Ni gjorde en ram som jag skulle passa in i , men fyrkantigt går inte in i runt eller viceversa.
Kläderna ni hade liknade de som fanns i tidningarna, mina var skapelser som gjorts i nattens mörker.
Era föräldrar hade pengar, men ingen tid.
Mina var fattiga, men gav mig kärlek
Ni hade fester med sprit och rök
Jag gjorde varken eller
Ni var många
Jag var ensam
Vårt hus var på 20 kvadrat och innehöll massor av minnen.
Ert hus var ett modernt palats av senaste kulör
Min lycka var fullständig
Ert liv var ett kaos
8 september 2009
7 september 2009
Tema en promenad
Sida vid sida går vi genom byn, min syster och jag. Den by där jag en gång bott som barn. Minnena svepte förbi i huvudet allteftersom hus efter hus passerades.
Där kom först huset som var stort och grönt med eternitfasad och en stor rymlig balkong. En så kallad fullgubbe hade bott där med sin duktiga fru som stretade med sin ICA butik och sina barn som tyvärr till slut också föll för spriten. En boxerhund vars namn jag inte minns sprang omkring på byn och kissade till grannarnas förtret ner deras buskar. Han var snäll, men hoppade ofta upp och skrämde dem som inte kände till honom.
Mannen i huset hade skrämt alla barn i byn som gick ur vägen när han raglande och skrikande kom gående på väg från busshållplatsen.
Jag hade aldrig varit inne i huset och nu var det ruckliga stället sålt till en stockholmare för ynka 68000
Mittemot hade min bästa väninna bott med sin familj. Vi var som ler och långhalm och hittade på bus dagarna i ända till våra mammors stora förtret. Huset hade bytt färg, och trädgården hade ändrat form, men inuti levde spillrorna från samma familj. Lekstugan som vi lekte I don´t belive you black Mary och anden i glaset i var numera en arbetsbod fylld av trädgårdssaker. Flickan jag lekte med hade skaffat en egen familj som bestod av en man och ett barn som kom från främmande land. Mamman hade tagit adjö när cancern greppat henne. Vi vinkade till pappan som gråhårig stod vid sin grind. Evigt väntande.
Bara en liten bit därifrån hade ett stort modernt hus slagits upp, och jag visste att inuti bodde en barndomskamrat som jag aldrig tyckt om. Hon var falsk och lismande och hade fortsatt i samma stil som vuxen. Hennes man var vårt sommarbarns före detta älskling. Så konstigt och invecklat livet kan bli.
Tysta gick vi vidare de få stegen till det gula huset på kullen som jag alltid tyckt om. Vad jag vet hade aldrig dörrarna beträtts av mina fötter, men auran runt det var varm. Hon som bott där hade varit en elak kvinna som inte tyckte om barn. Vid sin sida hade hon haft en pekingeser som skvappade dag ut och in.
Huset var nu nymålat och trädgården var tunn. Ett ensamt äppelträd tronade på gräsmattan, annars var det tomt.
Nästa hus var full av dimmiga minnen från tidig tid. Där hade min älskade gammelmormor bott på vinden ovanför sin döda sons fru. Mina steg bar dit tidig morgon och dagarna tillbringades ofta gående i hennes spår när hon pratade om blommor. Eftersom vi bott i huset bredvid hade jag aldrig behövt be om tillåtelse från mina föräldrar. Så jag sprang som barn i huset på dessa grå stentrappor. Ett svagt minne säger att jag ramlat illa på dem, men min mor minns inte. Nåväl, min gammelmormor flyttade till ålderdomshem och kontakten försvann.
Hennes liv åderläts till att bara vara i en lägenhet.
Nu har vi äntligen kommit till mitt barndomshem. En stor röd kåk med vita knutar som på min tid var gulgrönt målad efter kära mors anvisningar. Det hade funnits en önskan om mintgrönt, men den styrdes snabbt bort av kära far. Halvmånefönstret på mitt lilla krypin som hade varit en klädgarderob från början lyste hemtrevligt, och känslan av dejavu var total.
Ute i trädgården hade allting växt upp och var väl egentligen för stort och högt. Äppelträdet där jag klättrat upp och suttit på min tänkarplats stod kvar med sina tjocka bastanta grenar och päronträdet som ofta dignat av frukt hade blivit högt, högt, högt.
Min lillasyster som varit 6 år när vi flyttade förstod inte min vurm för huset och ville gå vidare.
Nu hade min bästa kompis hus dykt upp. Hans far hade varit lastbilschaufför och hade lämnat efter sig barn i många hus i Sveriges långa land. Spriten töcknade hans sinne och ibland yrde slagen över kompisens späda kropp. Idag hade det blivit ett vackert dussinhus med varm atmosfär. Mamman i familjen dog i cancer och lämnade pojken med sina systrar kvar, och efter många år mötte pappan en kvinna som hade kraften att med kärleksfulla händer sätta honom på plats. Min kompis fick det bättre och hade så småningom i vuxen ålder hittat en käresta.
Nu hade vi kommit igenom nästan hela byn, och det återstod bara några enstaka hus.
Det vita låga huset som låg i en sluttning hade inrymt två religiösa människor som knappt hade synts. De pratade lågt och försynt och levde sitt eget liv. Huset såg ut som det alltid gjort och man kände sig nästan tillbakaflyttad till sin barndom. Där var grusgången som mannen alltid krattat noga och det låga garaget som alltid varit stängt.
Det sista huset tillhörde en pojke som både varit min och min systers vän. Han hade varit mycket yngre än mig, men hade ändå passat in i vårt gäng. En jättestor platt gräsmatta täckte baksidan, och inga skrymmande buskar eller träd satt på framsidan. Huset var ett orangerött tegelhus med avskalat yttre och en gruslagd gång ledde till ytterdörren. Idag bodde hans mor och far där ensamma. Det jag minns mest med hans mor är att hon hatade strumpor och alltid gick barfota. En lång ständigt leende amazonurkvinna med lockigt hår och fyllig röst.
Det var dags att vända och gå tillbaks. Min syster sade skrattande att jag såg nostalgisk ut och vi gick på lätta fötter till vårt barndomshem som en gång varit min farmor och farfars.
Där kom först huset som var stort och grönt med eternitfasad och en stor rymlig balkong. En så kallad fullgubbe hade bott där med sin duktiga fru som stretade med sin ICA butik och sina barn som tyvärr till slut också föll för spriten. En boxerhund vars namn jag inte minns sprang omkring på byn och kissade till grannarnas förtret ner deras buskar. Han var snäll, men hoppade ofta upp och skrämde dem som inte kände till honom.
Mannen i huset hade skrämt alla barn i byn som gick ur vägen när han raglande och skrikande kom gående på väg från busshållplatsen.
Jag hade aldrig varit inne i huset och nu var det ruckliga stället sålt till en stockholmare för ynka 68000
Mittemot hade min bästa väninna bott med sin familj. Vi var som ler och långhalm och hittade på bus dagarna i ända till våra mammors stora förtret. Huset hade bytt färg, och trädgården hade ändrat form, men inuti levde spillrorna från samma familj. Lekstugan som vi lekte I don´t belive you black Mary och anden i glaset i var numera en arbetsbod fylld av trädgårdssaker. Flickan jag lekte med hade skaffat en egen familj som bestod av en man och ett barn som kom från främmande land. Mamman hade tagit adjö när cancern greppat henne. Vi vinkade till pappan som gråhårig stod vid sin grind. Evigt väntande.
Bara en liten bit därifrån hade ett stort modernt hus slagits upp, och jag visste att inuti bodde en barndomskamrat som jag aldrig tyckt om. Hon var falsk och lismande och hade fortsatt i samma stil som vuxen. Hennes man var vårt sommarbarns före detta älskling. Så konstigt och invecklat livet kan bli.
Tysta gick vi vidare de få stegen till det gula huset på kullen som jag alltid tyckt om. Vad jag vet hade aldrig dörrarna beträtts av mina fötter, men auran runt det var varm. Hon som bott där hade varit en elak kvinna som inte tyckte om barn. Vid sin sida hade hon haft en pekingeser som skvappade dag ut och in.
Huset var nu nymålat och trädgården var tunn. Ett ensamt äppelträd tronade på gräsmattan, annars var det tomt.
Nästa hus var full av dimmiga minnen från tidig tid. Där hade min älskade gammelmormor bott på vinden ovanför sin döda sons fru. Mina steg bar dit tidig morgon och dagarna tillbringades ofta gående i hennes spår när hon pratade om blommor. Eftersom vi bott i huset bredvid hade jag aldrig behövt be om tillåtelse från mina föräldrar. Så jag sprang som barn i huset på dessa grå stentrappor. Ett svagt minne säger att jag ramlat illa på dem, men min mor minns inte. Nåväl, min gammelmormor flyttade till ålderdomshem och kontakten försvann.
Hennes liv åderläts till att bara vara i en lägenhet.
Nu har vi äntligen kommit till mitt barndomshem. En stor röd kåk med vita knutar som på min tid var gulgrönt målad efter kära mors anvisningar. Det hade funnits en önskan om mintgrönt, men den styrdes snabbt bort av kära far. Halvmånefönstret på mitt lilla krypin som hade varit en klädgarderob från början lyste hemtrevligt, och känslan av dejavu var total.
Ute i trädgården hade allting växt upp och var väl egentligen för stort och högt. Äppelträdet där jag klättrat upp och suttit på min tänkarplats stod kvar med sina tjocka bastanta grenar och päronträdet som ofta dignat av frukt hade blivit högt, högt, högt.
Min lillasyster som varit 6 år när vi flyttade förstod inte min vurm för huset och ville gå vidare.
Nu hade min bästa kompis hus dykt upp. Hans far hade varit lastbilschaufför och hade lämnat efter sig barn i många hus i Sveriges långa land. Spriten töcknade hans sinne och ibland yrde slagen över kompisens späda kropp. Idag hade det blivit ett vackert dussinhus med varm atmosfär. Mamman i familjen dog i cancer och lämnade pojken med sina systrar kvar, och efter många år mötte pappan en kvinna som hade kraften att med kärleksfulla händer sätta honom på plats. Min kompis fick det bättre och hade så småningom i vuxen ålder hittat en käresta.
Nu hade vi kommit igenom nästan hela byn, och det återstod bara några enstaka hus.
Det vita låga huset som låg i en sluttning hade inrymt två religiösa människor som knappt hade synts. De pratade lågt och försynt och levde sitt eget liv. Huset såg ut som det alltid gjort och man kände sig nästan tillbakaflyttad till sin barndom. Där var grusgången som mannen alltid krattat noga och det låga garaget som alltid varit stängt.
Det sista huset tillhörde en pojke som både varit min och min systers vän. Han hade varit mycket yngre än mig, men hade ändå passat in i vårt gäng. En jättestor platt gräsmatta täckte baksidan, och inga skrymmande buskar eller träd satt på framsidan. Huset var ett orangerött tegelhus med avskalat yttre och en gruslagd gång ledde till ytterdörren. Idag bodde hans mor och far där ensamma. Det jag minns mest med hans mor är att hon hatade strumpor och alltid gick barfota. En lång ständigt leende amazonurkvinna med lockigt hår och fyllig röst.
Det var dags att vända och gå tillbaks. Min syster sade skrattande att jag såg nostalgisk ut och vi gick på lätta fötter till vårt barndomshem som en gång varit min farmor och farfars.
6 september 2009
TEMA obehaglig känsla
Här får ni början på en ny berättelse jag börjat med.
Samtidigt är min fråga...vad är det för varelse där ute?
HEMLIGHETEN
Alla barn i byn visste att det var absolut förbjudet att gå ensam till skogen, men hade aldrig fått höra varför.
När de försökte lirka med gammelgubben som för det mesta satt utanför sitt hus på en gungstol fick de inte någon respons, och föräldrarna vägrade att överhuvudtaget prata om det. Därav ökade intresset för vad som egentligen dolde sig därinne.
Anna, Sara och Josefina var tre tjejer någorlunda i samma ålder, som hade blivit helt absorberade av vad som kunde vara orsaken.
Anna som var äldst och därav den som var modigast ville gå dit trots föräldrarnas varningar ”Så farligt kan det ju inte vara. Jag tycker vi går till skogen och bygger en koja. Om vi inte går IN så är det nog inte så farligt?”
Sara som var näst äldst och lite lillgammal sade med överlägsen röst ”Mamma har sagt att vi inte FÅR gå dit så jag tycker vi låter bli.” Nu lade sig Josefina i samtalet ” Jag tror som Anna, om vi stannar i utkanten är det nog inte så farligt. Vi kan väl fråga om grabbarna vill hänga med?”
Sagt och gjort, med bestämda steg gick de mot Pelles hus för att söka upp honom och fråga om de skulle följa med.
När de kommit fram till huset insåg de snabbt att det var tomt och hela familjen verkade ha tagit bilen och farit iväg. Luckorna som satt för fönstren var reglade och dörren hade en kraftig slå över sig som var låst med ett stort hänglås.
