TEMA Sliskigt

Ett litet finger hittar till näsan som är svart av sot, gräver och trycker länge innan det kommer ut igen, fylld av en sliskigt grön snorkråka som blandats med sotet från ansiktet.

Grönblåa ögon syns under kepsens kant, plirar på mig, frågande och intensivt.

"Har du barn?" säger han och öppnar munnen stort för att därefter skyffla in kråkan. "Hur gammal är du?" fortsätter han och tuggar det instoppade långsamt som om han njuter av smaken.

"Du ska inte stå så nära när jag sotar er skorsten. Du är alldeles smutsig", säger jag och tar upp en vit näsduk ur fickan, vecklar upp den och torkar pojkens näsa. "Kan du hämta din mamma? Hon ska ha det här papperet", fortsätter jag, och sträcker fram kvittot på det jag gjort mot honom. Du kanske kan ge henne det?"

"Mamma är på jobbet. Kommer hem ikväll", säger han och lyfter handen mot näsan.

"På jobbet? Men du är väl inte speciellt gammal?" säger jag och tänker på min egen son , som aldrig lämnats hemma trots att han snart blir tio.

Pojken petar in fingret i näsan, fångar ytterligare en kråka, och sätter sedan upp sju fingrar. "Jag är sju, snart åtta. Jag är förkyld, och kunde inte gå till skolan."

Det gröngula rinner längs fingertoppen, och stoppar i en gungande rörelse.

Äcklad sväljer jag, och backar ut genom dörren. "Du borde nog tvätta ansiktet. Du är alldeles svart", säger jag och vinkar till honom. "Hejdå. Glöm inte ge mamma lappen nu."

Ute vid min bil lutar jag huvudet några sekunder mot taket på den, och grubblar på när världen började eskalera till läget den nu var i. Ett barn i den där åldern borde ha sin mamma hos sig, men jag viste så väl varför hon inte var det. Trycket från arbetsgivare och omvärld gjorde att vuxna människor ibland såg sig tvungna att göra saker de egentligen inte ville.

Några sekunder funderade jag på att gå tillbaka, och tillbringa resten av dagen i den okända pojkens sällskap, men...jag var lika beroende av pengar jag, om inte mer. Tre barn och två hus slukade slantar, många sådana.

Suckande borstade jag av mina svarta byxor, och lika svarta t-shirt, sedan torkade jag hjälpligt av mitt ansikte som var fullt av sot som dammat upp ur skorstenen. Om jag gick in till pojken var han räddad en dag, men de andra skulle han vara lika ensam och utsatt.

Jag la i en växel och rullade iväg med min lilla firmabil. Nästa hus låg bara några meter bort, och jag hoppades att familjen ställt en stege mot huset så jag skulle slippa leta efter en sådan.

Idag är ingen vanlig dag-företagsplaner

Idag är ingen vanlig dag, för den här dagen kommer att för evigt bli den dagen då jag kunde se på framtiden med helt andra ögon än tidigare.

Jag har nämligen fått okej från arbetsförmedlingen att öppna eget, och dessutom få starta-eget-bidrag.

Nu har jag inte rätt till några enorma summor, men jag har bara fått 200:- om dagen flera månader nu, och kan berätta att man känner sig rätt värdelös som människa då ingen, absolut ingen svarar på mejl eller telefonsamtal när de söker nya anställda.

De sista veckorna har jag skakat av mig olusten och försökt hitta en alternativ lösning på mitt problem.

Visst, jag skriver, och har fått Kabusa att öppna ögonen för mitt manus, men...det är inget kontrakt påskrivet, och jag har inga pengar på banken.

Är väl medveten om hur svårt det är att leva på sitt författande, men tänker göra allt för att kunna göra det.

I en mellanperiod försöker jag hitta hemliga stigar att ta för att nå mitt mål, och har hittat den här.

Min ide´är att hjälpa folk med allt möjligt, framförallt klippa gräsmattor och rensa ogräs.

Det kommer att finnas tre grenar i mitt företag, nämligen dessa:

RaZaHa förlag, där jag tänker ge ut mina egna alster, men så småningom ge ut andra författares manus. Jag vet många som skriver sådär gudomligt att man undrar hur de bär sig åt.

RaZaHa-help4you är den gren där jag lägger gräsklippning, och jobbet som alltiallo åt plåtslagare och andra hantverkare

RaZaHa consulting & PR är den gren där jag lägger de som vill ha min hjälp att hålla sina facebooksidor  och hemsidor ajour. Några plåtslagare har bett mig att göra hemsidor åt dem, och en del kunder har hört av sig om andra önskemål. T.ex hjälp med fakturering osv

Så småningom hoppas jag kunna öppna något som har med mitt filmmanusförfattande att göra

Ett AB finns i tanken, och andra ideer poppar hela tiden upp.

Just nu letar jag skyltmaterial för att visa att jag finns, och ska öppna en hemsida för att berätta om mina planer.

Om nu bara förkylningen kunde släppa greppet om mig, och internet bli stadigare, så har jag inga andra önskemål.

Ha en härlig dag

Hans hjärta slår inte bra-fattigdomen finns mitt bland oss

Vaknar redan klockan fyra och tassar ut på verandan med hundarna tätt efter. Det är ett speciellt magiskt ljus över skogen vid den tiden, och jag bestämmer mig för att gå ut istället för att krypa ned igen.

Fåglarna sjunger som om det vore deras sista dag, och tydligen är dofterna efter nattens rörelser extra starka för hundarna rusar omkring hit och dit, och har knappt tid att pinka.

Med jämna mellanrum får jag svischa med handen framför ansiktet för att vifta iväg myggor som vill ha närkontakt.

De där infernaliska krypen älskar verkligen mig. Zabine stackarn är allergisk mot dem och får stora bölder.

Allrahelst höstmyggor gör så med henne. Det ser väldigt skrämmande ut och ibland måste vi åka till sjukhuset med vår lilla tös.

Lilleman kommer ut till mig och ber mig följa med till hans säng. "Jag vill sova med dig mamma. Snäääälla", säger han och plutar så sött med läpparna.

Och vem kan säga nej till något dylikt? Inte jag i alla fall. Lydigt packar jag ihop datorn som just laddat upp, och är klar att skriva dagens puff på, för att sedan lägga mig bredvid min älskade yngsting och prata.

Vi pratar om hans dagis, valparna, kläder han vill ha idag och en massa annat.

En av hundarna sätter sig först nedanför sängen, men hoppar efter ett tag upp till oss, och lägger sig jämte min hand.

Alarmklockan i sovrummet ljuder, och några sekunder senare startar min mobil sitt alarm. Samtliga barn ligger som döa sillar i sina sängar, och håller för öronen.

En timme senare kör jag till skola och dagis med snuttungarna, men idag har jag ytterligare en passagerare. En mycket lurvig parvel på fyra ben. Nio år gammal, men ändå fullt aktiv inom sexlivet. Jodå, min lilla hund har mycket pigga spermier. Fyra kullar har han fixat till alldeles själv. Zilla är de lyckliga modern alla gångerna, och de är faktiskt väldigt kära i varandra. Flera gånger om dagen kysser vovvarna varandra. Något som roar många människor i vår närhet.

Jag bloggar och skriver dagens skrivpuff sittande i bilen, och åker sedan vidare mot Tumba i ett inte alltför trevligt ärende...Chicco ska snörpas...får inte alstra några valpar mer, och ska därför kastreras idag.

Eftersom veterinären bad mig rasta honom ordentligt och svälta honom innan operationen är det en mycket hungrig hund som via kopplet leds runt, runt efter okända vägar.

Inne på mottagningen vägs han, och jag får veta att Chicco ligger strax under 5 kg.

Det tar bara några minuter innan vi får komma in, och jag känner hur nervositeten gnager på mig inifrån. Magen gurglar av obehag, och jag känner lätt magknip när han sätts upp på ett gråsvart bord.

Kvinnan som jag inte minns namnet på är välsminkad och av utländsk härkomst. Hon lyssnar med rynkad panna på Chiccos hjärta, trycker lite här och var på hans kropp, och lyssnar igen. "Hostar han ofta?" frågar hon och klappar Chiccos huvud.

Instinktivt känner jag att något felas, och min mage protesterar.

"Nä", säger jag och smeker Chiccos nos. "Det har jag inte märkt."

"Hans hjärta går för långsamt, och..." Hon böjer sig ned mot honom igen, och lägger stetoskopet mot Chiccos hjärta. "Jag hör ett blåsljud."

"Va?", säger jag och ser min lilla dotter framför mig som har blåsljud i hjärtat.

"Jo, jag hör det tydligt. Hör du..." Hon lägger handen på min ena axel. "Jag kan inte söva honom. Det är för farligt. Ta kontakt med bagarmossens djursjukhus och be dem ta ett EKG."

