TEMA föraning

Redan innan dörren stängdes kunde hon känna den kompakta ledsenheten i deras hus, och hon gick på trötta och svullna fötter ut till sin man som stod i tamburen fullt påklädd. ”Jag vet” sade Ella och smekte hans kind, sedan gick hon tillbaks till köket där alla hans resväskor stod.
”Ella; du…” Magnus ropade på henne och hon hörde att hans röst bröts av rörelse. ”Du behöver inte förklara, jag förstår dig.” sade Ella lugnt och lyfte med stor möda upp den ena efter den andra väskan.

Ute i tamburen slet Magnus av sig skorna och skyndade sig in till sin fru. ”Du…” sade han om igen och försökte lägga armarna om henne. Ella vände sig mot sin man och tittade på honom uppifrån och ner, var det verkligen hennes man? Han som öst komplimanger och blommor över henne i alla tider, och alltid kommit ihåg deras bröllopsdag? Var det verkligen honom hon hade framför sig? Med tårar som jobbade på att få komma fram gav hon honom en utav de tyngsta väskorna medan hon talade. ”Jag vet vad du gjort, och jag förstår dig delvis; men kunde du inte ha sagt det själv? Du vet att jag kan se saker som inte finns och att jag vet om allt du tänker och gör.” Hon förbannade om igen sin gåva som var ett arv av farfadern. ”Det här är en stor och vacker gåva du har, en unik sådan, förvalta den väl” Det var vad hennes farfar sagt den dagen han förstod.

”Varför?” sade hon plötsligt och tog Magnus grova hand. ”Varför? Vi skulle ju vara ärliga mot varandra, och aldrig ljuga” Han bar iväg resväskan till hallen där han ställde ner den med en smäll. ”Hur faan skulle jag veta att du skulle bli sjuk, aldrig kunna ha sex och aldrig orka med att följa med mig på mina resor? Hur skulle jag kunna veta det? Och du då, du med din stora gåva, varför såg du inget? Jag orkar inte längre, jag vill bort från dig, huset och livet. Jag orkar inte längre.” Magnus satte sig ner på golvet med händerna för ansiktet och grät. Den stora kroppen skakade av hulkningarna och med jämna mellanrum drog han snörvlande in snoret som blev. ”Jag älskade ju dig!”

Ella stod som en staty i dörröppningen oförmögen att kliva fram och krama om honom fast hon ville. Han hade legat i den där horans säng och njutit medan Ella legat hemma med värkande kropp. Hon kände att magen vände sig ut och in och skyndade sig så gott hon kunde till toaletten för att där spy upp hela frukosten. Hon tittade sig i spegeln ovanför handfatet och såg en välbevarad fyrtioåring med sött ansikte och ögon som var gråa av sorg.

När hon insett att Magnus var otrogen var hennes tanke först att han förtjänade att vara lycklig, men sedan kom känslan av att bli trampad på och orättvist behandlad. Han hade ju kunnat bett om skilsmässa innan han hoppade i säng med den andra kvinnan. Det var ju så de lovat varandra att göra. Inga affärer bakom ryggen på den andra och inget smussel med telefonnummer.
Kvinnan i spegeln hade tappat ansiktet och kvar fanns bara ett stort svart hål.
Hon spydde igen, men det kom bara grön slemmig galla som smakade faan.

”Ella! Jag går nu!” Magnus hade ställt in alla väskor i sin bil och stängde bakdörren innan han tveksamt gick tillbaka in. ”Ella, älskling!” Han bet sig i tungan när han sagt ordet. Så jäkla onödigt tänkte han och gick sakta in i toalettrummet där han hittade sin fru liggande över toaletten. ”Ella, du har det bättre utan mig. Förlåt, jag menade inte att såra. Det bara blev så här.” Hon vände sig inte ens upp för att säga adjö bara skrek rätt ner i den smutsiga kräkfyllda toaletten. ”UT!” sedan grät hon.

Magnus startade bilen och for iväg medan tankarna for runt i hans huvud. Den andra kvinnan var en okänd dam han mött ute på en krog, och hon hade tillåtit honom att luta sitt trötta och ledsna huvud mot sin axel för att sedan ha sex med honom natten igenom. Inga krav, inga telefonnummer bara tömma och glömma. Efteråt hade han känt sig smutsig och visste att Ella redan sett det han gjort. Att vara gift med en kvinna som henne hade inte alltid varit så lätt. Minsta lögn blev till ett berg eftersom hon såg att han ljög. Tyvärr kunde hon inte se vad som skulle hända henne själv och därför missat att undvika bilolyckan som förstörde hennes liv. De hade pratat i det oändliga och de nattliga samtalen förde dem närmare varandra, men också längre ifrån.

Han vände plötsligt bilen i en häftig u-sväng och tanken var att åka tillbaka, men livet hade något annat på lut, och motorcyklisten som pratade med sin kompis som åkte bredvid missade hans blinkning och for rakt in i passagerardelen. En ambulans tillkallades och någon försökte ringa till Ella, vars telefonnummer de hittat i Magnus telefon.

Telefonen på bordet ringde. Signal efter signal skrällde genom huset. Till slut svarade en kvinna i andra änden med en tjock, gråtfylld röst. ”Jag vet” sade hon och lade på.

TEMA att ta emot välgörenhet

”Hej, hur mår du?” Med de orden började Petras resa in i det okända som totalt kontrasterade mot hennes tidigare liv. Tre små ord som totalt vände upp och ner på hennes trygga och välformade värld som tvåbarnsmor i ett lyckligt förhållande.

Petra vände sig om där hon stod väntandes i kön till dansstället som hennes kompis dragit med henne till. Bakom henne står en kille i långt ljust rufsigt hår, och det dröjer inte många sekunder innan hon inser vem det är. ”Leffe! Gud vad kul att se dig. Hur mår du? Vad jobbar du med? Har du familj?”
Under tiden som frågorna sprutar fram ur hennes mun bankar hennes hjärta i hundranittio, och minnena av deras korta romans väller in i hennes hjärna. Han var den killen hon hade haft som roligast med, och tillsammans hade de gjort massor av tokiga saker. För en sekund glimtade bilden av hennes blivande man förbi, men hon tryckte snabbt bort den. Ingenting skulle få förstöra hennes tid tillsammans med Leffe.

På något underligt sätt hade hans armar lindat sig runt hennes hals och de stod där i kön skrattandes, ömt omslingrade. ”Jag har saknat dig så mycket.” Leffe strök sin ena hand över hennes kind och tittade Petra djupt i ögonen. ”Massor skall du veta. Förlåt att jag var så strulig, och förlåt att jag bara försvann, men jag behövde tid att tänka. Förresten var det du som förlovade dig inte alls lång tid efter. Jag såg annonsen i tidningen och lät dig fortsätta med ditt liv.”
Han lade sin hand lite djärvt över hennes rumpa och klämde till. ”Fortfarande samma läckra bak, herregud kvinna du tar kål på mig! Jag vill ha dig! Jag älskar dig dumbom, fattar du inte det? Jag har alltid gjort det även om jag inte sagt det.” Petra backade några steg bakåt och tittade på mannen framför sig och mindes passionen de haft. Kort och intensiv förvisso, men hon hade känt sig så hemma hos honom. Nu fanns samma känsla av välbehag och passionen forsade in i hennes blodådror. Hon ville stiga in i hans famn och aldrig lämna den.

Petra kände att hennes hjärta slog alldeles för fort och tänkte på sina hjärtbesvär som aldrig fått något svar trots envisa besök hos olika läkare. Var det nu hon skulle få en hjärtinfarkt och trilla död ner?
”Hallå, är det någon där?” Leffe knackade på hennes panna för att väcka henne ur tankarna som silades in i hennes hjärna. ”Peppi min, vad är det som händer?” Det gamla smeknamnet han haft på henne flöt fint över hans läppar som om det aldrig varit borta, och insikten av det han kände för kvinnan framför sig skrämde honom. ”Jag, jag måste gå!” Lika plötsligt som han kommit försvann han, och Petra såg honom försvinna runt hörnet.
”Lisa, jag måste dra! Nu!” Hon lämnade sin förvånade väninna i kön och rusade efter med smällande klackar. ”Jag ringer dig!” skrek Petra innan hon också försvann runt hörnet.

”Leffe vänta!” Hon sprang så fort att hon fick blodsmak i munnen, och ekot av klackarna på bootsen studsade mellan höghusen. ”Vänta!” Petra tänkte precis ge upp när han stannade och höll ut armarna för att omfamna henne. ”Helvete Petra, du är ju nästan gift och har barn. Jag vill inte förstöra ditt liv.” Han höll henne hårt, hårt och de tittade varandra i ögonen några sekunder innan de kysstes hett och vilt. ”Jag vill ha dig nu!” väste han om igen, och kände det som om hjärtat skulle sprängas. ”Jag älskar dig så jävla mycket!” Plötsligt kom en bil åkande och lyste upp det hopslingrade paret. Någon hoppade ur bilen, och dörren for igen med en smäll.
”Följ med mig hem.” sade Leffe och tog Petras hand i sin. Tysta gick de på den breda trottoaren som gränsade till den gamla delen av staden, var och en i sina tankar.

När de kommit en bit bort stannade han plötsligt och tog bort ett rep som satt tvärs över ingången till en husbåt.
”Här bor jag, kliv på min sköna böna.” Skrattande lyfte han upp henne i sin famn när hon tvekade, och gick sedan med bestämda steg fram till dörren in till huset. ”Jag blev aldrig någon Svensson och fann aldrig någon kärlek. Istället blev mitt liv en karusell av tillfälliga jobb och massor av resor. Du och jag pratade ju alltid om allting vi ville göra sedan, och eftersom mina föräldrar stöttade mig kunde drömmen besannas. Han tog Petras händer i sina. ”Du skall veta att inte en dag har gått utan att jag saknat dig med ditt härliga skratt och dina härliga infall. Kommer du ihåg midsommarafton då vi bara åkte iväg med båten, utan annat än kläderna på vår kropp?”

Plötsligt kommer något hoppande ur mörkret och Petra hoppar bakåt av förskräckelse.” Hjälp! Vad är det för någonting?” Leffe skrattade och satte sig ner på golvet för att locka till sig den lilla varelsen som sitter framför henne. ”Det här är Leila min lilla turapa, hon blev misshandlad av sin ägare, och jag hörde hennes skrik genom fönstret när jag passerade deras hus. Snabbt sprang jag in och hittade den här lilla gullungen fastkedjad och slagen av sin unga ägare, och jag köpte helt sonika apan av honom.” Han smekte ömt den lilla vita apan över huvudet och lutade sig ner mot henne och fick en slick på näsan. ”Kom och hälsa, hon är inte farlig.”
I samma stund hörde hon en röst som pratade på ett språk hon aldrig hört förut. En kort man i obestämbar ålder kom in genom en dörr i rummet och vände sig till Leffe, som i sin tur vände sig till Petra ” Libbo undrar om du vill ha något att dricka?” Han skrattade när han såg hennes förskräckta och frågande min ”Libbo är min privata tjänare, eller…man kan nog säga att vi är vänner. Jag räddade honom från ett liv som slav i Gambia. Efter en snabb ordväxling försvann han samma väg som han kom, och Leffe lade armen runt Petras midja och drog med henne till soffan som tronade i det lilla, men ändå stora rummet.

Inredningen var i klassisk båtstil, det vill säga allt satt på väggarna, och kunde fällas upp på väggarna eller ner i golvet. Petra tog upp en tidning som låg på golvet, och slängde ett snabbt öga i den. På omslaget var en bild av Leffe och runt honom stod en häst, en kvinna med långt mörkt hår, och på axeln satt den lilla apan. Under bilden stod det ”Leffe vår egen Pippi Långstrump har återvänt från ännu en av sina långväga resor, denna gång med en fru.” Hon vände sig med tidningen i handen mot honom ”Så…du har varit gift ändå? Var är hon nu?” Han kliade sig i den knappt dagsgamla stubben och rodnade lite innan han pratade. ”Jag hjälpte bara henne att komma till Sverige, inget annat. En journalist fann ut vad jag gjort och började skriva en massa om det, så hon fick stanna ett tag på min båt tills allt lagt sig. Vi hade separata sovrum, så inget hände.” Han skakade med både huvud och händer i en avvärjande gest medan han flinade.

