TEMA Något oviktigt

”Nja…inget speciellt…” Orden är långsamma och dröjande. Den lilla flickans händer rör sig oupphörligen bakom ryggen i cirklande rörelser. Fötterna kan knappt stå stilla och för en oinvigd kan det se ut som om hon är kissnödig. Sandalerna på fötterna är rosa, men har mer och mer antagit en grå färg av allt damm som finns på gården. ”Nå Lisa, berätta nu. Vad sade mannen till dig?” Lisa tittade med sina klarblå stora ögon på dagisfröken och skakade på huvudet. ”Du vet att man inte får prata med främmande. Varför gick du fram till staketet?” Kvinnan satte sig på huk framför den lilla bångstyriga flickan och lade händerna på varsin sida av huvudet för att låsa hennes blick. ”Varför?”

Lisa lade sina händer på frökens och försökte bända loss dem.

Fattade hon inte att de hade en hemlis Lisa och mannen som presenterat sig som Lars. ”Om du följer med mig till bilen så skall jag visa dig min nya hundvalp Zorro. Har du hund?” Flickan hade skakat på huvudet och steg för steg vågat sig fram till staketet medan mammans ord ringde i huvudet. ”Du får inte prata med främlingar gumman, aldrig!” Lisa hade precis bestämt sig för att kravla över staketet och följa med Lars när dagisfröken ropade högt och panikslaget på henne. Nu stod hon här framför henne och var mycket förargad. Mannen hade springande flytt från platsen och kastat sig in i sin bil och kört därifrån.
”Lisa, jag måste ringa till din mamma och berätta att du inte lyder oss. Förstår du hur dumt du betett dig? Man får aldrig, aldrig, aldrig prata med främmande människor. Alla är inte snälla förstår du.”

Karin torkade svetten från ansiktet, och hjärtat som panikartat stormat iväg i kroppen när hon såg Lisa och den mystiske mannen prata lugnade sakta ned sig.
Det var den fjärde incidenten den här veckan och Karin funderade allvarligt på att byta yrke. Att ha ansvar för småbarn kändes alltför stort när samhället vägrade stänga in sjuka människor som vägrade ta ansvar för sina handlingar. Hon visste alltför väl vad den främmande mannen ville göra med Lisa, och tackade gudarna för att hon lytt sin intuition och tittat bakom huset.

När mamma hämtade Lisa på kvällen berättade Karin vad som hänt och frågade sedan om igen den lilla flickan vad han velat. Med munnen som ett rakt streck och fötterna pekande in mot varandra tittade Lisa stint i backen och vägrade svara.

Aldrig, aldrig att hon talade om att Lars skulle visa henne sin hundvalp, för då skulle fröken säkert stoppa Lisa från att gå ut till honom imorgon. För han lovade att komma tillbaka nästa dag.

TEMA Dagdrömmar

Zabine stirrade länge rätt in i väggen medan tankarna for i ett oorganiserat kaos i huvudet. ”Gumman, vill du ha mer yoghurt?” Mammans röst trängde knappt in i den lilla flickans konstruerade fantasivärld och bilderna hon hade framför sina oseende ögon stannade kvar en stund innan de långsamt försvann. Den lilla handen lades av misstag i den vita massan som innehöll ett och annat från fruktriket och hon hoppade till av förskräckelse när känslan av kyla etablerade sig till hjärnans känslocentrum. ”Zabine? Nej men vad gör du? Akta din fina klänning. Kom så skall jag torka av dig.”

Som en zombie räckte flickan fram handen och lät mamman torka bort yoghurten som täckte samtliga fingrar. Den vackra dagdrömmen hon nyss ramlat ur handlade som alltid om prinsessor och drakar.
Idag var Zabine i sin egen lilla värld en vacker prinsessa som likt Törnrosa fallit i hundraårig sömn, men i hennes fantasi blev alla sovande istället levande döda och gick omkring famlandes i luften. Storebrorsan hade i smyg visat sin film Frankenstein och rysande av spänning och olust hade barnen suttit hopkrupna tätt intill varandra i soffan med kudden nära ansiktet redo att användas.

I Zabines hjärna vävdes filmen ihop med tankarna om prinsessor och skapade livliga dagdrömmerier som hon inte ville tas ur. ”Zabine! Vakna upp nu!” Mamman skakade försiktigt på sin dotter och vände sig samtidigt till pappan i familjen. ”Jag förstår inte varför hon gör så här. Ögonen liksom försvinner. Titta på henne. Undrar om vi skall uppsöka en läkare?” Oron späddes på av att Zabine natt efter natt kom gråtande till föräldrarnas säng med orden. ”Han tar mig mamma, han tar mig.”

Pappa Bertil tittade på dottern och skrattade till ”Det är ingen fara, jag var likadan som barn. En riktig liten drömmare som höll mig ifrån andra barns lek. Ja, jag levde i min egen lilla värld. Vänta så skall du se att det försvinner. En vacker dag är hon sitt vanliga spralliga jag igen. Förresten så är hon ju inte alltid så här.”
Han stoppade ned ytterligare en skiva i brödrosten och tryckte ned den lilla vita plastspaken. ”Vill du ha bröd Zabine?” Pappan lade sin ena hand på dotterns huvud. ”Gumman? Vill du ha mer bröd?”

Plötsligt spratt flickan till och de dimmiga ögonen klarnade. ”Mm pappa jag är jättehungrig. Pappa? Kan inte du läsa en bok för mig ikväll?” Han tittade på sin dotter och kände något varmt i hjärtat. Det ovala ansiktet hade fortfarande det lilla barnets rundhet kvar, men man kunde ana ett vackert kvinnligt ansikte med höga kindknotor och mandelformade livliga ögon. Håret som en gång varit lockigt hade antagit en något slätare form, och den guldbruna färgen hade blivit nästan svart. ”Vet du hjärtat, det är nog precis det jag skall göra. Du och jag skall läsa en bok om en pojke som skrev dagbok om sina tankar. Han var faktiskt inte alls mycket äldre än dig. Ät upp maten nu så kryper vi i säng.”

När Zabine ätit klart ställde hon tallriken på diskbänken och gick till badrummet för att borsta tänderna. Blicken fastnade i spegeln och handen med borsten sjönk långsamt ned mot handfatet. En klick skum föll ned på klänningen och skapade en stor våt fläck. En film spelades upp i hennes inre där hon var hjältinnan och svärdet satt som gjutet i hennes hand. Den elaka häxan förvandlades till drake och spetsades av Zabine. Leende kom hon tillbaka till verkligheten och såg förtvivlad fläcken på bröstet. Med snabba rörelser krängde Zabine av sig kläderna och sprang iväg med dem till tvättkorgen där hon tryckte ned dem längst ned. ”Zabine?” Pappans röst ekade i huset och hon sprang honom till mötes. ”Där är du ju. Kom så lägger vi oss. Bara du och jag…”

En timme senare sov Zabine tungt. Nu existerade inga monster i hennes drömmar. Bara mjuka rosa moln omgivna av vänliga änglar som lekte tafatt.

TEMA Något uppmuntrande

”Ja Emma, ville du något?” Katrin sneglade på klockan som satt på väggen ovanför dörren. Skall den här lektionen aldrig ta slut. Undrar vad Stefan bjuder på för mat ikväll…om det nu blir någon träff. Han har ju undvikit mina frågor på sista tiden. Tänk om Stefan har tröttnat? Jag kanske varit för intensiv? Nä, jag blir nog aldrig gift, hamnar bergis på glasberget och får dö ensam. ”
Fröken?! Snälla kan du hjälpa mig.” Emmas röst tog Katrin tillbaka till nuet, och hon ställde sig på knä bredvid flickans bänk. ”Hur kan det talet plus det här bli så mycket? Jag fattar inte hur de tänker.” Emma tuggade frenetiskt och blåste då och då upp en stor bubbla som varje gång var nära att fastna i hennes hår som hängde fram över ansiktet. Katrin dolde noga sitt missnöje över flickans idoga idisslande och försökte att inte låta alltför irriterad när hon noggrant förklarade principerna i talet. Med ett avslutande och samtidigt frågande ”Okej?!” reste Katrin sig upp och tittade ut över klassen.

De ständiga bråkmakarna Olle och Emil var placerade långt ifrån varandra och kunde inte slå ihop sina ljusa huvuden och hitta på en massa bus som de brukade göra. Med ett leende gick hon till skrivbordet och satte sig ned. ”AJ! Vad i?” På stolen hade någon lagt en massa häftstift med spetsen uppåt, och eftersom Katrin var lite i sin egna lilla värld missade hon det helt och satte sig med en duns på dem. ”VEM?” Katrins röst var fylld av is och ögonen vandrade strängt över de unga ansiktena framför henne. ”VEM? Olle? Emil? Eller var det du Charlie?” Hon gick fram till bänkarna en efter en och spände sina turkosblå ögon i dem. Samtidigt drog hon ut de små stiften som fastnat i rumpan. ”Säger ni inte vem det var blir det kvarsittning för er allihop, och det vill ni ju inte.” Hon hade sänkt rösten några oktaver och nu var den len som en katts päls. ”Nå…?” Hon låtsades borsta bort något från katedern och satte sig med benen i kors på den. ”Det kan ju inte vara så roligt att tillbringa en eftermiddag i en skolsal som är fattig på syre och dessutom fruktansvärt omodern.”

Hon tittade sig runt i rummet och kände något drivande inom sig. ”Vet ni vad? Vi skall göra något riktigt bra idag. Vänta lite…”
Katrin sprang med lätta steg ned till rektor Hansson som satt på sitt rum iklädd sina hornbågade glasögon som säkert hade tjugo år på nacken. ”Hej! Jag undrar en sak? Är det okey om…?” Hon berättade vad hon ville göra och hur det antagligen skulle påverka ungdomarna. ”De blir säkert uppmuntrade att tillbringa mer tid i klassrummet, och kanske, kanske de tycker att projektet är roligt.” Katrin lade huvudet på sned och tittade med bedjande ögon på den äldre mannen som direkt blivit charmad av den lilla lärarinnans framfusighet. ”Ja, ja…det är nog på tiden att något händer. Prata med Jansson, så hjälper han dig.”

En halvtimme senare sprang Katrin tillbaka till klassrummet med två papperskassar fylld av en massa penslar, färgburkar och schabloner. Undrar hur mycket det finns kvar av klassrummet? Grabbarna har säkert stökat runt. Nåja, jag får väl hoppas att det inte är alltför jäkligt.


Som en virvelvind svepte hon in till ungdomarna som tappade hakan alldeles. Håret låg runt det lilla hjärtformade ansiktet som en gloria och ögonen lyste av busighet. ”Ni har fått kvarsittning allihop, och skall tillbringa eftermiddagen med att måla om det här tråkiga stället. Pia, du börjar. Jag vet att du är väldigt skicklig på att teckna. Du får fri framfart på väggarna och jag vill gärna att du samarbetar med Paalo eller Reeza som jag vet målar graffiti.” Paalo reste sig upp och lyfte gapande handen för att protestera, men insåg att det skulle vara bra mycket roligare att måla än att bara sitta och stirra i väggen eller bänken. ”Vad som helst?” Han gick fram till Katrin och greppade en av penslarna hon höll fram. ”Vad sägs om det här?” Paalo ritade med svart tusch en stor erigerad penis på den vita väggen.
Pia rodnade och tittade på Reeza. ”Du kan bättre än så. Jag har sett det du gjort i tunneln.” Katrin log försiktigt mot Reeza. ”Visa oss din talang vännen. Ge oss något vackert, något poetiskt.” Pia greppade en pensel och drog några smala gröna penseldrag som mynnade ut i en röd/gul vacker blomma. ”Bygg på den här.” Hon tog Reezas hand och lade den mot väggen. ”Ge mig ett konstverk som du kan vara stolt över.”
Katrin delade ut penslar till de andra och placerade dem med några meters avstånd runtom i rummet. ”Alla får måla vad de vill, men temat är lycka. Ni får gå när ni anser er klara.”

När klockan ringde tittade ungdomarna på varandra och skakade nästan omärkligt på huvudet. ”Ingen som vill sluta?” Katrin log mot rektorn som kikade in genom dörren. ”Vad tycks?” Han tittade först på Reezas första teckning och sade med hög röst att det såg för jäkligt ut, sedan fortsatte han vandra med blicken över rummet och möttes av gröna rankor fyllda av blommor i olika färger, och stora prunkande träd som gömde små lemurer och papegojor.
När han tittat en stund till såg han den svarta pantern som smygande låg på taket till en koja där ett par satt och kysstes. Fjärilar dansade runt på väggarna och girlanger i olika färger gick i vilda kringelikrokar från den övre till den undre sidan av väggen. Med stora röda bloddrypande färger hade någon av ungdomarna skrivit LOVE. De klara färgerna skrek mot honom. Rummet hade fått en varm atmosfär och eleverna log mot honom i spänd förväntan.

