En början-940

Jag smög in i rummet och försökte låta bli att tänka på de mörka gardinerna som täckte fönstren. Öppnade försiktigt dörrarna på det ålderstigna skåpet och kröp in. Ljudet från de som bodde i huset verkade sugas in i skåpet och jag urskiljde direkt hennes röst. Den var vass, lite nasal och hon pratade snabbt som om hon skulle tappa greppet om personen hon stod mittemot, och ibland, ibland inbillade jag mig att det var precis så. Hon klamrade sig ofta fast vid pappa och vände det välsminkade ansiktet mot honom, strök det bobbade håret bakom öronen och tog till och med tag i hans ansikte med sina händer. Hela hennes varelse skrek: "Se mig. Lyssna på mig."

De gånger hon fick min systers, pappas och min brors uppmärksamhet lät hon bli mig. För säkerhets skull gömde jag mig när hon kom till oss. Min syster ansåg att jag var fjantig men det struntade jag i.

De senaste veckorna hade hon besökt oss flera gånger i veckan. Tidiga mornar vaknade jag av att grinden gnisslande svängde upp och de numera välbekanta stegen ekade uppför trapporna.

"Psst", viskade Lotta och öppnade skåpdörren. "Jag hörde nyss att tanten ska stanna hela veckan. Hon har köpt en klänning till dig. Du måste komma Tova. Pappa blir galen på mig annars."

Jag höll i dörren med knogar som vitnade. Skakade på huvudet och flyttade mig längst in i hörnet.

"Aldrig", väste jag och försökte lugna ner mitt galopperande hjärta. "Aldrig. Hör du det?"

"Snälla?"

Jag mötte hennes blågrå blick och undrade för hundrasjuttioelfte gången i mitt liv hur vi kunde vara syskon. Hennes tänder såg ut att vara skurade med klorin och läpparna var exakt lika stora. Näsan var en aning uppåtsvängd, lagom gulligt för att passa en halvvuxen kvinna. Håret ringlade sig över ryggen och slutade någonstans under stussen.

"Tova", sa Lotta och strök med handen över mitt korta, halmliknande hår. "Om du kommer kan jag kamma dig och färga håret sådär blått som du ville häromdagen. Du blir jättesöt."

Jag öppnade dörren på vid gavel och såg att det for runt stora dammtussar på trägolvet. Lottas klänningsfåll var mörkfärgad och jag förstod att hon varit på ett hemligt möte med sin pojkvän Jesper.

Min skrivarstuga

Gäststugan/mitt skrivarnäste

Vi upptäckte av en händelse att vi hade en invasion i gäststugan. Mängder av hästmyror gick uppför fasaden och in i huset/golvet och väggen. Där åt de sig mätta. Vi rev ut golvet och tog bort innerväggarna för att därefter ta bort spånet i väggarna och på vinden. Nu har vi lagt i ny tjock isolering och plastat över alltihop.

     

 

Vi dränerade runt gäststugan

   

Peter byggde två verandor, och ett fint förråd bakom huset så inte regnet kan komma åt väggarna.

  

Vi fick göra om allt inuti. Allt. Nya golv, väggar och tak

Det spacklades och målades tills det en dag var dags att lägga in ett nytt golv

  

Och äntligen kom hyllorna upp, massor av hyllor till pärmar och alla researchböcker.

 

Här kan jag bokföra till våra firmor och skriva romaner i lugn och ro. Ett paradis på jorden för mig som älskar ordning och reda.

Tre änglar och tre mirakel

2009 gav jag ut min självbiografi Tre änglar och tre mirakel

Den handlar om min och min killes förtvivlade kamp att bli föräldrar. Jag gick igenom missfall efter missfall och letade febrilt efter en bok som den jag till slut skrev själv.

Det är inget förskönande av det som hände, bara rätt på. De som recenserat den har älskat den eller tagit avstånd.

Jag fick tre barn till slut, men det var inte lätt. Min läkare förbjöd mig att ens bli gravid när Lilleman fötts. Två barn förlöstes med katastrofsnitt i v.32 och v.33. Vår älskade dotter hade navelsträngen virad runt halsen och var nära att dö. Jag själv var ytterst nära att dö. Tiden som gravid var ingen rosa dröm på moln. Min kropp ville inte vara gravid och jag fick föreliggande moderkaka, djävulsk foglossning, mycket tidiga sammandragningar och gång på gång blödningar som ledde mig till sjukhuset. Jag sades vara för gammal, inte för gammal och klockan tickade medan jag tillbringade tiden på akuten.

