Tema En plan

Prasslande löv på frostad säd

Ensamma äpplen i kala träd

Älgar som äter upp körsbärsblad, bryter av grenar

Förvirrade kalvar som skenar

En grävling lunkar över vår avsomnade trädgård

med en plan att gå nästgård

Några ekorrar hoppar tjattrande omkring i tallarna bakom huset

Springer uppåt, söker ljuset

Rådjuren upptäcker den smygande katten

Sänker huvudet tätt mot backen

beslutar sig för att skrämma bort den

Men blir istället anfallen

Prasslande rödrostade löv faller från vitsvarta träd

förvandlas sakta till maskarnas levebröd

Skall vi lära barnet hyfs genom att ignorera det?

Eftersom jag hade så mycket på schemat igår hann jag aldrig titta i aftonbladet som låg på bordet hela dagen, men slår upp den nu på morgonen och möts av detta på insändarsidan:

Ska vi lära föräldrar att kränka sina barn?

Det är Monica Danielsson socionom, och Birgitta Jansson psykolog som skrivit den

I artikeln diskuteras kommunernas föräldrakurser som det görs massor av reklam för på skolor och i tidningar. Jag har läst det lilla reklambladet, och min tanke då var att det är väl bra att de som har problem får hjälp.

Men när jag läser artikeln ser jag att det är auktoritära metoder som lärs ut. Sådana här straffmetoder som jag hatar. Bland annat går en metod ut på att man straffar barnet genom att ignorera det om barnet gjort något fel.. Till och med om barnet vaknar nattetid och skriker skall det ignoreras.

Superbra metod eller? Idioter säger jag. Vad lär sig ett barn som ignoreras av en vuxen när det är ledset?

Naturligtvis att det inte är någon ide´att söka hjälp. Istället vänder det ledsenheten inåt. Jag har sett bilder från ett polskt barnhem där barnen inte fick någon tröst. De blev inbundna och utstrålade en sådan sorg att det vred om mitt hjärta.

Är det sådana barn vi vill ha?

Är det underligt om de ignorerar vuxna när de blir äldre. Fångas de inte upp av en vuxen famn kan vad som helst hända.

En annan metod är att barnet genom gott uppförande "köper" en extra godnattsaga, klistermärken eller att ta en kamrat med hem. Skitbra! Som artikelförfattarna skriver gör barn mot andra som de uppfostras själva.

Ytterligare en är time-outmetoden...dvs barnet får sitta avskilt och fundera över det som skett, ibland kanske till och med stängas in i ett rum några minuter för att coola ned sig själv. Det här kan jag köpa, MEN sedan läser jag resten av texten och blir så arg att jag darrar. Om barnet skriker skall du ignorera det, och höja ljudet på tv:n eller sätta på musik på så hög volym att det inte hörs.

Nu höjer jag om igen ett varnande finger. Visst kan det bli superstökigt här hemma med tre tokiga ungar som skriker ikapp, men jag sätter mig ned på golvet för att coola ned dem, och får dem att sitta med, sedan ber jag dem lugna ned sig.

OM jag stänger in någon av dem håller jag hela tiden kontakten genom dörren genom att uppmana vederbörande att dämpa sig så får han/hon komma ut. ALDRIG att jag skulle höja volymen och ignorera den lilla parveln som inte riktigt kan kontrollera sitt humör ännu.

Vad tror du händer när den här ignorerade ungen växer upp?

Han/hon litar aldrig på vuxna, och kan till och med gå till handgripligheter då han/hon blir större.

Är det inte nog med ignorans i samhället? Vi ignorerar uteliggare, blundar då grannbarnen blir slagna av andra barn, struntar i ljudet som hörs från lägenheten ovanpå sena lördagkvällar när det är bråk IGEN.

Kan vi inte istället bry oss om de som är i vår närhet? Inklusive främlingar. Många är de gånger då jag tagit med övergivna killar och tjejer, inte alltför nyktra hem till mitt lilla krypin. Bara därför att jag kan, och de inte riktigt mått så bra eller inte haft någonstans att ta vägen.

Om vi håller om våra barn en extra gång istället för att jobba extra för att köpa senaste stereon tror jag att vi kommer långt. Därmed inte sagt att hjälp ibland kan behövas utifrån. Alla barn är olika, och har olika behov.

Jag avslutar med en ramsa jag har i huvudet som ett evigt mantra.

Behandla andra som du vill bli behandlad själv

30 oktober Ibland längtar de hem

Idag steg barnen upp lite senare än vanligt, och jag fick sovmorgon ända tills åtta, eller...nja jag fick ligga till åtta, men låg klämd som en sardin mellan Hampuz och Zabine från klockan sju då de hoppade ned i sängen hos oss.

 Frukosten blev då lite förskjuten, och lunchen med.

Jag packade på ungarna kläder, packade deras väskor med övernattningskläder och for iväg till Tumba där vi tog först pendeln, sedan tvärbanan till stora essingen. Ungarna var superduktiga, och jag berömde dem massor. De har ju inte åkt kommunalt speciellt många gånger och tyckte att det var spännande.

När vi kom hem till svärmor kokade jag makaroner och värmde lite köttbullar som de små liven vräkte i sig.

sedan var det dags att gå iväg till teatern. Jag gick hemåt, och försökte njuta av att vara själv, men saknade barnens pladdrande och tyckte tystnaden nästan var plågsam.

Datorn låg i ryggsäcken, och jag funderade över scenarion i min bok. ha, ha...naturligtvis tappade jag totalt kurs, och hamnade i Tjotahejti. Det var bara att vända om och gå om sträckan. Nu kom jag rätt.

Tvärbanan är riktigt trevlig att åka och det är kul att studera människorna runt mig. I en av dem hittade jag en ide´till boken, och en karaktär som kan passa. Det är ju nyttigt att åka kommunalt.

Tyvärr lyckades jag kliva av en station för tidigt, och fick vänta tills nästa tvärbana kom.

pendeltåget som jag tog för vidare transport var nästan fullt, och i stort sett samtliga satt och pillade med sina telefoner. Jag fortsatte min analys av människor, och studerade intensivt vissas minspel och gester.

När jag bodde på Söder satte jag mig ofta vid medborgarplatsens tunnelbaneuppgång bara för att titta på folk. Många av mina karaktärer kommer därifrån.

På kvällen när vi skall hämta Lilleman hos svärmor gråter Zabine och vill följa med hem. Allt snack om att sova över är puts väck. Razmus ser ledsen ut, och jag frågar om han också skall med. Han nickar med ledsen blick, och kramar mig hårt.

Så till syvende och sist blev det inga barn kvar hos svärmor.

 

När de några timmar senare lade sig i sina sängar log de saligt och kramade mig hårt. 

"Jag älskar dig mamma, och har saknat dig.", säger Razmus som inte precis gödslar med kärleksbetygelser. "Det är så skönt att vara hemma.", lägger han till, och somnar.

Nu närmar sig klockan midnatt, och det är dags att ta itu med att skriva några rader.

Ha det gott

TEMA Reagera (En mammas drömpryl)

”Vad jag önskar är en…en…” Maria drar efter andan och Mikael ser munnen bli till ett rakt streck. ”En magisk manick som gör att jag kan styra barnen, eller i alla fall tygla dem.”

Hon drar några snabba streck på papperet framför sig och skuggar vissa delar så att Mikael skall förstå vad hon menar.

”En fjärrkontroll?”, säger han och har svårt för att stoppa skrattet som pyser ut i mungipan. ”Älskade Maria, du behöver lite semester. Något sådant existerar inte. Kom nu så lägger vi oss och myser, passar på när barnen tittar på Bolibompa.”

Mikael ligger snart och snarkar och Maria trummar på magen med händerna i brist på annat.

Utanför fönstret är det mörkt, och hon hör att barnen fortfarande tittar på teven. Lilla Markus hojtar något, och Maria tänker precis stiga upp när något trycker tillbaka henne i sängen.

”Du har en önskan.”, säger någon, och hon sträcker handen mot strömbrytaren, men stoppas av en varm handske. ”En är okej, två är för mycket så slösa inte bort den.”

Maria ligger blickstilla i sängen, och ser siluetten av något i fotänden. Hon urskiljer varelsens armar och känner doften av citrus.

”Om jag ger dig verktyget, lovar du att använda det väl? ”Rösten är lite skrovlig, och verkar vara van att beordra. Den verkar vandra runt i rummet, men hon ser inte varelsen röra sig.

När Maria känner en hand treva över hennes reagerar hon med att trycka sig mot huvudänden av sängen. Rädd, men samtidigt nyfiken.

”Vem…vem…vem är du?”

”Ingen eller någon.”, säger rösten tätt intill hennes kind. ”Du önskar något så starkt att jag kommer till din hjälp. Men…” Han tystnar och Maria anar ett stort gråsilvrigt moln som svävar i luften. ”Använder du den fel försvinner kraften.”

Maria darrar, och en rännil av svett rinner längs ryggraden när hon viskar; ”Jag lovar.”

