska.

"Vänta", mumlade hon och öppnade väskan. Ett läppstift föll ur och rullade iväg över golvet. När hon böjde sig ner för att ta upp det föll ett paket våtservetter ur.

"De där duger nog", sa mannen och slet ur en servett. "Hoppas nu bara att det inte blir oljefläckar av den." Han vände sig till henne och höll servetten framför henne. "Du vet vad de här innehåller va? Kemikalier. Massor med kemikalier."

Säljkurs för författare+ordberoende förlag+skriva manus

I helgen har jag gått exklusiv säljkurs hos Eva Åkerlind på Ordberoende förlag. Som sidekick hade hon Ann Ljungberg. Vi var fyra stycken som möttes i Evas lokal på pipersgatan och det kändes alldeles lagom.

Vi lotsades genom proceduren att sälja in vårt skötebarn till först förlag, sedan bokhandeln. Timme lades snabbt till nästa timme, och på söndagen avslutade vi dagen med att visa upp våra kunskaper. Att skriva ett pressmeddelande låter kanske lätt, men det är megasvårt kan jag berätta. Att pitcha inför vilt främmande är inte heller lätt.

Jag var fullt övertygad om att jag stressade på som vanligt, pratade för fort och gestikulerade som den värsta italienare, men nej, Ann Ljungberg sa att jag framstod som lugn och behärskad på alla plan. Kul att höra, men nu var ju inte "förlaget" helt okända. Sist jag pitchade mitt manus HAT och en gnutta kärlek, skakade mina ben och jag andades med korta snabba andetag. Dock lugnade jag mig snabbt. Den som intervjuar mig är ju bara en människa som mig. Hen kan ju inte döda mig :)

Ann och Eva lärde oss allt de kan och tipsen haglade från dem. Jag antecknade noga, men det är konfidiellt, och stannar mellan oss i gruppen. Lite skvaller i branschen hanns också med.

Det roliga med kurser är lyxen att umgås med likasinnade tycker i alla fall jag. Jag är ganska ensam annars. Peter läser nästan aldrig böcker och kan inte ens komma in i en dator. Han är inte heller det minsta intresserad av att lära sig, och hittills har det fungerat i och med att jag sköter bokföringen.

Barnen skriver korta berättelser som jag går igenom utan att rätta alltför mycket. Jag har blivit tillsagd av lärarna att inte göra det. De vill se barnens felskrivningar för att på så sätt lära sig hur duktiga de är och anpassa undervisningen till det.

Behöver man gå en säljkurs för författare kanske du undrar? Mitt svar är utan tvekan JA, om du vill lära dig det där som gör att förlaget tar ditt manus, men framförallt det där som gör att förlaget känner att WOW, hon kan det här.

Jag ska öva på att skriva pressreleaser och baksidestexter, vilket det kommer att bli mycket av framöver, om jag får som jag vill. Tre manus ligger och väntar, vill bli inspekterade och omhändertagna av kärleksfulla, stränga händer.

Ikväll har jag skickat in ett filmmanus till en regissör och producent som jag samarbetar med men det kan jag inte berätta så mycket om. Återstår att se om de gillar det jag skrivit, eller söker något annat, som jag inte kan leverera. Mitt manus Hat och en gnutta kärlek startade som filmmanus och ska så småningom bli det igen. Då kan jag erbjuda både bok och filmmanus till förlaget som vågar anta det.

En del av kursen gick ut på att berätta om min plattform, du vet alla sociala media. I mitt fall är det mest twitter, Facebook och blogg, men jag har faktiskt en hemsida som ska fräschas upp i och med att det blivit nytt år. En urkul syssla som tar några dagar i anspråk.

Det som händer nu framöver är att jag ska sammanställa all info jag samlat från alla kurser jag gått i vinter och lägga ut på bloggen. Det handlar om att skriva för tv, skriva noveller till tidningar, skriva för barn med mera. Jag älskar att lära mig mer och hoppar ofta på kurser som är på bara några dagar. Blir det tal om kurser som är åtta till tio gånger slår det aldrig fel. Barnen blir sjuka, och jag med, vilket medför att jag missar kursdagar.

