TEMA Fira forts. på gårdagens förvalta

”Nå!” Jesper nästan skrek ut ordet. Han tittade på sin fru som stod och pratade med en man en bit ifrån honom och tänkte för sig själv att nu passade hon på den jävla satmaran. Fjädrade sig som en påfågel framför den okände mannen och puffade med håret som en filmstjärna. Han spottade på golvet och stoppade in ett tuggummi för att dölja alkoholdoften. Det kändes som om blodet sjöng i kroppen och ilskan rann fort av honom för att ersättas av ångest. Var de på väg att splittras han och Elisa? Ville hon inte längre ha honom? Han satte sig tungt på en av stolarna vid bordet och tittade rakt fram på ingenting. Barnen? Hur skulle det bli med barnen om de splittrades?

Anna-Klara räckte upp handen och klirrandet av armbanden fick Jesper att vakna till. ”Som jag sade förut så känner jag inte Emma, men tror säkert att jag skulle klara av ansvaret. Pappa kan säkert hjälpa mig om det skulle behövas.” Den långa färggranna kjolen som var hopsatt av flera olika tygstuvar hasade nästan över hennes smala höfter, och de två olikfärgade korta linnena som satts ovanpå varandra för att stärka effekten drogs uppåt över den vältränade brunbrända magen. Männen tittade fascinerat på den lilla tjejens uppenbarelse och grubblade på vilket vis de var släkt med henne. Den lilla guldfärgade näsringen blänkte då och då till i solen som tittade in i rummet, och hon liknade inget de tidigare sett. Hyn glänste som ebenholts och de smaragdgröna ögonen gick igenom deras själar.

Jesper reste sig upp och räckte sin hand till Anna-Klara. ”Okej! Du får prova. Det verkar som att du är den enda som verkligen menar vad du säger, och bryr dig om Emma. Här är nyckeln.” Han räckte fram en knippa nycklar fäst vid en nyckelring med ett svartvitt foto. ”Adressen har du här. Åk iväg och prata med henne, men var noga med att låsa dörren då du går. Annars smiter hon.” Jesper vände sig till de andra och schasade iväg dem. ”Seså showen är slut! Åk hem till era prydliga små hem och fundera på vad ni just gjort. Emma är er släkting, inte en pengastinn sugga som skall mjölkas. Hon är en underbar människa som gett så otroligt mycket stöd till oss.”

När dörren stängts efter sista släktingen gick Elisa fram till Jesper och slog till honom det hårdaste hon kunde. ”Din jävla fähund! Kunde du inte låta bli spriten för en gång skull? Hörde du inte viskningarna bakom din rygg? Jag fick skämmas å dina vägnar, skämmas.” Hon gick gråtande upp till övervåningen med stampande steg och slängde ned innehållet i garderob efter garderob. ”Förbannade karl! Förbannade liv! Åh…” Hon tittade en lång stund på skorna för att försöka bestämma vilka som skulle tas med, men föll till slut ihop i en liten hög på golvet. ”Varför? Varför? Varför?” Elisa mindes så väl den där dagen då hon kom hem oförhappandes och fann sin man med sekreteraren. Ilskan hon känt då hade aldrig släppt, och den präglade livet fortfarande trots att det gått nästan ett år. ”Vi kan väl fortsätta för barnens skull? Snälla?” Orden Jesper sagt hade stoppat henne från att gå den dagen, men satt upp en mur av is mot honom. Hon rös om han tog i henne, och pilar av giftiga kommentarer slank ständigt ur hennes mun utan att hon kunde stoppa dem.

"För barnen skull, för barnens skull." Som ett mantra sade hon orden dag efter dag för att stoppa sig själv från att sticka ifrån alltihop. Idag var mantrat plötsligt borta och hade istället ersatts av två bruna pigga ögon som kärleksfullt förklarade att hon förtjänade kärlek och borde lämna Jesper.
Hon reste sig upp, smällde ihop väskorna och ryckte till sig två par skor. ”Jag kan ju hämta resten senare.” sade hon högt för sig själv. Stånkande drog Elisa väska efter väska nedför trappan och nickade kort åt sin man innan hon stängde ytterdörren och gick ut.

Anna-Klara hittade adressen hon fått, parkerade sin lilla sportbil och gick in på tomten. Hon såg att den var lite eftersatt och det kliade i hennes fingrar att få påta i jorden. Leende tittade hon på syrenerna som sträckte sig långt över hustaket och bildade ett tak av doftande blommor. Jordgubbar hade planterats runt hela kanten på rabatten och plantorna dignade av söta bär som lockade henne att smaka. Hon tog en och snurrade runt, runt med armarna utsträckta. Kroppen fylldes av euforisk lycka och hon kände sig för första gången på länge som hemma. ”Får jag vara med?” Rösten kom från en berså av schersmin. Fnittrande stod kvinnan klädd i nattlinnet och tittade på Anna-Klara. ”Vem är du?” Det rynkiga ansiktet hade två små smilgropar och var brunbränt. Ögonen plirade närsynt och händer likt små klor sträcktes fram mot Anna-Klara. ”Jag heter Pippi Långstrump. Min häst Lilla Gubben är försvunnen och jag hittar honom ingenstans. Kan du hjälpa mig?” Anna-Klara sträckte fram sin smala hand och presenterade sig. ”Jag heter Anna-Klara. Hur kom du ut? Låste de inte dörren?” Kvinnan pekade skrattande på en stege som rests mot huset. ”Jocke hjälpte mig ut, och idag hittade vi nyckeln som de gömt. ”Anna-Klara beslöt sig för att vänta med ytterligare frågor, men undrade vem den där Jocke var.