”Tar ni bort det där så är saken klar.” Rektor Hansson pekade mot den erigerade penisen. ”Ni är fantastiska! Vilken konst och vilken lärarinna ni har. Tack Katrin för att du gjort det här, och tack allihop för att ni hjälpt till. Jag tänkte bara tala om att det är dags att låsa skolan för dagen. Ni får gärna fortsätta imorgon.”

Eleverna droppade av en efter en efter att de gett Katrin en kram, och när hon sent omsider kom hem stod tallrikar framdukade på bordet och i sovrummet väntade Stefan lätt irriterad. ”Faan jag trodde aldrig du skulle komma hem. Du har lite kyligt i din lägenhet. Vi kanske skulle flytta ihop så jag kan värma dig?” Katrin lät kläderna glida av ett efter ett och lade sig bredvid honom med ett stort lyckligt leende. ”Jag har målat lycka.”

TEMA Smussla och form

Den envisa signalen från mobiltelefonen trängde sig genom mina drömmar och in i min hjärna som vagt registrerade en barnröst som om och om igen ropade på mig. Med ett ryck tog jag mig halvsovande upp från sängen, och blev yr och illamående. Jag hade smusslat en längre tid med mitt mående för att inte oroa Peter. Försiktigt, försiktigt drog jag mig uppåt igen och svalde kväljningarna som kom. Hela min värld gungade som om jag var på en båt i storm.
Väl på fötter drog jag långsamt på mig jeansen medan jag krampaktigt höll mig i Hampuz spjälsäng som står vid fotändan av vår säng. Razmus kom rusande och tjatade om att han var hungrig. ”Jag vill ha mat NU!” Gungandet eskalerade och jag kände att allt långsamt svartnade, och satte mig på huk en stund med händerna för ansiktet. ”Mamma mår inte bra idag. Kan du duka själv tror du?” Jag tittade på min äldste son med bedjande dimmig blick. ”Ta min hand och hjälp mig upp.”

När jag tagit mig ut till vardagsrummet lade jag mig i soffan. Fötterna placerades högt upp precis som jag blivit lärd av läkarna. Lågt blodtryck lider många av, och det är ju faktiskt nyttigare än att ha högt, men de här stunderna hatar jag. Som småbarnsmor skall jag ju serva dem, inte de mig.

Nåväl, timmarna gick och jag svävade någonstans mellan sömn och verklighet. Så fort jag lyfte huvudet gungade hela världen. Jag hörde barnen hjälpa varandra i köket, och för en gång skull var det inget tjafs vid matbordet.
När klockan blev åtta utan att någonting förändrats ringde jag till skolan och förklarade vad som hänt. ”Jag har fått blodtrycksfall igen och kommer inte upp. Razmus får vara hemma idag.”

Efter några timmar kravlade jag mig stönande av obehag upp och gick på toaletten. Världen gungade inte fullt så mycket längre och jag beslöt mig för att sitta vid bordet med barnen en stund. Illamåendet kom i vågor och jag mindes mitt graviditetsillamående då jag gått med mellanbarnet, vår lilla tjej. Det påminde om det här, men var inte fullt så jäkligt.

En dag senare var det dags igen, och nästa, och nästa.
Till slut insåg jag att läget var ohållbart och berättade vad som hände för Peter. ”Jag har sjösjuka varenda dag och mår pyton.” Han tittade oroligt på mig och tog mina händer i sina. ”Varför har du inte sagt något tidigare? Jag måste ju få veta sådant här. Tänk om du svimmar? Imorgon går du till sjukhuset.” Han reste sig upp under tiden som han pratade och hytte med fingret. De grå ögonen var allvarliga och mellan dem syntes två smala lodräta rynkor. ”Jag lovar.” min röst var dov och jag skämdes för att jag inte talat om att min vanligtvis superpigga figur inte riktigt var i form. ”Jag vet inte vad det här är, men det är en mycket underlig känsla. Som när man kliver av Ålandsbåten och har gunget kvar i benen. Det jobbiga är illamåendet som pågår hela tiden.”
Vi lade oss tätt intill varandra och somnade så.

Nästa dag vaknade jag av telefonen som vanligt, och efter att jag dragit mig upp ur sängen med hjälp av vilja och träsidorna satte jag på mig kläder och for iväg med alla barnen. Beslutsamt satte jag mig sedan i bilen och for till sjukhusets akut.

Läkaren som tog emot tittade förvånat på mig och utbrast. ”10 dagar!? Men…varför har du inte kommit tidigare? Är det inte obehagligt?” Jag skrapade med foten i backen och tittade på honom under lugg. ”Mja, jo, jag har inte kunnat åka hit tidigare eftersom mina barn inte har dagis jämt, sedan trodde ju jag…” En kort paus av eftertänksamhet gjordes där jag i mitt inre funderade på vad jag skulle säga.” Jag trodde att yrseln berodde på blodtrycksfall. Ja det har ju regnat massor, och jag har inte kunnat promenera så mycket som jag brukar. Men…nu…Ja nu tror jag nog inte att det är så.”
Mannen lade handen på min axel och tittade mig i ögonen. ”Vi skall nog hitta rätt på vad det är. Vi börjar med en neurologisk undersökning. Följ mitt finger…släpp inte blicken.”

En timme senare hade jag både stått på ett ben, tryckt pekfingrarna mot näsan, och mycket mer utan att han fått någon rätsida på vad som försiggick i min kropp. ”Nä, jag hittar inget fel. Du får fortsätta hos Öron, näsa hals. Lycka till!”

Ytterligare några timmar senare hade jag fått huvudet vridet både åt höger och vänster iklädd en svart mask, kastats framåt och bakåt i stolen, legat både lågt och högt med huvudet under tiden som jag vänder huvudet snabbt. Men resultatet var lika nedslående där. Inga konstigheter i mina öron hittades och den kristallsjuka som de ville ha till diagnos fick snabbt strykas.

Timmarna tickade rätt snabbt iväg, och tre timmar blev snart till fem. Test efter test gjordes. Blod togs och en infart lämnades kvar ifall att… EKG på EKG gjordes i rädsla att det var något med hjärtat, men det slog så fint. Blodtrycket mättes liggande, sittande och stående.

Till slut lämnades jag ensam i rummet i väntan på blodprovsresultat och läkarnas dom. Uttröttad somnade jag i sorlet av plingande maskiner och pratande människor.

När jag vaknade igen kollade jag klockan och såg att barnen skulle hämtas om exakt en timme. ”Du måste hämta ungarna. Jag är kvar här än.” Peter sade att han skulle hämta dem och frågade om jag fått veta någonting över huvudtaget. ”Nä, läkarna diskuterar mitt fall just nu. Jag ringer dig sedan.”

Precis när jag lagt på luren kommer en ung läkare in. Han pratar snabbt och forcerat, spänner sina ögon i mina och andas knappt mellan orden. ”Vi hittar inget neurologiskt eller något på öronen, men dina blodprover visar att du har få vita blodkroppar gentemot röda. 5 % av Sveriges befolkning lider av det här, och det brukar sitta i tre till fyra veckor i stöten. Börjar du att svimma eller gå in i saker måste du återkomma. Då kan det bli tal om att sätta in pacemaker. Men du skall inte vara orolig, det är nog ingen risk för det. Rör på dig och åk till vårdcentralen för att kolla ditt blod om tio dagar. Ja, jag sjukskriver dig till dess så du kan ta det lugnt. Hoppas att du kryar på dig nu.”

Med dem orden lämnade han mig i det lilla vitmålade iskalla rummet som varit mitt tillhåll under hela dagen. Orden ringde i mig om och om igen. Vadå 5 % av befolkningen? Vadå pacemaker? Hur allvarligt var det här egentligen?
Så snabbt jag kunde tog jag min lekamen till bilen och vidare hemåt för att hämta upp barnen.

Gungandet pågick så fort jag reste mig upp och stannade av då jag lade mig. Men jag lydde läkaren och snörade på mig tennisskorna för att sedan spela fotboll med ungarna och hundarna. Då och då sladdade benen iväg och gungandet i skallen orsakade många underliga fotsteg i jakt på den svartvita bollen.

På kvällen när barnen somnat googlade jag på det läkaren sagt och fann ut att de vita blodkropparna skötte immunförsvaret, och att bristen kunde göra att jag blev sjuk lättare.

Nu väntar jag på att naturen skall hjälpa mig att bli fri eländet i form av tid.

Kärleken till naturen

Vilken förunderlig värld vi lever i. När jag och de två yngsta barnen tar oss till skolan för att hämta Razmus passerar vi ängar fyllda av gräs som vajar med en rörelse snarlik vågorna på havet och maskrostäckta fält där gräset nästan fått ge vika för blommorna.
Höken har gått ned så långt att han nuddar gräsets topp och letar efter möss som modigt vågar sig fram trots att det är ljusan dag.

Jag blir andlös av beundran och måste stanna några minuter för att bara andas in paletten av färger som är framför, bakom och runt mig. Humlorna surrar och luften är fylld av små gråvita nästan genomskinliga fallskärmar av gamla maskrosor som på det sättet vill försöka leva vidare.

Då och då svischar en bil förbi i alldeles för hög fart, för alla vet att polisen bara ytterst sällan kommer hit ut.
Vattnet som syns långt borta är inte längre blåsvart av kyla som i vintras. Solens varma strålar har väckt liv i organismerna som lever där och skapat en skön klarblå nyans som lockar till bad.
De nyplogade fälten har lockat hungriga fåglar som letar mask och insekter, medan den vajande täkten intill blir besprutad av insektsmedel.

När jag hämtat Razmus vänds kosan hemåt och med vagnen överfylld av barn känner jag glädjen över att leva och ha ynnesten att uppleva allt detta i mitt bröst.
Under färden hem berättar jag för nyfikna barnaöron om växter vi passerar och läser samtidigt ur en pekbok som yngste sonen bläddrar i.

TEMA En inbjudan

Dagens tema blev min verklighet för cirka två sekunder sedan.
Jag har sökt till en ettårig filmmanuskurs hos Manuspiloterna som endast tar in 16 sökande per gång, och jag är antagen!!!
Jag har svårt att tänka på något annat, men skall nu försöka sätta mig in i hur man söker studiestöd mm.
Att skriva är mitt liv, och om jag skulle kunna leva på det vore det en dröm som gick i uppfyllelse.
Tack allihop som kommenterar mina skrifter. Skrivpuff har blivit ett beroende som jag behöver varje dag.

Nattfjäril

Jaha, som vanligt sitter jag framåt nattkröken framför min dator och skriver ned ord efter ord som till slut skall bilda en bok. Jag älskar den här stunden av total tystnad när barnen sover och mannen i huset somnat framför teven. Snarkandet från honom når då och då in i mina öron som är stängda för intryck utifrån. Hjärnan går på högvarv och filmen jag ser ovanför datorn triggar mina fantasier. Jag lever i symbios med personen jag skriver om, och även om karaktären då och då ändras följer jag villigt med.
Klockan närmar sig midnatt och eftersom min deadline för dagen brukar vara vid ett skyndar jag på mitt knapptryckande.

TEMA Något sårbart

”Änta på mäj” Med små krumma ben springer Hampuz över den gröna gräsmattan efter sin storasyster som skall till grannfrun och titta på kaninungar. Han har varit där förut, i vintras när snön låg i stora drivor runt husen, men nu har den smält bort och ersatts av mjukt härligt gräs som doftar sommar. De nya sandalerna tjippar lite och han funderar en kort sekund på att ta av dem, men inser att då hinner säkert systern gå ifrån honom. ”Änta Ine!” skriker han igen och försöker febrilt springa ifatt henne.

När de kommer till den smala grusvägen som går genom byn stannar plötsligt Zabine och tittar på brodern. ”Skynda dig, annars går jag själv!” Hon börjar gå igen och missar när brodern far i backen med en hård duns, men hör skriket ackompanjeras av högljudd gråt och modern som kommer rusande och ropar på henne med hög röst. ”Zabine! Lillebror har ramlat. Kan du inte hålla honom i handen istället.” Hon knäböjer vid sonens sida och trycker en servett mot hans mun som är fylld av grus och blod. ”Lilla, lilla hjärtat, hur gick det? Får mamma se? Gapa Hampuz.”
Tveksamt öppnar han gapet lite, lite. Tårarna gör svarta långa slingrande märken på kinderna och de gråa ögonen tittar på mamman i önskan att få tröst. Hon öppnar famnen för minstingen och tar vant fram en servett ur fickan. Den här gången blöder han inte så mycket, men hon tittar noga efter så att inte tänderna fått en smäll. ”Snuttjulle där, du får ta det lugnt på vägen. Att du aldrig lär dig…” Hampuz visar upp handen som fått ett otäckt jack där blod och grus blandats.
”Det blir inga kaniner idag. Vi måste in och tvätta av dig. Har du ont?” Han nickar och räcker upp armarna medan han med låg uppfodrande röst om och om igen vill bli buren. ”Bäja mamma! Bäja!” Skrattande tar hon upp honom, och han trycker sig tätt, tätt intill mamman. ”Ja älkaj dej mamma!” Med en varm känsla i magen och ett hjärta sprängfyllt av kärlek kramar hon hårt om sin lille son och bär in honom i huset. ”Jag älskar dig med gubben.”