En ny bok är på gång. Där berättar jag allt som hände runt mig. Om kvinnan som gjorde allt för att ta min man från mig, och om rädslan att få missfall vilket band mig hemma. Jag skriver också om familjen som ömsom skällde, ömsom lindade sina armar runt min arma kropp som gjorde allt för att slippa fostret.

Skälet jag hade att skriva boken var att visa för andra kvinnor att det trots allt kan gå vägen. Om än en mycket slingrig och guppig väg. Tre underbara ungar är beviset.

År 2012 fick jag frågan:

“Varför skaffade du inte preventivmedel och adopterade barn istället för att utsätta dig för det du gjorde? Du visste ju att risken var stor att det blev samma sak?

Hon syftade på alla komplikationer som jag gick igenom då jag var gravid, och satte fingret på en sådan där känslig punkt som jag själv många gånger närmat mig.

Varför skippade jag inte alla planer på barn, eller…i alla fall nöjde mig då jag fått vår förste son? Han hade överlevt trots att han kom nästan två månader för tidigt, och inte var större än att han nådde från min hand till min armbåge. Ett litet pyre på 2350g, så liten att jag knappt vågade ta i honom.

Varför i all världen stod jag några månader senare med ett plus på graviditetstestet?

Jo jag trodde att jag som alla andra kvinnor kunde ha en sådan där underbar graviditet där man vankar som en anka under de sista månaderna och har lite småkrämpor.

Sedan ville jag ju så gärna ha ett syskon till vår älskade unge.

De tre missfallen innan skyfflade jag bort ur minnet.

Min lilla tjej orsakade stora plågor, och en kvinna som läste min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL som handlar om det här, ansåg att min dotter aldrig någonsin skulle få läsa den.

“Förstår du inte vilken stor börda du lägger på hennes axlar om du visar det här? Hon kommer att digna av skuld över att ha vållat dig, hennes mamma en så stor smärta, OCH inte att förglömma…nästan dödat dig.”

Jo visst var vi nära att dö…båda två, men vi överlevde…kämpade oss tillbaka, i varsitt rum. Hon med sin pappa bredvid. Jag ensam i ett rum fullt av läkare som pratade över mitt huvud, desperata.

“Och varför, varför, varför blev du då gravid en tredje gång? Det var väl ändå onödigt?” sa hon och suckade. “Jag skulle nog stoppat vid den första graviditeten. Jag menar…” hon tystnade, och jag passade på att prata.

“Jag älskade att vara mamma. Njöt av varenda sekund, och tänkte inte på det här med att skydda mig, eller…jo…jag använde pessar, men…ibland så bestämmer sig Ödet för att gripa in. Vår lilla kille är ett oplanerat mirakel enligt läkarvetenskapen. Tillverkad då jag inte skulle blivit gravid, och sedan räddad ett antal gånger i magen, för att sparka sig ut två månader för tidigt.”

“Och då höll du på att dö igen? Var det inte så?”

“Jo, då var det ytterst nära att Peter blivit ensamstående pappa till tre småbarn. Så nära att jag blev förbjuden att någonsin bli gravid igen.”

“Och?” sa hon uppfodrande. “Blev du det igen? Du struntade i läkarnas råd tidigare så…?”

“Nu är Peter steriliserad”, säger jag skrattande. Min kropp har också sagt ifrån.

“Om du visste allt du vet idag…skulle…skulle du göra om det?”

“Om jag fick barnen igen menar du? säger jag och ler. “Absolut.”

En början-938

"Tro mig broder. Han kommer att försvinna från jordens yta inom ..." Leo tittade på klockan och visade upp fem fingrar. "Inom fem timmar slipper vi problemet."

En svart Porsche modell äldre gled upp bredvid oss och föraren vevade ner fönstret. Mannen hade ett långt ärr som sträckte sig från tinningen över hakan. Han sträckte ut en papperspåse genom fönstret och visslade på Leo. "Kom hit. Det har blivit problem. Stora sådana. Du får sköta rensingen själv. Släng vapnet i sjön när du städat klart."