”Nå, dåså…tryck på den blåa om barnen skriker, och på den röda knappen när du vill att en vägg skall finnas mellan dem om de slåss, och slutligen…” varelsen förflyttar sig till golvets mitt under molnet som nu lösts upp. ”Tryck på den gula om du vill att barnen skall sova. Men…” han tystnar och ett par gulskimrande ögon lyser i mörkret. ”missbruka dem inte. Barn behöver höra sagor innan de somnar, och ibland kan det vara skönt att skrika av sig.”

Taklampan tänds och lilla Markus kommer gråtandes in i rummet med snabba steg.

”Mamma, Lisa slåss…och Andreas med. Kom…”

Han böjer sig ned mot golvet och plockar upp en tv-kontroll.

Maria nästan sliter den från honom, och drar med Markus ut i vardagsrummet där tvillingarna som vanligt slåss.

Hon öppnar munnen för att skrika på dem, och låter fingret snudda vid den röda och den blåa knappen.

Mellan barnen dras plötsligt en genomskinlig vägg, och de tittar chockade på mamman.

Maria ler och trycker på knapparna igen, varvid väggen upplöser sig själv.

”Vad är det?”, säger Elin

”Ärligt talat vet jag inte hur det gick till, men ni kanske borde lugna ned er lite. Till och med spökena tycker att ni bråkar för mycket.”

Maria ler nöjt, och gömmer kontrollen i fickan på klänningen.

Mikael vaknar av tumultet och skrattar när barnen berättar om väggen.

”Ni har alldeles för mycket fantasi. ”

Dagen går och efter att tvillingarna käbblat i en kvart vid köksbordet om en sax trycker Maria på den blåa knappen och tar bort rösterna på barnen. Munnarna rör sig, men inga ljud hörs. De gestikulerar och ser ledsna ut så hon trycker på den blåa knappen igen, och de återfår sina röster.

Nu är de rädda…och går till sina respektive sovrum.

Veckorna går och den hemliga kontrollen gör att lugnet lägger sig över huset. Varje kväll lägger de barnen, och läser en saga, sedan sover allihop sött tills morgonens kvittrande väcker dem.

Med tiden inser tvillingarna att de kan ha det riktigt roligt tillsammans, och lilla Markus får ofta vara med dem. Maria inviger Mikael i hemligheten.

En kväll skall föräldrarna på fest, och är försenade.

”Snälla mamma, läs en saga…bara en liten en…snälla.”

Lisa ber så bevekande att Maria sätter sig med boken på sängkanten och börjar läsa.

”Det var en gång en jätte som hette Storklas. Han var kung över…”

Mikael kommer in i barnens rum och pussar dem en efter en på kinden. I handen har han fjärrkontrollen.

”God natt mina små änglar, vi syns imorgon.”, säger han och trycker på den blåa knappen just i samma ögonblick som Markus besviket skriker; ”Nej…”

Lisa och Andreas fastnar också i ett besviket uttryck, och ögonen är blanka av tårar.

Mikael tittar nöjt på scenen, och tar tag i Marias hand.

”Kom nu älskling, fjärrkontrollen har fixat det åt oss. Sagan kan du läsa imorgon.”

När de kommer hem några timmar senare sitter barnen fortfarande fast i samma stela position. Maria trycker frenetiskt på den blåa knappen, och snyftar.

Markus skakar på huvudet och jublar då hon släppt honom fri, men något är fel märker Maria och sätter sig på knä framför honom.

Hon lägger barnen i sängen , men blir inte kvitt känslan av att något felas.

På natten väcks hon av en tordönröst. ”Du svek! Du svek dina barn!”

Maria tittar runt i rummet, men ser ingen.

”Du lämnade det mest värdefulla du har. Tänk om det börjat brinna?”, varelsen rör sig runt, runt i cirklar. Hon hör ett släpande ljud, men vågar inte sätta sig upp.

”Var det inte bra att de tystnade då de skrek? Eller att väggen gled upp mellan dem då de slogs. Var det inte nog? Varför skaffar ni barn om de inte får ta plats?”

Maria skäms och är rädd.

”Jag…jag…jag försökte säga ifrån, men min man…han…”, säger hon lågt

”Skyll inte ifrån dig.”, viskar rösten i hennes öra. ”Dina barn är gjorda av ert blod, tätt sammansatta celler som härstammar från er. Långa spiralfomade dna:n som skapats av dig och din man.”

”Snälla du, ta inte ifrån mig…” viskar Maria och sträcker sig mot fjärrkontrollen som ligger på golvet vid sängen. ”jag har fått ett helt nytt liv.”

”Jag sade ju till dig att inte använda den fel. Nu tar jag tillbaka all magisk kraft och lämnar dig.”

Maria grät sig till sömns, och vaknade på morgonen av höga skrik från köket.

Med kontrollen i handen gick hon dit ut, och tryckte lojt på den blåa knappen…men inget händer. Maria trycker igen, och igen, och igen. Inget resultat.

Smakprov

Nu har jag anmält min bok PAPPERSSKÄRVOR till Smakprov

Länken kommer så fort de lagt ut den.

Ikväll har jag bakat en kladdkaka till killarna och ungarna, som försvann i ett moln av munnar. ha, ha...det var tydligen gott!

Medan grabbarna lade plåt på taket krattade jag ihop löven under träden och bäddade in mina älskade rosor.

Razzel och jag klippte sista äppelträdet som också är det största och absolut bästa av dem. Det var ordentligt halt på grenarna, och jag som är höjdrädd kände hur det hisnade i magen.

Peter tyckte det såg farligt ut och kom springande med stegen för att jag skulle slippa klättra ned.

29 oktober

Inatt jobbade jag med att konstruera ett schema för min bok Hat och en gnutta kärlek.

Klockan hann passera tre innan jag lade mig, men då var jag supernöjd.

Idag är det skrivdags igen. Nu blir det karaktärschema som skapas.

Åh vad jag älskar att skriva!

Har anmält mig till en föreläsning i kriminalskrivande och hoppas där hitta ännu mer kött till min bok.

Det är bland annat Varg Gyllander som pratar.

Är det fler intresserade hittar ni länken HÄR

Dagens ordspråk- 29 oktober

Har man sagt A får man säga B

Räck upp handen den som inte irriterats av människor som hela tiden ger antydningar utan att säga något rakt ut. Har man börjat, får man fortsätta och ta konsekvenserna.

Kriminalkväll

Nu har jag anmält mig till kriminalkväll den 29:e
Så här står det på sidan

Det är en helkväll för dig som bär på drömmen att skriva en bok, som har ett manus i byrålådan och som vill tillbringa en kväll tillsammans med erfarna och generösa författare som alla är där för att berätta om sitt och inspirera dig att skriva ditt.

29 november bjuder vi in till en minst sagt spännande kväll med Varg Gyllander, Jan Arnald,Viveca Sten och Sofie Sarenbrandt.
Anmäl dig HÄR

Snöd-glömda ord

Snöd = fåfänglig, usel, lumpen, eländig, erbarmlig, ömklig, slem

Det första som slår mig då vi kliver in i den ruckliga kojan är hur stor nöden är hos de som bor där. Taket är halvruttet, och då kvinnan i familjen ler ett försiktigt leende ser jag att flera tänder fattas. En unken lukt av ruttet kött slår emot mig då hon pratar med ord som jag aldrig hört, och säkert aldrig lär höra igen.

Stefan som är den mest driftiga av oss gestikulerar för att fråga om vatten, och lite mat. I hörnet skymtar jag en liten snöd figur som är så mager att det ser ut som att hon eller han skall gå av på mitten. Här och var syns små sår på händerna, och då vi kommer närmare ser jag att ansiktet är vanställt och att munnen består av ett simpelt hål.

Jag drar i Stefans tröja och vill lämna stället så fort det bara går. Sjukdomstecknen finns överallt. I taket snurrar en docka som smyckats med fjädrar, och på väggen hänger svansen från en tiger.

Kvinnan vinkar till mig att komma, och jag hukar för att inte slå i grytan som hänger några centimeter från backen i kojans mitt. Kolet från förra brasan ligger fortfarande kvar, och jag ser plötsligt en skelettbit.

Jag försöker frenetiskt fånga Stefans uppmärksamhet, och viskar "Vi måste härifrån. De är kannibaler." 

Djungeln kakafoni tycks plötsligt låta mycket högre, och mörkret utanför känns nästan tryggt jämfört med situationen vi är i nu.

"Vi klarar oss inte utan hjälp.", viskar Stefan i mitt öra, och tar sig närmare utgången. "Vi har inget vatten, och maten är slut."

Jag backar efter Stefan, och det känns som att mitt ansikte stelnat i en grimas. Benen skakar, och händerna likaså. 

När vi kommit utanför skjulet ser jag något hänga i trädet utanför. Eftersom det är så mörkt anar jag bara siluetten av det, men blir varse vad det är då vi kommer fram.

"En människa, helvete Stefan...det är en människa. Vad...?"

