Emma hörde Erling stöka runt på övervåningen när hon kom in i huset, och förstod att humöret inte var alltför gott. Hårda smällar av böcker som åkte i golvet, och odefinierbara ritschanden ekade nedför den gamla ektrappan som varit en av anledningarna till deras köp av huset. Hon satte sig suckande på nedersta trappsteget och lade huvudet i händerna. Hur skall jag berätta det för honom? Emma reste sig och lade plagg efter plagg i resväskan som stått gömd bakom dörren i hobbyrummet. Den var täckt av bilder från platser långt, långt bort och handtaget var tejpat med silvertejp.
Bestämda steg hördes i trappan och hon sköt snabbt in resväskan bakom dörren igen. ”Jag har städat. Faan Emma, det ser ut som en svinstia här. Städar du aldrig?” Snusen under den tjocka läppen rann och svarta små korn syntes på de vita ojämna tänderna. Hon kände den stickande nikotindoften och kväljdes lite. Han tog ytterligare ett steg närmare henne och lade händerna över de smala axlarna. ”Vad gör du om dagarna egentligen? Sitter vid datan förstår jag, och leker. Det ger ju ingenting…” Greppet blev hårdare och tummarna grävde sig in i det mjuka hullet. ”Författare?! Det är ju löljigt…” Munnen blev hård och de isblå ögonen glänste av ironi. ”Du kanske skulle börja tänka på att skaffa dig ett riktigt jobb. Det är ju ingen som vill läsa det du skrivit.”
Emma stod blickstilla och väntade på vändningen som hon visste skulle komma. Drog sakta upp händerna för att skydda sig mot knytnäven. ”Du lever på mig! Jag kan ge mig faan på att ni skrattar bakom min rygg. Du och dina fina lärda vänner som diskuterar skrivandets konst vid vårt bord på söndagskvällarna.” Erling sparkade till köksstolen bredvid Emma och förflyttade händerna till hennes midja. ”Men nu är det slut med det. Jag har eldat upp dina anteckningsböcker, röjt inne i biblioteket och datorn är undanstoppad. Från och med imorgon är du arbetssökande och skall anmäla dig hos arbetsförmedlingen.” Han slet till sig Emmas anteckningsbok som låg på köksbänken. ”Du kan skicka det här i soporna. All tid du lägger ned på skiten är förgäves.” På några sekunder förvandlade Erling boken till beståndsdelar. Din lilla djävul. Men nu är det slut med förtryckeri, slut på slag. Emma lade sig på knä och plockade upp bitarna en efter en, sedan reste hon sig upp, drog fram väskan och vände ryggen till Erling och gick.
I dörren vände hon sig om och tittade uppifrån och ned på honom med avsky. ”Du är en djävul i människokläder Erling, en förtryckare och elak, ogin man som nog mår bäst av att bo själv. Hursomhelst så lämnar jag dig nu. Det är bara en liten, liten bagatell som jag måste berätta för dig. Ett stort bokförlag ringde mig igår, och sade att de var mycket intresserade av mitt manus Silvermåne. Tills vidare bor jag hos mamma, men i framtiden blir det nog ett litet hus ute på landet.” Erling blev högröd i ansiktet och gick mot henne. ”Du din…”
Leende stod Emma och såg honom komma mot sig med knytnäven hårt tryckt mot handflatan. Ögonen var smala och en lodrät djup fåra syntes mellan dem. De köttiga läpparna var formade som ett lismande leende och kroppen lutade framåt.
Hon stoppade honom med handen och lade huvudet på sned. ”Om du låter mig gå struntar jag i att anmäla dig för polisen. Jag har fortfarande blåmärkena kvar.” Emma drog upp ärmen på tröjan och visade Erling lilasvarta märken på den smala, taniga armen. ”Maria har dokumenterat allt du gjort. Varje litet sår, varje knuff du tilldelat mig. Fotona fick de andra att spy.” Hon väntade några sekunder innan hon avfyrade sin sista triumf. ”Jag skall sitta i tv-soffan imorgon. Prata om mitt liv som författarinna. ”
Tillintetgjord sjönk Erling ned på stolen och tittade lamslaget på sin fru. Hur i helvete kunde hon ha rest sig så fort? Var hade hon hittat styrkan? Hennes ögon glänser. Var är den timida, blyga viol som jag gifte mig med? Har den här Amazonkvinnan alltid bott här?
”Gå då…bara gå…” Han viftade med ena handen och nästan skämdes över sin svaghet.
7 juli 2010
6 juli 2010
Kapitel 15 i boken Ja älsker däj ja
På måndagen slog Ola och Anitha följe till stan per buss för att äta mat och prata. ”Nå? Vill du fortfarande flytta ihop med mig? Vi har ju träffats några gånger nu?” Hon lutade sig lätt framåt i sätet och tittade honom djupt i ögonen. Hoppsan! Var hittade jag modet till att säga något sådant? Ola kisade lätt och lade handen som skydd över ögonen mot solen som lyste in i bussen. ”Jepp! Du är en kanontjej som jag gillar att umgås med. Jag undrar bara hur det kan komma sig att en sådan som du är singel. Du sade att du varit kär en gång…” Han satte sig närmare och lade handen på sätet bredvid hennes. ”Vad var så speciellt med honom? Var ni lika gamla?” Anitha tittade ut genom fönstret och funderade länge över frågan innan hon vände sig till Ola och slog ut med händerna. ”Jag vet inte…han såg bra ut, var tuff och snäll samtidigt, vansinnigt vackra ögon som fick mig att smälta, men…det var kemi…grym sådan.” Anitha kände sig som en förrädare som satt och åtrådde Ola när hon samtidigt saknade Kase.
Som vanligt började en film rulla framför hennes ögon, och korta sekvenser av episoder i livet då de träffats oftare och till och med bott hos varandra bubblade upp i minnet och fick henne att le lyckligt. ”Sååååå…du…älskar honom?” Ola pillade med tumnageln som förlorat ett hörn när han arbetade i charken, och satt tyst en lång stund. Anitha satt också tyst. Attans, just den frågan jag INTE ville ha.
Hon rätade på sig och pillade på sätet som fått ett litet hål i tyget. ”Jag, jag, jag vet inte längre…det är så länge sedan vi sågs, men…” Han tog hennes hand och kramade den hårt. ”Det är okej. Jag förstår. Vi pratar inte mer om det. Nu skall vi av!” Ola tryckte på knappen och skrattande sprang de av bussen och ned till tunnelbanan. Resten av resan pratade de om familjerna.
På restaurangen var det fullt av folk och rökare mixades med ickerökare som grimaserande utstod oset av illaluktande cigaretter. ”Hur kan du hålla på med det där? Det smakar ju faan.” Uttrycksfullt gestikulerande slog hon ut med händerna och höll sånär på att slå ut bordsgrannarnas ölglas. ”Oj, förlåt. Det är så himla typiskt mig. Får väl skylla på mitt vallonblod. De lär ju ha varit rätt hetlevrade.” Anitha log och flyttade sig nästan omärkligt närmare Ola som släckte cigaretten och tog hennes hand. ”Klockan har ramlat iväg. Vill du följa med hem en stund?” Hon tog handen han sträckte fram och reste sig upp.