Libbo kom intassande med mackor och mjölk som de raskt slängde i sig.
Sedan drog Leffe med sig Petra till en annan del av båten. ”Blunda nu!” sade han och hon hörde att han gick in i rummet. ”Okey, nu får du öppna ögonen!” Nyfiket öppnade hon ögonen för att mötas av en storslagen prakt. Sängen som stod i rummet hade röda sammetsgardiner runt sig, och på sängen låg ett överkast i alla regnbågens färger. ”Du älskade ju färger, och jag fick själv upp ögonen för det efter att vi skiljts åt.” Känner du igen sänglamporna?” Han gick fram till sängen och sträckte sig över den för att tända lamporna.
Petra blev chockad av synen: ”Men det är ju dem vi såg på auktionen i Sorunda. Köpte du dem?” Leffe log sitt breda leende och gick fram till dörren där han tog hennes hand. ”Jag har hittat dem efter att jag annonserat i tidningar. Du älskade dem, men våra pengar räckte ju inte till den gången som du kanske minns.” En svag minnesbild av paniskt rivande och slitande i fickorna efter sedlar flög genom hennes minne, och hon fnittrade till av synen.” Det var då du försökte sälja din medaljong du fått av mig, med återköpsrätt!”

Till slut låg de skrattande i sängen och höll hårt om varandra. ”Jag älskar dig Petra, och nu tänker jag aldrig mer släppa dig!” Leffe lutade sig över henne och fixerade hennes blick i sin. ”Vi är gjorda för varandra du och jag. Utan dig är jag inget. Alla resor jag gjort har varit i vredesmod över att jag lät dig gå. Visst har jag sett mycket, och träffat många kvinnor, det vore lögn att säga annat, men du finns alltid i mitt hjärta.”

Petra kände att hans närhet var som en drog för henne, hon ville ha mer, nej fel. Hon ville ha allt, hela denna underbara man med all sin underbara energi, alla upptåg, och all livsglädje. Livet med familjen som hon hade var stabilt och tryggt utan några växlingar mot äventyr. Mannen hon trots allt älskade var en god make och bra pappa, men passionen med honom hade varit som att segla på en lugn sjö med enstaka vågor och att leva med Leffe skulle innebära så mycket mer. Barnens ansikten flashade förbi och hon kände i hjärtat att saknaden efter dem skulle bli enorm.

Plötsligt visslade Leffe till och hans tjänare kom in. En häftig diskussion utbröt innan Libbo lämnade rummet med ilskna steg för att återkomma med ett vitt papper. Leffe vinkade ut betjänten och ställde sig sedan framför Petra.
Stammande och pionröd i ansiktet gick han ner på knä ”Jag älskar dig Petra och vill leva med dig resten av mitt liv. Många år har redan gått till spillo, men från och med nu vill jag att det skall vara vi, vi och vi. Naturligtvis får du ta hit dina barn, men jag vill inte förlora dig igen. Aldrig!” Han ställde sig upp och väntade på svar. Sekunderna tickade fram och i Petras huvud var förvirringen total. Skulle hon stanna i en trygg hamn eller ge sig ut på ett stormigt hav? Kontrasten mellan deras liv var enorm och skulle hon våga lita på en passion som var så stark?

Hon bad honom gå ut ur rummet och visualiserade sig livet utan hans närhet. Redan innan han hade gått saknade hon hans händer och synen av det glada leendet. Hon kände sig halv. ”Okey, du kan komma in igen.” Han klev in med stadiga steg och ställde sig med utslagna armar knappt två steg från henne. ”Nå? Vill du ha mig i ditt liv? Älska mig tills jag blir skrynklig och gammal? Följa med mig på alla äventyr vi pratat om? Vi kan gifta oss imorgon och åka på bröllopsresa i övermorgon.”
Med två snabba steg var hon i hans famn med tårarna rinnande. ”Ja, jag vill gifta mig med dig, och ja jag vill älska dig tills jag dör.”
Visst skulle barnen bli ledsna, men livet var nu och den kärlek som fanns mellan henne och Leffe var något stort och unikt som måste få finnas.

TEMA fem ord på H använd minst två

Hemlighet härja huvud hjärta hälsa

Eliaz visste trots sin låga ålder exakt hur man skulle uppträda på dagis, men en okänd kraft pockade på inuti honom och orsakade dessa små missöden som sedan rapporterades till hans mor. Idag hade skolfröken ilsket huggit tag i Eliaz bara arm och skällt ut honom inför hans kamrater. Efteråt hade han spottat i backen och sagt ”Jävla fitta, jag skall döda henne!” sedan fortsatt leken de fått göra ett kort avbrott i.
De äldre killarna tyckte att Eliaz var en häftig typ eftersom han alltid utmanade ödet och gjorde så utflippade saker.

Dagen före hade han smitit upp på taket för att gå balansgång på nocken. När rektorn tittat ut genom sitt fönster och sett den lilla parveln som med sakta försiktiga steg gick på översidan av huset hade han snabbt ringt till vaktmästaren som anade vem det var. ”det är säkert kärringen Jönsssons unge, han kan aldrig hålla sig lugn.
När de lirkat ner Eliaz och gett honom en ordentlig skopa ovett ryckte han på axlarna och sprang iväg till sina väntande vänner som jublade.
Det var jobbigt för Eliaz med den okända, mullrande kraften som gjorde att hans kropp inte kunde vara stilla i två sekunder. Det riktigt kliade i benen av springlust, och sprang gjorde han. Över skolgården för att slänga sig i gungställningen som en apa, sedan snabbt upp på rutschkanan för att åka baklänges ner. Visst hade han slagit sig massor av gånger, och borde ha lärt sig, men den där inre oron pockade hela tiden på.

Det var nu slut på dagistiden och dags att börja sexårsverksamheten som det så fint kallades.
Eliaz hade varit på BUP och blivit ordinerad lugnande. Flera tabletter per dag på bestämda tider var det som krävdes, och sockret i kosten decimerades till ingenting.
När han kom första gången till den lilla förortsskolan fnös han och sparkade på mammans ben. ”Varför skall jag gå här? Det ser ju urtråkigt ut. ” Eliaz ställde sig framför anslagstavlan där slitna lappar med skolans regler fladdrade i vinddraget av den öppna dörren. ”Vad står det mamma?” sade han och kliade nervöst i sitt hår, för biverkningen på alla tabletter var att hela kroppen kliade i ett. Mamma Ella tog på sig de röda glasögon som hängde på hennes bröst och lutade sig lite framåt. "”Skolregler, och de är exakt detsamma som på dagis.” Eliaz godtog svaret och började rita på papper som tillsammans med ett kritpaket lagts fram på bänken. Mamman lutade sig fram mot honom och viskade ”Har du tagit din tablett?” Han kramade om det lilla vita pillret som låg i hans ficka och svarade. ”javisst! Det tog jag nyss på toaletten.” Omärkligt plockade han upp pillret och slängde det i papperskorgen bredvid bänken.

Inskolningen gick bra och det var dags för Eliaz att vara själv på skolan för första gången. Hans kropp kliade inte utanpå längre, men inuti var det som om någon kittlade honom med en fjäder. De konstiga ryckningarna han hade haft förut kom långsamt tillbaka, och benen ville gärna springa.
Varje kväll när han borstat tänderna lade mamman pillret i hans handflata och bad honom svälja. Effektivt gömdes pillret under läppen eller under tungan och spottades efter bara några sekunder ut.

Eliaz hittade papperen som kom från läkaren i mammans skrivbord och smugglade med sig dem till skolan där han bad sin äldre kompis läsa vad som stod.
Charlie tittade på papperet och stakade sig sakta igenom bokstäverna som stod. Det var en massa obegripligt nonsens som avslutades med orden. ”Vår åsikt är att Eliaz kräver vård, och vi testar till en början med en lågdostablett som intages 4 ggr om dagen. Biverkningarna är få och den positiva effekten är mycket lovande.”
Han läste högt och sakta orden som lyste svarta på det likbleka papperet. ”Jaha” sade han och tittade på Eliaz.

Sakta öppnade Eliaz sin hand för att visa vad den dolde. Inuti låg massor av små piller som hade några konstiga tecken på sig. ”Jag har kastat resten.” sade han och fnittrade till. Charlie skrattade han med och de gick iväg till lekparken på gården där de hängde och klängde i ställningarna.

I hemmet försökte Eliaz att uppträda lugnt och stilla för att inte hans föräldrar skulle komma på hans hemlighet, men stundom kittlades det infernaliskt i de små benen, och hans tankar stack iväg åt håll där små barn inte hade att göra.
Det var som att leva med en Jekyll och Hyde, ena sekunden snäll för att i nästa ha jävelskap på gång.
Den lilla kattungen som mamman hittat i soputrymmet och tagit in fick utstå många konstiga experiment med följd att den blev skygg och mycket argsint.

Efter att en kväll ha sett på ett tv-program om akupunktur (visserligen genom dörrspringan men han såg i alla fall delar av det) ville han testa om det fungerade, och om igen blev kattungen offret.
När hans mamma hittade alla nålarna i pälsen på det arma djuret förstod hon inte alls hur det hänt, men hade en egen teori om att den trillat ner i hennes sytillbehörslåda. Försiktigt plockade hon ur nålarna en efter en och försökte trösta den skräckslagna ungen.

På skolgården gjorde Eliaz ingenting för att dölja sin inre demon och många var de gånger då han slogs med sina klasskamrater. Eftersom han var stark vann han oftast kamperna och blåmärkena som tillfogades honom dolde han med sina långärmade tröjor. De höll till på baksidan av skolan där inga lärare såg vad som pågick.

Eliaz kände sig frisk och de gånger kvillringarna startade i benen sprang han runt, runt för att mildra effekten. Däremot hade han lite problem med de envisa rösterna i huvudet som tidvis skrek åt honom att göra vissa saker. Eliaz tryckte in fingrarna djupt i öronen för att minska ljudet, men det blev istället ännu högre och han slog sitt huvud mot väggen för att tänka på något annat. En liten stunds respit lyckades han få innan allt startade igen.

Naturligtvis märkte lärarna att han inte riktigt hängde med på lektionerna, men de avvaktade för att se om det inte skulle bli bättre. Hans mamma hade ju talat om för dem vid inskolningen att Eliaz åt tabletter för att hjälpa honom i det dagliga livet.

Eliaz härjade vidare genom livet, och månaderna gick. Varje dag hände något, och till slut ringde skolan till hans föräldrar. ”Ni måste söka professionell hjälp åt Eliaz. Han har koncentrationssvårigheter och tyvärr måste jag säga att han är oerhört våldsam mot de andra barnen.”
Med tårar i ögonen sade Ella att de själva märkt av en förändring men inte velat ta till sig den eftersom de litade på tabletterna han tog.
Plötsligt tog hon sig för munnen när hon förstod vad som hänt. ”Naturligtvis, vad dum jag är! Han kastar säkert tabletterna jag ger honom, och då blir hans liv lika komplicerat som innan.”

På kvällen satte sig hela familjen ner vid köksbordet och pratade med Eliaz om det som hänt.
Till en början nekade han blankt, och kallade dem allt möjligt., men efter ett tag rasade hans attityd ihop som en pysande ballong, och han erkände sitt tilltag. ”Förlåt! Jag menade inget illa! Jag blev bara så trött och konstig av tabletterna som jag fick och orkade inte ens leka med kompisarna.” Stora tårar rann nerför hans kinder och blicken han gav dem vädjade om att bli trodd.

Om de haft möjlighet att se in i hans hjärna hade de backat flera steg, för därinne rådde full aktivitet och rösterna som pockade på ”Jävla lipsill! Döda dem jävlarna! Ta en kniv och skär ur deras hjärtan! Låt dem inte få dig att må så här dåligt! Kom igen nu!”

De vita tabletterna togs fram igen, och under sin mammas översyn tog han dem flera gånger om dagen, men tankarna som planterats i hans hjärna cirklade som en örn på jakt. Väntande på det rätta tillfället.

Tema att synas

Äntligen kände jag igen mig! Där var trappan jag hade hånglat med Andreas på, när (jag fnissade för mig själv) en tant som bott bredvid hade lyckats med att komma precis när han stod där med handen i mina byxor. Oh vad jag njöt av att se tanten bli illa berörd. När hon gick därifrån med snabba steg och näsan i vädret satte Andreas och jag ihop huvudena och skrattade högt.
Efteråt upplevde jag en av mina skönaste orgasmer när han gjorde det outsägligt skönt för mig. Att bli sedd och allra helst exponerad hade varit mitt syfte som jag den där gången lyckades jävligt bra med.
Min promenad fortsatte genom stan i nattens mörker.
Efter några meter kom jag till ett stort kontorshus som på 90-talet varit ett stort diskotek som varit mycket populärt. Därinne hade jag haft mycket skoj med grabsen, hm, MYCKET skoj…

En gång hittade jag en sötnos på dansgolvet som var lite kinky klädd i läderbrallor, piercingar, mycket muskler och häftig frisyr. Jag tände på alla cylindrar och bestämde mig på studs att honom skall jag ha. Sagt och gjort.
Jag flirtade hejdlöst med killen som tyvärr visade sig lite väl tam för att ha den utstyrseln, men, men… Han föll som en fura, och jag hade snart galet sex i en trappa som då och då passerades av folk. När en utav vakterna passerade och såg vad som försiggick garvade han bara och gick vidare. När jag fått mitt sade jag tack och hej och drog från stället.