Jag hinner inte säga mer...mörka fingrar binder våra händer och fötter med rep gjorda av slanor från de höga träden runt oss. Leende vita munnar pratar i ett, drar i vårt hår och skär av det med vassa knivar gjorda av stenar. De mörka, nästan svarta ögonen studerar våra kroppar i ljuset av en blyg måne, känner på armar, rumpa och lår.

Våra familjer kommer aldrig att få veta vad som hände, men det är en äventyrares lott. Det visste jag då vi beträdde den heliga platsen.

Grödinge-Näs i mitt hjärta

När någon talar om Botkyrka ser lyssnaren oftast höga gladfärgade pelare av hus framför sig, och utländska medborgare som springer om varandra ute på ett stort torg fyllt av allehanda ting. Kvinnor bär svarta skynken över ansiktet, och luften är fylld av olika språk.

Så såg jag på Botkyrka, och det tillhörde vårt absolut största ickeställe att bo på.

Vi hade letat hus flera månader, över hela stockholmsområdet, och mot Norrland, men den där jag-vill-ha känslan infann sig aldrig. Visst, husen var fina, men det fanns ingen själ i landskapet runtom.

Tills en dag…

Dagens nyheter låg uppslagen på köksbordet med bostadssidorna uppe, och jag försökte mata både treåringen och amma min lilla tös samtidigt. Då jag får syn på en röd liten stuga som har en enorm gräsmatta framför sig.

När jag ser att det ligger i Botkyrka slår jag igen tidningen, och börjar diska upp efter frukosten.

Men den där bilden ligger på näthinnan och mitt på dagen ringer jag min pojkvän och berättar vad jag hitta. ”Botkyrka? Nä aldrig.” , säger han och vi pratar om annat.

Dagen går med de sedvanliga bestyren, och jag låter tidningen ligga uppslagen på bordet när Peter kommer hem.

Jag låtsas som om det regnar, och börjar med maten då han kommer in genom ytterdörren och kramar om Razmus som glatt rusar fram för att möta honom. Lillan ligger på golvet, och gnölar när hon inte får all uppmärksamhet.

Det första Peter ser är bilden, och som jag trodde reagerar han som jag. ”Vad i? Är det här huset? Som du…?” Peter tar upp tidningen och tittar på köksklockan. ”Det är visning om två timmar…”, han tar upp lillan som fortfarande gnäller. ”Hinner vi?”

Några minuter senare kör vi i racerfart mot Botkyrka, och passerar de välkända gladkolorerade höghusen i Flemingsberg, det lilla centrumet med Willys som centraldel, och vidare ut i skogen. För det är där huset ligger…lååååångt ut.

Vägen ut är både snirklig och vacker, så det blir många glada utrop, och vi kör nästan över en skrämd fasan. En ormvråk susar över en gigantisk äng som vetter mot havet som för dagen visar sin mörka sida, och överallt ser vi kanadagäss som försöker hitta mat i det tunna lagret av snö.

En och en halv mil senare kör vi in på en liten grusväg som har en underbart vacker björkalle´.  Flera faluröda hus med vita knutar står längs vägen, och det verkar som vi blivit förflyttade till Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn. Jag måste nypa mig i armen för att kolla så att jag inte drömmer.

Razmus går ur bilen, ut på den stora gräsmattan, kastar sig ned och skriker euforiskt. ”Mamma, här vill jag bo. Snälla, snälla!”

Jag tittar på Peter som bär Lillan i famnen, och tar hans hand i min.

Nu har jag bott här i flera år, och är förundrad över faktumet att något så vackert existerar knappa fem mil från storstaden.

Vår lilla by är inte alls lika gammal som den legendariska ålderdomliga klungbyn Näs by som ligger några hundra meter nedanför oss.

Den har anor från 1400-talet , och sommaren 1719 den 11 juli sågs 132 ryska galärer utanför Nynäshamn, som efter att de bränt ned staden fortsatte till Grödinge där de smög in på natten och brände ned Näs by till grunden.

På vägen tillbaka brände ryssarna även ned Södertälje.

Skörden hade inte hunnit bärgas i byn, och gick upp i rök tillsammans med allt annat.

Det blev ett sorgens år.

Man kan fortfarande känna täcket av sorg över byn när den passeras, och en väninna till mig som bott där säger att hon ibland kunde höra någon röra sig utanför huset där det en gång låg ett utedass. En liten person som hon tror är ett barn.

Bortanför byn finns ett sommarstugeområde som följer havets kanter. Vattnet är fiskrikt, och många av byborna sitter sommar som vinter tysta och väntar på napp.

Byn jag bor i är fylld av harmoni, och grannarna hjälper varandra med både det ena och det andra. Det är nästan löjligt vackert att se alla skiftningar i naturen, och eftersom vi bor mellan två vatten finns det massor av sällsynta växter, och insekter här.

Grödinge-Näs sitter obändigt fast i mitt hjärta sedan den där första dagen, och om jag får som jag vill kommer mina fötter att stanna på den här jorden tills de bärs ut i vågrätt läge.

Ha det så bra!

Kram

filmmanusskrivande med vetgiriga barn

Idag har jag skrivit på filmmanuset till Ivar Hamarsman och bygger på lilla Marias grund. En liten fyraårig sötnos som är en av huvudkaraktärerna och behöver en stabil grund att stå på.

Det är underbart tycker jag när bilderna trillar in i huvudet, och orden knattras ned på datan.

När vi hämtade Razmus och Zabine hade en av eleverna precis spytt, och jag lovar att det gick blixtfort att ta Razzel därifrån. Det var nästan så att jag satte upp armen och hojtade "Vik hädan vinterkräksjuka,"

Hatar den där sjukdomen, och vill INTE.

Nu väntar vi på att Peter skall komma hem med indisk mat, sedan skall jag skriva på mitt eget bokmanus Hat och en gnutta kärlek.

TEMA Hoppas 2

”Skåda ljuset.”, sade prästen och lyfte händerna mot skyn. ”Se hur Herren tar till sig sin herde.” fortsatte han, och lade pannan mot kistan. ”Gud är allt och ni är intet.”

Lisa tittade med rynkade ögonbryn på honom, och öppnade munnen, men stoppades av mammas hand.

”Sch, inte nu.”

Lisa tog förnärmad bort handen från munnen, och studerade argt mammans ansikte som var fullt av tårar.

”Varför grinar du? Igår sade faktiskt du att det var bäst att farbror Pelle dog, eller hur?”

Hon vände sig mot pappan som satt med vidöppen mun, och tårar hängande i ögonfransarna.

”Och du sade till och med att du hoppades att begravningen skulle gå fort så att vi skulle få pengarna.” Hon hämtar andan några sekunder, och vänder sig mot mamman igen. ”Du lovade mig den där lila cykeln, och om det blev mycket pengar skulle jag till och med få det rosa DS:et.”

Nu lyssnade hela kyrkan på Lisa som älskade att få uppmärksamheten riktad mot sig.

Mamman och pappan hukade i bänkarna samtidigt som de snörvlande tittade på sina bänkgrannar.

Prästen som tystnat försökte irriterat släta över det skedda, och tänkte på den goda maten han sett stå uppdukad i allrummet. Gästerna skulle få oxfile med grönpepparsås, och nyplockade kantareller. Efterrätten hade tjejerna gömt undan när han gått in i köket, och inte tagit fram förrän dörren bakom honom stängts.

”Skåda ljuset.”, sade prästen, och lyfte händerna mot skyn. ”Se hur Herren tar till sig sin herde. Gud är allt och ni intet.”

När Prästen sade den sista meningen spände han ögonen i Lisa som förskrämt mötte blicken med stora rädda ögon.

”Låtom oss bedja.”, sade han och knäppte händerna i bön. ”Gud som haver barnen kär. Se till mig som liten är…”

Prästen lät ögonen vila i Lisas under hela bönen, och hon kände det som om han stod på henne. Det tycktes som om hela taket föll ned, och väggarna tryckte sig allt närmare den smala träbänken de satt på.

”Amen.”, sade prästen högt och väckte Lisa ur hennes funderingar.

När de gick ut från kyrkan i samlad tropp hördes viskande gliringar, men mamman och pappan höll huvudet högt och hoppades innerligt att det skulle dröja innan nästa kyrkobesök. Nu skulle de genomlida maten, sedan kunde familjen återvända till sin trygga lägenhet, långt bort från byn.

Lisa tittade upp mot himlen där en stor sol sken ned på folket, och hon kände hur huden värmdes av strålarna. ”Skåda ljuset .”, sade hon med ett leende, viftade uppåt med handen, och fortsatte. ”Se hur Herren tar till sig min herde. Gud är allt, och ni är intet.”

Hon snurrade tyst runt på stället, och sträckte händerna rakt ut.

Människorna log åt den lilla flickan och applåderade. Hade de inte allihop önskat livet ur surgubben? Det hade varit uppfriskande att höra Lisa och fått många att rannsaka sina sinnen. Vem var de att döma?