Efter lite välling och omplåstring ligger han i soffan och sover. De långa svarta ögonfransarna vilar mot den blåslagna rispade huden och på läppen syns lite torkat blod. Handen vilar på magen tätt ihop med den andra.

TEMA Utanförskap, slutet på historien om Zirita

Kalle och Signe gick in på flygplatsen och tittade på den svarta tavlan som var fylld av olika plan som var på väg in. ”Det ser ut som att Ziritas flight är lite försenad. Skall vi sätta oss på cafe´t? Signe tittade storögt på alla spännande människor som sprang omkring och hörde knappt pappans ord. ”Signe?” Hon nickade med huvudet så att luggen flög. ”Mm kan vi väl. Får jag en glass då pappa? En nogger?” Kalle klappade henne på huvudet och skrattade. ”Klart du får. Nu återstår att se om hon kommer överhuvudtaget. Jag har fortfarande inte fått tag i Jean-Luc.”
Just då ringde telefonen. ”Vänta lite…det är han! ”Ja hallå. Var i helskotta har du hållit hus? Jag har ringt och ringt.” Kalles ansiktsuttryck ändrades på någon sekund från förvånat till frågande vidare till glatt och han lade handen över luren medan han snabbt viskade. ”Zirita kommer!” och sedan fortsatte prata med Jean-Luc. ”Du skall ha oändligt tack för vad du gjort. Jag får kompensera dig när vi ses. Hälsa frugan och ha en bra dag.”
När klockan visade några minuter innan landning reste de sig upp och gick till ankomsthallen.
Zirita kände en iskyla svepa emot sig när dörren öppnades och huttrade till. Hon tittade blygt på flygvärdinnan som lade handen på hennes axel och sade ett lågt tack på knagglig engelska. ”Jag hoppas att du haft en bra resa? Välkommen till Sverige. Följ Alice så tar hon dig till utgången.” Hon pekade på en kvinna i mörkblå kavaj och kjol med en käckt mönstrad sjal knuten runt halsen. Med osäkra steg gick Zirita i den smala gången, och sneglade intresserat på medpassagerarna som gäspande kom halvspringande förbi henne. Hon undrade för sig själv varför de verkade ha så bråttom. Skulle de med en buss? Zirita ökade på stegen och tittade ut genom ett av de små fönstren hon passerade. Ett av planen som stod på backen hade vingarna täckt av något underligt vitt. Utrymmet de gick i svängde plötsligt och en lång trappa dök upp. Zirita backade förskräckt och trampade en bakomvarande kvinna på tårna. ”Aj! Vad gör du? Se upp var du går!” Hon tittade med ögonbrynen hårt hoptryckta på Zirita och spottade fram ord som var främmande för den lilla flickan. ”Akta dig!” Kvinnan sköt henne åt sidan och gick förbi med snabba klapprande steg.
När det lilla mörka huvudet syntes skrek Signe rätt ut av lycka. ”ZIRITA! Du kom! Åh vad jag har längtat!” Hon skyndade sig fram till avspärrningen och sträckte ut händerna mot sin väninna. Ansiktet lyste av lycka och Signe hade svårt att stå stilla.

Zirita hade en känsla av att komma hem. Signe och hennes familj fanns här, och kanske, kanske hon en dag kunde återvända till sitt älskade Thailand när kriget var slut.

TEMA Kulturkrockar och äkta kärlek forts på gårdagens

Resume:
Signe och hennes familj träffade på sin resa i Thailand Zirita som är jämnårig med henne. Efter att i tidningen sett att Ziritas hem blivit förstört blir det stort pådrag efter den lilla flickan som hittas och tas till flygplatsen med jeep för att åka till tryggheten i Sverige. Men något oförutsett inträffar...

”Stopp! Det är förbjudet att åka här!” Soldaten riktade sitt gevär mot Jean-Lucs huvud och drog ihop ansiktet i en grimas som uttryckte skadeglädje. Äntligen en dum turist som de kunde ha lite roligt med. Dagarna vid stationen mitt ute i djungeln var långa och tråkiga intill döden. På tre dagar hade inte en enda människa passerat och männen hade roat sig med att ta droger.
Vinglande slet soldaten upp Jean-Lucs dörr och slet ut honom. Ett skott gick plötsligt av och skrikande av smärta vek sig en av de andra soldaterna dubbel och höll sig för magen.
Jean-Luc tog snabbt fram sin plånbok och visade upp legitimationen plus brevet svärfadern gett honom, sedan pekade han på texten som stod på bilen. ”Jag är fotograf! Titta här!” Soldaten släppte inte Jean-Luc ur sikte med vapnet och spottade på backen. ”Min syster träffade en man av din sort och följde honom hem till hans land. Nu sitter hon i mitt hus med en son som är av annan färg och med huvudet fullt av ert lands sedvänjor. Helt förstörd. Mannen som hon älskade var inget annat än en försupen kvinnomisshandlare som sökte en hushållerska och hora.” Han petade med geväret på mannen framför sig och sade åt honom att ställa sig på knä. ”Fotograf, vad finns att fotografera i vårt land? Det är ju en krigszon, en kaotiskt, vansinnig värld där militären skjuter oskyldiga barn.” Jean-Luc tittade soldaten i ögonen. ”Det är ju just det jag dokumenterar, misären och kriget som pågår bland oskyldiga. Jag skickar alla bilder till världens nyhetsbyråer och de kablar ut det till massmedia. Utan mig syns ni inte.” Han slog ut med händerna. ”Jag älskar Thailand och har mitt hjärta här. Min fru och mina barn är det käraste jag har. Seså lägg ned vapnet nu och låt oss fortsätta. Hjälp din kompis där borta istället.” Jean-Luc nickade åt mannen som kvidande låg på backen. ”Han förblöder om ni inte gör någonting och blir ännu ett oskyldigt offer.” Soldaten sänkte vapnet och tittade på sin kamrat på backen, sedan tittade han på Jean-Luc. ”Kan du hjälpa mitt land?” Ögonen var små och rädda och plötsligt insåg Jean-Luc att mannen framför honom bara var en pojke. Han lade sin hand på pojkens axel och sade allvarligt. ”Jag lovar att göra allt jag kan, allt.”

När de åter igen satt i jeepen lyfte Zirita på filten med ögonen fylld av tårar. ”Jag har aldrig varit så rädd någon gång…Aldrig! Inte ens när mamma och pappa dog. Du är en modig man.” Jean-Luc tittade i backspegeln på flickan och skrattade. ”Jag var rädd jag med, var helt övertygad om att jag skulle dö. Nu får vi hoppas att det är tomt tills flygplatsen.

Hemma i Sverige slog Kalle gång på gång numret till Jean-Lucs telefon, men möttes av samma meddelande. Signe satt på golvet och lekte lite förstrött med amuletten hon hade runt halsen. ”Är, är, är Zirita död?” Ingbritt lade armarna runt sin dotter och vaggade henne. ”Lilla gumman, lilla, lilla gumman. Ensam i fiendeland.” Hon såg den lilla thailändska flickan framför sig och grät.

”Jag åker till flygplatsen och möter upp planet imorgon i alla fall. Det skulle komma klockan tre. Vill du följa med Signe?” Kalle reste sig beslutsamt och log försiktigt mot sin dotter. ”Telefonen kanske gått sönder? De kan ju inte ladda den.” Han lade armen över Signes axlar. ”Du skall se att det löser sig. Ziritas telefon är helt säkert urladdad.

När Jean-Luc och Zirita körde in på flygplatsen möttes de soldater som noga gick igenom deras papper, sedan pratade de sinsemellan och nickade på huvudena. ”Jag vet precis vem du är. Little Joe ringde för någon timme sedan och beredde oss på din ankomst. Vem är hon?” Soldaten pekade på Zirita och såg frågande ut. ”Är hon en vän till dig? Din dotter?” Jean–Luc fann sig snabbt. ”Hon är min kusindotter och skall flyga till Sverige på besök. Apropå det…Vi måste skynda oss. Hälsa Little Joe och tacka.”
Zirita tittade fram mellan sätena. ”Little Joe? Vem är det?” Jean-Luc slog i ratten med handen. ”Vilken kille! Det måste vara soldaten som vi träffade. Jag kan mycket väl tänka mig att han har ett sådant namn.”

Jean-Luc gav henne ett paket med kläder och pengar som hon lade ned i sin lilla handbroderade väska. ”Lycka till nu gumman. Jag kommer aldrig att glömma dig.” Han plockade upp sin kamera. ”Le!” Hon log stort och kramade om honom hårt, hårt. ”Tack! Jag kommer aldrig att glömma dig heller.

En halvtimme senare satt Zirita på planet omgiven av nyfikna flygvärdinnor som överröste henne med mat och dryck.

TEMA Franskt forts. på gårdagens

Signe stod med händerna hårt knutna och såg på sin pappa. ”Svarar hon?” Kalle skakade på huvudet och tittade med sorgsen min på Ingbritt. ”Vad gör vi nu? Hur skall vi…?” Plötsligt hördes en låg röst i luren. ”Zirita.” Han greppade den med båda händerna och viskade till de andra. ”Hon svarade. Jag skall försöka få henne att förstå vad som är på gång. Jean- Luc har lovat att hämta Zirita om det inte blir alltför farligt. ”
”Lilla du, hur är det med dig? Det är Kalle.” På knagglig thailändska förhörde han flickan som just då satt i ett övergivet hus mitt i Bangkok. Militären svepte med jämna mellanrum förbi i sina gröna stora helikoptrar och emellanåt sköt de med sina k-pistar när de tyckte sig se någon.
”Jag är rädd! De tog min moster till en bil och åkte iväg med henne. Jag saknar mamma och pappa…” Höga snyftningar tog överhanden och Kalle hörde paniken i hennes röst. ”Lugn gumman, vi skall försöka hjälpa dig. Exakt var befinner du dig nu?” Zirita grät lågt och snörvlade då och då till. ”Jag är på en gata som heter Bangla Road 45, men det är läskigt här så jag funderar på att gå till nästa hus.”

Kalle satte sig ned och skrev upp allt Zirita berättat. ”Det är jätteviktigt att du INTE går någonstans. En fransos vid namn Jean-Luc kommer till dig. Han kan thailändska och hjälper dig ut från landet. Lova mig att stanna?” Det var tyst en lång stund i luren och det knastrade och hördes thailändska mansröster. ”Zirita?”
Snyftande nickade hon på huvudet och såg i ögonvrån de grå pälsklädda djuren som skrämde henne nästan mer än militären. ”Jag lovar.” Kontakten bröts och Kalle satt med en helt tyst telefon i handen.

”Nu är det bråttom. Jag ringer till Jean-Luc och ger besked. Han var i Bangkok nu för att fotografera militärens härjningar.” Kalle slog ett långt nummer och satt länge och väntade innan han kopplades fram. ”Hej! Kalle Berger här. Flickan finns i nuläget på Bangla Road 45, men verkar skräckslagen. Jag frågade inte om hon var skadad så jag har ingen aning om hur det är med den saken.” Han lyssnade intensivt några minuter och gav ett lättat leende till Ingbritt. ”Du åker nu? Vad glad jag blir. Hon betyder så mycket för vår dotter, och oss naturligtvis. Hör av dig när ni träffas och lycka till.”

Zirita satt länge med luren i sin hand och tårarna blötte ned den rosa displayen. Farbror Kalle var en av pappas vänner och hon litade på honom. Hon var törstig och den lilla magen kurrade intensivt.
Det var mycket länge sedan hon ätit.

Mostern delade med sig av det lilla hon hade hemma och Zirita fick bara med sig några frukter när militären stormade in. Mosterns skrik ekade fortfarande i flickans huvud, och skottet som skjutits efter Zirita hade snuddat hennes öra.

De bara fötterna var blodiga av glasskärvor som legat på gatan hon sprungit på, och hennes vackra gula klänning var söndersliten. Smala bruna axlar tittade fram mellan banden som blivit smutsiga av nedfallande bruk. Håret som mostern konstfärdigt flätat på morgonen var lika perfekt nu som då. Det drog och slet i hårbotten, en svidande känsla som gjorde att hon masserade huvudet med jämna mellanrum för att minska smärtan.

Precis när Zirita gett upp hoppet om att bli räddad och packade ihop sina saker för att fly ifrån de stora råttorna som kommit tätt inpå platsen hörde hon en mansröst ropa hennes namn med en konstig brytning. ”Zirita! Hallå! Det är jag, Jean-Luc.” Hon hörde honom ta sig genom rum för rum och reste sig upp lagom tills han tittade in där hon var. ”Hej! Vad glad jag blir att se dig. Det är väl du som är Zirita? Är ni fler här eller är du ensam?” På klingade thailändska talade han om vem han var och bad henne att lägga sjalen över sitt ansikte. ”Det dammar jättemycket därute, och vi måste försöka ta dig snabbt till flygplatsen.”
Under tiden som Jean-Luc talade lyfte han flickan och bar ut henne till en grön jeep utanför. ”En vän till mig har fixat pass till dig, och i Stockholm väntar dina vänner. Håll tummarna att militären inte fattar misstankar.”