Veterinären tar fram en spruta. "Men jag kan ge honom det här. Det är en kemisk kastrering. Hunden kan leva många år till, så något måste du ha."

När jag åker därifrån rinner tårarna över mina kinder...Chicco mitt lilla troll. sjuk och kanske stående på dödsranden. Usch så ledsamt. Han är ju bara 9 år.

Ringer systeryster som peppar

Under tiden jag väntat på att Chicco ska få komma in har jag pratat med en väninna i telefonen. Hennes karl har lämnat henne och sonen, och vägrar av ren skär elakhet att skriva på ett papper som skulle göra henne berättigad till underhåll och bostadsbidrag.

Jag står med gapande mun och lyssnar när hon berättar vad som hänt, och hittar inga ord när hon pratat klart. Inuti huvudet formas frågor som jag inte har några svar på. Hur kan någon vara så elak...och sonen...tänker han inte på honom? Vilken fullblodsegoist, tänker jag, och funderar några sekunder på att ringa upp honom.
Samma man har suttit vid mitt köksbord och pratat om livet och allt möjligt, och inte alls verkat vara den här sortens underliga främling.

Nu är inte min väninna XX någon vanlig Svensson. Hon är en av de här som trillat mellan regeringens stolar och blivit sittande där.

Efter att ha blivit närapå krossad av en häst som stegrade sig, kastade av XX och sedan rasade baklänges över henne med hela sin tyngd har hon naturligtvis ont, och har kämpat i många år mot försäkringskassan som anser henne vara frisk.

Det har varit många vändor och trots att läkare förklarat henne 100 procent sjuk går hon på arbetsförmedlingens aktivitetsersättning, och beordras söka jobb.

När mannen stack iväg med en ny kvinna försvann hennes chans till normalt leverne, och idag är hon fattig...

Via telefonen berättar hon att hennes bilar är trasiga och tvingar henne att gå till affären som ligger flera mil bort. Socialen gav henne 190:- att leva på, och kyrkan bidrog med lite till.

Men fakto är: Hon är fattig som en lus, sjuk och längtar desperat efter en lösning utan att själv se den.
Gråtande berättar hon att elände läggs på elände, och att det verkar som om något blockerar hennes chans att lyckas i livet.
Jag tror inte på Gud, men undrar för mig själv vad som är meningen med att någon ska utsättas för allt det här som sker. Bilolyckor, trasiga bilar, skadade husdjur you name it. Allt har hon råkat ut för.
När vi lägger på känner jag skuld över att mitt egna liv äntligen fått uppåtsving, och vågade inte ens knysta om att jag var sjuk igen, och mådde pyton.
Mitt liv ställs på spets och decimeras till inget när vi pratar om allt hon råkat ut för. Vad är väl en knackig bil jämfört med ett bilskrälle som går sönder så illa att det måste till skroten? Och vad är en luftrörskatarr mot en värkande kropp som aldrig släpper taget?
Jag vill stödja henne, men vet att vår ekonomi varje månad är tuff, och att vi sällan unnar oss en bio eller annat för att spara ihop till renoveringen. Jag vet så mycket, och så väl hur vi sliter, men känner ändå skuld. För att jag har en underbar karl som älskar mig och sätter mig på piedestal. För att jag just nu har tur i arbetslivet, och verkar få fart på ekonomin som förr legat på en ynka inkomst med tvåhundra kronor per dag.

På socialen får hon ingen hjälp, och mannen vägrar lyfta ett finger för att hjälpa till. Bitterhet förtär hans sinne, och förstör hennes liv och lycka.

Jag åker hem och släpper ut mina hundar, vänder ansiktet mot solen och känner glädjen strömma igenom mig. 

Några minuter senare dundrar Peter in på gården, tutar och skyndar på. Det är dags att hämta barn, och sedan åka vidare till Södertälje där vi ska köpa rosor som ska dölja all ful jord på baksidan av huset.

De vackra rosorna gör mig glad och sprallig igen. Vi köper vita och rosa revrosor, men också gula, rosa och ljusgula rosbuskar.

De röda krusbären vars grenar användes som tilltugg av haren i vintras byts ut till nya fräscha som ska få nätskydd runt sig då de kommit i jorden.

På väg hem igen ringer min telefon: "Hej jag heter Annsofi och ringer från arbetsförmedlingen. Jag tänkte tala om att vi beviljar dig starta-eget-bidrag och vill att du skickar oss registreringsbeviset då det kommer."

Jag ler så att mungiporna riskerar att gå sönder. Ser säkert ut som en clown, och håller på att spricka av glädje. "Tack så mycket. Tack", säger jag och lägger på luren.

När jag kliver ur bilen hemma hoppar jag omkring och skriker.

Peter byter bil och åker iväg igen, medan jag tar hand om blommorna och vattnar de som redan finns. Killarna hjälper mig, och jag hämtar en påse att fånga äckliga, röda liljebaggar i. När jag ändå är igång fångar jag en grön insekt som bygger bo i bladen på körsbärsträdet och samtidigt käkar upp dem.

Mina fynd ligger nu på köksbordet för att jag ska artbestämma de gröna och en larv jag hittade bredvid.

Barnen läggs i säng och jag diskar.

Valparna ligger ute på blocket till försäljning om några veckor, och jag har fått flera svar av intresserade människor som ska komma och titta på dem under veckan.

De börjar bli så där toksöta nu, och viftar på sin pyttesvans då jag pratar med dem.

Lilla Zarah är jättegosig, och vill upp i knäet så ofta det går.

Nu kom Peter hem, och vill att jag skriver fakturor, och offerter. Så...

Ha det så gott så länge.

Kram

TEMA Åkomma

Det är mörkt när jag vaknar, så mörkt att jag inte ser handen framför mig. 

Jag minns inte hur jag kom hit eller vem som ligger bredvid mig. Det är med stor skam jag inser att jag är naken, och famlar desperat efter mina kläder. 

Fingrarna når något strävt och lite buckligt som jag förstår är min tröja, och fortsätter treva efter trosorna och jeansen.

Något vasst sticker mig i fingret och jag ler igenkännande. Den där säkerhetsnålen har räddat mig många gånger, och det verkar som att jag blir det idag med.

Mannen bredvid mig mumlar något, och lägger ett ben över mina. Jag sitter fast som i en rävsax, och paniken sätter fart på hjärtat som slår så hårt att jag hör det.

Försiktigt, försiktigt sträcker jag mig bakåt mot nattduksbordet och känner på bordsytan efter mina glasögon. Min nattsyn är katastrofal, och utan glasögonen kan jag inte läsa en bokstav, men jag kanske kan urskilja konturerna av möblerna i rummet med dem på.

Mannen suckar och lägger sig på mage. 

Jublande inuti drar jag på kläderna jag hittat, och sticker mig för andra gången på nålen.

Underligt att jag minns en del saker, medan andra är puts väck.

Bilder flashar förbi i hjärnan, och jag ser en mörk man med mustasch som håller ett litet barn i handen.

Han sträcker fram barnet mot mig och upprepar två ord om och om igen. "Din son", säger han, först snällt, sedan aggressivt.

Nyfiket gläntar jag på gardinen och inser snabbt att mannen jag just sett framför mig är identisk med den i sängen. Magen gör kullerbyttor av rädsla, och svetten rinner över ansiktet. Jag måste härifrån, nu...trosorna får ligga kvar, plånboken med. För jag hittar ingen, och pengar borde jag väl haft med mig, tänker jag, och slås av tanken att den kanske ligger i kappan.

Jag vet inte hur jag kan veta att det hänger en röd kappa i garderoben i hallen, men fnissar då jag hittar den, och lägger den över armen.

Jag tittar runt i hallen en sista gång, och ser ett porträtt av mannen med den lilla pojken. Kvinnan som står med dem liknar mig, men ändå inte. Hennes ansikte är inte alls lika ärrat, och håret är glimrande guldblont, inte svart som mitt.

Jag drar med fingertopparna över porträttet, och hör pojkens glada röst. "Mamma, äntligen. Jag har saknat dig."Tårarna kommer utan att jag kan hindra dem, rinner över kinderna ned vid halsen. Jag måste skynda mig. Det är bråttom.

Efter en snabb titt i spegeln öppnar jag dörren och går ut. Nedför trappan och fram till en röd sportbil.

I fickan hittar jag ett par nycklar och darrar på handen när jag öppnar dörren. Den öppnas och jag kliver in. I mina öron startar ett högt ringande.

Det är som om mina händer drivs av någon annan. Vant lägger de i en växel, och jag ska just backa ut när mannen kommer utspringande. "Vänta älskling, stanna"

Jag krockar nästan med en framrusande bil, men klarar upp situationen, och svänger ratten.

I samma ögonblick kommer mannen rusande och slänger sig över huven, tittar bedjande på mig och skriker något jag inte hör.