Pendlandet mellan fantasi och skeende blev jobbigt för Emma och för att komma över passagerna hanterade hon allt som en enda verklighet. Hon var Pippi Långstrump. En karaktär som passade den lilla gumman mycket bra eftersom hon levde lite som henne. Katter sprang in och ut i huset som de ville, och kattluckan svängde ideligen fram och tillbaka. De gned sig spinnande mot sin matmors ben och jamade högt efter mat eller klappar. Huset var lite slitet och en och annan takpanna skulle behöva bytas ut för att det inte skulle bli läckage. I fönstret prunkade stora röda och rosa pelargonior som nästan sträckte sig ut. Gräsmattan hade stora tufsiga grästorvor och hade invaderats av blommor. Det var vackert vildvuxet.
”Skall vi gå in och fira.”

Emma tog Anna-Klaras hand i sin och haltade mödosamt in genom dörren. ”Vi får inte glömma att lägga tillbaka nyckeln. De får inte veta att jag vet.” Nickande åt den andras snurriga förklaring gick Anna–Klara in genom dörren. ”Vad, vad…vad skall vi fira?” Stammande och fylld av frågor trädde hon in i ett gammeldags kök. Luckorna på skåpen satt på trekvart och diskhon var fylld av gammal disk. Flugor surrade över tallrikar med matrester och matbordet var kladdigt. Emma tog två koppar ur diskhon och hällde becksvart kaffe från en silverfärgad bucklig termos i dem. ”Varsågod! Vi måste naturligtvis fira att jag hittat dig. Ja, jag hittade ju dig in min trädgård. Ellerhur? Alltså är du min. En sakletare får alltid behålla det hon hittar.” Emma fnittrade igen och satte handen för ansiktet för munnen som saknade tänder.
Anna-Klara skrattade åt den gamla damen och fann henne roande. Det var väl inte så noga med att ställa allt till rätta på en gång. Emma lyfte sin kopp och tittade Anna-Klara djupt i ögonen. ”Ja, skål då och välkommen.”

TEMA Förvalta

”Emma klarar inte längre av att sköta varken sig själv eller sin ekonomi. Vem anmäler sig som frivillig?” Tystnaden var total i uterummet och alla tittade på varandra. Ingen av dem ville ha oket att sköta sin släktings ekonomi över sig och hoppades innerligt att någon annan skulle anmäla sig.


Jesper tittade uppfodrande på sin hustru som ju faktiskt var dotterdotter till Emma och den som kände henne bäst. ”Du kan väl göra det? Arbetslös och med all tid i världen till förfogande?” Han rättade till den blågulrandiga slipsen och sträckte på ryggen. ”Någon?” En diskret hostning hördes från Anna-Klara som nyss fyllt tjugo. ”Jag gör det gärna.” Armringarna runt hennes handled skramlade när hon skakade på armen och det knallröda korvade håret rörde sig som en massa. ”Jag känner inte Emma så bra, men vi kan väl känna oss för och kolla om kemin stämmer. Jag heter Anna-Klara förresten och är Teodors dotter. Vi flyttade tillbaks hit för en månad sedan eftersom pappa inte trivdes så bra i utlandet.” Hon ställde sig upp och tittade sig runt. ”Hur pass dålig är Emma egentligen? Har demensen tagit allt, eller…?” Frågan hängde en lång stund i luften och alla skruvade sig av obehag.

De flesta hade knappt sett Emma på kort, och skickade någon rad på ett vykort då och då. Allihop hade sitt egna liv att leva och inte tid för snurriga gamla kärringar som knappt kunde tala rent. Egentligen var det bara dotterdottern och hennes man som visste hur det var ställt. Människorna började med låga röster tala sinsemellan, och såg ut som levande frågetecken.

”Ursäkta…URsäkta…URSÄKTA! Jesper tystade mumlandet i rummet och höjde rösten för att höras. ”Emma har ibland riktigt bra dagar och kan till och med påta i trädgården, men hon är inte tillförlitlig så pass att hon kan sköta sin ekonomi längre. Hon behöver någon som kan hjälpa henne med räkningar och sådant. En gång i månaden minst.” Jesper tittade på sin fru medan han pratade. ”Vi har diskuterat det här en längre tid hemma, men Elisa säger att ansvaret är för tungt och att hon inte har tid.” Han spottade ut det sista ordet spefullt och såg ut som han ville slå något hårt i huvudet på sin fru. ”Jag…hm…jag menar…Vi älskar Emma och hade hoppats klara oss utan er hjälp, men har nu kommit till slutsatsen att det inte längre fungerar. Mitt företag har gett mig en högre tjänst som innebär mycket resande, och Elisa…” Jesper svepte ut med armen och ryckte på axlarna. ”Ja hon orkar inte.”

Elisa klev fram till sin man och gjorde armkrok med honom medan hon klappade honom på axeln. ”Jesper menar att han precis som ni har fullt upp i livet och inte längre har någon lust att lägga alla helger på Emmas väl och ve. Eller hur älskling?” Hon tittade på honom och log. Rösten innehöll massor av sarkasm och leendet nådde inte till de blå ögonen. Greppet runt hans arm hade hårdnat som om hon höll honom fast och de som tittade på paret tyckte sig se massor av kärlek och funderade på om de hört fel.

Jesper lösgjorde sig brutalt från hennes grepp och tittade in mot huset. ”Jag går in ett tag. Fundera under tiden på om ni har några förslag.” Elisa stod en lång stund med armarna hängande och ansiktet röjde stor sorg. Hon visste så innerligt väl vad som hände innanför dörrarna.

Jesper gick raka vägen till barskåpet, hällde upp en vodka, och svepte den sedan njutningsfullt för att snabbt hälla i en till. Med ett hårt uttryck i ansiktet vände han sedan tillbaka till församlingen som nu pratade med höga röster för att överrösta varandra. Speciellt två röster hördes. Det var Amelia som var kusinbarn till Emma och där för att utröna om tanten hade några pengar undanstoppade i madrassen som det alltid talats om. Men hon kunde ju inte bara ställa frågan rätt ut så det gällde att göra sig vän med de andra och därifrån klura ut vem som visste mest. I nuläget verkade faktiskt läget dödfött. Jesper och Elisa var de som hade haft mest kontakt, och också dem som var svårast att lura.

