Uteliv-snor-skriva-teckning

Alldeles nyss hittade jag den här länken om gratis teaterkurs via nätet. sajten var överfylld av bra att ha tips och jag lade in den på min blogg.

Ibland ramlar man över sådana där sidor som är svåra att hitta via google.

Idag har jag diskat, tagit ut hundar, skrivit på manuset, varit ute med ungarna i solen, skrivit ännu mer...och försökt låta bli att ta mig an TRE ÄNGLAR på stört.

Det riktigt kliar i fingrarna efter recensionen idag.

Förkylningen vägrar att huka en enda centimeter och trycket i skallen närmar sig toppnotering. Undrar hur många näsdukar jag bränt iväg de här veckorna?

Barnen fick pannkaka till lunch och nu tjatar jag mig blå om att vi måste äta kvällsmål. De är inte hungriga punkt.

Samtliga barn sitter och ritar med de nya pennorna, och snabbt skapar de pirater som seglar i havet med hajar och krokodiler, bergslandskap med blommor, fjärilar och helt otippat örnar, och till sist Hampuz mästerverk med en bilbana som gör mig snurrig i huvudet.

Vad månde bliva av den här ligan?

Jag hoppas att kreativiteten håller i sig och inte övertas av iphone, datorer mm

Idag fick jag senaste numret av Skriva, som vanligt alldeles för tunn, och fylld av intressant läsning. Det mobila internetet gör det svårt för mig att kommentera mina kära skrivpuffskollegor, men haltande går jag igenom text efter text, åker ut från nätet, loggar in, åker ut igen och loggar in.

Till slut stänger jag ned nätet och tecknar med barnen istället. 

Jag tecknade massor som ung, men "tappade" förmågan när jag flyttade till Stockholm 1984. Det betonggrå landskapet saknade grönskan jag föredrog att rita av, och sena nätter gjorde säkert sitt till.

Nu vaknar jag sakta till liv, och tecknar varje dag med småttingarna.

Ha det gott

Kram

Mitt bidrag till Skrivas novelltävling

Inte kom jag med den här gången heller..

Men novellen som vann var jättebra tycker jag.

Mitt bidrag till tävlingen var det här;

Total svartblästrad förvirring råder hos Adam när han vaknar i soffan bland urdruckna flaskor och askkoppar fulla med läppstiftkantade cigaretter.

   Adam har ingen aning om var han befinner sig, vilken dag det är eller hur han hamnat där.

En telefonsvarare står och blinkar på skrivbordet i samma rum, och några böcker instoppade i bokhyllan ger ett någorlunda hum om lägenhetsinnehavarens kön.

   Han vrider huvudet vågrätt för att se titlarna bättre, och känner igen några av dem från en gammal flickväns hyllor.

   Ryggen värker, och Adam förstår varför, när han hittar en docka djupt nedtryckt i soffan.

En liten flicka kommer in i rummet. Hon trular med munnen och sträcker fram handen utan att säga ett ord.

”Hej, var är din mamma?”

 Flickan pekar med fingret mot rummet bredvid.

 ”Tack.”, säger Adam. ”Vad heter du?”

 Flickan går iväg.

 Med ångesten etsad i ansiktet går han efter den lilla, och knäpper jeansen i samma ögonblick som en tjock påk träffar honom.

Nästa gång Adam vaknar är han bunden.

Bredvid honom står en kvinna cirka 175 cm lång, smal med armarna fulla med tatueringar.

”Så du vaknar nu.”, säger hon och fjättrar hans armar vid ett element..  ”Varför kom du hit? Festen var privat.”

   Adam försöker erinra sig vad som hände igår, men det är blankt som en nyspolad isbana. Han minns ett ansikte, en bil, några takter ur en låt och ljud av knycklad metall.       ”Jag tror…”, börjar Adam.

”Det du gjorde är oförlåtligt. Sebastian...” Kvinnan gråter.

”Jag…”, mumlar Adam och känner det som om han hänger i intet och väntar på en dom från Ödet. ”Jag minns ingenting. Vem är Sebastian?” Adam uttalar namnet med försiktighet. Skallen värker, och han anar att ögonbrynet spruckit.

”Du misshandlade min bror när han öppnade. Slog in skallen på…” Hon tystnar när luften i lungorna tar slut, andas djupt och fortsätter. ”Sebastian ligger på intensiven, sju stygn i pannan, tretton på hakan.”

Flickan går fram till honom, låter blicken vila i hans, och spottar en lång loska.

”Tindra!! Kvinnan tittar förebrående på dottern. ”Lugna dig tills vi hört fakta.”

Adam skakar på huvudet. ”Jag har inga…”

Plötsligt rasar bilder in i hjärnan, skrämmande sådana fyllda av sprutor och sprit. Adam är påtänd och sitter i knäet på en tjej som bär spår av alkoholism i sitt ansikte. Föraren vänder sig om och pratar med dem. Möte.  Adam skriker.

”Vi krockade…”, viskar han. ”Med en mötande lastbil.”  

Kvinnan sätter händerna i sidorna och skrynklar ihop läpparna till ett analliknande russin.

”Jag ville ha hjälp…er hjälp, men ni kastade ut mig. Påstod att jag var en inkräktare ”

”Utan att känna min bror har du dömt honom till minst rullstol, eventuellt döden. ”

Adam sänker huvudet mot bröstet.

”Min andra bror är på väg hit. Han har kontakter, vet var man gör av ett lik. Han får avgöra ditt öde.”

När ytterdörren öppnas några timmar senare känner Adam knappt av sin rumpa, och är stel i nacken efter att ha sovit sittande.

”Är det han?”, säger den nyanlände mannen. Näsan är klassiskt rak, ögonen blå och händerna verkar aldrig ha sett något hårt.

”Vad skall vi göra Jörgen? Vi kan inte bara låta honom gå. Om vi lämnar honom till polisen så är han ute samma dag.”

”Har du hört något från sjukhuset?”, säger mannen.

I det ögonblicket ringer telefonen. En lång ihållande signal.

”Hallå, ja det är Gerda Backeus. Är det om Sebastian?” Hon sjunker ihop som en punkterad ballong. ”Död? Hjärtattack? Men han var ju bara trettio?”

   

Brodern tar luren från henne och vänder ryggen mot dem. Han drar oavbrutet med handen över en skarv i tapeten. ”Tack, vi kommer.”

Brodern vänder sig mot Gerda. ”Han dog för några minuter sedan . De…de kunde inte rädda honom.” De förenas i en intensiv kram., gråter och smeker kinder.

Tindra ställer sig framför Adam. ”Jag älskade farbror Sebastian. ”

Hon riktar en svart pistol mot honom.

Adam förbannar drogerna som invaderat hans liv då Tindra obevekligt trycker med fingret på det smala metallblecket.

Jag har fått en recension av min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

Idag fick jag ännu en recension av min självbiografi om barnens tillkomst

När jag skrev den 2009 var jag inte så duktig på det här med hur man skall skriva, och kunde knappt ta mig in på internet eller ens starta datorn.

Dock lärde jag mig successivt hur allt det där fungerade, och när minstingen Hampuz fått sin dom om knölen i kinden skrev jag ned det jag varit med om och gav ut den i hopp om att kunna stötta någon kvinna eller man som var i samma underliga situation som mig.

För när jag letade efter boken jag sedermera skrev själv hittade jag ingen, och skrev då en själv.

Nu ligger den på skriva-om-hyllan för att enligt Lektör Kristina Simars önskan bli en roman. Hon recenserade den, och saknade bakgrundsinformation, hur familjen levde då allt det där hände. Livet stod ju inte precis på vänt.

Nåväl jag är så glad att den blir uppskattad och i dagsläget har cirka tretusen kvinnor läst den på nätet.

Inte illa pinkat för en glad amatör va?

Ha det

TEMA Att fria DEL 12 om Pelle

Carolina öppnade det blå skåpet och hittade fotografierna på sig själv och barnen.