Ringandet i mina öron ökar i styrka, och jag hukar för att han inte ska kunna möta min blick. Med sammanbiten mun kör jag iväg, och hör hans kropp dråsa i backen.

Vaknade som vanligt innan tuppen, och tittade ut över ängarna för att kolla efter örnarna som vi sett flera gånger. De är så mäktiga när de svävar omkring runt, runt i stora cirklar.

har köpt en värstingkamera för att fotografera dem och alla andra rovfåglar som rör sig i trakterna.

Igår såg jag och Peter hur en kärrhök lyfte från backen med en råtta i klorna, Du förstår vilken bild det skulle bli.

Jag hostar mig genom nätterna och vaknar gång på gång, men är ändå hyfsat pigg. Undrar om det är pollen eller en kombination av förkylning och pollen?

På morgonen skickade vi iväg Zabine till sin bästis Lovis, och körde Razmus till Erik som även är hans skolkamrat. Lilla Hampuz fick till sin stora besvikelse inte stanna någonstans. Min lilla tufs har inte skaffat sig några bästisar än, och jobbar febrilt på att inte bli slagen i skolan. Vi ser dock en ljusning...för på kort tid har två nya killar kommit till dagis. Lika lugna som vår lillplutt, och mer än villig att ingå i hans krets.

Vi körde blixtsnabbt mot Skärholmen för att prata med Nordea om bankgarantier och annat.

Döm om min förvåning då jag kliver in i ett hav av väntande människor i olika kulörer. Jag hade mest lust att vända på klacken, men hejdades av Peter som steg fram och frågade efter företagskundtjänst.

Kvinnan pekar mot en blå telefon i ena hörnet av lokalen och ber honom lyfta luren.

Ha, ha...vilket skämt...telefonen ledde till en kvinna som via ledningen lotsade Peter genom frågorna han skrivit upp. Så var det med den personliga banken.

Nordea är inget att rekommendera för företag har vi insett, och funderar nu på vilken bank vi ska välja.

Jag har Handelsbanken som jag är supernöjd med, men man kanske ska välja en liten bank, som bryr sig om sina kunder.

Efter ett kort glasstopp hoppar vi in i bilen och kör runt, runt för att slutligen komma ut på gatan.

Mitt ansikte har då antagit en blekvit, nästan genomskinlig nyans, och jag känner mig illamående och yr.

Lägger upp fötterna mot vindrutan och sväljer gång på gång tills...jag inte kan svälja mer, och vill spy.

Det är många mil som passerat sedan illamåendet började och jag kastar mig handlöst ut från bilen innan Peter hunnit stanna ordentligt. Bilen står tvärs över en korsande väg, men jag bara måste ut.

Han åker vidare efter kringelikrokiga vägar och hämtar vår älskling Razmus medan jag vinglande försöker återhämta mig från yrseln och illamåendet.

Kilometer läggs till kilometer, och jag inser att det är rätt skönt att promenixa. Något jag gjorde varje dag då jag bodde i Hammarbyhöjden, och jobbade i Vasastaden. En nätt sträcka på cirkus en mil.

Gissa om jag tappade vikt då? Jag var mager som ett snöre, och blev till slut beordrad av Peter att åka tunnelbana ibland.

En ormvråk dök upp på himlen, och jag väntade tills den syntes i kameran, men insåg att den skulle te sig närmast pytteliten på kort.

När jag gick där efter vägen dök tanken upp att jag skulle börja promenera från skolan när jag lämnat ungarna på morgnarna, och dit då de skulle hämtas. Två mil asfalt skulle jag pressa undan i sådana fall.

Hundarna kan följa med de med.

Peter kommer efter ett tag för att plocka upp mig. Då är mina fötter stelfrusna, och jag fryser i min tunna blåa kofta som inte alls är gjord för att ha utomhus då vårvindarna viner runt öronen. Man kan bli lurad av att solen lyser, och idag blev jag just det.

Peter är på uruselt humör och fortsätter sökandet efter lösning av ett problem via mobilen. Något som går sådär...och resulterar i att jag lite senare står med tröjärmen nedsölad av bensin.

Hampuz och jag äter mat, och Peter äter sin efteråt, sedan far han iväg igen. Denna gång mot Södertälje för att kolla på jobb.

Jag bloggar, kollar mejl och pratar med barnen som tecknar samtidigt.

Igår la jag ut valparna till försäljning på Blocket.

Det känns o hjärtetrakten, men jag måste vara hård mot mig själv. Detta är sista kulle för Zilla, och Chicco...som ska bli kastrerad imorgon. Något jag inte ser fram emot.

Idag blev jag med företag, eller rättare sagt, jag registrerade mig för FA-skatt och har möjlighet att fakturera fr.o.m den 14 juni.

Så nu är det fritt fram för dem som är intresserade att ha sin banner på min blogg. Nu kan jag fakturera dig. 

He, he...det här skulle jag gjort för länge sedan, för via Af får man inga jobb.

Nu väntar jag varje dag ivrigt vid postlådan för att se om arbetsförmedlingen skickat ett brev där det står att jag får starta-eget-bidrag.

Om jag inte får det sätter jag igång i alla fall. Med bidrag har jag möjlighet att bygga upp firman sakta men säkert.

Nu fick jag ett mejl om intresse av valparna, och ska be Peter ringa henne när han kommer hem. Min röst är snart alldeles borta. Det hesa kraxandet är inte vackert. Jag lovar.

Ikväll tänker jag redigera oavsett min röst bestämmer sig för att kajka eller ej. 

Ha en god kväll

TEMA Ett etui

När jag kliver ned från den gamla trätrappan till det daggvåta gräset minns jag hur han kom till mig den där morgonen. Ögonen glänste av tillbakahållna tårar, och munnen darrade.

"Älskar du mig?" frågade han och bet sig i underläppen. Älskar du mig så att det bubblar i magen? Känner du att det pirrar som om benen vore fulla av sockerdricka då mina läppar möter dina? Gör du det?"

Jag var tvungen att fundera några sekunder innan jag svarade. "Nej, tyvärr. Det känns som när jag sömnigt kryper ned i sängen efter en tuff dag. Välkomnade och välsignande för själen. Det där pirrandet har ersatts av ett härligt lugn. Som om jag ligger i gammal, tjärdoftande eka en varm sommarkväll", sa jag och vågade knappt titta på honom.

"Så...du älskar inte mig längre? Är allt du kände då för länge sedan borta? Alla vinterdagar då vi åkt kälke i  backen och somnat sida vid sida på lammskinnsfällen framför den öppna brasan. Mornarna då vi älskade som besatta, krävande, nästan paniskt i ett försök att komma varandra så nära det gick."

Han mannen jag varit gift med i över tjugo år satte sig mödosamt och gnuggade sig med ena pekfingret över näsan. En ful ovana han hade då livet inte riktigt gjorde som han ville. "Är allt det borta?"

Den gången klev jag också ned i daggvått gräs, barfota, naken som Gud skapat mig. Med ett skratt tog jag fram etuiet jag gömt under trappan och gav honom det, sedan satte jag mig på trappan, väntande och undrande om min gåva var den rätta.

"Till mig?" sa han och tog ett steg fram för att nå det röda etuiet jag sträckte mot honom.

"Din och min kärlek är inte unik", sa jag och log då han mulnade. "Jag vet många som känner likadant. När man som vi tillbringat år tillsammans byts det där euforiska pirrandet ut till trygghet. Vetskapen att vakna varje dag vid din sida gör mitt liv så lätt. Du är luften jag andas och finns ständigt i mitt huvud."

"Åh älsklingen min vad du skrämde mig. För några sekunder trodde jag att du ville skiljas, lämna mig", sa han och omfamnade mig hårt.

Doften av aftershave och äppledoftande shampo nådde min näsa, och fick mig att nysa."

"Atscho", sa du och bleknade, segnade ned framför mig, och...slutade andas.

Ambulansen kom snabbt, men hann inte göra något. Du dog där på daggvått gräs, omfamnad av mig. Etuiet var fortfarande oöppnat, låg på hyllan i vardagsrummet, dammigt av ålder.

Du skulle aldrig öppna det, och jag förmådde inte heller göra det.

Tivoli-djurpark-museum-panelning mm

Long time, noo see

Jag är sjuk igen...luftrörskatarr som kittlar i halsen och gör så att jag låter som om jag käkat flera paket med krita.

Antagligen kommer bacillen från dagis, och älskar mig mest av alla eftersom den återkommer gång på gång.

Det gör ont, och irriterar mig vansinnigt eftersom jag just nu redigerar mitt manus Hat och en gnutta kärlek genom att spela in mig själv läsande texten. Grrr...

Nåväl, inget ont som inte har något gott med sig. 

Eftersom jag inte kunnat redigera manuset har jag hjälpt Peter på taken och fått en klädsam solbränna plus lite extra pluring till mitt nystartade företag.