Jean-Luc lade Zirita i baksätet och täckte över henne med en sjabbig mörk filt. ”Förlåt gumman, men det är för vår säkerhet. Ingen får ens se en glimt av dig. Då åker vi dit båda två.” Han hoppade in och startade bilen.
Efter några minuter tittade han på hastighetsmätaren och tryckte på bromsen för att inte se stressad ut. Å andra sidan körde alla som galningar i Thailand och olyckor var vanliga, men då var det oftast motorcyklar och Tuctucs inblandade.
Den stora silvergrå skriften på bilen lyste i det gassande solskenet. Jobbet som fotograf innebar att militären ofta släppte igenom honom utan att söka igenom bilen. Den något sjabbigt klädde mannen i stort skägg var duktig på thailändska och dessutom rolig. Då och då stack han till de unga männen ett cigarrettpaket eller något annat. Han gjorde reportage över hela landet och frun var dotter till en av landets högre tjänstemän.

Helikoptrar svepte över bilen då och då, men lugnades av Jean-Lucs vinkande och fortsatte sitt sökande. Vägspärrarna hade åkts igenom utan problem, och de hade till och med fått i sig lite mat från ett litet kök efter vägen. Zirita hade sovit gott hela resan och musiken fyllde jeepen och omgivningen.

Hemma i Sverige studsade Signe mellan golv och tak av ivrig förväntan. Naglarna blev skarpkantade av det idoga tuggandet och Ingbritt sade inget eftersom hon förstod flickans nervositet. Kalle fick med jämna mellanrum telefonsamtal som vittnade om att resan gick bra. ”De närmar sig flygplatsen.” Han lyssnade på mannen i luren. ”Zirita mår bra och hälsar.” Kalle gick ut på verandan och fortsatte samtalet.
När han återvände till köket var han vit i ansiktet. ”Något hände…Jean-Luc ropade att militären vinkade in honom till sidan och att han måste stanna, sedan hörde jag skottlossning. När jag ringde upp honom sade de att abbonenten inte går att nå.”
Signe sprang fram till sin pappa och slog armarna runt honom. ”Pappa, du måste ringa igen.”

Kapitel 10 i Ja älsker däj ja

Lördagen kom och tjejerna gled in på innestället BZ som låg mitt i stan. Det speciella med det discot var att de sköt undan taket när det blev för varmt därinne. Det var en maffig känsla för tjejerna att dansa under stjärnorna, men tyvärr kunde de inte se dem eftersom allt ljus runtomkring tog bort möjligheten till det. Svalkan gjorde att de kunde dansa hela kvällen utan att avbryta alltför många gånger.
När de satt vid sitt bort var det ett par killar som såg ut att vilja ta kontakt, men inte riktigt vågade. Synd, för en av dem är riktigt söt tänkte Anitha och mötte hans ögonkast några gånger för att inbjuda till kontakt. Efter några timmar reste sig grabbarna upp och lämnade stället efter att killen som kastat lystna blickar mot henne skickat en slängkyss.
Tjejerna tittade skrattande på varandra och ägnade sig åt de stora glasen som var fyllda av glass istället. ”Mums!” Anitha slickade njutningsfullt av skeden som var fylld av glass med chokladsås. ”Vilket ställe det här är. Tänk att kunna äta glass på ett disco. Det har jag aldrig varit med om förut. Har du?” Mia svalde det hon hade i munnen och slickade sig i mungipan. ”Nej, det här var perfekt. Hit tänker jag gå ofta. Apropå gå, det börjar bli sent. Skall vi dra hemåt? Anitha nickade nickade med munnen full av glass och pekade med skeden mot utgången.
De reste sig och gick till garderoben för att hämta sina jackor när de plötsligt blev stoppade av en mycket kraftigt byggd vakt som spärrade deras väg. ”Har ni haft kul?” Han plockade upp några röda papperslappar från sin västficka. ”Här får ni friplåtar till nästa helg. Varsågoda!” Han skyndade vidare in mot dansgolvet för att kolla av sina besökare, och tjejerna hann inte säga tack innan de såg ryggen på honom.
Klockan hade blivit tre, och discjockeyn spelade tryckare. Mia puttade Anitha i ryggen för att hon skulle skynda sig innan alla andra kom. Med stapplande klackar tog de sig nedför trappan och fick sina jackor för att sedan gå ut i kylan.

Isvindar ven runt husknutarna och Anitha huttrade till. ”Fasiken vad urrigt det är. Blir det inte vår snart? Ni har så förbannat kallt här i Stockholm. Det går liksom in i märgen, en konstig rå kyla.” Mia skrattade till och drog sin kappa tätare runt kroppen. ”Ja, nu får det bli sommar. Eller i varje fall vår. Nä nu måste jag springa. Jag ser att min buss kommer där.” Hon pekade mot en röd buss som stånkande tog sig uppför backen till krönet där de stod. Efter en snabb kram skildes de åt. ”Tack för en supertrevlig kväll. Det här måste vi göra om.” Med stelfrusna tår tog sig Anitha till sin busstation och hoppade på sin buss. Hon nickade till med jämna mellanrum, men lyckades hålla sig vaken tills det var dags att kliva av.

På måndagen kom Erik tillbaka från sin ledighet, och han log sitt lite mystiska, charmiga leende som gav Anitha gelé i knäna. Han talade lite försiktigt om att hon kunde flytta in till honom. ”Du får ju naturligtvis eget rum…” Erik tvekade några sekunder innan han fortsatte. ”Vi kan åka tillsammans till jobbet då. Jag kan styra så att mina tider synkar dina.” Han tog tag i Anithas händer och höll dem i sina några sekunder. ”Jag skulle kunna fixa frukost till dig varje morgon.” Eriks ögon gnistrade och glimmade av bus och hon blev full i skratt. Han flirtar med mig. Anitha myste över uppmärksamheten och tittade honom skyggt i ögonen. ”Nja, jag, jag…” Jag stammar som en nyförälskad femtonåring tänkte hon och rodnade ännu mer. ”Det, det, det skulle nog vara jättemysigt, men, men…” Gud så pinsamt det här är. Anitha visste inte vad hon skulle säga. Jo det är så här. Jag är lite tänd på dig och det är nog inte så bra när man skall bo sambo som kompisar. Du är så läcker att jag bara vill äta upp dig, men du har lite dåligt rykte grabben och dessutom är du rökare. Hon log för sig själv när tankarna for iväg i huvudet.
Till slut blev tystnaden pinsam, och Anitha gick ifrån honom med orden. ”Vi får väl se, men tack för erbjudandet.” Stolt över sig själv att hon vågat säga någonting över huvud taget.

Det var dags att åka hemåt till Söderhamn och Anitha ringde till sina föräldrar för att förbereda dem på sin ankomst. Tågbiljetterna fick hon gratis av Söderhamns kommun eftersom hennes ålder varit så låg när hon flyttade. ”Skall du komma hem? Vad glad jag blir!” Mamma Inger ropade till pappan att dottern var på hemgång. Föräldrarna blev jätteglada, de saknade sin flicka och var många gånger oroliga för dottern.

För även om mamman och Anitha bråkade så var de inte långsinta. Allt handlade egentligen om att hon och systern blivit uppfostrade av Inger att vara självständiga. Något som mamman haft stora problem med när hon själv varit liten. Som förälder jobbade hon hårt på att få sina barn trygga och självgående. Att sedan som Anitha bli tvingad till att bo hemma igen och gå efter deras regler det hade blivit för mycket för henne. Hon ville hela tiden slå bojorna fria igen, gå och komma som hon ville utan frågor. Nu kunde Anitha träffa sin mamma under normala omständigheter.


På fredagsnatten var det galej igen!
Den här gången gick de in gratis med hjälp av fribiljetterna hon fått tidigare. Anitha och hennes väninna Kajsa blev direkt inspanade av en kille som kom fram och presenterade sig. Efter lite snack förstod de att han nog bara var ute efter en sak, men de pratade med honom hela kvällen och blev till slut presenterade för ett par tjejkompisar till honom. Förvånat upptäcker Anitha att det är hennes gamla arbetspolare från Gävle som sitter där. De tjattrade på som sjutton och smet efter ett tag från Micke som han hette.
Anitha berättar om Erik som jobbar på Metrobutiken där hon jobbar, och får om igen höra att han är en liten Don Juan som hoppar i säng med olika tjejer varje helg. ”Honom har jag hört talas om. Han kallas för Vallentunas hoppa på tjej kille.” Anitha himlar med ögonen ”Vilken otur, men han är söt att se på.” Hon möts av de andras gapskratt. ”Håll dig undan från honom. Han sårar dig bara.” Eva lägger sin hand på Anithas axel. ”Men han är jäkligt charmig!” säger Elin och skrattar igen. Gänget splittras inte förrän framåt stängningsdags. Nattbussen hem är full av tjoande och skrikande ungdomar i varierande åldrar och varenda sittplats är upptagen.
Anitha får stå hela vägen och är beredd att ge en miljon för en säng när hon äntligen ser sitt hus.

Lördagsnatten hamnade tjejerna på en privat fest i Täby som urartar med slagsmål och sönderslagna möbler. Tjejerna tog besvikna en taxi hemåt istället och Anitha var hemma redan klockan elva.

När hon tidigt på söndagsmorgonen satt på tåget hem kilade det runt en massa tankar i huvudet. Kommer jag att träffa Kase? För naturligtvis måste jag träffa mina gamla väninnor och röja runt lite på stan. Annars får jag nog lappsjuka av att bara vara hemma och inte göra något speciellt. Kanske Kase åker runt i sin bil utanför discot, eller till och med kommer in?? Han brukar dyka upp när jag minst anar det. Lite som gubben i lådan.

Lillasyster Monica mötte henne vid tågstationen, och de babblade i ett om allt som hänt både i Stockholm och där hemma. Efter cirka tjugo minuters färd åkte de in på gårdsplanen.
Det första Anitha gjorde när hon hoppade ur bilen var att ropa till sig sin katt Jesper, och kela med honom. Gud vad jag har saknat den här lille rackaren. Han var tovig i pälsen som sjutton och behövde en riktig omgång med borste och kam. ”Jag tar hand om dig sedan.” sade hon och släppte iväg den svarta katten.
Det blev stora kramkalaset när de kom in, men en timme senare var allt som vanligt. Föräldrarna gick ut och jobbade med något på gården. På en bondgård finns det ju alltid göra.
Anitha ringde till sina väninnor, och de bestämde att de skulle ses och hitta på någonting. Hon gick ut till föräldrarna för att fråga om det gick att låna föräldrarnas bil, men det ville de inte vara med om. ”Du har ju nyss kommit hem, måste du ränna iväg direkt?” sade hennes pappa besviket. ”Nej, nej det finns buss som åker in. Den får du ta” sade mamman.
Arg slängde Anitha snabbt på sig kläder, och sprang ut till bussen som skulle komma om bara några minuter. Missade hon den var det kört! Sista bussen för dagen gick NU! Om igen kände Anitha att det varit så himla rätt att ha flyttat ifrån det här stöket. Visst man kunde ju lifta till stan, men det fanns ju faktiskt risker med det. Ändå var det just det Anitha gjort massor av gånger. Ibland fick hon gå rätt långt innan någon stannade. Sååå skönt att slippa det här! Det gamla vanliga panoramat gled förbi fönstret och halvsovande satt Anitha och tittade ut.

Vid busstationen blev hon mött av sin kompis Maria, och de satt och gaggade i flera timmar tills Anitha slutligen måste fara hem med sista bussen som gick vid tre. De hade pratat om killar, jobb och att Maria kanske eventuellt skulle flytta hon med. ”Jag skall fundera…det är så osäkert, och…helst vill jag bo här.” Hon drog det tjocka håret bakom örat och vred munnen i en mycket speciell min som de andra kallade Maria-minen. ”Det vore jättekul om du också kom. Det är lite ensamt.” Anitha såg lite moloken ut, men ljusnade snabbt upp och lade till. ”Det finns så mycket roligt att göra där borta. Det är ett helt annat liv. Här i Söderhamn är det verkligen dött. Allrahelst på vintrarna.”
Plötsligt körde bussen in på hållplatsen och Anitha gav Maria en hård kram och rusade dit. ”Vi hörs! Sköt om dig!”

Väl hemma tog hon itu med att reda ut alla hemska tovor på Jesper, och passade på att ligga och mysa med honom. En katt kunde Anitha inte skaffa förrän det fanns ett fast boende, och Jesper var en utekatt nu så han kunde inte flytta med. Kurrande gned han sig mot henne och dreglade.