Med släntande steg gick de över gamla stan och in mot city för att slutligen kliva in i hans pojkrum framåt midnatt.
De pratade, pratade och pratade, och plötsligt var klockan två på natten. Jisus, jag måste ju hem. Eller…? Ola makar plötsligt åt sig lite och slår uppfodrande på sängen. ”Det finns gott om plats här, så du kan sova över om du vill. Det vore skönt att slippa åka iväg nu. Det är jobbdag imorgon.” Anitha tittade på klockan som visade två och suckade. ”Okej då, men vi måste upp tidigt.” Hon lägger armen över Olas mage och känner hjärtat bulta intensivt. Sista gången Anitha tittar på klockan är den fyra.
Några timmar senare tjuter Olas klocka ilsket och väcker Anitha som med ett ryck kastar sig handlöst upp ur sängen. Var är jag? Just ja…hos Ola. Undrar hur jag ser ut? Håret står väl åt alla håll, och sminket. Tur att jag inte använder mer än mascara. Hon skrattar för sig själv när hon möts av spegelbilden inne på toaletten. Hm, misstänkt likt sovaöverfrisyr det här. Caroline kommer att skratta ihjäl sig. Och hungrig som en varg är jag. Undrar om Olas föräldrar är hemma?
Hon skakar försiktigt på Ola som mumlande lägger armen över ögonen och somnar om. Klockan tjuter till igen och efter lite pill i panelen hittar Anitha avstängningen. ”Ola, hörru…klockan har ringt för länge sedan. Vi måste dra.” Sömnigt slår han upp sina blå och kisar mot morgonsolen som sipprar in genom persiennen. Med sömndrucken röst och håret åt alla håll lägger Ola sig på ena axeln och studerar leende hennes ansikte. ”Du är söt när du sover, vet du det? Hur mycket är klockan egentligen?” Han tittar på den och får bråttom upp. ”Helvete, Christer dödar mig om jag kommer försent. Hjälper du mig med frukosten?” Med byxorna på halv stång och bältet i handen försvinner han in i köket och börjar desperat rycka upp skåpluckorna. ”Vad vill du ha? Juice? Fil och flingor? Macka? Jag måste ha kaffe innan jag dör. Vi måste dra inom en kvart.” Anitha brer en varsin macka och hittar en platsbunke fylld av färdigskurna ostskivor som hon lägger på mackorna. ”Tack gumman.” Han sveper i sig kaffet och drar samtidigt ned den vita t-shirten som han haft över ena axeln. ”Hoppas att den här var ren nu…jag hinner inte byta. Du…nu drar vi.”
På bussen sitter de tysta, trötta båda två.
Caroline pekar finger när de kommer.
”Jag visste det! Ni är ett par va?” Både Ola och Anitha nekar samtidigt, men tittar leende på varandra. De går in i fikarummet till de andra, och börjar prata kärlek. Förälskelse har ju Anitha varit med om många gånger, men kärlek? Nja, kanske med Kase, eller? Är det faktumet att jag inte kan få honom som gör att jag så gärna vill ha? Är det själva jakten jag gillar?
Det är dags att börja jobba och samtalet måste avslutas. Ola tittar på Anitha när hon inte ser.”Vi syns till lunchen då? Skall vi gå på pizzerian intill?” Han tittar skrattande på Carolin som himlar med ögonen. ”Ni är så söta. Jag blir så glad att ni hittat varandra. Mary och Tulla kan ta kassorna så kan vi gå tillsammans dit.”
På lunchen sitter de mittemot varandra och Anitha känner fladdrande fjärilar i magen. Hon rodnar och stammar samtidigt och har svårt att möta Olas blickar. Det är en lättnad när lunchen är över och de går tillbaka i samlad tropp till Metrobutiken.
Efter jobbet frågar Ola om Anitha vill följa med honom hem. Klart jag vill. Det fanns en elektricitet mellan dem som ökade när de kom närmare varandra. Han gav henne försynta smekningar över kinden då och då, och Anithas osäkerhet växte. Nåja, framtiden får väl utvisa om det bara är en tillfällig fling. Vi har ju tiden för oss.
Det blev en trevlig kväll igen, men nu med Olas kompis Måns med. Han verkade också snäll. När klockan närmade sig tolv skjutsade de hem Måns, och for sedan vidare hem till Anithas hus…där det fullkomligt STINKER av fernissa. Monika har fixat golven och Ola och Anitha blir yra av lukten.
”Ja här kan du ju inte bo! Den saken är klar. Har Monika sagt någonting till dig om att hon skulle slipa golven?” Ola är mycket irriterad och rösten är dov. ”Hämta dina kläder. Du får bo hos mig tillsvidare. Kom nu! Jag är trött!”
Anitha känner ögonen trilla ihop och rycker till när Ola stänger sin bildörr för att öppna hennes. ”Lilla stumpan förlåt att jag var så sur, men käringen kunde väl sagt något. Du betalar ju faktiskt pengar för att bo där. Faan vilken otur du har med bostäder.”
Olas föräldrar är fortfarande borta och tystnaden ekar i rummen. ”Nu kryper vi till kojs.” Ola drog snabbt av sig kläderna och lade sig i sängen. ”Jag skall bara borsta tänderna.” Anitha smög ut till badrummet och hoppades att föräldrarna inte skulle komma hem när hon stod halvnaken i deras sovrum.
I Olas rum hördes rytmiska snarkningar och hon gled in i sängen jämte honom. Han lade sin hand över hennes bara mage och mumlade något. ”God natt hjärtat!” viskade Anitha och lade två fingrar över sin mun som hon sedan pussade på och lade över hans mun.
Dagen efter vaknade hon tidigt, och låg och tittade på Ola som fortfarande sov. De långa mörka ögonfransarna vilade stilla mot den vita huden och det cendrefärgade håret lockade sig busigt vid öronen. Han hade ett överdrivet kantigt ansikte med höga kindknotor och en stor bred mun. Läpparna var fnasiga av den torra luften som virvlade runt i sovrummet. Undrar hur han kysser? Hon skrämdes lite av sina tankar och drog sig tillbaka. Anitha kunde fortfarande förnimma smekningen över kinden hon fått häromdagen.
Ola sträckte på sig och vaknade ur sin skönhetssömn. ”God morgon! Har du sovit gott?” Täcket gled riskabelt nära nedre delen av kroppen och visade ett präktigt morgonstånd. ”Sådär, jag är inte van att sova med någon.” Anitha sträckte på sig och famlade rodnande efter sin tröja under sängen. Om han bara anat vad jag legat och tänkt på? Ola böjde sig över henne och fiskade elegant upp den vita långärmade tröjan. ”Varsågod!” Ögonen lyste av busighet. ”Tack!” Anitha satte på sig tröjan och drog på sig de blå Levisjeansen, sedan gick hon till toaletten.