En annan gång hittade jag ett riktigt kap som var en jävel på att kyssas, mmmmm, han gav verkligen mersmak. Nåväl, efter lite hångel inne på stället drog han med mig ut i parken som låg utanför. Där slet vi snabbt av varandra kläderna för att ge varandra en rejäl omgång. Vilket ligg!! Eller, hm, egentligen var det väl ett stånd. He, he …för grabben tryckte mig hårt mot närmsta träd, för att först ge mig en pinne som smakade mums, och sedan gå ner till hjärtehålet och mumsa. Ja, jisus vilken kille! Innan vi skiljdes åt fick jag hans nummer, men vad faan…helt ointressant. Han var ju begagnad.

Jag gick vidare genom staden, och naturligtvis hamnar jag på Västerbron, den maffiga, med en sjutusan till utsikt, och bekvämt med smedsuddsbadet under.
Och där mina vänner…träffade jag en man, med hår på bröstet och en mandom som gick till månen.
Han satt på en sliten filt när jag kom förbi och hejade. Naturligtvis hejade han tillbaka, och kontakten var etablerad. Efter lite strösnack om livet och så där kom vi till skott.
Under tiden som vi pratat hade jag ganska snart förstått att här var det en man med resurser. Badbyxorna putade betänkligt, och under tiden vi pratade retades jag lite med karlsloken genom att klä av mig, plagg efter plagg åkte av under stort intresse från hans sida. Jag njöt! När inget annat än mina tunna, nästan osynliga trosor fanns kvar, hade hans mandom gjort salut, och ville vara med och leka. He, he…jag kunde ju inte vara för lättfångad, så jag frågade om vi inte skulle ta ett bad.(Även om jag blev vansinnigt upphetsad av synen jag såg).

Han var snabbt med på noterna, och till min stora förvåning slänger han av sig badbyxorna, och kastar sig i. Jag gör detsamma, och finner snart att han tagit tillfället i akt. Han håller om mig bakifrån, och jag kan känna att han är mer än redo för en ritt. Ånä…så lätt skall han inte få det. Jag flyttar mig en bit bort för att kunna beskåda karlen i hela hans härlighet, och hm, jag måste erkänna att jag har vissa problem att hålla tassarna i styr.
Våt både inuti och utanpå kan jag till slut inte hålla mig, och dyker ner i vattnet för att simma upp jämte honom, där jag med mina vassa klor klöser revor i hans länder och slukar honom. Han vet inte vart han skall titta den stackarn, och biter sig i läppen för att inte skrika rätt ut.

Ni kanske undrar varför? Jo, på stranden sitter flera familjer och grillar med barn och hundar i en enda röra. Samtliga tittade till när vi travade ut i böljan, och de undrar nog vad som händer härute. Jag njuter av att ha honom i min makt, och tar min belöning när han blivit redo för nästa rond. Ja ni, han var både stor och lång, på alla sätt. När vi kom upp till filten igen tittade han på mig med stora bedjande ögon och sade ”snälla, gift dig med mig!” Jag bara skrattade, och efter att vi bytt nummer for jag hem till min lilla kvart.

Nu har vi kommit till porten där jag bodde. Här har ju också hänt ett och annat.
En gång hade jag raggat upp en söting vid grillen strax här bortanför som hade tappat bort sina vänner.
Själv var jag hungrig på alla sätt, och hade snart fått i mig en hamburgare med pitabröd, och hade sällskap hem. Eller hem förresten, vi hamnade i en port inte långt från grillen. Unga killar smakar mums, det är en sak som är säker. En förskräckt tant som bodde i porten tittade bort när hon såg vad vi sysslade med. Vi fnissade båda två, och fortsatte våra bestyr. Jag gav honom en behandling som han inte riktigt var van, och tog mitt efteråt.
Killen var lite osäker, men jag lotsade honom rätt. Efteråt tog jag hans hand och tog med honom hem. Grabben blev lite rädd när jag tog fram klovarna, men slappnade av efter ett tag, och jag tror att han njöt. När jag knöt sidenscarfen över hans ögon såg jag paniken…men något annat talade för att han var tänd.
Jag frågade om jag skulle sluta, och fick ett stönande nej till svar. Killen var nog ändå lättad när jag låste upp klovarna. Han hade i alla fall väldigt bråttom därifrån.

Min lägenhet låg på tredje våningen, och jag kunde se vad alla i huset mittemot sysslade med. Eftersom jag är en nattuggla brukade jag innan jag somnade dra upp persiennen och utföra en privat striptease för den som ville se. De unga grabbarna i huset snett emot brukade släcka i sin lägenhet, och stå i fönstret och dregla. När jag mötte dem på gatan log de och sade hej.

Enda gången det höll på att gå på tok var när tanten i huset mittemot som bor på våningen högst upp hade fest, och ringde polisen för att anmäla mig när hennes vänner spanade in mitt nattliga uppträdande. Men poliskillen som kom upp visade sig vara en godbit, och berättade att han skulle sluta sitt pass om en stund. En timme senare kom han och plingade på…i uniform. Hjälp vad sexig han var!!
Under uniformen hade han bara ett par kalsonger. Snacka om tändning! Mitt sexalarm ljöd i 300 decibel när han slängde av sig kläderna. Att han sedan var en jäkla akrobat i sängen var väl bara en glad överraskning.

Han låg kvar över natten, och i morgonens första timmar smög vi ut i parken och hade sex. Han gjorde allt! Skrattande insåg jag att jag mött min jämlike. Han älskade att ha sex inför publik, och ville bli sedd på alla sätt, var en sjuhelsickes Don Juan och snygg som attan. Så vad tror ni jag gjorde?
Naturligtvis gifte jag mig med honom.

TEMA ett svenskt ord jag sällan använder

Jag använder sällan ordet fred, men just nu cirklar mina funderingar mycket kring just det. Igår var det fullt slagsmål på gården och när jag gick emellan (det var tvåor som slogs) svor de åt mig och var allmänt otrevliga. När vi trodde att allt var över tryckte en utav eleverna upp en annan mot väggen och slog hans huvud. Vi pratar om en åttaåring, vad månde bliva?
Totalt pinnförbud har införts och rektorn skall dit på måndag.
I förrgår fick min son en hockeyklubba inkörd på tvären över munnen.
Jag är så arg!!
Nåväl, dagens får ni här.

Skrik
Bråk
Tårar

Hjärtan som blöder

Slag
Åthutningar
Prat

Sinnen som glöder

Blickar
Trots
Mothugg

De kunde varit bröder

Hur skall vi få fred på jorden om inte ens en skolgård kan vara trygg?

TEMA Premärnerver

Med ett elegant hopp tog han sig ur bilen, och sprang de få stegen till grinden. Direkt innanför mötte han några äldre barn som tittade nyfiket på honom och sedan tisslade sinsemellan varandra. ”Det där är Razmus från Näs” Hörde han dem säga och klev orädd fram med sin hand höjd. ”Tjena jag heter Razmus, vad heter ni?”

Nä, nu backar vi bandet…

Han hade gärna velat ha modet att kliva fram så där orädd, men något inuti honom höll stegen tillbaka, och svetten som rann inuti hans hand gjorde att han undvek att ta någon i hand. Istället klev han kuvad in genom grinden med huvudet nerböjt och darrande ben. Hans hand sökte sig till sin mammas och magen gjorde kullerbyttor av nervositet. Den välbekanta skolan som han så många gånger passerat på vägen utanför tedde sig som ett stort slott, ointagligt och främmande, och skolgården som nu började fyllas av barn i olika åldrar var stor som en fotbollsplan där han inte kunde gömma sig någonstans.
Plötsligt såg han en av sina gamla dagiskompisar och ropade igenkännande till ”Hejsan, hur mår du?” och snart stod de med huvudena tätt intill varandra för att betrakta den värld som de nu skulle bli invigda i. Deras händer vred sig nervöst, och i deras huvuden föddes bilder av äldre barn som grymt misshandlade dem.

Så små och ändå stora tänkte deras mödrar som stod en liten bit från. De var mäkta stolta där de stod med alla andra på gården. Deras barn skulle få privilegiet att börja i sexårsverksamheten i den här söta lilla gamla skolan som var en av de få som blivit kvar efter kommunens rensningar. En skola med bara sex förskoleelever borde vara det ultimata. Eller?

När Razmus mamma Anitha tittade på sin son som försiktigt började leka i sandlådan såg hon en annan pojke än den hemma. Hans vanligtvis tuffa attityd hade tonats ner för att ersättas av någon som nästan såg mesig ut. Skulle han bli mobbad? Tänk om de gjort fel som valt en liten skola? Hennes modershjärta värkte när hon såg osäkerheten i hans blick, och helst hade mamman velat ta honom i sin famn och åkt hem. Hon hade själv varit mycket blyg som barn och kände klumpen i magen.

När Razmus hämtades några timmar senare lyste hans ögon av glädje, och munnen gick i ett. ” Mamma, jag har fått en ny kompis. Dorian heter han. Får han följa med mig hem imorgon? Snälla.” Anitha blev glad när hennes farhågor inte besannats och nickade medan hon frågade ut honom om hur dagen varit.

Några dagar senare när han hämtades av mamman var han personlighetsförändrad, och den vanligtvis glada killen var moloken och sur. Nåja, tänkte hon han hade kanske haft en jobbig dag. De skulle ju göra så många nya saker på lektionerna.
När de kom innanför dörrarna på sitt hus sparkade han helt oprovocerat till sin lillasyster som skrek till ”Aj, vad gör du?” Hon gick fram till Anitha för att få tröst. Razmus slängde av sig skorna och gick in i sitt rum efter att ha fått en tillsägelse av sin mamma.

Plötsligt hördes ett smällande och brakande ifrån barnens rum, och de rusade dit för att hitta Razmus sparkandes på garderobsdörren som var nymålad. ”Men vad i all sin dar gör du så för? Sade mamman och lyfte upp sin son i famnen. ”Han slåss mamma, han slåss och är dum.” Tårar rann i en strid ström och han ville inte gå ifrån knät; och frågorna som ställdes lämnades utan svar…tills på kvällen när alla skulle i säng.
Då brast han ut i tårar igen, och fasansfulla historier om slag, och mobbing berättades för föräldrarna.

Så småningom somnade alla barnen och föräldrarna satte sig ute i vardagsrummet för att smida en plan på hur de skulle gå till väga.

Dagen efter tog mamman tag i den skyldige på skolgården och hade ett långt samtal med honom för att därefter prata med den lilles fröken. Pojken hade gjort sig skyldig till många dåd under sin korta tid i skolan och föräldrar och rektor hade blivit inkallade.

Där är vi nu, och mitt hjärta blöder för min älskade unge som inte längre vill till skolan.
Han som längtade efter att få lära sig siffror och bokstäver, träffa nya kompisar och leka i den stora lekparken vill bara hem så fort han bara kan.

TEMA skriv om något befängt

Jag satt i solstolen och läste min bok alltför uttråkad för att ens orka bry mig om min närmsta granne. De pratade en blandning av ryska och svenska och jag snappade upp ett ord här och ett ord där trots att jag inte ville. ”Den ultimata stöten…pengar…har ingen helikopterpilot…det är helt befängt…”
Mina öron blev mer och mer inriktade på vad som sades och något som legat slumrande i mig under lång tid vaknade till och piggade upp mitt sinne. Men hur skulle jag bära mig åt för att få kontakt. Man kan ju inte precis kliva fram och säga ”Tjena grabbar jag hörde att ni pratade om att ni skulle göra en stöt och behövde helikopterpilot, he, he…här har ni mig!” Nä, det gällde att vara smart och bli kontaktad av dem. Plötsligt kom jag på hur jag skulle bära mig åt och slet till mig min svarta väska som bland annat innehöll mina tidningar som jag specialbeställt från USA. Ett par pilotglasögon som hängt med i alla år sattes på huvudet, och lockbetet var utlagt.

”Ursäkta mig!” En muskulös rakad man räckte fram sin stora näve och bockade sig lätt.” Jag ser att du läser helikoptersurf, det råkar vara min favorit också. Har du åkt med någon av de här någon gång?” Han pekade på ett utav fotona som visade min bästa kompis med sin älskade tingest. Jag skrattade till och räckte fram min valkiga, seniga hand ”Bättre upp, jag har kört den. Dessutom är han min bästa vän. Tomas Krutz är mitt namn. Kul att träffa en jämlike.” Jag satte på mig glasögonen för att se honom bättre, och insåg på bara några sekunder att detta var en person man inte ville ha till ovän. Bakom hans leende dolde sig ett par nästan svarta ögon som nästan såg rakt igenom en. I alla fall kändes det så. En rysning etablerade sig efter min ryggrad när jag tänkte på de eventuella konsekvenser som kunde bli av bekantskapen, men ruskade av mig känslan och reste mig upp.