I byn fanns det luckor som noga stängdes över fönstren på alla hus, som noga stängdes varje natt. Dörrarna var ofta av kraftig ek och låstes med flera lås. Varje hus var nattetid en fästning.
Flickorna stod tisslande och tasslande innan de gick mot skogens bryn. Där samlade de ihop tjocka kvistar för att bygga sig en koja, och lade sedan ormbunksblad och grenar från lövträd som de bröt av ovanpå alltihop.
Nöjda med sitt verk stod de utanför kojan när de hörde ett knakande. ”Vad var det?” sade Josefin och gömde sig bakom Anna. ”Äh, det var nog bara en nyfiken älg eller något” sade Anna inte alls lika säker som hon lät.
”Kan vi inte gå nu?” pep Sara och var nära gråten. ”Jag vill inte vara här längre.” Hon tittade neråt byn och såg att folk rörde sig därnere. ”Anna, jag vill hem! Nu!” hon ryckte den äldre flickan i klänningsfållen.
Knakandet ute i skogen kom närmare och flickorna fick plötsligt väldigt bråttom hemåt. De stannade först när de kommit långt ut på ängen som avgränsade skogen från byn. Flämtande vände de sig mot varandra och sade unisont i kör ”Vad i helskotta var det?”, sedan fortsatte de med snabba steg hem till tryggheten i byn.
De vågade inte säga till sina föräldrar vad de varit med om eftersom de förstod att det inte skulle gillas, men när luckorna stängdes för natten hjälpte de gärna till. Rädd för det okända, hotfulla därute. Inte ens sinsemellan diskuterade de händelsen, livrädd att någon skulle höra. Samtidigt var de nyfikna på vad det varit därute, och pratade till sist med killarna om vad som hänt. Grabbarna skrattade ut tjejerna och kallade dem löjliga. ”Men vad sjutton tjejer, ni kan ju inte bli rädda för att det knakar lite. Ha, ha…vilka räddharar ni är. Vi kan slå följe dit in imorgon så skall ni själva få se att det inte finns något där. Våra föräldrar säger nog så bara för att vi skall hålla oss i byn. Eller vad tror du Lasse?” sade Pelle och riktade sig till en mörkhårigt kille med knallbruna ögon. ”Äh, det är bara fjant! Vad skulle finnas därinne? Följ med oss imorgon skall ni få se.”
De bestämde träff tidigt på morgonen, och lovade varandra att om igen hålla tyst inför sina föräldrar.
Väl hemma packade barnen varsin ryggsäck med några mackor och lite saft, sedan lade de sig tidigt till sina föräldrars stora förvåning. Fönstren reglades noga innan alla ljusen släcktes.
När morgondiset började försvinna kunde man förnimma fem huvuden som sakta men säkert förpassade sig över ängen med det höga gräset. Barnen gick så fort de kunde, och pratade glatt med varandra.
Inne i skogen stod en liten figur och såg på strånas vajande med nervös blick. ”Nej, inte nu…Inte än.” Sade han för sig själv. När barnens prat hördes klart och tydligt greppade han sin stav och slog med fasta slag på dess topp.
”Eljo, deljo, deck ta mig nu väck” och ögonblicket efter var han borta. Smygande steg kunde dock anas om man visste om hans närhet.
Kojbygget tog fart igen, och barnen pratade glatt och högt. Ingen av dem kände sig iakttagen trots att främlingen bara stod några meter från deras bygge. Det var dags för fika och allihop trängde ihop sig på den lilla bädden av granris som grabbarna samlat ihop.
”Men hör ni tjejer, nog måste ni medge att det här var kul? Jag fattar inte varför vi inte kommit på det tidigare. Här får vi ju vara ifred.” Pelle skakade ur löven som fastnat i hans ljuslockiga hår och borstade bort lite jord på sina knän. Josefina borstade ur sitt långa hår med fingrarna och flätade sedan omsorgsfullt en fläta som nästan nådde till rumpan. ”Anna, har du någon snodd? Jag har visst tappat min.” Anna kände i sina fickor och hittade en grå lite solkig snodd som hon pulade ner i fickan imorse efter att ha använt den när hon borstade tänderna. ”Här, varsågod. Du kan få den. Jag använder den bara ibland.” Josefina sträckte sig efter snodden, och tvinnade in den över flätan.
Pelle reste sig plötsligt upp och sade ”Tyst! Jag hörde någonting. Det lät som någon kommer.” Han lade sin hand som en tratt över örat och lyssnade spänt. ”Sch!” sade han när Lasse gick fram till honom. ”Lyssna!”
Mycket riktigt hörde de ett knakande och brakande, och började oroligt speja stigen framåt, men kunde inget se.
Den lilla varelsen var nu bara några centimeter från flickan med den långa flätan. Han ville så gärna känna på flickans hår. Det glänste och hoppade i solskenet. Med fingrar som såg ut som vassa klor greppade han tag i håret och drog henne försiktigt närmare sig. De stora runda öronen flaxade till när han med ett sniffande andades in hennes doft.
”Aj, låt bli!” skrek Josefina och slog mot något osynligt. Bläh, vad det luktar illa! Pelle för sjutton måste du alltid fisa så illa. Det luktar ända hit.” Hon skrattade lite osäkert och sökte hans blick. ”Det var väl du?” sade hon och flyttade sig lite. ”Något drog i mitt hår.” Sade hon och flyttade sig närmare grabbarna som stod tätt ihop.
”Var det du som drog mig i håret?” sade hon och tittade på Lasse. Hon drog fram flätan så den låg på framsidan av axeln och tittade på Anna. ”Såg du någonting?” Anna ruskade på huvudet så att hennes hår stod som en ljus gloria runt hennes hjärtformade ansikte. ”Neej! Sade hon med eftertryck. ”Jag såg ingenting. Du då?” Hon vände sig till Sara som stod flyktberedd med ansiktet mot skogsbrynet. ”Nej, men ja tycker vi går nu. Något är fel…” Hon utelämnade slutet och började gå mot byn.
Ute på ängen slappnade hon av och började plocka av blommorna som lockade i alla möjliga och omöjliga varianter.
Varelsen gick tätt efter Anna som om han var hypnotiserad av lockarna som dansade. Hans näsa som var stor och bullig sniffade i luften tätt intill hennes öra och hon svängde snabbt runt och höll på att slå omkull sin osynlige förföljare.
”Äh, kom igen nu! Vi går hem. Jag tycker inte om det här. Jag fryser!” hon svepte ut med händerna medan hon fortsatte. ”Allt det här ger mig krypningar. Det känns som om vi inte är ensamma.” Resten av gänget kom springande och hade snart hunnit ikapp Anna och hennes följeslagare. När de såg de välbekanta husen drog de allihop en lättnadens suck. ”Jag vet inte vad det var Pelle, men jag vill faktiskt gå dit imorgon igen. Hänger du på? Kojan är ju inte riktigt klar ännu.” Han vände sig till tjejerna med ett flin ”Ni får följa med om ni vill, och vågar.” Lasse gick skrattande in i sitt hus där hans mor tog emot sin son med en kram och ett ”Jag har varit sååå orolig, var har du varit?” ” Vi har varit hos Pelle och lekt.” Sade han och höll sina fingrar bakom ryggen i kors.
Den lilla figuren som följt barnen tätt i hälarna vände på klacken när bygatan nåddes, och barnen skildes åt.
Han vände sin kosa mot skogen igen, och nosade då och då på hårstråna han ryckt från Josefina. Ett groteskt leende syntes på hans smala läppar och ett grymtande kom fram ur hans hals.
Morgondagen kom med klart solsken som väckte alla insekter som sovit, och människorna i byn. Luckorna öppnades en efter en och spralliga barn trädde ut i solens glans. Pelle och Lasse smög tysta bakom husen för att fortsätta över ängen till kojan som byggts. Idag hade de skippat massäcken eftersom de bara skulle in i skogen en snabbis innan de måste hem för att hjälpa mödrarna med tvätten som skulle hängas.
Samtidigt är min fråga...vad är det för varelse där ute?
HEMLIGHETEN
Alla barn i byn visste att det var absolut förbjudet att gå ensam till skogen, men hade aldrig fått höra varför.
När de försökte lirka med gammelgubben som för det mesta satt utanför sitt hus på en gungstol fick de inte någon respons, och föräldrarna vägrade att överhuvudtaget prata om det. Därav ökade intresset för vad som egentligen dolde sig därinne.
Anna, Sara och Josefina var tre tjejer någorlunda i samma ålder, som hade blivit helt absorberade av vad som kunde vara orsaken.
Anna som var äldst och därav den som var modigast ville gå dit trots föräldrarnas varningar ”Så farligt kan det ju inte vara. Jag tycker vi går till skogen och bygger en koja. Om vi inte går IN så är det nog inte så farligt?”
Sara som var näst äldst och lite lillgammal sade med överlägsen röst ”Mamma har sagt att vi inte FÅR gå dit så jag tycker vi låter bli.” Nu lade sig Josefina i samtalet ” Jag tror som Anna, om vi stannar i utkanten är det nog inte så farligt. Vi kan väl fråga om grabbarna vill hänga med?”
Sagt och gjort, med bestämda steg gick de mot Pelles hus för att söka upp honom och fråga om de skulle följa med.
När de kommit fram till huset insåg de snabbt att det var tomt och hela familjen verkade ha tagit bilen och farit iväg. Luckorna som satt för fönstren var reglade och dörren hade en kraftig slå över sig som var låst med ett stort hänglås.
I byn fanns det luckor som noga stängdes över fönstren på alla hus, som noga stängdes varje natt. Dörrarna var ofta av kraftig ek och låstes med flera lås. Varje hus var nattetid en fästning.
Flickorna stod tisslande och tasslande innan de gick mot skogens bryn. Där samlade de ihop tjocka kvistar för att bygga sig en koja, och lade sedan ormbunksblad och grenar från lövträd som de bröt av ovanpå alltihop.
Nöjda med sitt verk stod de utanför kojan när de hörde ett knakande. ”Vad var det?” sade Josefin och gömde sig bakom Anna. ”Äh, det var nog bara en nyfiken älg eller något” sade Anna inte alls lika säker som hon lät.
”Kan vi inte gå nu?” pep Sara och var nära gråten. ”Jag vill inte vara här längre.” Hon tittade neråt byn och såg att folk rörde sig därnere. ”Anna, jag vill hem! Nu!” hon ryckte den äldre flickan i klänningsfållen.
Knakandet ute i skogen kom närmare och flickorna fick plötsligt väldigt bråttom hemåt. De stannade först när de kommit långt ut på ängen som avgränsade skogen från byn. Flämtande vände de sig mot varandra och sade unisont i kör ”Vad i helskotta var det?”, sedan fortsatte de med snabba steg hem till tryggheten i byn.
De vågade inte säga till sina föräldrar vad de varit med om eftersom de förstod att det inte skulle gillas, men när luckorna stängdes för natten hjälpte de gärna till. Rädd för det okända, hotfulla därute. Inte ens sinsemellan diskuterade de händelsen, livrädd att någon skulle höra. Samtidigt var de nyfikna på vad det varit därute, och pratade till sist med killarna om vad som hänt. Grabbarna skrattade ut tjejerna och kallade dem löjliga. ”Men vad sjutton tjejer, ni kan ju inte bli rädda för att det knakar lite. Ha, ha…vilka räddharar ni är. Vi kan slå följe dit in imorgon så skall ni själva få se att det inte finns något där. Våra föräldrar säger nog så bara för att vi skall hålla oss i byn. Eller vad tror du Lasse?” sade Pelle och riktade sig till en mörkhårigt kille med knallbruna ögon. ”Äh, det är bara fjant! Vad skulle finnas därinne? Följ med oss imorgon skall ni få se.”
De bestämde träff tidigt på morgonen, och lovade varandra att om igen hålla tyst inför sina föräldrar.
Väl hemma packade barnen varsin ryggsäck med några mackor och lite saft, sedan lade de sig tidigt till sina föräldrars stora förvåning. Fönstren reglades noga innan alla ljusen släcktes.
När morgondiset började försvinna kunde man förnimma fem huvuden som sakta men säkert förpassade sig över ängen med det höga gräset. Barnen gick så fort de kunde, och pratade glatt med varandra.
Inne i skogen stod en liten figur och såg på strånas vajande med nervös blick. ”Nej, inte nu…Inte än.” Sade han för sig själv. När barnens prat hördes klart och tydligt greppade han sin stav och slog med fasta slag på dess topp.
”Eljo, deljo, deck ta mig nu väck” och ögonblicket efter var han borta. Smygande steg kunde dock anas om man visste om hans närhet.
Kojbygget tog fart igen, och barnen pratade glatt och högt. Ingen av dem kände sig iakttagen trots att främlingen bara stod några meter från deras bygge. Det var dags för fika och allihop trängde ihop sig på den lilla bädden av granris som grabbarna samlat ihop.