Guld blir pengar

Nu har jag sålt mitt gamla guld, och är 4000 spänn rikare. Det förvandlas snabbt till ett par vinterbyxor till Razzel, en softshelljacka till mig, och en plånbok till Lilleman.

Nu fyller hampuz den med kronorna som ligger och skräpar i bilen, och jag bläddrar glad igenom sedlarna som blev över efter shoppingen. 

Eftersom barnen slutar två sitter vi nu i bilen och väntar in dem. Två timmar med sagor, dataskrivande och allmänt babbel mellan mig Och Hampuz. Mysigt, och mycket givande för själen.

27 oktober 2011 Halloween, Sälja guld, tidningen skriva

Nattens mörker har lindat in mig, och Peters snusande hörs. Katten ligger kurrande vid mitt huvud, och ett jämrande skrik landar i mina öron.

"Mamma!" tystnad "Mamma!"

Det är Razmus som skriker, och jag kastar mig upp efter en snabb blick på klockan som står på obarmhärtiga 4.00.

När jag tråcklat mig förbi halvstängda dörrar, lego på golvet och en barngrind upptäcker jag att Razzel sover. Lugnad går jag tillbaka till sängen efter att ha kollat Hampuz blöja, och smekt Zabine över kinden.

Några sekunder senare är det dags igen.

"Mamma!" tystnad "MAMMA KOM!"

Naturligtvis vaknar jag igen, går yrvaken upp, tar på mig tofflor och snubblar iväg till barnens rum.

Den här gången sitter Raz upp, och gråter.

"Jag har så ont i halsen, också hostar jag." 

Han harklar sig, och lägger handen på halsen.

"Jag vill ha en halstablett."

En snabb blick på köksklockan säger mig att den vandrat till 4.30, och suckande hämtar jag en tablett, förmanar honom att inte lägga sig förrän tabletten är slut, och lägger mig igen.

Nästa gång jag slår upp mina melerade ögon har visaren precis passerat sex, och det är dags.

En snabb frukost, påklädning, och sedan sminkning av Zabine som har halloweenfest idag. Hon ser riktigt läskig ut, och jag är nöjd med mitt jobb.

På skolan vimlar det av fladdermöss, djävlar, prinsessor som dött, mumier, och spöken. Man kan nästan se hur gott ställt en del har det, vissa har påkostade dräkter, hattar, fingervantar och masker, medan andra tagit något hemma, klippt lite zicksack, och använt mammas smink. Det har liksom eskalerat till hemska höjder det här, och blivit påkostat som attan. Herregud, det är en dag det gäller...några puttefnuttiga timmar. Jag är lite emot att lägga hutlösa summor på en dräkt som är urväxt nästa år, och aldrig används vid något annat tillfälle. Jag menar...en prinsessklänning använder lillstumpan flera gånger, men en häxklänning hänger övergiven i garderoben imorgon, likaså hatten.

Lilleman och jag träffade hans lärare Isabell och fick höra att magsjukan sakta försvinner från avdelningen, dvs deras avdelning...det finns tre eller fyra till.

Näpp, Hampuz får vara hemma med mig veckan ut, så får vi se vad nästa vecka bjuder på. Lite svinkoppor kanske?

Nu skall jag och Lilleman åka till Tumba för att sälja allt vårt guld. Ha, ha...några mängder handlar det inte om, bara några gamla förlovningsringar.(Peters ring från exet, och min ring från nu)

Mina fingrar sväller och omöjliggör ringbärande, så de ligger i badrummet och samlar damm.

Skall bli spännande att se hur mycket de är värda.

Sedan är det dags att åka hem för att gona ned mig i soffan och läsa nya tidningen Skriva som damp ned i lådan igår. Bläddrade lite igår, och gillade det jag såg, men gör en djupdykning senare.

Ha det gott

Ha en härlig dag

Onsdagen 26 okt.

Igår jobbade jag och Hampuz hårt här hemma. Vi plockade nämligen undan en massa saker från gästhuset för att så småningom börja renoveringen där. Dessutom fyllde vi vedlåren inne, och rensade undan ute i trädgården. All medan solen sken, och fågelstreck drog iväg på himlen mot varmare nejder.

På kvällen hjälpte jag Peter med att ta upp plåt på ett jobb, sedan for jag och barnen hem.

Natten gick åt till att gulla med valpen samtidigt som jag skrev.

Idag var det hetsigt och jäktigt hos familjen Östlund/Meijer

Dagen börjar med att jag lojt tittar upp på klockan och ser att den är 6.30. Panik! Om en timme skall barnen sitta i bilen påklädda med magarna fyllda av mat. Puh...

Det går väl sisådär med påklädningen. Zabine börjar pyssla med valpen, Razzel börjar med något annat, och Lilleman...han kryper ned i sängen igen.

Jag blir ett lejon som rytande ger order till samtliga att sätta sig vid bordet och äta.

Under tiden går jag ut med hundarna, Chicco lös, och Zilla i koppel.

Går upp i skogen som ligger bakom huset, och möts av Zally...och en stor älg! Chicco störtar iväg mot honom, och Zilla gappar så öronen nästan trillar av. Jag vågade inte gå upp i skogen för han stannade några meter upp, och tittade glosögt på oss.

När barnen kommit till skolan, och jag kollat med Zabines avdelning att inte kräksjukan kommit dit sätter jag och Hampuz oss i bilen för att akutköpa en klänning till Halloweenfesten imorgon dag.

Klänningen vi fick hemskickad var tyvärr för liten, och måste skickas tillbaka.

Vi stressar till Ica Maxi där det är TOMT! Jo en enda Frankensteindress fanns kvar. Zabine mördar mig om jag kommer hem med något dylikt! Panik igen då! Ha, ha...jag hade i det här läget ingen aning vad som väntade bakom nästa hjärncell.

Mitt ute på motorvägen kommer jag plötsligt ihåg att Lilleman skulle till läkaren för att kolla sitt hemangiom. Var det idag? Imorgon? Jag grubblar intensivt, men minns inte, och kör i full fart hemåt de ca två milen, skyndar mig in i huset, sliter till mig papperet och ser att det var igår.

Hå hå ja ja...så mycket för den ruschen...

Ringer upp sjukhuset och ber jättemycket om ursäkt, och får en ny tid.

Så nu sitter jag här hemma, utan halloweendräkt, och måste åka lite tidigare till skolan för att hinna köpa något innan ungarna skall hämtas.

Och snart...är det dags för lunch till mig och Lilleman.

Ha det gott

TEMA Att hoppas

Det sägs att hoppet är det sista som överger en

Då borde jag i alla fall ha det kvar, men sanningen är nog att det ser mörkt ut

Ola sitter fast i en knivig situation, och jag…ja min del av det hela är rätt stor den med.

Min mamma och pappa är som två amazoner jämfört med mig. Som fyraåring jämförde jag mamma med Jack och bönstjälken, och berättade för alla mina vänner att hon var en jätte, och att de skulle akta sig för henne. Behöver jag tala om att jag var ett ensamt barn? Med hemsydda kläder, och ett rosafärgat hus kunde det inte vara på annat sätt.

När jag mötte Ola föll alla pusselbitar på plats, och jag kände mig trygg vid hans nästan två meter långa lekamen. Han å sin sida tyckte jag var söt. Det där ordet gör att det kryper i mig som om någon stoppat en näbbmus innanför min jacka.

Som barn var det inga problem, men en tjugoåring vill inte höra sådant. Varför inte vacker, eller snygg?

Det tog några dagar innan jag godtog hans ursäkter, och jag vill minnas att Ola gav mig en bukett rosor…gula var de visst.

Vi köpte ett hus några kilometer från mina föräldrar, och levde väl som alla andra…eller…rättare sagt försökte. Jag jobbade halvtid på icabutiken, och Ola jobbade på lagret. Det var så vi träffades…bakom en vagn fylld med varor. Ja herregud så livet kan lura en ibland. Jag blev kär…långt, långt upp över öronen, och nu efteråt har jag fått veta att det var likadant för honom.

Nåväl, Ola och jag bar på en hemlighet…för varandra. Han spelade på hästar, lotto, tipset, keno…allt. Inuti hjärnan hade han en bild av att vinna massor av pengar, och hoppades så innerligt att allt annat i livet var meningslöst.

Jag själv spelade på nätet…bingo, triss, lotto och tävlade i alla tävlingar som fanns.

Båda hade vi dragit ned vår ekonomi så långt ned i träsket som man bara kan. Vi var panka!

Det var då jag såg den där lilla, lilla annonsen.

BEHÖVER DU LÅNA UTAN BORGEN? DET FIXAR VI!

Jag kollade aldrig längre, läste inte ett enda litet ord. Tyvärr…

Pengarna kom dagen efter via en check. Om igen missade jag ett litet ord.

RÄNTA 50%, stod det.

Om igen var jag bankrutt, och lade mig på knä inför min man som skrattande berättade vad han å sin sida gjort.

Nu stod vi här skamsna inför varandra med en varsin kniv i näven. Olas drypande av blod, min silverblank.