Min lillasyster med barn kom hit i fredags natt och vi gjorde stan osäker i lördags genom att gå på Naturhistoriska musee´t, Skansen och Gröna lund. 

Det var jobbigt må du tro. Jag hostade mig igenom dagen, och försökte febrilt att hålla ihop min lilla skara av barn. Äldsta ungen envisades med att dra iväg på egna utflykter som jag stoppade genom att med bultande hjärta springa ikapp honom, och ha ett allvarligt snack med...en sisådär fem tio gånger.

På naturhistoriska hittade vi en utställning som var högintressant för oss vuxna , men mindre rolig för barnen. Efter en halvtimmes rundsmygande bland dinosaurier, neanderthalare, kvastfeningar och en massa djur som finns numera fick barnen nog, och hade inte alls lust att vänta tills filmen på Cosmonova började. 

Vi åkte iväg via tunnelbana till Östermalm , och gick till Djurgården därifrån. Barnen klagade på allt möjligt och tyckte att alla bilar körde alldeles för fort.

En sak är säker...jag längtar inte tillbaka till stan. Inte ett enda dugg.

Vi gick in på Skansen och rätt in i akvariet där vi såg krokodiler, apor och annat.

En av dem satt och studerade människorna utanför stängslet, och jag fotograferade fnissande damen i smyg, medan jag som alltid tyckte synd om aporna.

Vilket skitliv de lever. Jodå, jag vet att de ofta är födda i fångenskap, men...vad har vi för rätt att fängsla oskyldiga själar? Bara för att tillfredsställa våra lustar och nyfikenhet.

Inne på akvariet såg vi ormar, möss, jordekorrar och krokodiler blandat med spindlar, fiskar och andra djur.

Harald spanar in små miniapor

Razmus och lillbrorsan Hampuz skyndar på in i djungeln med mig tätt efter. Ljudet där inne får mig att minnas tiden i Thailand, och jag kan nästan känna doften av djungeln starkt doftande blommor. Suckande saknar jag möjligheten att kunna äta från små gatukök på hjul, och vänliga själar som hjälper till utan att kräva något i gengäld.

Hampuz studerar fiskarna

Samtliga kusiner ställde sig på en konstgjord krokodil, och jag passade på att fotografera. Det är inte lätt att få fem ungar att stå stilla så länge som det krävs för att låta kameran fånga dem.

Puh och bläh. Jag kan inte hjälpa det, men att vistas på ställen där det är närmast panikartat mycket människor får mig att koppla på uttråkadknappen. 

Jag och syrran åkte inte en enda karusell, och tillbringade mesta tiden med att vänta på barn som stod i milslånga köer för att sedan åka några varv i apparater som liknade jag vet inte vad.

Några av dessa monster skrämde mig bara vid anblicken.

Eller vad säger du om att kliva i den här?

Zabine stod nedanför och tittade upp med skrämd blick, medan jag stod bredvid och undrade varför de som satt i stolarna utsatte sig för något dylikt.

Lilleman åkte några karuseller, men grät nästan då han kom tillbaka. Han tyckte inte om de där snurrande sakerna, och höll sig till små färgglada bilar som åkte runt sakta, sakta.

När vi varit ute på galej i 11 timmar (jo då du läste rätt) var vi rätt möra i fötter och huvud, och ville hem. 

Om jag haft möjlighet skulle jag beställt en helikopter som hämtat oss på stället, men livet är inte så snällt, så...det var bara att knalla till t-centralen, ta pendeln till Tumba och bilen hem.

Vi fick pausa och låta barnen vila några gånger.

MEN...nu slutar det inte där. Systeryster hade lämnat sin bil i Tumba och vi skulle ta hem den. 

Peter kom i sin bil och mötte mig och barnen som sov i baksätet, sedan åkte vi den slingrande vägen hem . jag i vår bil, Peter i syrrans. Ett rådjur hoppade upp på vägen, men försvann lika snabbt, och en rovfågel ryttlade ovanför täkten för att spana om det fanns några goda råttor eller dylikt.

När vi hämtade Peters bil började det mörkna, och jag sniglade mig hemåt med Peter i bilen bakom.

Väl hemma såg jag att det var eurovisionfestival, och tänkte kika, men somnade på studs. Dödstrött med ömmande fötter.

Idag ringde jag på morgonen och grattade min syster som fyller hela fyrtiotvå år idag. Hon och barnen bodde på hotell inatt. Det var hennes present till sig själv.

Peter och jag for ut till Rosenhill för att avsluta takjobbet.

Efter att det var klart åkte vi till Tumba för att möta systeryster och barnen som skulle hämta sin bil och åka tillbaka till Hälsingland.

Kramkalas, sedan morsning.

Jag, Peter och ungarna åkte till en restaurang och åt mat, sedan vidare till en arbetskollega till Peter och pratade om några olika takprojekt som vi jobbar på.

När det var klart fortsatte vi hemåt för att stanna på ett cafe och äta glass.

Men det där lugnet jag längtat efter stördes av vår äldsta grabb som spelade clown, retade brorsan och var högljudd. Efter flera tillsägelser fick jag helt enkelt nog, kastade upp ungen över axeln och gick ut därifrån. De som satt där log lättat och fortsatte sitt fikande.

Väl hemma hade jag en stor batalj med sonen, sedan gick jag ut med Peter och satte panel på huset några timmar.

Lillstinta gick iväg till sin kompis, och Hampuz hjälpte till så gott det gick.

Äldsta barnet fick utegångsförbud och tillsagd att sätta sig på rummet och funderar över det han gjort, men fick komma ut en stund senare för att en kort stund vara med när jag spelade badminton med Lilleman.

Har du sett en knappt en meter lång sötnos serva med en badmintonracket med framgång. Ha, ha...nä det har inte jag heller, men han var envis som attan och lyckades få över bollen till andra sidan nätet.

Det var dags att söva tre skruttar, och ta tag i bloggeriet och tankarna på namn på nya företaget.

Skrivpuffen har vilat några dagar, men finns hela tiden i bakhuvudet.

Internet strular fortfarande.

Men vad gör väl det när solen skiner så snällt?

Ha en härlig dag

Kram

Affärsplan-test-takjobb-pollen

Idag blev det en sådan där dag då jag flängde hit och dit.

Peter fick ta barnen, och köra dem till skolan, för jag åkte mycket tidigare och bytte till pendeltåg i Tumba.

Färden gick till Sundbyberg där jag bara varit en enda gång.

Killen jag följt hem den där natten för mer än femton år sedan bodde granne med t-banestationen, och jag kände igen mig idag.

ETU låg två gator upp, och jag satte mig på ett cafe med datorn för att skriva en puff under tiden som jag väntade på att klockan skulle passera nio. I vanlig ordning är jag på tok för tidig, och måste sitta av tiden någonstans.

Jag hinner inte ens med puffen innan det är dags att lyfta på rumpan och gå till prästgårdsgatan.

Inne på kontoret får jag reda på att Af skickat dit mig för att undersöka om min affärsplan håller. Hjälp, tänker jag och känner hur fladdrande ondsinta fjärilar försöker ta sig ut ur magen.

Jag bestämmer mig för att ta det för vad det är, och inte stressa upp mig. jag är ju ingen ekonom, så de får ta min text för vad det är: Ett taffligt försök att få ihop ekonomin så jag ska få starta-eget-bidrag.

Vi klickar totalt. Killen eller rättare sagt mannen som ska prata med mig visar sig vara en intressant mångsidig trollerikonstnär som bollar med siffror och är datalärare i grunden.

Han har liksom mig ett barn som varit prematurt, och vi hinner gå igenom mycket innan min tid är ute.

"Det här ser jättebra ut", sa han och kallade mig för energiknippe och driftig.

Lättad gick jag ut från stället och tog pendeln hem med axlarna utan den där vanliga tyngden av skuld att jag inte bidrar till hushållet. Nu jäklar ska det bli andra bullar, och om vi har riktig tur godkänner banken oss till att få lån, och vi kan ta hem snickarna igen.

Peter möter mig hemma och vi äter, sedan hämtar vi barnen som ska bli ompysslade av sin barnflicka medan jag och Peter åker iväg och jobbar på taket i Rosenhill.

Solen gassar, och vi dricker vatten i mängder. Tyvärr hinner vi inte riktigt klart trots att vi hade intentionen att göra det.

Det lilla som är kvar tar vi itu med imorgon.

Pollenallergin gör att både jag och Peter snorar. Det är riktigt jäkligt i år. Bläh

Barnen lade sig och sov så sakteliga, och jag satte mig vid datorn för att betala alla Peters räkningar.

Nu är jag äntligen klar och ska redigera manus.