”Men hör ni tjejer, nog måste ni medge att det här var kul? Jag fattar inte varför vi inte kommit på det tidigare. Här får vi ju vara ifred.” Pelle skakade ur löven som fastnat i hans ljuslockiga hår och borstade bort lite jord på sina knän. Josefina borstade ur sitt långa hår med fingrarna och flätade sedan omsorgsfullt en fläta som nästan nådde till rumpan. ”Anna, har du någon snodd? Jag har visst tappat min.” Anna kände i sina fickor och hittade en grå lite solkig snodd som hon pulade ner i fickan imorse efter att ha använt den när hon borstade tänderna. ”Här, varsågod. Du kan få den. Jag använder den bara ibland.” Josefina sträckte sig efter snodden, och tvinnade in den över flätan.
Pelle reste sig plötsligt upp och sade ”Tyst! Jag hörde någonting. Det lät som någon kommer.” Han lade sin hand som en tratt över örat och lyssnade spänt. ”Sch!” sade han när Lasse gick fram till honom. ”Lyssna!”
Mycket riktigt hörde de ett knakande och brakande, och började oroligt speja stigen framåt, men kunde inget se.
Den lilla varelsen var nu bara några centimeter från flickan med den långa flätan. Han ville så gärna känna på flickans hår. Det glänste och hoppade i solskenet. Med fingrar som såg ut som vassa klor greppade han tag i håret och drog henne försiktigt närmare sig. De stora runda öronen flaxade till när han med ett sniffande andades in hennes doft.
”Aj, låt bli!” skrek Josefina och slog mot något osynligt. Bläh, vad det luktar illa! Pelle för sjutton måste du alltid fisa så illa. Det luktar ända hit.” Hon skrattade lite osäkert och sökte hans blick. ”Det var väl du?” sade hon och flyttade sig lite. ”Något drog i mitt hår.” Sade hon och flyttade sig närmare grabbarna som stod tätt ihop.
”Var det du som drog mig i håret?” sade hon och tittade på Lasse. Hon drog fram flätan så den låg på framsidan av axeln och tittade på Anna. ”Såg du någonting?” Anna ruskade på huvudet så att hennes hår stod som en ljus gloria runt hennes hjärtformade ansikte. ”Neej! Sade hon med eftertryck. ”Jag såg ingenting. Du då?” Hon vände sig till Sara som stod flyktberedd med ansiktet mot skogsbrynet. ”Nej, men ja tycker vi går nu. Något är fel…” Hon utelämnade slutet och började gå mot byn.
Ute på ängen slappnade hon av och började plocka av blommorna som lockade i alla möjliga och omöjliga varianter.
Varelsen gick tätt efter Anna som om han var hypnotiserad av lockarna som dansade. Hans näsa som var stor och bullig sniffade i luften tätt intill hennes öra och hon svängde snabbt runt och höll på att slå omkull sin osynlige förföljare.
”Äh, kom igen nu! Vi går hem. Jag tycker inte om det här. Jag fryser!” hon svepte ut med händerna medan hon fortsatte. ”Allt det här ger mig krypningar. Det känns som om vi inte är ensamma.” Resten av gänget kom springande och hade snart hunnit ikapp Anna och hennes följeslagare. När de såg de välbekanta husen drog de allihop en lättnadens suck. ”Jag vet inte vad det var Pelle, men jag vill faktiskt gå dit imorgon igen. Hänger du på? Kojan är ju inte riktigt klar ännu.” Han vände sig till tjejerna med ett flin ”Ni får följa med om ni vill, och vågar.” Lasse gick skrattande in i sitt hus där hans mor tog emot sin son med en kram och ett ”Jag har varit sååå orolig, var har du varit?” ” Vi har varit hos Pelle och lekt.” Sade han och höll sina fingrar bakom ryggen i kors.
Den lilla figuren som följt barnen tätt i hälarna vände på klacken när bygatan nåddes, och barnen skildes åt.
Han vände sin kosa mot skogen igen, och nosade då och då på hårstråna han ryckt från Josefina. Ett groteskt leende syntes på hans smala läppar och ett grymtande kom fram ur hans hals.
Morgondagen kom med klart solsken som väckte alla insekter som sovit, och människorna i byn. Luckorna öppnades en efter en och spralliga barn trädde ut i solens glans. Pelle och Lasse smög tysta bakom husen för att fortsätta över ängen till kojan som byggts. Idag hade de skippat massäcken eftersom de bara skulle in i skogen en snabbis innan de måste hem för att hjälpa mödrarna med tvätten som skulle hängas.
5 september 2009
TEMA en god gärning
”Du gör en god gärning” sade kvinnan när jag drog sprutan ur hennes arm, sedan slocknade hon och jag smög tyst därifrån. Några sekunder senare tjöt alarmet över hela avdelningen och de rullade in hjärtstimulatorn för att komma ut en stund senare med slokande huvuden. ”Hur kunde det gå så fort?” hörde jag ett biträde säga till ett annat, men svaret hörde jag aldrig.
Dagen efter var jag inne på avdelningen för svårt cancersjuka och hittade snart min uppdragsgivare. Han kunde knappt prata eftersom slangarna hade stuckits ner i hans hals, och smärtorna riste med jämna mellanrum genom hans tunna kropp. ”Hjälp mig, snälla du.” Viskade han knappt hörbart och grabbade tag med förvånansvärd kraft i min arm där jag höll sprutan noga dold i handen. Liten, så liten men med starka krafter i sin behållare. Jag tog hans hand och kramade den när jag utan ett ord stack sprutan i hans kropp. ”Sådär nu får du snart ro.” Sade jag och smög ut från rummet efter att jag plockat ihop mina saker. Om igen ringde alarmet och människor kom springande från alla håll.
Plötsligt ringde min mobiltelefon. ”Anden” svarade jag och lyssnade noga på vad som sades. Den här gången skulle det bli lite svårare eftersom familjen envisats med att ta hem kvinnan som bara hade några få veckor kvar. Personen i telefonen lovade att hålla huset tomt den dagen jag skulle komma.
Uppdraget lyckades jag utföra utan några större problem och kvinnan ifråga tackade mig med tårar i ögonen innan sprutan verkade.
Nästa dag hade jag ett komplicerat fall. Det var en ung kvinna som inte hade kvar någon livslust, men var fullt frisk och egentligen skulle ha haft det bra. Den här gången satte jag till alla klutar, och försökte att tala om för henne hur mycket livet har att ge. Jag bad henne till sist att noga tänka igenom beslutet och att hon skulle ringa mig dagen efter. Till min stora lättnad ringde hon aldrig.
Många som ringer är egentligen friska, men klarar inte av vardagens alla måsten, som väl egentligen skapats av dem själva. Att hjälpa de dödssjuka finner jag en ro i, men de andra ger mig ångest och sorg.
Min chef däruppe brukar lägga en hand på min axel och säga ”Du gör en god gärning. De får en smärtfri död.”, men jag håller inte med och brukar ibland använda mina krafter när inte talets makt hjälper.
Med tårar i ögonen slöt han hennes ögonlock och tittade sedan på mig ”Tack för att du hjälpte oss.” Kvinnan i sängen hade på kort tid förvandlats från en snygg tjej till en kvinna med förvriden kropp och organ som sviktade på grund av en aggressiv sjukdom. Hennes hjärna var klar och jag tyckte hennes mod var stort när hon tog steget att ringa för att avsluta sin smärta. Jag kände mig stolt som kunde hjälpa henne.
Ja det är ett konstigt kall jag fått. Alla som läser tidningen ser att världen är tuff och hård, och jag skickades ner hit för att hjälpa de som inte kan hjälpa sig själv. De som vill åka härifrån nu, och inte vänta på att dödspatrullen kommer.
Det är med blandade känslor jag går till mitt jobb.
Dagen efter var jag inne på avdelningen för svårt cancersjuka och hittade snart min uppdragsgivare. Han kunde knappt prata eftersom slangarna hade stuckits ner i hans hals, och smärtorna riste med jämna mellanrum genom hans tunna kropp. ”Hjälp mig, snälla du.” Viskade han knappt hörbart och grabbade tag med förvånansvärd kraft i min arm där jag höll sprutan noga dold i handen. Liten, så liten men med starka krafter i sin behållare. Jag tog hans hand och kramade den när jag utan ett ord stack sprutan i hans kropp. ”Sådär nu får du snart ro.” Sade jag och smög ut från rummet efter att jag plockat ihop mina saker. Om igen ringde alarmet och människor kom springande från alla håll.
Plötsligt ringde min mobiltelefon. ”Anden” svarade jag och lyssnade noga på vad som sades. Den här gången skulle det bli lite svårare eftersom familjen envisats med att ta hem kvinnan som bara hade några få veckor kvar. Personen i telefonen lovade att hålla huset tomt den dagen jag skulle komma.
Uppdraget lyckades jag utföra utan några större problem och kvinnan ifråga tackade mig med tårar i ögonen innan sprutan verkade.
Nästa dag hade jag ett komplicerat fall. Det var en ung kvinna som inte hade kvar någon livslust, men var fullt frisk och egentligen skulle ha haft det bra. Den här gången satte jag till alla klutar, och försökte att tala om för henne hur mycket livet har att ge. Jag bad henne till sist att noga tänka igenom beslutet och att hon skulle ringa mig dagen efter. Till min stora lättnad ringde hon aldrig.
Många som ringer är egentligen friska, men klarar inte av vardagens alla måsten, som väl egentligen skapats av dem själva. Att hjälpa de dödssjuka finner jag en ro i, men de andra ger mig ångest och sorg.
Min chef däruppe brukar lägga en hand på min axel och säga ”Du gör en god gärning. De får en smärtfri död.”, men jag håller inte med och brukar ibland använda mina krafter när inte talets makt hjälper.
Med tårar i ögonen slöt han hennes ögonlock och tittade sedan på mig ”Tack för att du hjälpte oss.” Kvinnan i sängen hade på kort tid förvandlats från en snygg tjej till en kvinna med förvriden kropp och organ som sviktade på grund av en aggressiv sjukdom. Hennes hjärna var klar och jag tyckte hennes mod var stort när hon tog steget att ringa för att avsluta sin smärta. Jag kände mig stolt som kunde hjälpa henne.
Ja det är ett konstigt kall jag fått. Alla som läser tidningen ser att världen är tuff och hård, och jag skickades ner hit för att hjälpa de som inte kan hjälpa sig själv. De som vill åka härifrån nu, och inte vänta på att dödspatrullen kommer.
Det är med blandade känslor jag går till mitt jobb.
4 september 2009
Skriv om något tungt
Emma suckade när hon såg skolbyggnaden torna upp. Hon ville inte gå dit! Magen vände sig ut och in och spyan missade precis hennes ena sko. Skolböckerna som låg i ryggsäcken som slog mot hennes rygg när hon gick var fullklottrade med svordomar och fula bilder som de andra gjort. Emma förstod inte varför de var så elaka och när hon frågade svor de bara och kallade henne en massa fula namn.
Mamma och pappa hade naturligtvis undrat varför Emma alltid lyckades bli så smutsig, men hon vägrade säga något och de avvaktade.
Avvaktade gjorde också Olle och Erik som stod precis innan skolgrinden, gömda i ett busksnår. ”Sch! Nu kommer hon!” sade Olle och visade med handen att de skulle sänka ner huvudena.
De lite släpande stegen hördes på långt håll, och med handen för munnen för att inte skratta på grund av spänningen satt de två pojkarna och väntade på sitt offer.
När Emma greppade tag i grinden för att lyfta av klinkan hoppade grabbarna fram och lade snabbt sina armar som en snara runt henne, sedan drog de med flickan in i snåren. ”Så, vad gör vi nu?” väste Erik till sin kompis. ”Vi klär av henne allt, sedan släpper vi tjejen. ” sade Olle och ledde henne in mot skogen. De drog från två håll och hade snart tagit av varenda plagg, sånär som på trosorna. Erik som var den äldre av dem blev nyfiken och ville ta av även dem, men Olle protesterade ”Äh, är det inte nog nu? Låt henne gå.” Men den andre ville så gärna se. ”Jag vill bara kika litegrand, sedan kan vi gå. Han lade sig över Emma som kände att ryggen var full av stickiga barr och grenar. Genom slöjan av tårar såg hon att han var blond och fräknig. Hennes armar hade fått rispor av grenarna de passerat och nu sved de smala revorna. ”Äh, kom igen nu, vi går.” Olle stod och stampade orolig att bli upptäckt.
Dådet hade redan gått över gränsen tyckte han och ville komma därifrån. Samtidigt trodde han att Erik bara ville skrämma henne att inte säga något, och tyckte att det var rätt smart.
Emma tyckte pojken var tung och hennes andning blev jobbig. Hon försökte komma loss med sina händer för att få bort honom, men de satt som i ett skruvstäd.