Hennes ögon fylldes med tårar då hon tog upp det gamla skrynkliga fotot på barnen. "Jag lovar inte att jag kan förlåta dig någonsin Pelle, men det här visar ungefär det jag ville se. Ånger...äkta sådan. Ditt sätt att lämna oss är oförlåtligt. Du var aldrig där när barnen fattade att du inte skulle komma tillbaka, och du var inte heller där då de frågade varför du inte var med på deras avslutningar och födelsedagar. Du har missat så mycket. Mer än du tror."

Han ställde sig bakom Carolin och lade armarna runt henne. "Förlåt..."

Hon krånglade sig ur hans famn och gick in till sovrummet. "Hampuz har berättat om ditt liv härnere. Gett mig små vinkar att jag skulle åka hit, och att du längtade hem, men...jag...jag ville inte ha hem dig. Fatta hur mycket enklare ett liv blir som singel. Aldrig någon som ifrågasätter vad man säger eller gör, och om du vill stanna inne i sängen en hel dag gör du det. Jag erkänner att ekonomin var tuff det första halvåret, men efter flytten blev allt enklare.

Hon gick till nästa rum med armarna lindade runt sig själv som om hon frös. "Magnus förstod att jag måste läka innan det kunde bli något, och väntade, pressade mig aldrig. Han lade på mig uppdraget att fria när jag kände mig redo, sa att han kunde vänta hur länge som helst om det behövdes." Carolin stannade framför fönstret ut mot bakgården. "Det är vackert här på ön." Hon fortsatte till nästa fönster. "Barnen har saknat dig, och precis börjat lägga alla sorger bakom sig. Jag vet inte om det är rätt att rycka upp dem igen. Om de klarar av det."

"Gifte du dig med Magnus? Eller? sa Pelle lågt medan han hörde hur fiskebåtarna stånkade in i hamnen nedanför.

"Nej, jag kunde inte. Mitt hjärta var redan upptaget av för många andra."

"Så...du bor ensam med barnen?"

"Mm, sedan en tid tillbaka. Magnus och jag kom aldrig längre än till vänstadiet." Hon tystnade. "Det kanske går att försörja sig på måleriet här? Det finns många vackra vyer, och jag har inte hunnit åka till bergen ännu. De är världsberömda."

"Det finns gott om plats i huset", sa Pelle med klappande hjärta. "Ett rum kan nog göras om till flickrum." la ha till.

"Nja, jag friar dig från skulden, men skammen får du ha kvar ett tag till. Det är svårt Pelle, jättesvårt."

Hampuz kom in genom ytterdörren med kassarna klirrande av vinflaskor. "Hallå? Är det någon som är törstig?"

Carolina gick ut till honom efter en snabb blick på Pelle.

Gästinlägg av Emma Lundqvist

Idag har jag fått besök av ännu en begåvad författarkollega

Emma Lundqvist är en 31-årig lärare som bor i Skellefteå, och delade bland annat plats med mig och flera till i novellsamlingen VILDSINT.

Hon har varit med i flera novelltävlingar på sajten kapitel1, och är en av mina facebookvänner.

Nä, nu lämnar jag över ordet till Emma:

Första kom, andra kom, tredje (och fjärde) kommer så småningom!

Så länge jag kan minnas har jag drömt om att skriva en bok. 

Jag skrev en del noveller som tonåring, men sedan låg mitt skrivande nere under flera år. Men så en dag, när jag tittade i ett ”hexikon”, alltså ett mytologiskt lexikon, kom jag på vad boken skulle handla om. Elementarandar! Salamandrar, gnomer, sylfer och undiner. Självklart var det så. Sedan sammankopplade jag dessa andar med mänskliga väktare och hade då både bokidén och titeln klar: ”Elementens Väktare”.

 Det skulle dock dröja rätt många år innan jag väl kom igång med bokskrivandet, men när jag väl hade börjat gick det bara inte att sluta. Inte ens när romanen var klar gick det att sluta. 

Jag fortsatte med ett helt gäng noveller och innan jag hann förstå vad som var på gång hade ett par av de där novellerna klumpat ihop sig och bildat början på en helt ny novellsamlingsroman. Den som så småningom fick namnet ”De andra sagornas bok”.

När båda mina romaner kort därefter blev utgivna på Mörkersdottir förlag kände jag mig så klart både nöjd och glad och stolt. Tänk, två böcker med mitt namn på omslaget! Det var mer än jag någonsin kunnat tro eller vågat hoppas på, men ändå var det tydligen inte nog. ”Väktarnas dotter”, en fristående uppföljare till ”Elementens Väktare” propsade på att bli skriven och jag var inte sen med att återigen hänga med på skrivarresan. Absolut inte. Det är ju så fantastiskt kul och spännande att skriva! Tempot har inte varit lika högt den här gången, men slutstationen ligger nu äntligen inom synhåll, bara en halv slutredigeringsrunda bort. Helt otroligt.

Lika otroligt är att jag i min dator har ett 19 sidor långt worddokument, innehållande de första kapitlen av min, ännu titellösa, barn- och ungdomsbok. Eller borde jag kanske kalla den min första barn- och ungdomsbok? Hm. Jo. Jag tror minsann att jag gör det!

Emma Lundqvist

En dag som alla andra

Efter att jag suttit med manuset hela natten lade jag mig bredvid Peter och myste. I mitt huvud fanns fortfarande bilden av en liten pojke som fanns med på en dokumentär vi såg innan vi lade oss. Han hade blivit biten till döds av sina föräldrars pitbull, och hade måhända haft en chans om inte föräldrarna rökte på i det ögonblicket. För läkaren konstaterade krasst att pojken skrikit...högt och länge...tills han dog.

Den lilla pojken var bara fyra år, och hade antagligen tagit en av tikens valpar och lekt med den. För att försvara den högg hunden...om och om och om igen.

Jag mådde fysiskt illa av bilderna, och somnade inte förrän efter många snurrningar bland lakanen.

Idag väcktes jag av Zentas skall klockan sju. Hon ville ut! Direkt på momangen, så det var bara att ta sig upp och ut.

Frukost, tända en brasa och torka snoriga barn, sedan var det dags för dagens puff på ordet fria.

Så fort jag skrivit klart skall jag och Razmus diska, och efter det går jag och Zabine till vedboden och hämtar ny ved in. Det går en hel del när det är så här kallt. Tyvärr halkar man runt rejält på gården. Vi har iskana där, dock en knögglig sådan så att åka skridskor är inte möjligt.

Nu är det dags att ta tag i puffen.

Ha en härlig dag

Kram

Sjungande barn och snorkråkor

Inatt skrev jag tills klockan ett, sedan kröp jag huttrande ned bredvid Lilleman som tagit halva min säng i besittning. Jag lade en filt över och under mig, ett duntäcke över det, och som glasyr drog jag min lila härliga superfilt över oss. Och ändå...trängde kylan in underifrån. Åh vad jag längtar tills sommaren, eller åtminstone våren.

Läste några kapitel ur TRE ENKLA REGLER finns inte, funderade, skrev, gjorde sammanställning av min karaktär seriemördaren för hundraelfte gången.

I morse väcktes jag av Hampuz som ville se på film, och jag skickade in honom till de andra. 

Jag var lika tjock i näsan som igår och snöt mig, men fick inte ut ett jota, blev bara ännu tjockare i snoken, och fick svårt att andas. Hå hå ja ja tänkte jag och klev upp.

Efter att jag filurat ihop fortsättningen på skrivpuffsdramat ropade Zabine att hon dukat, och vi åt frukost.

Utanför ligger det snö på marken igen, men det är både halt och kallt och regnigt märker jag när hundarna tas ut. Plötsligt hör jag ett högt jamande ovanifrån, och ser en skepnad långt, långt upp i en tall. Efter att jag konstaterat att den lilla krabaten säkert kan ta sig ned själv lämnar vi stället och går in för att elda.