Framförallt blir det mycket tid med Benjamin, Charlie och de andra. Nu blir det lite jobb och mycket skriva. Ska bli underbart att få flow och bygga manus. Jag har längtat hela sommaren då jag slitit på tak och i trädgårdar från tidig morgon till sen natt.

En början-989

Jag höll massan mellan fingertopparna och tryckte ner naglarna i den. Doften stack mig i näsan och färgen liknade en spya.

"Så det här är din nya uppfinning", fnissade jag och försökte hålla mig allvarlig men misslyckades kapitalt. "Hur mycket tror du den är värd? Idee´n alltså?"

Janolof snörpte på munnen och tog massan från mig. "Det kan jag inte tala om. Störthemligt tills nästa månad när jag haft mötet med Fahrenheit."

"Du menar väl inte det Fahrenheit", sa jag och undrade om Janolof lurade mig. 

"Jo", sa han och lade ner massan i en glasburk och placerade den i kylskåpet. "Säger de ja blir jag rik som ett troll."

"Vad är det? Egentligen", frågade jag.

"Med hjälp av den kan vi bli oberoende av olja", mumlade Janolof och tog mitt ansikte mellan sina handflator. "Fattar du? Jag har kanske hittat en formel som ingen aldrig tidigare lyckats med. Jag kan flytta till Hawaii och ligga och pilla mig i naveln resten av livet."

"Hawaii", ekade jag.

"Ja, eller Bali, Thailand, you name it. Vill du ha en ny bil? Vilken färg? Röd, blå, nej nu vet jag, naturligtvis ska du ha en grön, det matchar dina ögon." Han lade handen på hakan och kisade med ögonen. "Vilken sort? En pickup? Nej, en liten engelsk pärla, en Triumph, eller..."

"Du är galen."

"Med hjälp av den här illaluktande smörjan kan jag ge dig vad du än vill ha. Ett eget jetplan, en helikopter, eller en buss."

Huvudet värkte och jag längtade till sängen. Vi hade stått hela natten på laboratoriet och det sved i ögonen och fötterna kändes som två betongklumpar.

Vem är du som läser?

Jag skulle vilja veta vem du som läser mig blogg är? Skriver du själv? Var bor du?  Jag har förstått att du som läser kommer från alla möjliga länder, inte bara Sverige.

Du får gärna berätta här om du hittat på en fortsättning på mina börjor, kanske till och med skrivit en bok.

I framtiden är det tänkt att jag ska skriva nyhetsbrev och dela med mig att det jag vet och kan. Jag ska bara lära mig hur det fungerar.

Vill du gästblogga hos mig? Skriv en rad och berätta. Gör reklam för din blogg/hemsida eller vad det nu är.

Ha det gott

En början-988

Jag och mamma tände försiktigt lyktan och höll den hårt tills värmen från elden vecklat ut papperet. Mannen i butiken hade varnat oss att papperet lätt kunde ta eld om man inte tog det lugnt. Jag såg att det rann en tår på mammas kind och log mot henne. Kjell hade varit snäll mot oss barn men jag och syrran hann nog inte riktigt förstå vad som hände, för plötsligt bodde han hos oss, och sov i mamma och pappas säng. 

"Släpp den", skrek mamma.

Lyktan svävade högt upp i luften och mamma tog min hand i sin och pussade på den. Sedan lutade hon huvudet mot min axel och snyftade. 

Tårarna vätte ner mig och jag funderade på hur jag skulle bära mig åt för att kunna smita därifrån fortast möjligt.

"Var är Jen", sa mamma plötsligt.

"Hon jobbar", mumlade jag och kunde inte se mamma i ögonen.

En början-987

Jag ställde ner dricksglaset på disken och lutade mig närmare bartendern. 

"Vad gör du efter jobbet?"