Han vickade försiktigt på underlivet och kände en underlig spänning. Som nyfiken 10-åring hade han många gånger sett sin erektion och även dragit lite där, men det här var annorlunda. Det pirrade och skälvde i hans organ. Emmas ögon vidgades av skräck när hon märkte vad han gjorde. Hon kastade sig åt olika håll för att försöka få av honom. Hans grepp fortsatte att vara fast och han samlade hennes två händer i en utav sina medan han drog av de söta trosorna. ”Erik för faan! Sluta nu.” Olle stod chockad bredvid och såg alltihop som i ultrarapid. Oförmögen att gå åt något håll eller hjälpa Emma som insett allvaret och envist jobbade på att bli fri. Blodet rann från såren som skrapats upp på ryggen och fasan av vad som kunde ske gav henne extra kraft.
När hennes förövare nått till en annan dimension av orgasmen som skakade honom passade Emma på att dra sig loss och kasta sig upp. Olle rusade fram och hjälpte henne på med kläderna medan han stammande sade ”Jag menade inget illa, jag lovar! Berätta inte för någon.” Emmas tårar rann i en strid ström och hon skakade fort på huvudet medan hon tittade på Erik som ångerfullt låg på backen med en stor våt fläck framtill på sina jeans. ”Förlåt! Jag ville…”
När Emma kom ut ur skogen sprang hon fort hem till sitt hus, men var alltför rädd att berätta vad som hänt.
Olle och Erik gjorde aldrig något mer mot Emma, och bad de andra lämna henne ifred.
Mamma och pappa hade naturligtvis undrat varför Emma alltid lyckades bli så smutsig, men hon vägrade säga något och de avvaktade.
Avvaktade gjorde också Olle och Erik som stod precis innan skolgrinden, gömda i ett busksnår. ”Sch! Nu kommer hon!” sade Olle och visade med handen att de skulle sänka ner huvudena.
De lite släpande stegen hördes på långt håll, och med handen för munnen för att inte skratta på grund av spänningen satt de två pojkarna och väntade på sitt offer.
När Emma greppade tag i grinden för att lyfta av klinkan hoppade grabbarna fram och lade snabbt sina armar som en snara runt henne, sedan drog de med flickan in i snåren. ”Så, vad gör vi nu?” väste Erik till sin kompis. ”Vi klär av henne allt, sedan släpper vi tjejen. ” sade Olle och ledde henne in mot skogen. De drog från två håll och hade snart tagit av varenda plagg, sånär som på trosorna. Erik som var den äldre av dem blev nyfiken och ville ta av även dem, men Olle protesterade ”Äh, är det inte nog nu? Låt henne gå.” Men den andre ville så gärna se. ”Jag vill bara kika litegrand, sedan kan vi gå. Han lade sig över Emma som kände att ryggen var full av stickiga barr och grenar. Genom slöjan av tårar såg hon att han var blond och fräknig. Hennes armar hade fått rispor av grenarna de passerat och nu sved de smala revorna. ”Äh, kom igen nu, vi går.” Olle stod och stampade orolig att bli upptäckt.
Dådet hade redan gått över gränsen tyckte han och ville komma därifrån. Samtidigt trodde han att Erik bara ville skrämma henne att inte säga något, och tyckte att det var rätt smart.
Emma tyckte pojken var tung och hennes andning blev jobbig. Hon försökte komma loss med sina händer för att få bort honom, men de satt som i ett skruvstäd.
Han vickade försiktigt på underlivet och kände en underlig spänning. Som nyfiken 10-åring hade han många gånger sett sin erektion och även dragit lite där, men det här var annorlunda. Det pirrade och skälvde i hans organ. Emmas ögon vidgades av skräck när hon märkte vad han gjorde. Hon kastade sig åt olika håll för att försöka få av honom. Hans grepp fortsatte att vara fast och han samlade hennes två händer i en utav sina medan han drog av de söta trosorna. ”Erik för faan! Sluta nu.” Olle stod chockad bredvid och såg alltihop som i ultrarapid. Oförmögen att gå åt något håll eller hjälpa Emma som insett allvaret och envist jobbade på att bli fri. Blodet rann från såren som skrapats upp på ryggen och fasan av vad som kunde ske gav henne extra kraft.
När hennes förövare nått till en annan dimension av orgasmen som skakade honom passade Emma på att dra sig loss och kasta sig upp. Olle rusade fram och hjälpte henne på med kläderna medan han stammande sade ”Jag menade inget illa, jag lovar! Berätta inte för någon.” Emmas tårar rann i en strid ström och hon skakade fort på huvudet medan hon tittade på Erik som ångerfullt låg på backen med en stor våt fläck framtill på sina jeans. ”Förlåt! Jag ville…”
När Emma kom ut ur skogen sprang hon fort hem till sitt hus, men var alltför rädd att berätta vad som hänt.
Olle och Erik gjorde aldrig något mer mot Emma, och bad de andra lämna henne ifred.
3 september 2009
TEMA rensa ur garderoben
Det var dags för den årliga utrensningen av kläder och Eva stod med tom blick framför sin proppfulla garderob som inte ens gått att stänga dörrarna på det senaste halvåret.
Klädstil efter klädstil hade gåtts igenom utan att hon egentligen hittat SIN stil och det hade resulterat i den här färggranna och ostrukturerade röran.
Hon tittade på de vackra ornamenten som täckte dess sidor och strök med sin hand över det åldriga träet. En gång hade den tillhört hennes älskade gammelmormor och hon vände sig säkert i sin grav när hon såg oredan.
Gammelmormor hade förvarat allt sitt linne och alla vackra vaser som hon samlat genom åren i den.
Eva tog tag i ett utav plaggen och rev med en hastig rörelse ut det, sedan fortsatte hon tills garderoben ekade tom. ”Sådär!” sade hon för sig själv och lade handen under hakan medan hon funderade. ”Hm, skall jag sätta tillbaka allt i färgordning? Eller…” Hon gick runt , runt i rummet medan hon tänkte. En klänning som blivit slängd över den stora dubbelsängen lockade hennes blick med sina starka färger, och hon gick fram och höll upp den. ”Den är ju snygg!” Eva satte plagget framför sig och tittade i spegeln, sedan skrattade hon till ”Men inte på mig. Den har helt fel färg.” Hon svepte tillbaka sitt blonda hår och hämtade en snodd på sängbordet. ”Undrar jag?”
Hon sprang nerför trappan och hämtade en IKEA-kasse modell jättestor och skyndade sig sedan upp igen.
”Den där kan jag inte ha, inte den, inte den…” Ett efter ett åkte plaggen som ratades ner i kassen och när hon några timmar senare bara hade några få kläder kvar kände hon sig mycket nöjd med sig själv.
Nu har jag varit duktig, och för att inte få för mig att plocka upp dem igen åker jag iväg med dem på studs, tänkte hon och krängde på sig en utav jackorna som hittats djupt in.
Den lilla bilen som knappt rymde fler än två rattades snabbt och effektivt till en second hand affär där biträdet fick något lyriskt i ögonen när kassen packades upp. ”Men det här är ju superfina saker. Är det helt säkert att du inte vill behålla dem?” Biträdet tittade upp på Eva och försökte låta bli att låta alltför angelägen. Hon hade redan för sitt inre sett sig själv använda minst tre av de vackra klänningarna. ”Du får säkert bra betalt för de här. Hur var ditt namn?”
När Eva stängde dörren till bilen och for iväg kastade sig kvinnan som förövrigt hette Tea, på telefonen för att ringa sin väninna. ”Ah du skulle bara se vad jag har framför mig. Såååå snygga kläder, och hon verkade totalt ointresserad av pengarna. Bra, du kommer? Okey, då ses vi om en stund. Jag tar inte fram dem förrän du kommer.” Hon baxade iväg kassen så att den inte skulle synas för kunderna.
En timme senare kommer väninnan i full fart med plånboken i högsta hugg, och lämnar affären några timmar senare med fyllda kassar och ett stort leende på sina läppar. Tea låser butiken och har med sig minst lika mycket och kliver in i väninnans bil. Ikväll skall de ut på krogen och visa sina nya fynd!
När Eva kommer ner till stan och kliver ur sin bil känner hon sig lite vilsen. Vart skulle hon börja? Frisören? Hon drar i sitt långa spretiga hår och tittar om hon ser några kluvna toppar, men ser inga. Till slut beslutar hon sig för att börja med shoppingen.
Inne i en liten klädbutik träffar hon en kvinna som ser Evas frustration och kommer med små hintar vad hon tror skulle passa. Inne i provrummet är det trångt och varmt, men hon ser vad kvinnan menat när kläderna kommer på. Det blir en helförvandling och Eva känner sig mer levande än hon gjort på mycket länge. Visserligen blir det dyrt som attan, men varenda krona är den här gången välspenderad och har gett resultat. Kvinnan får rikligt med dricks av Eva och tackar med ett leende.
Efter att håret klippts i en kortare modernare frisyr kliver en ny kvinna ut i dagsljuset som börjar mörkna.
Hon hoppar in i den sportiga bilen och far hem för att om igen fylla sin garderob, men denna gång med vettiga och användbara kläder.
Klädstil efter klädstil hade gåtts igenom utan att hon egentligen hittat SIN stil och det hade resulterat i den här färggranna och ostrukturerade röran.
Hon tittade på de vackra ornamenten som täckte dess sidor och strök med sin hand över det åldriga träet. En gång hade den tillhört hennes älskade gammelmormor och hon vände sig säkert i sin grav när hon såg oredan.
Gammelmormor hade förvarat allt sitt linne och alla vackra vaser som hon samlat genom åren i den.
Eva tog tag i ett utav plaggen och rev med en hastig rörelse ut det, sedan fortsatte hon tills garderoben ekade tom. ”Sådär!” sade hon för sig själv och lade handen under hakan medan hon funderade. ”Hm, skall jag sätta tillbaka allt i färgordning? Eller…” Hon gick runt , runt i rummet medan hon tänkte. En klänning som blivit slängd över den stora dubbelsängen lockade hennes blick med sina starka färger, och hon gick fram och höll upp den. ”Den är ju snygg!” Eva satte plagget framför sig och tittade i spegeln, sedan skrattade hon till ”Men inte på mig. Den har helt fel färg.” Hon svepte tillbaka sitt blonda hår och hämtade en snodd på sängbordet. ”Undrar jag?”
Hon sprang nerför trappan och hämtade en IKEA-kasse modell jättestor och skyndade sig sedan upp igen.
”Den där kan jag inte ha, inte den, inte den…” Ett efter ett åkte plaggen som ratades ner i kassen och när hon några timmar senare bara hade några få kläder kvar kände hon sig mycket nöjd med sig själv.
Nu har jag varit duktig, och för att inte få för mig att plocka upp dem igen åker jag iväg med dem på studs, tänkte hon och krängde på sig en utav jackorna som hittats djupt in.
Den lilla bilen som knappt rymde fler än två rattades snabbt och effektivt till en second hand affär där biträdet fick något lyriskt i ögonen när kassen packades upp. ”Men det här är ju superfina saker. Är det helt säkert att du inte vill behålla dem?” Biträdet tittade upp på Eva och försökte låta bli att låta alltför angelägen. Hon hade redan för sitt inre sett sig själv använda minst tre av de vackra klänningarna. ”Du får säkert bra betalt för de här. Hur var ditt namn?”
När Eva stängde dörren till bilen och for iväg kastade sig kvinnan som förövrigt hette Tea, på telefonen för att ringa sin väninna. ”Ah du skulle bara se vad jag har framför mig. Såååå snygga kläder, och hon verkade totalt ointresserad av pengarna. Bra, du kommer? Okey, då ses vi om en stund. Jag tar inte fram dem förrän du kommer.” Hon baxade iväg kassen så att den inte skulle synas för kunderna.
En timme senare kommer väninnan i full fart med plånboken i högsta hugg, och lämnar affären några timmar senare med fyllda kassar och ett stort leende på sina läppar. Tea låser butiken och har med sig minst lika mycket och kliver in i väninnans bil. Ikväll skall de ut på krogen och visa sina nya fynd!
När Eva kommer ner till stan och kliver ur sin bil känner hon sig lite vilsen. Vart skulle hon börja? Frisören? Hon drar i sitt långa spretiga hår och tittar om hon ser några kluvna toppar, men ser inga. Till slut beslutar hon sig för att börja med shoppingen.
Inne i en liten klädbutik träffar hon en kvinna som ser Evas frustration och kommer med små hintar vad hon tror skulle passa. Inne i provrummet är det trångt och varmt, men hon ser vad kvinnan menat när kläderna kommer på. Det blir en helförvandling och Eva känner sig mer levande än hon gjort på mycket länge. Visserligen blir det dyrt som attan, men varenda krona är den här gången välspenderad och har gett resultat. Kvinnan får rikligt med dricks av Eva och tackar med ett leende.
Efter att håret klippts i en kortare modernare frisyr kliver en ny kvinna ut i dagsljuset som börjar mörkna.
Hon hoppar in i den sportiga bilen och far hem för att om igen fylla sin garderob, men denna gång med vettiga och användbara kläder.