Den andra personen som pratade var Anna-Klara som verkligen ville hjälpa tanten som var en av hennes få kvarvarande nära släktingar som verkade vara vettig. Pengar hade alltid tillhört ett av hennes största intressen och då framförallt andras pengar. Att förvalta dem till att föröka sig var hennes födkrok och flera av dem som mottagit hennes tjänster hade blivit omåttligt rika.

DETTA VAR DEL 1 IMORGON KOMMER NÄSTA DEL

TEMA Något jag aldrig sagt

Hej Mamma! Jag skulle så gärna vilja berätta en sak, men…
Ilsket knölade jag ihop brevet jag påbörjat och kastade det i papperskorgen. Jag kunde bara inte förmå mig till att skriva orden jag burit så länge i mitt hjärta. De hade legat på min tunga många gånger, men halkat tillbaka ner i halsen och dolts igen.

Jag hade flyttat hemifrån som sjuttonåring och dessförinnan haft en underbar kärleksfull uppväxt på en bondgård med mina föräldrar och min sex år yngre syster. Blott arton nästan nitton år gammal hamnade jag i Gävle en sommar på ett tillfälligt vikariat i en ICA-butik.
Efter några månader blev jag mer eller mindre tvingad att flytta hem igen eftersom jag blivit arbetslös och knappt hade pengar till mat. Det var inte lätt att hamna i tyglarna på mina föräldrar igen, och vi bråkade ofta och mycket. Efter några månader till blev situationen ohållbar och jag sökte mig till Stockholm.

Jag fick ett eget boende igen, och hemresorna blev allt färre. Det kändes meningslöst att kasta bort en hel helg på att sitta på en bondgård och damma igen! Föräldrarna blev två okända skuggor som förvisso sett till att jag kom till jordelivet, men för mig blivit främmande och fyllt mig av dåligt samvete.

Årstiderna passerade och jag såg naturen ändra sig därefter. Väl medveten om allt slit som pågick därhemma höll jag mig därifrån. Jag ville ju inte jobba på min ledighet, och det var alltid något att göra. Telefonsamtal på telefonsamtal kom från mamma, och hon berättade om slåtter, potatissådd, skottning av säd och målning av hus. Hennes förväntan låg i luften varje gång vi hördes, och till slut kom de magiska orden som vände min mage upp och ned och gjorde att jag kände mig som tretton igen. ”Nå? Kommer du hem till helgen? Vi skall slåtta? Vi skulle behöva din hjälp…” Mamma väntade några sekunder innan hon fortsatte. ”Vi saknar dig förstår du väl? Du kan väl försöka?”
När jag tittade inuti mig själv såg jag en liten flicka som trotsigt kurade ihop sig, blundade och höll för öronen samtidigt som tårarna rann. Jag var så kluven.

Efter några år slutade de att fråga och jag åkte bara hem några gånger per år.

Vid ankomsten hem brukade de glädjestrålande krama om mig och fråga hur det var för att i nästa sekund kränga på sig overallen och gå ut och jobba på lantbruket. Jag bara fanns där utan att synas. Oftast greps jag av panik och ville hem till mitt eget. Den välbekanta lägenheten och storstadens puls. Jag klarade inte av att bo hos den här främmande familjen som kallades min.

Hej mamma! Förlåt för att jag krossade dina föreställningar om en perfekt dotter…men jag förstod inte att allt har sin tid. Tyvärr tappade jag bort känslan för dig på vägen och kan inte säga att jag älskar dig utan att ljuga.
Herregud, kunde man skicka ett sådant här brev till sin mamma? Skulle jag krossa hennes hjärta? Eller skulle det bli en lättnad för henne?

Jag hade glömt att vårda min relation med mina nära och kära när jag sökte mig själv, och priset hade blivit detta. Jag var en spillra ute på ett hav. Med hjärtat fullt av kärlek som inte kunde finna plats.

Till slut beslöt jag mig för att åka hem och prata med dem öga för öga. Berätta om mina känslor och förklara varför jag aldrig åkte hem.
Dunkandet på tågrälsen sjunger hem, hem hela den två timmar långa resan och jag har begynnande migrän när jag kliver av.
När mamma kommer emot mig på tågstationen slås jag av hennes bestående skönhet och undrar stilla för mig själv vad som gick fel mellan oss. Är vi kanske för lika? Vi kramas och jag känner mig obekväm för att det känns som att hålla om en okänd främling. Jag krånglar mig ur omfamningen och styr mina steg mot bilen. Skall jag hålla tyst, låtsas som att allt är som vanligt? Eller?

TEMA Svett

Frustande och löddrande av svett dundrade Kasper fram på den knöggliga vägen som skulle mått bra av några lass grus. Ryttaren drev honom hela tiden vidare med kraftiga sparkar i sidorna och tanken att tvärstanna och kasta av honom blixtrade förbi i hästens huvud. Armarna flaxade och håret flög på mannen i sadeln. Förföljarna knappade in på dem och paniken blev allt större hos ryttaren. Skulle de hinna? Bara några hundra meter till, sedan skulle allt vara lugnt. ”Kom igen nu gubben, spring för allt vad du är värd." Ryttaren smackade med munnen samtidigt som han om och om igen drev de skarpa skänklarna i hästens kropp. Vi måste hinna.”

När Kasper såg den välbekanta båten utökade han stegen och gjorde sitt allra yttersta för att nå den så fort som möjligt. Han förstod inte varför det var så bråttom, men märkte på sin ägare att något farligt kom efter dem. Relationen mellan dem pendlade mellan kärleksfull och hatisk, men hästen var väldresserad och gjorde alltid som han blev tillsagd.

Männen på båten såg sin ledare komma stormande och fällde ut bryggan samtidigt som de lossade tamparna. Redo att snabbt ta sig därifrån. Motorn startades och puttrandet från den fyllde bukten.
”Snabba er! De kommer! Vi måste iväg nu!” Meningarna var korta och koncisa. Han kastade sig av hästen och slängde tygeln till en yngling som stod precis vid relingen. ”Ta hand om Kasper, och ge honom extragröpe. Utan honom hade jag inte levt."