Godnatt vännen min

Kram

TEMA Få napp

Solen hade knappt vaknat då jag och farfar hand i hand gick den smala stigen ned mot båthamnen.

Ekan låg nytjärad på land, och vi fick hjälp av två fiskare som just kommit tillbaka från havet med båtarna fulla av fisk.

Doften av tjäran blandades med den illaluktande fisken, och när jag stod nära en av de äldsta männen kände jag hur han stank snus och något annat definierbart.

Jag var tretton skulle snart fylla fjorton, och brukade sällan umgås med farfar. När han frågat mig om jag ville följa med svarade jag dock ja, med viss reservation om något roligare skulle dyka upp. Ensamheten på landet var inget jag längtade efter, men sakta började jag landa i att bara vara. Leva för dagen, och godta att internet inte fungerade så långt ut.

Havet smekte klipporna, och några skränande måsar jagade fisk vid vattenytan. 

Jag satte mig på bryggan som borde bytts ut för länge sedan, och höll händerna tätt intill rumpan för att hålla balansen. Det verkade ta längre tid än farfar räknat med så han stod med ett irriterat leende och manade på männen som noggrant vek ihop sina nät och sakta tog av sig de knallgula galonkläderna.

"Är du klar", ropade farfar när båten slutligen låg i vattnet. "Om vi ska hinna få några napp måste det hända något nu. Jag tar repet här, och du det bakre", fortsatte han och verkade plötsligt mycket yngre än sina dryga åttio år.

"Du ror medan jag sätter på masken", sa han och satte sig längst bak med spöna i handen. "Vilket väder vi får. Underbart."

Jag försökte ta ett årtag, men märkte direkt att båten åkte åt fel håll, och korrigerade med den andra åran. Min tunga låg i mungipan, och jag var extremt fokuserad på vad jag gjorde. Att göra en sådan enkel sak borde vara enkelt. Två åror som skulle röra sig tillsammans, a piece of cake liksom.

Vi tog oss långsamt ut mitt på sjön, och jag rodde för glatta livet när farfar stoppade mig. "Stanna här!"

Han lade i ett av flötena och jag såg hur det direkt rörde sig, först åt ena hållet, sedan det andra, för att slutligen dyka med ett lågt "plopp"

"Du har napp", skrek jag och reste mig snabbt upp för att gå mot den bakre delen av båten.

"Helsickes unge, ska du välta oss? Sitt ned i båten."

Han vände uppmärksamheten till flötet igen, men nu låg det alldeles, alldeles stilla.

"Kan jag också få fiska?" sa jag och böjde mig ned och tog upp ett metspö med ett gul/svartrandigt smalt flöte som inte alls liknade farfars. "Vad är det här för konstig sak?"

"Det är ett tävlingsflöte", sa farfar skrockande när han plockade upp vår första fisk som snarare passade i ett akvarium. "Det är perfekt att plocka upp småfisk med. När vi fått upp tillräckligt många sådana, kan vi meta gädda. Man gör bara så här." 

Farfar drog loss den lilla fisken och satte kroken brutalt genom ryggen på den, sedan kastade han i alltihop i vattnet.

Jag mådde illa. Så grymt. Jag ville inte vara delaktig i fisket mer, och studerade min vanligtvis så snälla farfar från sidan.

Nu hinner jag inte skriva mer, ska på möte om mitt starta eget bidrag

Ha en härlig dag 

Luftrörskatarr igen-redigering och valpar

Vaknar med halsen hopsnörd av brinnande eld. Kan inte svälja, och inte heller prata, men tvingar mig själv att stiga upp.

Idag ska jag nämligen till något som kallas för ETU och prata företag.

Tar ut hundarna i strålande solsken, och springer vår vanliga runda. Matar valpar och byter underlag till dem. De små liven växer som ogräs och blir sötare för var dag som går.

Idag är det tänkt att de ska tas ut på gräsmattan och få lite värld presenterat.

Nattens redigering gick åt fanders eftersom Peter behövde hjälp att leta papper inför ett kundbesök. Nåväl, jag redigerade hela dagen, så jag är nöjd ändå.

Idag ska jag till Sundbyberg, sedan möta Peter hemma och åka vidare till Rosenhill för att stiga upp på taket igen.

Nu är det dags för frukost och avfärd.

Ha en underbar dag söta du

Kram

redigering-gräsklippning och pannkakor

Efter att jag kollat upp ett eventuellt jobb skyndar jag mig hemåt och sätter mig med redigeringen.

Det går galant, och jag slutar inte förrän magen kurrar uppfodrande, och tvingar mig till köket där jag hittar resterna av vår indiska middag igår.

Klockan är strax över två, och jag tar ut hundarna, sedan hämtar jag ungarna plus ett extrabarn.

Kilar in på Ica och köper glass plus fyra nya växter. Namnet har jag glömt för tillfället, men bilder kommer senare.

Barnen leker medan jag tar hand om disken som svämmat över diskhon på alla bredder. Det är fortfarande soligt ute, och jag tvingar på Lilleman en tröja för att han inte ska bränna axlarna.

Zabines vackra vita linne har blivit grått, rött och brunt under dagen. Det är nästan så att jag kan läsa på linnet vad hon sysslat med. Men hon har behållit sin röda keps på huvudet hela dagen, och får en eloge för det. Lillstumpan börjar redan få en guldskimrande hud, och de turkosfärgade ögonen lyser intensivare än någonsin. Henne kommer grabbarna att jaga om några år.

När jag är klar med disken vispar jag ihop pannkakssmet och bjuder ungarna på det. Naturligtvis sitter de ute på verandan.

Lovis som är en granntjej brukar komma hit alla onsdagar eftersom hon vet att vi äter pannkaka då. När barnflickan bodde granne med oss kom hon också.

Jag fick inte en enda pannkaka själv, bara en snutt av Lilleman, och då med stort motstånd. Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskar rätten, men jag kan äta det ibland.

Lovis mamma och bror kom hit för att se valparna, och blev kvar en stund, sedan gick de hem, och jag kunde plantera mina nyinköpta blommor (Nu minns jag vad de heter. Lejongap är det.)

Jag har hittat fyra olika färger och kommer att köpa fler, för de är vackra.

Barnen studsade på mattan och hade skoj så jag tog fram gräsklipparen och klippte våra mattor igen. Det var två dagar sedan sist.

Jag hann nästan med allihop innan klockan tickade in på åtta, och det var dags för nattning.

Nu har jag läst ett kapitel ur Vargbröder, och sövt två av tre barn.

Razmus lyssnar på Teskedsgumman på cd, och jag ska försvinna in i min kammare för att redigera ännu mera.

Jag hoppas att jag passerar halva manuset senast imorgon, men ska besöka ETU i Sundbyberg på morgonen, och vet inte alls hur lång tid som går bort av dagen. Jag vet faktiskt inte ens vad jag ska göra där. Arbetsförmedlingen har skickat dit mig, och jag anar att det har med starta-eget-bidraget att göra.

Berättar mer imorgon 

Ha en härlig kväll.

Nya vyer-redigering-bannerkostnad

Inatt somnade jag över tangenterna igen.

Peter tog barnen i morse och jag skulle redigera...ha, ha...trodde jag ja.

På mejlen dimper ett jobberbjudande upp som jag måste se för att kunna offertera.

Så in i bilen och iväg till Tullinge for jag med Peter i släptåg.

Efter att jag skrivit offerten vid parkeringen utanför Ica for jag snabbt hemåt, skrev dagens skrivpuff, kollade facebook och startade redigeringen av manuset.

Nu är jag på sidan 75, och har bara...en sisådär 200 sidor kvar.

Har fått förfrågan om att ha en banner från ett annat företag på min blogg, och klurar på rimlig betalning. har du tips? Hojta gärna.

Mors på några timmar

TEMA Flyktigt

Vi var bara flyktigt bekanta

Två män som mötts på en fest någon gång

Jag föll för hans gröna ögon, sökte dem genom vimlet flera gånger, och mötte blicken

Rummet vi tog in på var schassigt och sängen borde ha slängts för länge sedan

Det var han som tog min oskuld

Lärde mig att män kan visst älska

Trots att vi träffades två gånger till på samma vis vet jag inte hans namn

Mannen som jag bara blev flyktigt bekant med

Han som blev min första och enda kärlek

Prickigt sommarskinn-svalor-matematik

Gårdagsnatten tillbringade jag med Iphonen och manuset. Sida för sida tar jag mig mot målet, och hoppas att beröra och förfära människor med det jag skrivit.

Morgonen började som vanligt med frukost, och barnavlämning.

Sedan tutade vi iväg till verkstaden där vi lämnat Peters bil, och sedan vidare mot Rosenhill, och vårt påbörjade tak.

Det var kallt och jag tog huttrande på mig en tröja för att inte frysa. Det är ju oftast kallare på taket än nere på marken, och så var det även idag...ett tag, sedan värmde solen oss och tvingade sakta mig att ta av jacka och rulla upp arbetsbyxornas ben.