Egentligen hade mycket lämnats bakom henne. Katterna, vännerna, familjen, livet med skog och natur och lite grand sved det i hjärttrakten när Anitha tänkte på allt hon missade därhemma. Familjen blev lite främmande. Deras vardag var så annorlunda mot hennes turbulenta dagar. I storstan levdes ju ett totalt annorlunda liv.
En telefonsignal fick Anitha att rycka till och Jesper slank snabbt iväg in under sängen. ”Östlund.” Hon ritade på anteckningsblocket som låg vid telefonen. Hjärtan blandades med romber och pilar. ”Hejsan! Det är Ante. Jag tänkte fråga om du har lust att följa med på mc-semester?” Anitha var tveksam, men samtidigt intresserad. ”Är det okej om jag funderar lite på det? Jag vet faktiskt inte ens när jag får semester. Vi kan väl höras om några dagar?” Ante tyckte det var helt okej och efter att de talat lite om Stockholms uteliv och Antes liv i Örebro sade de hejdå och lade på.

På natten kröp Anitha ned i sängen och hade Jesper tätt, tätt intill sig. Den svarta långhåriga katten låg och kurrade av välbehag hela natten.

Dagen efter skulle föräldrarna på utlandssemester ”Hejdå, sköt om er nu! Hjälp Monica med djuren är du snäll. Vi är snart hemma igen.” De for iväg med sina vänner som kommit för att hämta dem.
Anitha och Monica hjälptes åt med djuren i ladugården, sedan packade hon ryggsäcken och for till järnvägsstationen för vidare färd till Stockholm. En urtråkig färd med tråkiga människor i kupe`n. De flesta satt och sov eller läste hela resan.

Tillbaka i huset var det bara att packa upp alla kläder hon hämtat. Så skönt att vara här igen tänkte Anitha och somnade.

Dagarna kom och gick i varandra och hon tillbringade mesta fritiden framför teven livligt språkande med Kenneth. Tyvärr rökte han som en skorsten så det fanns alltid en tjock dimma av rök i vardagsrummet som också tog sig in i hennes sovrum.
Ibland undvek Anitha att gå in i vardagsrummet eftersom det blev jobbigt.
Hon sökte efter lägenhet igen, men det verkade lönlöst. Alla objekt blev uthyrda till någon annan eller var riktiga råtthål. Dessutom skulle ju lägenhetsförmedlaren ha pengar, och det blev till sist dyrt.

Men en dag hände något...

Tema linjal forts. på gårdagens

Snyftande lösgjorde sig Signe ur sina föräldrars famn och tittade på sin dator. ”Mamma, pappa titta! Kan det vara från Zirita?” Hon satte sig på den cerisrosa stolen och klickade sig fram till meddelandet som hon läste högt. ”Hej! Jag bor hos min moster, men vi måste fly för militären är på väg. Mamma och pappa klarade sig inte, men vi hinner inte begrava dem. Saknar dig! Hör av mig senare.
Signes ögon var fortfarande sorgsna, men blicken hade ljusnat och ett svagt leende syntes. ”Åh, vad glad jag blir! Men stackars Zirita som inte har några föräldrar mer.” Ingbritt tog sin lilla dotter i famnen. ”Älskade, älskade du. Vad glad jag är för att vi bor i Sverige.” Hon vände sig till Kalle som loggade ut från datorn och stängde av den. ”Vi går ned och äter. Jag skall kolla med några jag känner om vi kan få hit Zirita. Ja jag lovar inget, men kanske…” Det sista sade han så tyst att inte dottern hörde det.

Det var med blandade känslor som familjen satte sig vid matbordet. Signe var inte sitt vanliga pladdriga jag och de andra kände en stor sorg i hjärtat. ”Leo var en duktig man. Jag är glad över att vi träffade honom.” Ingbritt tittade på sin man och slog ut med händerna i en hjälplös gest. ”Varför måste det finnas krig? Varför kan inte människor leva tillsammans i harmoni? Vad är det för värld som Signe kommer att växa upp i? Så mycket ondska.” Kalle lade handen över hennes och drog upp axlarna. ”Lilla du, jag vet inte varför det blir så här. De är ju vuxna män som inte kan samsas och ibland har svårt att se saker från flera håll. Oskyldiga får sätta livet till och tyvärr även barn. Men jag är glad att Zirita lever. Du skall se att det löser sig.” Signe satte sig tätt intill sin pappa och höll hans arm hårt, hårt. ”Pappa? Blir det krig här med? För våran fröken har sagt att våra polikter bråkar.” Kalle tittade en lång stund på sin dotter med oförstående min, sedan ljusnade han upp och skrattade till. ”Politiker menar du va? Nej du, jag tror inte att det är någon fara. De där gubbarna tjafsar om småsaker.” Signe tittade på sin pappa med mycket allvarlig min. ”Jag är rädd.” Hon huttrade till och gled in i sin pappas öppna famn.

På kvällen sms:ade och mejlade Kalle till några vänner som kände några andra män som kunde bistå med råd. För varje samtal flyttades en vit linjal nedåt på listan av namn. De runda glasögonen föll ideligen fram på nästippen, och till slut tog han irriterat av sig dem och böjde till den tunna bågen som gick över öronen. Kalle tittade på klockan och såg att den dansat iväg till tolv. Det var dags att sova. Snart skulle det visa sig om allt hans jobb gett något resultat. Motvilligt stängde han av datorn och lade mobilen på köksbordet för att med långsamma nästan smygande steg gå upp till Ingbritt och glida ned under täcket. ”Kunde de hjälpa oss?” Hon lade armen över hans mage och lade sig tätt intill. Kalle hummade och lät sin ena hand ligga på hennes. ”Vi får se imorgon. Sov nu.” Ingbritt viskade ut i tomma luften. ”Jag älskar dig.” Han rörde lite på sig och mumlade sömndrucket. ”Detsamma.”

Dagen efter startade en ringcirkus utan dess like. Massmedia hade fått nys på att Kalle skulle försöka få hem Zirita till sig och ville ha närmare besked av honom. Okända människor ville bidra med pengar och organisationer ville skriva avtal med honom om att få ha historien i sin reklam. ”Men snälla rara ni. Det är ju inte ens säkert att vi kan få hit flickan.” Han tittade på sin fru med panik i blicken. Vad var det han hade startat. Projektet började gå helt ur händerna på honom och hans medhjälpare bad att få slippa bli intervjuade. Det var förvisso en av dem som tipsat tidningarna, men han hade ingen lust att agera frontperson. När dagen nått till ända hade Kalle ont i händerna av allt hållande i telefonluren. Ingbritt kom in i rummet med Signe vid sin sida. ”Vad tror du? Kan vi överhuvudtaget få kontakt med Zirita?” Plötsligt klappade dottern händerna och hoppade runt, runt. ”Jag har det! Hon har ju en mobiltelefon! Den fungerar säkert.” Hon sprang upp till rummet och hämtade en skrynklig rosa lapp som det stod en massa siffror på. Kalle plockade fram sin mobil ur fickan och knappade sakta in dem en efter en och höll andan. Skulle det lyckas? Signal efter signal gick fram…

Ja älsker däj ja kapitel 9

Telefonen ringde och Anitha hörde att någon svarade. En snabb blick på klockan visade att det var två timmar kvar innan de skulle åka. Vilken lång tid det tog att ta mig hem inatt. Jag är dödstrött! Det var inte många timmars sömn hon fått innan det var dags att kliva upp och packa det sista. En hård knackning på Anithas rumsdörr avbröt hennes tankar. ”Du har telefon.” Mannen stängde dörren med en smäll. I luren hade Anitha sin släkting Mia som bad om ursäkt för att hon inte hört av sig. ”Förlåt gumman, jag har faktiskt tappat bort ditt nummer. Letade som en galning igår när jag skulle ringa och berätta att jag inte kunde ses, men det var puts väck! Idag gick jag igenom telefonkatalogen och hittade din hyresvärds nummer. Vilken tur att han har ett så udda efternamn. Vad gjorde du igår? Var du hemma?” Anitha berättade om sin kväll och de avslutade samtalet med ett löfte om en träff senare. Mannen svepte då och då förbi henne i hallen som för att hålla koll på hur mycket hon pratade, men sade ingenting. Ett bistert uttryck fanns i hans ansikte och när hon plockade upp telefonluren igen för att ringa till sina föräldrar knep han ihop läpparna till ett smalt streck. Om och om igen drog mannen med handen över sitt gråsprängda hår och muttrade något ohörbart för sig själv. Efter några signaler svarade mamman. ”Hej! Jag skall fatta mig kort för min hyresvärd blir sur annars.” Anitha viskade det sista när hon hörde att han stökade i köket. ”Jag skall flytta igen.” Hon hörde Inger dra efter andan som att hon laddade för en diskussion. ”Lugn, jag flyttar lite närmare jobbet. Faktiskt bor tanten nästan granne med Metrobutiken.” Anitha sänkte rösten ytterligare innan hon fortsatte prata. ”Han är konstig mamma. Jag kan inte stanna här, och dessutom får jag eget rum på det andra stället. Jag måste sluta nu för vi skall åka.” Anitha mimade att hon var på väg åt mannen som kommit ut i hallen och pekat ut mot bilen, och avslutade samtalet.
Paavo skjutsade henne till Monika med bilen fylld till bristningsgränsen av resväskor och påsar, och efter ett kort adjö for han iväg.

”Jaha, då var det dags för nästa rum.” Klädesplagg efter klädesplagg packades upp och in i garderoben som snart var överfylld av färgglada tröjor och byxor. Skorna fick stå på garderobens översida och det som inte fick plats hamnade i en påse under sängen. Monica och hennes son Kenneth gjorde allt för att fixa till rummet till henne, och när de var klara hade de faktiskt lyckats göra det alldagliga rummet riktigt gulligt. Här kommer jag nog att trivas tänkte Anitha och tittade efter Monika som gick nedför trappan. Hon gömde dagboken under huvudkudden innan hon följde efter de andra.
”Vill du följa med till Tommys nya lägenhet? Det blir lite ensamt för dig att sitta här alldeles själv.” De stod i hallen när hon kom ned och Monika flyttade nervöst nycklarna i handen från den ena till den andra sidan om och om igen. ”Han bjuder på fika. Stod och bakade bullar när jag ringde.” Hon skrattade till och lade kärleksfullt armen runt sin son som stelt mottog rörelsen. ”Kom igen nu. När var det du skulle på bion med din kompis?” Anitha grubblade på hur hon skulle göra och valde till slut att följa med. ”Vi skall inte ses förrän ikväll, och då är vi ju tillbaka.”

De for iväg till Tommy som blev glatt överraskad av att se Anitha. ”Hej! Vad kul att du kommer.” Han lade sina armar runt henne och tryckte till. ” Ja som du ser bakar jag bullar.” Tröjan var full av vitt mjöl och det hade kommit smör på hans ena kind. Det mörka rufsiga håret stod åt alla håll. Han är ju riktigt söt tänkte hon och borstade instinktivt bort mjöldammet från hans tröja. ”Tack. Sätt dig ned skall du få en. Ni med förresten.” Tommy vände sig till sin mamma och bror som stod i ytterdörren med en massa flyttkartonger. ”Nu skall vi se om det smakar?” Han ställde fram ett fat med nybakta stora bullar och lyfte sedan in kartongerna för att ställa ned dem i köket med texten synlig mot sig. ”Hjälper ni mig att packa upp?”Monika skrattade. ”Det var ju därför vi kom hit. Jag bjöd med Anitha så hon skulle slippa sitta ensam. Hon hjälper säkert också till? Ellerhur?” Anitha nickade med munnen full av bulla.

Det kändes lite underligt att ta i en främmande killes saker och situationen tedde sig lite lustig för Anitha. ”Vart vill du ha de här?” I hennes famn låg t-shirts och kalsonger i en enda röra. ”Följ med här.” Han tog emot kläderna och slängde dem på sängen med urskuldande min. ”Jag tar det sedan när ni åkt.”

De blev kvar hos Tommy i flera timmar och Anitha missade bion som hon och Mia skulle ha gått på. Som tur var hade hon hennes telefonnummer i plånboken och kunde meddela att det blev inställt. ”Vi kan väl ta det en annan dag? Jag hinner inte in tills filmen börjar. Jag hjälper Tommy att packa upp sina saker.” Mia gäspade och drog in efter andan. ”Äh, det gör inget. Jag är skittrött och skall lägga mig tidigt. Vi hörs!”

När de väl återvände till huset var Anitha alltför trött för att göra någonting överhuvudtaget. Det blev sängläge med en bra bok istället. Hon trivdes redan bra och klumpen i magen av oro hade försvunnit.

Måndagen började med en god frukost, sedan gick hon ner till jobbet och blev där tills halv åtta. Det var kallt som attan inne i lokalerna eftersom hantverkarna öppnat nya ingången och den isande vinden fick fritt tillträde . Anitha behövde inte sitta i kassan, men jobbade både i charken och tog fram nya varor i butiken istället. Sida vid sida med Erik stod hon och sålde ost, korv och fisk till kunderna som uppskattade hans flirtande och med lätta steg gick vidare efter att ha spenderat pengar på lite lyxigare varianter av mat.