2 september 2009
TEMA Skriv om en triumf
Smygande på lätta fötter smög hon fram och kikade in. Ja, den stod fortfarande kvar. Eliza beundrade dess former och gled med sin röda nagellacksklädda hand över ytan. Den var lite sträv och hon fnittrade lite för sig själv. Alltså var det ett hemmajobb. Ett proffs hade skapat en blank och skinande yta.
En kort sekund funderade hon på om det var värt det. All spaning och allt letande på internet nätterna igenom hade gjort Eliza lite hålögd och skärpet hade fått spännas åt några hack. Med sökande händer trevade Eliza under den främre delen men fann ingenting. ”Attans!” sade hon för sig själv och fortsatte leta i den bakre delen.
Under tiden som Eliza varit inne i lokalen hade husets ägare kommit hem oförutsett och stod nu i dörröppningen och studerade den vackra kvinnan som betedde sig underligt. Han funderade på hur han skulle tackla problemet, men beslöt sig för att avvakta och vänta på vad som skulle ske.
Plötsligt gick en av de blodröda naglarna av och hon svor till. Den svarta ficklampan ramlade ur hennes hand och rullade under den beundrade tingesten. Eliza ville helst inte lägga sig på mage i gruset och bli skitig, men visste inte riktigt hur hon annars skulle få fram den. ”Ja, ja jag måste väl.” Suckade hon och lade sig ner för att hämta lampan. Efteråt borstade Eliza av sig noga, och såg att kjolen fått några fläckar trots hennes försiktighet.
Honsvepte med lampan över den eftertraktade och tittade upp mot huset för att kolla om någon syntes.
När mannen såg att hon tittade ut drog han snabbt för gardinen och stod blickstilla i flera sekunder. Till slut när han trodde att allt var lugnt tittade han fram och såg att lokalens dörrar dragits igen. Fundersam över om han skulle gå dit ut eller ej gick han runt i huset på jakt efter något att använda som vapen. För vem kunde veta vad hon var ute efter. Det kanske var en tjuv? Han skrattade för sig själv och sade "En kvinnlig tjuv vore nästan trevligt att få besök av.” Hans dagar numera innebar mest att sitta framför dumburken som mest visade reklam. Den efterlängtade pensioneringen hade inneburit ensamhet, ensamhet och ännu mer ensamhet.
Med ett triumfierande ”Yes!” drog hon fram nyckeln som skramlande avslöjat sitt gömställe när hon nuddat den. ”Typiskt gamlingar.” Sade hon för sig själv och svepte bak det korpsvarta håret som klippts i en halvkort page dagen innan. ”de tror att det säkraste gömstället är på sakerna. Nu återstår bara att starta skönheten.”
Med kvicka fingrar tryckte hon in i nyckeln i den mycket gamla bilen och den välskötta motorn startade med ett lågt spinnande. Eliza smekte ratten var av äkta trä och skyndade sig ur bilen för att sedan trycka upp portarna, och efter en snabb blick upp mot huset som fortfarande var svart hoppade hon med ett vigt skutt in i den efterlängtade och körde iväg med ett vrål.
Mannen uppe i huset hade lämnat fönstret för bara några sekunder, och toalettbesöket hade gått snabbt.
När han tryckte på spolknappen ryckte han plötsligt till av ett högt motorljud som kom från garaget. ”Aha!” sade han för sig själv och skyndade sig på krumma gammelmansben ut till trappan där han bara hann se bakdelen på sin älskade. Mumlande en massa eder gick han fram till telefonen som stod i hallen. ”Är det polisen? Jag vill anmäla en stöld. En kvinna har just kört iväg med min Triumf Spitfire. Den är röd med svart cabriolet. Ja jag väntar…” Mannen tittade ut genom fönstret och såg plötsligt bilen återvända med kvinnan vid ratten. Hon backade in bilen i garaget och stannade motorn.
När han kastat på luren skyndade han sig ut för att konfrontera kvinnan, men visste inte riktigt vad han skulle säga. ”Hörrudu! Man tar väl inte bara en bil sådär?” med barsk röst gick han fram till förarplatsen. ”Hej jag heter Eliza och…ja det kanske låter underligt, men jag bara måste få provköra din bil. När jag var liten ägde min farfar en liknande som jag älskade att åka och när jag såg den här ute på stan…” Hon tappade orden och visste inte riktigt hur hon skulle förklara. Förresten, hur förklarar man att en bil blivit det mest centrala i ens liv, och att bara känslan att få röra den gjorde henne salig. Hon vände sig skrattande till den gamle mannen. ”Jag är kär i din bil helt enkelt, och vågade inte fråga om lov.” Med sin ena hand smekte hon sätet i vitt skinn. ”Förlåt mig!”
Han funderade på att ringa upp polisen igen, men vad skulle han anmäla? Att någon lånat hans bil. Nej, de hade säkert viktigare saker för sig. Dessutom verkade ju kvinnan vara trevlig. Hans funderingar gick än hit än dit.
”Jag har en lösning.” sade mannen och räckte fram sin värkbrutna hand. ”Hej jag heter Gösta Andersson och bor här. Vem är du?” Förvånad över vändningen räckte hon fram sin smala välmanikyrerade hand och svarade ”Hej! Jag heter Eliza Soleu och bor på söder.” Han öppnade bildörren och hjälpte henne ut, sedan sade han att de skulle gå in i huset.
Inne i det stora huset var väggarna täckta av bilder på snabba sportbilar modell äldre. I köket stod en ensam kopp med lite kallt kaffe och en torr bulle tronade bredvid. När hon med stora ögon tittade sig omkring log han och tog fram ett block. ”Jag har ett förslag.” Sade han och plockade upp en penna som han med snabba snärt slog i bordet. ”Jag vill anställa dig. Du får köra bilen hur mycket du vill, mot att du då och då kommer in och läser för mig. Mina ögon har blivit skumma, och mina vänner är få.” Eliza trodde inte det var sant och såg med lysande ögon på honom. ”Är det sant? Hur mycket jag vill? Tack! Tack snälla, snälla du. Självklart kan jag läsa för dig, men…” Hon tittade med bedjande ögon på mannen som satt hopsjunken bredvid henne. ”Kan du inte lära mig mecka med den också? Snälla?” Gösta skrattade och lade armen över hennes bara axel. ”Klart jag kan, men du måste ha tålamod eftersom synen blivit dålig och kroppen lite seg.
De skrev ett anställningsavtal som löpte på obegränsad tid och dagen efter plingade Eliza på hans dörr. Full av lycka och tillförsikt.
En kort sekund funderade hon på om det var värt det. All spaning och allt letande på internet nätterna igenom hade gjort Eliza lite hålögd och skärpet hade fått spännas åt några hack. Med sökande händer trevade Eliza under den främre delen men fann ingenting. ”Attans!” sade hon för sig själv och fortsatte leta i den bakre delen.
Under tiden som Eliza varit inne i lokalen hade husets ägare kommit hem oförutsett och stod nu i dörröppningen och studerade den vackra kvinnan som betedde sig underligt. Han funderade på hur han skulle tackla problemet, men beslöt sig för att avvakta och vänta på vad som skulle ske.
Plötsligt gick en av de blodröda naglarna av och hon svor till. Den svarta ficklampan ramlade ur hennes hand och rullade under den beundrade tingesten. Eliza ville helst inte lägga sig på mage i gruset och bli skitig, men visste inte riktigt hur hon annars skulle få fram den. ”Ja, ja jag måste väl.” Suckade hon och lade sig ner för att hämta lampan. Efteråt borstade Eliza av sig noga, och såg att kjolen fått några fläckar trots hennes försiktighet.
Honsvepte med lampan över den eftertraktade och tittade upp mot huset för att kolla om någon syntes.
När mannen såg att hon tittade ut drog han snabbt för gardinen och stod blickstilla i flera sekunder. Till slut när han trodde att allt var lugnt tittade han fram och såg att lokalens dörrar dragits igen. Fundersam över om han skulle gå dit ut eller ej gick han runt i huset på jakt efter något att använda som vapen. För vem kunde veta vad hon var ute efter. Det kanske var en tjuv? Han skrattade för sig själv och sade "En kvinnlig tjuv vore nästan trevligt att få besök av.” Hans dagar numera innebar mest att sitta framför dumburken som mest visade reklam. Den efterlängtade pensioneringen hade inneburit ensamhet, ensamhet och ännu mer ensamhet.
Med ett triumfierande ”Yes!” drog hon fram nyckeln som skramlande avslöjat sitt gömställe när hon nuddat den. ”Typiskt gamlingar.” Sade hon för sig själv och svepte bak det korpsvarta håret som klippts i en halvkort page dagen innan. ”de tror att det säkraste gömstället är på sakerna. Nu återstår bara att starta skönheten.”
Med kvicka fingrar tryckte hon in i nyckeln i den mycket gamla bilen och den välskötta motorn startade med ett lågt spinnande. Eliza smekte ratten var av äkta trä och skyndade sig ur bilen för att sedan trycka upp portarna, och efter en snabb blick upp mot huset som fortfarande var svart hoppade hon med ett vigt skutt in i den efterlängtade och körde iväg med ett vrål.
Mannen uppe i huset hade lämnat fönstret för bara några sekunder, och toalettbesöket hade gått snabbt.
När han tryckte på spolknappen ryckte han plötsligt till av ett högt motorljud som kom från garaget. ”Aha!” sade han för sig själv och skyndade sig på krumma gammelmansben ut till trappan där han bara hann se bakdelen på sin älskade. Mumlande en massa eder gick han fram till telefonen som stod i hallen. ”Är det polisen? Jag vill anmäla en stöld. En kvinna har just kört iväg med min Triumf Spitfire. Den är röd med svart cabriolet. Ja jag väntar…” Mannen tittade ut genom fönstret och såg plötsligt bilen återvända med kvinnan vid ratten. Hon backade in bilen i garaget och stannade motorn.
När han kastat på luren skyndade han sig ut för att konfrontera kvinnan, men visste inte riktigt vad han skulle säga. ”Hörrudu! Man tar väl inte bara en bil sådär?” med barsk röst gick han fram till förarplatsen. ”Hej jag heter Eliza och…ja det kanske låter underligt, men jag bara måste få provköra din bil. När jag var liten ägde min farfar en liknande som jag älskade att åka och när jag såg den här ute på stan…” Hon tappade orden och visste inte riktigt hur hon skulle förklara. Förresten, hur förklarar man att en bil blivit det mest centrala i ens liv, och att bara känslan att få röra den gjorde henne salig. Hon vände sig skrattande till den gamle mannen. ”Jag är kär i din bil helt enkelt, och vågade inte fråga om lov.” Med sin ena hand smekte hon sätet i vitt skinn. ”Förlåt mig!”
Han funderade på att ringa upp polisen igen, men vad skulle han anmäla? Att någon lånat hans bil. Nej, de hade säkert viktigare saker för sig. Dessutom verkade ju kvinnan vara trevlig. Hans funderingar gick än hit än dit.
”Jag har en lösning.” sade mannen och räckte fram sin värkbrutna hand. ”Hej jag heter Gösta Andersson och bor här. Vem är du?” Förvånad över vändningen räckte hon fram sin smala välmanikyrerade hand och svarade ”Hej! Jag heter Eliza Soleu och bor på söder.” Han öppnade bildörren och hjälpte henne ut, sedan sade han att de skulle gå in i huset.
Inne i det stora huset var väggarna täckta av bilder på snabba sportbilar modell äldre. I köket stod en ensam kopp med lite kallt kaffe och en torr bulle tronade bredvid. När hon med stora ögon tittade sig omkring log han och tog fram ett block. ”Jag har ett förslag.” Sade han och plockade upp en penna som han med snabba snärt slog i bordet. ”Jag vill anställa dig. Du får köra bilen hur mycket du vill, mot att du då och då kommer in och läser för mig. Mina ögon har blivit skumma, och mina vänner är få.” Eliza trodde inte det var sant och såg med lysande ögon på honom. ”Är det sant? Hur mycket jag vill? Tack! Tack snälla, snälla du. Självklart kan jag läsa för dig, men…” Hon tittade med bedjande ögon på mannen som satt hopsjunken bredvid henne. ”Kan du inte lära mig mecka med den också? Snälla?” Gösta skrattade och lade armen över hennes bara axel. ”Klart jag kan, men du måste ha tålamod eftersom synen blivit dålig och kroppen lite seg.
De skrev ett anställningsavtal som löpte på obegränsad tid och dagen efter plingade Eliza på hans dörr. Full av lycka och tillförsikt.
31 augusti 2009
Tema att införa förbud
Det var en gång en kvinna vars absolut högsta önskan var ett barn. Efter flera missfall var hon missmodig och depressionen stod bakom dörren och väntade. ”Jag kommer aldrig att bli mamma” sade hon snyftande till sin man. Han strök henne över huvudet och sade ”Vi får väl se, tiden visar råd.”