Razzel fick hem sina läxböcker igår, och skall idag plugga både matte och engelska eventuellt lite svenska välskrivning. Ha, ha...han är inte lite irriterad på att jag sätter fart på honom. Helst av allt skulle Razmus vilja spela dataspel hela dagarna och bara flumma runt.

Men icke sa nicke. Idag är det hans tur att invigas i den sköna konsten att diska för hand. Lillsyrran lärde sig det förra veckan, och tanken är att de skall turas om. Jag hjälpte till hemma när jag var yngre än Zabine, och gjorde det jag kunde hemma.

Razmus satte sig uttråkad på soffan och plockade snorkråkor i näsan som han torkade av på undersidan av soffan medan Zabine komponerade ihop egna sånger som hon sedan sjöng gång på gång samtidigt som hon dansade runt, runt i rummet.

"Skall vi gå ut?" sade jag och studerade deras reaktion. Zabine såg tveksam ut medan killarna verkade uppskatta förslaget. 

"Då får Zabine inte bara sitta och glo som igår", sade Razmus och pekade på systern. "Du är så tråkig när du gör så."

Den utpekade skrattade och sa: "Jag tittade på isen. Det var så vackra mönster i den, sedan åkte jag ju lite i början"

Jag beslutar mig för att först elda upp värmen i huset, sedan gå ut och hämta ved, och där...är jag nu.

Eftersom jag ändå måste vara inne passar jag på att skriva mera på manuset, men måste medge att det är svårt att koncentrera sig på mördare när barnen skrattande kör bilracing på golvet nedanför mig.

Ha det gott

Kram

TEMA Ett skåp DEL 11 om Pelle

Hampuz svarade medan Pelle hjälpte Majsan att bli av med packningen och den tunna jackan. 

"Fint ställe", sa hon och gick husesyn. "men du borde skaffa gardiner och något att sätta på väggarna."

Hampuz kom in i köket där Pelle tagit fram grytor och ingredienser. "Det kommer snart besök, så vänta med det där. Han satte sig på en stol och blinkade åt Majsan. "Faan Pelle du har verkligen fixat till det här. Trädgården är ju magnifik med fontän och allt. Hur är grannarna?"

Pelle ryckte på axlarna "Sådär, tanten till höger har en ständig ström av karlar och hon till vänster sitter i solstolen och stickar hela dagarna. Det finns inte så mycket att göra här."

Hampuz tyckte sig höra besvikelse i rösten och lade en hand på hans axel. "Så det var inte grönare på andra sidan då?"

Pelle skrattade bittert "Nä du. Tänk om jag kunde vrida tillbaka klockan och göra om den där dagen. Jag var påverkad av spåkärringen, det är bara att erkänna." Han tystnade och pekade på det gamla fotografiet av barnen som satt på väggen. "Jag schabblade bort det finaste jag hade, mina barn, och..." Han tvekade "Carolina.

Vänta skall du få se en sak..."

Pelle reste sig upp och gick fram till ett blåmålat skåp, öppnade det på vid gavel för att visa innehållet. På hyllorna stod fotografier av Caroline och barnen, och runt dem låg vackra väldoftande kransar av blommor. 

Hampuz rös till, det såg ut som ett offeraltare, och de stora Gudabilderna som satt på insidan av dörrarna gjorde inte saken bättre. "Varför ringde du inte? Barnen frågade länge efter dig..."

Pelle ryckte på axlarna igen, bet ihop käkarna och suckade." Jag skämdes."

Någon kom på trappan, och en försynt knackning hördes på dörren.

"Vänta så skall jag kolla vem det är. Herr Wang brukar komma förbi med tidningen."

Pelle öppnade dörren och kunde inte tro sina ögon. Utanför stod Carolina och två småtjejer som blygt tittade ned på plattformen av betong som de stod på. 

"Får vi inte komma in?" sa hon och puffade ungarna framför sig. "Tro nu inget, vi är bara på besök, och skall vara med på bröllopet."

Pelle kände doften av något sött då hon passerade, och slogs av hur vacker Carolina var. Håret var uppsatt i en tofs på huvudet, och han såg att hon svettades i pannan.

Emma och Frida tjivades om vem som skulle sitta i Hampuz knä, och kramade honom hårt.

Pelle kände det som om han stod utanför en glasbubbla och tittade in. Ljuden från det som hände blev dova och ljuset var onaturligt starkt.

När Carolina kom in i köket var skåpet stängt igen såg Pelle, och tackade Hampuz med ett ögonkast.

Hon hämtade en stol i rummet intill och satte sig med de andra. Flickorna tog upp några dockor ur väskan och lekte lugnt.

"Innan du inbillar dig något vill jag bara tacka dig Pelle. Du gav mig en ordentlig spark där bak. En smäll som skickade mig till helvetet och tillbaka faktiskt. Något du skulle gjort för flera år sedan."

Hon reste sig upp och gick fram till honom. "Tack vännen. Ditt avhopp från vårt liv fick mig att omvärdera det. Jag och barnen orkade inte bo kvar länge i huset utan flyttade till en lägenhet i stan. Min chef nästan beordrade mig att sluta och skickade mig på omskolning. Och jag...orkade inte säga nej, tack och lov."

Hon satte sig igen. "Minns du spåtanten? Hon på tivolit?"

Pelle nickade tyst, och såg kvinnan framför sig.

Carolina fortsatte. "Häromdagen kom hon till vårt spa, och sökte jobb."

Pelle höjde på ögonbrynen av förvåning.

"När jag frågade henne om tiden som spåkvinna på tivolit berättade hon skamset att det varit en kompis som rekommenderat henne att gå dit och ljuga för managern att hon kunde spå, och att han anställt henne över sommaren."

"Så allt var lögn?" sa Pelle lågt. Hon hittade på alltihop?"

"Mm", sa Carolina med eftertryck. "Allt var lögn, och du gick på det. Du som inte ens ville gå dit."

Hon sökte hans blick. "Hur kunde du Pelle? Hur kunde du bara sticka så där? Vi var ju två om situationen, och barnen...hur kunde du lämna flickorna?"

Hon studerade honom en lång stund. "Trodde aldrig att jag skulle se dig fet Pelle. Du ser mycket äldre ut än jag minns. har du träffat en ny kvinna som göder dig?"

Pelle skakade på huvudet.

"Ha, ha...du försöker väl inte inbilla mig att du är singel?"

Han nickade.

"Ofrivilligt eller medvetet?"

Pelle ryckte på axlarna.

Nu lade sig Hampuz i samtalet. "Hur överlever du? Det kostar väl en hel del att ha det här?"

Han vände sig till Carolina "Du såg väl hyddorna längs vägen. Först trodde jag att Pelle bosatt sig i en sådan. Sist vi sågs bodde han i ett metallskjul."

Pelle skrattade bittert. "Jag är fotograf och säljer vackra bilder till turisterna. Det går hyfsat bra faktiskt."

Flickorna viskade något i Hampuz öra.

Han pekade på Pelle och sa: Det där är er pappa, han som sitter på fotografiet hemma på er vägg i barnrummet. Pappa har bara ätit lite för gott, för länge." Han skrattade.

"Är det sant? Är du vår pappa? Vår riktiga pappa?", sa Frida och pekade på Pelle med fingret som om hon ville försäkra sig att han satt framför henne.

"Jo det är jag.", sa Pelle och sträckte sig mot dottern som smidigt gled undan.

"Du lämnade mamma och oss.", sa den äldsta av dem anklagande.

"Mm, du lämnade oss", sa den andra och ställde sig tätt intill sin syster.

"Varför åkte du iväg utan oss?", sa den äldsta.

Pelle försökte ta fast dottern igen, men misslyckades ännu en gång. Han märkte att Carolin såg nöjd ut, och gav upp. "Jag har inga svar ungar. Jag var dum. Så enkelt är det. Jag trodde att allt var bättre här, ensam, och ville inte erkänna att jag hade fel. Mitt hjärta är inte helt utan er i mitt liv."