”Vi måste gå till polisen.”, säger han lågt, och sätter sig på knä vid den gamla damen som ligger på marken med stirrande blick. ”Det här har gått för långt.”

Jag skakar intensivt på huvudet, och blundar hårt, hårt.

”Hur kunde vi låta det eskalera så här längt?”, säger Ola och sluter ögonen på damen.

Jag håller för öronen och blundar ännu hårdare. Vill inte höra, och absolut inte höra något.

Ola lägger damens händer som i bön, och böjer sig över henne.

Ljudet av hans gråtande tvingar sig in i mina hörselgångar, snurrar upp i hjärnan och nästan drar upp ögonlocken.

”Förlåt.”, säger jag och sätter mig på marken trots att det är lerigt. ”Förlåt.”

På avstånd hör vi ljudet av tassar som går på marken, och hur kvistar bryts av. Jag vill springa, men orkar inte. Våra blickar möts och jag ler svagt trots att det inte finns något som är roligt. Det är som om situationen i sig är märkligt roande.

En man i trettioårsåldern kommer gående, och några steg framför honom springer en dreglande rottweiler.

Han stannar och ögonen vidgas medan hans hand hittar till munnen.

Tisdagen den 25 oktober

Tisdagen den 25 okt.

Razmus har hostat hela natten, och hade feber igår kväll, så det är med stor bävan jag känner på hans panna, och lättat konstaterar att febern är borta, i alla fall tillfälligt.
Farmor Britta och plastfarfar B-o har bjudit iväg de två äldsta barnen på Karlsson på taket, och vill då att de skall vara friska. (Hur lätt det nu är med 75 möjligheter att bli sjuk)

Jag dukar fram frukost samtidigt som jag klär på mig understället och jeansen, sedan far vi iväg. Zabine hoppar glatt in på skolan, Razmus surar för att han inte får vara hemma. Han vill inte vara i skolan idag. ”Jag är ju sjuk!” skriker Razzel irriterat och kastar bagen med simgrejor i backen. ”Jag vill inte simma! Det är tråkigt!”

Han har gått på simskola ett tag genom skolans försorg, men viljan saknas och då blir det lite hallabalou med det där. Funderar på att följa med någon dag, men har fått veta att simpersonalen inte tillåter någon att vara i bassängen med barnen, inte ens skolans personal.
Nåja, idag är det klädsim som gäller, så vi får väl se…

När Lilleman kommer in till dagis möter vi en stor skylt med texten:
MAGSJUKA PÅGÅR tänk på 48-timmarsregeln!

Jag skjuter bak Lilleman snabbt som attan, och backar efter att ha ropat in till Sirpa att vi åker hem igen. Hon skrattar och vinkar.
Hampuz blir naturligtvis ledsen, men följer snällt med.

I bilen skriver jag dagens skrivpuff och spelar in mig själv på youtube, något som inte fungerar att göra hemma. Det är för dålig täckning, trots att vi numera har 4g-modem, men får 3g-plus. Det fungerar bättre än förr, men inte perfekt.

Det är så vackert ute den här tiden, och flera gånger funderar jag på att stanna och fotografera vad jag ser. Dimman håller på att försvinna från täkterna, och en nyvaken sol stiger sakta upp bakom träden så att de syns som i siluett. Sååååå vackert att jag får en klump i magen av lycka att ha ynnesten att bo mitt i det.

Väl hemma måste vi elda. Huset är kallt, och lilla Zenta trycker sig tätt intill sin mamma.
Hon har börjat gå på tidning nu, och igår åt hon yttepyttelite köttfärs och drack vatten. Snacka om livets mirakel…tänk om en treveckorsbaby skulle vara så utvecklad…

Hampuz plockar fram klossar och bygger torn och bilar, medan jag bloggar, kikar in på Vattenfall för att vintersäkra fakturorna, och tar sedan itu med disken som staplats på diskbänken. Vi har en diskmaskin nere i källaren som vi inte kopplat in, men än så länge är köket för litet, och vadå…jag är ju ändå hemma.
Att diska är som att gå på terapi. Du kan inte lämna platsen och kan tänka på annat.

Ha nu en underbar dag!

TEMA En kod

Jag dolde den väl, eller hur?

Gömde siffror och olika kombinationer

Gjorde allt för att lura dig

När du en gång fann den släppte du inte taget

Bet dig fast i mitt sinne

Memorerade koden till mitt hjärta genom att upprepa det enkla ordet

K som i K-Ä-R-L-E-K

Jag älskar dig, sade du på morgonen då jag yrvaket mötte din blick

Jag älskar dig, sade du på eftermiddagen då jag kom innanför dörren, och omfamnades av dig

Jag älskar dig, sade du på kvällen innan John Blund fyllde mina ögon med grus.

Tre enkla, banala ord som fyllde mitt sinne med glädje

Lyfte mig långt, långt ovanför marken

Jag älskar en annan, sade du allvarligt i morse och mötte min blick

Lade armarna i kors och stod där bredbent med beslutsam min

Öppnade garderoben där du ställt en packad resväska som bar klistermärken från vår bröllopsresa.

Vände mig ryggen och gick

En helt vanlig dag

Gårdagen tillbringade jag ute i trädgården med en dammsugare i högsta hugg, och Lilleman vid min sida.

Peter skall värdera sin pickup för att ta in den i sin firma, och vår egen bil behövde en uppfräschning inför vintern. 

Det tog nästan hela dagen i anspråk, men nu är det gjort, och efteråt dammsög jag källare och trappa.

Idag har jag skjutsat Mackan till tunnelbanan, barnen till skolan, haft lärarsamtal om min lilla drömmare Zabine, och sedan åkt hem med Lilleman i baksätet.

Det går magsjuka på dagis igen, och jag håller honom hemma i förebyggande syfte. I nuläget finns det inte utrymme för oss att bli sjuka. Huset måste få taket klart, panelen skall upp, en hundgård skall byggas, och Peters firma SPEED BYGG & PLÅT har jobb upp över öronen och lite till.

Lilla Zenta växer så det knakar, och i helgen fotograferade jag henne, och barnen. Nu har den lilla ulltussan börjat gå omkring i huset, och vi hittar små blöta fläckar här och var. 

Zabine håller ständigt på med henne, och kommer nog att gråta då/om vi säljer valpen.

På mötet imorse blev jag informerad om att skolan anser henne vara en sk konstnärssjäl som är lite speciell, och skall därför genomgå en koll av en expert för att kolla upp så att hon inte har något fel.

Lillstumpan är en drömmare som sjunger och dansar jämt . Dessutom är hon mycket duktig på att teckna och måla. Det lutar åt scenskolan för henne, men än så länge avvaktar vi.

Huset är snart klart, och plåten blänker i solen.

Tänk att det kan göra sådan skillnad med ett tak.

Nu återstår en hel del annat jobb, inuti ser det ut som på ett båtvarv ungefär, och fortfarande kan katterna smita in under takkanten och leva rövare uppe i isoleringen. Risken är stor att det luktar kattpiss däruppe, men hittills är det lugnt.

Nu är det dags för lunch, och idag serveras det bacon med pasta, en av mina favoriträtter faktiskt.

Tyvärr ser jag att Scan låtit de fettfria kockbaconen översvämmas av vit äcklig svål, och inser att det är lika bra att gå tillbaka till vanliga bacon. Känns urfel att betala för det där vita, som jag inte tycker om. Tidigare var Kockbaconen (Butchers choice) svålfria, och ett underbart alternativ till vanliga slimebacon som nästan har obefintligt med kött numera.

TEMA Förslag

Solblomma, näktergal och Åkervinda

Ilska som kvävs i sin linda

Rosor, förgätmigej och olvon

Hallens väggar är fulla med krossade hallon

Kattfot, lilja och blodhassel

Mitt liv är fyllt av trassel

Röda, vita eller gula

För mig känns just nu alla blommor fula

Vallmo, blåmes och Vresros

Mitt möte med dig gjorde att lyckan for sin kos

Tulpan, Stockros och sommardag

Du godtar inget av mina förslag

Höstpäron, Timotej och Blåklint

Jag tror att din hjärna slagit slint

Äppel, päppel, piron, paron

Jag stryker ditt nummer ur min telefon

Jag har fått en Award

Jag har fått ännu en Award, denna gång från en av mina favoritbloggerskor.  

Mångmamma har ungefär samma historia som mig, och skriver helt underbara inlägg från sitt liv som skribent och Mångmamma.

Flera gånger prickar hon in det jag själv gått och funderat på...sådant som är livsnödvändigt och ibland borde göras om...kanske till och med avskaffas helt.

Awardens villkor innebär att länka tillbaka till den du fått den av, 
fullborda de fem meningarna och ge vidare awarden till fem bloggvänner.