Han backade och stirrade på mig som om jag förnärmat honom, tog fram ett glas med salta nötter som han ställde vid en kvinna och ignorerade en man som vinkade för att få hjälp.

"Jag slutar fyra, eventuellt fem, beroende på om jag slipper hjälpa till i disken", sa han utan att möta min blick. "Jag tar femhundra för ett ligg och tvåtusen om du vill kyssas."

"Okej", sa jag med falsettröst och undrade för mig själv vad sjutton som egentligen hände. Så desperat var jag väl ändå inte att jag betalade för sex? Eller? Var det här man hamnade, nyskild och halvfet? Jag längtade efter att bli kramad, ligga i sked och titta på teveprogram där människor stötte och blötte sina liv. Känna något annat än smärtan i hjärtat, övergivenheten.

Under tiden jag stått och grubblat hade bartendern som liknade Tom Cruise, torkat av händerna och tagit mina. Hans blekt blå ögon sökte svar och jag nickade.

"Jag letar upp dig", sa han och log.

"Okej", sa jag och svetten rann under armarna.

Resten av kvällen tillbringade jag på dansgolvet. Omsvärmad av män som öste komplimanger över mig. En underlig känsla. Jag smet iväg till toaletten och sniffade på mina armhålor. Det doftade fortfarande gott och jag tackade gudarna för deodoranten jag hittat samma dag. Däremot var jag svettig under brösten och i nacken.

En början-986

Älgen höjde mulen mot flickans ansikte och höll den stilla några sekunder. 

Stella kunde inte gå. Hon hade förlorat känseln i fötterna tidigt en sommarmorgon, och aldrig fått tillbaka den igen. Nu satt hon i en specialanpassad rullstol och pappa Lars bar henne in och ut ur huset. Hon tog sig fortfarande ganska bra runt i huset och kunde till och med gå på toaletten själv. 

Djurparken de befann sig i hade urgamla anor och Lars syster såg mycket av sig själv i systerdottern. Stella bar med ett stilla lugn vissheten att sjukdomen skulle bryta ner henne, och grät sällan. Hon ägnade all tid åt hamstern Lotta och kaninerna Fabian och Fredrik.

"Orkar du", frågade hon Lars och smekte älgen över manken.

"Det är lugnt. Säg till när du vill tillbaka till stolen."

"Aldrig", mumlade Stella och tittade på sin faster. Annika såg bra ut med kort lätt grånat hår och pepparkaksbruna ögon. Hennes näsa var rak och läpparna smala. Ibland önskade Stella att hon haft henne som mamma. Pappa brukade aldrig prata om mamma, men ibland tvingade Stella honom. 

Lars kramade om henne och blundade. Det kändes som om livet rann honom ur händerna. Som om Stella försvann inför hans ögon.

Älgen gick iväg och Lars lyfte ner Stella till rullstolen. Han led när han såg hennes min av avsmak och gjorde ett försök att liva upp stämningen.

"Vill någon ha pizza?"

"Vad dum du är", sa Stella. "Här finns inga pizzor, men kanske våfflor." Hon var röd om kinderna och vevade med händerna i luften. 

Det är den italienska ådran, tänkte Lars och log. En av de bra saker hon ärvt från Anneli.

"Måste vi stanna kvar här då? Har vi inte sett nog?" Han luktade på sig själv och fnös: "Jag stinker allt möjligt. Frågan är om vi blir insläppta någonstans."

Stella skrattade och ändrade ställning i rullstolen när benen värkte för mycket. "Klart du blir. Vi får äta på en uterestaurang."

"I den här kylan", sa Annika och såg på Stellas grimas att hon hade ont. "Det verkar vara dags att åka hem. När tog du medicin sist?"

Stella suckade.

"Säg inte att du struntat i den igen", sa Annika och mötte Lars blick. Hans ansikte var fårat och stora, mörka påsar under ögonen vittnade om ideliga nattvak.