När Anitha kom hem till sitt nya boende var huset tomt, och hon slötittade på teven i vardagsrummet som fanns mellan sovrummen. Ögonen hade nästan ramlat ihop när hon väcktes av en bildörr som slog igen. Anitha sprang ned och mötte upp Monika som frågade om hon duschat. ”Nej, inte ännu.”Anitha tittade frågande på sin nya hyresvärd ”Hur så?” lade hon nyfiket till. ”Varför undrar du det?” Monika puffade håret med händerna innan hon med snipig mun talade om att Anitha absolut inte fick duscha på övervåningen eftersom det kostar för mycket att dra upp vattnet dit.
När Monika stängt badrumsdörren tog hon Anithas hand i sin och gick till nedervåningen där källardörren drogs upp på vid gavel. ”Kom får du se var du duschar.” Kvinnan ledde henne nedför trapporna.
När de kommit ned i det halvdunkla utrymmet fortsatte Monika längst in i lokalerna med snabba steg. Till slut stannade hon framför en gammal sned duschkabin som för länge sedan borde ha hamnat på tippen. En liten lampa som knappt gav något ljus satt över det blå handfatet som både var sprucket och skitigt. Anitha kände att golvet var iskallt och fasade redan för när hon skulle bli tvungen att gå över det med fuktiga bara fötter. Inom sig svor Anitha om och om igen på att söka med ljus och lykta efter något eget boende så fort hon kunde. Jag har ju kommit ur askan i elden tänkte hon och suckade djupt. Monica sade något och Anitha skakade av sig olusten för att lyssna på henne. ”Tänk på att inte använda för mycket vatten, och du MÅSTE komma ihåg att stänga av vattnet under tiden som du tvålar in dig.” Hon betonade ordet måste och spände blicken i sin inneboende.
När de gick uppför källartrappan lipade Anitha bakom ryggen åt Monica.

Dagarna gick i varandra med jobb och att bara vara.

Anitha fick ingen lön från KAS-jobbet på hunddagiset i Söderhamn och ekonomin började tryta. Efter många om och men slog hon en signal till kommunen som förvånat berättar att de inte fått hennes papper. ”Snälla rara du, kan inte du skicka dem omgående. Jag är pank som en kyrkråtta och hundarna pissar snart på mig.” Hon snurrade telefonsladden runt vristen tills sladden hotade att åka ur luren. ”Här är min nya adress.” Kvinnan på kommunkontoret lovade att skynda på ärendet och Anitha avslutade med att önska henne en trevlig dag.

En dag träffade Anitha en bekant nere i city som kände Kase och kunde visa nytagna foton på honom. På bilden hade han kortsnaggat hår och hon kände hur det högg till i magen av längtan. Gud vad jag saknar honom! Bilden satt kvar hela dagen på hennes näthinna och Stockholm kändes inte längre så perfekt.

På kvällen slog hon en signal till sina föräldrar för att berätta vad som hände och för att fråga hur de hade det där hemma. När Anitha lagt på luren var hon helt säker på en sak. Det var inte av längtan till sitt barndomshem som hon ville hem. Mamman hade berättat att de skottade säd ur förrådet för att kärra ut det till en container som skulle hämtas av en bonde som köpt alltihop. Jobb, jobb, jobb…inte en lugn stund. Precis så var det hemma i Hälsingland. Alltid!

En kort stund senare tedde sig livet ljusare igen när Mia och Anitha pratade om att ses till helgen. ”Då ses vi på lördag. Vad kul! Men du tappa inte bort mitt nummer igen. Det var så kymigt att gå ut själv. Jag var jättenervös och tänkte gå hem flera gånger.” Mia skrattade till och berättade att hon satt Anithas nummer i adressboken den här gången. ”En lapp är så himla lätt att tappa bort.” Klockan åtta på lördag vid Åhlens. Hejdå!”
Efter att hon skrivit flera sidor i dagboken plockade Anitha beslutsamt upp alla flyttkorten hon hade hämtat på postkontoret och satte sig ned i köket för att skriva på dem. Det blev en tjock packe som skulle skickas iväg dagen därpå.

På natten låg hon och tänkte på sin älskade Kase, och saknade honom. När Anitha blundade kunde hon förnimma hans doft och höra den hesa rösten säga orden hon älskade att höra. ”Jag älsker däj ja!” på härligt hudikmål.

Ja älsker däj ja kapitel 8

På tisdagen ringer de från SL i Stockholm och vill ha med henne på kurs så att hon skulle bli konduktör. ”Nja, det är inte aktuellt längre.” Anitha ritar på ett kvitto som ligger på bordet. ”Lönen ligger på cirka sextusen i månaden” Mannen tystnar en stund.”Det är bra betalt.” lägger han till. Faaan, vad allt krånglade till sig tänker hon och drar i en test av håret. ”Nåväl, tänk på saken och återkom så snart du kan.” Mannen lägger på utan att vänta på svar. ”Han skulle behöva gå en charmkurs.” säger Anitha högt och ler.

När hon ringer hem och berättar för sina föräldrar vad som har hänt berättar de att lillasysterns extremt stora akvarium som stått i hennes rum har spruckit och läckt vatten på golvet. ”Jag förstår inte att hon kan ha sådan dålig koll. Det värsta är att hela väggen kanske måste bytas. Vi har ingen aning om det runnit ned vatten där med. Typiskt att hon bor på övervåningen. Det kommer att bli en mycket dyr historia det här och jag vet inte om försäkringarna täcker.” Äntligen gjorde mamman en paus i pratandet och Anitha talade om att hon jobbade så mycket att det inte fanns tid att fara hem till dem. ”Jag jobbar mycket helger för det är då man tjänar bra. På vardagarna är det nästan hälften.” Anitha undrar för sig själv om hennes ovilja att åka hem lyser igenom, men känner att hon inte alls har någon lust att åka det där urtråkiga tåget för att sedan få lappsjuka av tråkighet. ”Vi saknar dig. Kan du inte ta ledigt en helg bara?” Anitha avslutar samtalet utan att svara på frågan.

Torsdagen började med att Anitha talade om för sin chef att hon fått erbjudande om ett annat jobb. ”Allvarligt talat. Om du tar det jobbet stryper jag dig! Vi är supernöjda med dig, och vill ha dig kvar här. Du är ju jätteduktig!” Anitha blir glad och kontrar snabbt med orden. ”Kan jag få högre lön då? Om ni nu tycker att jag är så duktig så måste det väl vara värt någonting?” Chefen vrider olustigt på sig som en mask på en krok, och leendet blir lite ansträngt. ”Nja, det är inte så lätt. Det går inte riktigt till så. Vi har vissa regler som vi måste gå efter, men om några månader kanske?” Han lägger sin ena hand på Anithas axel och ler. ”Fasiken, du är en tuff förhandlare. Jag skall prata med min chef för vi gillar dig som sagt var. Jag lovar att göra vad jag kan.”
Lite senare pratar Anitha med Erik som står i charken. Han verkar ju jätterar, men hon är lite blyg och vågar inte säga så mycket. Det blir lite enstavigt. Erik ser bra ut, och har mycket vackra ögon med nästan kolsvarta långa ögonfransar runt sig. Han kikar under lugg på henne och flirtar vilt. ”Du får inte sluta.” Han torkar en bytta som han diskat och ler igen. ”Jag måste gå nu, men vi ses snart.”

Plötsligt hör Anitha att Eivor kommer in i butiken. Hon har med sig sin katt som är en kopia av Jesper som blivit kvar hemma hos föräldrarna. Saknaden är stor, och hon smeker den över huvudet. Erik kommer springande och kelar också med den. I Anithas huvud blixtrar tanken det skulle vara underbart att bli smekt av de fingrarna. Leende fortsätter hon att gulla med katten som kurrande trycker sig mot dem. ”Han gillar dig.” Erik lägger sin hand nära, nära hennes och de grova händerna rör sig taktfast till kurrandet. ”Jag har två katter hemma.” Erik gnuggar örat på katten och busar lite med honom. Anitha känner något tjockt i halsen och saknar Jesper och Sotiz som bor kvar hos föräldrarna. ”Jag har också två, men de är kvar därhemma.”
Den svarta katten tycker att han får för lite uppmärksamhet och lägger sig på rygg med alla benen i vädret, sedan jamar han högt. ”Eivor kommer tillbaka och lyfter in sin katt i buren för att sedan lämna butiken.

På lunchrasten berättar de andra tjejerna att Erik super mycket på helgerna och att han är en riktig flirtkuse som raggar runt rätt mycket. De tittar lite menande på Anitha och frågar om hon är intresserad av honom. Rodnade erkänner Anitha att hon tycker att han är söt, men att hon precis lämnat en liknande kille hemma i Hälsingland som krossat hennes hjärta om och om igen. ”Akta dig för Erik, han är duktig på att krossa flickors hjärtan.” säger Mia och berättar att hon bor tillsammans med honom, men bara som kompis. ”Han är supergo på alla sätt, men obotlig tjejtjusare och otrogen så fort han kan.” fortsätter hon och reser sig upp för att gå. Anitha tackar dem för informationen och går ut till kassan. På väg ut stöter hon på Erik och får ännu ett blixtrande leende som får henne att rodna. ”Hej du!” säger han och lägger sin hand på Anithas axel. ”Allt väl?” Hon tittar honom in i de blågröna ögonen som glittrar av bus och undrar om han hört vad som sagts i lunchrummet. Hur kunde jag vara så oförsiktig tänker Anitha och ler tillbaka. ”Mmm, det är lugnt. Du jag måste ut till kassan. Vi syns senare.” Hon rusar ut till sin plats.

Mary som jobbar i kassan är en riktig satmara och för dagen blir Anitha hennes byte. Bråket eskalerar och de tjafsar om det mesta. När Mary till slut skäller ut henne inför en kund får Anitha nog och säger ifrån. ”Nu får du ge dig Mary. Skärp dig! Bråka inte om allting. Hur skall jag veta allt? Jag har bara jobbat ett litet tag.” Gråten ligger bakom ögonlocken och hotar att börja falla när som helst. Anitha har lärt sig att respektera äldre, men kvinnan som skrek åt henne var otrevlig och orden hon sade var förolämpande.” Jag går på fikarast nu.” Anitha stängde igen sin kassa med en smäll. Kunderna som samlats i kön vid Marys kassa försökte att inte stirra, men hörde mycket väl att den gamla kvinnan hackade på den yngre. Till slut fick en äldre man nog, och röt åt Mary att hon skulle skärpa sig och ge tösabiten en chans. ”Jag har känt dig länge, men trodde nog du var trevligare än så här.” Mannen tittade nedlåtande på henne. Med käppen slog han lätt på kassadisken och bad Mary ta betalt istället för att tjafsa.

”Du lär dig att tampas med Mary när du jobbat här ett tag.” säger chefen tröstande när Anitha flyr ut i lunchrummet. Personalen stöttar henne och säger att Mary alltid varit en satmara. ”Som tur är går hon snart i pension.” En av kvinnorna skrattar. ”Mary kan vara riktigt go ibland, jag lovar.” skrattet stannade av när Mary kom in i rummet. Höknäsan och det silvergråa håret förstärkte synen av henne som häxa, och ofrivilligt skrattade Anitha till för att tystas av en kall blick. Resten av dagen blev lugn och Mary skärpte sig.

På natten låg Anitha och grubblade över livet och längtade tills flytten skulle vara klar.

När lördagen kom jobbade hon tills klockan halv fem, sedan gick Anitha till sin nya värd Monika. Den här gången var det Kenneth som öppnade. Tommy dök upp en stund senare. Det var uppenbart att det var för Anithas skull han kommit. De pratade om allt möjligt tills Monika dök upp flera timmar senare. När de skrivit kontrakt åkte hon tillbaks till sitt så kallade hem och fixade till sig inför nattens bravader.
Men Ingen Mia ringde. Vad har hänt? Bussen tog Anitha till city och hon väntade vid drottninggatan där de skulle ses, men förgäves, ingen Mia kom.
Två timmar senare gav Anitha upp, och frågade ett par tjejer efter ett bra ställe. ”Fellini skall vara bra.” sade de med en mun och pekade vilken riktning hon skulle ta. Anitha gick in på stället som visar sig vara ett rätt bra disco. Med en drink i näven satt hon och tittade på folket som passerade förbi.
Plötsligt böjer sig en något dragen kille fram till bordet och presenterar sig. ”Hej! Jag heter Danne, och det här är Peter. Får vi sitta här?” När han pratar hörs det att han fått några öl för mycket i sig, men de verkar harmlösa så hon makar lite på stolen för att göra plats. ”Varsågod! Anitha heter jag. Nyinflyttad.” När de dansat några gånger bestämmer sig killarna för att lämna stället.