När Anitha kom ut igen var Ola på väg att duka upp frukost i köket. Då och då stoppade han med det han höll på med och studerade henne. ”Du är inte speciellt blyg va?” Ola lade en sked vid varje tallrik och gick till kylskåpet. ”Jag menar, du tog ju av dig allting igår bara sådär. Jag är inte riktigt van vid sådana tjejer. Du verkar så naturlig.” Han tog ut smöret och en tjock fyrkantig ost. ”Inte för att du har något att skämmas för. Det är inte så jag menar. Jag tycker du är jättese…” Ola harklade sig och lade till. ”Jättesöt.” Han rodnade. ”Äh glöm att jag sade något. Jag hör nu hur fel det låter. Du är en skön tjej som jag gillar att umgås med.” Anitha plockade ut två glas ur skåpet som hon ställde vid tallrikarna. ”Jag gillar att gå naken.” Orden kom innan hon tänkt efter. ”Det känns inte konstigt att gå omkring med trosor med dig. Du är så enkel att umgås med.” Åh så konstigt det här blir. Nu är jag ute på djupt vatten. Jag kan ju för bövelen inte tala om att jag gillar honom. ”Äh, kan vi inte äta frukost nu. Jag är vrålhungrig!”
När de ätit åkte de till Metro och jobbade.
Monika kom till butiken och pratade om flytthjälp. Motvilligt funderade Anitha på hur hon skulle komma undan och räddades av Eivor som plötsligt inflikade. ”Du kan bo hos mig. Jag har ett rum ledigt.” Monica såg inte alls glad ut och knep ihop munnen till en sur min. ”Jaha, men jag då? Du skulle ju flytta med mig till Viggbyholm?” Anitha ryckte på axlarna och vände sig till Eivor medan hon bugade med händerna hårt sammantryckta mot varandra. ”Tack, du har räddat mitt liv.” Surt ångade Monica iväg efter ett kort hejdå.
På lunchen kom Ola in och ville prata med Anitha. ”Har du tid en stund? Jag skulle vilja prata med dig.” Jaha, den lyckan var kort. Nu säger han säkert att han ändrat sig och inte vill flytta ihop med mig. ”Kan du inte prata här?” Erik som satt jämte henne tittade intensivt på Ola och såg nästan arg ut. ”Okej, jag, jag…äh, faan vad svårt det här var…Jag undrar om du vill bo hos mig tills vi flyttar till Sollentuna. Jag kan sova på soffan om du vill."
Paff tittade Anitha uppifrån och ned flera gånger på Ola. ”Nja…tack för erbjudandet, men…jag känner knappt dina föräldrar. Det känns lite kymigt att bara flytta in. Förresten erbjöd Eivor att hysa in mig. Jag vill nog fundera på saken.” Ola vägde på den ena foten efter den andra och stod och vaggade. ”Vi pratar innan du åker hem.”
När det var dags att gå för dagen ville Ola att hon skulle följa med honom hem. ”Är det okey då?” Anitha kände att tanken på ytterligare en natt med honom tilltalade henne. Hon blev alldeles mjuk inuti när hon tänkte på honom.”Klart det är. Jag ringer och talar om att du inte har någonstans att bo.” Han lade armen runt hennes hals lite lekfullt, men samtidigt allvarligt. ”Kom nu!”
Natten tillbringades tätt intill, pratandes om livet, kärleken och framtiden. ”Du…vi måste sova…klockan är tre.” Anitha viskade i örat på honom och kände åtrån gå som vågor i kroppen. ”God natt.” Ola lade sin hand över hennes och hon kröp ihop i fosterställning med ansiktet mot honom. Han kröp tätt, tätt intill henne och Anitha började som av en reflex smeka honom över ryggen och på sidan. Ola drog handen över hennes höfter, och sökte lite trevande den mjuka munnen som eggat honom så länge. Försiktigt, försiktigt började de att kyssas. Han var ju bra på det här! Tungorna gick ömsom djupt, ömsom ytligt, smakade på den andras hud. Gled in i örats vindlingar och förlorade tid och plats.
”Nä, nu är det dags att sova.” Ola reste sig häftigt ur sängen och famlade efter cigarettpaketet. Tändaren lyste upp ansiktet och svettdroppar gled över den branta pannan. Ansiktsuttrycket var plågat. Anitha drog upp täcket över brösten och lade huvudet på sned. ”Vad är det för fel?” Ola tittade henne i ögonen med allvarlig min.”Jag måste fundera på en sak. Jag sover på golvet. Du får ha sängen. Det blir så trångt. Du sätter griller i huvudet på mig.” Ola lade sig på golvet på en madrass han drog fram ur ett skåp, och snart sov han.
Anitha visste inte vad hon skulle tro. Varför? Kysstes jag så himla dåligt? Hela natten låg Anitha och grubblade över det som hänt. Vi kommer ju så bra överens. Är det över nu? Vill han inte bo med mig längre?
När de vaknade höll hon sig på sin kant. Ville ge honom en kram, men vågade inte. Hon studerade profilen på Ola när han åt och såg att munnen förvandlats till ett streck. Inte minsta leende drog över den i vanliga fall så glada munnen och rösten var dov då han väl talade.
Som vanligt började en film rulla framför hennes ögon, och korta sekvenser av episoder i livet då de träffats oftare och till och med bott hos varandra bubblade upp i minnet och fick henne att le lyckligt. ”Sååååå…du…älskar honom?” Ola pillade med tumnageln som förlorat ett hörn när han arbetade i charken, och satt tyst en lång stund. Anitha satt också tyst. Attans, just den frågan jag INTE ville ha.
Hon rätade på sig och pillade på sätet som fått ett litet hål i tyget. ”Jag, jag, jag vet inte längre…det är så länge sedan vi sågs, men…” Han tog hennes hand och kramade den hårt. ”Det är okej. Jag förstår. Vi pratar inte mer om det. Nu skall vi av!” Ola tryckte på knappen och skrattande sprang de av bussen och ned till tunnelbanan. Resten av resan pratade de om familjerna.
På restaurangen var det fullt av folk och rökare mixades med ickerökare som grimaserande utstod oset av illaluktande cigaretter. ”Hur kan du hålla på med det där? Det smakar ju faan.” Uttrycksfullt gestikulerande slog hon ut med händerna och höll sånär på att slå ut bordsgrannarnas ölglas. ”Oj, förlåt. Det är så himla typiskt mig. Får väl skylla på mitt vallonblod. De lär ju ha varit rätt hetlevrade.” Anitha log och flyttade sig nästan omärkligt närmare Ola som släckte cigaretten och tog hennes hand. ”Klockan har ramlat iväg. Vill du följa med hem en stund?” Hon tog handen han sträckte fram och reste sig upp.
Med släntande steg gick de över gamla stan och in mot city för att slutligen kliva in i hans pojkrum framåt midnatt.
De pratade, pratade och pratade, och plötsligt var klockan två på natten. Jisus, jag måste ju hem. Eller…? Ola makar plötsligt åt sig lite och slår uppfodrande på sängen. ”Det finns gott om plats här, så du kan sova över om du vill. Det vore skönt att slippa åka iväg nu. Det är jobbdag imorgon.” Anitha tittade på klockan som visade två och suckade. ”Okej då, men vi måste upp tidigt.” Hon lägger armen över Olas mage och känner hjärtat bulta intensivt. Sista gången Anitha tittar på klockan är den fyra.