”Vilken härlig dag!” sade jag till honom, och betraktade hans profil som vittnade om en eventuell boxarkarriär eller en massa slagsmål. Utan att svara sade han ”Häng på bort till mina polare vet ja.” Mannen pekade bort mot gänget av killar som satt tätt intill varandra klädda i t-shirt och ett par shorts. ”Förresten glömde jag tala om mitt namn, Kimmo Lautinen heter jag, ursprungligen från Ryssland.”
Efter att jag presenterats för allihop slog jag mig ner bland dem för att prata lite. ”Så du kör helikopter?” En lite kraftig man i 40-årsåldern vände sig mot mig och ställde frågan alla egentligen ville ställa. ”Jepp!” sade jag och silade den vita sanden som täckte hela stranden genom mina fingrar. ”Utbildad i USA för en helvetes massa år sedan, och jobbade där några år för att slutligen återvända hit till lilleputtlandet.”

Hela gänget skrattade lite ansträngt och hade svårt att inte jubla av glädje. Nu jobbade deras hjärnor med scenariot av den perfekta kuppen, men hur skulle de övertala honom att vara med? Mario som var äldst och hade gjort mest hade en ide,´ men var tvungen att tala med sina kollegor innan han kunde yppa den. Dessutom var inte det här det bästa stället, en strand fylld av vilande, nyfikna öron. Han beslöt sig för att be allihop komma hem till hans tillfälliga hus för att smida planer.

Jag märkte att killarna ville vidare och sade hejdå innan mina fötter bar mig på skakande ben till min cykel som stod inkilad mellan två träd. Hade jag lyckats? jag vågade inte vända mig om för att se om de låg kvar, men såg i ögonvrån att de började packa ihop vilt diskuterandes.

På kvällen när jag satt uppkrupen i min sköna fåtölj därhemma ringde mobilen och jag svarade ”Tomas.”
Det blev tyst några sekunder innan en röst började prata. Jag kände igen den som den äldre mannens, och om igen etablerade sig en rysning längs min ryggrad. Var det min intuition som varnade mig? Nåväl, han presenterade sig och frågade om jag hade lust att ses på ett glas. Jag tackade naturligtvis ja och tog min cykel till adressen han givit mig.

Det var lite kyligt ute,och den vanligtvis avgasfyllda luften var klar och ren. Sommaren började lida mot sitt slut och snart var det dags för mig att leta jobb igen eftersom pengarna från USAresan börjat sina.
Lätt svettig och med adrenalinet pumpande plingade jag på hans dörr där efternamnet Darschek stod. Aha, ännu en ryss hann jag tänka innan dörren öppnades.
”Välkommen till mitt enkla hem!” sade han och bjöd in mig. Huset hade högt i tak och väggarna var täckta av målningar som vittnade om rikedom och känsla för färg. Han ledde mig in i ett rum som bestod av ett jättestort bord som omgärdades av stolar modell äldre antik. Allihop hälsade hjärtligt på mig och jag kände mig faktiskt välkommen.

Kvällen inleddes med ett parti poker för att sedan utökas med biljard och lite skytte. Männen, för jag insåg att de inte var några unga spolingar var supertrevliga om än lite allvarsamma. Men jag förstod så sakteliga att syftet med kvällen var övertalning och planering. Kimmo höll sig vid min sida och verkade nästan se upp till mig trots att han inte alls kände mig. ”Tomas?” Han vände ett allvarligt ansikte mot mig. ”Är du intresserad av att tjäna pengar? En helvetes massa pengar?” Jag kände som om jag stod på ett minerat fält och ställde den mest naturliga frågan av alla. ”Hur då?”
Kimmo tittade sig runtomkring och nickade innan han vecklade upp en stor pappersrulle som stått vid dörren. Lars har en helt befängt galen ide om det perfekta rånet (han tittade upp för att kolla den andres reaktion) och vi har möjligheten att bli ekonomiskt oberoende för resten av livet. Inte helt fel ellerhur? Han skrattade till lite ansträngt och tittade mig stint i ögonen. I det stora hela går det ut på att vi först förstör polisens helikoptrar, och kanske försvarets, men det är en senare fråga, sedan hyr vi en själv som vi landar med på taket för att sedan snabbt spränga oss in, länsa valvet och dra.

Jag stod länge med öppen mun av förvåning och bara stirrade på killen. Ide´n han berättat om var exakt densamma som jag och min vän haft. Eftersom båda var helikopterpiloter hade det varit en lätt match, men vi tyckte båda att det lät helt befängt och avslutade alla planer innan dem ens börjat. Nu funderade jag inte specielt länge innan jag svarade ”Jag är med! Coolt, men hur löser ni arbetet med polisens helikoptrar för de är säkert väl bevakade? Nu skrattade en av de andra männen till och talade till mig på mycket bruten svenska. ”Polis kaputt, tjoff, tjoff.” En av de andra sade på lite bättre svenska att hans kamrat visste av erfarenhet att fordonen i stort sett var obevakade och lätta att förstöra. ”okey!” sade jag och tittade med förnyat intresse på ritningen framför mig.
Jag satte upp händerna framför kroppen och sade ”Men inget dödande, det pallar jag inte.” De andra nickade unisont och lutade sig ivrigt över det som låg på bordet.

En månad senare hade vi lyckats få ihop alla trådar, och resultatet…ha, ha
Ja det ser ni ju i dagens tidning.

Tema att veta

Med händerna på höfterna och den där minen jag hatade stod hon bara några meter från min säng och tragglade samma visa om och om igen. Jag satte mina fingrar i öronen för att slippa höra, men något ord här och där sipprade in i alla fall. ”Du måste…jag tar bort…varför kan…” När hon sagt vad hon skulle och sedan tvärt vänt om för att lämna mitt rum drog jag täcket över huvudet.
Några sekunder senare rycktes det bort, och harangen började igen. Med stoiskt lugn tittade jag henne rakt in i ögonen utan att blinka fullt vetande vad som väntade om jag inte gjorde som hon sade.

Till slut brast hennes humör och skriken ekade i min systers och mitt sovrum. Mitt älskade playstation spel plockades i full fart bort och förpassades till en hylla jag inte nådde. Alla spelen jag ägde rafsades ner i en låda.
Min lillasyster som också kände till konsekvenserna av att inte klä på sig började sakta och omständigt trä på sig en strumpa, men brast snart i gråt eftersom den i hennes tycke var svår att rå på. ”Mamma, snälla?” Bad hon med gråten i halsen och vände sig till gestalten som stod i dörren. ”Lilla hjärtat försök själv, du fyller ju snart fem.” svarade mamma och jag hörde på röstläget att hon var nära att kliva in för att hjälpa till. Sekunden senare fanns hon vid syrrans sida stöttande och pådrivande. ”Kom igen nu stumpan, det är ju så enkelt.”

Mamman vände sig till sin lilla tjej som satt på golvet och tråcklade med den förhatliga strumpan. Inuti sitt hjärta grät hon varje gång den här situationen uppstod. Att rya och bråka låg inte för henne, men numera hade det blivit en vana att varje morgon få stå som en general och skrika order. Barnen som hon visste kunde så mycket, ignorerade hennes order och gjorde något annat. Kläderna mamman plockat fram låg i en stor hög på golvet utan att någon tog notis.
Små barnfötter trampade fram och tillbaka i rummen på jakt efter något att roa sig med, väl vetandes att mor i huset skulle bli arg om de inte tog sitt förnuft till fånga och klädde på sig.

När kläderna till slut var på och frukosten i magen lutade sig mamma över oss och sade ”Kan jag inte slippa bli arg imorgon? Jag hatar att bråka med er. Ni är ju så duktiga egentligen.” Vi vände oss mot vår älskade mamma med ångerfull min ”Förlåt mamma, jag vet inte varför jag gör så där.” Sade jag med något tjockt i halsen och lade mina armar runt hennes hals. Lillasyster släppte sin truliga min för några sekunder och kom hon med. Lillebror som inte alls förstod vad som hände, men också ville kramas med mamma kröp kelsjukt , upp i hennes knä och lade sin mjuka kind mot hennes. ”jag me” sade han på sitt babyspråk.

All ilska som etablerats under morgonen i mammans spinkiga kropp försvann som i ett trollslag genom all den kärlek som riktades mot henne. ”Imorgon ungar vill jag att ni klär på er och sedan dukar ni fram frukost utan att tjafsa. Jag vet att ni kan. Okey?” Alla barnen säger unisont ”Ja mamma” Hon lägger sina armar runt sina barn och pussar dem en efter en på pannan ”Jag älskar er!”

När vi kramats en stund tittar mamma på klockan och utropar ”Jisus amalia, klockan är mycket. Vi måste åka!” sedan sätter hon på lillebror och syrran deras jackor, medan hon kastar fram mina skor till mig.
Plötsligt kommer jag på att det är bråttom ut, för idag är det min tur att sitta fram. Jag tycker det är så häftigt när man kan se vägen som ringlar fram framför sig. Vår bil är ganska hög, så det blir extra kul. Att morsan kör är extra häftigt, för hon brukar köra rally med oss. Syrran försökte sno min plats, men blev borttagen av mamma. Hon lyckades få in ett slag i min mage kände jag, men hon är så svag ännu så det kändes knappt. Hon är tuff min syster. Lillebror tjatade om sin bil när han sattes i stolen, men tystnade när morsan gav honom en bok. Han kan vara lite högljudd ibland, men för det mesta skrattar han och busar med oss.
Vi åker först till skolan för att släppa av mig, men idag får inte morsan följa med in, idag skall jag fixa allt själv. Jag är ju faktiskt 6 år. Det känns lite konstigt när de åker iväg utan mig det medges, men samtidigt är det rätt spännande med alla nya kompisar jag fått. Lite skrämmande bara med de stora grabbarna i trean.

En efter en sätts in i bilen för att sedan köras till dagis och skola. Bråket om platsen fram börjar innan ytterdörren ens gått upp. ”Jag vill sitta fram!” ropar lillan och hoppar snabbt i sina stövlar, och kränger med hjälp av sin mamma på sig den rosa fleecetröjan. ”Jag också!” ropar äldsta grabben som precis börjat sexårsverksamheten. Innan modern hunnit ut är fajten i full gång utanför bildörren, och med ett bastant grepp om minstingen tar hon tag i lilltjejens arm och leder henne till bakre delen av bilen under tiden som hon säger ”Du satt fram igår, nu är det Razzels tur.” Allihop knäpps noga fast och bilen startas.

När de två barnen lämnats av går färden hemåt igen, och väl inne sätts datorn på för att skriva dagens skrivpuff.

TEMA att samsas

”Vågar du åka iväg med mig då?” Jag spände mina melerade ögon in i hennes blå och lutade mig lite framåt som för att ge kraft åt frågan. ”Det är en lång resa vi skall åka på.” Susanna tog bort blicken från min och plockade med skeden som låg på bordet framför henne. ”Det gäller ju bara fjorton dagar, och vi är ju vuxna människor. I värsta fall får vi väl gå en stund på varsitt håll tills vi lugnat ner oss.” sade hon lugnt och lade skeden på kaffefatet.
Om igen spände jag min blick i hennes, och frågade henne om hon hade några ovanor som jag måste känna till. Susanna tog tag i en av alla de lockar som inramade hennes lite bittra, typiskt finska ansikte, och drog sedan ut den i fulla sin längd för att sedan släppa ihop den igen. ”Jag måste få mat regelbundet, annars blir jag ilsken.” sade hon och sträckte lite på sin bastanta kropp. Jag släppte hennes blick som jag naglat fast, och tittade på en kille som kom förbigåendes. En kort sekund trodde jag att det var någon jag kände, men när han passerade vår plats såg jag att det var fel och vände om igen hela min uppmärksamhet till Susanna. ”Jag kan äta lite hur som helst, men jag får väl rätta mig efter dig, förresten blir nog min mage glad då.” sade jag och gned den omtalade med min ena hand.” Jag brukar vara dålig på att äta när jag är utomlands.” Hon skrattade och drack lite ur sin kaffekopp innan hon fortsatte berätta om sig själv.