Två svalor satt och iakttog oss på säkert avstånd.

Solen gassade hårt, och när vi åkte hem för att valla hundar och äta lunch såg jag i spegeln att min hud antagit en prickig variant. Jodå, det var fräknar...massor av sådana.

Tyvärr kunde vi inte få upp hela taket eftersom skorstenen skulle kläs med plåt som vi inte hunnit tillverka ännu.

När vi tittade på klockan såg vi att den redan var två och skyndade oss till skolan för att hämta busungarna.

På ditvägen passerade vi stora fält med maskrosor som jag inte kunde låta bli att fotografera.

När barnen satt fast i bilen åkte vi snabbt till Sätra och letade en bilreservdel som visade sig finnas på ett annat ställe, och åkte då istället hemåt för att käka på indisk restaurang tills magen stod åt alla håll.

Proppmätt skyndade jag mig hemåt till vovvarna, medan Peter och jäntan åkte och handlade mat.

Efter en promenix i skogen med hundarna, spelade jag volleyboll med Razmus som hade läxor och måste göra dem innan det var sängdags.

Han var jätteduktig, och fick massor av beröm efter att vi tragglat igenom x antal sidor. De räknar inte riktigt som jag gjorde, men jag lär mig successivt hur det går till, och har köpt matteböcker för att plugga in så jag kan då han blir äldre. 

Ibland önskar jag att det fanns mer tid till att lära mig fler språk, och andra saker. Min stora vetgirighet och nyfikenhet på nya saker kan sätta käppar i hjulet för mig ibland, men samtidigt lär jag mig mycket om mycket. Sådant som kanske är udda för andra.

Nu sover barnen, och Peter räknar på jobb.

Det är dags för mig att krypa in i min skrivhörna och fortsätta redigera.

Godnatt

Värkbruten

Vaknar av åskan som rullar över huset gång på gång
Hundarna skäller och vill in till oss. De är livrädda och klättrar på mig då jag kommer in

Jag drar ur sladden till laddaren till datorn och mobilen, sedan lägger jag mig igen och vaknar vid sex igen
Kroppen är alldeles värkbruten efter gårdagens övningar på taket

Nu är barnen lämnade och vi på g ut och jobba igen
Solen skiner från en klarblå himmel och maskrosorna skrattar mot oss i princip överallt
Ha en bra dag
Kram

En dag på taket-tröttmössor-redigering av manus

Barnen är så trötta, så trötta när jag väcker dem vid sex, och kurar ihop sig i vår säng när jag väcker dem vid sex.

Själv blev jag väckt oupphörligen inatt av hundar, ungar och annat, för att vid fem kliva upp och skriva .

igår natt redigerade jag flera timmar tills ögonen slutligen gick i kors.

Efter att vi tråcklat ihop frukost, toalettbesök och påklädning av tröttmössor åkte vi iväg i två bilar.

Vår älskade barnflicka åkte med mig liksom barnen. 

Peter for iväg snabbt som ögat åt andra hållet med en stege vi ska använda under dagen, och möter oss lite senare vid skolan.

Efter att han fått äran att eskortera våra älsklingar in till skola/ dagis samtidigt som jag och Rita pratar girltalk åker vi iväg med henne till skolan i Tullinge, och lämnar Peters bil i Tumba på reparation.

Sedan åker jag och Peter till Rosenhill och kliver upp på ett tak där vi ska sätta korrigering som ser ut som tegel. Vilket inte alls är lika lätt som vi trodde. 

Till att börja med har de satt alldeles för hög regel på slutet, och vi blir tvingade att ta bort den och ersätta den med en lägre.

När det är gjort och vi börjar sätta plåtarna längs takkanten inser vi att hustaket är snett, sisådär fem sex centimeter. Det är bara att fixa till så att det blir rakt med hjälp av bland annat pythagoras sats och ett snöre.

Svalor flyger nästan i i oss i sin iver att komma in i ett pyttehål på kåken bredvid.

Getingarna som surrar runt oss gör mig orolig, och jag svär över min dumhet att ta på mig parfym i morse. Hur tänkte jag egentligen?

Peter skrattar åt mig när jag likt en spindel klamrar mig fast i läkten och tar mig från ena sidan av taket till det andra.

Utsikten är magnifik. Jag menar riktigt, riktigt sådär tavelmagnifik. Eller vad säger du om det här fotot?

Solen gassade, och jag njöt av doften av sommar som strömmade mot mig.

Peter och jag höll på halva dagen med att räta taket, och hann bara få på några ynka skivor innan vi uthungrade var tvungen att ta oss hemåt. Det sista vi gjorde var att sätta fast skivorna ordentligt. Observera Peters ställning när han gör det. Jag nådde inte med mina 164 cm.

Vi for iväg en snabbis och tittade på ett annat jobb där en skorsten skulle plåtskos, och sedan var det dags att hämta våra tre skruttar.

När vi kom hem käkade vi mat, och gick till nästa tak. Denna gång svart plåt.

Vi hann lägga på några skivor och falsa dem innan barnen tröttnade och ville gå hem.

Väl hemma satte vi upp badmintonnät och spelade volleyboll med ungarna, sedan käkade vi och lät ungarna bada fötterna en stund innan vi lade dem.

De somnade innan jag ens hunnit ut ur rummet, utmattade.

Nu har jag ont i varenda muskel i kroppen, och ska skriva manus, eller rättare sagt redigera.

Ha en go kväll

Kram

gryning-hungriga valpar

God morgon

Klockan har precis blivit halv sex, och det är tiden då allt är som vackrast. Tiden då alla bilar står tysta på tomterna med blänkande plåt som speglar livet.

Fåglarna kvittrar som om det vore deras sista chans att sjunga, och ljuset ute är sådär speciellt att jag vill greppa kameran och gå ut för att fotografera.

Inatt redigerade jag tills ett, sedan somnade jag på tangentbordet,och hade ett avtryck från det på kinden när jag vaknade.

Under natten blev jag först väckt av Lilleman som kom upp i sängen, sedan Zabine. Det blev varmt, alldeles för varmt så jag har sovit dåligt. Känner mig inte utvilad, och har värk i både nacke och axlar efter att ha försökte passa in i det lilla utrymmet mellan barnen.

Jag har börjat ge valparna som köttfärs, och försöker lära dem äta och dricka själv, för Zilla får ont då deras tänder nu kommer ut.

Zenta tuggar på ben eftersom hennes tänder kliar infernaliskt just nu, och Chicco, ja han ligger i soffan och myser.

Nyss tog jag bort en stor äcklig fästing på honom. Något jag försöker bli av med, med hjälp av vitlök.

Jag blandar i det i deras mat, och tro det eller ej, men de äter den i alla fall.

Nu ska jag strax väcka familjen, käka frukost, fara till skola/dagis och sedan åka iväg och jobba med Peter.

Funderar fortfarande på vad min firma ska heta, men...jag tror att jag är något på spåren.

Ha en härlig dag

Kram

Nu haver vi jobbat, nu haver vi jobbat...precis hela dan.

Efter frukost har det i princip varit fullt ös medvetslös.

Jag har rensat landen, och klippt runt alla mina buskar krypande på alla fyra. Erkänner villigt att jag är livrädd att stöta på fästingar, och har nyss badat kokhett för att bränna eventuella kryp som hittat till mig.

Nu är det fint i alla land, och huset har fått panel. Dock inte all.

Vårt hus har ju som bekant ökat en hel del i omfång, och det tar mycket tid att fixa alltihop. Men snyggt blir det. Eller hur? Vi sliter så gott vi hinner med projektet.

Som alltid tar dagen slut, och även idag gjorde den det.

Nu har jag badat två småttingar som trötta rasade i säng, och lyssnar på cd-sagan Teskedsgumman.

Den äldsta pojken sitter i badet och leker, men ska alldeles strax sövas han med.

Peter är ute och övningskör med vår barnflicka och fd granne Rita som lekt med barnen hela eftermiddagen.

Jag sitter och läser en bok om att tolka auror, och försöker erinra mig om jag sett det någon mer gång än när min väninna stod i hallen, och jag såg en såpbubbleliknande, dallrande aura runt henne, men antar att jag inte riktigt tänkt på det förut.

Ted Andrews kan tydligen sådant, och har bland annat skrivit boken Konsten att se och tolka auran som jag tycker är väldigt intressant.

Nu är det dags att fortsätta med redigeringen.

I veckan kommer det att bli ont om tid eftersom jag ska hjälpa Peter att lägga tak, och säkert är trött på kvällarna.

Några timmars redigerande blir det säkert tid för, men den där nattredigeringen jag gjort förut kan jag nog glömma. Kroppen är äldre än jag vill veta av.