Med långa kraftiga tag torkades Kasper av och det vita löddret föll på golvet. ”Lilla gubben, du är ju alldeles slut. Kom så skall du få lite gott. ”Hinken som sträcktes fram var fylld av havre och med ett njutningsfullt frustande körde Kasper ned mulen och tuggade i sig av härligheten. Ibland var det rätt skönt att vara häst hos en pirat.

Kapitel 11 Ja älsker däj ja

Äntligen fredag! Anitha var på toppenhumör och sjöng högt när hon tryckte upp svängdörren in till charken med sin fot. ”Krasch! Bang!” En kille i hennes egen ålder satt på ändan strax innanför med en stor rostfri skål i famnen och tändstickor över hela huvudet och kläderna. ”Oj förlåt…det var inte meningen. Gud vad pinsamt. Jag trodde att det var tomt här.” Kinderna hettar och rodnaden når långt ned på halsen på henne. Samtidigt tänker Anitha för sig själv att situationen är vansinnigt lustig och har svårt att hålla sig för skratt. Med handen för munnen står hon helt perplex strax innanför dörren och bara glor på killen på golvet. ”Vem är du?” säger han nyfiket med en hes röst som ger Anitha rysningar och lutar sig framåt med ena handen lyft. ”Jag heter Ola och jobbar här.” Hon känner att hjärtat tar ett extraskutt och ger honom ett stort leende. ”Hej! Jag jobbar också här. Anitha heter jag. Vilket leende! Hon tittar honom i ögonen och känner små kittlingar när deras händer möts. ” Ola reser sig upp på knä för att samla ihop stickorna.”Välkommen i vårt lag. Hoppas att du skall trivas här hos oss.” Anitha ställer sig på knä bredvid. ”Vänta så skall jag hjälpa dig.” Hon plockar först upp dem på golvet, sedan lite försiktigt de som fastnat i hans ljusa lockiga hår. Småleende tittar hon på sin skakande hand medan blicken glider över Ola. Jisus jag är så nervös att jag skakar. Han är väldigt söt. Vad skall jag säga nu då?


Plötsligt kommer Erik svischande in genom dörren och tittar fundersamt på Anitha och Ola som sitter på golvet. ”Vad i all världen sysslar ni med?” Han ler och sätter händerna i sidorna. ”Det hände en liten olycka” säger Ola och skrattar till lite generat. ”Varför berättade du inte att vi fått en ny anställd?” lägger han snabbt till och spänner ögonen i sin arbetskompis innan han vänder sin blick mot Anitha. ”Sorry, jag har legat inne i lumpen tills igår och inte varit här på länge. Jag jobbar i charken och heter Ola som sagt. Nu får du ursäkta, men jag måste plocka fram alla varor som skall in i charken. Brukar du också stå här?” Han sveper med handen över den stora disken som börjat fyllas av färsk fisk, ost i massor och korvar av alla sorter. Under tiden som Ola pratar reser han sig upp och sträcker fram sin hand för att hjälpa henne upp. ”Mm, jag, jag, jag brukar jobba både här, i konditoriet och i kassan.” Anitha stammar lite när hon pratar, och känner ett litet behagligt kviller i magen med vissheten att de kommer att träffas ofta och mycket. Erik tittar fundersamt på henne och håller upp svängdörren. ”Vi syns senare.” Hon hör att grabbarna skrattar när dörren åker igen och anar att de pratar om henne.
Med ett hårt grepp tar hon tag i den stora rullvagnen som är fylld av olika varor som skall plockas ut i butiken, och rullar sakta ut den.

På kvällen precis innan stängning kommer det in en söt kille som köper tuggummi. ”Det blir sex och femti. Ingenting annat som jag kan locka med? Kanske en tidning? Vilken härlig kväll det är, perfekt för att ta en lång mysig promenad. Vad skall du göra ikväll?” Anitha var på toppenhumör och pratade glatt med honom. ”Varsågod, det är jämnt. Jag tänkte gå hem och titta på en film. Du…” Killen hade antagit en röd nyans och nästan stammade fram orden. ”Jag måste gå nu. Ha en bra kväll.” Han skyndade sig ut genom dörrarna innan hon hann säga något mer. Anitha plockade ihop kassan och gjorde sig redo att räkna den för att sedan gå hem.

Med studsande steg lämnade hon butiken efter ännu en lång dag, och när Anitha öppnade ytterdörren till sitt nya hem ropade Monica att en mäklare sökt henne. ”Han bad dig ringa så fort du kom hem så det är bäst att du ringer nu.” Anitha tackade Monica innan hon med darrande fingrar slog siffrorna i det långa numret. ”Hejsan! Vad bra att du ringde. Tyvärr har vi inte funnit något bra alternativ till dig, men vi gör vårt yttersta, jag lovar.” Mannen i luren lät verkligen ångerfull och orden hon tänkt säga blev osagda. Det är ingen ide att skälla på honom om de inte har något lämpligt, men lite tillsägning skadar inte. ”Det ni hänvisat till har bara varit smäck. Antingen svindyrt eller skitlångt borta. Ring mig när du hittat något. Läget är ganska akut för mig.” Mannen harklade sig och lät affärsmässig när han sade hejdå. ”Jag lovar att försöka hitta något passande för dig. Vi hör av oss.”

Luren hann knappt landa i klykan innan den ringde med ett högt skrällande. ”Ja hallå!” sade Anitha och letade febrilt i minnet efter efternamnet på Monica. ”Hej! Det är syrran. Jag tänkte bara berätta att det har kommit en avi med tvåtusensjuhundra kronor hem hit.” Det mjuka hälsingemålet fick Anitha att le, och hon saknade sin familj.