Bilen morrade till och försvann i ett moln av damm.

Vi stod tysta en lång stund.

"Jag är urdålig på städning", muttrade Leo och gav mig påsen. "Det säger min morsa alltid."

"Jag kan inte städa alls", sa jag och gav tillbaka påsen. "Gör det aldrig."

"Vad gör vi nu då?"

"Väntar", sa jag och hoppade till när en bil kom sladdande runt hörnet på gatan. Snön sprutade om däcken och hjärtat tog ett högt skutt.

Bilen fortsatte gatan fram och slirade än hit, än dit. Snart syntes den som en liten prick.

En början-937

Gitarrmusiken hördes ända ut i trädgården, och jag blev varm i magen när ljudet från Vesas röst hördes. 

Jag öppnade dörren och klev in på restaurangen. En massa kvinnor satt runt honom och såg ut att vilja sluka honom levande. Nåja, tänkte jag. Sukta ni. Han är min.

Jag hängde tröjan över en stol och satte mig på en annan. 

"Ska du inte sitta därframme", sa ägaren till restaurangen. 

Jag tyckte att han liknade en havande kvinna med de extratjocka kinderna och dubbelhakan.

"Den här låten tillägnar jag min stora kärlek", sa Vesa och skickade en slängkyss mot mitt bord.

Jag såg att kvinnorna stirrade och ville lipa, men behärskade mig. De tryckte ihop huvudena tätt, tätt och satt så en lång stund, viskade och skrattade.

En början-936

Jag skulle få lära mig att alla hemligheter är begravda och att det jag betraktat som sanning egentligen bestod av en härva lögner. Likt farmors nystan kan snurra runt och förvandlas till en rät linje kunde jag i min fantasi reda ut hemligheterna, eller jag trodde det. En kort sekund.

"Det är bara att lämna alltsammans. Nu", sa Terese som stod mig närmast. Vi lekte ibland att vi var tvillingar, stöpta i samma gener, lagda att födas ur en enda kvinnas moderliv - min mor, Esaias maka och käresta.

Dagen började naturligtvis som alla andra med att jag vaknade. I min säng. Solen hade gått i moln och en tunn dimma täckte markerna runt vårt hus. Genom det öppna fönstret hörde jag koltrasten sjunga och gräshopporna stryka sina ben mot varandra. dagen innan hade jag och Terese hittat en stor grön, äcklig syrsa i rummet, och jag hade tvingat henne att dra igen det vidöppnade fönstret till en springa.

"Är du vaken", viskade hon och gned sitt ben mot mitt. Det stacks av stubben och jag kunde inte låta bli att le. Vilken galen värld vi lever i, tänkte jag. Kvinnor gör allt för att männen ska få njuta av deras kroppar. Även om det gör ont.

"Ja", viskade jag och undrade varför jag gjorde det. Här fanns inga andra än vi. Inte än i alla fall.

"Har du sovit gott?" fortsatte hon och sträckte armarna över huvudet samtidigt som hon gäspade. "Vilken underlig dröm jag hade. Du och jag var på fest och någon stal våra skor."

"Stal våra skor", upprepade jag. "Varför skulle någon vilja göra det?"

"Inte vet jag. Tyst nu. Vill du inte höra resten?"

En början-939

"Förlama honom med en spruta ricin. För honom sedan till huset och ring mig", sa rösten i telefonen.

"Är inte det dödligt", frågade Robin.

"Inte en aning. Jag gör bara som jag blir tillsagd", muttrade jag och öppnade en förpackning. Vätskan rann ut och bildade en pöl på bordet.

"

En början-935

"Leta efter nyckelorden i texten och skriv sedan en novell ur ditt eget huvud", sa läraren och ställde sig bredvid Malin som just tog upp pennfacket ur väskan. "Du ser orden på tavlan Malin Pehra?"

"Ja", sa hon och undrade om han stannade vid henne för att hon varit först upp med pennan, eller om det var ännu ett försök att trakassera.

Läraren grymtade något ohörbart och fortsatte till Nefra som öppnat sin anteckningsbok.