”Är du ensam här? Eller väntar du på någon?” Killen i baren böjer sig nyfiket över servetten som hon tecknar på. ”Schysst bild. Är du konstnär?” Han drar av sig det vita förklät och hojtar till sig en av de yngre förmågorna i baren. ”Jag tar paus en liten stund. Hojta om det blir för mycket.” Killen hoppar över baren efter att ha dunkat den andre hårt i ryggen. ”Jag heter Hassan. Är det okej om jag sätter mig här?” Anitha räcker fram sin smala valkade han och presenterar sig. ”Jag heter Anitha och är nyinflyttad. Fint ställe det här.” Hassan kisar med sina nästan svarta ögon och drar med handen över det mörka håret som är genomvått av gele. ”Mm en dag skall jag äga ett sådant här disco.” Han flyttar sig successivt närmare och tar med sina händer på Anithas kropp. ”Du kanske vill jobba där? Du skulle passa bakom baren med ditt snygga anlete.” Hassan lägger handen på hennes lår och rösten sänks några oktaver. ”Har du någon kille då?” Hon flyttar hans hand med sin och skjuter bort stolen en bit ifrån honom. ”En puss då? Snälla?” Hassan plutar med munnen och greppar tag i Anithas ansikte. ” Släpp mig!” Hon tryckte honom bestämt ifrån sig och flydde till en annan del av lokalen där hon snart fann nya vänner.
Det här var ju kul! Grabbarna är som flugor runt en sockerbit!” tänkte Anitha när hon på ömmande fötter letade sig mot Odenplan för att därifrån ta nattbussen hem.

Två fulla killar som stoppar henne berättar att de också skall dit. De är från Umeå och hittar ungefär lika bra som Anitha. Plötsligt ser de bussen komma emot dem på gatan och rusar vilt skrikande ut i gatan för att stoppa den. Busschauffören muttrar missbelåtet, och skäller lite på ungdomarna innan han stänger dörrarna och far vidare. Puh! Så skönt att få åka hem. Jag är dödstrött, men jag får inte somna nu tänker hon och sätter sig i bussen som är fylld av skränande, livligt tjattrande ungdomar.
Plötsligt saknar Anitha discot där hemma där alla känner alla och tar hand om varandra. Hon sneglar försiktig på den som sitter bredvid och flyttar sig närmare fönstret. Killen är mörkhyad och har tjocka fylliga läppar som är mörkt blålila. Håret är svart som ebenholts och krulligt. Hans händer har naglar som är nedbitna till huden och fingrarna är som prinskorvar. Anitha sitter blixtstilla och är livrädd att han skall tilltala henne.
Hon minns mammans ord när de talades vid sist. ”Försök att låta bli att prata med folk överallt. Du är så blåögd gumman att de kan lura dig till vad som helst. Håll dig för dig själv på nattbussen, eller försök ta kontakt med någon tjej som skall åt samma håll. Jag är så orolig jämt. Man läser ju i tidningarna om vad som händer där borta.” Anitha kände att ögonlocken började falla ihop, och hon ryckte till. Killen bredvid tittade på henne och lade leende handen på hennes. ”Okey?” De vita tänderna accentuerade vackert till hans mörka hy. ”Okey!” Anitha tryckte sig ännu tätare mot det iskalla fönstret.

Efter några timmar, och några byten var hon äntligen hemma, och sprang med snabba steg till huset för att skynda sig in till sitt rum. I hallen kändes en stark doft av sprit. En harkling från vardagsrummet hördes och med bultande hjärta skyndade sig Anitha in på toaletten för att tvätta av sig sminket, och sedan ned i sin säng.

TEMA Dagsnyhet ur en 9-årings synvinkel

”Mamma!” En stund av total tystnad härskar innan den bryts av ett högt vrålande från Signe 9 år. ”MAMMA!” Hon stampar med foten i golvet och gestikulerar vilt med armarna. ”MAMMA!” Hon tar i från tårna och ljudet vibrerar fram ur strupen.

Ingbritt kommer springande som om det brinner någonstans. ”Ja vad är det? Varför skriker du så?”
Signe räcker fram tidningens mittrubrik till sin mamma och tittar med ledsna ögon på henne. En stor tjock dubbel skrift täcker nästan hela sidan. BANGKOK ÄR EN KRIGSZON! Gatorna är tomma, röklukten tjock och skotten ekar mellan husen.
Ingbritt skummade över texten och såg att bilden föreställde två män som låg bland en massa däck. Hon kunde inte se om de var döda eller levande, men förstod varför Signe reagerade. ”Lilla gumman, du skall inte läsa sådant här. Jag ser att vår restaurang syns i bakgrunden, och förstår att du tänker på Zirita som du mötte när vi var där. Hon mår säkert bra. Du kan väl mejla henne och fråga?” Ingbritt gick ned på knä framför sin lilla dotter som alltid varit så vuxen för sin ålder. Hon lade armarna runt henne och pussade den lilla. Signe höll i sin mamma hårt, hårt och mindes alla roliga stunder hon haft med Zirita som var restaurangägarens dotter.

Flickorna hade funnit varandra direkt och lekt varje dag med de få leksaker som fanns i huset som inrymde restaurangen. Allt var primitivt och enkelt. Toaletten bestod av ett hål i backen och deras bostad behövde lappas både här och där, men den lilla thailändska familjen var lycklig och spred glädje runt sig genom att dela med sig av det lilla de hade. Maten pappan i familjen gjort hade smakat himmelskt och sakta men säkert etablerade de en kontakt som mynnade ut i att Ingbritt och Kalle donerade en massa pengar till restaurangen.
Kriget hade tärt på alla thailändare och barnen for illa bland soldaterna som gjorde allt för att engagera dem i det som hände. De lärdes upp i konsten att kriga och hur man skötte ett vapen medan de drillades av människor som förvrängde deras sinnen. Skolor stängdes och de fattiga blev ännu fattigare när turisterna inte längre kunde komma till landet.

Ingbritt lade sin kind mot Signes kind och de tittade sorgset på bilden i tidningen medan minnen sköljde in över deras hjärnor. ”Mamma, jag går och försöker få tag i Zirita nu, men vad gör vi om hon inte svarar?” Frågan hängde i luften när Signe gick till sitt rum.

Ingbritt tog flera djupa andetag innan hon ringde till sin man Kalle. ”Hej! Har du möjlighet att ta kontakt med Leo, ja du vet Ziritas pappa?” Hon lyssnade uppmärksamt i luren när mannen berättade vad han hört. ”Det ser inte alls bra ut.” Kalles avslutande ord nådde precis Signe som klev in i rummet med moloken min. ”Får jag prata med pappa?” Den lilla flickan räckte fram handen och tog emot luren och sade med gråten i halsen. ”Är Zirita död? Jag försökte nå henne med datorn, men hon svarar inte.” Kalle gjorde allt för att trösta sin dotter och till och med tog till en liten nödlögn. ”Jag vet någon som kan kolla upp hur de mår. Det är nog ingen fara. Upp med hakan nu.”

När de lagt på luren skyndade sig Kalle att ringa till thailand och fick efter många om och men reda på att restaurangen skjutits sönder totalt några timmar efter att fotot tagits. Killen som tagit det berättade att förödelsen varit total och att familjen in i det sista serverat mat till de boende i området.”Jag är ledsen, men jag tror inte att de lever längre. Den lilla flickan befann sig på altanen när militären kom. De är helt galna.”

När Kalle kom hem på kvällen skakade han sakta på huvudet när Ingbritt frågade honom om Zirita levde. ”Jag tror inte det, tyvärr. Var är Signe?” Ingbritt nickade mot flickans rum och fortsatte med maten med tårar i ögonen.

Uppe på rummet satt Signe med en silveramulett i handen. Ett flätat svart läderband hade knutits i den och man kunde se att den använts flitigt. Hon mindes sekvensen då hon fått den som om det varit igår. ”Varsågod allra käraste syster. Den här bringar lycka. Min mormor har gjort den, men jag vill ge den till dig.” De bruna fingrarna smekte den vita kinden och ögonen lyste av den inneboende kärlek som bara ett barn kan äga. Tänk på mig ibland.” Zirita hade skrattat sitt mjuka pärlande skratt och leende lagt den runt Signes smala hals. ”Jag går nu. Jag gillar inte avsked. Kom snart hit igen.” Signe mindes den skarpa smärtan i hjärtat av saknad, och sorgen när hon insett att det skulle dröja länge innan de träffades igen.

När Kalle knackade på Signes dörr kände han sig både gammal och sliten i själen.

Vänskapen med Leo hade varit varm och kamratlig. Den andres livsöde hade greppat tag i Kalles innersta rum och efter att ha diskuterat saken med Ingbritt beslöt de sig att stödja vännens rörelse med lite pengar.
Leo hade mejlat foton några gånger, men aldrig bett om mer pengar. På dålig engelska hade han knackat ned några rader om hur livet i Thailand var och noga dolt sanningen för sin nye vän och hans familj. Zirita hade många gånger gråtande lagt sig på det kalla cementgolvet på sin sovmatta. Sängen hade sålts för att köpa mat till restaurangen och när ingen längre kom för att äta var huset tomt på möbler och saker. Hungrig och frusen spenderade hon sina sista dagar på verandan där insekter fångades och sedan stektes till lunch och middag.

”Får jag komma in?” Kalle satte in en fot i dörrspringan, men väntade tills han fått ett jakande svar innan han klev in. ”Zirita och hennes familj är antagligen döda.” Han sade orden innan de rullat runt för många gånger på tungan. ”Jag är ledsen hjärtat, jag kan inte ljuga för dig. En fotograf berättade att han sett deras hus skjutas sönder.” Ingbritt stod utanför dörren och väntade tills Kalle var klar, sedan gick hon in och sällade sig till de andra. Ståendes i en ring höll de om varandra och delade smärtan.

I Signes rum syntes en lite ikon på datan. Den blinkade intensivt flera gånger och en kort signal hördes. Du har mejl stod det med röda bokstäver.

TEMA Något norskt

Jag var tretton och fortfarande okysst när jag en dag på stranden mötte honom. En norsk gutt som hette Kim och log över hela ansiktet. Lite blygt presenterade han sig och sin kusin, och efter den dagen cyklade jag ivrigt med solbrända snabba ben den dryga halvmilen till badet varje dag. Kim hade inte bara ett vackert namn, han såg också väldigt bra ut, lite söt med lockigt ljust halvlångt hår och smala spetiga axlar som ännu inte hade fått en mans resning.

På kvällen låg jag och tänkte på sättet han såg på mig med nyfikna, busiga ögon, och det kvillrade i hela kroppen av längtan att ses igen. Hans hand hade lite lätt nuddat vid min några gånger och jag drog med fingrarna över stället där våra händer mötts. Jag ville så gärna bli kysst, men vågade inte ta första steget eftersom jag var så vansinnigt blyg.

När Kims föräldrar packat husvagnen åkte de hem till Norge och jag träffade honom aldrig mer, men vi hade bytt adresser och höll kontakten i många, många år.

När de vita breven damp ned i min brevlåda fylldes jag av glädje och satte mig i vårt kök där jag stakade mig igenom orden som skrivits med spretande bokstäver.

Efter ett tjugotal år fann jag honom igen, på facebook och efter en kort levnadsbeskrivning hade vi något sånär inhämtat åren som passerat. Men idag är han en vuxen man och jag en vuxen kvinna. Båda med olika bilder av det som skett den där sommaren.

TEMA Att avstå

Med tungan rätt i mun manövrerade jag den vita manicken som effektivt avlägsnade det svarta håret på benen. Nu kunde jag inte strunta i att epilera bort det mest naturliga i vår värld längre.

Solen gnistrade på himlen som en jättehalogenlampa och termometern höjde sig snabbt från kallt till varmt på dagarna. Ljumma vindar svepte över min övervintrade bleka hy och lockade till att både knäppa upp och klä av lager efter lager med kläder. Klänningar i regnbågens alla färger tog plats på den redan överfyllda garderobsstången och halvlånga shorts lades ned i lådorna. Vinterstövlarna lades in i förrådet och sandaler ställdes rad på rad på skostället.

Jag hade avstått från att ta bort håret på benen hela vintern och de täcktes nu av en svart tunn matta av hår. Epileringsmaskinen drog brutalt upp dem tio i taget och orsakade stingande smärta. ”Vill man vara fin får man lida pin” sade jag för mig själv med sammanbitna tänder och stoppade monstret några sekunder. Efter några djupa andetag lade jag apparatens ände mot benet igen och fortsatte pinan. Grinande av smärta gjorde jag det som måste göras.

Illande rödprickig strök jag på desinfiktionsmedel och drog sedan en isblåsa över de blekvita smala benen som skulle mått bra av ett träningspass.
Med ett skutt hoppade jag upp till stående och gick in i garderoben där jag drog med handen över klänningarna och blundade. Plötsligt stannade jag och tittade vad som valts. En solgul klänning med smala axelband gled över min smala nakna kropp, och som en andra hud lade den sig över den. Ett par vita sandaler med små turkosa blommor fulländade verket och när håret dragits ihop till en käck knut var jag redo för dagens utmaningar.

TEMA Nymodigheter

Jag hann upp till tjugofyra ungefär innan jag för första gången målade svarta kajalstreck runt mina ögon. Trotsigt hade jag struntat i alla mina väninnors råd om att sminka mig efter konstens alla regler och endast målat på lite mascara när jag ville vara extra fin.