Bakgrunden till vårt samtal var att min chef som var jämnårig med mig hade totat ihop mig och Susanna efter att han hört oss båda på varsitt håll tjata om att vi ville utomlands, men inte ville åka själva.
Jag hade träffat den sprudlande oftast glada tjejen på jobbet när hon besökt min chef och vi hade slängt några ord innan hon åkte iväg, men vi hade aldrig riktigt pratat med varandra.
Jag tyckte ide´n var superb, och tände på alla cylindrar.
På lunchen hade jag sökt resor som gick till Mexico, Thailand eller Egypten, och hittade flera stycken. Den lilla lappen med hennes telefonnummer togs fram och jag slog siffrorna hon plitat ner. ”Susanna” svarade hon med skratt i sin röst. ”Tjena gumman, jag har hittat resor till oss nu, om du fortfarande vill?” Det sista sade jag med rädslan att få ett nej. ”Vi åker om du vill, men jag har inte så mycket pengar att röra mig med där borta, och lönen kommer ju inte förrän om två veckor. Förresten när åker vi? Och vart?”
Jag tänkte för mig själv att någon ekonomisk omöjlighet att låna pengar till henne hade jag ju inte, men…jag kände ju knappt människan. Äh vad faan, tänkte jag och hasplade snabbt ur mig ett förslag till henne. ”Jag har pengar, en hel del faktiskt och kan låna ut till dig om du behöver? Det enda problemet är Timmy som måste ha någonstans att vara.” (Timmy var min älskade hund som jag alltid hade med överallt, även till jobbet.) Susanna tänkte en stund innan hon kom med förslaget att fråga Ingert som jag jobbade med om inte han kunde få bo hos henne i två veckor. Sagt och gjort. ”Ingert! ”ropade jag och fick strax respons. ”Mmm” sade hon och tittade upp när jag rundade hörnet till hennes krypin. ”Vill du vara hundvakt några dagar?” jag skrattade till och berättade vad jag skulle göra och med vem. Hon ruskade på huvudet och skrattade ”Men herregud ni känner ju inte ens varandra, men ni passar nog ihop eftersom ni babblar lika mycket. Men visst kan jag ta Timmy.” Hon böjde sig ner och kliade honom bakom örat ” vi känner ju varandra och han kan ju vara här med oss på dagarna.” Timmy som hörde sitt namn nämnas viftade på svansen och hoppade upp mot hennes knän.
Jag gick tillbaka till telefonen och tillsammans gick vi igenom resorna jag hittat. ”Maldiverna då?” sade jag och tittade på foton av långa vita sandstränder med turkosblått vatten och vajande palmer. ”Nä, nä ” sade Susanna och jag riktigt såg hur hon backade. ”Inte dit. Herregud, där dräller det säkert av nyförälskade par och det är nog inte riktigt min melodi.” Jag gick ut från sidan och klickade mig vidare till nästa ”Thailand då? Det är superfint där, och människorna är så rara.” Jag mindes min egen resa dit och kunde känna doften av alla blommor och värmen som alltid fanns där. Smaken av deras underbara frukt Rambutan nådde till min gom och min längtan förstärktes. ”Vill du dit?” sade jag och föreställde mig henne och mig luffandes runt i tuktukar och i båtar.
”Nej, inte dit. Förresten har du ju redan varit där. Vore det inte roligare med ett nytt land? Egypten till exempel?”
På något vis tog det emot att säga ja, och jag tror att det berodde på alla tidningsartiklar om alla resande som drabbats av magsjuka på sistone när de farit dit. Visst lockades jag av pyramidernas hemligheter, men…nja.
”Kan vi inte åka till Mexiko? Jag har alltid velat dit, men har inte kommit så långt ännu. De har ju pyramider också.” När jag tittade på fotona som resebyrån visade upp på datorn fick jag en längtan ner i själen att åka dit. Det såg så annorlunda och mystiskt ut på något vis. Susanna hade suttit tyst en lång stund, men sade plötsligt. ”Okey, Mexiko låter bra. När far vi?” Efter att jag radat upp alla resor som fanns insåg jag att vi bara hade tre dagar kvar i lilla Sverige, och talade om det för Sussi.

Så nu satt vi här på vår första träff för att lära känna varandra innan resan till äventyret skulle göras.När vi skildes åt hade min åsikt om henne stärkts ytterligare. Hon verkade vara en glad, go tjej som alltid talade sanning, även obehagliga sådana.

Det var två nervösa och mycket pratiga tjejer som på den långa resan till landet med Aztekindianer lärde känna varandra grundligt, och under resans gång insåg vi att den här färden var början på en lång tid tillsammans och att vi var rätt lika i både tanke och sätt.

Många kvinnor undrar...

En återkommande fråga som jag får angående min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL är hur det kändes när jag förstod att jag var ”riktigt” gravid efter de magiska tre månaderna?
När man som mig haft tre missfall är man inte speciellt tuff.
Konstigt nog skedde samtliga missfall den 18:e. En ödets nyck, eller ironi? Ja vem vet?
När stickan visade positivt var jag naturligtvis lycklig, men det hade ju gått på tok förut, så lyckan grusades rätt effektivt av alla tankar som snurrade i min hjärna. Lyckan kom liksom av sig, och jag kunde inte riktigt fatta att jag lyckats bli gravid förrän en snäll barnmorska lät mig höra hjärtat.
Med tårarna rinnandes ringde jag Peter och min lillasyster och bara storgrät i luren. Orden för min lycka fanns inte, den var oändlig och så skör.

När blödningarna startade 64 dagar in i graviditeten var min första tanke missfall, och i mitt huvud var jag redan på sjukhuset.
Gravidtidningarna som stod staplade vid min säng visade kvinnor som glada och stolta visade upp sina bara magar. Med tårfyllda ögon och vilt svärande kastade jag ner allihop i en påse som jag ställde vid ytterdörren, sedan drog jag täcket över huvudet och grät tills inga tårar längre fanns kvar.

TEMA att göra ett undantag

Det jag pysslade med var topphemligt till och med för familjen. Dag efter dag satt jag på mitt arbetsrum fullt koncentrerad på det jag gjorde. Måltiderna som förut varit en skön avkoppling innebar numera att jag snabbt slängde i mig det framställda och sedan gjorde sorti ur rummet.
Idén hade kommit till mig en morgon innan fåglarna ens vaknat, och daggen ännu satt fast i bladen. Den var så briljant att jag inte ens vågade skriva ner detaljerna, och istället smög in på mitt arbetsrum, låste dörren för att ståendes i min nattskjorta framställa det jag drömt om. Jag skulle ge alla barnfamiljer den ultimata hjälpen, gravida kvinnor skulle tacka mig för vad jag hittat på, och pengarna skulle rasa in på bankkontot.

När prototypen var gjord efter konstens alla regler tog jag kontakt med ALMI som blev lika exalterade som mig inför vad som kunde göras med detta. Den skulle säljas i alla länder, och rik var bara förordet till min framtida ställning.
När jag lämnade huset låstes alla detaljer om uppfinningen noga in i kassaskåpet som jag skaffat för att gömma hemligheten. Min kära man blev naturligtvis nyfiken och bad om och om igen att få veta vad som pågick därinne. Fönstret som fanns på arbetsrummet täckte jag över med säckväv för att ingen av misstag skulle titta in och se vad jag gjorde.

Till slut hade jag fått alla papper klara och uppfinningen var klar att presentera i sin helhet. Den stora dagen hade kommit, och uppklädd till tänderna stod jag i vårt sovrum för att måla på det sista när min man kom in.
Han var en stilig man min käre, och kostymen framhävde hans längd och de breda axlarna som så ofta tröstat mig när jag tvivlat på min ide´. ”Kan jag inte få se den innan du visar alla andra? Jag är ju trots allt din man.” Han log sitt filmstjärneleende och lade huvudet på sned, sedan tog han min hand och ledde mig fram till byrån där portföljen med alla detaljer låg. ”Snälla?” Efter att jag funderat några sekunder öppnade jag väskan och tog fram det jag så länge jobbat med. ”Okey, jag gör ett undantag för dig då.”
Plötsligt började han gapskratta. ”Eliza för i helskotta. Du kan väl inte på allvar mena att detta är din stora grej?” han stod med handen över magen och tårarna rann. Hela hans kropp hoppade i takt med skrattet som ekade högre och högre i rummet. När han hämtat sig och torkat tårarna bad han om ursäkt för att sedan börja skratta igen. ”Förlåt, men jag kan faktiskt inte se något lustigt i den här situationen.” Sade jag iskallt, och svepte med högburet huvud ut från vårt sovrum. Jag har ett möte jag måste gå på.”

När mötet var avslutat och alla papper påskrivna mötte jag med ett stort leende min snygge, men ack så dumme man i lobbyn på hotellet. ”ja du, nu är du gift med en förmögen kvinna. Förskottet tänkte jag satsa på ett timrat hus vid en sjö någonstans, och resten…ja, pengar behövs väl jämt? Ellerhur?” Han sade stammande ”men, men, men vem vill köpa något sådant? Menar du allvar?” Jag vände mig milt överseende till honom och rufsade om det tjocka rufsiga håret som nog egentligen skulle behövt en genomklippning. ”Lilla du, massor av människor sitter i bilar och mår illa dagligen, för att inte tala om alla barn som inte klarar av att färdas speciellt långt innan de spyr av åksjuka. Det jag uppfunnit har saknats och finns inte någon annanstans i hela världen. Det blev succe när jag visade upp den, och tillverkningen startar nästa vecka i flera fabriker.

Min uppfinning var unik och magnifik, men vacker? Nja, inte särskilt, och delvis därför kunde jag förlåta min man hans dumhet, eller egentligen var det ju elakhet. Nåja, han skulle inte få se några fler uppfinningar som jag gjort, för hädanefter skulle min hemlighet bevaras tills det var dags att sälja in den till företagen.

TEMA skvaller

Det var jag som var det svarta fåret i familjen, eller yrvädret om man vill säga så istället. För det var fröken Östlund som hittade på alla bus i sin kompiskrets, och fantasin var oändlig till mina föräldrars stora förtret.
Min jämnåriga kusin var en sådan som vänder kappan efter vinden, och även om hon glatt gått med på dagens bus, så stod hon några timmar senare framför sin mamma och talade om att ”Det var Anitha som hittade på alltihop, jag lovar”, sedan tindrade hon med ögonen mot sin godtrogna mor som sekunden därpå spände sina mörka ögon i mina och skällde ut mig.
De gånger jag hittat på något extraordinärt som de andra tyckte var superkul sprang hon snabbt in till min farmor för att skvallra. Bara för att få en klapp på huvudet och i sitt tycke ett bevis på att hon var bättre än oss andra.

En gång hade jag och min väninna Maria länsat våra spargrisar med en varsin skarp kniv, och sedan snabbt som två illrar cyklat iväg till kiosken som låg 3 km bort. Något som var absolut förbjudet när man som oss bara var 7 år, eftersom det på landsvägen gick stora timmerbilar som levererade timmer till pappersmassefabriken som låg ett långt stenkast från vår gård.
Det var dessa vidunder som var vår och våra mödrars stora skräck. Så lätt att vingla till och hamna under dessa massiva, jättestora däck. Pang! Smack! Alla barn blev till pannkaka.
Denna gången gick allt bra och några timmar senare var det två fnittriga flickor som snabbt som två virvelvindar rusade upp på logen och gömde sig i höet. Något som också var förbjudet. Allra helst om man som oss hade fickorna fulla med saker. En av mina omsorgsfullt flätade flätor började lösa upp sig, och vi hade hö överallt, när vi plötsligt hör min kära kusin ropa nerifrån golvet. ”Jag vet nog att ni är där. Alla letar efter er. Man får faktiskt inte stjäla pengar.” Orden vi så väl kände igen haglade över oss ur den lilla besserwissermunnen.
Vi öste hö över oss så att de inte skulle hitta oss, och satt sedan däruppe flera timmar, smaskandes allt det goda vi köpt. Vi visste båda två att vi någon gång måste kliva ner och möta vårt öde, men just då i det ögonblicket vi befann oss var njutningen total.
Till slut kom min kära mor och hämtade mig. Det tog bara några minuter för henne att lokalisera var vi var (naturligtvis med god hjälp av skvallerpottan) och ett hårt tag togs i min långa fläta, och jag drogs skrikande och gråtande ner. Det blev utegångsförbud som straff, men det bröts nästa dag.

TEMA skriv om ett ärr

”Jag hatar henne!” Pia tog upp rakbladet som låg i sängbordet och gjorde några skarpa jack i sin sommarfräkniga lena barnahud. ”Jag hatar henne.” Sade hon om igen, men med gråtfylld röst den här gången. Blodet sipprade sakta ur de nygjorda fårorna och med en snyftning hämtade Pia en handduk som sett samma sak förut.
När hon torkat av blodet drog hon ner tröjan för att dölja såren, och torkade bort tårarna för att sedan gå ner till den förhatliga familjen.