1) När ingen ser eller hör mig.....
Dansar jag galet omkring på gräsmattan med händerna utsträckta, glad över att bara få finnas.
2) Jag går aldrig hemifrån utan .... ett anteckningsblock och penna

3) Min blogg Novellbloggen-Razaha heter som den gör för att jag ....skriver noveller i massor, och har tre barn som heter RAzmus, ZAbine och HAmpus.  

4) Om jag vågade skulle jag ... ??? Inte skulle, kommer att: Spela in en cd-skiva med mig själv som sjunger egenskrivna sånger. Men just nu hinner jag inte så...det blir senare.


5) Om tio år kommer jag att ...vara publicerad författare, ha två tonåringar, ha gjort minst en film efter ett manus skrivet av mig, och hjälpa andra med deras manus.

Nu är det min tur att skicka vidare till fem intressanta bloggerskor jag är nyfiken på;

http://detvarsavisa.blogspot.com

http://ormanas.blogspot.com

http://johanlindback.wordpress.com

http://skrivmoster.bloggplatsen.se

http://darknessangel.blogg.se

Det skall bli jättespännande att se vad ni skriver.

TEMA Att vinna

Rasande greppade han tag i vasen, dängde den med stor kraft in i köksväggen, och sparkade därefter foten in i köksskåpets dörr som splittrades i flera delar. Hoppande på ett ben tog han sig ut i hallen, slet till sig jackan och slängde upp dörren med ett brak.
När ekot av dörren försvunnit tittade Gerda på förödelsen med tårar i ögonen. En spruta låg på golvet med en tunn gummislang invid. Karls ryggsäck var trasig, och de vackra läderremmarna fläckiga av det ständiga regnet som föll. Rocken som en gång varit svart var nu grå och fläckig, fickorna delvis borttagna.
Sonen som en gång briljerat som skolans geni var utbytt till ett monster.

En timme senare gick hon in genom porten till polisstationen.
"Du kan inte vinna." sade polismannen när hon frågade om hjälp. "När knarket fått grepp är det svårt att få dem på rätt köl igen."fortsatte han, och lade tröstande en hand på Gerdas axel. "Mitt råd är att du inte släpper in din son då han kommer, och låser dörren på nätterna."

Dagen efter var det dags igen, fönstren skakade då Karl slog på ytterdörren, och katten försvann långt in i en garderob.
"Öppna förbannade kärring! Öppna för i helvete!"
Gerda smög sakta ut till hallen och iakttog sonen.
Karl å sin sida såg skuggan av henne, och blev rosenrasande.
"Din subba! Ge mig mina saker."
Gerda skakade sakta på huvudet med tårfyllda ögon.
Karl sänker näven och lugnar sig.
"Mamma...snälla...? Älskade du..."
Han drar till sig några blommor från blomlådan vid fönstret.
"Jag har något till dig..."

Gerda tar ett steg mot dörren, tvekar, tar ett steg till, stannar...
Karl visar upp blommorna och lägger huvudet bevekande på sned.
"Mamma...snälla...förlåt."
Hon torkar tårarna och tar det sista steget fram.

I samma ögonblick som nyckeln vrids om störtar Karl in med ansiktet förvridet i en grimas av avsky.
"Din jävla bitch, trodde du verkligen på det där."

Han hugger mot Gerdas spensliga kropp, om och om igen tills hon ramlar ihop.

Matematik och svenska i en salig röra

Morgonen börjar med en underbar äggfrukost, sedan far Peter iväg för att hämta Mackan och proviantera. Han tar med sig smågluttarna och lämnar mig hemma med Razzel. Vi skall nämligen plugga svenska och Matematik idag igen.

Razmus är duktig på svenskan, och sådär i matte, men framförallt saknar min lille son viljan att hålla på.

Själv var jag också en medelmåtta i skolan, och mina starka sidor var språk(engelska, svenska och tyska), teckning, gymnastik och hemkunskap där jag fick fyror, ibland femmor.

Mamma och pappa hade som vana att belöna mig med en hundring för varje femma jag erövrade, och jag älskade ju språk, så där blev det bra pengar.

Idag skall jag och Razzel plugga mellanled igen. Han tycker det verkar fullkomligt värdelöst att räkna på det viset, och delvis håller jag med, men säger inte det. 

Igår blev inget skrivet vare sig på bok- eller filmmanus eftersom Peter mer eller mindre tvingade mig att göra andra saker. Bland annat var vi till banken, och just nu är han lite handikappad efter en operation i de ädlare delarna. När jag kom hem väntade matlagning, diskning och tvättning.

En reparationsskiva har kommit hem till findatorn, och direkt efter pluggningen skall jag ge mig på den. Hoppas, hoppas att den fungerar. Utan datorn kommer jag inte in på internet explorer och därmed in på min och Peters hemsidor.

Ha en härlig dag.

Den vidrigaste film jag någonsin sett--A- SERBIAN-FILM

Tänk dig att du gör ett manus om något halväckligt, vrider det till hemskt, och spär på ord och bild ytterligare så att manuset blir vidrigt. Vad händer? Blir det kassasucce´?
A SERBIAN FILM blev totalförbjuden i Spanien och Tyskland, och innehåller så obehagliga scener att man nästan spyr.
Samtidigt är den mästerligt utförd, och välspelad med skådespelare som briljant får mig att glömma både tid och rum för att fullständigt uppslukas och förfäras av det som utspelar sig på skärmen.

A SERBIAN FILM är så brutal, och egentligen otänkbar att jag egentligen skulle vilja se om den för att utforska manusförfattarens vinklar...eller, ännu hellre...läsa manuset.

Okej, jag skriver just nu på ett brutalt, obehagligt filmmanus som kommer att göra människor upprörda och kanske samtidigt ge dem en tankeställare, men den är inte i närheten av detta monster till karl.
Min karaktär Benjamin som är seriemördare skulle nog aldrig komma på något dylikt.

Så här står det på baksidan:
Den legendariske porrstjärnan Milos har dragit sig tillbaka från industrin och kämpar för att försörja sin fru och deras son. När det förflutna knackar på dörren och Milos erbjuds en stor summa pengar för att delta i en experimentell konstfilm på beställnig av en förmögen privatklient kan han inte motstå frestelsen.
Men projektet leder honom in i en värld av aldrig förr skådad ondska och när kameran börjar rulla är det för sent att backa ur.

TEMA Expert

Pelle slår med handen hårt i köksbordet.
"Satan, satan, satan!"
Lilla Sara står i dörröppningen med tummen i munnen. Hon lägger huvudet på sned och studerar fadern som virat ett tjockt tyg runt tummen.
"Helvetes idiot! Hur faan kan jag bära mig så urbota dumt åt?"
Blodet går igenom tyget, och rinner över handleden.
Modern kommer springande, knuffar undan Sara med milt våld och sätter sig på huk framför Pelle.
"Vad i all världen har du gjort? Behöver du åka till sjukhuset?"
Hon tar varsamt tag i hans hand, och virar av det nedblodade tyget.
"Du...vi måste nog åka till sjukhuset och låta en expert kolla det här."
Sara vågar sig fram, och ser att fadern antagit en blekare variant, och att svettdroppar pärlar i pannan på honom. Däremot vågar hon inte titta på tummen förrän modern virat på bandaget igen.

"Men hur i helvete tänker jag? Yxjäkeln är ju vass...och att göra något dylikt...nä...jag skäms fan i mig...jag...jag borde veta bättre."
Modern tittar en lång sund på sin skäggiga, lätt grånade man, och reser sig upp.
"Jag startar bilen. Måste bara borsta av snön, sedan åker vi." Hon tvekar. "Klarar du dig?" Modern vinkar till sig Sara. "Sätt på dig kläderna stumpan."

När hon kommer in igen rinner blodet om igen över händerna på Pelle, och han ligger ned på golvet.
Sara tittar oroligt på modern som rusar fram och hjälper sin man upp.
"Nu åker vi."

Skoljogg och Ivar Hamarsman

Inatt satte jag samtlig research jag gjort i en pärm (den blev full), och samlade även ihop resultatet från alla handledningar med min filmmanuslärare Kurt Öberg.
Det gav väldigt mycket, och de små anteckningarna jag gjort tidigare om vad som skall användas i bok och film skall jag nu anamma, och skriva in.

Idag är det tid att kliva in i trettonhundratalet och utforska mörkret i människors hjärnor.
Ivar Hamarsman och jag skapar film.

Annars kan jag berätta att regnet faller här i Botkyrka trots att vi blivit lovade uppehåll.
De två äldsta ungarna skall ha Skoljogg som det kallas, och springa hela förmiddagen.
Därför stannade jag här på parkeringen idag och skriver härifrån tills det är dags att hämta dem efter tolv. Känns rätt onödigt att åka hem och vända.