"Följer du med oss hem?" sa Hampuz

"Jag måste tänka...men det är inte omöjligt. Hampuz har berättat att du träffat en ny man, och det gjorde du rätt i", sa han och riktade sig mot exfrun. "Du och jag var nog för olika."

Frida satte sig i Hampuz knä och lade armarna runt hans hals, sedan iakttog hon Pelle under tystnad.

Hampuz reste sig upp. "Nä hörni, lite käk vore gott. Pelle skall fixa krubbet och jag sticker ned till byn och fixar vinet. Kom igen tjejer hjälp till nu."

När han passerade Pelles stol viskade han "det gjorde jag bra va?" i hans öra.

Carolina öppnade det blå skåpet och hittade fotografierna på sig själv och barnen.

130 000 läsare - en dag med barnen i solen-manusskrivande

Idag steg jag över det magiska 130 000 läsare strecket. Det känns så kul att så många gillar det jag skriver, och de är inte bara från Sverige.

I dagsläget har jag besökare från Norge, Tyskland, USA, Ryssland, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Tjeckien och Thailand

Tänkte försöka skriva något på engelska, men tiden, tiden...

Jag och ungarna har lyssnat på Razmus som läst högt, tecknat med de nya kolpennorna jag köpte igår, varit ute och åkt pulka på isen i backen, och kikat på film. En helt underbar dag som hade varit perfekt om bihålorna varit vänligare, men jag börjar vänja mig vid skallebank.

Nu ikväll har jag gjort mat, Peter diskat och barnen lagt sig snällt.

Nu skall jag skriva på manuset. Det närmar sig ett slut, men är massor av redigering kvar.

Ha det gott

kram

Datorfri söndag nästan-seriemördare berättar sin story

God morgon

Solen lyser på blankvit skare och isig mark

Det är kallt så kallt, men något är förändrat i luften.

Jag märker ett hopp om sommar, värme och små söta ungar.

Husen i byn har förlorat mössan av snö

Vägarna är förvisso fulla av is, men snöfria

Och täkterna döljer effektivt haren som försöker undfly örnens skarpa klor.

Igår hade jag en datafri(iallafall nästan, jag fuskade med Tradera på kvällen) dag, och istället for hela familjen till Södertälje och shoppade.

Jag har fått en massa presentkort från Twilfit som legat flera år, och tänkte göra något med dem.

En kvinna som var serviceminded ut i fingerspetsarna hjälpte mig att på kort tid spendera 1600:- på underkläder, så nu blir det nog vårkänslor i sängen. Ha, ha...skämt åsido tillhör inte twilfit mitt favoritställe att köpa underkläder. kvalite javisst, men dåligt med vackra spetsar som jag ju gillar.

Låt oss säga så här: Det syns inte utanpå vilka vackra ting jag bär under. har alltid älskat att klä mig i vackra spetsar och siden till mina pojkvänners stora glädje.

Vi fortsatte till Lindex, Kappahl och h&m där vi hittade byxor, jacka, mössa till Razzel och en helt underbar fleecepyjamas till Zabine. Jag fyndade på reor och såg hur hundralapparna fladdrade iväg.

Efter att vi käkat tog vi oss hemåt och packade upp våra fynd, eldade, tog ut hundar och in en frusen, kelen katt.

Sedan försvann kvällen i ett jihu. 

Vid nio hade både Hampuz och Zabine somnat, och Razmus låg på golvet, sur över att behöva närma sig sängen.

Då startade ett dokumentärprogram som handlade om en ökänd seriemördare som mördat minst sjuttio personer...

Jag beväpnade mig med block och penna, och lyssnade. Det var intressant och fullt av tänkbara grejor till mitt manus. 

Mördaren älskade att vara i centrum, vräkte på ordentligt och ljög om grymheten i morden, hur han tryckte tillbaka en dövstum när han skulle sätta in en kateter och slutligen mördade honom.

För Donald Harwey var en mardröm för en patient på sjukhus. Han var en omtyckt och respekterad sköterska, men giftmördade och kvävde den han kände för, utan någon urskiljning alls.

Han hade blivit våldtagen av sin farbror från treårsåldern (farbrodern var då 11 år!) och hade en mamma som träffade andra män.

Synd om?

Hm...

Jo jag tycker det. Donald var en rar unge som fick fel start, liksom många andra kriminella. Det var ofta spritfester i huset, och han hade ingen att ty sig till. Något som bl.a Sven Å Christiansson som är psykolog i Sverige brukar se som en orsak att bli seriemördare.

Nej, det blev inget skrivande igår, men när jag lade mig vid två fanns det massor av material nedkluddrat i mitt block.

Idag är det första sportlovsdagen, och solen visar sig vara bästis med barnen.

Efter att jag skrivit dagens puff och det här inlägget skall vi gå ut och checka möjligheterna att åka snowracer. Vill det sig riktigt illa är det kört, och då...får vi väl göra något annat.

Ha en underbar dag

Kram

TEMA Vanmakt DEL 10 om Pelle

En dag i april knackade det på hans dörr och utanför stod Hampuz, lätt grånad men vid full vigör och fortfarande atletiskt byggd. Vid sin sida hade han sin fru Majsan som även hon slitits av tidens tand, men var välbevarad och smal.

Pelle blev överlycklig och kramade med tårar i ögonen sin gamla vän. ”Hampuz din lurifax, du kunde väl ha ringt? Gud vad jag saknat dig!” Pelle slog med handen på sin mage och skrattade. ”Jag ser att du håller formen fortfarande, hm, nja, en annan har väl förfallit lite.” 

Han vände sig till vännens fru ”Och du Majsan är urvacker! Henne får du se upp med här borta, så inte någon norpar henne.” 

Pelle skrattade ännu mer, glad in i själen över besöket. ”Så vad förskaffar mig den äran? Är ni på semester?” Paret tittade på varandra innan de pratade och tog varandras händer. ”Vi skall förnya våra äktenskapslöften och tänkte att du kanske ville vara med?”
Pelle blev rörd av att få äran att vara med, och kände hur den nu så välbekanta känslan ångest banade sig genom hjärtat. "Tack älskade ni för att ni tänkte på mig. När skall ni göra det?"

Hampuz ritade med foten i sanden. "Nja, nu är det inte riktigt så enkelt. Vi väntar på en person som kommer med flyget idag eller imorgon, men bara kankse. Personen ifråga är mycket osäker över ett stort beslut som måste tas."

"Okej..." Pelle såg fundersam ut. "Såååå, när vet ni?"

Han öppnade dörren på vid gavel. "Ni bor väl här? Oavsett hur många vi blir? Finns det hjärterum och så vidare..." han skrattade igen, full av vanmakt inför vad vännerna planerat. "Får jag bjuda på lite smått och gott till att börja med? En av kvinnorna på ön har lärt mig laga traditionsenlig mat."

Hampuz tittade på Pelle uppifrån och ned. "Du? Laga mat? Det trodde jag aldrig att jag skulle få se. Det vill jag inte missa."

Han tog tag i Majsan, och passade på att ge henne en puss på handen. "Kom älskling, det här skall bli spännande."

I samma ögonblick ringde Hampuz mobil.

Vårdikt

Plötsligt känns inte sommaren så avlägsen.

Snön så otröstligt djup

Kvittrande fåglar som förr gömde sig i buskarna

Sitter på grenar och öppnar sitt bröst

Skriker och galer

Delar med sig av sin kärlekstörst

Rävhonans mage är rund

Katterna börjar ränna runt knutarna fyllda av lust till min prinsessa som lugnt slickar på tassen, vårdar sin skimrande päls

Våren ligger tätt lutande mot vintern

Skuffar och buffar

Söker vägen in

Väcker slumrande videung, löv och limelysande granskott

Vinner plats och tid, naturens godkännande

TEMA Energi DEL 9 om Pelle

Eftersom Hampuz kände sig obekväm i sin väns kläder bestämdes det att allt skulle skickas bort till Röda korset, och de mottog tacksamt Carolines gåva.