En vacker dag i soluppgången födde hon till slut en liten tjej som hade ärvt sin mors envishet, och sin fars själsliga styrka. Den lilla flickan fick namnet Helena och var mycket bortskämd. Efter några år fick hon ett stort lekland som med gemensamma krafter byggdes av hennes föräldrar. Helena älskade sin trädgård och sin fina koja som de byggt i trädet, men såg uppifrån trädet att på andra sidan staketet fanns barn och hon blev nyfiken på dem. Helena hade nu uppnått åldern 6 år och skulle börja skolan. Äntligen skulle hon få träffa andra barn.
Modern hade förvisso varit ute i parken med sin lilla, men att sitta i sandlådan med de andra mammorna tilltalade inte henne. ”Usch! Det är smutsigt och massor av bakterier där.” Sade hon med rynkad näsa och tog tag i Helenas hand för att dra med henne från platsen. ”Kom! Du kan leka i din egen sandlåda. Pappa har lagt lock på så att inga katter kan bajsa i den.” Flickan tittade med längtande ögon på barnen som skrattande satt sida vid sida i sandlådan bland hinkar och spadar i glada färger. ”Men mamma, snälla. Jag vill leka med dem där. ”sade hon och pekade på flickorna och pojkarna. ”Kom nu!” snäste mamman och tog tag i den andra armen för att leda bort sitt barn.
I skolan hade Helena en fristad där mamman inte kunde förbjuda henne något, och hon njöt av friheten av att bara vara. Till slut hade hon skapat en samling av kamrater som hon umgicks med dagligen.
Åren gick och Helenas underligt ensamma liv fortsatte. Mamman tillät henne aldrig att besöka sina vänner och lät aldrig någon komma till deras hus. Leklandet förföll och det enda som då och då användes var den lilla kojan i trädet som blivit Helenas hemliga plats. Från den kunde hon se människor som passerade på gatan utanför deras tomt. Helgerna bestod av långa dagar i ensamhetens tecken som fylldes av tecknande och skrivande. För Helena började skriva dagbok för att ha någon att prata med.
Eftersom hon hade talang och mamman såg det sattes alla teckningar upp i matsalen i deras hus, men att gå på konstskola fanns det inga pengar till hette det. ”Nej, nej. Dessutom är det bara långhåriga sluskar som går där.” Sade hon med hopknipna läppar som gjorde hennes egentligen vackra utseende till surt och elakt.
Till slut hade Helena uppnått åldern då man börjar träffa killar, och hennes hormoner dansade. Modern såg vart det bar och blev plötsligt avundsjuk på sin dotters ungdom. ”Tänk om jag ändå vore ung igen, och fick leva livets glada dagar. Tänk om?” Mamman satte sig med sin dotter i köket för att prata allvar. ”Du vet vad sex är?” sade hon allvarligt och rodnade lite. Helena fnittrade till och berättade sedan att de pratat om sex i skolan i flera år. ”Så då vet du vad männen vill? För det är så min kära Helena att det enda de vill, är att ha sex med dig. Sedan försvinner de.” Helena fnittrade nu ännu mer, och blev pionröd i ansiktet. ”Men alla är väl inte likadana? Dessutom har fröken berättat att man använder preventivmedel så att man inte blir gravid. Det använder väl du?” Hon vände sig mot sin nu tomatröda mor som inte riktigt visste vad hon skulle säga. ”Naturligtvis använder jag sådana. Det räcker med en unge på halsen.” Säger modern och ser plötsligt en utväg. ”Hursomhelst, det jag ville säga är att jag och pappa har bestämt att vi skall förbjuda dig att umgås med killar.” Helena blundade och funderade på vad hon skulle säga, men beslöt sig för att vara tyst och hålla med för husfridens skull. Dessutom kunde hon ju träffa killar i smyg utan sin mors vetskap.
Plötsligt kom hennes pappa in genom dörren. ”Men kära du, Helena måste ju få träffa sina vänner.” Han kramade om sin dotter och höll henne under hakan med sin ena hand. ”Är hon inte vacker våran lilla tjej? Den man som får henne kommer att bli lyckligt lottad. Mamma har lite konstiga ideér ibland. Jag tror minsann att hon är lite avundsjuk på dig.” Det sista sade han med pliriga ögon mot sin fru. ”Inte ett dugg! I min ungdom höll man på sig. Du är den förste och den siste för mig.” sade mamman och rusade ur rummet.
Pappan vände sig mot sin dotter och satte upp sitt pekfinger. ”Ta det lite lugnt med grabbarna, och låt bli att ta med dem hem så skall du se att det löser sig.”
Tyvärr hände det som inte får hände, men ändå sker ibland. Helenas far dog i en tragisk bilolycka när han var på väg hem. Efter begravningen hade mamman ännu ett allvarligt samtal med sin dotter, och nu var hon ARG! ”Helena du är nu 14 år, och killarna börjar titta efter dig eftersom brösten blivit större och du fått kvinnliga former. Jag förbjuder dig, oavsett vad pappa sade, att ha någon som helst kontakt med någon som jag inte träffat och godkänt. Förstått!” Under hela tiden hon talat hytter mamman med fingret som en påk. Stundom träffar det huvudet på Helena, men gör inte ont. Hela flickan vibrerar av ilska, och oförmögen att stoppa den skriker hon på sin mor. ”DU ÄR SÅ JÄVLA DUM! DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV! JAG HATAR DIG!” sedan stegar hon ut från rummet, in på sitt rum och hämtar en väska som snabbt packas med det nödvändigaste, sedan går hon ut genom ytterdörren skrikandes. ”DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV DIN JÄVLA HÄXA! DRA ÅT HELVETE!”
Ekot av ytterdörrens smäll stannar länge i mammans öra innan hon tagit in vad som hänt, och springer till fönstret för att ropa tillbaka sin lilla flicka. ”Helena! Jag älskar ju dig! Jag ville ju bara ditt bästa! Snälla du.” Hon sjunker ner på golvet gråtandes stundom viskande ”Jag ville ju bara ditt bästa.”
Helena har redan tagit reda på vad man gör när föräldrarna beter sig underligt, och går till skolans kurator som tar kontakt med socialen som kontaktar mamman. Hon ber sin dotter komma hem om och om igen, men blir till slut tvungen att inse fakta. Helena får komma till ett fosterhem och växer upp till en käck tjej som älskar sin nya familj och sitt nya liv. Till en början håller de henne kort, men inser att hon faktiskt är en helt vanlig fjortonåring som bara vill ha vänner och kanske, kanske någon gång en pojkvän.
En vacker dag i soluppgången födde hon till slut en liten tjej som hade ärvt sin mors envishet, och sin fars själsliga styrka. Den lilla flickan fick namnet Helena och var mycket bortskämd. Efter några år fick hon ett stort lekland som med gemensamma krafter byggdes av hennes föräldrar. Helena älskade sin trädgård och sin fina koja som de byggt i trädet, men såg uppifrån trädet att på andra sidan staketet fanns barn och hon blev nyfiken på dem. Helena hade nu uppnått åldern 6 år och skulle börja skolan. Äntligen skulle hon få träffa andra barn.
Modern hade förvisso varit ute i parken med sin lilla, men att sitta i sandlådan med de andra mammorna tilltalade inte henne. ”Usch! Det är smutsigt och massor av bakterier där.” Sade hon med rynkad näsa och tog tag i Helenas hand för att dra med henne från platsen. ”Kom! Du kan leka i din egen sandlåda. Pappa har lagt lock på så att inga katter kan bajsa i den.” Flickan tittade med längtande ögon på barnen som skrattande satt sida vid sida i sandlådan bland hinkar och spadar i glada färger. ”Men mamma, snälla. Jag vill leka med dem där. ”sade hon och pekade på flickorna och pojkarna. ”Kom nu!” snäste mamman och tog tag i den andra armen för att leda bort sitt barn.
I skolan hade Helena en fristad där mamman inte kunde förbjuda henne något, och hon njöt av friheten av att bara vara. Till slut hade hon skapat en samling av kamrater som hon umgicks med dagligen.
Åren gick och Helenas underligt ensamma liv fortsatte. Mamman tillät henne aldrig att besöka sina vänner och lät aldrig någon komma till deras hus. Leklandet förföll och det enda som då och då användes var den lilla kojan i trädet som blivit Helenas hemliga plats. Från den kunde hon se människor som passerade på gatan utanför deras tomt. Helgerna bestod av långa dagar i ensamhetens tecken som fylldes av tecknande och skrivande. För Helena började skriva dagbok för att ha någon att prata med.
Eftersom hon hade talang och mamman såg det sattes alla teckningar upp i matsalen i deras hus, men att gå på konstskola fanns det inga pengar till hette det. ”Nej, nej. Dessutom är det bara långhåriga sluskar som går där.” Sade hon med hopknipna läppar som gjorde hennes egentligen vackra utseende till surt och elakt.
Till slut hade Helena uppnått åldern då man börjar träffa killar, och hennes hormoner dansade. Modern såg vart det bar och blev plötsligt avundsjuk på sin dotters ungdom. ”Tänk om jag ändå vore ung igen, och fick leva livets glada dagar. Tänk om?” Mamman satte sig med sin dotter i köket för att prata allvar. ”Du vet vad sex är?” sade hon allvarligt och rodnade lite. Helena fnittrade till och berättade sedan att de pratat om sex i skolan i flera år. ”Så då vet du vad männen vill? För det är så min kära Helena att det enda de vill, är att ha sex med dig. Sedan försvinner de.” Helena fnittrade nu ännu mer, och blev pionröd i ansiktet. ”Men alla är väl inte likadana? Dessutom har fröken berättat att man använder preventivmedel så att man inte blir gravid. Det använder väl du?” Hon vände sig mot sin nu tomatröda mor som inte riktigt visste vad hon skulle säga. ”Naturligtvis använder jag sådana. Det räcker med en unge på halsen.” Säger modern och ser plötsligt en utväg. ”Hursomhelst, det jag ville säga är att jag och pappa har bestämt att vi skall förbjuda dig att umgås med killar.” Helena blundade och funderade på vad hon skulle säga, men beslöt sig för att vara tyst och hålla med för husfridens skull. Dessutom kunde hon ju träffa killar i smyg utan sin mors vetskap.
Plötsligt kom hennes pappa in genom dörren. ”Men kära du, Helena måste ju få träffa sina vänner.” Han kramade om sin dotter och höll henne under hakan med sin ena hand. ”Är hon inte vacker våran lilla tjej? Den man som får henne kommer att bli lyckligt lottad. Mamma har lite konstiga ideér ibland. Jag tror minsann att hon är lite avundsjuk på dig.” Det sista sade han med pliriga ögon mot sin fru. ”Inte ett dugg! I min ungdom höll man på sig. Du är den förste och den siste för mig.” sade mamman och rusade ur rummet.
Pappan vände sig mot sin dotter och satte upp sitt pekfinger. ”Ta det lite lugnt med grabbarna, och låt bli att ta med dem hem så skall du se att det löser sig.”
Tyvärr hände det som inte får hände, men ändå sker ibland. Helenas far dog i en tragisk bilolycka när han var på väg hem. Efter begravningen hade mamman ännu ett allvarligt samtal med sin dotter, och nu var hon ARG! ”Helena du är nu 14 år, och killarna börjar titta efter dig eftersom brösten blivit större och du fått kvinnliga former. Jag förbjuder dig, oavsett vad pappa sade, att ha någon som helst kontakt med någon som jag inte träffat och godkänt. Förstått!” Under hela tiden hon talat hytter mamman med fingret som en påk. Stundom träffar det huvudet på Helena, men gör inte ont. Hela flickan vibrerar av ilska, och oförmögen att stoppa den skriker hon på sin mor. ”DU ÄR SÅ JÄVLA DUM! DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV! JAG HATAR DIG!” sedan stegar hon ut från rummet, in på sitt rum och hämtar en väska som snabbt packas med det nödvändigaste, sedan går hon ut genom ytterdörren skrikandes. ”DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV DIN JÄVLA HÄXA! DRA ÅT HELVETE!”
Ekot av ytterdörrens smäll stannar länge i mammans öra innan hon tagit in vad som hänt, och springer till fönstret för att ropa tillbaka sin lilla flicka. ”Helena! Jag älskar ju dig! Jag ville ju bara ditt bästa! Snälla du.” Hon sjunker ner på golvet gråtandes stundom viskande ”Jag ville ju bara ditt bästa.”
Helena har redan tagit reda på vad man gör när föräldrarna beter sig underligt, och går till skolans kurator som tar kontakt med socialen som kontaktar mamman. Hon ber sin dotter komma hem om och om igen, men blir till slut tvungen att inse fakta. Helena får komma till ett fosterhem och växer upp till en käck tjej som älskar sin nya familj och sitt nya liv. Till en början håller de henne kort, men inser att hon faktiskt är en helt vanlig fjortonåring som bara vill ha vänner och kanske, kanske någon gång en pojkvän.
30 augusti 2009
Tema nystart
På ett enda ögonblick försvann allt. Den flimrande datorskärmen blev kolsvart och gav inte ett ljud ifrån sig.