Godnattkram

TEMA Omsorg

"Av omsorg för de anhöriga skriver vi inte namnet på den avlidne. Polisen jobbar intensivt med fallet, och hoppas naturligtvis kunna lösa det inom kort."

Pelle läste texten med stor förundran, och tittade samtidigt på huset mittemot. Den röda panelen hade bleknat, och där dörren en gång suttit fanns nu bara ett stort hål. En polisbil stod tvärs över trädgårdsgången med blinkande lampor, och det kryllade av svartklädda män i huset.

Han undrade för sig själv när det skulle bli säkert att gå ut på gatorna igen. För bara några veckor sedan hade ett liknande skeende utspelat sig hos familjen två hus bort. Även där dog folk, eller rättare sagt två barn. 

Pia kom gående in i rummet, och satte sig vid bordet med honom. Vackra, underbart snälla Pia som stått så troget vid hans sida under de dramatiska veckorna då han många gånger tvivlade på sin egen existens.

"Hej, vad gör du?"

"Tittar på nyheterna", sa han och drog ned henne i knäet. "Har jag talat om för dig hur mycket jag älskar och högaktar dig min prinsessa?"

"Nä, inte på några dagar", sa Pia och kramade om honom. "Säger de något om vem det var som gjorde det?"

Pelle skakade på huvudet. "Inte ett ord, bara att polisen är inkopplad, och lite diffust att någon dött."

Han höjde ljudet på teven när en reporter syntes. "Sch, nu är reklamen slut."

Pia reste sig upp, och gick ut ur rummet. "Frukosten är snart klar. Kommer du?"

Pelle nickade och höjde handen för att hon skulle vara tyst.

En liten stund senare satt familjen samlad runt bordet, och pratade naturligtvis om det som hänt. Lasse som precis blivit tonåring var märkbart skakad av det, och hade många frågor som han ville ha svar på.

"Kommer de hit nästa gång? Jag menar..." Han tystnade och mötte Pelles varnande blick.

"Det är nog ingen fara", sa Pia och gjorde allt för att få minstingen att äta upp maten. 

Den lilla krabaten envisades med att kasta ned tallriken på golvet, och Pia lyfte upp den varje gång.

"Vet polisen någonting över huvud taget?", sa hon och ställde sig på knäna för att torka upp yoghurten som låg under barnstolen.

"Inte mer än förra gången. Det är samma tillvägagångssätt, och Margareta berättade att männen som kom in var svartklädda med masker."

"Vet...?"började hon, men tystades av tonårsdottern som reste sig upp så fort att stolen välte. "Kan vi inte för en gångs skull bara äta mat och njuta av den? Måste varje morgon bestå av funderingar om vad som hänt i grannhuset? Jag är så less..."

Hon smällde igen dörren till köket, och de hörde hennes stampande steg då hon gick uppför trappan till sitt rum.

Tystnaden låg som ett stort svart moln runt bordet, och Pia tog suckande upp matskålen för att lägga den i diskhon. "Lena har rätt. Vi har diskuterat det här i princip varje dag sedan flera veckor tillbaka. Det händer det som händer. Tiden får utvisa vad."

Tattarlass-socialisering-barn, barn, massor av barn

Inatt satt jag med redigeringen till ettsnåret, sedan lade jag ifrån mig den, och kikade på dumburken med karlen tills ögonen hotade att muras igen av sömnsand.

Idag har jag, Peter och ungarna åkt med ett stort så kallat tattarlass med brädor, masonit och sågspån till återvinningen.

Barnen hittade diverse saker på backen där som de satte ihop till halsband, sedan åkte vi vidare till affären och införskaffade glass.

Efter det tutade vi hemåt och jag började gräva upp det gamla jordgubbslandet efter att ha planterat tomatplantorna på baksidan i gassande sol.

Tröjan åkte av när svettpärlorna rann nedför ryggraden, och precis när jag kommit igång kommer våra vänner på besök.

Mattiaz och Lina har tre vildbasar som oss, och samtliga barn rasar runt i ex timmar tills det är matdags.

När de farit hem kommer granntjejen till oss och ska sova över.

Nu har de ätit glass, popcorn, ostkrokar och kakor så magarna bågnar. Gosat med valpar har de också gjort. Det är ett bra sätt att socialisera de små krypen på, ja valparna alltså.

Kvällens film heter Myrmobbaren och är faktiskt rätt bra.

Det är dags för mig att krypa in i skrivhålan och fortsätta redigeringen via Iphonen.

ha det gott

Är klockan fem frågar mannen yrvaket-skrivmingels efterdyningar

Har du som jag väldigt lätt att somna framför teven?

I vår familj har det alltid varit så.

Peter är ju plåtslagare, som är ett tungt yrke och dessutom innebär utomhusarbete hela dagen.

Frisk luft söver, så är det bara.

Igår hade jag intentionen att skriva på manuset, och började starkt, men tacklade av vid ett. Ögonen föll ihop av sig själva, och kroppen värkte typ överallt.

Då gick jag in till Peter som sov i soffan och frågade om vi skulle lägga oss.

"Snart", sa han och spärrade upp ögonen för att försöka hålla sig vaken och titta på filmen.

Hampuz sov i soffan, likaså Razmus. Zabine sov över hos grannflickan.

Jag hatar att sova själv i sängen, och lägger mig bredvid de andra, och somnar naturligtvis på en sekund.

Nästa gång jag vaknar är det ljust ute, och klockan...är fem.

Gissa om jag känner mig lurad på sömn? Soffan är stenhård och obekväm som attan.

Nåväl, jag lägger mig i sängen och tror att jag ska få sova...ha, ha...

Hundarna gnäller och vill ut, Lilleman vaknar och gråter, mobillarmet startar...ja du förstår vart jag vill komma va? Ingen sömn...inte en enda minuts skönt vilande i John Blunds famn.

Frukost, skrivpuff, tjafs med internet som envisas med att visa 0.00, sedan lugn...tystnad och skrivande.

Kollade in Ann Ljungbergs film från Skrivarminglet

Läste även en länk på Debutantbloggen där Sofia Hallberg sammanfattat kvällen.

Nu har alla lämnat huset, och jag ska jobba på manuset.

Ha en underbar dag

TEMA Överdriva

"Pappa kan hoppa så häääääär högt", sa sexåriga Lisa och ställde sig på tå med handen över huvudet.

"Kan han väl inte alls det"replikerade sjuåriga Hans och slog bort hennes hand. "Du ljuuuuger", fortsatte han och vände sig till sin pappa."Ellerhur? Inte kan man hoppa så högt heller?"

David tittade från sonen till Lisa och skrattade. "Det är lätt att överdriva saker ibland, ellerhur Stumpan?", sa han och rufsade om i Lisas hår. "Riktigt så högt tror jag inte att det var, men det finns faktiskt människor som kan göra det."

"Var det väl visst det", sa Lisa och trulade med munnen samtidigt som hon spände blicken i honom. "Pappa är världsabäst på att hoppa."

Hans ställde sig bredvid pappan och placerade sina händer i sidorna med en viktig min. "Du ljuger"

I det ögonblicket kom den omtalade gående med snabba steg. "Lisa, det är dags att äta. Mamma väntar."

Han hoppade elegant över stängslet som var mellan tomterna, och landade framför henne. "Vi ska iväg till Petra och Jens mina kompisar från förr."

David tittade fundersamt på honom. "Hur i all världen bar du dig åt för att komma över det där?"

Lisas pappa skrattade generat: "Det är sådant där som aldrig går ur kroppen. Gammal höjdhoppare du vet."Han tog dotterns hand och öppnade grinden. "Kom nu stumpan. Nu går vi."

Lisa vände sig om och lipade mot Hans när hon stängde grinden efter sig.

TEMA Gnälla

Jag förstod aldrig var ljudet kom ifrån...letade febrilt efter olika anledningar till att bilen lät så underligt.

När jag bromsade gnällde det till någonstans framtill, och ljudet fick mitt blod att förvandlas till is.

Tveksamt gasade jag på, och svängde in på närmaste stopp där ett antal familjer dukat upp lunchen på små runda träbord. Barnen sprang runt och stoppades av föräldrarna från att kliva ned i det silverglittrande vattnet som syntes från parkeringsplatsen.

Några blåa bajamajor var placerade i slutet, och här och var såg jag gröna sopkorgar med texten JAG ÄTER ERT AVFALL

Utan att kolla vidare på människorna gick jag runt bilen, sparkade på däck efter däck, och drog slutligen ut spaken till motorhuven som är placerad i sitthöjd.

Synen som mötte mig då det rundade locket över motorn öppnades fick mina ögon att tåras.

Vår lilla älskade kattunge Karlsson låg som ett täcke av köttslamsor, fördelad över hela motorn.

Enda anledningen till att jag kände igen honom var det lila halsbandet med kapseln där vi skrivit vårt namn.