Efter att luren lagts på en stund senare tog hon ett glädjeskutt ut i köket. ”Inte dåligt, fyratusenfemhundra pix på kontot. Vad härligt. Jag känner mig rik!” Monica tittade upp från dagstidningen hon läste och ruskade skrattande på huvudet. ”Är du helt tossig?” Anitha berättade vad som hänt och att hon varit nästan bankrutt. ”Jag gav mina sista pengar till dig i hyra. Lönen är inte speciellt hög på Metro. Handels har ju urusla avtal, men det är ett roligt jobb. Man träffar så många trevliga människor, och arbetskamraterna är jättesnälla.” Monica tittade allvarligt på den unga tjejen framför sig och undrade hur hon skulle trivas i Stockholm. Det var inte alltför lätt att komma som utböling från ett litet ställe. Klimatet ute i vimlet i storstaden var mycket tuffare än i en liten stad. ”Det löser sig säkert. Ta det lugnt du.”

Veckan som gick slängde sig fram och plötsligt var det fredag igen. Anitha hade sökt lägenhet på en massa platser, men blivit besviken om och om igen. ”Faan är det helt omöjligt?” Hon pratade för sig själv medan pekfingret följde rad efter rad i dagens nyheters bostadsannonser. Ola kikade in på lunchrummet och lade sitt finger över rynkan mellan hennes ögon. ”Hallå där varför är du så bekymrad? En så söt tjej som du har väl inga problem?” Anitha suckade tungt och stannade upp med fingret för att vända sig mot Ola. ”Jag letar desperat efter någonstans att bo..” Erik kom in genom dörren och tittade på dem. ”Tjena stumpan! Letar du något särskilt?” Han tände en cigarrett och satte på fläkten i taket.
Anitha tittade på dem och sade med eftertryck. ”Jag vill ha något eget! Det är jobbigt att bo hos någon annan! Man måste hela tiden tänka på vad man gör.” Eriks ögon vilade en lång stund på henne. ”Du får bo hos mig om du vill. Det vet du ju. Jag är en rätt schysst kille.” Det sista sade han med blicken full av bus. Hon skrattade för sig själv när tankarna på Eriks ord rusade genom hjärnan. ”Nja, jag vill nog ha något eget, men tack för erbjudandet.” Anitha samlade ihop sina saker för att gå ut och sätta sig i kassan igen. Erik är grymt söt, men Ola verkar vara mer stabil. Båda är urcharmiga och gör dagarna mycket roligare. Hon skrattade åt sina egna funderingar. Ola har säkert tjej. Killar som han är sällan lediga, men tänk om…? Jag hoppas att jag får chansen att lära känna honom ordentligt.

När stegen gick hemåt kände Anitha att det pirrade i kroppen av längtan att gå ut. Inte en kväll till hemma. Jag vill ut och dansa. Hon tog några danssteg på vägen, och irriterade bilister tutade åt henne och hytte med näven. De belönades med ett stort leende och en glad vinkning.

Anitha ringde sin väninna Sussi som var trött och skulle vara hemma, så det var bara att gilla läget. Skall det bli ännu en tv-kväll med Kenneth? NEJ! Jag vill att något skall hända nu! Det här är tråkigt! Hon bytte kläder och sminkade sig. Lite kymigt att gå ut ensam, men vad har jag för val? Jag känner ju ingen här än.

Anitha tog kvällsbussen in till stan och närmade sig snart BZ som hade livligt blinkande lampor i entre`n. Handflatorna var våta av svett och hon kände att benen darrade av nervositet. De kraftigt byggda vakterna med nästan fyrkantiga ansikten klippta i kortkort frisyr tittade på legitimationen och hälsade henne välkommen.
Musiken hördes ned till garderoben, och efter att ha lämnat in jackan gick hon uppför trappan och direkt upp på dansgolvet. Aldrig att jag vågar bjuda upp någon kille. Hellre dansar jag själv.
Njutningsfullt följde hon rytmen av musiken med sin kropp i en vågrörelse och blundade för att slippa se alla människor som stod runt golvet. Skit i dem! Dansa! De smala höfterna rörde sig mjukt och plötsligt tog en mörkhårig kille tag i hennes arm. ”Ursäkta, Ruffe heter jag. Är det okej om jag dansar med dig? Jag är ensam här ikväll.” Anitha pekade på dansgolvet framför sig och gjorde en inbjudande gest. ”Varsågod. Anitha heter jag. Kul att träffas.” Efter några danser satte de sig vid ett bord och pratade.
”Du, det var jättekul att träffas, men jag måste dra hem. Skall jobba tidigt imorgon. Vi ses säkert fler gånger. Ha en fortsatt trevlig kväll.” Ruffe gick ned till garderoben med ett leende på läpparna. Det kändes skönt att gå hem i hyfsad tid, även om det kändes lite fel att gå ifrån den trevliga norrländskan han mött. Han riktigt längtade efter sin säng.

Anitha drack cocacola på cocacola och var snart speedad av allt koffein. Ett jättegäng grabbar från Nynäshamn drog in henne i sin gemenskap, och hon dansade med var och en av dem tills fötterna glödde. Anitha hade jättekul, men kände att det var tid för hemgång. ”Tack för en superkväll. Jag tänkte försöka ta trebussen hem.” En snabb blick på klockan visade att det började bli bråttom att sticka iväg, och hon kramade snabbt om dem en efter en innan hon skyndade sig nedför trappan till garderoben.
Med jackan över ena armen skyndade Anitha sig gatan fram för att kliva på bussen som redan stod vid hållplatsen och väntade. Fötterna ömmade som sjutton och skorna åkte av en efter en.