En kall hand greppade tag i hennes hjärta. Var allt borta nu? Alla noveller, och uppstartade böcker, alla hennes dikter. Var de förlorade? Utan att kunna andas riktigt tryckte Petra på startknappen. Pulsen galopperade, och man kunde se dess rörelse under den tunna huden. Ett brett band av smärta började dunka i hennes huvud, och viss om fortsättningen på anfallet skyndade hon sig in på toaletten för att ta en tablett.
När hon svalt det lilla röda pillret skyndade hon sig tillbaka till datorn som stod tvekande med knappt något ljus alls på sin skärm. I magen började en stor fladdrande ångest att etablera sig, tänk om allt var borta?
Petra förbannade att hon inte varit iväg och köpt en extra hårddisk. Det hade ju stått så mycket om hur det kunde gå i de där datatidningarna hon fick i sin brevlåda med jämna mellanrum. Varför hade hon varit så långsam?
Funderande på vad som funnits i den lilla manicken gick hon runt, runt i rummet med snabba steg. Plötsligt mindes Petra att alla foton hade ju också funnits i datan. Alla minnen, alla barns födelse och födelsedagar, alla resor de gjort, ombyggnaden av huset, ja allt.
Visserligen hade datorn massor av år på sitt samvete, men de hade ju ökat kapaciteten och bytt batteri. Hade det inte räckt? Den stora högen med Pc för alla och allt om PC revs fram och hamnade i en stor hög på golvet. Mitt bland dem satte hon ner sin nätta rumpa och började noga leta igenom dem. Tidning efter tidning hamnade i
påsen som skulle lämnas till pappersinlämningen utan resultat.
Med jämna mellanrum gick hon in på kontoret för att kolla om datorn startat.
Den stod surrande och tvekande…Den blå linjen hade stannat på mitten och ville inte fortsätta sitt sökande.
”Faan också, vad gör jag nu?” Petra funderade på vem som kunde hjälpa henne, men kom inte på någon. Hon var tvungen att hitta lösningen själv. Eller, fanns det ingen?
Plötsligt klarnade en bild fram och hon kunde se sina alster radas upp.
Med en djup suck av lättnad letade hon upp en cd-skiva att kopiera till, och lovade sig själv att åka till affären och köpa en lös hårddisk dagen efter.
En kall hand greppade tag i hennes hjärta. Var allt borta nu? Alla noveller, och uppstartade böcker, alla hennes dikter. Var de förlorade? Utan att kunna andas riktigt tryckte Petra på startknappen. Pulsen galopperade, och man kunde se dess rörelse under den tunna huden. Ett brett band av smärta började dunka i hennes huvud, och viss om fortsättningen på anfallet skyndade hon sig in på toaletten för att ta en tablett.
När hon svalt det lilla röda pillret skyndade hon sig tillbaka till datorn som stod tvekande med knappt något ljus alls på sin skärm. I magen började en stor fladdrande ångest att etablera sig, tänk om allt var borta?
Petra förbannade att hon inte varit iväg och köpt en extra hårddisk. Det hade ju stått så mycket om hur det kunde gå i de där datatidningarna hon fick i sin brevlåda med jämna mellanrum. Varför hade hon varit så långsam?
Funderande på vad som funnits i den lilla manicken gick hon runt, runt i rummet med snabba steg. Plötsligt mindes Petra att alla foton hade ju också funnits i datan. Alla minnen, alla barns födelse och födelsedagar, alla resor de gjort, ombyggnaden av huset, ja allt.
Visserligen hade datorn massor av år på sitt samvete, men de hade ju ökat kapaciteten och bytt batteri. Hade det inte räckt? Den stora högen med Pc för alla och allt om PC revs fram och hamnade i en stor hög på golvet. Mitt bland dem satte hon ner sin nätta rumpa och började noga leta igenom dem. Tidning efter tidning hamnade i
påsen som skulle lämnas till pappersinlämningen utan resultat.
Med jämna mellanrum gick hon in på kontoret för att kolla om datorn startat.
Den stod surrande och tvekande…Den blå linjen hade stannat på mitten och ville inte fortsätta sitt sökande.
”Faan också, vad gör jag nu?” Petra funderade på vem som kunde hjälpa henne, men kom inte på någon. Hon var tvungen att hitta lösningen själv. Eller, fanns det ingen?
Plötsligt klarnade en bild fram och hon kunde se sina alster radas upp.
Med en djup suck av lättnad letade hon upp en cd-skiva att kopiera till, och lovade sig själv att åka till affären och köpa en lös hårddisk dagen efter.
29 augusti 2009
TEMA Skriv om att ångra sig
När Niklas gick iväg slog Petra på sig själv med knytnävarna. ”Hur kunde jag vara så feg? Varför? Nästa gång då jäklar i nåda skall jag ge allt!” Hon sparkade ilsket iväg en ensam kotte som landat framför hennes sandalklädda fot. Irriterad på sig själv gick hon upp i den trånga lägenheten och slog igen ytterdörren med en hård smäll innan hon gråtande slängde sig ner i sin säng.
Som vanligt hade flirten börjat med att allt var frid och fröjd, men eftersom hon var blyg och inte riktigt vågade visa vad hon kände trodde killarna att hon var ointresserad och istället för att ge henne en chans avslutade de snabbt relationen med ett ”Jag tror inte det är någon ide att vi ses mer. Du verkar inte vilja vara intresserad av mig. Ha det bra!” I bästa fall gjorde dem det när de träffades, i värsta fall per SMS.
I ett försök att våga mer använde hon alkohol för att dämpa rädslan, men det slutade med att hon tidigt på kvällen fick åka hem med vingliga fötter och dunkande huvud. Spriten hade gjort så att dansandet som vanligtvis var en njutning blev en pina av att ständigt kliva fel och slå till folk.
På bussen hem bestämde Petra sig för att ge allt utan att involvera sprit. Hon fick helt enkelt ta sig i kragen resonerade hon och tryckte på hissknappen som tog henne upp till lägenheten. Sängen var mjuk och skön och snart hade Petra somnat den oroliga onyktra sömnen.
Några veckor senare sprang hon på en kille som passerade över gatan ,och med ett generat ”förlåt” tittade hon in i de blåaste ögon hon någonsin sett. Han borstade av sina byxor lite lätt och samlade ihop grejorna han tappat innan han tog fram ett block och skrev sitt nummer i. Med ett ”ritsch” drog han av lappen och lämnade över den till henne med ett ”Jag heter Andreas. Ring mig, jag vill träffa dig!” sedan pussade han Petra på kinden och gick iväg medan hon med chockad min stod kvar. ”Men, men…”stammade hon efter den bortflyende gestalten.
Under dagen tittade hon flera gånger på siffrorna han plitat ner i all hast, och kollade på internet efter hans namn.
Hon kikade på facebook med stor möda eftersom hon inte var van, men kunde inte hitta namnet där heller.
Killen var ett mysterium som krävde en lösning, och med darriga ben slog Petra siffrorna hon vid det här laget memorerat i huvudet. Flera signaler gick fram, och svetten började tränga fram i hennes händer. Under armarna växte två stora ringar som sedan spred sig över ryggen. När Petra räknat till åtta signaler utan svar och precis tänkte lägga på luren svarade han. ”Andreas Linder:” Hon vred sig olustigt och funderade på att lägga på när hon mindes sitt sista förhållande. ”Nä, inte en gång till! ”sade hon högt, och han sade jublande. ”Den rösten känner jag igen! Det är ju du, tjejen från idag. Vad kul att du ringde!” De hittade snart gemensamma samtalsämnen, och tre timmar senare avslutades samtalet med ett ”Då ses vi imorgon då! Kram!”
När morgonens första strålar lyste över husen satt Petra på balkongen och tittade ner över gatan. I hennes mage fladdrade en liten fjäril och i hennes sinne laddade hon för att sopa bort blygheten som ständigt var hennes följeslagare. Efter en snabb blick på klockan kunde hon konstatera att det var fem timmar kvar innan de skulle ses. Andreas hade lovat att hämta henne hemma i lägenheten, och efter en snabb genomgång var den tiptop.
Klockan hade blivit nästan tio när Petra hörde tveksamma fotsteg i trappan som då och då stannade till. En snabb titt i titthålet i dörren visade en mörkhårig kort krallig kille som undersökte namnet på dörrarna han passerade medan han gick och mumlade. ”Nej, inte här, men här då? Vilken våning sade hon nu då? Aha, här är det!” Han drog med sin ena hand över håret och rättade till skjortan som ledigt satt över de blå jeansen.
Petra öppnade dörren samtidigt som han satte fingret mot ringklockan. Lite blygt kramade de om varandra innan hon bjöd in honom i lägenheten. ”Skall vi gå direkt? Eller vill du se dig om?” frågade hon och satte på sig en tunn jacka över sina slitna jeans och magkorta tröja. Han tittade uppskattande på tjejen framför sig och räckte sedan fram sin hand. ”Vi går ut i solskenet och myser. Lägenheten hinner vi med.”
Hand i hand gick de runt staden som visade sitt absolut bästa jag. Efter en kort fika fortsatte de hem till henne för att tillsammans fixa till kvällsmiddag. Kvällen var ljum och när de satt på balkongen med sina händer inflätade i varandra tog Petra ett djupt andetag innan hon började prata. ”Andreas, jag gillar dig” Hon blev förvånad över att ordet så lätt kommit över hennes läppar, och repade nytt mod för att fortsätta.” Jag vill träffa dig och lära känna den rätta Andreas. Vi kan väl bara vara och ta det lite lugnt. ” Han tog en tugga på baguetten och tittade henne djupt i ögonen ”Det är lugnt, huvudsaken jag vet att du trivs i mitt sällskap. För du verkar vara en pangtjej.”
Andreas drog suckade ”Jag är lite blyg i vanliga fall, men ditt härliga sätt har fått mig att slappna av totalt. Du är så mysig!” Det sista sade han efter att ha greppat tag i hennes midja och dragit ner henne i knät. ”Jag har aldrig gett ut mitt nummer på det där sättet förut. Faan, jag skakade i benen när jag gav dig det , så nervös var jag.” Andreas skrattade och kisade mot henne. ”Du då? Är du alltid lika cool?” Hon skrattade till och berättade om morgonens vånda. ”Jag är så glad att du vågade ge mig ditt nummer, och jag ångrar INTE att jag ringde.” Sade hon, och pussade försiktigt honom på munnen förvånad över sitt mod. Han svarade snabbt på inviten och snart hade kyssarna övergått till hångel. ”Nu tar vi det lugnt!” sade hon och satte en hand över hans bröst. ”Vi har ju just träffats. När natten gick över till gryning kröp Petra ner i sin nu tillskrynklade säng med ett stort leende.
Stolt över att hon vågat ringa, och glad över bekantskapen med Andreas. ”Att våga är att vinna. Att inte våga är att förlora sig själv” sade hon för sig själv innan ögon föll ihop.
Som vanligt hade flirten börjat med att allt var frid och fröjd, men eftersom hon var blyg och inte riktigt vågade visa vad hon kände trodde killarna att hon var ointresserad och istället för att ge henne en chans avslutade de snabbt relationen med ett ”Jag tror inte det är någon ide att vi ses mer. Du verkar inte vilja vara intresserad av mig. Ha det bra!” I bästa fall gjorde dem det när de träffades, i värsta fall per SMS.
I ett försök att våga mer använde hon alkohol för att dämpa rädslan, men det slutade med att hon tidigt på kvällen fick åka hem med vingliga fötter och dunkande huvud. Spriten hade gjort så att dansandet som vanligtvis var en njutning blev en pina av att ständigt kliva fel och slå till folk.
På bussen hem bestämde Petra sig för att ge allt utan att involvera sprit. Hon fick helt enkelt ta sig i kragen resonerade hon och tryckte på hissknappen som tog henne upp till lägenheten. Sängen var mjuk och skön och snart hade Petra somnat den oroliga onyktra sömnen.
Några veckor senare sprang hon på en kille som passerade över gatan ,och med ett generat ”förlåt” tittade hon in i de blåaste ögon hon någonsin sett. Han borstade av sina byxor lite lätt och samlade ihop grejorna han tappat innan han tog fram ett block och skrev sitt nummer i. Med ett ”ritsch” drog han av lappen och lämnade över den till henne med ett ”Jag heter Andreas. Ring mig, jag vill träffa dig!” sedan pussade han Petra på kinden och gick iväg medan hon med chockad min stod kvar. ”Men, men…”stammade hon efter den bortflyende gestalten.
Under dagen tittade hon flera gånger på siffrorna han plitat ner i all hast, och kollade på internet efter hans namn.
Hon kikade på facebook med stor möda eftersom hon inte var van, men kunde inte hitta namnet där heller.