Pia var bara 10 år, men hade redan fått erfara livets hårda villkor. Hennes mamma och pappa hade inte gett henne en chans i livets lotteri. Deras missbruk gjorde att hon praktiskt taget föddes in i skiten.
När socialen äntligen noterade vart det barkade hän hade de gjort en snabb insats för att rädda den lilla smala och rädda flickan som uppenbarade sig när de gjorde besök hos hennes så kallade familj. ”Lilla gumman, du lever i en dysfunktionell familj med missbruk av alla de arter. Vi vill rädda dig ifrån den undergång som väntar dig om du stannar kvar.” Det var vad kvinnorna som hämtat henne sagt, sedan hade de med milt våld tvingat iväg henne från sin älskade mamma.
Pappa Leif hade inte kommit hem från pengainsamlandet som han så vackert kallade sina stöldraider.
Pias sista minne av mamman var en kvinna som vilt svärande och spottande satts på handbojor för att inte skada dem som hämtade hennes dotter.

Flickan hamnade först på sjukhus en tid på grund av undernäring, sedan fick hon flytta till ett fosterhem som låg långt, långt från ära och redlighet ute i skogen nära riksgränsen. Pia var så arg att hon inte visste vad hon skulle ta sig till, och fann till slut ut att när hon skar sig kändes livet en liten, liten stund livet lite enklare.
Hennes arm täcktes av ärr som var olika tjocka beroende på vad hon hittat att skära sig med. Den nya familjen anade inget, men undrade då och då varför Pia envisades med att gå klädd i långärmat när det var sol och varmt ute.

Den snälla kvinnan var en förstagångare, och hade aldrig haft fosterbarn förut, och höll tand för tunga för att inte skrämma bort den lilla spröda flickan de fått i sin vård. Kärleken hon redan kände för flickan höll på att svämma över, och det var med stor viljekraft som hon stod emot impulsen att krama om henne hårt när tösens ögon glänste av ogråtna tårar. ”Det blir nog tid för sådant framöver” sade hennes kloka man och tittade i smyg på den mystiska lilla flickan de fått hem.

Pia hade inte sagt ett enda ord sedan hon kom till familjen, och nu hade flera månader i tystnad nått sin kulmen. Det var jobbigt att inte prata, och de verkade ju faktiskt snälla och rara. ”Nej, de är inte alls snälla. De har tagit mig från mamma. Jag hatar dem!” Pia slog ett hårt slag i luften.
Hon lade sig ner i sängen och tittade i taket på en spindel som satt väntandes i utkanten av sitt nät. ”Precis så där känner jag mig” sade Pia och ställde sig upp för att studera spindelnätet närmare. Trådarnas vackra struktur stördes då och då av en fluga som fastnat i nätet och ilsket försökte ta sig loss.
Pia petade försiktigt på konstruktionen och hade snart spindeln som lockats av rörelsen mitt framför ögonen. På ryggen satt ett vitt kors, och hon såg att de små käkarna rörde sig. Skrämd av dess storlek backade hon tillbaka och förlorade intresset för den.

Pias mamma hade snart hittat sin tröst i ännu mer droger, och den lilla flickan väntade förgäves på att få höra ifrån henne. Leif hade helt kallt sagt ”Vad skönt, då slipper vi henne.” när hans fru gråtande och skrikande mött honom i porten då han hålögd och urtrött slutligen återvänt med sitt byte. Hans väska innehöll några små vita påsar som snart fyllt sitt syfte.

Tiden gick och Pia fortsatte sin tigande protest…tills en dag när hon träffade grannens stora lufs till hund.
Eros som han hette var en fyrvägskorsning av flera olika raser, men en ursnäll och vänlig själ som kände flickans sorg och gjorde allt för att muntra upp henne. Han rullade runt, och visade upp alla sina konster som hans husse lärt honom.
Till slut kunde inte Pia hålla sig längre, och brast ut i ett gapskratt som hördes in till fostermamman som försiktigt gläntade på gardinen för att titta vad som hände. När hon såg hunden som höll på med sina konster skrattade hon till ”Vad dumma vi är, naturligtvis skulle vi ha tänkt på det tidigare. Eros kan få vem som helst lycklig.” Kvinnan stannade inne och kikade osedd ut för att inte störa idyllen utanför. Till slut kom hennes man in i rummet och undrade vad som stod på. Fnissande pekade kvinnan ut i trädgården ”Eros har inlett en av sina charmoffensiver, och ja du ser själv.”

När Pia gick in genom ytterdörren kände hon en ny glädje i sitt hjärta, och insåg att hon inte mått så bra på väldigt länge. Visst saknade hon sin mamma, men inte festerna och bråken som alltid fanns i hennes närhet. Hennes längtan efter kärlek och ömhet gjorde att hon till slut närmade sig fostermodern, och de hjälpte till att kontakta hennes biologiska mamma som numera levde i ett ständigt rus.

En dag när hon höll på att baka med sin fostermor kavlade hon upp sina ärmar och blottade utan att tänka på det ärren på sina armar. ”Men vad i all sin dar? Vad är det där?” Kvinnan tog tag med sina mjöliga händer i hennes smala arm och såg förskräckt ut. Pia vred sig ur hennes grepp, och skämdes som en hund över vad hon gjort. ”Äh, jag har gjort mig illa bara. Inget allvarligt.” Fostermodern tog tag i hennes fint mejslade ansikte och vände det mot sig. ”Pia jag har läst om sådant där, men aldrig förut mött någon som gjort det. Varför skadar du dig själv?” Flickan tittade in i kvinnans lavendelblå ögon och kände en stor ömhet för henne. ” Jag mådde inte bra när jag kom hit, men idag mår jag mycket bättre och har slutat.” Fostermodern lät sig nöja med den förklaringen och de fortsatte baket.

På kvällen berättade hon för sin man om sin upptäckt och kramade efteråt honom hårt. ”Vilken tur att vi hittade henne. Hon är så älskvärd och rar den lilla.” Mannen skrattade så att hans stora mage hoppade, och ett stort leende spred sig över hans ansikte. ”Hm, vänta du tills vi har en tonåring här i huset. Om tre år har du nog tröttnat på att vara mamma.” Han reste sig upp på armbågen och lutade sig över sin kvinna. Vi kanske skall skaffa henne en lillasyster att ta hand om?” sedan tog han boken hon läste ur hennes hand och släckte sänglampan.

TEMA om att vara blyg

Du sitter så nära att jag kan höra dig andas
Ditt ben ligger nära mitt
Dina vänner pratar och skrattar
Jag är tyst

Du tittar på mig i ögonvrån
Rör dina tår
Lägger din hand nära min
Jag är tyst

Känner mitt inre skaka
Svetten porlar i min panna
Jag slutar att andas
Jag harklar mig

Du vänder ditt vackra ansikte mot mig och ler
Orden du säger värmer min själ
Handen som smeker får mig att darra
Men min röst sviker mig
Har ingen chans
Nervositeten i din närhet
Tar mig ur balans

Jag är tyst trots att mitt inre pratar
Du vänder dig bort

TEMA fem ord på G glädjestrålande,gullig, gränslös, geggamojja, och grabbar

Plask! Plask! Plask! Vattnet stänkte ända upp på ansiktet när Måns hoppade i vattenpölarna som bildats av nattens ösregn. Plötsligt såg han en jättestor pöl några meter bort från tomten och kilade på snabba ben glädjestrålande fram till den. Hans mamma Petra hade bara lämnat fönstret två sekunder för att göra något, men hörde plötsligt ljudet av en bil som tvärbromsade och någon som skrek.
När Petra sprang ut genom ytterdörren hade hon alla möjliga hemska bilder i sitt huvud, och hade aldrig kunnat föreställa sig det som väntade.
Ute på gatan satt hennes son i en stor vattenpöl täckt av lera och vatten i en salig blandning. Mannen som kört bilen stod framför Måns och gestikulerade medan han skrek. ”Hur faan kan du vara så dum ungdjävel! Fattar du inte att du kunde dött!” Han var så arg att han tuggade fradga och de rektangulära glasögonen han brukade ha på sig satt på trekvarten med ena skalmen halvt om halvt av. I pannan hade ett stort rött märke som hade en reva i sig börjat framträda och blicken var svart såg Petra när han vände sig mot henne. ”Är det din Unge? Vad är du för djävla morsa egentligen? Skall faan anmäla dig till socialen. "”
Petra ignorerade honom och gick fram till sin son där hon satte sig på huk. ”Lilla gubben, vad tänkte du på? Du har väl aldrig fått lov att vara härute?” Måns vände sitt ansikte mot sin mor och log glädjestrålande med alla sina tänder som lyste vita mot geggan som täckte det runda ansiktet. ”Geggamojja mamma! Geggamojja!” Hon lyfte upp honom och kramade den lille hårt, hårt så innerligt lycklig att inget hänt, sedan vände hon sig mot mannen med bilen som hade varvat ner lite och satt upp sina glasögon på plats.
”Förlåt att jag brusade upp” sade han och räckte fram handen medan han bockade. ”Jag heter Peter Andersson och blev så jävla rädd när jag plötsligt såg honom här dyka upp som gubben i lådan. Det hade kunnat gå illa” sade han och riktade sig till Måns. Petra tittade på honom uppifrån och ner innan hon räckte ut sin smala hand för att presentera sig. ”Petra Nordin mamma till monstret här. Tack för att du bromsade, förresten hur gick det för dig?” En tunn rännil av blod rann från såret han hade fått på pannan och med en snabb strykning tog han bort det. ”Du kanske kan fixa ett plåster? Jag har inga i bilen för grabbarna har använt upp alla. Ja jag har själv barn, två stycken till och med.” Han skrattade och rufsade om Måns i håret med sin stora näve. ”De är lite större än den här herrn och har lärt sig att vägen är farlig.” Mannen vände sin uppmärksamhet till sin bil. ” Inte en skråma. Det var bara däcken som fick jobba lite extra.”
Petra bjöd in mannen i sitt trånga kök och plockade fram ett spindelmannenplåster som hon satte på hans panna. ”Tyvärr har jag inget vanligt” sade hon urskuldande och tog tag i sin son som var på väg in i köket med lera överallt. ”Nähä du! Stopp och belägg min lille son. Du skall bada.” Hon drog av alla hans kläder och skor, sedan satte hon honom i ett bad med lite vatten. ”Sitt här nu så kommer jag strax.” Sade hon och gick tillbaka ut i köket. ”Kan jag ersätta dig på något vis?” sade Petra och tog fram sin tunna plånbok. Några ensamma tjugor prasslade i den, och ett par tior putade i pengafacket. ”Nej, nej, det är lugnt, men…”Han väntade några sekunder innan han fortsatte. ”Du är ensamstående va?” Utan att vänta på svaret fortsatte han forcerat ”Jag har två grabbar som sagt, men deras mamma är död sedan många år, och…” Han väntade igen, sedan sade han för sig själv.” Äh, vad har jag att förlora.” Mannen tog tag i hennes hand och fortsatte prata. ” Jag vill gärna träffa dig igen. Du verkar vara en go tjej och det är en gullig grabb du har. Vi kan väl börja med middag på tu man hand?”
Petra funderade länge innan hon svarade.” Ja på ett villkor, att jag får bjuda som plåster på såren.”
Måns hade tröttnat på att sitta ensam i badkaret och gjorde sin stämma hörd. ”Mamma! Kom! Jag vill inte bada längre” Med en fyraårings korta tålamod hojtade han gång på gång efter Petra som snabbt fick avsluta samtalet för att gå in och ta reda på sin farligt busiga pojke. ”Jag har en dejt, jag har en dejt sjöng hon medan sonen skrubbades från topp till tå under stort motstånd från den lille.