De tomma garderoberna fylldes på efterhand som året gick, och när sommaren äntligen återvänt hade det tillkommit nya snygga klänningar och några få klädesplagg tillhörande den nya mannen i hennes liv dinglade på några ensamma galgar. 

På väggarna i huset satt fotografierna på Pelle kvar länge efter hans sorti, men togs så småningom ner för att ersättas av nya på barnen och Caroline. Flickorna mindes knappt sin pappa och hade slutat att fråga efter honom.

Papperslappen som Pelle skrivit hittades mycket senare av barnen under byrån och på den stod det kort och gott ”Älskar dig! Syns ikväll. Puss” Caroline hade satt upp den på kylskåpet och så småningom trillade den ner och försvann.

Pelle tyckte att livet lekte det första halvåret, men i eftertankens kranka blekhet fanns ingen lycka och frihet. Saknaden efter lena flickarmar och glada röster plågade honom och värmen som ständigt pågick blev jobbig och tråkig. Han längtade som besatt efter snö och pulkåkning med flickorna i kyrkbacken.

Det slitna fotot av dem var nästan grått av alla smekningar det fått och trots idoga försök att få Caroline att skicka ett nytt, kom inget i postboxen.

År lades till år och gråa stänk syntes i hans hår. Den fasta magen blev rundare av all öl och egentligen tillbringade han nog alltför mycket tid på den lilla baren som låg runt hörnet.

Genom Hampuz visste han att Caroline träffat en ny man, och att hon mådde bra. Hans älskade barn hade växt och blivit två vackra flickor som börjat i skolan och fått pojkvänner. Deras mamma vägrade att prata en enda gång med honom och telefonsamtalen med flickorna blev stötiga och tysta för att till slut upphöra helt.

På första parkett kunde han sitta och studera paren som kom till ön, och alla vackra kvinnor som jobbade på hotellet. Ibland slängde en gäst till honom något ord, men oftast ignorerade de allihop mannen som alltid satt i sin stol. Pelle kände sig helt dränerad på energi.

Kapitlen i manuset sammanfogas, fylls och redigeras-karlar på vift

Lördag, underbara lördag. barn som sover länge, lugn skön frukost med massor av olika tillbehör, kvittrande fåglar...ritsch, ritsch, ritsch...stopp nu! Spola tillbaka bandet.

Jag vaknade strax efter åtta och gick ut till vardagsrummet där Peter fortfarande låg utslagen efter gårdagens bläcka. Barnen satt vackert uppradade i soffan och tittade på barntv.

Frukosten blev som vanligt full av bus, strulande ungar som inte kan bestämma sig om de vill ha macka eller ej, eller om de skall äta yoghurt med flingor, eller müsli, och när de väl bestämt sig så vill de ha något annat alternativt inget alls.

Nåväl, vi fick i oss mat, jag diskade och borstade barnens tänder, samtidigt som jag försökte tänka bort skallebanket över ena ögat med mer eller mindre bra resultat.

Natten gick över till morgon innan jag slutade skriva, men jag tror mig ha hittat den rätta kapitelföljden nu, och kan jobba på mer text, handlingar och motstånd.

Vår lilla valp Zenta skällde för första gången och berättade att hon ville ut. Massor av beröm, kramar och ännu mer beröm fick hon, och en avundsjuk Chicco stod bredvid med viftande svans.

Tre är visst alltid en för mycket, oavsett ras och ålder.

Zilla är äntligen på väg att sluta upp med löpandet, vilket skall bli jätteskönt för Chicco är alldeles tossig av kåthet.

Idag tänker jag fortsätta med manuset, förhoppningsvis få ihop det hela, och påbörja redigeringen. Men, först skall Razmus och jag plugga. Idag matematik, och eventuellt lite svenska, beroende på dagsform.

Nu undrar du säkert hur det gick för Peter när han gick på krogen. Hm...låt oss säga så här: Jag var arg, och blev inte gladare då han kom hem. Tillståndet var mer än diskutabelt. Moraltanten i mig jobbade hårt.

Ha en underbar dag, och försök att njuta av drippandet och droppandet, leriga skor och halkiga gator, för det skall jag göra.

Kram

Fredagsmys med förhinder, och förrymda karlar

Jaha, så har ännu en vecka i mitt liv passerat. 

Fylld av massor av händelser som kan ändra mitt liv, och ändå så in i bomben lugnt.

Idag har jag tvättat flera maskiner tvätt, pluggat engelska med Razzel och sedan lyssnat på honom när han läser högt för mig och barnen. han är duktig på ord min lilla älskling...mycket duktig. kan ord som inga andra barn i hans ålder kan.

Läkarna tror att Razmus samlade ord och meningar istället för att prata. När släkten tjatade om att han inte pratade (Vi hade ett internt teckenspråk jag och sonen) och att de inte förstod vad han sade, så gick jag till en talpedagog som hjälpte oss.

Hon sade att han kan prata, men vill inte, och sade att det inte berodde på någon sjukdom vilket var omgivningens tankar. Jag själv var inte speciellt orolig, det kommer när det kommer, tänkte jag.

Idag förvånar han lärarna med uttryck och ord som anses vuxna och lärda, vilket de också försynt påpekat men samtidigt ofta lägger till att de förstår varför han är så duktig. "Du är ju författare och läser mycket för barnen vad jag förstår."

Jo jag älskar att läsa för dem. Vi har läst allt möjligt, men går just nu igenom serien Vargbröder som är helt underbar. Sex härliga böcker är det. Tjocka sådana.

Min mamma läste väldigt mycket för mig och syrran, både egenskrivet och andras. Ofta sjöng hon vaggsånger så vi skulle somna.

Ha, ha...stackars mamma hade nog ett smärre helvete med mig, för redan då var jag en nattuggla som inte ville sova bort livet.

Hon har berättat för mig att jag ibland somnade sittande i sängen bara för att jag skulle vara vaken. Envis som synden var jag, hm...är jag.

Nu ikväll har jag spelat playstation med Razmus, tittat på Doktor Snuggles (Du minns väl den serien? Jag älskade den som liten.) och har nu smitit iväg till min skrivhörna.

Nu är det tänkt att jag skall skriva.

Jag är ganska förbannad på Peter som utan att tala om det stannade kvar i stan och gick på baren med en kompis. Jag är inte den som ringer och jagar, men säger min karl att han slutar klockan fyra och inte dykt upp klockan åtta...ja då ringer jag...arg.

Och visst hade han stannat kvar i stan, glömt oss, fredagsmys, ungarnas kläder som skulle hämtas på skolan inför lovet, och framförallt Razmus läxböcker med det de andra gjort i veckan.

Jag var så arg att jag tryckte av luren när jag fått ur mig ilskan, men ringde upp och skällde lite mer. Nu skall det bli intressant att se 

1. Hur han tar sig hem

2. Om han kommer hem inatt eller imorgon.

För Peter har en stor brist...han kan inte gå från ett uteställe förrän det stänger...ifall något roligt skulle hända. 

Sist fick jag tag i honom klockan tio dagen efter. Morr...

Den gången stack jag hemifrån med ungar och hundar utan att meddela vart. Jag var rosenrasande och hade naturligtvis kollat hos sjukhus och polis.

Jag åkte hem till syrran i Hälsingland och hörde inte av mig förrän efter tre dagar. Han fick av sin egen medicin så att säga.

Hoppas du får en underbar kväll, och helg.

Kram

Hjälp, jag får ingen luft

Inatt jobbade jag tills två. Försökte sätta ihop de sista kapitlen så att det blir gastkramande spänning, och drama på hög nivå.

Sista kapitlet är i stort sett färdigt, så slutet har jag klart, men det som kommer mellan huvudscenen eller Ordealen som det heter enligt the Heros Journey, det är inte spikat.

Det är nu alla lösa trådar, och planteringar skall finnas med, och det är nu mentorn kommer i igen, dvs han eller hon som gav råd till huvudkaraktären i början upprepar orden.