Ha en underbar dag

TEMA Udda sport

Första gången min lärare berättade för oss att vi skulle spela spökboll fnissade jag och de andra tjejerna i klassen. Helt säker på att ha hört fel gick jag fram till Maria.
"Fröken..." Jag tvekar, tar sats och fortsätter. "Sade du att vi skall spela spökboll?"
Maria nickar samtidigt som hon tar ut en svart boll ur förrådet som är fyllt av saker som trillar ut.
Muttrande för sig själv kastar fröken in pinnar, bollar och en svettig t-shirt, sedan smäller hon igen dörren hårt.
"Fröken...?" Fortsätter jag, men blir ivägsjasad av henne.
"Seså barn, ställ er i en stor ring så skall jag förklara vad vi skall göra. Idag är temat fantasi, och ni skall först blunda för att visualisera er det jag säger.
Hon tittar runt på barnen, och knuffar till Adam som tittar på henne som om hon förlorat förståndet.
"Du med!", säger Maria uppfodrande och skrattar. "Tjuvkika inte." Hon ställer sig mitt i ringen och höjer rösten.,"Blunda och tänk er ett litet spöke som flyger omkring runt oss. Det kan se ut som Spöket Laban till exempel, eller...varför inte ett ruskigt ett, med huggtänder och kedjor som rasslar. Det är er fantasi.

Maria står tyst och tittar på oss. När alla blundar och verkar lugna säger hon: "Sådär, nu släpper jag ned bollen till Elsa som sparkar iväg den. Om du vill kan du berätta för de andra hur ditt spöke ser ut.", lägger hon till och flyttar sig ut mot kanten av planen.
"Nu ungar skall ni lyssna för att höra var de andra är, och spela bollen till din kamrat. Det är helt okej att hojta sitt namn för att hjälpa de andra, men ni får inte titta. Från början var det här en sport för blinda, men en liten kille som såg dem spela det här berättade om det för sin lärare, och efter det spelas den ofta på skolorna.

"Vad går den ut på?" hojtar Lenny samtidigt som han knuffar sig fram mot målet där Johan står och skriker.
"Det är en mycket udda sport. Ni skall göra mål med hjälp av de andra."
"Det är ju vanlig fotboll ju.", säger Lenny och tittar på Maria. "Usch vad tråkigt.", lägger han till och sparkar iväg en liten sten.

Jag fortsätter blunda, men skrattar. För egentligen har han rätt.
Marias försök att få oss kreativa är spolierat och hon rycker på axlarna när barnen en efter en öppnar ögonen.

"Det är roligare med dataspel, då ser man figurerna och behöver inte låtsas någonting.", säger Anna med hög röst.

Maria ser ledsen ut, och jag går fram till henne för att försöka trösta.
Hon tar min hand och ser mycket allvarlig ut.
"Jag ville få er att använda både kropp och hjärna, men..." Hon suckar tungt. "Er generation behöver inte använda fantasin. Allt finns där ute, på playstation, xbox och allt vad det heter."

Hon går över skolgården med slokande axlar, och funderar på varför allt blev så fel.

Regn-fyraåring som dödats-youtubeinspelning

Regnet öser ned, och emellanåt dimper ett eller två rostbruna blad ned från trädet som jag parkerat vid. Barnen kommer gående från skolan, hukade med axelväskan dunkande mot höften.
Den svarta asfalten är täckt av löv och svarta vattenmassor som tar sig nedför den lilla minibacken så fort de bara kan.

Nu är hösten här, på riktigt. Det finns ingen väg tillbaka till sommarbruna ben, fräkniga kinder och nattliga bad. It´s all over liksom.

Hemma har jag satt igång en brasa i kaminen, och katten som älskar att vara ute kommer inkilande så fort jag gläntar på dörren. Med ett högt kurrande ligger hon nu i fotändan och myser medan höstvindarna yr utanför fönstret.

Idag har jag spelat in mig själv när jag läser mitt manus HAT OCH EN GNUTTA KÄRLEK, men...nja...det kan bli bättre. Filmen ligger på youtube och på min blogg, men jag tänker göra om den imorgon så att det blir perfekt.
Annars har jag mest åkt bil idag. Urtråkigt, men ett måste. Botkyrka kommun hade gjort fel, och skall åtgärda det per omgående. Under tiden får vi ligga ute med tusenlapparna som felades. Tufft, men tyvärr finns inget annat att göra. Undrar för mig själv hur det skulle vara om VI gjort fel....då hade det nog låtit annorlunda.

Läser om den lilla fyraåringen och får ont i magen. Stackars lilla barn, stackars, stackars lilla hjärtegull. Jag kollar tidningen flera gånger om dagen och lyssnar så ofta jag kan på radion för att höra hur det går. Var det ett syskon som gjorde det? Ett annat barn?
I vår närhet har vi en pojke som ibland blir ganska hårdhänt, och kanske inte alltid "ser" hur hårt han slår. Vi vuxna måste se till att lägga oss i om något ser fel ut. Många tittar bort, och hoppas att någon annan skall bry sig.
Varför fick kvinnan ingen hjälp? Och varför i himmelens namn skaffar man sig sju ungar med en idiot till karl...som kanske(observera Kanske) för med sig gener som inte borde fått föras vidare. Våldsamhet kan vara ärftligt, i alla fall om barnet sett sådant hemma i alla tider. Det tillhör vardagen så att säga.

Jo, jag vet att jag brukar skriva om sådant här, men det är fantasier. Det här som hände nu är på riktigt, och dessutom i vårt land.

Nu skall jag snart hämta mina ungar i hällregnet, och försöka ta oss hem utan att blåsa av vägen.
Ha det gott
Kram

TEMA Att lämna

Klockan ringer obönhörligt med en så stark signal att det rister i mitt huvud. Likt en sömngångare trär jag på mig underställ, jeans och en tjock polojumper.

Väckningen av barnen är ganska lätt idag, de skall på cirkus. Farmor och farfar har lovat att ta hand om de små en hel vecka, och roa dem på alla sätt de kan. Lilla Leo som knappt är en tvärhand hög jobbar frenetiskt på att ta ned tallrikarna, och lilla Sofie som är hans tvillingsyster står redo nedanför stolen för att ta emot.

Äldsta sonen Kalle däremot har ingen som helst lust att delta i frukosten, och drar demonstrativt täcket högt över huvudet när jag kikar in i det praktiskt taget kolsvarta rummet. Inte ens gardinerna fick vara färgglada.

"Jag vill bara ha den här färgen, fatta det.", sade han till sin pappa då de masat iväg sig till färgaffären. Personligen skulle jag vilja slita ned det där kalla, intetsägande och sätta upp några färgglada, eller...nja...i alla fall röda gardiner, och på väggarna vill jag måla vitt. Men vad jag vill och vad jag får är två helt skilda ting. Det är bara att acceptera alla svängar genom livet som barnen tar. Om några år kanske Leo är i samma situation.

Kalle kommer ned när vi andra nästan är klara. De alltför stora jeansen hänger långt ned på hans bak, och skorna som liknar stora pråmar är oknutna. Jag funderar på att säga till, men kniper, och hoppas på att allt skall lösa sig därborta. 

Deras farmor är en auktoritär kvinna på 65 år, och långt ifrån den pensionär som hon faktiskt är. Varje morgon springer hon en mil, och simmar sedan i den nya bassängen de köpt. Vilken krutkvinna! Fem barn har hon lyckas producera också, tre pojkar och två tjejer. Den äldsta är bortadopterad, och en mycket bitter man idag. Han blev bortlämnad för att barnens farmor var så ung. Men han har svårt att förlika sig med sitt liv, och är sällan på besök hos sin mamma.

Är det inte så att i varje släkt finns det hemligheter?

I vår finns det till och med flera. Dolda i en kista på vinden ligger papper som jag en gång öppnade av misstag, och inte kunde lägga ned förrän de var lästa i sin helhet. Det svarta som min bror har i sitt rum, bär jag som ett evigt kors på ryggen.

Filmmanus på G

Godmorgon!
Efter att ha släppt av alla ungar åker jag vidare till Tumba centrum för att gå till Botkyrka kommuns kontor. De har sjabblat igen! Enligt barnomsorgen har jag 47 000 spänn i månaden i inkomst, och Peter lika mycket. Det vore förvisso inte helt fel...men verkligheten är att jag är arbetslös, och Peter tjänar mindre än som anställd, och det fick de papper på förrförra veckan.
Nu har de drällt bort vårt papper, och gör så att jag måste åka hit IGEN! Idioter! Morr!

Inatt har jag försökt att fixa till mitt Googlekonto. Lite snygga fotografier, och lite uppdatering gjordes.

I morse hittade Peter små möss nere i källaren, och jag har nu ställt ned en råttfälla av den snälla sorten, dvs den där de blir fångade i en bur.




Förra året släppte jag ut ett antal möss efter att ha fått fast dem. Det känns i hjärtat att döda dem i giljotinfällor. Förresten så är mössen så outsägligt söta att jag inte kan döda dem.

Som du kanske läst i min blogg så jobbar jag intensivt med att ta fram ett utkast på ett filmmanus efter Ronnie Lundins bok IVAR HAMARSMAN. Om du inte läst den tycker jag absolut att du skall bege dig till närmaste bokhandel och köpa den.
Det är förvisso en sägen som Ronnie twistat till lite efter eget tycke, men det är många historiska vingslag, och mycket som stämmer med verkligheten.
Jag tror faktiskt att en sägen säkert kan vara sann, men att människorna som berättat den från mun till mun spätt på lite efter hand. Spännande är den i alla fall. Jag kunde inte släppa boken när jag läste den.