Malin studerade hans knyckiga gång, och hur han höll den högra armen med vänstra handen tätt överarmbågen. Han hade visst haft en stroke och skulle eventuellt aldrig bli som han var förut. Det ljusa lockiga håret var ersatt av en grå massa av ostyrigt hår, och ryckningarna i vänstra mungipan ökade när klassen stökade.

En början-934

"Den fick inte plats", kved Mia och klev på Jims fot. "Jag lovar."

"Sluta gnälla och bete dig som en barnunge. Du är faktiskt fyllda femton och borde veta bättre än att ta in en gräsand i vardagsrummet."

"Men, pappa bli inte så arg. Ankorna högg den i huvudet och jag ville inte att de skulle skada den."

"Du skulle lämnat den i vassen. Mamman var säkert i närheten och du skrämde henne", fortsatte Jim.

Han drog bort sin fot som satt fast under hennes och lade armarna i kors.

"Den är så liten och ynklig, ser ut att inte ha fått mat på flera dagar. Jag lovar att sköta den."

"Nu handlar inte det här samtalet om att du inte sköter den. Det handlar om vad du gjort. Finns inte en vettig person som tar in en vild gräsand, unge eller ej, till vardagsrummet. Titta vad den skitat ner redan."  Han pekade på tre små högar med exkrement. "Hämta papper och rengöringsmedel, skura golvet och släng ut fågeleländet."

"Men, pappa...."

"Gör som jag säger. NU", skrek Jim och blev röd i ansiktet.

Mia gick ut i köket och hämtade sakerna han sagt till om. Ställde sig på knä och torkade golvet omsorgsfullt. Sakta. När det var gjort jagade hon ifatt ungen och bar ut den i trädgården där de tama ankorna vaggade omkring.

"Bra", sa Jim och klappade Astor som ställde sig bredvid honom med viftande svans. 

Dreglet hängde och de långa öronen behövde ansas. Den svartvita pälsen var blöt och han kom med all säkerhet från sjön, tänkte Mia medan hon undrade hur hon skulle kunna rädda anden från Astors käft.

En början-933

Barnen dansade omkring i strålarna från vattenspridaren. Maja som var äldst hade fortfarande bikinin på, men de andra sprang omkring nakna. 

Helge som bodde granne med dem hukade innanför häcken och tittade på barnen genom hålet han klippt ut. Efter att Helge konstaterat att häcken klipptes var tredje månad av Mats eller Sibylla låtsades han pyssla med sin sida av häcken, och klippte ut en tunnel i den till andra sidan. En natt tog han bort det sista och täckte hålet med en tunn gren på barnens sida. Naturligtvis blev det en regnig sommar och barnen tog knappt av sig skor. Muttrande tittade Helge ut genom fönstret varje morgon och surade.

"Ta mig", skrek Maja, och stannade när hon hörde att det prasslade på andra sidan häcken. Grannen blev tydligen aldrig klar med klippandet. Han hade hållt på hela morgonen nu.

Sibylla kom springande. Den ljusa huden glittrade av vattendroppar och håret låg tätt mot huvudet. Ögonen glittrade och hon stod på ömsom ena, ömsom andra foten, hoppade på stället. Hennes händer vevade och vid ena örat satt en blåklocka fäst med en hårnål.

"Vad gör du?"

Maja ryckte på axlarna och tog systerns hand. "Inget. Kom så går vi in och tar oss något att äta. Mamma och pappa har säkert vaknat av era vrål."

En början-932

"Du ringde aldrig", sa Simon och drog med handen över sitt kala huvud.

"Och", sa Lotta utmanande. "Jag lovade inget, bara att jag kanske skulle höra av mig. Förresten hade jag ingen lust. Det gick en bra film på teven som morsan tittade på."

"Det fattar du väl att jag vill att du ringer. Vi har fan inte setts på tre veckor."

Lotta hoppade upp på den blåa sandlådan och lade benen i kors. "Det går trehundrasextiofem på ett år. Då är väl tjugoen dagar inget."

Simon gapade av förvåning. Vad i helvete var det med henne. Han hade aldrig sett henne så avog.

"Jag pratade med David igår. Han berättade att du var hos Mia på fest i lördags. Samma dag du åkte till din syster i Luleå. ja, i det var i alla fall det du sa."