Peter sov i soffan, så jag dök i säng med vår katt Zally. Chicco kom smygande så fort han kunde, och borrade ned sin fluffiga skapelse i sängfoten. Egentligen har vi inga hundar i sängen, men det är kallt på golvet nu, och Zilla löper, vilket gör att hon och Zenta sover tillsammans.

På morgonen vaknar jag av att jag håller på att kvävas. Inte en enda gnutta luft kommer in när jag försöker dra efter andan. Näsan är pintjock av snor, och det har runnit ned i halsen och skapat ett lock av slem. Panikslaget kastar jag mig upp, rycker med mig nässprayen och in på toa.

Bihålorna är full med äckligt gulgrönt och jag snyter mig tills det tjuter i öronen. Åh vad jag hatar att vara sjuk.

Nåväl, livet måste gå vidare, så jag dukar, tar ut hundarna, och hojtar till barnen som sitter i en rad i soffan att de skall komma. Frukosten är lite stökig med Hampuz som först vägrar sitta still, sedan Razzel som clownar sig. Puh! När jag jobbade på mitt sista jobb berättade kvinnan som var ägarens fru om de här med att vara trebarnsmor, och sade att det var ständigt kaos i livet.

Jodå, jag håller med. Det är ständigt kaos, men inte bara vid frukostbordet, och som tur var inte alltid när det är matdags. De kan sköta sig, om de vill.

Idag är det fredag, och det innebär helg imorgon. Peter och jag skall försöka jobba på husuppbyggnaden, men det är vädret som styr. 

Så har vi det här med snowboardåkningen som jag skulle påbörja. Snön smälter bort utanför fönstret i allt snabbare takt, och jag är så matt i kroppen, däckad av förkylningen. Eventuellt åker vi till backen och testar några åk i helgen.

Nu skall jag stänga av internet och plugga engelska med småttingarna plus multiplikationstabellerna och svenska. Efter det får jag tid att skriva manus.

P.s Numera har jag öppnat en sida på facebook där jag har mina skrivarvänner tillika författarkollegor samlade. Meddela mig om du vill vara med, men ännu inte blivit tillfrågad.

På återseende

Kram

TEMA Tigga DEL 8 om Pelle

Pelle hade till slut hittat ett hotell, och kände att i det här landet skulle han trivas. Inga barnskrik och sura kärringar, bara värme och hm, mycket snygga tjejer som trippade omkring honom som flugor runt en sockerbit. 

En mörk skönhet kom fram till hans bord och presenterade sig på bruten engelska. ”Du vara från Italien, ja?” ”No, no I am from Sweden.” sade han på sin skolengelska. Kvinnan kråmade sig och utbrast med yviga gester. ”Aha, you from Switzerland ja?”

Pelle avslutade samtalet med ett leende och gick upp till sitt rum för att ringa Carolina. 

Han lade på luren flera gånger innan han till slut stannade kvar länge nog för att några signaler skulle gå fram. 

”Aronsson” hörde Pelle en manlig stämma säga. ”Hampuz? Hur är läget?” var det enda han för ögonblicket kunde komma på. 

”Pelle för i helvete, vad har du nu hittat på? Ge upp nu och kom hem. Du har en familj som älskar dig, ett schysst jobb, en snygg fru och en kåk. Det är mer än vissa någonsin får. Kan du inte nöja dig med det?” 

Pelle kände sig obekväm i telefonen och undrade hur han skulle avsluta samtalet. Genom sitt fönster kunde han se en massa kvinnor klädda i bikini som satt och pratade.”Hampuz jag älskar dig, men du förstår inte. Jag känner mig låst av alla måsten och hinner aldrig med mig själv. Allt snurrar på som i ett ekorrhjul och jag har tappat fotfästet.”  Trots att han inte ville det kom de förhatliga tårarna. ”Har du Carolin där? Förresten kanske du har lust att kika förbi någon gång?” 

Hans vän sade ingenting utan gav bara luren till den rödgråtna kvinnan. ”Pelle, vad gör du? Vart är du? Vad håller du på med? Faan, du skrämmer ju skiten ur mig med ditt beteende. Varför Pelle? Varför?” Hon började gråta igen och satt hulkande med luren i handen. 

I andra änden satt Pelle och grät, men var fast besluten att göra det han redan gjort. Det kostade mycket, men gav så mycket mer. Eller? Han stoppade alla vidare funderingar och försökte istället förklara för sin fru vad han kände. ”Älskade du, jag klarar inte av alla måsten längre. Jobbet är urtråkigt och kläderna jag bär där är ännu tråkigare. Livet med dig har blivit enformigt. Vi som hade så kul en gång i tiden pratar knappt med varandra idag. Jag bara finns, men lever inte. Idag kände jag på mycket länge att jag levde och att jag faktiskt var lycklig. Förlåt älskling, men jag pallar faktiskt inte längre. Jag kommer att sakna dig och barnen, men jag bryter alla band nu. Farväl! Ha ett bra liv! Pussa ungarna från mig och var inte alltför arg på mig. Jag hoppas att du någonstans i ditt inre inser att jag har rätt. Jag skickar pengar till er varje månad.”

Med ett klick var han borta, och Carolin satt med luren länge i sin hand innan hon beslutsamt reste sig upp och sade ”Hampuz, hjälper du mig att rensa Pelles garderob? Du kanske till och med hittar något snyggt som du kan ta?”

Med alerta steg gick hon uppför trappan och in i rummet som från och med nu bara var hennes. En konstig känsla av lättnad genomsyrade hennes tanke. Hon kände inte alls något behov av att tigga om att Pelle skulle komma tillbaka.

Starka känslor och ifrågasättande

Idag har jag tränat matematik med Razzel, och svenska med Zabine. Hon verkar ha lättare att lära sig saker än Razmus, så jag hoppas att hon slipper slita som han gör.

Mina skrivpuffar om Pelle som lämnar familjen river upp höga vågor, och Jonna ifrågasätter att jag använder illamående, läs spyor när någon mår dåligt.

Hur är det för dig? Om du mår dåligt psykiskt, vad gör du? Tröstäter, svälter, spyr eller något annat?

Berätta.

När jag insåg att jag var utsatt för otrohet spydde jag, och kastade ut karlskrället med samtliga klädesplagg han ägde.

Jag klarade inte av att äta något, och magrade snabbt. 

Men som tur är så är jag en överlevare och hittade det norrländska jävlar anammat efter några veckor, och blev urförbannad på att jag tillät mig själv att sörja en sådan skitstövel.

Bör väl även tillägga att jag svimmade på en krog en kompis dragit med mig till i syfte att trösta. Det blev en tankeställare.

Detta händer varje gång jag råkar ut för saker som smärtar. Det är som att kroppen uttrycker det jag känner inuti.

Men jag har väninnor som reagerar precis tvärtom. De äter kopiösa mängder, och jobbar stenhårt på att få tillbaka idioten som skapat situationen. Varför tänker man sådana tankar?

Skrivpuffarna hittar du här: http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.com/search/label/Skrivpuff

Nog om det.

Nu på kvällen har jag och Zabine diskat en jättedisk. En del vatten tog sig ned till golvet och blötte våra strumpor, men i det stora hela gick det så bra att jag nog kan introducera henne och Razzel till diskandets sköna konst. För vi har ingen diskmaskin ännu. 

Sedan gjorde jag bakad potatis som mottogs med rynkade ögonbryn. Ha, ha...Lilleman tog det säkra före det osäkra och somnade. Så han slapp att överhuvudtaget testa det.

Nu ligger jag, Peter och Razmus med alla vovvar i soffan och tittar på PLUS där de pratar om det hatade röda kuvertet som dimper ned i lådan.

Mitt besked är ett skämt efter alla år hemma med barn och åren som arbetslös.

Peter sover, Razzel likaså, och jag tänker smyga iväg för att fortsätta mitt manusskrivande.

TEMA Gå långt DEL 7 av novellen om Pelle

Flygresan tog massor av timmar, och det var många gånger Pelle ville vända om, men inte kunde. Han hade sovit bort några timmar och var rätt mör i hela kroppen när han äntligen nådde destinationen. En man som suttit bredvid honom under resan hade på slutet suttit och pratat i ett. 