Dagboksinlägg-filmmanus-ADHD-cancer

Idag när jag kravlat ur sängen möttes jag av beskedet att David Bowie dött. Tjock i halsen läste jag att han fajtats med cancer i massor med månader och att han somnat in med sin familj bredvid. Hans låtar har alltid följt mig. David var en av de där som vågade vara annorlunda, som blandade musik, konstnärsskap och vilja att påverka. Med en röst som får mig att rysa sjöng han på radion och cd:skivorna gick varma hemma. Cancer - ett ord som får mig att rysa också. Så många runt mig har drabbats - en del har överlevt, alltför många dött, några kämpar just nu.

Vi har mycket cancer, eller kräfta som det kallades förut, i vår släkt. När min mormor dog blev jag nojig och fullt övertygad om att min förbannade migrän inte kunde vara annat än en illasinnad tumör. Att det dessutom värkte både här och där i kroppen gjorde mig ännu mer övertygad. Vid den här tiden gymmade jag sju dagar i veckan och hade ständig träningsvärk, vilket inte alls var konstigt. Underligt hur snabbt hjärnan kan bli besatt av en tanke.

Jag undersökte mig aldrig - insåg väl själv hur överdrivet löjlig jag var.

Peter gav ungarna frukost och körde barnen till skolan på moddiga vägar, medan jag skottade blötsnö för glatta livet. Ryggen värkte efter gårdagens skottande, men det var bara att hugga i.

När snön var borta drog jag ihop sista bokföringen för år 2015. Det kändes skönt. Nu är det nya pärmar som ska fixas till och fakturor ska skrivas för det nya året. Trevligt göra det måste medges.

Peter dröjde så jag ringde upp honom och kollade att allt var okej. 

"Jodå, jag sitter i kö", svarade han och berättade att bilarna for som snorloskor efter vägen till dotterns skola. Jag undrade för mig själv varför inte alla satt på vinterdäck, men...vad ska jag säga. Stockholmarna blir alltid lika förvånade när det börjar snöa. Som om de glömmer det år från år.

Snö ja. Åh vad vi har lekt i snön i helgen. Jag älskar när det snöar och man kan vända upp ansiktet mot himlen och fånga flingor på tungan. Då blir jag som barn på nytt.

Peter kom så småningom och jag gick till skrivarboden för att skriva filmmanus. Det var kallt där, trots elementet, så Peter bar ut oljekaminen som snabbt värmde huset.

Jag tog reda på lite papper och gjorde plats på skrivbordet, hämtade ut hundarna och började skriva.

Två olika versioner blev det. Flowet kom inte på besök.

Dagen gick fort. Alldeles för fort.

Peter for och hämtade ungarna på skolan medan jag gjorde mat, och sedan åkte han på träning med Raz och Zabine, eller...hm...Zabine hade ingen träning. Inte förrän på torsdag. Hon fick följa med och titta på brorsan när han spelade pingis. Vår springträning har gjort honom alertare och jag har en framtidsdröm att han ska inse att det är skönt att springa och ett härligt sätt att tackla ADHD:n.

Vi hann inte springa ikväll. När de kom hem igen hade mörkret fångat världen och jag vägrar springa i mörker. Vem vet vad som döljer sig i skogen vi passerar genom?

Vi tittade på cancergalan och jag påmindes om hur bräckligt livet är. Vi tänker skicka in ett bidrag imorgon, både till cancerfonden och hjärt/lungfonden.

Jag grät flera gånger, berörd in i själen av det som sades.

Nu är klockan elva och jag har förpassat mig in i skrivarstugan igen. Tänkte kika på mitt manus Hat och en gnutta kärlek, innan det är dags att träffa John Blund.

Ta hand om er.

En början-985

Ångfartyget stävade in mot bryggan i full fart. 

För fort, tänkte Adam och rusade så långt bak han kunde. Han höll sig hårt i en av de tjocka träpelarna och blundade...försökte skrika ut varningen, men lyckades inte få fram mer än ett svagt pip.

Smällen mot kajen splittrade fören i två delar. Människor flög åt alla håll, några ner i det iskalla vattnet. Stolar och bord flöt omkring med väskor och annat.