Han slog sig på pannan med handen. Aha, det var därför hon betedde sig underligt. Simon kliade sig på nästippen och kisade mot henne. "Syrran ringde på morgonen och sa att hon fått magsjuka och då blev vi hemma. Farsan surade hela dagen, och min telefon keffade ur. Den strular ibland."

En början-931

Jag hittade farfar ute på verandan. Han satt på huk och lagade fisknäten. Händerna var nariga av kölden och i skägget såg jag små iskristaller.

"Ska vi inte ställa in fiskandet idag", sa jag och såg nekandet innan det kom.

"Nope", sa han med betoning på n:et.

"Men du verkar inte må riktigt bra", sa jag och ställde mig bredvid honom.

Han lutade huvudet neråt och suckade, tog upp nätet och stack in den lilla ovalformade nålen i en ruta. "Jag mår visst bra."

Vågorna slog mot verandan och vinden letade sig in i mina byxben och vidare till kroppen. Jag huttrade till och slog armarna om honom, men föstes bort.

Han sträckte på sig och tittade ut över rännan där vattnet fortfarande rörde sig. Allt annat var is. Svart is.

"Vi lägger nätet som vanligt. Du får gå lite längre uppåt för att komma över till andra sidan, och Palle den lymmeln får hjälpa mig i båten, om jag nu får loss den. Annars..." Han petade med nageln mellan framtänderna och gjorde en grimas. " Annars måste det gå ändå."

Jag hörde den lilla ekan slå mot kanten på verandan. Årorna rullade runt i botten och ett lågt skvalpande talade om att ingen öst ur den ännu.

En början-930

Jag tog tag i den tjockaste grenen och hävde mig upp. Här skulle det nog bli perfekt, tänkte jag och försökte att ignorera svindeln. Det här var nog det högsta jag klättrat. Jag knöt repet runt mig och grenen, drog huvan över huvudet och lade ryggsäcken i grenklykan. Det klonkade till när termosen slog i trädet. Doften från äpplena svävade runt i luften och jag såg att löven redan antagit en färg av svag orange.

Dörren in till hönshuset var ordentligt haspad och jag hörde hönorna klucka. En vit katt passerade under mig och skyggade när den blev varse att jag befann mig ovanför den.

"Lugn lilla kisse, jag vill dig inget ont", viskade jag och kände stelheten i musklerna smyga sig på mig. Det var ingen bekväm ställning precis.

Katten gick vidare med svansen i vädret.

Mörkret kom fort. Mycket snabbare än jag trott, och kylan följde med. Huttrande gjorde jag en åkarbrasa och längtade in. Hönorna har säkert somnat nu, tänkte jag och gäspade. Det gjorde ont överallt. Jag lirkade fram geväret ur sitt fodral och lutade det mot grenen, vågade in osäkra det ännu.

Doften kom först. En frän doft som kilade upp i näsborrarna och mötte hjärncenret. När huvudet kikade fram vid luckan där hönsen gick in kände jag adrenalinet strömma. Äntligen var min väntan över. Nu skulle han få den jäkeln.

Jag tog upp geväret, osäkrade det och lade det mot min axel, väntade till rätt ögonblick. Han var min. Inte tu tal om saken. Nu skulle han dö. Jag skulle förvisso inte få tillbaka de fem hönsen han tagit tidigare nätter, men jag kanske hade en chans att behålla de sex som fanns kvar.

Plötsligt hörde jag ett lågt gläfsande under mig och såg tre små valpar tumla om. Insikten att rävhanen inte var en hane utan en hona fick mig nästan att ramla ner från grenen. Jag kunde för mitt liv inte ens tänka mig tanken att mörda en mor.

Kacklet från de vettskrämda hönorna väckte mig till liv och jag höll andan när räven på något underligt vis öppnade sprinten jag noga satt på plats några timmar tidigare. Därefter gick hon in, plockade en höna som hon lade utanför och gick in efter ytterligare en.

Snabbt som ögat säkrade jag vapnet, ålade mig ner till de förskräckta rävungarna som sprang åt alla håll och rusade mot hönshuset med höga skrik. 

Honan rusade ut från hönshuset med höna nummer två i munnen och lade den någon sekund på marken, mötte min blick och gläfste efter ungarna.