Den överviktiga mannen berättade att han var flygrädd och att han tyckte landningen var det värsta. ”Förlåt, men kan jag…” Han var blossande röd ”Kan jag få hålla din hand när vi landar? Jag förstår om du säger nej. Vi känner ju inte…” 

Pelle tog resolut den andres hand ”Det är lugnt, jag förstår dig. Det kan vara lite turbulent att landa ibland. Väck mig om jag somnar.”

När de landat (Pelle med sin hand tryggt hållande sin medpassagerares hand) skildes de åt med ett ”Hejdå, vi ses säkert senare.” 

Pelle tittade på sin klocka och såg att det blivit natt därhemma. Vid det här laget visste säkert alla deras vänner om hans flykt, för flykt var det ju egentligen. Från kylan, från allt ansvar, och från förhållanden. Han tittade på fotona av sin familj och kände ett vemod dra igenom medvetandet. ”Undrar om Carolina hatar mig nu?” sade han högt för sig själv. Barn glömmer fort. De skulle ha glömt honom om några år. Eller? Mindes barn kanske det som var traumatiskt, för det var ju det som var faktum. Han berövade sina älskade ungar sin far på grund av en idiotisk frihetslängtan som väckts av en sierska han inte ens kände. Hon var säkert en bluff som de så kaxigt skojat om efteråt. Hur var det de sade? Hm, jovisst ja. De hade kallat hennes prat mumbojumbo. Undrar om det ordet ens fanns i ordlistan?

Medan Pelle suttit på flygplanet på väg till ett varmare land hade Carolina hämtat barnen på dagiset. 

De hade skrattande hoppat in i hennes famn när hon kommit och sedan överröst henne med pussar. ”Jag har saknat dig mamma” 

Emma puttade undan lilla Frida som höll krampaktigt runt sin mammas hals. ”Ja me” 

Frida släppte inte greppet. ”Lilla gumman släpp mig, du stryper mig ju nästan, och du Emma släpp du med” Carolina lossade varsamt deras händer från sin hals och reste sig upp. ”Jag saknar er alltid mina älsklingar. Det vet ni väl? Pappa saknar er också. Han sitter säkert hemma och väntar på oss vid det här laget. Skall vi klä på oss och åka hem nu? 

Efter lite strulande med skor som inte satt på rätt fot och jackor som inte ville stängas satt de snart i bilen på väg hem. Till tryggheten i hemmet, där kärleken härskade både till varandra och till barnen.

Men därhemma ekade det tomt, och när Carolina ringde till Pelles mobil svarade bara hans svarare. ”Hejsan! Du har kommit till Pelle Aronsson. Jag kan inte ta ditt samtal just nu, men ring mig senare eller ge ett meddelande här. Ha en härlig dag!” Ett klick avslutade meddelandet och sedan hörde man en surrande ton som avslutades med ett högt tjut.

”Hej Älskling! Jag och barnen är hemma nu, men du jobbar väl över förstår jag. Vi ses senare. Jag älskar dig! Puss, puss!” Carolina pussade på mobiltelefonen och lade sedan på.

”Jaha ungar, pappa jobbar över så vi får väl klara oss själva. Vad vill ni ha ikväll? Ni får bestämma helt och hållet. Inom vissa gränser förstås.” Hon skrattade till lite när hon tänkte på lilla Fridas favoriträtt pannkaka med glass i mängder och chokladsås på det. Inte riktigt så nyttigt. 

En timme senare satt två mätta barn med ansiktet nedgrisat av jordgubbssylt som använts till pannkakorna. 

”Mamma, jag är tött.” Frida hasade sig ned från stolen och upp i Carolinas knä. 

Emma följde med till sovrummet för att lyssna på sagan Carolina läste, och sov snart sött. Frida hade somnat direkt. Trött efter dagens lek på dagiset.

Kvällen kom, men ingen Pelle dök upp, och han ringde inte från mobilen. 

Först var Carolina arg, sedan blev hon rädd. Kunde något hänt? Låg han just nu på något sjukhus utan möjlighet att göra sig förstådd? Medvetslös? Hade han blivit nedslagen? Krockat? (Nej, just ja, bilen stod ju på uppfarten). Hennes hjärna cirklade runt alla tänkbara scener och skeenden. Hon kollade så att mobilen fungerade, och att hemtelefonen gick.

När klockan närmade sig midnatt ringde hon upp Hampuz som svarade sömndrucket. ”Mm, Hampuz här.” Carolina försökte hålla tårarna i schack men lyckades inte riktigt och Hampuz blev klarvaken. ”Vad har hänt? Hur är det fatt?” 

Hon snyftade och snöt sig innan hon började berätta vad som hänt. ”Pelle är borta! Bara spårlöst borta!” Hampuz kände en kall kåre i ryggraden när han hörde vad Caroline sade. Pelle gjorde det den djäveln. Han gjorde det. Bara stack ifrån alltihop. Jag borde ha fattat vad som var på gång. 

”Hampuz hallå! Vet du var han är? Har du hört något?” Frågorna från henne haglade över honom. ”Hampuz för i helvete, vet du något?” Carolin lät desperat. 

”Jag kommer över” sade han bara kort och lade på luren. Det var långt att gå, men bussarna hade slutat gå så han hade inget val.

När Hampuz anlände till det välbekanta lilla huset vände hela hans mage ut och in och Hampuz spydde i deras fina rosenrabatt. Han kände sig som en stor skit som skulle ge henne beskedet. Stackars, stackars kvinna. Vilken sorg hon och de stackars barnen skulle gå igenom.

”Herregud Pelle hur kan du överge ungarna? ”Hampuz pratade rätt ut i luften medan han tog de sista stegen till deras ytterdörr. Han plingade på och hörde hennes snabba steg därinne innan dörren öppnades.

En dag i soffan med barnen tätt intill

Skriva?

Nä inte en enda rad blev det förutom skrivövningarna till min skrivkurs.

Första uppdraget var att skriva en text om en gravid kvinna i då-form

Andra uppdraget var att läsa en text av en känd författare och kommentera plus skriva om det man tyckte kunde ändras. Behöver jag säga att jag snabbt skrev ett helt ark på ett annat sätt.

Dagen har jag tillbringat i soffan med ett barn bredvid mig, ett annat liggande på mig och det tredje nere vid fötterna. Snorar, fryser trots dubbla lager fleecebyxor och tröjor, nyser så att hjärnan hotar att stänga av.

Zabine har ont i huvudet och feber, Hampuz och Razzel hostar ikapp.

Att stiga upp var inte att tänka på, så tvätten fick ligga, disken stå odiskad och hundarna fick korta promenader.

På kvällen kom Peter hem med pizza till Razmus och indisk mat till oss andra. Det var för att fira delsegern jag fick igår. Ett ja från Kabusa förlag

Zabine lade sig direkt efter maten, Hampuz somnade i soffan, och Razmus såg chansen att ligga bredvid mig och mysa, men somnade nästan direkt.

Nu har Peter somnat sittande i soffan med Zenta och Zilla på varsin sida, och jag skall smyga iväg till mitt krypin och skriva.

Godnattkram

Förkyld-fylld av inspiration och skaparlust

Vaknar halv fem av att hundarna vill ut. 

Näsan är täppt och huvudet känns som en klump fylld av smärta.

Kollar temperaturen på samtliga ungar och får olika resultat. Influensan har kopplat greppet och ger sig på samtliga i familjen. Lilleman hostar så illa att han ligger inne hos oss, och jag är inte riktigt lika illa däran, men nästan.

Lägger mig i sängen, men kan inte sova. Manuset pockar på, vill bli skrivet. Jag längtar efter att trycka ned tangenterna.

Klockan sex åker Peter till jobbet, försenad, och jag stiger upp, tar en banan och startar datorn.