Nu skall jag skriva puff och kolla mejl, sedan ta botkyrka kommun i örat.

Måndag hela dagen

Dimman ligger tät över täkterna och vi smyger oss fram genom landskapet med bilen. jag nästan förväntar mig att det skall dyka upp en älg ur intet, men har som tur var fel.
Barnen är avlämnade, och saknade jackor och överdragsbyxor är upphittade. Lugnet lägger sig över mig, och med glada steg går jag till bilen och skriver dagens puff, och ett dagboksinlägg.

Hela familjen småsnörvlar just nu, och jag hoppas, hoppas att det inte bryter ut. Lärarna berättade att flera barn är sjuka.
Det börjar vankas fest för lillstumpan, och igår kväll köpte vi via nätet en underbar kreation till henne...prinsesskläder som alltid.

Nu har klockan precis passerat tio och jag skall åka hem för att ta itu med en jättedisk, ta ut vovvarna och skriva filmmanus.

Ha det gott!

TEMA Vila

Trots att natten omslutit oss vaknar vi uttröttade

Störda av katter som jamat i smälek

Slagits och jagat efter kärlek

Barn som söker föräldraband

Efter att ha besökt ett mardrömsland

Ingen vila

Men måste nu ila

In i verkligheten

Ut i allmänheten

Ishockey-läxläsning i sex timmar och full fart på taket

Idag blev det inte tid för varken skrivpuff eller morgoninlägg.

Jag blev till och med utan frukost.

Vi börjar från början.

Igår var jag och Rita på hockey i hovet. Det var Djurgården mot Skellefteå. Det vimlade av snygga karlar som skrikande försökte föra Djurgården till vinst. Faktiskt med volym högt över trevlig för öronen. Nästa gång tar jag med öronproppar! Vi satt ganska nära Djurgårdsklacken och var ganska less på alla ramsor de skränade fram mer eller mindre nyktra.

Men det var bara att konstatera...Skellefteå var tekniskt bättre, och hade ett bättre samspel. Djurgården fick in ett mål, Skellefteå tre. Djurgården fick många målchanser men sjabblade bort det.

Efteråt gick vi till Ritas mammas massagesalong och pratade. Det stod poliser överallt!

Väl hemma möttes vi av en något berusad Peter, och en ganska packad Mackan som somnade efter en liten stund.

Peter babblade så vi blev trötta i öronen, och diskussionerna var både heta och högljudda. 

Framåt ett på natten dansade han till Billy Idol och var i sin egen lilla värld.

Klockan var nog tre innan vi kröp till kojs, Behöver jag säga att jag däckad.

Idag agerade jag taxi och hämtade Stefan i Tumba, sedan har det varit fullt ös med ungarna hela dagen medan killarna står på taket och bankar plåt. Det börjar handla om dagar nu innan det blir halt som attan däruppe.

Razmus vägrade göra matten så jag satt i SEX TIMMAR med honom och tjatade. "Näpp, jag tänker INTE göra det där." sade ungen och satte armarna bestämt i kors. Oj, oj vad jag blev vansinnig. När vi äntligen gjort den där sidan var allt frid och fröjd igen, och jag gick ut för att hämta ved tills ikväll.

Nätterna i vårt sovrum är iskalla...

Nu ikväll har jag bjudit gänget på köttfärs och spagetti, sedan har ungarna plus en grannjänta lekt.

Mörkret har nu lagt sig över huset, och pojkarna plockar ihop för dagen. 

Ungarna sätter på sig pyjamas, och jag...laddar för att äntligen få skriva på manuset.

ha det gott

Varning för sötchock-Zenta har öppnat ögonen

Morning, morning...här ute ligger frosten kvar trots att klockan närmar sig mellisdags, och det är kallt.

Blev väckt inatt av Lilleman som kröp ned bredvid mig, och borrade in sin mjuka lekamen i mig. Såååå mysigt.

Nu på morgonen har jag röjt efter frukost, fotograferat urvuxna kläder för att skicka ut dem på tradera.

Matat katt och hundar. Lilla Zenta öppnade ögonen igår, men än så länge är de inte helöppna så vi ser vems ögon hon ärvt. Den lilla filuren blir sötare för var dag som går, och tyvärr tar hon upp mer och mer plats i mitt hjärta. Hur i hela hundan skall jag klara av att sälja ett sådant charmtroll?

I vanlig ordning pysslar Zabine med valpen. Hon är lika djurgalen som mig, och om hon fick bestämma hade vi massor av djur, inklusive vilda rävar och älgar.

Det är underbart att se omsorgen hon lägger ned på sniglar som ligger på vägen och små larver som kommer krypande på blommorna. Inget djur är för litet.

Igår gick jag på promenix med vovvarna och fotograferade lite.

Snart trillar alla löv av, och det vackra sceneriet av färger fascinerar mig lika mycket som förra året.

Igår var det mössa och vantar på, sedan vandrade jag ut i mitt vilorum för hjärnan, skogen. Där hittar jag alltid svar på frågor, och idee´r till mina manus. Hon sviker aldrig fru Skog.

En timme senare satte jag mig framför datorn och orden flödade.

Idag skall jag färga håret, läsa matematikläxa med en motsträvig son. De läser ju sådan underlig matte att jag verkligen måste anstränga mig för att fatta vad som pågår på bilderna.

Ha en underbar dag

TEMA Undsätta

Sakta glider det stora issjoket allt längre bort med pojkarna, och Ludde skäller som en besatt. Den stora hunden funderar några sekunder på att hoppa i och simma efter, men ett dopp som valp i det svarta iskalla får honom att retirera och istället fortsätta skälla.

Pojkarna å sin sida funderar minst lika allvarligt på att hoppa i vattnet för att försöka nå land, men avskräcks av det vilt strömmande vattnet som finns på samtliga sidor om dem. De har alla lärt sig som barn att aldrig någonsin kliva ned i forsen som är känd som en av de farligaste.

”Spring hem Ludde! Skynda dig hem!”, skriker Patrik som är äldst. Ramon som inte ens kan simma sitter darrande mitt på flaket och iakttar kanten på det med skeptisk min.
”Dör vi nu? Säger han och kurar ihop sig ännu mer.
”Inte om vi hjälps åt.”, säger Timmy och håller händerna över de rödfrusna öronen medan han minns mössan som ligger därhemma på hallbyrån. ”Åh, om jag ändå lytt mamma. Hon är inte så dum ändå.”
Patrik slår en åkarbrasa runt kroppen, och hoppar jämtfota några gånger, men slutar då flaket vaggar oroväckande.

Ludde ser de sina försvinna, och till slut är de bara en liten prick i synfältet. Han skäller så hårt att kroppen hoppar på stället. Tassarna är fyllda av is, och gör ont.
Ludde springer några vändor fram och tillbaka på stranden innan han beslutsamt tar sikte på huset längst bort på kullen, och springer som om djävulen red honom.

Huset är låst som vanligt och han ser mamma Tora stå vid diskbänken med ryggen mot fönstret.
Ludde går fram till det och ställer sig på bakbenen med tassarna mot fönsterbrädan, sedan skäller han ett högt uppfodrande skall.
Tora kommer rusande och pekar åt Ludde att kliva ned. Hon är irriterad och orolig att hunden skall klösa sönder de vackra gamla spröjsade fönstren.
När hunden inte lyder springer hon ut till dörren och ropar till sig honom.
”Kom hit Ludde!”
Han springer fram till henne och buffar på Tora med nosen, och springer iväg en bit på vägen, återkommer och buffar, springer iväg.
Hon studerar honom fundersamt, men får något oroligt i blicken och skyndar in för att klä sig.

När de kommer ned till stranden syns inte pojkarna till, men Patriks ryggsäck står på stranden, och Tora ser att ett stort flak lossnat av isen som hon på morgonen stått på och tittat ut över det delvis öppna vattnet.
Morgonpromenaderna med Ludde var heliga, och tillsammans hade de upplevt mycket.
En sillgrissla flög över dem, och ett övervintrande svanpar gled iväg ut i vattnet.

Tora tittade på Ludde och klappade honom på huvudet.
”Min kloka älskling…är barnen därute?”
Hon pekar ut mot det nästan svarta vilt forsande landskapet.
Ludde hoppar upp med tassarna mot henne och skäller högt.

När sjöräddningens helikopter kommer för att undsätta ungdomarna tar det inte många minuter att få upp busarna på land.
Blöta och huttrande står de med hängande huvuden sida vid sida framför en brandman som läxar upp dem.
Så fort han pratat klart ropar Patrik på Ludde som lägger framtassarna på hans axlar och slickar det frusna ansiktet.

På vägen hem i bilen sitter Ludde nästan i knäet på sin husse, och slickar hans hand om och om igen.