Några timmar senare tjuter Olas klocka ilsket och väcker Anitha som med ett ryck kastar sig handlöst upp ur sängen. Var är jag? Just ja…hos Ola. Undrar hur jag ser ut? Håret står väl åt alla håll, och sminket. Tur att jag inte använder mer än mascara. Hon skrattar för sig själv när hon möts av spegelbilden inne på toaletten. Hm, misstänkt likt sovaöverfrisyr det här. Caroline kommer att skratta ihjäl sig. Och hungrig som en varg är jag. Undrar om Olas föräldrar är hemma?
Hon skakar försiktigt på Ola som mumlande lägger armen över ögonen och somnar om. Klockan tjuter till igen och efter lite pill i panelen hittar Anitha avstängningen. ”Ola, hörru…klockan har ringt för länge sedan. Vi måste dra.” Sömnigt slår han upp sina blå och kisar mot morgonsolen som sipprar in genom persiennen. Med sömndrucken röst och håret åt alla håll lägger Ola sig på ena axeln och studerar leende hennes ansikte. ”Du är söt när du sover, vet du det? Hur mycket är klockan egentligen?” Han tittar på den och får bråttom upp. ”Helvete, Christer dödar mig om jag kommer försent. Hjälper du mig med frukosten?” Med byxorna på halv stång och bältet i handen försvinner han in i köket och börjar desperat rycka upp skåpluckorna. ”Vad vill du ha? Juice? Fil och flingor? Macka? Jag måste ha kaffe innan jag dör. Vi måste dra inom en kvart.” Anitha brer en varsin macka och hittar en platsbunke fylld av färdigskurna ostskivor som hon lägger på mackorna. ”Tack gumman.” Han sveper i sig kaffet och drar samtidigt ned den vita t-shirten som han haft över ena axeln. ”Hoppas att den här var ren nu…jag hinner inte byta. Du…nu drar vi.”
På bussen sitter de tysta, trötta båda två.
Caroline pekar finger när de kommer.
”Jag visste det! Ni är ett par va?” Både Ola och Anitha nekar samtidigt, men tittar leende på varandra. De går in i fikarummet till de andra, och börjar prata kärlek. Förälskelse har ju Anitha varit med om många gånger, men kärlek? Nja, kanske med Kase, eller? Är det faktumet att jag inte kan få honom som gör att jag så gärna vill ha? Är det själva jakten jag gillar?
Det är dags att börja jobba och samtalet måste avslutas. Ola tittar på Anitha när hon inte ser.”Vi syns till lunchen då? Skall vi gå på pizzerian intill?” Han tittar skrattande på Carolin som himlar med ögonen. ”Ni är så söta. Jag blir så glad att ni hittat varandra. Mary och Tulla kan ta kassorna så kan vi gå tillsammans dit.”
På lunchen sitter de mittemot varandra och Anitha känner fladdrande fjärilar i magen. Hon rodnar och stammar samtidigt och har svårt att möta Olas blickar. Det är en lättnad när lunchen är över och de går tillbaka i samlad tropp till Metrobutiken.
Efter jobbet frågar Ola om Anitha vill följa med honom hem. Klart jag vill. Det fanns en elektricitet mellan dem som ökade när de kom närmare varandra. Han gav henne försynta smekningar över kinden då och då, och Anithas osäkerhet växte. Nåja, framtiden får väl utvisa om det bara är en tillfällig fling. Vi har ju tiden för oss.
Det blev en trevlig kväll igen, men nu med Olas kompis Måns med. Han verkade också snäll. När klockan närmade sig tolv skjutsade de hem Måns, och for sedan vidare hem till Anithas hus…där det fullkomligt STINKER av fernissa. Monika har fixat golven och Ola och Anitha blir yra av lukten.
”Ja här kan du ju inte bo! Den saken är klar. Har Monika sagt någonting till dig om att hon skulle slipa golven?” Ola är mycket irriterad och rösten är dov. ”Hämta dina kläder. Du får bo hos mig tillsvidare. Kom nu! Jag är trött!”
Anitha känner ögonen trilla ihop och rycker till när Ola stänger sin bildörr för att öppna hennes. ”Lilla stumpan förlåt att jag var så sur, men käringen kunde väl sagt något. Du betalar ju faktiskt pengar för att bo där. Faan vilken otur du har med bostäder.”
Olas föräldrar är fortfarande borta och tystnaden ekar i rummen. ”Nu kryper vi till kojs.” Ola drog snabbt av sig kläderna och lade sig i sängen. ”Jag skall bara borsta tänderna.” Anitha smög ut till badrummet och hoppades att föräldrarna inte skulle komma hem när hon stod halvnaken i deras sovrum.
I Olas rum hördes rytmiska snarkningar och hon gled in i sängen jämte honom. Han lade sin hand över hennes bara mage och mumlade något. ”God natt hjärtat!” viskade Anitha och lade två fingrar över sin mun som hon sedan pussade på och lade över hans mun.
Dagen efter vaknade hon tidigt, och låg och tittade på Ola som fortfarande sov. De långa mörka ögonfransarna vilade stilla mot den vita huden och det cendrefärgade håret lockade sig busigt vid öronen. Han hade ett överdrivet kantigt ansikte med höga kindknotor och en stor bred mun. Läpparna var fnasiga av den torra luften som virvlade runt i sovrummet. Undrar hur han kysser? Hon skrämdes lite av sina tankar och drog sig tillbaka. Anitha kunde fortfarande förnimma smekningen över kinden hon fått häromdagen.
Ola sträckte på sig och vaknade ur sin skönhetssömn. ”God morgon! Har du sovit gott?” Täcket gled riskabelt nära nedre delen av kroppen och visade ett präktigt morgonstånd. ”Sådär, jag är inte van att sova med någon.” Anitha sträckte på sig och famlade rodnande efter sin tröja under sängen. Om han bara anat vad jag legat och tänkt på? Ola böjde sig över henne och fiskade elegant upp den vita långärmade tröjan. ”Varsågod!” Ögonen lyste av busighet. ”Tack!” Anitha satte på sig tröjan och drog på sig de blå Levisjeansen, sedan gick hon till toaletten.
När Anitha kom ut igen var Ola på väg att duka upp frukost i köket. Då och då stoppade han med det han höll på med och studerade henne. ”Du är inte speciellt blyg va?” Ola lade en sked vid varje tallrik och gick till kylskåpet. ”Jag menar, du tog ju av dig allting igår bara sådär. Jag är inte riktigt van vid sådana tjejer. Du verkar så naturlig.” Han tog ut smöret och en tjock fyrkantig ost. ”Inte för att du har något att skämmas för. Det är inte så jag menar. Jag tycker du är jättese…” Ola harklade sig och lade till. ”Jättesöt.” Han rodnade. ”Äh glöm att jag sade något. Jag hör nu hur fel det låter. Du är en skön tjej som jag gillar att umgås med.” Anitha plockade ut två glas ur skåpet som hon ställde vid tallrikarna. ”Jag gillar att gå naken.” Orden kom innan hon tänkt efter. ”Det känns inte konstigt att gå omkring med trosor med dig. Du är så enkel att umgås med.” Åh så konstigt det här blir. Nu är jag ute på djupt vatten. Jag kan ju för bövelen inte tala om att jag gillar honom. ”Äh, kan vi inte äta frukost nu. Jag är vrålhungrig!”