Gråtande satte jag mig på knä vid det svarta däcket och tog upp mobilen för att ringa på hjälp.

Det var omöjligt att ens se skärmen så jag gav upp efter några få försök.

Stackars, stackars lilla sate. Tänk om jag ändå varit så smart att jag kollat bilen innan jag for ut från vår tomt.

Min dag-tandläkare-lekpark-taxi Östlund

Upp med ungarna som vanligt. Hampuz är så trött att han fräser: "Låt mig få sova", och tyllar in sig i täcket igen. Han kommer nog att bli en pina när han blir äldre. En tröttis helt olik oss andra.

Frukost och iväg till skolan med de äldsta, sedan vidare till Tumba och tandläkaren. 

Hampuz kollar tänder, och får beröm för att han är så duktig.

När jag tittar på klockan ser jag att den är knappt tio, och funderar på om jag verkligen ska hämta de stora barnen som jag lovat.

Jag säger åt Lilleman att gå till bilen, och lunkar själv efter.

Vi stannar i Vårsta och går till skolan för att fråga hur Zabine och Razzel vill göra. Jag hinner inte ens komma in på gården förrän jag ser Razmus och han mig. Mungiporna åker nedåt och han svär högt.

Jag kramar om honom och säger: "Lilla gubben, lugn...pappa får ta dig senare istället."

Inne i lokalen träffar jag Zabine som jublar då hon ser mig och Lillebror. "Kan jag få ta med Lovis hem? Snälla?"

Skrattande vinkar jag till mig den omtalade och ger henne min telefon. "Ring din mamma", säger jag till Lovis, och ber Zabine klä på sig jackan. "Det är isvindar idag"

Tuffar iväg till närmsta lekpark som utlovat där ungarna busar runt

Väl hemma fixar vi till åt valparna. De har ju blivit så stora att de börjar gå nu. Små, små charmtroll som ungarna älskar.

Finns det något härligare än att se barn och djur ihop?

Titta på den här bilden till exempel:

Samtliga barn har en varsin illbatting i knäet.

Igår fick valparna varsitt namn. Killen får heta Zack, tjejerna Zarah(efter Zarah Leander) och Zitah

Tre vackra namn på helt underbara nystan av kärlek och ludd.

Om några veckor får de egna hem, och blir till ett lyckligt barndomsminne för ungarna.

På eftermiddagen ringde de från ETU och berättade att de ville träffa mig angående Starta-eget-bidrag från arbetsförmedlingen. Hm...betyder det att jag är godkänd? Eller?

naturligtvis googlar jag på ETU och ser att de utbildar folk för att lära dem synas på nätet. De på AF har kanske tagit sig i kragen och ääääääntligen insett min potential.

Förresten fick jag telefonsamtal från min första kund. Hon var mycket nöjd och har tecknat ett trädgårdsavtal.

Nu ringde Peter. Han hinner inte hämta Raz och bad mig hämta pyret.

Taxi Östlund var god dröj...

Skrivarmingel med Ann Ljungberg

Igår gjorde jag mitt första jobb.

Det var en tant i Tumba som ville ha sin trädgård fin, och anlitade mig.

Jordgubbarna väcktes ur sin vintersömn genom att jag tog bort alla gamla löv och kirskålen som redan letat sig upp över de små plantorna.

Fåglarna kvittrade som besatta i träden runtom, och här och där stötte mina fingertoppar på svartglänsande skalbaggar som snabbt gömde sig.

Efter det kapade jag alla gräskanter med en fenomenal maskin som dock lät som ett godståg i full fart, och nog krävde hörselkåpa, hm...måste komma ihåg det nästa gång.

Sedan var det äntligen dags att klippa gräsmattorna. 

Efter två timmar var trädgården i tipptopp, och jag for hemåt.

Där väntade Peter som var hungrig. 

Ut med hundarna och sedan ut på plåtjobb en snabbis

Det hisnade i magen då jag tittade ned, men jag vet att man snabbt vänjer sig och lugnade mina darrande ben genom att helt resolut sätta mig på plankan.

Jag var lite nervös inför kvällens skrivmingel då jag skulle prata på scen och berätta om Egenutgivarna

Funderade på att färga håret, men gav upp alla sådana tankar då jag kom på att Peter också behöver duscha för att göra kundbesök efteråt.

Klockan fyra for jag iväg mot stora Staden efter att ha lämnat bilen i Tumba. 

Tåget var halvfullt och det vimlade av roliga karaktärer som jag kan använda i mina manus. Egentligen skulle jag vilja både spela in och fotografera dem, men jag vet att det inte är okej.

Inne i stan var det sommar. Jo jag skojar inte. Det var sommar...bara ben, glass och fnittrande småtjejer som går i affärer.

Själv hamnade jag som vanligt på barnavdelningen och skummade snabbt igenom utbudet.

Attans perkele det är ju åttiotalskläder igen. Sådana jag använde när jag bodde i Gävle.

Jag blir snabbt förflyttad till H&M:s butik Impuls som den hette på den tiden, och minns en illande grön tröja jag köpte och ett par gråa coola kängor. 

Allt det där åker upp som en film i mig, och jag fnittrar.

Det är dags att få något i magen, och jag går in till Mac Donalds och beställer en hamburgare av en ung kille som...hör och häpna...flirtar med mig. 

Jag skrattar och busar lite med honom medan jag grubblar på hur gammal, eller rättare sagt ung han kan vara. Jag tackar för mig och äter upp maten för att sedan fortsätta mot målet.

På vägen dit stöter jag på en annan skrivare Margareta Börjesson, och vi hittar till slut vägen till Skrivarminglet som redan börjar fyllas av folk.

Sedan har jag en underbar kväll med idel facebookvänner som presenterar sig så att jag äääääntligen får en verklig person att krama.

Jag räknar inte upp några namn, men ni vet vem ni är, och jag är jätteglad att ha er vänskap.

Mitt inlägg på scenen gick galant eftersom jag inte var den som började, och när det väl var min tur kändes det som om jag satt hemma i köket och pratade med vänner.

Klockan rann iväg och det var dags för hemgång, men ute i garderoben väntar en överraskning på oss. Daniel Larsson skänkte nämligen ett ex till oss av sin bok Jag är wanted
När han berättade att flera tusen ex skulle brännas för att de inte blivit sålda gjorde det ont i mig. Hur kan man bränna en bok?
Tydligen har de inte blivit sålda (men han har sålt 70 000 så det är en fis i rymden) och tar upp utrymme som krävs för nya böcker.

Jag säger motvilligt hejdå till mina skrivarvänner och går hem genom Stockholms gator. Idag är jag inte så orädd som förr, och går inte de värsta stråken, utan tar vägen genom city.
På pendeltåget börjar jag läsa Davids bok och inser snabbt att den är klart annorlunda än böcker jag läst förut. Gilla eller inte? Nja...det måste jag fundera på.
Spännande är den, och fylld av sådant där vetande som är onödigt, men ändå intressant. I det här fallet berättar David Larsson om hur det är att vara kriminell, något jag aldrig ens funderat på att bli.

Klockan hinner till över tolv på natten innan jag kliver in hemma.

Jag somnar med ett leende på läpparna

Tema Hitta

"Ha, ha...du kan inte ta mig."

Nora sprang så fort att hon knappt hann se var hon satte fötterna, och Anders skyndade efter.

"Vänta du bara, vänta..." Anders såg aldrig roten som böljade över den smala skogsstigen, och Nora hörde aldrig hans skrik. Med en tung duns ramlade han i backen med huvudet före. 

Eftersom han envisats med att ha händerna i fickorna när han sprang, knäcktes näsan mot sotsvart jord och gröna blad. Krasandet när det hände tycktes eka i Anders inre, och smärtan fick tårarna att rinna.

Nora sprang så fort hon kunde till sitt gömställe ingen visste om. Inte ens Anders som var hennes bästa vän visste att hon öppnat den gamla knarrande dörren till skyddsutrymmet, och sedan inrett det efter bästa förmåga. 

Nora kikade ut genom dörren och lyssnade. Underligt nog hörde hon ingenting. Borde inte Anders hunnit fram nu? tänkte hon och steg ut i den gröna mossan.

Hon skrattade för sig själv och gick in igen. Anders skulle aldrig hitta henne. Aldrig.

Anders satt fortfarande på backen och höll om sin blödande näsa. Det snurrade i skallen och han beslöt sig för att försöka ta sig hemåt. Nora skulle nog förstå varför han inte fortsatte jakten när hon fick höra vad som hänt. Lilla söta Nora, alltid så kvick och lurifaxig.

Nora somnade på bädden av enris som hon gjort, och när vinden fick den ruttna tallen att vekna och rasa ned mot skyddsrummets framsida sov hon sött, och väcktes inte trots att dörren åkte igen med en smäll.