Hon satt och gnuggade hälarna som hade fullt av skavsår när en kille stannade framför henne. ”Ursäkta är den här platsen ledig?” Han gjorde sig redo att sätta sig. ”Mm varsågod. Vänta så skall jag maka på mig.” Anitha flyttade sig inåt fönstret och drog på sig strumpor och skor.” Jag har dansat hela natten och är alldeles öm om fötterna” Hon log urskuldande mot honom. Han drog sin långa flyelugg åt sidan och satte den bakom örat. ”Samma här, men jag har haft superkul. Var kommer du ifrån? Din dialekt gör att jag gissar på norrland. Charlie heter jag förresten. Är lite trött, så hjärnan fungerar inte riktigt som den skall. Förresten gör väl ölen sitt.” Han lade ena benet över det andra och lade händerna på låren. ”Jag kommer från Näsby park och är faktiskt en av de få här i Stockholm som har hela släktträdet här. Min farfars farfars far tror jag det var som invandrade hit för en massa år sedan, eller rättare sagt årtionden. Ja vi kommer från Belgien från början. Vallonsläkt du vet, smeder, valfångare och flera andra hantverk.” Charlie sträckte på sig och såg nästan förnäm ut. ”Du då? Du verkar vara från samma släkt? De där typiska tjocka ögonbrynen och ögonens mörkhet gör att jag tror det. Eller?” Han slappnade av och sjönk ihop i kroppen igen medan han drog dragkedjan på jackan fram och tillbaka. ”Du kanske är utländsk? Italienare? Turk?”

Bussen stannade för att släppa av några passagerare och ett gäng stimmiga tonåringar klev på. De tjafsade med chauffören och stämningen blev hätsk. Nervöst betraktade bussens passagerare skådespelet och kände att de inte vågade säga något till de uppretade ungdomarna som spottade när de pratade. ”Jävla idiot! Släpp in oss nu! Busskortet ligger hemma säger jag ju, och pengarna är slut.” Den kortklippta tufft klädda killen tittade på sina kamrater och garvade högt. ”Pengarna är slut. Endos finito, gone with the wind.” Plötsligt greppade han busschaufförens krage och stirrade honom stint in i ögonen. ”Hörru blattejävel släpp in oss i bussen, annars…” Killen vevade med sin knutna hand bara några centimeter från ansiktet på den andre.
Plötsligt gled en polisbil förbi tätt intill och killarna kastade sig handlöst ut från bussen och sprang skrattande därifrån. Han som bråkat mest vände sig om och körde upp fingret i en obscen gest, sedan drog han med handen snabbt över halsen som om han skar av den.
Chauffören stängde igen dörrarna och startade upp bussen. De mörka händerna skakade av både rädsla och ilska.

Anitha drog en djup suck och märkte att hon höll krampaktigt i Charlies hand. ”Åh förlåt, jag blev bara så rädd. Är inte riktigt van sådant där. Nyinflyttad du vet.” Andningen blev normal igen och hon tog upp tråden där de tappat den. ”Jag är av vallonsläkt jag med. Vår släkting var tydligen valfångare eller något liknande. Det är på pappas sida. Mamma kommer ursprungligen från Uppsala och har hela sin släkt där och i Stockholm, men jag kommer från Hälsingland, en liten pyttestad som heter Söderhamn. Helt död på vintern och fylld av turister på sommaren. Jag längtar inte tillbaka, men min familj bor ju kvar så jag måste åka dit ibland. Just nu söker jag någonstans att bo.” Charlie nickade och gjorde allt för att inte somna. ”Det måste vara jobbigt att flytta från familjen? Jag bor hemma fortfarande, och fyller tjugotre till vintern. Det är svårt att hitta lägenhet här, och dyrt…” Han gäspade och satte handen för munnen. ”Sorry, men jag är så jäkla slut. Vi är framme snart nu.” Han reste sig upp och tryckte på stoppknappen. ”Här skall jag av. Ha det bra, och lycka till med lägenhetsletandet.”

Anitha hade i stort sett berättat hela sitt liv dittills när de skildes åt. Stackaren, han fick inte en syl i vädret eftersom hon var så himla glad och uppåt och babblade i ett. Klockan hade nästan passerat fem när Anitha trött ramlade i säng efter att ha satt alarmet på klockan halv sju.

TEMA Etikett

”Nej, nej…gaffeln lägger du där och kniven på andra sidan.” Agata tar besticken i handen och ändrar. ”Sådär skall det se ut. Mycket bättre…och rätt!” Hon vänder sig till Eva som med nedslagen blick står jämte henne på en av stolarna. ”Men…mamma…Olle…” Stammande försöker flickan få fram att det finns en orsak till den felaktiga placeringen på bordet, men mormodern lyfter bestämt ned henne från stolen och ropar ut i köket till sin dotter. ”Emma, du måste lära barnen vad det är för etiketter som gäller i livet. Det skall börjas i tid.”
Eva tittar på sin mormor och tårarna är inte långt borta. ”Men lyssna på mig då!” Hon stampar med foten i golvet och knyter händerna.” Vi måste lägga kniven sådär för att inte Olle skall ta den. Knivar är vassa och han kan skära sig om han får tag i den.” Stora blanka tårar trillar nedför hennes rundade kinder och snörvlande drar hon med baksidan av handen över den lilla uppåtsträvande näsan. Flickans flätade hår har prytts av små blommor här och där som är på väg att vissna, och med ådriga händer plockar mormodern ur dem medan hon tar sin lilla dotterdotter under hakan. ”Lilla gumman, det hade jag ingen aning om. På min tid värnade man inte om barn så mycket som det görs numera. Vi barn fanns, men skulle inte synas. Förlåt stumpan. Kom får jag en kram.”

Eva kramar om sin mormor jättehårt och vänder sitt ansikte mot henne och frågar med sin klara barnaröst. ”Men om de inte ville se er, varför skaffade de barn då? Jag menar…” Hon tittade på sin mamma som stod och lagade mat i köket. ”Mamma säger att vi är det finaste som finns och vill alltid ha oss nära sig, till och med när hon sover. Fast där ljög jag nog lite.” Eva lirkar sig ur mormoderns famn och går in till mamman. ”Jag vill sova med mamma och pappa för där kan inga drakar äta upp mig, eller någon elak gubbe jaga mig. Är det mat snart? Jag är döhungrig.”