När de ätit åkte de till Metro och jobbade.
Monika kom till butiken och pratade om flytthjälp. Motvilligt funderade Anitha på hur hon skulle komma undan och räddades av Eivor som plötsligt inflikade. ”Du kan bo hos mig. Jag har ett rum ledigt.” Monica såg inte alls glad ut och knep ihop munnen till en sur min. ”Jaha, men jag då? Du skulle ju flytta med mig till Viggbyholm?” Anitha ryckte på axlarna och vände sig till Eivor medan hon bugade med händerna hårt sammantryckta mot varandra. ”Tack, du har räddat mitt liv.” Surt ångade Monica iväg efter ett kort hejdå.
På lunchen kom Ola in och ville prata med Anitha. ”Har du tid en stund? Jag skulle vilja prata med dig.” Jaha, den lyckan var kort. Nu säger han säkert att han ändrat sig och inte vill flytta ihop med mig. ”Kan du inte prata här?” Erik som satt jämte henne tittade intensivt på Ola och såg nästan arg ut. ”Okej, jag, jag…äh, faan vad svårt det här var…Jag undrar om du vill bo hos mig tills vi flyttar till Sollentuna. Jag kan sova på soffan om du vill."
Paff tittade Anitha uppifrån och ned flera gånger på Ola. ”Nja…tack för erbjudandet, men…jag känner knappt dina föräldrar. Det känns lite kymigt att bara flytta in. Förresten erbjöd Eivor att hysa in mig. Jag vill nog fundera på saken.” Ola vägde på den ena foten efter den andra och stod och vaggade. ”Vi pratar innan du åker hem.”
När det var dags att gå för dagen ville Ola att hon skulle följa med honom hem. ”Är det okey då?” Anitha kände att tanken på ytterligare en natt med honom tilltalade henne. Hon blev alldeles mjuk inuti när hon tänkte på honom.”Klart det är. Jag ringer och talar om att du inte har någonstans att bo.” Han lade armen runt hennes hals lite lekfullt, men samtidigt allvarligt. ”Kom nu!”
Natten tillbringades tätt intill, pratandes om livet, kärleken och framtiden. ”Du…vi måste sova…klockan är tre.” Anitha viskade i örat på honom och kände åtrån gå som vågor i kroppen. ”God natt.” Ola lade sin hand över hennes och hon kröp ihop i fosterställning med ansiktet mot honom. Han kröp tätt, tätt intill henne och Anitha började som av en reflex smeka honom över ryggen och på sidan. Ola drog handen över hennes höfter, och sökte lite trevande den mjuka munnen som eggat honom så länge. Försiktigt, försiktigt började de att kyssas. Han var ju bra på det här! Tungorna gick ömsom djupt, ömsom ytligt, smakade på den andras hud. Gled in i örats vindlingar och förlorade tid och plats.
”Nä, nu är det dags att sova.” Ola reste sig häftigt ur sängen och famlade efter cigarettpaketet. Tändaren lyste upp ansiktet och svettdroppar gled över den branta pannan. Ansiktsuttrycket var plågat. Anitha drog upp täcket över brösten och lade huvudet på sned. ”Vad är det för fel?” Ola tittade henne i ögonen med allvarlig min.”Jag måste fundera på en sak. Jag sover på golvet. Du får ha sängen. Det blir så trångt. Du sätter griller i huvudet på mig.” Ola lade sig på golvet på en madrass han drog fram ur ett skåp, och snart sov han.
Anitha visste inte vad hon skulle tro. Varför? Kysstes jag så himla dåligt? Hela natten låg Anitha och grubblade över det som hänt. Vi kommer ju så bra överens. Är det över nu? Vill han inte bo med mig längre?
När de vaknade höll hon sig på sin kant. Ville ge honom en kram, men vågade inte. Hon studerade profilen på Ola när han åt och såg att munnen förvandlats till ett streck. Inte minsta leende drog över den i vanliga fall så glada munnen och rösten var dov då han väl talade.
Travar av pengar
Långsamt går jag igenom plaggen ett efter ett och väger, mäter och kollar upp dem för att sedan fotografera och sätta in dem på Tradera. Allt är urvuxet sedan länge och behöver ersättas av nytt i större storlekar.
Barnen har fräst iväg massor av centimetrar och byxorna som förra året var för långa, har nu krympit på något underligt sätt. Lilleman håller krampaktigt i sina älskade jeans och sätter på sig dem i smyg när jag tittar bort. När jag säger att de är för små nekar den lille och drar ned dem över höfterna för att överbevisa mig. Skrattande tar jag tag i mitt lilla yrväder som är alltför klok för sin ålder, och drar under vilda protester av dem älskade byxorna som slutar flera centimeter över ankeln.
Skorna som varit tänkta att ha till Lilleman har visat sig vara för smala för vår ankfotade lilla vän, och han dissar den ena efter den andra med sur min. ”De äl föl må!” skriker han ilsket och kastar dem över hela rummet. De enda som får godkänt av både honom och mig är Kavats älskade breda skor som en gång burits av både Razzel och Zabine. ”Mina!” Nöjd med sitt fynd tultar Lilleman till hallen där han sticker in sina skor i facket på skohållaren.
Tid är något jag har stor brist på och emellanåt har jag god lust att skänka rubbet i kartongen till välgörande ändamål, men…faktum kvarstår…jag är fattig som en kyrkråtta och behöver få in pengarna som kläderna inbringar. Så det är bara att fortsätta, och resultatet blir en snabbt krympande hög.
Barnen har fräst iväg massor av centimetrar och byxorna som förra året var för långa, har nu krympit på något underligt sätt. Lilleman håller krampaktigt i sina älskade jeans och sätter på sig dem i smyg när jag tittar bort. När jag säger att de är för små nekar den lille och drar ned dem över höfterna för att överbevisa mig. Skrattande tar jag tag i mitt lilla yrväder som är alltför klok för sin ålder, och drar under vilda protester av dem älskade byxorna som slutar flera centimeter över ankeln.
Skorna som varit tänkta att ha till Lilleman har visat sig vara för smala för vår ankfotade lilla vän, och han dissar den ena efter den andra med sur min. ”De äl föl må!” skriker han ilsket och kastar dem över hela rummet. De enda som får godkänt av både honom och mig är Kavats älskade breda skor som en gång burits av både Razzel och Zabine. ”Mina!” Nöjd med sitt fynd tultar Lilleman till hallen där han sticker in sina skor i facket på skohållaren.
Tid är något jag har stor brist på och emellanåt har jag god lust att skänka rubbet i kartongen till välgörande ändamål, men…faktum kvarstår…jag är fattig som en kyrkråtta och behöver få in pengarna som kläderna inbringar. Så det är bara att fortsätta, och resultatet blir en snabbt krympande hög.