Checkar dagens skrivpufftema och fortsätter med min mininovell jag skriver på där.

På facebook hittar jag gratulationer och hejarop från mina internetvänner.

Razzel kommer smygande, sätter på teven och ropar efter halstabletter som jag ger till honom. Zabine sover, och Hampuz sover.

Kollar Tradera en snabbis, mejl och skriver ett blogginlägg.

Utanför fönstret ser jag att snön sjunkit ihop, och hur diverse växter trängt igenom. Attans, jag som skulle åka snowboard.

Vi pratar om att åka till Sälen på sportlovet, men...ha,ha...det blir nog till att vara hemma och kurera hela familjen istället. Men snowboard skall jag åka, snuva eller ej. Vi får väl åka till någon backe här i närheten.

Betalar in avgiften till Razmus sportscamp som han skall var på i sommar, och kollar lite efter något att göra för Zabine.

Nu stänger jag av internet och fortsätter på manuset.

Ha en härlig dag.

TEMA Lojal DEL 6 om Pelle

Chauffören tyckte det var skönt att passageraren var av den ickepratiga sorten. Det var himla jobbigt att dag efter dag babbla sig igenom resa efter resa bara för att vara trevlig. Nu kunde han istället tänka på sin läckra fru. 

Chauffören nynnade med i musiken som spelades i radion.

 ”Okey, ändstation” Han knackade på den sovande passagerarens axel. Nu kände han den omisskännliga doften av sprit, och funderade på vem det här egentligen var.

Snygg kille i sina bästa år, propert klädd, brunbränd. En liten riking skulle han gissa på.

I sina händer höll mannen sin svarta plånbok som buktade betänkligt. Kreditkort? Eller?

Nåväl, här kunde han inte stanna hela dagen. ”Hej, hörru! Lyft på rumpan nu! Jag måste iväg!” Chauffören skakade mannen våldsamt och fick till slut respons för sin envishet. ”Öh, var är jag? Vad händer?” Pelle tittade förvånad upp när han vaknade ur sin slummer.  

Chauffören hade tröttnat och var rejält irriterad ”Här är ändstation. Det var hit du ville. Får jag mina pengar nu! Det blir (han lutade sig in i taxin för att kolla taxametern) fyrahundrafemtio pix. Cash eller kort?” Pelle rotade i sin plånbok efter mastercardkortet och räckte fram det till mannen med kepsen. Chauffören rörde sig med irriterade knyck för nu började han bli less, attans också att ingen hade riktiga pengar längre. Det hade blivit svårt att fula undan pengar när alla alltid skulle betala med sina kort. Suckande plockade han fram avläsaren och drog kortet innan han med en avmätt gest räckte tillbaka det. Pelle tittade på korten av sina döttrar innan han slog igen plånboken och klev ur bilen.

Inne på flygplatsen sjöd det som vanligt av liv. Barn skrek, folk virrade omkring, en del stod vid baren och tittade på alla som rusade omkring som yra höns. Doften av nybryggt kaffe gled omkring i luften utanför cafet och lockade till sig nya kunder. Ibland kom små doftpustar av nybakat bröd, och Pelle drogs ofrivilligt mot doften. ”Mmmm, vad det luktar gott” sade han för sig själv och köpte två pinfärska frallor att ta med sig till kontoret, men vänta nu…

Idag skulle han ju inte gå till sitt jobb, idag var första dagen på hans nya fria liv. han var ingen lojal hund till chefen längre.

Vid biljettdisken stod en äldre dam som intensivt tittade på den underlige mannen som reste utan bagage. Han hade precis beställt en resa till Hawaii, enkel resa! Muttrande gav hon honom biljetten efter att hon kollat hans körkort. ”Allt verkar vara i sin ordning. Ha en trevlig resa då” sade damen och började expediera nästa kund. Snart hade hon lagt minnet av mannen utan bagage långt in i sin hjärna och hade fullt upp med tankarna på sitt eget liv.

Pelle gick ombord på planet med lätta steg, och såg att han fått fönsterplats. 

”Tack så mycket” sade han till flygvärdinnan som visat honom till platsen. 

Pelle satte sig ner och drog på sig bältet, sedan tog han upp ett anteckningsblock han alltid förvarade i sin bakficka. 

Det var en gåva från Carolina som med ett ”Jag köpte det så att du kan skriva alla projekt i den innan du glömmer dem” Några streckgubbar hade ritats på baksidan av någon av hans döttrar, och när Pelle gick igenom blocket såg han sin allra senaste anteckning. Mitt nyårslöfte: Att lära mig surfa. 

Skrattande tittade han i en broschyr om Hawaii som låg i stolsfickan och såg massor av ställen som med stora rubriker skrivit VI KAN LÄRA DIG SURFA PÅ BARA NÅGRA DAGAR! Vackra bilder visade snygga killar och tjejer som gled fram på sina brädor med musklerna spelande under den brunbrända huden., Visst det var reklam, men något måste han väl göra där borta och att surfa hade varit hans stora dröm sedan barnsben då han sett ett program om sådant på teve. 

Pengarna han hade med sig skulle räcka ett tag, men han var ju tvungen att lämna så att Carolina och barnen skulle klara sig ett tag framåt. Hon hade ett välbetalt jobb, men barn kostar, och boende, och mat, och… Pelle tvingade sig själv att tänka på något annat. Att älta tjänade inget till, det var bara att köra. Han hade själv gjort sitt val.

Kabusa förlag vill ha mitt manus

Vilken resa det blev!

Jag kom till Stockholm kl.13.00 och tänkte gå till järntorget, men ack vad jag bedrog mig. Jag hittar ju inte alls, och de jag frågade om hjälp var antingen turister själva eller pratade ett annat språk.

Till slut gick jag in till en liten rundel mitt på torget där Västtrafik håller till. Med en biljett i handen rusade jag till spårvagnen och tog 11:an till Järntorget där en gammal tant kom fram och berättade var Heurlins plats 1 fanns.

Efter att jag stått och fryst en kvart utanför tog jag mod till mig och gick upp.

Där träffar jag en urgo kvinna som bjuder på kaffe och semla. Alla fjärilar lade sig snabbt till ro, och några sekunder senare stormade Fredrik Hoffman in för att pitcha sitt manus. 

När det var min tur hälsade jag, lade fram min bok PAPPERSSKÄRVOR,artikeln jag baserat mitt manus på, visitkort och ett reklamblad med Kristina Simars recension av Pappersskärvor.

Jag försökte att prata lugnt och drog i tyglarna när orden trillade iväg för fort. Scener och vändningar jag har i mitt manus kom fram i en enda röra, men hon gick över tiden två gånger, ville veta mer, och bad mig skicka manuset.

När jag berättade att manuset inte är klart frågade hon om jag fixade det under våren, men sade samtidigt att jag inte skulle stressa igenom det.

Jag tänkte nästan krama henne när hon gav mig sitt kort, men behärskade mig.

I förbifarten nämnde jag min hemsida där ca 400 noveller huserar, och hon sade skrattande. "Du tänker bli författare hör jag."

När hon såg på mitt kort att jag är filmmanusförfattare plirade hon med ögonen och sade: "Har du skrivit ett filmmanus också?" Jag sade ja, men att det skall göras om enligt boken.

Jag träffade Jonna Berggren ute i väntrummet som var mysigt inrett med böcker i massor. Vi pratade om hennes böcker Isporten och att hon skall gästblogga hos mig.

Fredrik Hoffmans manus fick också stanna hos Kabusa, och vi åkte spårvagn till Centralstation där jag ringde mamma, syrran och naturligtvis klippan i mitt liv Peter.

Nu sitter jag på tåget hem, och känner ett stort lugn breda ut sig. Det är underbart att någon tror på det jag gör, och kanske, kanske vill ge ut det. Än så länge har jag bara kommit igenom det första nålsögat, men dock...jag är igenom.

Nu skall jag fortsätta med mitt manus, och läsa om hur man bygger upp spänning.

Ha det gott allihop och tack för all stöttning