Mormodern lägger besticken på fel sätt igen och hör sin mors anklagande röst inom sig att det är helt fel, men ignorerar leende den och går ut till sitt barn och barnbarn. ”Jag önskar att jag fått vara barn nu. Allt är så mycket enklare.” Hon sätter sig på stolen i köket och tittar ut genom fönstret medan minnena strömmar in. ”Så mycket enklare…”

TEMA Panik

”Men…ing…ing…ingen skrivpuff? Varför?” Jag klickar in mig på gårdagens tema och hittar ännu en som undrande skrivit några rader och kreativt hittat på ett eget tema. Några sekunder funderar jag på att följa hans exempel och följa temat, men…nja…jag vill ju ha Ann Ljungbergs teman. ”Äh, jag surfar runt och kollar lite på facebook och min hemsida istället. Det kanske finns några Traderaauktioner som är intressanta?” Jag tar mig enkelt från den ena till den andra sidan med några enkla tryck här och där. Ropar in en snygg klänning på Tradera och betalar den på studs med Handelsbankens eminenta internetservice. Vad gjorde jag innan cybervärlden gjorde entre i mitt liv? Allting är så mycket enklare idag.
Efter att jag surfat runt på nätet en stund går jag in på min facebooksida och ser att Ann har kommunikationsproblem från sin båt. Glatt klickar jag på skrivpuff för att se att inget har hänt. Magen drar ihop sig och i hjärnan snurrar orden Vad gör jag nu då? Jag vill ju skriva… Visst jag har ju min bok som behöver skrivas, men jag vill ha ett tema så att jag kan skriva en helt ny novell. En kort liten sak som jag sedan kan läsa in på youtube och dela med mig av. Jag kanske skulle lägga mig och vila? Det eviga gungandet i hjärnan tar på krafterna och en stunds sömn kanske skulle göra det bättre? Eller? Nä just ja, jag skall inte ligga för då blir det sämre. Hm…
På eftermiddagen känner jag något som liknar panik. Mållöst går jag runt, runt i huset och ser timmarna tickar fram. Snart skall ungarna hämtas, då är det kört! Attans för internet. Hoppas, hoppas att det finns något tema nu. I pekfingervals tar jag mig in på sidan och ser att det fortfarande är tomt. Suckande med slokande axlar klickar jag in mig i min pågående bok och skriver några rader. Ute skiner solen och jag vet att rabatten behöver grävas upp och potatis planteras, men hela mitt dagliga schema har ställts på ända när jag inte fått skriva skrivpuffen på morgonen, och hjärnan vill inte riktigt komma igång.
Till slut stänger jag av datan och går ut i trädgården för att gräva upp landet, och inser att det finns ändå ingenting så skönt som kroppsligt arbete.

Familjen Meijer/Östlund

Sommartös

TEMA Något unikt

”Nej, men…nej det kan inte stämma. Vänta så skall jag dubbelkolla.” Den vitklädda sköterskan gick iväg med det nyfödda barnets mapp.

Kvar i rummet låg jag ensam med en värkande kropp och ett illamående som stundtals gjorde att jag kastade upp. I tystnaden som blev kände jag både glädje och sorg. Den stora magen som jag vant mig vid var borta, och hade ersatts av ett sjok med tjock hud som låg i ett stort veck över min blågula mage. Ett vitt bandage satt över såret som blivit när min sistfödde tittat ut i vår värld. Naturligtvis alldeles för tidigt som sina syskon, men han var frisk om än pytteliten. Prematuren skulle bli hans hem cirka en månad framåt medan lungorna växte till.

Efter en kort stund kom hon in igen och lyste som en sol. ”Fantastiskt, detta måste vara unikt. Han är faktiskt Rh-negativ han med. Var det inte så att dina andra två barn också var rh-negativa? Jag skall faktiskt berätta om det här för läkaren. Ja då behöver du inte vara orolig om något skulle hända dem. Ni kan låna blod hej vilt mellan er. Har din man samma blodgrupp?” Med ett stönande tittade jag upp över lakanskanten groggy av medicinerna jag fått för att döva smärtan och såg en kvinna i dubbel uppsättning stå vid foten av min säng. ”Nja, jag vet inte…han har aldrig talat om det.” Orden kom stötvis och magen voltade vid varje rörelse.

Den unga kvinnan plockade ihop sin lilla vagn under tiden som hon pratade. ”Vad bra! Då slipper du ju ta den här sprutan nästa gång. Det var väl skönt?” Hon bäddade till min säng och plockade bort några glas som stod på bordet intill, sedan lämnade sköterskan rummet med ett käckt litet. ”Vi syns. Ring om du behöver någonting, eller om du får för ont.”

Jag tänkte för mig själv att det blir ingen nästa gång, för läkaren hade sagt att min kropp inte var gjord för att vara gravid, och att de med nöd och näppe lyckats få stopp på blodforsen som hotat att ta mig från jordelivet i förtid. Dessutom skulle min karl sterilisera sig per omgående för att jag inte skulle ha minsta chans att bli gravid. Jag hade fått nog av både sprutor och sjukhusvistelse för flera år framöver och vägrade att lägga mig under skalpellen för att snöpa av mina äggstockar.

Min kropp skulle bara ha lugn och ro framöver. Inget annat.

Tillägg: Hämtat från Wikipedia
Rh-systemet används ofta tillsammans med AB0-systemet för att bedöma kompatibilitet mellan blod. Rh är en förkortning av Rhesus, som är taget från Rhesusapan hos vilken man först upptäckte faktorn. Det finns flera Rhesusantigen men när man talar om Rhesus utan tillägg menar man vanligtvis RhD.