TEMA Något simpelt
Anna stod knästående med knäppta händer lutad över sängen. Rummet var kolsvart och låga röster hördes från dörrspringan där ljuset från hallen sipprade in. Med hårt hopknipna ögon och huvudet lutat mot händerna mumlade Anna ord som ett mantra. ”Snälla Gud gör så att allt blir helt igen, snälla, snälla du. Jag lovar att vara en snäll flicka resten av mitt liv bara du drar tillbaka tiden en dag och gör allt bra. Låt lillebror vara bland oss igen, och stoppa den elaka lastbilen som krossade hans huvud. Snälla, snälla du. Det jag ber om är så simpelt för dig.” Hon torkade bort tårarna som vätte hennes kinder. Det stack i fötterna som somnat av den obekväma ställningen. Anna lyssnade intensivt om hon kunde urskilja broderns lite gälla röst, men hörde bara föräldrarnas lågmälda prat.
Efter en liten stund knäppte Anna händerna igen och fortsatte sin bön. ”Snälla, snälla Gud…” Hon drog med handen över den lilla uppnäsan. ”Hjälp mig! Mamma och pappa klarar inte heller att vara utan Josef. Vår familj går under.” Händerna var så hårt sammanfogade att knogarna vitnade. Anna drog bak det långa ljusa håret som likt broderns var lockigt av naturen och ständigt flydde från gummisnoddar och spännen. ”Vem skall jag viska med under täcket på natten om inte Josef finns här, och vår koja i skogen är ju inte klar ännu.” Bilder av livet med brodern passerade som en film framför hennes ögon och genom en gardin av tårar log Anna när hon mindes alla gånger som de busat tillsammans. ”Jag älskar ju honom.” Hon tittade ut mot de glänsande stjärnorna som syntes på kolsvart himmel. ”Han var ju så liten…” Hennes röst bar inte och bilden av olyckan hon blivit vittne till exploderade som en storbildsteve framför henne.
Plötsligt knackade det på dörren. ”Anna? Hur är det? Vill du inte komma ned till oss? Gumman…” De osagda orden svävade i luften mellan dem. ”Jag försöker få honom tillbaka, men Gud svarar inte mamma. Varför gör han inte det? Mormor brukar ju säga att han alltid hör oss barn? Jag…” Anna tog några djupa andetag innan hon fortsatte. ”Jag saknar Josef så mycket…saknar hans glada röst. Mamma varför körde bilen så fort? Om den bromsat tidigare hade jag hunnit få bort Josef. Mamma varför?” Hon sträckte upp armarna mot sin mamma och kröp in i hennes famn med en snyftning.
Eva höll hårt om sin lilla dotter som för bara några timmar sedan fått gå igenom det värsta en människa kan göra.
Brodern hade cyklat ut på vägen med sin trehjuling och Anna var springande på väg för att hämta honom när den stora blåa lastbilen kommit runt hörnet i alltför hög fart. Eva hörde fortfarande ljudet av det stora monstrets gnisslande bromsar och skriket från den förtvivlade dottern som stod bara några meter ifrån när det hände.
Eva hade kastat ifrån sig glaset i handen och rusat ut på gräsmattan med händerna fyllda av skum från disken hon precis hållit på med. Blicken hade i ultrarapid gått från Anna som skrikande stått på trottoaren och den hopknycklade röda metalltingesten som låg bredvid ett klädbylte fullt av blod.
När Eva nådde Anna kastade sig den lilla flickan in i hennes famn och grät hejdlöst. Robert sprang fram till sonen som blivit platt som en pannkaka och knappt såg mänsklig ut längre. Skakande lade han huvudet mot Josefs hjärta som slutat slå, och tittade misstroget mot lastbilschauffören som chockad stod jämte sin bil och stirrade på scenen. ”Gör något då människa! Ring ambulansen!”
”Anna…du får inte lägga skulden på dig själv. Mannen i lastbilen hade druckit förstår du, och tänkte inte riktigt på följderna av sin vilda framfart. Han var trött och ville hem. Genvägen genom vårt villaområde skulle ta honom hem till familjen fortare, och…” Eva skakade sorgset på huvudet och harklade sig innan hon fortsatte. ”Han hann inte bromsa när lillebror kom utfarande.”
En låg knackning fick dem att titta upp. ”Får jag vara med? Anna älskade, älskade du jag önskar så att du sluppit vara med om det här. Vi får trösta oss med att Josef inte hann lida. Allt gick fort. Ambulansmännen sade att Josef knappt hann se lastbilen innan han somnade in.”
Med armarna runt varandra och lilla Anna i famnen tog de sig ned till vardagsrummet och placerade sig i soffan. Tyst med glänsande tårar rinnande på kinderna tog hon emot kärleken de gav, men kände sig tom på känslor.
Efter en liten stund knäppte Anna händerna igen och fortsatte sin bön. ”Snälla, snälla Gud…” Hon drog med handen över den lilla uppnäsan. ”Hjälp mig! Mamma och pappa klarar inte heller att vara utan Josef. Vår familj går under.” Händerna var så hårt sammanfogade att knogarna vitnade. Anna drog bak det långa ljusa håret som likt broderns var lockigt av naturen och ständigt flydde från gummisnoddar och spännen. ”Vem skall jag viska med under täcket på natten om inte Josef finns här, och vår koja i skogen är ju inte klar ännu.” Bilder av livet med brodern passerade som en film framför hennes ögon och genom en gardin av tårar log Anna när hon mindes alla gånger som de busat tillsammans. ”Jag älskar ju honom.” Hon tittade ut mot de glänsande stjärnorna som syntes på kolsvart himmel. ”Han var ju så liten…” Hennes röst bar inte och bilden av olyckan hon blivit vittne till exploderade som en storbildsteve framför henne.
Plötsligt knackade det på dörren. ”Anna? Hur är det? Vill du inte komma ned till oss? Gumman…” De osagda orden svävade i luften mellan dem. ”Jag försöker få honom tillbaka, men Gud svarar inte mamma. Varför gör han inte det? Mormor brukar ju säga att han alltid hör oss barn? Jag…” Anna tog några djupa andetag innan hon fortsatte. ”Jag saknar Josef så mycket…saknar hans glada röst. Mamma varför körde bilen så fort? Om den bromsat tidigare hade jag hunnit få bort Josef. Mamma varför?” Hon sträckte upp armarna mot sin mamma och kröp in i hennes famn med en snyftning.
Eva höll hårt om sin lilla dotter som för bara några timmar sedan fått gå igenom det värsta en människa kan göra.
Brodern hade cyklat ut på vägen med sin trehjuling och Anna var springande på väg för att hämta honom när den stora blåa lastbilen kommit runt hörnet i alltför hög fart. Eva hörde fortfarande ljudet av det stora monstrets gnisslande bromsar och skriket från den förtvivlade dottern som stod bara några meter ifrån när det hände.
Eva hade kastat ifrån sig glaset i handen och rusat ut på gräsmattan med händerna fyllda av skum från disken hon precis hållit på med. Blicken hade i ultrarapid gått från Anna som skrikande stått på trottoaren och den hopknycklade röda metalltingesten som låg bredvid ett klädbylte fullt av blod.