I samlad tropp sprang de sedan iväg och försvann i skogsbrynet.

Höna nummer ett spratt upp och sprang in i hönshuset medan hon kacklade högljutt.

Dagboksinlägg-Att hitta glädje i skrivandet

Sitter vid datorn och blippar. Solen har redan stigit högt upp på himlen och fåglarna kvittrar ikapp av glädje över regnets bortavaro. Barnen har vaknat och sitter framför en varsin film - Zabine i vårt sovrum, de andra i vardagsrummet. Vi har inte ätit frukost ännu, och ingen av oss är sådär överhungrig. Det känns bra i hjärtat att bara låta tiden gå utan en massa måsten.

Funderar några sekunder på att kila över till skrivarstugan, men det känns inte rätt att försvinna just nu. Men det är dags att ta tag i manuset igen, det erkänner jag mer än villigt. MER än dags. Jag vill få ett avslut och börja på nästa som ligger i byrån och väntar. Researchböckerna till det står i hyllan, oupppackade. Jag vill inte fuska. Var sak har sin tid.

Min onda armbåge ställer till det, men lindras med hjälp av salvor och massage. Underligt att jag alltid vill mer än min kropp. Det är nog det som menas med att man åldras - maskineriet sackar sakta av. Jag känner mig fortfarande som tjugofem.

Igår började jag läsa Kim M Kimselius underbara skrivarhandbok Att hitta glädje i skrivandet, och känner den nu så välbekanta känslan av att längta efter ro att skriva igen. Jag stryker under, viker hundöron, skriver text på sidorna, och får en lätt skuldkänsla över att kladda ner boken, men ändå inte. Jag skrattar igenkännande och hör Kims röst i mitt öra, ser henne tydligt framför mig, är innerligt tacksam över att hon så villkorslöst delar med sig av sitt kunnande. Än så länge har jag inte läst hennes böcker för barnen, men snart så.

Jag hann med halva boken igår, och tänkte försöka snika till mig tid att läsa den andra idag medan ungarna leker. Man blir expert på sådant med tre barn. Mellantiden förvandlas till små guldstunder där jag skriver eller läser, ibland bara är. Tro nu inte att jag längtar efter att vara barnfri - oh nej. Jag älskar att tillbringa dagarna med dem - alla med varsin unik personlighet. Det tjafsas och ibland flyger saker. Jag förmanar och bannar om vartannat, kramar och pussar. 

Idag ska vi åka till Mediamarket för att förhoppningsvis få en skiva Zabine betalade, men som inte fanns i paketet igår. Den var helt enkelt stulen av någon!

Tillbaka till skrivandet. I mitt manus har jag en början där läsaren kastas in i händelserna, vilket tydligen är bra. Jag har också ett överraskande slut, som läsaren ser tydligt om han eller hon läser om boken. Något jag själv gillar och ofta anammar i mian noveller. Sedan var det det här med småord. Igår i bilen diskuterade jag och ungaran just det. Du vet de där extra tillagda orden som till exempel orden ba, liksom, typ, orka och så vidare. Vi hade jättekul när vi hittade dem och jag och Zabine hittade naturligtvis på en hopsnickrad låt om det medan Razmus suckade och sa: "Måste ni ALLTID sjunga. Jag orkar inte lyssna på er."

Hampuz berättade något och lade in ordet typ massor av gånger, vilket Zabine snabbt kommenterade.

När vi skrattat färdigt förhörde jag ungarna på tabellerna och alfabetet (Hampuz). Så gör vi alltid vid bilresor. Jag hatar när det blir tyst och var och en sitter med sina plattor. fattar förresten inte alls vitsen med nätspel eller spel överhuvudtaget. I min mobil finns inte ett enda.

Idag är det andra dagen vi har spelfritt här hemma. Mobilerna är inlåsta (alla utom min) och dataspelskontrollerna ligger i min sekretär.

Under de dagar de varit hemma själv har jag låst in spelen där och ringt hem sent på eftermiddagen och berättat var nyckeln ligger. Då hinner de spela innan vi kommer hem, och får sluta innan sju.

Nä, nu ska jag lyfta på arslet och fixa frukost, sedan gå på långpromenad med hundar och barn. Därefter tutar vi iväg i vår pickup en sväng, sedan...ja det vete sjutton, men inget jobb, ingen trädgård. Vi ska ha lekdag igen - njuta av sol och varandras sällskap.