En person är antingen Rh-positiv (Rh+) eller Rh-negativ (Rh-). Antingen har man Rhesusfaktorn eller så har man den inte. Om man har den i blodet så kan man ta emot blod både av typ Rh+ och Rh-. Finns inte faktorn så kan man bara ta emot blod av samma typ, det vill säga Rh-. Om en person med Rh- får in Rh+ i kroppen kan det leda till hemolys.
Vid graviditet fastställs blodgruppstillhörighet hos kvinnan för att utesluta antikroppsbildning, vilken kan skada nästkommande barn. Om kvinnan är Rh- och det första väntade barnet Rh+ så kan kvinnan i samband med blödning på grund av trauma, förlossning, missfall eller abort bilda antikroppar mot rhesusfaktorn i barnets blod. Vid nästa graviditet angriper dessa antikroppar barnets röda blodkroppar om detta barn också är Rh+. Barnet drabbas då av hemolys. För att förhindra denna antikroppsutveckling behandlas kvinnan redan vid händelser enligt ovan med läkemedel, som förhindrar antikroppsbildningen. Denna behandling är inte en helt säker garanti mot antikroppsbildning, varför dessa kvinnor rutinmässigt testas för detta under följande graviditeter.

TEMA Signal

”Är den inte ball då? Kolla in tjejen Tula, hon är ju urhäftig.” Han såg ut som en ung pojke i sitt rufsiga hår och de väl lappade jeansen. ”Snälla? Tänk att höra den här sången varje dag, eller…nja…i alla fall när någon kommer och hälsar på.” Pecka höll den vita tingesten tätt intill sig och log med snedvridet huvud mot Tula som kände sig gammal.
Hon lade handen på hans och gjorde sitt bästa för att inte låta som en fördömande mamma. ”Pecka, vi skulle bli galna efter en vecka med den där. Kan vi inte köpa en vanlig hederlig dörrklocka? Den här till exempel.” Tula lyfte upp en läckert svart modell som var ungefär lika stor som en snusdosa och lät ”Pling-plong!” när man tryckte på knappen. Pecka fnös och fortsatte hålla paketet tätt intill sitt bröst. ”Äh, den är ju urful. Kom igen nu släpp lite på tantmössan…snälla?” Hon kände en begynnande migrän och beslöt sig för att göra som Pecka ville. Ibland kunde åldersskillnaden mellan dem innebära problem, och här var ett typexempel. Tula ryckte på axlarna och sade suckande ja, men önskade av hela sitt hjärta att han skulle låta bli att köpa den.

Samma kväll satt dörrklockan på plats och den gamla hade förpassats med ett välriktat kast i papperskorgen av en jublande Pecka. ”Vill du mysa lite? Jag kan tända en eld om du vill? Har vi några popcorn hemma? Jag kan springa ned till…” Tulas röst var iskall när hon stoppade honom med ett ilsket. ”Nej! Jag vill inte. Jag måste lägga mig.” Bultandet i huvudet hade eskalerat allt eftersom kvällen gick och nu sköt blixtrande heta pilar genom hjärnans syncentrum. Omgivningen blev suddigare och suddigare och illamåendet kom i vågor. Pecka skyndade sig fram till henne och lade beskyddande armen runt Tula medan han öppnade sovrumsdörren. ”Stackars lilla älsklingen, kom så skall jag bädda ned dig. Vill du ha en tablett?” Pecka drog ned de svarta rullgardinerna medan han pratade. Tula viftade avvärjande med händerna. ”Nej, låt mig bara få sova.”

Efter en snabb puss och en smekning över Tulas kind skyndade sig Pecka ut ur rummet för att snabbt hämta mobilen. ”Tja, Pecka här. Vad gör du ikväll?” Han lyssnade uppmärksamt på den som talade och avslutade samtalet med ett. ”Okej, då syns vi snart. Kul!”

Efter att han kollat om Tula sov stängde han försiktigt sovrumsdörren och gick in i köket för att poppa popcorn och plocka fram öl från kylskåpet. Pecka drog av sig den tjocka stickade tröjan och ersatte den med en vit t-shirt med texten ÖL BYGGDE DENNA VACKRA KROPP.

En stund senare genljöd lägenheten av hög musik ”I singin in the rain, i singin in the rain…” Den raspiga rösten som sjöng var inte alls lika bra som originalet och orden hon sjöng var inte alltid de rätta. Engelska blandades vilt med tyska och franska. Glatt leende öppnade Pecka dörren på vid gavel för sin vän Olle som asgarvade när han märkte vem som sjöng. ”För i helvete Pecka. Du kan väl inte mena allvar? En sådan signal existerar väl inte? Har du mixat ihop den själv?” Grabbarna kramades lite tafatt och Olle stegade in i vardagsrummet under tiden han pratade. ”Vad säger Tula?”
Pecka berättade vad som hänt på dagen och pekade sedan på sovrumsdörren och lade fingret för munnen. ”Hyssj, hon sover, men faan att jag kryper till kojs en lördagkväll klockan sju. Jag vet inte Olle om det var någon bra ide att jag och Tula flyttade ihop. Vi bråkar mest tycker jag. Så jävla boring.”
Olle skruvade lite olustigt på sig och visste inte riktigt vad han skulle säga. Han och Pecka hade varit kompisar i urminnes tider och delat det mesta. När Tula dök upp i vännens liv hade Olle och de andra vännerna gjort allt för att stoppa förhållandet, men Pecka hade envist fortsatt trots både åldersskillnaden och sättet att leva. ”Vi sade ju det. Både jag och Nicke, och framförallt Nilla som du ju borde lyssna på mest av alla. Hon är ju faktiskt ditt ex.” Pecka fick något drömmande i blicken när han hörde namnet, och hjärtat slog lite extra fort. ”Nilla ja, hon är inte lite galen den tjejen. Hörde du att hon drar iväg till Neapel och vandrar leden i sommar, ensam?” Olle tittade medlidsamt på honom och frågade om han fortfarande älskade Nilla. ”Ja faan, självklart! Hon kommer alltid att ha en plats härinne.” Pecka lade handen på sitt bröst. Rösten bröts lite och det blev tyst en liten stund. ”Äh, skit i brudarna. Var är bärsen?”

Skrattande satte de igång tevespelet och var snart djupt inne i det.