Killen var ett mysterium som krävde en lösning, och med darriga ben slog Petra siffrorna hon vid det här laget memorerat i huvudet. Flera signaler gick fram, och svetten började tränga fram i hennes händer. Under armarna växte två stora ringar som sedan spred sig över ryggen. När Petra räknat till åtta signaler utan svar och precis tänkte lägga på luren svarade han. ”Andreas Linder:” Hon vred sig olustigt och funderade på att lägga på när hon mindes sitt sista förhållande. ”Nä, inte en gång till! ”sade hon högt, och han sade jublande. ”Den rösten känner jag igen! Det är ju du, tjejen från idag. Vad kul att du ringde!” De hittade snart gemensamma samtalsämnen, och tre timmar senare avslutades samtalet med ett ”Då ses vi imorgon då! Kram!”
När morgonens första strålar lyste över husen satt Petra på balkongen och tittade ner över gatan. I hennes mage fladdrade en liten fjäril och i hennes sinne laddade hon för att sopa bort blygheten som ständigt var hennes följeslagare. Efter en snabb blick på klockan kunde hon konstatera att det var fem timmar kvar innan de skulle ses. Andreas hade lovat att hämta henne hemma i lägenheten, och efter en snabb genomgång var den tiptop.
Klockan hade blivit nästan tio när Petra hörde tveksamma fotsteg i trappan som då och då stannade till. En snabb titt i titthålet i dörren visade en mörkhårig kort krallig kille som undersökte namnet på dörrarna han passerade medan han gick och mumlade. ”Nej, inte här, men här då? Vilken våning sade hon nu då? Aha, här är det!” Han drog med sin ena hand över håret och rättade till skjortan som ledigt satt över de blå jeansen.
Petra öppnade dörren samtidigt som han satte fingret mot ringklockan. Lite blygt kramade de om varandra innan hon bjöd in honom i lägenheten. ”Skall vi gå direkt? Eller vill du se dig om?” frågade hon och satte på sig en tunn jacka över sina slitna jeans och magkorta tröja. Han tittade uppskattande på tjejen framför sig och räckte sedan fram sin hand. ”Vi går ut i solskenet och myser. Lägenheten hinner vi med.”
Hand i hand gick de runt staden som visade sitt absolut bästa jag. Efter en kort fika fortsatte de hem till henne för att tillsammans fixa till kvällsmiddag. Kvällen var ljum och när de satt på balkongen med sina händer inflätade i varandra tog Petra ett djupt andetag innan hon började prata. ”Andreas, jag gillar dig” Hon blev förvånad över att ordet så lätt kommit över hennes läppar, och repade nytt mod för att fortsätta.” Jag vill träffa dig och lära känna den rätta Andreas. Vi kan väl bara vara och ta det lite lugnt. ” Han tog en tugga på baguetten och tittade henne djupt i ögonen ”Det är lugnt, huvudsaken jag vet att du trivs i mitt sällskap. För du verkar vara en pangtjej.”
Andreas drog suckade ”Jag är lite blyg i vanliga fall, men ditt härliga sätt har fått mig att slappna av totalt. Du är så mysig!” Det sista sade han efter att ha greppat tag i hennes midja och dragit ner henne i knät. ”Jag har aldrig gett ut mitt nummer på det där sättet förut. Faan, jag skakade i benen när jag gav dig det , så nervös var jag.” Andreas skrattade och kisade mot henne. ”Du då? Är du alltid lika cool?” Hon skrattade till och berättade om morgonens vånda. ”Jag är så glad att du vågade ge mig ditt nummer, och jag ångrar INTE att jag ringde.” Sade hon, och pussade försiktigt honom på munnen förvånad över sitt mod. Han svarade snabbt på inviten och snart hade kyssarna övergått till hångel. ”Nu tar vi det lugnt!” sade hon och satte en hand över hans bröst. ”Vi har ju just träffats. När natten gick över till gryning kröp Petra ner i sin nu tillskrynklade säng med ett stort leende.
Stolt över att hon vågat ringa, och glad över bekantskapen med Andreas. ”Att våga är att vinna. Att inte våga är att förlora sig själv” sade hon för sig själv innan ögon föll ihop.
Tema att göra något tillsammans
Det lilla huset som en gång strålat i solskenet med sin faluröda färg och sina kritvita knutar stod nu ledset och bortglömt i den lilla dalgången. Tegeltaket hade antagit en mörk rostbrun färg, och var täckt av mossa. Gräsmattan som en gång i tiden varit ett frodigt potatisland såg ut som dinosauriedalen med sina djupa dalgångar. De som bodde i huset orkade knappt ta sig fram, och tittade varje morgon uppgivet på sin en gång så vackra tomt. När vinterkylan dödat alla växter och drivorna låg höga hade människorna det mycket tufft. Från vedboden löpte ett vingligt spår som då och då blev dubbelt så bred där någon satt sig ner.
De två som kom på visningen såg det ingen annan såg, och ritade tillsammans upp i sitt sinne hur vackert det skulle kunna bli, och de lade ett bud under det angivna innan de lämnade den outsägligt vackra bygden.
Faktumet att allt var schassigt och behövde vård skrämde bort de som inte kunde eller ville renovera och bara några dagar senare ringde mäklaren för att tala om att huset var deras.
Med en skräckfylld glädje åkte de 2 månader senare till sitt hus med egen nyckel för att städa ur och titta lite närmare på vad de köpt. Båda två var lyriska över läget mellan ängarna och den lilla skogsdungen
Den första sommaren grävde de upp lerjorden som låg som en tjock matta .runt grunden, och satte värmande dräneringsskivor på den för att sedan skotta ner krossad sten istället för jord. Musklerna spelade på de svettiga ungdomarna från mannens jobb som mot betalning hjälpte honom med det dryga jobbet att med skottkärra köra stenkross. Nere i källaren började en förvandling äga rum, och rummen därnere blev varma och sköna.
Kvinnan som var höggravid hjälpte till med det hon kunde, och grävde upp stenar som tittade upp ur marken i den nya gräsmattan som bildades av jorden som en gång legat runt huset. Dessutom måste alla växter som fanns runt huset grävas upp och planteras på andra ställen.
Vintern var på gång och en vedbod tillverkades istället för den gamla som rivits. Ny fräsch ved höggs upp, och det var två stolta människor som en månad senare stod framför boden. De hade med gemensamma krafter skapat något de aldrig någonsin gjort förut.
Med barnen runt hälarna målades de gamla bodarna om, och när våren gjorde sitt intåg började röjningen i trädgården. Svartvinbärsbuskarna som varit en manshög stora kapades ner till backen, och äppelträden med alla vattenskott som pekade upp som långa armar mot himlen kapades efter konstens alla regler.
När sommaren sakta men säkert kom till den lilla byn hade vårvattnet samlats under huset, och när de letade på nätet och frågade andra kunniga stod det snart klart att det var dags igen att ta hem grävmaskinen.
Trekammarbrunnen som fanns var uttjänt, och dräneringen obefintlig. Det blev en dyr historia som betalades genom att mannen jobbade extra.
På baksidan och sidan byggde de med gemensamma krafter upp en vacker pergola och veranda som sedan utnyttjades flitigt. Men när den byggdes såg de att huset flagnat och behövde målas.
När höstens första löv föll av träden stod det fordom blekröda huset med vit/gråa knutar i ny dräkt. Faluröd färg täckte nu fasaden, och runt fönstren som också byttes ut satt nu svarta formsågade foder som gav huset en lite gammaldags framtoning. De vita knutarna hade bytts ut till andra som målats svarta.
Ett bygglov som sökts samtidigt som de flyttade in damp ner godkänt och klart i deras brevlåda en klar höstmorgon. En tillbyggnad över hela huset hade noga ritats upp med gemensamma krafter, och ett så kallat mansardtak i falsad plåt skulle ersätta det endast 18 gradiga låga nuvarande tegeltaket.
Barnen krävde mera utrymme, och tanken var att de skulle få husera på övervåningen när de som tonåringar skulle dra hem sina vänner. De två människorna bestämde att skjuta upp det stora jobbet med övervåningen, och satte sig istället ner med en planering av husets källare framför sig, ivriga att sätta tänderna i nästa projekt. I källaren skulle deras framtida badrum finnas, och en tvättstuga, men det som intresserade kvinnan nästan mest låg under deras sovrum täckt av jord. Ett oanvänt utrymme som i framtiden skulle bli deras bibliotek. Där skulle hon skriva nya böcker, noveller och dikter vid sitt skrivbord, och alla deras cd-skivor som nu låg nedpackade skulle få gott om plats.
Huset njöt av all omtanke och belönade sina inneboende med värme, trygghet och trivsel, och ute på tomten som fått kärleksfull behandling spirade allt i ljuvlig grönska. Gräsmattorna växte och blev tjocka, vackra, mjuka mattor för små barnafötter att springa i.
Deras händer var täckta av valkar som vittnade om hårt arbete, men de hade en plan på att som 55-åringar vara klar med sitt livsverk för att då bara njuta.
De två som kom på visningen såg det ingen annan såg, och ritade tillsammans upp i sitt sinne hur vackert det skulle kunna bli, och de lade ett bud under det angivna innan de lämnade den outsägligt vackra bygden.
Faktumet att allt var schassigt och behövde vård skrämde bort de som inte kunde eller ville renovera och bara några dagar senare ringde mäklaren för att tala om att huset var deras.
Med en skräckfylld glädje åkte de 2 månader senare till sitt hus med egen nyckel för att städa ur och titta lite närmare på vad de köpt. Båda två var lyriska över läget mellan ängarna och den lilla skogsdungen
Den första sommaren grävde de upp lerjorden som låg som en tjock matta .runt grunden, och satte värmande dräneringsskivor på den för att sedan skotta ner krossad sten istället för jord. Musklerna spelade på de svettiga ungdomarna från mannens jobb som mot betalning hjälpte honom med det dryga jobbet att med skottkärra köra stenkross. Nere i källaren började en förvandling äga rum, och rummen därnere blev varma och sköna.
Kvinnan som var höggravid hjälpte till med det hon kunde, och grävde upp stenar som tittade upp ur marken i den nya gräsmattan som bildades av jorden som en gång legat runt huset. Dessutom måste alla växter som fanns runt huset grävas upp och planteras på andra ställen.
Vintern var på gång och en vedbod tillverkades istället för den gamla som rivits. Ny fräsch ved höggs upp, och det var två stolta människor som en månad senare stod framför boden. De hade med gemensamma krafter skapat något de aldrig någonsin gjort förut.
Med barnen runt hälarna målades de gamla bodarna om, och när våren gjorde sitt intåg började röjningen i trädgården. Svartvinbärsbuskarna som varit en manshög stora kapades ner till backen, och äppelträden med alla vattenskott som pekade upp som långa armar mot himlen kapades efter konstens alla regler.
När sommaren sakta men säkert kom till den lilla byn hade vårvattnet samlats under huset, och när de letade på nätet och frågade andra kunniga stod det snart klart att det var dags igen att ta hem grävmaskinen.
Trekammarbrunnen som fanns var uttjänt, och dräneringen obefintlig. Det blev en dyr historia som betalades genom att mannen jobbade extra.
På baksidan och sidan byggde de med gemensamma krafter upp en vacker pergola och veranda som sedan utnyttjades flitigt. Men när den byggdes såg de att huset flagnat och behövde målas.
När höstens första löv föll av träden stod det fordom blekröda huset med vit/gråa knutar i ny dräkt. Faluröd färg täckte nu fasaden, och runt fönstren som också byttes ut satt nu svarta formsågade foder som gav huset en lite gammaldags framtoning. De vita knutarna hade bytts ut till andra som målats svarta.
Ett bygglov som sökts samtidigt som de flyttade in damp ner godkänt och klart i deras brevlåda en klar höstmorgon. En tillbyggnad över hela huset hade noga ritats upp med gemensamma krafter, och ett så kallat mansardtak i falsad plåt skulle ersätta det endast 18 gradiga låga nuvarande tegeltaket.
Barnen krävde mera utrymme, och tanken var att de skulle få husera på övervåningen när de som tonåringar skulle dra hem sina vänner. De två människorna bestämde att skjuta upp det stora jobbet med övervåningen, och satte sig istället ner med en planering av husets källare framför sig, ivriga att sätta tänderna i nästa projekt. I källaren skulle deras framtida badrum finnas, och en tvättstuga, men det som intresserade kvinnan nästan mest låg under deras sovrum täckt av jord. Ett oanvänt utrymme som i framtiden skulle bli deras bibliotek. Där skulle hon skriva nya böcker, noveller och dikter vid sitt skrivbord, och alla deras cd-skivor som nu låg nedpackade skulle få gott om plats.
Huset njöt av all omtanke och belönade sina inneboende med värme, trygghet och trivsel, och ute på tomten som fått kärleksfull behandling spirade allt i ljuvlig grönska. Gräsmattorna växte och blev tjocka, vackra, mjuka mattor för små barnafötter att springa i.
Deras händer var täckta av valkar som vittnade om hårt arbete, men de hade en plan på att som 55-åringar vara klar med sitt livsverk för att då bara njuta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)