Min väninna Maggan var den som tjatade mest och också den som tog min oskuld. Med vana händer drog hon långa tjocka svarta svalliknande streck runt mina ögon och beskådade sedan noga sitt verk innan hon vände mig mot spegeln. ”Nå?” Jag kände knappt igen mig själv och kunde inte riktigt bestämma mig för om det var snyggt eller inte. ”Ja…det är väl bra.” Jag sökte orden för att tala om vad jag tyckte, och pratade lite dröjande med låg röst. ”Alla använder det. Du är ju skitsnygg!” Spegeln i badrummet fick åtskilliga besök innan det var dags att skiljas. Ju mer jag såg mig själv, ju bättre tyckte jag om min nya look.

När jag åkte hem tyckte jag att alla stirrade på mig och min blick sökte sig gång på gång till fönstret där jag kunde se min uppenbarelse.

Några dagar senare var det lördag och dags för utgång. Med darrande händer applicerade jag en svart lång rand precis utanför ögat och fortsatte sedan med att teckna en liten svart figur på min kindknota. Nu kände jag mig precis så häftig som jag ville vara, och hade hittat mig själv.

TEMA Att ändra planen

Med små smygande steg närmade sig Eva inbrottstjuven och höjde basebollsträet för att dänga det i huvudet på honom. Då vänder han sig om helt lugnt och tar tag i hennes handled för att sedan trycka ned henne på golvet med hjälp av sin enorma styrka i handen. ”Aj, aj, aj släpp mig det gör ont.” Eva kvider av smärta och ansiktet ser ut som ett russin. Handen som mannen håller i har bleknat av blodförlusten och hon känner att det både gör ont och sticker i den. Hon lägger sig ned på golvet och ligger blixtstilla. Minsta rörelse från hennes sida gör att han trycker till ännu hårdare.


Inbrottstjuven har en svart strumpa över ansiktet och Eva tror sig se att hans hy är vit, men är inte riktigt säker. Håret är svartlockigt och vittnar om utländsk påbrå, men han kan ju ha färgat håret så Eva är inte riktigt säker. Något i hans hållning verkar bekant och det klingar en klocka någonstans långt inne i hennes hjärna. Fortfarande har mannen inte yttrat ett enda ord och munnen är som ett streck. Han ser så beslutsam ut att Evas hjärta tar några extraskutt.

Mannen surrar en gardinsnodd runt hennes handleder och hon gnuggar händerna mot varandra för att få bort domningarna. När han bundit en scarf över munnen och satt en tjock silverfärgad tejpbit över Evas mun plockar mannen upp ett anteckningsblock från köksbordet och skriver något med vingliga bokstäver. Var är pengarna? Hon skakar på huvudet och försöker febrilt tala om för honom att det inte finns några. Han pekar flera gånger på texten och nästan slår hål på papperet. Hela hans attityd blir aggressivare för varje minut. Tårarna rinner på Eva och hon skakar på huvudet flera gånger. Mannen reser sig upp och greppar tag i hennes hår för att sedan skaka henne fram och tillbaka.
Plötsligt börjar han hosta och ställer sig bredbent med hopkrupen kropp. Ljudet ekar i rummet och trots att hon inte är någon läkare förstår Eva att något är fel. När anfallet är över spottar han en stor blodfylld loska på golvet och svär. ”Faan också!” Han sätter sig ned på golvet bredvid henne och plockar fram blocket igen. Sluta tjafsa nu fru Zimmerman, Var är pengarna? Axlarna slokar och de handsklädda händerna skakar.

Nu skakar Eva ännu mer på huvudet och försöker få fram att hennes namn är Svensson. Det lät mest som något helt annat, men hon hoppas att mannen skall förstå ändå. Han reste sig upp och gick in i vardagsrummet för att med vana händer gå igenom det meter för meter. Tavlorna hon fått av sin pappa i fyrtioårspresent lyftes ned och skars sönder en efter en. Den svarta skinnsoffan som var väl insutten efter tio års tjänst blev lika illa däran den med. Som i trans förstörde mannen allt hon ägde.

När han kom tillbaka till köket där hon satt syntes det att ilskan vibrerade i honom. Ansiktet hade antagit en mörkt röd nyans och händerna var knutna. ”Pengarna! Var är pengarna?” Rytandet ekade en lång stund i rummet och Eva kröp ihop av styrkan i rösten. Hon skakade sakta på huvudet och försökte om igen tala om att hennes namn var Svensson. ”Vad är det du babblar om hela tiden!” Mannen slet loss tejpen så brutalt att en tunn skinnflik av hennes läpp följde med. En tunn rännil av blod banade sin väg mot hakan och smärtan gick genom Eva som svaga risslingar. ”Jag…heter…Svensson” viskade hon och såg genom en dimma av tårar att mannen satte sig på knä. ” Vad faan säger du? Svensson? Men? Det står ju Zimmerman på dörren.” Eva vände upp sitt tårvåta ansikte mot honom och viskade så tyst att han nästan inte hörde det. ”Jag…är…nyinflyttad. Har…inte…hunnit…ta…bort.”

Hon kryper ihop i fosterställning och känner hela kroppen skaka. En smak av järn fyller hennes mun när hon slickar på läppen. Eva hör steg och ett lågt ”Förlåt.” innan ytterdörren slås igen.

Tema Alla goda ting är tre

Det är jag absolut den förste att skriva under på. Med tre underbara lintottar i mitt hus och kärlek i överflöd kan jag bara instämma i dagens tema, men sägs det inte också att om man råkar ut för en olycka slutar det med tre? Och hur är det med tro, hopp och kärlek? Även där är det ju tre element som förhoppningsvis skapar ett bra slut.


Och när man tävlar så är det alltid på TRE man spurtar iväg.

Vadan denna kärlek till siffran tre? Vad säger historien och magikerna om den?

Den Heliga treenigheten, de tre vise männen, mamma pappa barn, klara färdiga gå, ett tu tre, ja listan kan göras lång. Talet är heligt i de flesta kulturer och uppkommer från att man lägger ihop det första ojämna med det första jämna talet. 1+2=3 och har fått extra viktig innebörd i kulturer.

Siffran tre avgör styrkan i vänskapsbanden…för när ni umgås så många fallerar faktumet att du är unik och inte alla människor kan klara av det. Det blir ofta tjafs och någon känner sig utstött.

Kostcirkeln är ännu ett exempel. Kolhydrater, protein och fett. Till och med vår festmat bygger på trean: förrätt, varmrätt och efterrätt.

Jonas Engman, som är etnolog på Stockholms universitet, har forskat kring sagoberättandet.

– Det är någonting som gör den siffran magisk, säger han. Det finns en sorts reto-risk princip. Tre gånger är övertygande, men fyra gånger är tjatigt.

Allt detta har jag funnit på bara några knapptryck på google, och ni kan bara ana vidden av det hela.

TEMA Slutsats Forts. på gårdagens

Reza åkte iväg efter att vi fikat och jag beslöt mig för att vila lite. Det hade ju blivit dåligt med den varan på sistone. När jag precis hade somnat in väcktes jag av min mobil som med en hög intensiv signal drog mig från drömmarnas land. ”Robert.” Knappt vaken får jag en person i örat som skriker och jag hör först inte vem det är. ”Sandra?” Jag fuktar mina torra läppar och reser mig till sittande. ”Har de gjort dig illa? Var är du? Vem? Vad vill de att jag skall göra?” Orden sprutar ur mig som en fontän och jag tystnar inte förrän en mansröst ber mig hålla käften.”Gör som vi säger annars dör tjejen. Förresten hur i helvete kom du loss från repet? Jag blev väldigt förvånad när du var borta.” Han hostade till och Sandras uppbragda röst hördes i bakgrunden. ”Era jäkla idioter ni måste ha tagit fel på person. Robert är ingen brottsling. Släpp mig din slusk!”Mannen i luren återvände och jag hörde att han drack någonting. I huvudet grubblade jag intensivt på vad nästa steg skulle bli. Jag måste förekomma dem, och framförallt hitta Sandra, men hur? ”Nå, fattar du att det är allvar nu? Sluta med ditt tjafsande och kom till Häbregatan 10 imorgon klockan tio prick. Förstått?” En lång ton förkunnade att samtalet brutits och jag lade mig på sängen igen för att fundera över situationen. Att det var allvar fanns det inga tvivel om, men var de kapabla att döda?


På andra sidan stan satte de tre männen som var klädda i oklanderliga svarta kostymer just i det ögonblicket ned Sandra i en liten låda. Hennes röda hår var rufsigt och de röda kängorna var täckt av svart smuts som kom från golvet i lokalen. Runt händerna hade någon placerat en tunn lina som var virad flera varv. Under den var huden röd av skavandet när hon rörde sig. Sandra grät hysteriskt och skrek om och om igen. ”Ni har tagit fel! Jag lovar! Släpp ut mig!”

När jag grubblat en stund mindes jag ett ljud som hörts genom luren. Ett dovt dunkande som kom i etapper. Stan var ju inte stor så de kunde ju inte vara hur långt bort som helst. Eller? Tänk om jag aldrig mer får träffa Sandra? Mitt älskade solsken. Beslutsamt gick jag fram till mobilen för att ringa upp min kompis Palle, men slogs av en annan tanke. Så dum kan de väl ändå inte vara? Med pekfingret tryckte jag på sist inkomna nummer och belönades med en lång radda siffror som jag snabbt skrev ned. Bingo! Med magen i fullt uppror slog jag numret till nummerupplysningen och fick en adress till någon snubbe som bodde strax utanför stan.

Sanna hörde någon närma sig utanför lådan och sparkade frenetiskt på den. ”Släpp ut mig!” Kalle som stod utanför kände sig inte alls väl till mods med att kidnappa någon, och grubblade på vad han skulle göra. Robert och han hade varit polare länge. När de var små bodde de grannar och fiskade i sjön som låg intill. Det kändes inte bra att ta hans flickvän till fånga…oavsett vad Robert gjort. Kalle öppnade lådan och möttes av två ilsket svarta ögon. ”Sch! Jag skall försöka få bort dig härifrån, men Mr Addams kan vara rå när han sätter den sidan till, men vad jag vet har han aldrig förut kidnappat någon. Han är övertygad om att Robert ställer upp när vi gör så här, men jag tvivlar…” Sandra trodde inte att hon hört rätt. ”Så Robban är kriminell?” Inuti henne blandades sorg med ilska i en salig mix och hon lade de bundna händerna i knäet och huvudet emot. Den smala ryggen skakade av gråt och axlarna hade fallit uppgivet ned. Med tårarna droppande vände hon sitt ansikte mot Kalle och frågade med darrande röst om hon skulle dö. ”Är det så?” Sandra tittade sig runt i lokalen och viskade sedan med låg iskall röst fylld av styrka. ”Jag hatar honom. Varför ljög han för mig? Nu förstår jag varför vi alltid hade pengar hemma. Jag ha….”

Med ett vrål slog jag mig in genom den dubbla dörren och siktade med pistolen på Kalle som chockad stod som förstenad. ”Är du okej?” Sandra såg ut som om hon sett ett spöke, och jag förstod att hon var chockad över min plötsliga entre. ”Var är den jäveln?” Jag smög fram till en dörr som stod på glänt. Kalle fick liv igen och började stammande berätta att han tänkt befria Sandra, men inte hunnit. ”Vi är ju polare du och jag Robban. Ge mig min pistol så fixar vi Mr Addams en gång för alla.” Tveksamt räckte jag fram den till honom och förväntade mig nästan att bli skjuten. ”Okej, nu tar vi dem.”

När Mr Addams bönade för sitt liv skrattade jag och frågade vad han tänkt göra med Sandra och sköt honom mitt i huvudet. Avskum som han förtjänar inte att leva, och drar bara till sig mera idioter. Herbert var likblek och ställde sig på knäna. ”Snälla Robert…jag ville inget illa…vi ville bara ha dig med på den här sista stöten.” Hans ögon var fyllda av tårar och jag tvekade några sekunder. Plötsligt kastade Herbert handlöst över golvet och slängde upp sin pistol intill min. ”Nu du…” Hans röst var morrande och av gråten syntes inte ett spår.

Under tiden som Robert tog itu med Herbert gick Kalle in till Sandra och skar av linan hon hade runt händerna. De hörde orden som slängdes fram och tillbaka i det intilliggande rummet och tittade skräckslaget på varandra när de hörde den hemska vändningen. ”På tre.” viskade Kalle och ställde sig intill dörren med pistolen framför sig. Sandra tog emot pistolen han räckte till henne och ställde sig mittemot honom med benen brett isär. ”Ett, två, tre!”

När de slängde sig in i rummet vände sig Herbert om och fick en kula rätt in i skallen som knockade honom direkt. Efteråt visste ingen av dem vem som skjutit honom, och de arrangerade männen så att det såg ut som om de tjafsat inbördes och skjutit varandra.

Vad Sandra sedan gjorde, det får ni gissa själva. En liten ledtråd är att en liten parvel såg världen ett år senare.