När Eva nådde Anna kastade sig den lilla flickan in i hennes famn och grät hejdlöst. Robert sprang fram till sonen som blivit platt som en pannkaka och knappt såg mänsklig ut längre. Skakande lade han huvudet mot Josefs hjärta som slutat slå, och tittade misstroget mot lastbilschauffören som chockad stod jämte sin bil och stirrade på scenen. ”Gör något då människa! Ring ambulansen!”
”Anna…du får inte lägga skulden på dig själv. Mannen i lastbilen hade druckit förstår du, och tänkte inte riktigt på följderna av sin vilda framfart. Han var trött och ville hem. Genvägen genom vårt villaområde skulle ta honom hem till familjen fortare, och…” Eva skakade sorgset på huvudet och harklade sig innan hon fortsatte. ”Han hann inte bromsa när lillebror kom utfarande.”
En låg knackning fick dem att titta upp. ”Får jag vara med? Anna älskade, älskade du jag önskar så att du sluppit vara med om det här. Vi får trösta oss med att Josef inte hann lida. Allt gick fort. Ambulansmännen sade att Josef knappt hann se lastbilen innan han somnade in.”
Med armarna runt varandra och lilla Anna i famnen tog de sig ned till vardagsrummet och placerade sig i soffan. Tyst med glänsande tårar rinnande på kinderna tog hon emot kärleken de gav, men kände sig tom på känslor.
5 juli 2010
Morgonstund
Jag älskar den här stunden på morgonen när man är uppe alldeles själv. Fåglarna kvittrar utanför fönstret och datorn står där surrande med en vit blank sida som väntar på att fyllas.
Tema Att tolerera
Så här i sommartid får barnen vara uppe lite längre på kvällarna, men tro för den skull inte att de sover längre. No, no…upp klockan sex och springa in till morsan som drömmer sköna drömmar. Studsa i sängen, bråka med syrran och lillebror. Hög volym, ALLDELES för hög. ”Jag är hungrig!”
Så det är bara att skrämma upp sin gamla kropp och utfodra de små liven. Efteråt har jag kvicknat till alldeles för mycket för att återgå till min skönhetssömn och drar på mig mina slitna jeansshorts och en bikiniöverdel för att placera mig i landet där ogräset och jag för en ojämn kamp. Jag har inte riktigt fattat varför jag aldrig vinner, men de tunna grässtråna och smörblommans köttiga tentakler liksom förökar sig katastrofalt fort och de gula visserligen vackra blommorna sticker upp sina huvuden där de inte alls hör hemma.
Solen bränner och vi äter glass och dricker saft i mängder medan dagarna tuffar på. Vardag som helgdag ägnar jag mig åt barnens väl och ve samtidigt som jag pysslar i vår stora trädgård.
När vi flyttade hit 2006 närde jag först en dröm om en perfekt trädgård, men har på vägen börjat tolerera många saker. Allt gräs är inte ogräs, en del är till och med vackert, och blommorna som invaderar trädgården får bo med sina nya kusiner och sysslingar i en enda röra. Fruktträden får sig en avhyvling på våren, men sedan låter jag dem hållas och spreta åt öst och väst. På baksidan tillåter jag vresrosorna att sprida sig som de vill och har bara petat ned ett körsbärsträd och ett yttepyttelitet skott från en olvonbuske som jag hittade i Hälsingland. Lupinerna jag snodde frön från på framsidan har fått syskon på baksidan sedan jag med yviga gester i höstas kastade ut små blomägg.
Min älskade trädgård har bara en liten, liten nackdel. Den lockar min lilla femåriga tös att plocka blommorna som kommer upp.
Så det är bara att skrämma upp sin gamla kropp och utfodra de små liven. Efteråt har jag kvicknat till alldeles för mycket för att återgå till min skönhetssömn och drar på mig mina slitna jeansshorts och en bikiniöverdel för att placera mig i landet där ogräset och jag för en ojämn kamp. Jag har inte riktigt fattat varför jag aldrig vinner, men de tunna grässtråna och smörblommans köttiga tentakler liksom förökar sig katastrofalt fort och de gula visserligen vackra blommorna sticker upp sina huvuden där de inte alls hör hemma.
Solen bränner och vi äter glass och dricker saft i mängder medan dagarna tuffar på. Vardag som helgdag ägnar jag mig åt barnens väl och ve samtidigt som jag pysslar i vår stora trädgård.
När vi flyttade hit 2006 närde jag först en dröm om en perfekt trädgård, men har på vägen börjat tolerera många saker. Allt gräs är inte ogräs, en del är till och med vackert, och blommorna som invaderar trädgården får bo med sina nya kusiner och sysslingar i en enda röra. Fruktträden får sig en avhyvling på våren, men sedan låter jag dem hållas och spreta åt öst och väst. På baksidan tillåter jag vresrosorna att sprida sig som de vill och har bara petat ned ett körsbärsträd och ett yttepyttelitet skott från en olvonbuske som jag hittade i Hälsingland. Lupinerna jag snodde frön från på framsidan har fått syskon på baksidan sedan jag med yviga gester i höstas kastade ut små blomägg.
Min älskade trädgård har bara en liten, liten nackdel. Den lockar min lilla femåriga tös att plocka blommorna som kommer upp.
4 juli 2010
TEMA Ett rekord
”Sjuttio centimeter…bra Emma, nu börjar det likna någonting.” Robert plockar upp den blankvita stången och placerar den på spikarna som sitter i de tjocka brädorna. ”Vågar du testa sjuttiofem centimeter? Eller?” Han drar med handen över skäggstubben som är silvergrå och designad. Det glesa håret på huvudet har fått gett vika för rakhyveln och är rött av solsveda. Svetten pärlar i pannan och mörka skuggor växer på linnet. ”Nå!?” Det hörs på rösten att han är irriterad och Emma skrapar med tån i gräsmattan medan hon tittar in genom köksfönstret där mamma står och tittar på. Kan hon inte stoppa honom? Varför gör hon inget? ”Kom igen nu gumman…det klarar du.” Robert drar i de dyra shortsen som är designade av Patrik Sjöberg som en gång var hans lagkamrat.
Emma tittar ännu en gång in mot köket innan hon nickar mot pappan och vinkar honom åt sidan. ”Flytta på dig då, men bli inte arg om jag river.” Emma vinklar in tummarna under resten av fingrarna. Med ena foten framför den andra står hon och väger några sekunder innan hon springer iväg. I ögonvrån registrerar Emma att pappan lagt armarna i kors och ser arg ut.
Likt en stolt antilop tar hon ansats inför hoppet och känner fötterna lätta från marken. Det freesbeliknande glidandet över stången slutar med en hård smäll när hon landar på gräsmattan, och tårarna är inte långt borta. Roberts ansikte är askgrått och gesterna yviga när han kommer gående. ”För i helvete Emma, vad tänker du med? Jag har ju sagt att ansatsen skall vara mjuk. Du såg ut som en skadeskjuten kråka, och landningen…” Han andas stötigt och flämtande. ”Jag skulle vilja säga att det var ett klart rekord av klumpighet. Vi slutar för idag, och prövar imorgon istället.” Robert lyfter hårdhänt upp Emma och borstar av henne gräset. När han når axlarna och slutligen ansiktet tar han med tummen och pekfingret runt ansiktet och trycker dem hårt in i den mjuka vävnaden. ”Du skall bli bäst Emma, bäst…och jag vet att du kan. Det är bara viljan som fattas.”