Adam kastade av sig jackan och stövlarna och dök över relingen ner i vattnet. Här gällde det att skynda på, tänkte han och såg en ung tjej kämpa för att hålla huvudet över ytan. 

Han tappade känslan i benen efter bara några minuter och nickade åt en man som böjde sig över relingen och frågade om han ville ha hjälp.

Adam höll tjejen under armarna och kämpade för att få av henne jackan.

"Jag tar emot henne", sa mannen och hängde ner ännu längre. "Lite längre upp om du kan."

Adam puffade på kvinnan underifrån och gjorde allt för att ignorera kylan som nästan kvävde honom. Tänderna hackade och fötterna kändes inte längre.

När mannen dragit upp henne, simmade Adam till en repstege som hängde efter sidan på båten. Det värkte i fingrarna och hjärtat verkade sitta i halsen. Steg efter steg tog han sig mödosamt uppåt och möttes av en kvinna som greppade tag i hans händer.

"Du räddade min dotters liv. Hur ska jag kunna återgälda dig?"

Adam försökte stöta fram orden han lärt sig.

"Du fryser säkert", fortsatte kvinnan och tog av sig pälsen. "Här, ta den. Jag klarar mig."

Fartyget hade inte sjunkit ännu, och Adam trodde nog inte att det skulle göra det heller. Han tog av sig klädesplagg efter klädesplagg och tvekade några sekunder innan kalsongerna gick samma väg. Skötsamma, tänkte han. Hon har säkert sett en naken karl förut.

"Du måste in i värmen", sa kvinnan och lade armen om honom. "Kom med här."

Det stod två ambulanser på bryggan och flera människor som hade filtar över sig. Folk grät och andra tröstade.

"Var bor du", sa kvinnan.

Adam rörde försiktigt på fingrarna och tecknade "Jag är dövstum."

Dagboksinlägg - ADHD - Löpning

Söndag morgon.

Det ligger ett vitt täcke över marken och kylan som stoppade oss från att springa ångar dagar är borta.

Jag beslutar mig för att jag och Raz efter frukost ska ut och springa. JAG beslutar. Hm...

Razmus gillar inte alls det jag vill och det tar cirka en halvtimme innan vi äntligen kommer ut. Då är jag milt sagt irriterad och han rosenrasande för att jag är såååååå orättvis.

Nu kommer magin.

I samma stund vi springer nedför allén och vidare mot skogen, löser alla knutar upp sig och min sura, arga son blir snäll och go. Han springer några steg före mig och jag säger åt honom att sakta ner.

"Det är mysigare att springa tillsammans", säger jag.

Jag har börjat använda en app från Nike tillsammans med en app på iphonen för att få reda på hur långt vi springer och framförallt hur många steg vi springer.

Det är isigt efter vägen och det blir kallt om rumpan så fort jag stannar. Vi springer i etapper och jag märker redan att Razmus orkar mycket mer.

"Stanna inte", säger jag när han sackar av och står och frustar. "Då blir musklerna kalla."

Vi springer en längre väg idag, ungefär en kilometer extra, men...nja...det känns inte speciellt säkert när bilarna passerar. En enda isfläck kan vara förödande.

När vi springer in på vår tomt kollar jag appen och ser att vi sprungit 4, 21 km på 35 minuter.

Vi stampar av oss snön och går in, drar av oss kläderna och kör några stretchövningar. Razmus är stel som ett kylskåp och måste få starkare rygg och mage.

För många år sedan när jag körde styrketräning coachade jag folk och trivdes ypperligt med det. Nu tänkte jag coacha Raz och faktiskt mig själv. Så småningom ska Zabine också med.

Vi avslutar med att köra crosstrainingmaskinen i 5 minuter. Jobbigt som attan.

Nu sitter jag med bokföringen medan ungarna kör klockträning på surfplattorna. Jodå, man kan faktiskt använda dem till nyttiga saker.

Peter isolerar väggar på övervåningen.

Snart, är det dags att göra mat.

Ha det