Ha det gott

Ps: Du hittar Kim M Kimselius bok på Bokus för ynka 133 spänn.

En början-929

Den lilla flickan kunde inte vara mer än två, kanske tre år, men gick mot mig med självsäkra, stadiga steg. Hon stannade och tryckte ner näven i sin ficka - tog upp den knuten. 

"Hej", sa jag med skrovlig stämma. Efter att ha levt i tystnad flera veckor slog ljudet mot mina trumhinnor med ofattbar kraft.

Flickan vred upp den knutna handen och öppnade den sakta, sakta. Djungeln fylldes av ett starkt, gult ljus som fick mig att rygga. 

"Var inte rädd", sa hon med metallisk röst. "Vi vill dig inget ont. Se bara in i ljuset och följ det."

Hon höjde handen och jag såg att huden delat sig vid handloven.

Jag stod kvar, oförmögen att ta ett enda steg. Halsen drog ihop sig av törst och mina ben darrade. Läpparna var fnasiga och fyllda av sår och blåsor. Är det en hallucination, tänkte jag och ställde mig på knä, famlade efter vattenflaskan som ekade tom.

"Res dig upp", sa hon och tog de få stegen fram till mig. "Jag kan inte bära dig."

En svart panter kom gående mot oss och mitt blod frös till is. Var det slut nu? Skulle jag aldrig mer få träffa Mira och Ted? Oh, om jag ändå lyssnat på mina vänner och struntat i att åka på den här fåniga djungelresan.

En början-928

Zanna gömde sig bakom en stor sten och försökte höra vad pojkarna sa. Hon var fullt medveten om faran i att följa efter dem, men vågade inte göra något annat. Det värkte i kroppen efter den obekväma ställningen i bagageutrymmet och hon hade inte hittat igen mobiltelefonen som glidit ur fickan. Pojkarna som knappt var fyllda femton kunde inte köra bil och hade krängt hit och dit. Sirenerna hade följt dem en lång stund för att sedan försvinna.

En början-927

"Stoppa tjuven! Snälla. Någon. Stoppa honom. Han har stulit min cykel. Han. Har. Stulit. Min ..."

Anna stannade. Det brände i bröstet och hon såg att mannen satte sig på cykeln och trampade iväg. Till slut var han bara en liten prick. Hon satte sig ner på huk och lutade huvudet i händerna. Hur ska jag nu ta mig till jobbet", tänkte hon. Och vad kommer Leila att säga? Anna såg systern framför sig och magen värkte av ångest. Cykeln hade varit ny och lånet tillfälligt. "Hon kommer att mörda mig."

Anna tittade ut över sjön som var omgiven av en park. "Varför var jag tvungen att plocka de här blommorna, och varför, varför låste jag inte cykeln?"

Hon sparkade på några löv som flög iväg. De var rödorangefärgade och vittnade om höstens intåg. Några kanadagäss kivades om något och skrek högt medan de fladdrade med sina stora vingar. Skränandet gjorde ont i öronen. Vattnet låg spegelblankt och det syntes ringar från skräddare som kanade omkring på ytan.

"Hallå."

Anna stannade och vände sig om. Långt borta såg hon en prick som ökade i omfång. Det var en man i hennes egen ålder, och han cyklade på en röd cykel. Hennes cykel.

"Hallå. Stanna", ropade han och vinglade till men fick snabbt tillbaka balansen igen. "Jag har din cykel."

"Men ..." sa hon och tog sig ur den låsta positionen. "Va...va...var hittade du den?"

"Jag hörde ditt rop och cyklade ifatt honom. Han blev ganska mörbultad och uppsöker nog just nu ett sjukhus", fortsatte mannen och sträckte fram handen. "Pelle, heter jag. Pelle Ström."

Anna kände en intensiv hetta mot huden när deras händer möttes. Hjärtat slog snabbare och hon svettades omväxlande frös. Hans ögon var ljusblåa och de lyste som av ett ljus inifrån.

"Är du en ängel, eller?"

Han skrattade. "Vad menar du med det?"

"Jag trodde aldrig jag skulle få se den där något mer. Tack."