Hon skyndar sig in i sitt rum och rasar ihop i en hög innanför dörren. Snyftande drar hon till sig maskoten som sitter på stolen vid sängen och vänder den lilla rosa kaninen till sig. ”Jag vill inte hoppa. När skall han fatta det.”
Emma tittar ännu en gång in mot köket innan hon nickar mot pappan och vinkar honom åt sidan. ”Flytta på dig då, men bli inte arg om jag river.” Emma vinklar in tummarna under resten av fingrarna. Med ena foten framför den andra står hon och väger några sekunder innan hon springer iväg. I ögonvrån registrerar Emma att pappan lagt armarna i kors och ser arg ut.
Likt en stolt antilop tar hon ansats inför hoppet och känner fötterna lätta från marken. Det freesbeliknande glidandet över stången slutar med en hård smäll när hon landar på gräsmattan, och tårarna är inte långt borta. Roberts ansikte är askgrått och gesterna yviga när han kommer gående. ”För i helvete Emma, vad tänker du med? Jag har ju sagt att ansatsen skall vara mjuk. Du såg ut som en skadeskjuten kråka, och landningen…” Han andas stötigt och flämtande. ”Jag skulle vilja säga att det var ett klart rekord av klumpighet. Vi slutar för idag, och prövar imorgon istället.” Robert lyfter hårdhänt upp Emma och borstar av henne gräset. När han når axlarna och slutligen ansiktet tar han med tummen och pekfingret runt ansiktet och trycker dem hårt in i den mjuka vävnaden. ”Du skall bli bäst Emma, bäst…och jag vet att du kan. Det är bara viljan som fattas.”
Hon skyndar sig in i sitt rum och rasar ihop i en hög innanför dörren. Snyftande drar hon till sig maskoten som sitter på stolen vid sängen och vänder den lilla rosa kaninen till sig. ”Jag vill inte hoppa. När skall han fatta det.”
3 juli 2010
TEMA Oväsen
En av orsakerna till min flykt från discolivet var att musiken som förut smekt mitt öra och taggat mig att dansa förvandlats till ett nästan olidligt oväsen.
Många gånger gick jag fram till discjockeyn och bad honom att sänka volymen när ljudet etablerade sig i mina trasiga hörselgångar. Det var fullkomligt olidligt att vara inne i lokalen, och ibland fick jag lämna stället för att söka mig till ett något tystare ställe. Ljudet lät som hammarslag på ett plåttak tillsammans med en ostämd trumpet i skallen.
Efter några misslyckade besök på krogen gav jag helt upp sådant och tillbringade mer och mer tid hemma i lägenheten, och började till och med tycka om mina helger då jag läste böcker eller slukade film efter film.
Hörselskadan som nu förvärrats är inte så pass dålig att den måste opereras, men jag tror att människor ibland undrar om jag verkligen har alla hästar hemma när jag nickar åt saker som är helt befängda efter att jag missuppfattat orden jag läst på läpparna.
Många gånger gick jag fram till discjockeyn och bad honom att sänka volymen när ljudet etablerade sig i mina trasiga hörselgångar. Det var fullkomligt olidligt att vara inne i lokalen, och ibland fick jag lämna stället för att söka mig till ett något tystare ställe. Ljudet lät som hammarslag på ett plåttak tillsammans med en ostämd trumpet i skallen.
Efter några misslyckade besök på krogen gav jag helt upp sådant och tillbringade mer och mer tid hemma i lägenheten, och började till och med tycka om mina helger då jag läste böcker eller slukade film efter film.
Hörselskadan som nu förvärrats är inte så pass dålig att den måste opereras, men jag tror att människor ibland undrar om jag verkligen har alla hästar hemma när jag nickar åt saker som är helt befängda efter att jag missuppfattat orden jag läst på läpparna.
2 juli 2010
Mina grannar skrattar åt mig
När jag klipper gräsmattan sker det under mycket bestämda former. Inte en blomma får klippas, bara gräs. Naturligtvis blir det både omständigt och tidskrävande, men jag älskar alla dessa naturliga väsen som tränger ur gräsmattan och fyller min dag med skönhet.
Nu har jag till och med lyckats lära min kära karl att göra så, och runt träd och stenar sticker "Vildingarna" ut sina huvuden i gult, vitt och lila.
Mitt på har vi små öar av både vitklöver, smörblommor och en liten ört.
Såååå vackert.
Våra grannar stannar till och tar sig för pannan över våra galenskaper, och skrattar säkert i smyg bakom gardinen när de ser oss cirkla runt hit och dit under klippningen. Men det bjuder jag på.
Nu har jag till och med lyckats lära min kära karl att göra så, och runt träd och stenar sticker "Vildingarna" ut sina huvuden i gult, vitt och lila.
Mitt på har vi små öar av både vitklöver, smörblommor och en liten ört.
Såååå vackert.
Tre barn på vift
Igår steg jag in bland fundersamma läkare och sköterskor på vår vårdcentral med mina tre små änglar tätt efter. Jag skulle få besked om mina blodceller var normala och prata om vidare utredning.
Sexåringen tog sina syskon i händerna och rusade fram till leksaksavdelningen som ligger mitt i väntrummet som har öppen planlösning och är mycket trevligt. Stora färgglada klossar byggdes på varandra men ratades strax för att ersättas av böcker och tidningar.
När doktorn ropade in mig ville samtliga ungar med, och det blev lite trångt därinne på rummet. Hon log åt sönernas pratande och försökte inflika ord här och där till mig.
Lillflickan stod mest och log blygt.
Jag har fortfarande dåliga värden, och får nu en remiss till reumatologen som de skall granska och sedan bestämma om jag skall undersökas igen.
Barnen uppförde sig perfekt och en halvtimme senare gick vi ut till bilen för vidare färd hem.
Sexåringen tog sina syskon i händerna och rusade fram till leksaksavdelningen som ligger mitt i väntrummet som har öppen planlösning och är mycket trevligt. Stora färgglada klossar byggdes på varandra men ratades strax för att ersättas av böcker och tidningar.
När doktorn ropade in mig ville samtliga ungar med, och det blev lite trångt därinne på rummet. Hon log åt sönernas pratande och försökte inflika ord här och där till mig.
Lillflickan stod mest och log blygt.
Jag har fortfarande dåliga värden, och får nu en remiss till reumatologen som de skall granska och sedan bestämma om jag skall undersökas igen.
Barnen uppförde sig perfekt och en halvtimme senare gick vi ut till bilen för vidare färd hem.
1 juli 2010
Tema famla
När livets yttersta kvist brister och jag ramlar ned
Sitter du där och tar emot mig
Tröstar
Håller om
Utan att döma
När jag famlar
Tar du min hand
Vägleder
Tyst
Mina steg
Sitter du där och tar emot mig
Tröstar
Håller om
Utan att döma
När jag famlar
Tar du min hand
Vägleder
Tyst
Mina steg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)