TEMA något vitt

”Nej, jag vägrar…” Anna slog ut med händerna som för att freda sig mot något osynligt. ”Det betyder bara otur, och jag vill inte att det skall bli fel igen.” Expediten i affären tittade frågande på Ebba som stod bredvid och tittade på sin väninna. ”Men Anna, det är inte säkert att det händer igen, seså kom igen nu. Välj en.” Hon svepte ut med handen över klänningarna som hängde på stången, vita, fluffiga och fyllda av spets. Den ena vackrare än den andra. ”Nej, jag skall banne mig ha en svart!” sade Anna och stegade fram till en stång som fylldes av svarta och rosa klänningar. ”Den här skall jag ha!” sade hon och satte en svart djupt urringad klänning med bar rygg framför sig. ”Något annat vågar jag inte ha.” Ebba suckade och reste sig upp från den mörkröda gammeldags soffan som tronade i rummet. ”Men Anna…du kan väl inte ha en svart klänning på ditt bröllop? Hur skulle det se ut? ” Anna svängde runt i rummet med klänningen framför sig och sjöng en liten stump ur bröllopsmarschen.
Till slut stannade hon och tittade på sin väninna. ”Ebba, jag vill inte att det här skall bli som alla de andra gångerna. Det är för sjutton det tredje giftermålet jag går igenom på bara några år. Okey, jag kanske haft lite bråttom till altaret, men allt kändes så rätt, och alla grabbarna var ju just då så vansinnigt söta och goa. Hur skulle jag kunna veta vad som rörde sig i deras huvuden? Jag var ju bara så kär!” Det sista sade hon med en suck, och hängde upp plagget på sin plats igen. ”Jag kanske skulle strunta i att gifta mig? Bara vara singel för alltid? Strunta i barn och familj?” Man kunde se på hennes min att hon hade nära till gråt, och Ebba lade tröstande sin arm runt Annas hals. ”Lilla, lilla gumman. Hur skulle du kunna veta?” Om igen insåg Anna att Ebba så enkelt kunde läsa hennes tankar och att de ofta visste vad den andra tänkte.
När de kramats en stund rätade Anna upp sig och tog med förnyat mod itu med uppgiften hon hade.
”Jag vill ha en bröllopsklänning som inte är vit, men den får vara gärna vara beige eller någon annan ljus färg.
Expediten som så många gånger förut sett samma sak gick längst in i lokalen för att därefter komma tillbaka med en ljust, ljust rosa klänning med bar rygg och spetsar som var uppklippta i remsor. På framsidan satt små stenar fastsydda som blänkte i kristallkroneskenet. ”Den vill jag ha!” sade Anna och hoppade omkring som en liten jäntunge på golvet. ”Vilken klänning! Men vad kostar den?” hon vände sig till Ebba som nickade ivrigt.

Expediten gick iväg till kassan för att hämta en bok, skrev några siffror och vände sig sedan till Anna. ”Just den där har vi lite extrapris på. Den kostar bara 3495:- och vi har bara detta ex kvar.”
Flickorna tog med klänningen till provrummet där den gled på som en andra hud, och effekten var superb. ”Wow! Den här måste du ta.” Sade Ebba och drog försiktigt i kjolen för att kolla vidden. ”Kolla! Anna, den här eller ingen.”

När betalningen var klar och paketet inpackat i bilen satte de sig bredvid varandra och Ebba tog hennes hand. ”Anna, någon gång måste du släppa misstagen du gjort. Det är ingen mening att älta. Ge Filip en chans att visa att han är en bra man och make så skall du se att allt blir bra. Okey! Anna tittade på henne med tårfyllda ögon. ”Okey, jag lovar att sluta älta, och jag lovar att se till att det här håller.

Jantelagens vara eller inte vara

Det är inte konstigt att tjejer och killar i tonåren blir förvirrade när de växer upp i vårt land.

Att tro att man kan något innebär att man är en kaxig och otrevlig människa, och istället för att lära av sådana trycks de ner.
När du talar om för någon att fakta är si eller så är du en besserwisser som ses med oblida ögon
Om du tar dig för saker som kan leda till något bättre stoppas du av lagar och regler, eller helt enkelt människor.
Att skratta i smyg åt någon behöver inte alltid innebära något negativt, men tolkas ofta som det.

Så vad gör vi istället?
Jag tror på att man skall behandla sina medmänniskor som man själv vill bli behandlad, och att man skall leva med ett så kallat öppet sinne.
Jag tror på att man skall göra goda gärningar varje dag, små som stora.
Jag tror på att man skall sprida leenden till sin omgivning
Jag tror på att man skall lyssna på dem äldre som levat så mycket längre och sett så mycket mer.
Jag tror på att försöka göra saker annorlunda
Jag tror på människokärlek
Och jag vet att jag kan

Tema att styra

Madeleines historia

Med ett högt smattrande ljud kom en lågt flygande helikopter i vitt med röd och blå rand längs sidorna inflygande över Näset längs Kagghamrafjärden och åkte mot Vårsta och Tumba. Solen sken den tidiga februarimorgonen, och luften fylldes av ångan av min och min hästs andedräkter.
Jag stod en timme hemma vid stallet med mitt fullblodssto som jag av erfarenhet vet är mycket ljudkänsligt väntande på att helikoptern skulle återvända för att åka tillbaka. Stoet hade jag visserligen försett med både bomull i öronen och huva, men en helikopter på låg höjd skulle medföra en mycket hög risk att hon blev rädd och skenade.

Efter ytterligare en stund ansåg jag att faran nog var över och red ut en kort sväng, men när jag i sakta mak skrittade hemåt för att vila lite inför nattpasset som väktare hörde jag helikopterljud, och stannade för att försöka rekognosera var den var, men såg ingenting. Ändå hörde jag ljudet öka i styrka och antog att den följde vattenlinjen längs hallfjärden.

Plötsligt ser jag den närma sig i full fart lågt flygande precis över grantopparna följande stigningen på höjden jag står på. Mitt sto är redan nervöst innan och stegrar sig emot helikoptern i samma stund som den kommer emot oss.
Jag faller på min högra sida, och ser sedan i ultrarapid i ena ögonvrån hur stoets öga och hals närmar sig ovanifrån. Sadeln kommer emot mig som ett godståg, och när den i full fart slår i min axel svartnar det och jag svimmar av.

När jag vaknar till liv igen värker kroppen överallt, och jag ser och framförallt känner att hon ligger över mina ben och höfter. När jag vrider på huvudet ser jag två skodda hovar som ligger alldeles stilla, och jag tar tag i några grästuvor för att snabbt försöka dra mig loss. Känslan av panik lurar i mitt sinne, men jag försöker lugna ner mig själv och tänka logiskt för jag inser att det är bråttom. Hon får på inga villkor känna min panik eller höra något prassel i skogen, för då är det slut med fröken Broman.
Till slut kommer jag loss och märker att både skor och strumpor blivit kvar under hästen.
Jag kravlar mig mödosamt upp på en sten som finns intill, och börjar känna en stelhet i min ömma kropp. En molande värk gnager hela tiden i höfterna och armarna har liksom tappat kraften. Ena halvan av min kropp vill inte riktigt lyda mina order.

Mitt sto har hela tiden tittat på mina förehavanden med lugna ögon, och när jag säger till henne att resa sig upp, tittar hon frågande på mig innan hon sakta, sakta drar sig upp, medan hon hela tiden har ögonkontakt med mig. Jag pratar lugnande till stoet och manar på henne försiktigt. ”Kom igen då gumman. Res dig upp! Det är okey! Livrädd att hon skall springa hemåt skyndar jag mig att fånga in henne. Det är den inbyggda instinkten att hämta hjälp som driver mina ben, för kraften har för länge sedan ebbat ut. Adrenalinet pumpar på som efter ett tungt cykellopp när man gått i mål.

Från en sekund till en annan hade jag plötsligt förvandlats från en mycket aktiv, livsglad tjej med så kallad ”vinnarskalle” som varit aktuell både för fotbollsspelande i tredje divisionen och trampat både i recykling-loppet och tjej-trampet med goda resultat, till en tjej med ständig värk, muskler som inte lyder och sömnproblem. Kroppen vill, men kan inte längre göra det jag ber den om. Att försöka gå i mer än 30 minuter är en pina. Höfterna som en gång glatt hade kastat sig upp i sadeln , eller sprungit flera mil klarade inte av någonting som frestade på. Att cykla var en total omöjlighet.

När jag blivit skjutsad till sjukhuset av en snäll granne och äntligen kommit upp på en bår som ställdes i korridoren blev jag plötsligt akut kissnödig och fick till slut tag på en surt muttrande sköterska som körde min bår till toadörren för att där med ursäkten ”förlåt men jag har en patient.” Lämna mig åt mitt öde. Med envishet och akut kissnödighet tog jag mig in på toan, gjorde mina behov och stapplade sedan ut därifrån. En annan sköterska som sett mig komma ut från toan ansåg att jag inte behövde helkroppsdatormografi, och de stod där dividerandes medan läkaren tog tag i mina blåslagna ben ”Släpp!” skrek jag med tårfyllda ögon. ”Det gör ont! Han drog upp byxorna, såg de nästan svarta benen och vände sig sedan till sköterskan. ”Ta hela kroppen, och ge henne något smärtstillande.” Det dröjde inte länge innan de kom med smärtstillande kontrastvätska som kopplades in i min mörbultade smärtande kropp.

När jag sent omsider fick prata med läkarna täckt av svarta blåmärken överallt var de mycket positiva och sade att jag nog skulle vara på benen om 14 dagar, och de körde iväg mig till en annan avdelning av akuten där de sedan beordrade mig att kliva av britsen. Jag skrek av smärta och tårarna rann. ”Nej men oj då hade du så ont. När du kom in sade personalen att du hade gått på toaletten själv.” Sade en utav kvinnorna som trippade runt.

Ha, säg 14 år istället, eller aldrig mer!
Efter 14 dagar med ständig värk och brist på sömn träffade jag en ny läkare som tyckte att jag skulle börja arbeta 4 timmar i veckan. På kryckor haltar jag med gråten i halsen ut från mottagningen och går in på toaletten för att stoppa i mig mina morfintabletter som gör att jag åtminstone kan röra mig. Ländryggen värker trots tabletten och jag försöker lägga mig ner en liten stund på stolarna inne i väntrummet innan jag går ut på parkeringen med små, små myrsteg och tråcklar mig in i bilen för att åka hem. Orden och flinet läkaren hade när han sade dem var som en fet smäll i ansiktet!
Väl hemma lägger jag mig ner med Gula sidorna och letar ett rehabiliteringsställe som kanske kan hjälpa mig.
”Du har för stora skador för att komma till oss. Säger de på flera ställen. På nästa säger de bara ”Att du LEVER!” På det näst sista stället jag provar på svarar en kvinna med snorkig röst att ”Du får försöka hos någon annan, vi tar inte emot några nya patienter." Till slut ringer jag till ytterligare ett ställe som bara har en telefonsvarare. ”Var vänlig lämna namn…” Jag lämnade mitt namn och telefonnummer ett tiotal gånger innan de slutligen ringer mig och talar om att ”Javisst kan jag få komma, men väntetiden är på en och en halv månad!”

Jag är hos läkaren i Storvreten som tycker det är bra att jag hittat någon, men att jag helst skulle börja NU! Tyvärr har han ingen att rekommendera.
I sakta mak med myrsteg går jag på korta promenader med min hund längs asfaltsvägen som slingrar sig genom vår by för att när jag kommer hem lägga mig på rygg gråtandes av smärta och uppgivande.
På nätterna kan jag inte vända mig utan måste först vakna och sedan dra runt mig med mina axlar som fortfarande värker av smällen från sadeln och marken. Balansen fallerar och cirka en gång i veckan trillar jag utan orsak omkull.
Senast det hände var när jag skulle klättra ner från sovloftet och föll handlöst rätt ner i golvet. Armbågen fick sig en ordentlig smäll och höften fick om igen agera mottagare. Dags för sjukhusbesök igen! Och det är bara början på eländet.

Efter ett tag blir det sjukhusfärd igen! Då har jag åkt på dubbelsidig lunginflammation efter kontraktionen av lungorna när jag föll av min häst. Bakteriehalten som i normala fall skall ligga på tio har åkt upp till trehundra!!
I hemmet ökar stressen och oroligheten över allt som händer, och sonen undrar om jag aldrig skall bli frisk och börja leka med honom igen. Mannen i huset går muttrande omkring. Orolig över ekonomin som nu vilar på hans axlar.

Hemma igen börjar jag gå hos en omt 3 utbildad sjukgymnast, men resan dit är en plåga. Tabletterna jag fått hjälper inte mot smärtan , det enda som händer är att jag blir luddig i huvudet och seg.
De beslutar att jag skall börja arbeta några dagar, och sedan vara sjukskriven 14 dagar i taget. Arbetsträna som det så vackert heter. Ja, ja allt går säkert om man är full med morfin som jag då var, men värken finns ändå ständigt där som ett molande.

Sommaren kommer med varma vindar och solkyssta kinder, men hos mig kommer bara oron ännu mer. Sjukgymnasten jag haft går på semester i tre månader!
Ett möte med läkaren på Storvreten, försäkringskassan och min arbetsgivare slutar med att läkaren vill att jag skall arbeta 4 timmar med anpassade arbetsuppgifter. Arbetsgivaren försöker få honom att ändra sitt beslut och istället skicka mig på rehab, men det är tji. Läkaren lyssnar inte alls och reser sig halvt om halvt för att gå ut innan de pratat färdigt. Till slut byter han åsikt och säger ”Okey, vi skickar dig på rehabilitering så får vi se om det hjälper. Sjukskrivningen fortsätter tills det gett resultat.” Min närsyn börjar snabbt att bli sämre, och ett besök hos en optiker visar att mitt öga rycker.

Försäkringskassan följer rådet och jag fick på grund av semester sitta och åka runt till olika rehabställen som turades om att vara öppna.
Nåväl, i slutet av augusti månad kommer sjukgymnasten tillbaka och jag går brunbränd och med tillförsikt dit för att få hjälp. Morfinet och smärtan gör att mitt vanligen klara minne sviktar och jag får be mina kära att påminna mig om saker jag skall göra.


När jag träffar min läkare den sista november lutar han sig bak i stolen och lägger armarna i kors, sedan tittar han uppifrån och ner på mig och säger ”Jaha, nu börjar sjukskrivningen närma sig sitt slut, så nu måste du leta reda på ett jobb.” Jag frågar hur lång tid jag har kvar , och han tvekar en kort sekund innan han svarar ”Cirka 1månad till 365 dagar.”
Jag går med tunga fötter ut från mottagningen och funderar för mig själv på vilken arbetsgivare som skulle vilja ha mig? En kvinna på fyrtio som lever i en å av smärta dygnet runt, och blek av trötthet gör allt för att överleva dagen. Att sitta på en vanlig stol går inte längre annat än mycket, mycket korta stunder, och hemma sitter jag på en kudde för att avlasta bäckenet En kudde bakom ryggen krävs alltid när jag sitter.
Efter 10 minuter är värken alltför påtaglig och tvingar mig upp. Som tur är kan jag lämna sonen på snart 5 år på dagis för att sedan åka hem och försöka få en kort blund, och när han kommer hem leker han i sitt rum. Tröttheten ger i sin tur nya symptom.

Den 23 december får jag ett vitt kuvert med försäkringskassans stämpel i brevlådan, och när jag öppnar det ser jag att det är ett beslut om att jag från och med den 9 januari 2009 kommer att vara utförsäkrad från försäkringskassan och måste söka jobb eller börja jobba på mitt nuvarande jobb. Hm, vilket vaktbolag vill ha en halvtomhalvt halt medelålders kvinna som måste ligga stora delar av sin vakna tid på grund av alltför stora smärtor. som anställd? Inte min firma i alla fall.

Jag jobbar febrilt med att få tag i någon som kan hjälpa mig med att snabba på läkningen av mina skador.
Samtidigt försöker jag under julhelgen att få tag i folk som kan hjälpa mig att överklaga beslutet. Det måste nämligen ske innan den 28:e december, så tiden var knapp!
Till slut hittar jag den 23 januari 2009 en ortopedläkare som sjukskrev mig.
Läkaren på försäkringskassan beslutar att jag är för frisk för att vara sjukskriven och säger att jag måste överklaga det beslutet eller arbeta heltid i 90 dygn för att sedan få en ny sjukskrivningsperiod på 364 dagar.

I dag är läget så här:
Jag är utförsäkrad med noll inkomst
Skadorna jag fick vid fallet för 1,5 år sedan finns fortfarande kvar med samma styrka och tänderna jag bet sönder finns inte mer, men ändå har jag ont i ansiktet varje natt. Det är ju då alla smärtor ljummar som värst.
Har sökt tid hos ögonläkare pga synrubbningarna, men ännu inte fått någon. Väntetiden är på fyra månader.
Nacken är skadad och skapar migränsmärtor som kommer och går
Axlarna och skuldrorna saknar ork och rister av smärtor.
Bröstkorgens mitt smärtar och att ta djupa andetag är omöjligt
Revbenen som fick en ordentlig smäll har hamnat snett och smärtar trots att jag fått flera behandlingar av kiropraktor.
Ländryggen och korsryggen värker ständigt
Låren domnar och jag får klappa på dem för att ”väcka” dem.
Fötterna domnar bort med jämna mellanrum, både själva foten och under fotsulorna.
Händerna och fingrarna smärtar ständigt.
Slutligen är det sömnen som fallerar. Hittills har jag av alla dessa nätter bara sovit tre hela sedan olyckan och hade då hjälp av starka tabletter.
Sedan har vi min stackars, stackars familj då som får ta den värsta stöten. Min karl får jobba häcken av sig för att få in pengar till oss, och oftast är jag trött och sur på grund av sömnbrist och smärta.
Sonen har börjat sexårsverksamheten och är borta till ett om dagarna.
Min vackra fullblodshäst som är början på en framtidsdröm jag har kan jag inte längre rida (jag har tävlat i dressyr och hoppning utomlands i amatörlandslag)
Att mocka är inte att tänka på, eftersom risken att jag ramlar över containerkanten är för stor när min kropp inte längre lyder mina signaler. Därför vågar jag inte längre ens försöka köra kärran dit, och får be min kära sambo att hjälpa mig varje kväll. Jag känner mig som en gammal tjatkärring på 65!

Jag var en självständig tjej som klarade mig själv, var ständigt på resor och hade alltid nya projekt på gång.
Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri.

TEMA om att utmana

”Gör det då! Slå mig din falske fan!” Hon pekade på kinden medan ögonen kneps ihop till smala springor. Hela hennes kropp var hotande framåtlutad . ”Du törs inte din jävla idiot. Du är sååååå…” Kvinnan som hette Annika hann aldrig avsluta meningen innan första slaget föll. När hon fallit omkull fortsatte han misshandeln genom att sparka henne i magen och stampa på hennes ena hand. ”Där får du, och där. Och där” Svetten lackade från Sebastians panna och i huvudet var det bara svart. Han ville döda figuren som låg framför honom. Inga namn existerade, inga ansikten…bara svart.
När hennes ansikte antog en blodmassefylld blågul färg slutade han, och föll gråtande ner i soffan i rummet.

Så många gånger som han varit i den här situationen, så många gånger som hon utmanat honom. Vinglande och hög av drogerna hon tagit. Det enda den lilla pojken velat var att få en smekning, en klapp på kinden eller en kram, men modern hade skjutit honom åt sidan i jakt på mer knark eller sprit. Sebastian snyftade till och kröp ihop i fosterställning. När hulkandet slutade tittade han försiktigt på den sorgliga figuren som låg på golvet.
Hennes kläder luktade illa och det en gång så vackra håret var tovigt och skitigt.

Sebastian gick fram till henne , satte sig på knä och tog hennes blodiga huvud i sitt knä. Med tårarna rinnande smekte han hennes kind som började bli lilablå ”Förlåt mamma, jag älskar ju dig! Förlåt!” Annika hade vaknat till och genom drogdimman uppfattade hon smärta och att hon låg i någons knä. Med sluddrande läppar försökte hon prata, men blodet gjorde att orden nästan försvann. ”Vem fan är du?” sade hon till slut och försökte resa sig upp, men kunde inte. Sebastian drog med handen över sina ögon för att få bort tårarna ”Jag är Sebastian, din son. Kommer du inte ihåg mig?” Han drog bort håret från ansiktet för att visa det. ”Känner du inte igen mig?” Annika skakade sakta på huvudet, och svimmade sedan av.

Han gick mumlande till telefonen ”Jag skulle ha ringt socialen för länge sedan, men vem skulle då skött om mig? Var skulle jag bott?” Sebastian slog siffrorna han slagit så många gånger förut, men den här gången väntade han tills någon svarade, och med sin tunna barnaröst sade han ”Hej! Är det polisen? Jag heter Sebastian och bor på Vattugränd 3 med min mamma. Hon måste till sjukhus, nu direkt. Jag måste få hjälp!Snälla!"

TEMA långsint

Jag är inte långsint
Men en del av böckerna du tog var mina
Vasen du slängde i golvet innan du drog var ett minne av en vän
Soffan du hämtade hade vi ju faktiskt köpt tillsammans
Skivan du lämnade kvar var repig och ful
Min själ är söndertrasad av vissheten om vad du gjort
Dessutom vägrar mitt hjärta att läka trots år som gått
Jag är inte långsint
Jag är bara oförmögen att glömma

TEMA tid

Vaknandet av små fötter som tassar in i vårt sovrum fyller mitt hjärta och sinne med glädje
De kommer med kalla händer och fötter som kryper in
Små pussar som bjuds
Kramar som delas ut till oss båda
En smal liten arm läggs över mitt bröst
Lena barnaben med blåmärken och revor läggs över mina ben
Små naglar som krockat med en dörr vill gärna riva
Tiden med er är ljuvlig och alltför kort barnen mina

När ni vaknar igen blir det full fart i huset
Någon som gråter över en tagen legobit
En som kryper på bordets mitt när bror rycker in och rycker honom bort, det blir grin
Någon ropar högt från toa att nu är det dags
En tallrik far i golvet och går i kras när det skall dukas
Yoghurt över hela tröjan
Det gråts här, det grälas där
Skratten ekar i huset

Efter dagislämning och skoldags åker vi hem minstingen och jag
Så liten, men ändå stor att han tar av och på sig sina skor
Han kravlar sig upp på allt han kan
Drar isär och trär ihop alla saker som går
Smeker för att i nästa sekund slå
Jag pussar hans nacke och kind så ofta det går
Snusar in hans doft för att aldrig glömma
Smeker honom på kinden där det finns spår av tårar ibland
Med stark vilja och nävar med stor kraft
Träder han snart in i dagisets rike

Min tid som småbarnsmamma lider mot sitt slut och jag, ja jag skall i arbetslivet ut.

TEMA att ha tråkigt

”Pang!” där smällde bildörren igen så att rutorna skallrade. Jag kunde höra min mans röst eka i luften. ”Måste du alltid smälla igen dörren så hårt!” sedan muttrade han och stängde sin dörr försiktigt.
Men nu var han inte med i bilen och dörrarna åkte igen med ordentliga smällar en efter en.
Sonen hade precis börjat på 6-årsverksamheten och gick lite osäkert, men samtidigt förväntansfullt genom grinden som han precis haspat av. Ja, för vi hade turen att få in honom på vår lilla landsortsskola som bara tar ca 30 elever och ligger ca 1 km från vårt hus. I hans klass är de sex stycken pojkar.
Idag sprang de äldre omkring helt vilda och lekte i den gammeldags äppelträdsfyllda trädgården, men dessvärre var de alla beväpnade med stora träpåkar och avslagna bandyklubbor. Jag tittade förskräckt på scenen och i min hjärna tänkte jag ”Hur i all världen är det möjligt att det här tillåts?”
Jag sade ingenting till lärarna alltför chockad för att ta in vad jag såg., och lämnade min son efter att han plitat in ett streck på papperet som visade vilka som var där, eller gått hem, sedan for jag hem.
Vid infarten hemma stod en utav de andra pojkarnas mamma och var uppbragt över det hon sett.
”De har väl tråkigt och vill hitta på någonting, men vad sjutton tänker lärarna på?” sade hon och drog om och om igen med handen över sin korta page. Jag vaknar äntligen till och blir plötsligt enormt driftig.
”Jag kollar efter rektorns telefonnummer och ringer honom, om han inte svarar så skickar jag ett mejl. Fungerar inte det så får vi skriva en insändare i kommuntidningen.” Madeleine tittar på mig i några sekunder och säger sedan ”Okey, ring mig när du hittat hans nummer så ringer jag och jagar honom också. Det här är oacceptabelt. Min son vågade inte gå in på skolgården imorse när han såg dem hytta med påkarna.” Hon stängde dörren med en smäll och for med en rivstart därifrån.
När jag kommit in genom ytterdörren satte jag på datorn och efter lite segande klickade jag mig fram till sidan jag sökte. Naturligtvis var det bara en telefonsvarare i andra änden, så jag uppgav mitt nummer och bad honom ringa mig.
Jag tänkte tillbaks till när jag själv var liten, och vad som gällde på skolgården då. För en sak var säker en olycka skulle ända den här leken säkert som amen i kyrkan. Ilskan över personalens nonchalans började rinna av mig, och deras svar på varför detta hände blev bara löjligt. När Madeleine hade ifrågasatt barnens lek sade personalen att elevrådet bestämt att det var okey och att de gjorde det med eget ansvar. (men hallå, hur mycket ansvar kan en andraklassare ha? Och förresten består elevrådet av småbarn)
Nåväl, på eftermiddagen ringde rektorn och sade att ”pojkar är ju pojkar, och de måste få leka. Jag skall kolla med ledarna vad som händer där ute. Jag har ju ingen riktig koll.” Vi sade hejdå, och jag for till skolan för att plocka upp min lille son.
Hans kompis följde med hem ett tag för att senare hämtas av sin kära mamma.
Då tänkte jag för mig själv att vad är mödan värt att lära sitt barn att inte slåss med tillhyggen, och att han skall vara snäll mot andra när skolans regler direkt kullkastar allt han lärt sig. Resultatet blir en förvirrad unge som inte vet vem han skall lyssna på, och hur han skall bete sig.
Ja en sak är säker, som förälder har man aldrig en tråkig stund.